Det är aldrig försent

Detta blir min tredje nyktra midsommar. Startat dagen som jag brukar, med tidig morgon och andningsövningar följt av yoga. Yogan är verkligen mitt ankare. "Yoga" för de flesta är fysiska rörelser på en yogamatta. Det blir så platt med den utgångspunkten, och jag framstår ofta som ett UFO som lägger så mycket tid o resurser av olika slag på yogan. Men yogan är så mycket mer. Det är som ett enda stort självhjälpsprogram. Det är filosofi, olika typer av praktiseranden (andning, meditation, mantras, reningsövningar x massor mer). Det hade varit helt helt omöjligt för mig att följa denna vägen o fortfarande dricka.
På måndag åker jag till samma retreat där jag var förra året. Tio dagar bara av yoga, på alla plan. Underbart.

På hemmaplan fortfarande utmanande. Bonusfamiljsproblem som vuxit sig bortom vad jag nånsin trodde kunde vara möjligt. Men på något sätt kommer en lösning av något slag ske. Jag har tillit.🌼💫🌸

Idag nykter 2,5 år!
Är på yogaretreat, samma som förra året. Till del samma människor. Det serveras vin till dem som vill ha, det är många lokala viner etc. Förra året lade jag märke till det på ett annat sätt. Då var jag den ende utom läraren som inte drack vin till maten. I år visste jag ju att vin serveras, men det är färre som väljer det.
Njuter av tillvaron här. Väldigt avkopplande och välgörande!🌸🌼😊

@Himmelellerhelvette Tack! Ja, livet är så mycket enklare på något sätt utan alkohol. Trots att livet såklart fortfarande har utmaningar av olika slag.
Grattis själv till tid och utveckling!

Hemkommen från min yogaretreat. Känner mig grundad och tillfreds. Man ska ju inte jämföra, men tycker jag fick ut ännu mer av retreaten detta året. Vägen ner i lugnet gick snabbare, all miljö var ju bekant. Flera av människorna också.
Delade hus med en ung tjej som påminde mycket om mitt unga jag. Hon blev så rörd när jag sa det, o peppade henne att fortsätta orädd på sin väg. Jag själv vek av o valde tryggheten framför drömmarna. Jag bär med mig henne, en fri ung själ.
Jag ångrar ingenting i mitt liv, det är ju allt jag varit med om som skapat det liv jag nu har. Men känner allt oftare att livet är ändligt. Och inte att tas för givet.

Var med om en sak på resan som jag inte riktigt kan släppa. Jag stötte på en lokal man flera gånger. Vi stötte ihop slumpmässigt i den lilla byn om o om igen. Så en dag åkte vi på utflykt till en annan by, och passerade en olycksplats. En man låg på trottoaren, uppkopplad med hjärtstartare. Men det var tydligt att sjukvårdarna gett upp. Och det var den mannen jag stött på flera gånger, senast dagen före. Helt levande. Brrrr.

Det är verkligen att livet pågår här och nu. Inte sedan och absolut inte i det förgångna.
Känner en sån enorm tacksamhet över livet.

