Förändra sitt drickande

Ja, jösses! Det är jag nog i alla fall! På nåt sätt!

Jag älskar smaken! Älskar den värmande känslan! Men hatar berusningen! Och jag vill inte vara alkoholist!

Orkar ni höra min historia? Antagligen samma som för många andra, så . . . men jag tänker skriva i alla fall!

Jag är dryga 50 och växte upp på 70-talet, var blyg men ville bli accepterad. Vad gör man, när man bor i en landsortskommun? Man försöker se till så att man platsar i "tuffa gänget"! Vilket innebär både cigaretter och sprit! Cigaretter i smyg och sprit när man skulle gå ut! Det var "tufft"!

Under senaste året har det gått slentrian i mitt drickande - en starköl när jag kommit hem efter jobbet, ett glas vin vid matlagningen och ytterligare ett glas till maten och slutligen en starköl framför TV:n. Gjorde alkoholprofilens test på nätet och resultatet var inte uppbyggligt. Testar sedan tre dagar tillbaka att avstå helt och hållet från alkohol och passar dessutom på att försöka sluta att snusa och röka. 2011-2012 hade vi en 14-årig kille som var fosterhemsplacerad hos oss. Under denna tid försökte jag att föregå med gott exempel och smakade inte en droppe alkohol.

Så jävla irriterad, på allt. Allt är för mycket. Ont i magen. Eller inte ont, ångestont. Den där ångesten som tynar bort efter att jag svept två snabba vinglas. Den bara försvinner.. har inget vin.
Tredje kvällen utan. Jobbet har gått bra. Jävligt bra. Jobbar oerhört effektivt och får så mycket gjort. Går på högvarv och förstår varför jag behövt, behöver, alkoholen som broms. Den har vart det enda som fått mig att stanna upp och slappna av. När blev det så och varför? Ge mig en boxboll eller skilsmässan är nära. Eller valium...

Känner att jag vill ha en tråd där jag kan skriva ner hur det går och hur det känns att låta bli att dricka.

Just nu har jag inte druckit på 13 dagar och igår besökte jag ett AA-möte för första gången. Jag försöker att känna mig stolt och nöjd men samtidigt är jag rädd att jag inte kommer ha roligt mer, att livet framöver bara blir en tråkig vardagslunk utan de där hårda veckofyllorna.

Jag tar jättegärna emot både pepp och tips från er andra som också kämpar.

Jag fixar inte mitt liv just nu. Alkoholen är min medicin att bli lugn, men ångesten kommer på morgnarna som ett brev på posten. Hur ska jag göra? Jag vill klara detta själv, inte på behandlingshem

Hej

Hej, Har druckit ungefär 1,5 flaskor vin per dag i ca. 9 års tid med vissa utrymmen för vita dagar vilket skett sällan. Dricker kvällstid. Senaste 2 månaderna har jag ätit mindre av andra orsaker och den senaste veckan har jag spätt ut alkoholen med läsk. Nu har jag märkt av svettningar i händerna och skakningar på dagtid när jag inte dricker. Har jag drabbats av abstinens? Nu vill jag minska ner på alkoholen och frågan är om jag ska sluta tvärt eller dra ner på konsumtionen? Hur länge pågår abstinensen och vad gör jag åt den?

Nu har jag kommit långt i mitt medberoende, men det är inte lätt.
Ex mannen o jag bor kvar tillsammans i vårt hus. Jag letar efter lägenhet. Inte helt enkelt.

När jag bad om skilsmässa så floppade han helt ut. Drack ännu mer och blev våldsam, som han aldrig varit mot mig. Varit mycket rädd att han skulle skada mig.
Han har minskat på drickandet för närvarande, men det gör han bara för situationen. Får se hur länge det varar. Hur går det för Er?

Jag har under flera års tid sökt hjälp. Testat AA, privat alkoholterapeut, alkoholmottagningen. Naproxen, campral. Jag fixar det ändå inte. Vad gör jag för fel? Varför är det så svårt. Jag sjunker djupt emellanåt och då skärper jag till mig men sedan glömmer jag och börjar igen. Varför är det så svårt?

Jag har berättat för mina närmaste vänner att jag ska sluta dricka eftersom jag har problem med det. De allra flesta har tagit det väldigt bra och stöttar mig. Mina föräldrar är glada för att jag bestämt mig. En av dem behöver dock anhörigstöd och har en träff bokad vilket jag är glad över. Men jag skäms nå så fruktansvärt mycket över att den här föräldern berättade för sin chef om mina problem... Usch och fy så jobbigt det känns...