Förändra sitt drickande

Hej! Jag är en tjej från Skåne, 46 år och har en dotter som är 23 år.
Jag är ny på denna sidan. Jag är sambo sedan 6 år tillbaka. Vi har ett bra förhållande och gemensamma intressen.
De senaste månaderna har mitt drickande skenat iväg. Jag älskar mitt vita vin men jag har också börjat inse att det kan inte fortsätta i den takten som jag håller just nu. Jag dricker mig oftast inte riktigt full men är ändå klart påverkad.

Hej - några av er kanske känner igen mig - har inte ändrat nick... men känner mig på ett sätt hemma här men ändå inte..jag verkar vara så sjukt mer alkoholiserad. Ändå har jag familj, bostad o karriär Innan jag åker till jobbet och jag hoppas att jag ska ha nyktrat till så ingen märker. Min familj har märkt och är extremt oroliga.

Nu (och jag har sagt det förut) ORKAR jag nog inte längre. Jag väger ca 50 kilo och har börjat märka att kroppen säger emot - hur känns det??

Läst här väldigt länge i flera omgångar, när jag velat ha en förändring. Aldrig skrivit något!

Jag tar ett stort steg nu. Påsken blev ej som jag tänkt. Ingen katastrof men blött, grått, tröttsamt och ångest!

Kommer skriva mer utförligare, men om jag inte skriver nu så blir det inte av, nu fanns modet! Jag finns och mår inte bra- men det ska bli bättre.

Länge sedan sist men nu är jag här igen, ödmjuk med vetskap om mitt missbruksbeteende och beronende.
Långa perioder kan jag avstå alkohol men sedan så kommer längtan... Visst mår man ganska bra av lite alkohol..? Och så är jag där igen. Provar en kväll. Det gick ju bra det här, inga problem. Provar igen en vecka senare (för det gick ju bra sist!) och det går ju finfint! Nästa gång, visst drack jag lite igår men om jag tar lite i dag gör ju inget för det gick ju bra sist... Så är jag fast igen. Idiot!

Fyra dagars supande i sträck. Varje helg samma sak, ibland (ofta) i veckorna också.. Jag är så trött på att alltid vara trött och klen, vill tillbaka till den där pigga, vältränade som jag var för inte så många år sedan. Då jag orkade och ville göra saker.

Är det inte konstigt att man kan ha fått så mycket nog av sitt eget beteende och ändå känns det omöjligt att förändra sig? Fast nu ska det gå, alldeles för många dåliga saker har hänt pga mitt drickande..

Idag har mitt första, riktigt ärliga försök att ta tillbaka mitt liv börjat!

Hej!
Jättesvårt att bara skriva här och nu!

Rövarkulan
Min tur nu

Hej, just registrerat mig. Har läst här sedan början av året och i och med det insett att jag faktiskt har problem. Min historia: ganska sen alkoholdebut (16) och det var kärlek vid första ögonkastet. Vilken känsla! Och vilket självförtroende jag plötsligt fick! Ungdomsåren fortlöpte obemärkt, "alla" festade ju. Jag blev klar med min utbildning, träffade en man som stämde med vad jag hade för förväntningar gifte mig och skaffade två barn. Småbarnsåren var mina, tog hela ansvaret. Därefter, började jag gå ut, träna, klättra i karriären och mådde sämre och sämre hemma.

Hej alla!

Registrerade mig precis efter att ha läst flera trådar. Är på väg att fira påsk med familjen och satt och blundade och fick hallucinationer, riktigt otrevligt och helt jävla random bilder och sekvenser även om inte just dom var otrevliga men otroligt märkliga. Har druckit alldeles för mycket de senaste 3 åren och mått skit efter en separation i kombination med att egentligen inte skött någonting bra i form av kost, träning och mitt sociala liv också försvann. Inser när jag läst på flera läkarsidor att det är delirium demens till 100%. Någon som har erfarenhet av detta?

Är det någon som har erfarenhet av behandling med TripleA som skulle kunna dela med sig av infomation?
http://www.kontigocare.com/produkten/

Stödet verkar vara diskret och skulle kunna passa in för att hjälpa en anhörig