Lördag, bästa dagen! Längesen jag skrev så nu. Jag är inte så lätt i hjärtat sedan en tid, och jag vet faktiskt inte vad utgången blir. Jag är klämd mellan min man o min dotter, och det blir verkligen inte bättre, trots att det hållit på i flera månader, snart ett år faktiskt. Det var i oktober i höstas som de rök ihop o deras relation "kraschade" fullständigt. Vilja till försoning finns inte hos någon av dem, och båda ser bara den andre som orsaken till allt lidande. Ingen av oss mår särskilt bra. Jag vill inte skilja mig och jag vill inte slänga ut min dotter (det är hårddraget de alternativ till lösning de båda ger). Dottern tog precis studenten, och ska iof flytta hemifrån inom de närmsta åren antar jag. Men orsaken kommer inte vara att jag väljer bort henne. Skulle det komma till ett ultimatum, så går hon först. Ja herre-min-gud att det skulle bli såhär hade jag aldrig kunnat förutspå. Har sett mindre fina sidor hos min man som jag faktiskt inte trodde fanns.
Jag har analyserat allt fram o tillbaka för mig själv oräkneliga gånger, och kommit fram till att det måste vara en kombo av min dotters ganska ofogliga personlighet och gammalt hos honom.
Min dotter har alltid varit stark o argumenterat mot allt och alla. Viker sig inte. Ett intellekt som snabbt ser "motståndarens" svagheter och lyfter fram dem. Det blir svårt att ha en konstruktiv utgång. I grunden är detta en bra egenskap såklart, den mentala styrkan, men hon behöver lära sig att kanalisera den rätt. Livet kommer visa henne vägen.
Både jag o min son är mer fogliga o "fredliga" till våra personligheter. Vi backar hellre än att stånga rakt in i en konflikt. Vill ha fred hellre än ha "rätt". Vilket såklart också har baksidor.
Min man tror jag har en uppväxt som inte varit helt enkel. Jag tror han känt sig osedd, kränkt och förminskad många gånger. Svårt att få vänner. Söker liksom inte upp vänskaper heller. Och när något inte känns bra, han känner sig kränkt på nåt sätt, så har han löst det genom att fly relationen och situationen. Nu bor han under samma tak som någon som han nog skulle vilja fly ifrån men inte kan. Så blir det att min dotter svartmålas onödigt mycket istället. De pratar inte med varandra. Fullkomlig iskyla. Jag är känslig för stämningar o energier, så jag mår jättedåligt av denna spända energin hemma. Mår också dåligt av att han fäller kommentarer om henne "Nu har hon disk på rummet igen", jag har blivit överkänslig o reagerar med ångestklump i magen. Fixar o trixar för att det inte ska finnas saker att anmärka på. Men det gör det ju alltid ändå. Vi alla är ju bara människor.
Har försökt prata med min man om att det kanske finns gamla saker som påverkar hur han hanterar hennes personlighet. För mig är det annars helt ofattbart hur man kan låta sig bli så påverkad av en tonåring? Hur kan en så ung person, som han känt sedan 10 år tillbaka, påverka honom så starkt? Ta fram väldigt omogna sidor. Det måste ju vara att hon triggar något annat, djupare och väldigt smärtsamt. Men han är inte med mig i de tankarna alls. Och jag är ju inte rätt person att gå vidare i det heller. Så vi är där vi är. Men min ork o hopp om förändring börjar tryta. Vad ska ske liksom?
Jag brukar inte skriva såhär långt eller utlämnande. Men det var nog bra att sätta det på pränt för min egen skull.

@Andrahalvlek Ja att de inte båda kan backa för oss andras skull förstår inte jag heller. Men jag har landat i att det inte är någon ide att hoppas på ändring i just det. Just nu är jag mer inriktad på att jag får släppa hoppet/ önskan. Och acceptera läget. Och på sikt kanske behöva ta ett beslut vad jag är beredd att leva med.
Gällande sonen slipper han ta del i stor utsträckning. Han bor halva tiden hos sin pappa, jobbar o tränar. Är knappt hemma. Men såklart han känner av det han också. Vi övningskör o har då möjlighet att prata.

Ja gud ja, vad gjorde jag utan yogan? Den är mitt tunga ankare verkligen. Och den finns i mig, i min kraft, i min kunskap. Jag har med mig den överallt. Jag är inte beroende av någon annan för att nå den liksom. Det är sådan lycka o frihet att ha det verktyget inom mig själv.
Om jag fortfarande drack, hade nog allt varit riktigt kaosigt. Nykter kan jag tänka många varv innan jag agerar.

@Kennie Jag håller med dig, och resonerar nog de flesta. Utom han. Och det är ju det som är problemet och som jag tänker måste bero på något som inte har med logik att göra.

@Se klart Ja, jag tror att det är svårt att föreställa sig dynamiken om man inte levt i en bonusfamilj. Och jag har ju inga bonusbarn, så jag kan heller inte förstå min mans sida helt.
Vi har hjälp från en bra terapeut. Gått där tillsammans 4 ggr nu. Men kanske det är längre perspektiv än några veckor för att terapeutens input ska hitta rätt (hos min man. Jag fattar precis vad hon menar...). Hon pratar mycket om att kunna vara den man vill vara oavsett vad man får för bemötande själv. (Att vara vuxen helt enkelt.)

Jag behöver nog lära mig att stänga av mer dessutom. Inte tro att jag kan medla. Till del är det mitt medlande som lett oss hit. Tror jag. Jag har tagit över ansvaret för hur vi alla har det. Jobbar mycket med min tillit. Ber ofta något högre om hjälp.

