Förändra sitt drickande

Egentligen började det väl i gymnasiet, det sociala spelet var svårt för mig med autism och alkohol hjälpte. När pengarna tog slut drack jag handsprit. När jag var 20 gifte jag mig och hamnade i ett abusive relationship. Men han fick mig iaf att sluta dricka så mycket. Efter mycket otur blev vi av med lägenheten. Bodde hos en av hans vänner ett tag men sen flyttade han och vi var hemlösa. Till slut flyttade vi in i min mammas tvåa. För ett år sedan skiljde vi oss pga att jag inte orkade med hans drogproblem eller hur han behandlade mig. Än idag bor han kvar.

Jag har klarat mig såhär långt. Jag har inte fallit tillbaka. Jag har berättat ALLT för min familj. Alla känslor, knasiga tankar, om a, misshandel, uppväxten och om mitt drogberoende.

Jag har er på alkoholhjälpen att tacka för detta. Kommer att fortsätta mitt liv utan a och alltid veta att jag har er i ryggen om jag trillar dit igen. Ni förstår inte hur tacksam jag är. Vill dela med mig av detta innan jag går in i ett nytt år, oavsett om når ut till en själ eller hundra. TACK. Ni har verkligen räddat mig!!!! Tillsammans är vi starka!!!

Hej,

...jag kan inte sluta!! Varför? Jag hatar mig själv så mycket så tror jag straffar mig själv med att sjunka ännu lägre. Botten är nådd och jag orkar inte längre...

Vill vara stark som er andra men känner mig så ensam.

En sådan här tråd borde finns någonstans och vet någon var den finns så vore det jättebra med en länk dit. Jag börjar denna nu för jag "litar" inte hundra på vad som skrivs - även om jag litar mera på vad som sägs än vad folk säger, jag tackar absolut inte nej till "officiell" kunskap om olika mediciner och terapier. Och denna tråd är inte för att ifrågasätta vad som förskrivs av läkare eller andra, givetvis inte, de är experterna och vi måste lite till dem till dess motsatsen bevisats. Men!

Nyvaknat, klockan är sex på morgonen och huvudet sprängs i bitar. Bakfull och helt slut. Känns som jag inte orkar mer just nu.
Jag vill sluta dricka men vet i fasen hur jag ska det...lovar mig ju varje dag...varje fylla för att sedan sitta med ångesten...
Varit utan sprit i tre år och sedan åkte dit igen för jag trodde jag kunde hantera skiten.
Nej det kan jag verkligen inte.

Hej. Jag är en tjej på 22 år och jag dricker för mycket, har en pappa som är nykter alkoholist och en mamma som är tablett missbrukare och ny börjad alkoholist. Jag bor ihop med min sambo, som jag verkligen älskar över allt annat men så fort jag är full vill jag förstöra allt. Inte med meningen men "det spelar ingen roll jag är ju full". I söndags (juldagen) var vi ute och jag har flera timmar utav minnesluckor. Jag hatar detta. Vet inte hur jag ska ta mig ur det. Känner inte alltid sug efter alkohol men tillräckligt ofta för att det ska bli ett problem för mig själv.

Vart börjar jag?
Jag har romantiserat över alkoholen sedan första fyllan, när jag var 17. Jag och en kompis drack xider framför datorn och fnissade som små barn, födda på nytt.
Euforin var där, jag älskade alla och alla lite mer.

Detta blev språngbrädet för år av misslyckade fyllor och efterlängtade återfall.
Jag har alltid blivit, som så många andra, mer modig, mer rolig, mer vild, mer omtyckt, av alkoholen. Till en början. Den blev ett signum och fast än jag festade för mycket så såg ingen något negativt i det. Inte då.

Är inte många dagar in i min nykterhet men, är rädd för den sociala biten som kommer komma. Har inte berättat för mina vänner eller flickvän att jag tycker att jag har problem, skulle helst vilja undvika det samtalet med mina vänner iaf, flickvännen berättar jag såklart för! Men nu till den jobbiga biten, mina vänner dricker alltid när vi umgås, vilket man kanske gör i min ålder? (25) och när dom/vi dricker/drack så finns det inget stopp, finns inte bara "en" öl när vi dricker. Hur ska jag ta mig till?