Förändra sitt drickande

Hej!
Är ny här, så var snälla!
Får väl börja att berätta lite om mig själv..
Är runt 30 år, har två underbara barn och pluggar. Har en underbar sambo, hus, bil, White-picked-fence och allt det där ni vet.. Allt en kan drömma om egentligen.
Vid första anblick kan man avundas mig, att jag fick allt det där i livet, som började så knackigt.
Egentligen började det väl när jag var runt 13. Började röka och dricka, hänga med "de coola" ni vet, de som skolkade och sket i mest allting.
Sedan eskalerade det.

Jag ger upp. Har försökt komma undan med mitt smygdrickande så länge nu. Orkar inte dricka mer och orkar inte sluta.

Hej. Jag tror jag börjar närma mig att våga erkänna för mig själv att jag är alkoholist. Jag minns första gångerna jag drack, hur jag vid 16-17 års ålder älskade berusningen, jag gillade självförtroendet jag fick och hur social jag blev. Jag minns vid 18-19 års ålder hur jag ibland drack så mycket jag kunde på fester etc, jag ville bli full, jag ville få en blackout, ville att något skulle hända.

För några år sedan skulle jag och min dåvarande sambo ha en vit månad, vi klarade två veckor. Det är de enda vita veckorna jag haft sen jag var 18, dvs på tio år.

Känner mig sjukt nöjd med att inte druckit sen i fredags. Tankarna finns där att det vore gott men vem lurar jag då? Blir stärkt av alla berättelser här. Det är många som kämpar hårt! Ska hålla detta och träna och göra saker som är bra för mig! Vi kan och ska förändra vårt förhållande till alkohol!

Hej på er!
Jag har valt att gå med i detta forum för att få stöd i mitt beslut att sluta dricka. Jag har valt att personifiera alkoholen i en berättelse. Det känns som att jag kan lära mig att avsky denna peron lättare än något jag inte förstår. Jag delar den nedan och vill gärna ha många synpunkter på mitt synsätt samt stöd i kampen där många av er kommit mycket längre än jag. Jag är inne på dag två som nykter. Texten är lång. Hoppas många av er orkar läsa och kommentera.

Hej alla, ligger här med en helt otrolig ångest och brutet revben. Jag har ingen som helst aning om hur det gått till men jag har tydligen hamnat i någon slags konflikt när jag var tvärfull i fredags. Jag har inga problem med att inte dricka på vardagar eller så och har en underbar familj och ett suveränt jobb. Däremot så har jag ett enormt problem med att jag inte kan sluta dricka när jag väl börjat. Jag är världens roligaste (tycker jag själv) de första 5 ölen men sen händer något.

Hej allesammans. Varning för lång text.

Uppvuxen med a i hemmet. Allt med a som släpptes loss var när jag skilde mig och fick vårdnaden om våra tre barn.
Jobba, plugga, finnas till, ensam, 24/7, fick mig att dricka när mina barn somnat.
Levde ensam i många år och har ännu inte levt ihop med en person.
Nu är mina 3 fina barn utflugna.

Uppvuxen med a i hemmet. Allt med a som släpptes loss var när jag skilde mig och fick vårdnaden om våra tre barn.
Jobba, plugga, finnas till, ensam, 24/7, fick mig att dricka när mina barn somnat.
Levde ensam i många år och har ännu inte levt ihop med en person.
Nu är mina 3 fina barn utflugna.

Inser att min alkohol konsumtion ökar stadigt! Inga supermängder men mer än riskbruk. Dricker för att minska stressen och få känna mig lugn. Känns ju kanon när jag sitter där med ölen men inte lika roligt nu. Jag som dessutom jobbar som socionom och borde veta bättre! Jag råder ju andra människor men själv, klarar jag inte att ta hand om mig själv. Känner mig ensam och ledsen! Tycker nog en aning synd om mig själv! Jag vill verkligen ha ett bättre liv än det jag har nu! Har bra jobb och en underbar dotter och tur är väl Det!