@Se klart Tack Se klart❤️💕❤️💕❤️

@vår2022 Jo jag håller med dig om vad min man "borde" göra. Jag är tveksam till om han ens vill. Ännu mer tveksam till att dottern tar emot en utsträckt hand. Jag vill inte gå in på detaljer, men ord är sagda från båda håll som liksom gjort det kört. Och för lång tid har gått för att backa bandet. I detta fallet är det nog tid - år - som ev lugnar saker.
De ogillar varandra väldigt mycket helt enkelt. Och ogillar känns som ett svagt ord, men jag vill inte skriva ett starkare ord.
Min man betyder absolut ingenting för min dotter, och vice versa. Det är smärtsamt för mig eftersom jag älskar dem båda. Men jag får bara acceptera läget.

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

Tack alla för era ord och reflektioner! Ni bekräftar alla det jag ju vet.
Min man o jag går hos en terapeut och kanske att det kan hjälpa oss framåt. Hittills tycker han mest att det är jättejobbigt och att mycket fokus blir på, vad han känner, är att det är han som är "fel". Det har ännu liksom inte landat i honom att han är en nyckel till att pusslet ska bli helt. Här ligger en av de sakerna jag kanske måste acceptera, han kanske inte har förmågan till den typen av självreflektion. Tiden får väl visa.

Jag har tänkt i samma banor som Sisyfos, att min dotter har svårt att vårda relationer. Jag har pratat flera gånger med min dotter om det. Erbjudit henne hjälp att få kontakt med psykolog. Hon vill inte, förnekar problemet. Där får jag också acceptera att hon inte är redo än.

Ja, de två har såklart bra gemensamma minnen också. Jag tror i grunden att de båda är sårade över den andres uttryck för ogillande. Kanske kan de försonas i framtiden. Men jag mår bäst av att inte hoppas, inte tro att det blir så. Jag är tvungen att släppa den önskan.

@Sisyfos Jag skriver nog att jag ska släppa hoppet för att skydda mig själv. Lägga några skyddande lager kring mig. Min mamma har blivit akut sjuk igen o är på sjukhus, vi vet inte hur länge. Kanske därför också som jag skrev om hemmaläget just nu, jag är väldigt trött. Tur jag har semester. Och jag har en nära vän som jag pratar varje dag med, men det blir ju bara hennes input.

Ska fundera på det om dottern o hur hjälpa henne vidare på bästa sätt. Jag får ta så mycket av hennes mående, så ibland tänker jag bara att "det är hennes liv, hon får reda ut det själv". Men såklart jag vill hjälpa henne om jag kan. Hon jobbar nu sedan studenten o är ganska trött o inte mottaglig alls.
Släppa ansvaret, ja det är konstigt att jag på nåt sätt har ansetts ha ansvaret för deras konflikt. Nu är det bättre sedan vi började hos terapeuten, som klargjort att jag bara är vittne till deras relation, inte del i den (men påverkas såklart). Men att jag har en egen relation till min man och en till min dotter. Som den andre bara är vittne till. Här har varit en salig soppa där allt dem emellan gått via mig eftersom de inte pratar. Och de har båda haft åsikter om min relation till den andre. Och åsikter om den andre som de har känt sig fria att mata mig med. Det är nog min största vinst med att gå till terapeuten, jag har fått klarhet i denna dynamik o hjälp att avgränsa o sätta gränser.

Tillägg; tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet som min man anser orsakar att han inte trivs. Så jag har nånstans dragit slutsatsen att det är jag som är orsak till deras respektive dåliga mående.

@Amanda L Du sätter fingret på det, exakt som du säger är det. Men jag har inget trollspö att svinga.
Jag har klargjort precis det till dem båda. Att jag inte kommer att välja mellan dem. Tror inte att någon av dem fattar hur illa jag mår av detta eftersom jag verkligen gjort allt för att livet ska fortgå. Men terapeuten sa det sist "Jag tycker Sattva är väldigt tydlig med att hon mår dåligt av den här situationen".
Och då drar min man bara ytterligare ett exempel på när dottern betett sig illa i hans ögon. Det är som om han inte kan kliva ur sin egen bubbla. Och det är nog inte hans fel. Han förmår liksom inte. Suck!

@Sisyfos Ja, att vara sopbehållare för deras skitsnack tär. Det hugger i magen varje gång. Att liksom få bevis för den enes ogillande av den andre om o om igen. Min man har blivit bättre på att hålla igen, men dottern är helt obekymrad. Hon fattar nog inte hur det skadar, trots att jag försöker förklara. Hon tycker hon har "rätt till sina känslor". Jo, hon får tycka vad hon vill, men jag behöver inte veta det...

Att tänka i boxar är en konkret sak. Ska prova!

