Strategier, tips, metoder och inte minst upplevelser. Här hittar ni diskussioner och beskrivningar som handlar om att dricka mindre.
Mår så uselt. Allt går åt helvete. Iaf det viktigaste. Familjen, jobbet och sömnen.
Jag bor fantastiskt, har faktiskt bra lön, men ändå blir det fel. Jämt. Och då är alkoholen min bästa vän.
Trött på att vara jag. Önskar jag vore ”psykopat-känslig” ibland.
Tar campral nu men tror antabus måste vara nästa steg. Räknar inte alkoholfria dagar per vecka, utan per månad nu. Väldigt nära noll just nu
Ni som minns mig vet att jag valde att gå ut på banan igen.
Jag kan säga med handen på hjärtat att jag är förvånad av att jag lever.
Händelsen som triggade igång valet av återfall är fortfarande aktuellt men förhoppning finns ett ljus långt där borta.
Ni förstår kära vänner att det enda jag såg var mörker, ett famlande utan botten.
Jag började för en vecka sedan att läsa allt jag kommer över om KBT, förändra tänket och förstå hur hjärnan har skapat genvägar till riktigt usla quickfix.
Nu är det tredje gången jag är tillbaka och med en ny tråd. Jag skrev nyss på anhörigtråden och hur mina föräldrars missbruk och hur det påverkar mig. Jag behöver ta tag i mitt liv igen. Jag har ett riskbruk och jag har sökt hjälp för det. Jag har redskapen och även Natrexon som jag tar vid behov (när det är kaos runt mig) och det hjälper. Jag läser mina böcker då och då för att få sinnesro men, ibland hjälper det inte alls och hjärnan går i spinn. Just nu är jag sjuk och behöver vila för att få kraft att återhämta mig. Det har varit stökigt med föräldrarna och deras A-problem.
Hej! Jag är en man på 30 som varit inne på forumet sporadiskt det senaste halvåret. Känner igen mig i många av era historier och har insett att jag inte längre kan hantera alkohol. Dricker en flaska vin och 3-4öl varannan kväll. På helgerna ökar intaget. Vaknar upp med en kemisk ångest utan dess like men verkar inte lära mig då jag efter jobbet rutinmässigt går in på systemet igen.
Hej, jag är ny här.
Det är så klart inte första gången jag bestämmer mig för att lägga sponken på hyllan. På 20år av missbruk har jag hunnit hälla ut en och annan flaska samtidigt som jag för mig själv deklarerar att nu får det vara nog. Jag har alltid sett till att fungera i livet trots att jag alltid egentligen druckti för mycket och för ofta. I 20årsåldern var det ju accepterat och i 30årsåldern oxå ok. Men till slutet av 30 hände något. Då fick jag börja låtsas att jag drack mindre medans jag så klart fortsatte att vårda mitt missbruk.
Jag dricker nog nästan fem dagar/v. Och då är det nog ungefär en liter vin/kväll eller motsvarande. Jag fattar inte varför det verkar vara så himla svårt att sluta med det! Problemet för mig är kanske att jag just nu inte fåt några uppenbara konsekvenser av det. Jag lyckas sköta mitt jobb, som är flexibelt, och fixar dessutom att jobba lite extra någon gång ibland. Detta leder till att jag klarar ekonomin trots att jag är ensamstående förälder.
Hej alla fantastiska människor som kämpar och delar med er så generöst av era historier!
Jag har tjuvlyssnat på er sedan i höstas men nu är det dags även för mig att aktivt delta i kampen mot alkohol missbruket.
Min hjärna har varit kidnappad ett bra tag, har försökt hur många gånger som helst att dra ner men lyckas oftast bara komma till dag 3 eller 4. Sedan är det dags för en liter vin igen...
Nu är jag på dag 8 och det vill jag tacka er här på forumet för! Och mig själv såklart...
Ännu en gång är jag här på "förändra..."
Jag är besviken o arg på mig själv idag och jag är fylld av självförakt, vilket inte är bra alls. Jag som var så säker på att allt var lugnt när det gällde alkoholen o att jag inte ville ha den mer.
Har insett att jag är alkoholist eller väldigt nära. Dricker inte på dagar eller vardagar, om jag är på hemorten. Men på helgerna dricker jag ensam i soffan. Kan inte ha alkohol hemma tänker på att dricka väldigt ofta. Har dessitom börjat gömms alkohol för min fru... det känns fördjävligt.
Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.