Min mamma mår bättre. Kvar på sjukhuset o ev hem nästa vecka. De håller på att undersöka vad som gjorde henne akut sjuk.

Påväg ut på havet snart. Tanka energi🌸

Jag, maken o hundarna ska iväg några dagar. Hyrt en stuga i ett område där de utfärdat röd varning för regn😮. Packa mycket ombyten o regnkläder alltså! Blir mysigt oavsett. Läget hemma är oförändrat men stabilt. Gott så just nu.

Och jag är inte alls nykter. Jo, från alkohol såklart, men har insett att jag senaste månaderna börjat använda socker som en känsloreglerare. Har sedan jag blev alkoholfri blivit varse mitt användande av socker i perioder, men nu är det verkligen nog. Läser böcker om sockerberoende o har en arbetsbok för tillfrisknande. Så som boken beskriver sockerberoende (ej bara sötsaker, utan även mackor, pasta etc etc), så är det otroligt likt alkohol, eller vilken drog som helst. Sockerberoende är inte klassat som ett beroende enl sjukvården, det är väl skillnaden. I denna bok pratar man om "belöningstörstiga hjärnor", dopaminkänslighet. Det som jag kallar beroendehjärna. Alkohol kickar ju dopaminet skyhögt, men socker kickar likväl. Och har man en känslighet skapas sug o abstinens precis som med alkohol. Japp, det där känner jag igen. Och jag vet att jag har reflekterat över detta tidigare, men nu när jag varit sårbar pga all skit hemma, har det verkligen gett sig tillkänna. Och jag vill bli fri, nykter. Helt. Tänka klart. Inte döva.

Dessutom, precis som yoga o alkohol inte funkar ihop, så funkar det faktiskt inte med yoga o någon form av dövande substans. Yoga handlar ju om att hitta sinnesfrid inom sig. Inte genom att droga utan genom att acceptera o hantera verkligheten som den är.
Jag har blivit så otroligt mycket bättre på det då jag slutade dricka, men jag har en bit kvar.

@Se klart Ja, jag tror också bara man själv kan avgöra var i beroendet man befinner sig i detta. Tydligen kan det gå så långt att man försummar sina åtaganden, stjäl pengar till drogen/ sockret, ljuger, sviker etc. Just det känner jag inte igen. Men segheten i kropp o knopp efter en godiskväll. Huvudvärk. Känna sig vätskefylld (känns ju väldigt väl i kroppen på morgonens yoga). Och ja, ett gnagande obehag vad detta gör i kroppen på lång sikt.
Och att anse att jag ju typ inte ätit nåt godis alls, när jag i själva verket visst det ätit turkisk peppar o nonstop. Varje dag. Fast jag bestämt mig för att ha godisfria vardagar. ..

Vi blev inte så inregnade som väderprognosen sa😇. Bor ute i skogen i en mysig men spartansk stuga. Förbränningstoalett, det var något nytt för mig. Men troligtvis miljövänligt. Kräver inget avlopp😮. Vi går långa promenader. Tar det lugnt. Har det bra. Hem imorgon.
Några dagars semester kvar sedan, jobbar igen måndag. Men bara en vecka, och sedan vecka 1 av totalt 4 på en yogafördjupning som sträcker sig över 2 år. Med en av mina favoritlärare. En vecka att grotta ner sig totalt i yogan med likasinnade. Så värdefullt!! Det är mycket litteratur att läsa o inlämningsuppgifter mellan varje tillfälle som sedan jobbas vidare med vid varje fördjupningstillfälle. Underbart!

@vår2022 Tack! Ja yogan var från början mest fysiskt för mig. Och nu något mycket större.
@Torn Ha ha, har förstått det från sms från barnen, att vi har det både varmare o torrare här i skogen!

Hemma igen efter en vecka i en transformerande yogabubbla. Och detta är bara vecka 1 av 4, fördelat på 2 år. Jag är så tacksam. Denna fördjupning innehåller liksom allt jag behöver just nu. Läraren har jag gått för flera gånger tidigare o känner djup tillit till. Hon har hjälpt mig vidare på flera plan, precis det som yogan innebär.
Det svåra blir nu att ta med allt i vardagen.
Idag bara landa. 🌸🌼🍃

Har varit lite låg sedan yogafördjupningen. Dels pga ren trötthet tror jag, men också inre saker som börjat röra på sig.
Hållbarhet i livet, och yogan, är en av dem.
Gränssättning är en av dem.

Har haft känslor av "What's the point of it all?", och det är inte riktigt vad jag är van vid.

Jobbet rullar på. Jag har lagom mycket att göra, kan fokusera på de arbetsuppgifter jag trivs bäst med o är bra på det jag gör (=de som söker blir hjälpta). Har gott stöd från chefen, och trivs med mina kollegor.

Har ffa en nära vän som jag pratar med flera ggr/ dag (vi skriver/ chattar). Hon är guld värd. Vi finns där för varandra sedan vi var 7 år. Så tacksam över vår vänskap!

Men, nu är det lördag. Det är varmt. Ut med båten strax. Ska njuta av lugnet på havet❤️

@Se klart ❤️🌷❣️

Evigheter sedan jag skrev.
Lördag, bästa dagen! Njuter av lördagarna, som jag i största möjliga mån håller fredade från måsten och åtaganden.
Håller fortfarande på att omstrukturera i tankar kring framtiden och hållbarhet.
Det är många pusselbitar som liksom fallit på plats samtidigt. Dels att jag nu äntligen fått med mig chefen på tåget kring min inriktning i min yrkesroll. Får specialisera mig mot det jag är bäst på o trivs med. Äntligen. Att känna så mycket meningsfullhet kring jobbet har jag behövt länge. Och det har i sin tur lett till att jag har på allvar ifrågasatt mitt yogalärarjobb. Jag vet att jag har pratat här om det för säkert ett år sedan, att jag inte riktigt har energi att ge som yogalärare kvällstid efter mitt vanliga jobb. Jag längtar efter att komma hem o ha kvällarna lediga. Det som ffa hindrat mig att släppa kvällsjobb m yogan är pengarna. Jag använder dem för att utveckla min egen yoga. Men jag vill nu prova o se om jag faktiskt kan få det att gå ihop ändå. För det är inte hållbart för mig med så långa dagar. Den trötthet jag känt här i höst är inte bra.

På hemmafronten har det varit riktigt tufft en period, men det har lättat nu sedan ett par veckor tillbaka. Från mitt håll handlar det mycket om att jag släppt taget. Jag har på riktigt insett att jag inte kan ta ansvar för min mans o min dotters relation. Även om de båda fortfarande vill ha mig som mellanhand. Men nej, de får själva ansvara för den. Och min man kan inte dumpa sin frustration i knät på mig. Den får han härbärgera eller prata med någon annan om. I slutändan tror jag det från mitt håll handlade om att jag kände att "ok, detta är ohållbart. Då får vi hellre gå isär om det är det som behövs". När jag släppte in den tanken kunde jag också släppa taget om situationen på något sätt. Deras relation är som den är. Men min dotter finns här så länge hon vill. Och kommer finnas i mitt liv tills jag inte finns mer. Take it or leave it.

Igen evigheter sedan jag skrev. Har passerat 2 år 10 mån nykter. Att dricka alkohol känns väldigt avlägset. Finns inget som helst sug kvar sedan länge. Smågodis är fortfarande dock en issue. Borde kolla upp fastevärde på blodsockret, min pappa hade diabetes typ 2 fast han var normalviktig. Han både rökte o drack vin dock, så hans kropp var nog inte i bästa skick. Det är så himla viktigt för mig att leva som jag lär, och det är nog där största skavet kring godiset ligger. Att jag inte tar hand om mig så som jag skulle vilja.

Jag jobbar jättemycket i nuläget med relationen mellan mig och dottern. Mitt fokus har så länge varit att navigera i hennes och min mans kraschade relation. Där har vi nog äntligen hittat hem i något som kanske inte är fred, men iaf vapenvila.
Istället har dotterns och min relation ställts på sin spets. Hon har så mycket ilska, besvikelse och sorg som hon bär på sedan långt bakåt. Som kommer ut i explosioner med så mycket anklagelser om precis allt bakåt. Barndom, skilsmässa, val av ny man, val i nuläget etc etc. Jag har stundtals känt mig som en blöt fläck inte värd vatten ens. Jag sökte upp familjerådgivaren som jag o min man gått hos. Hon känner ju till oss. Fått bra råd, men svåra. Jag kom med frågan "Hur mycket ska man ta av sin 19-åriga dotter?" Typ. Jag vet inte alls hur jag ska hantera henne. Rådet var att förstå att det inte är en 19-åring som skriker mig rakt upp i ansiktet, svart i ögonen. Det är en 2-åring, en 10- åring, en 14- åring etc. Som inte vill ha eller behöver mitt perspektiv/ förklaring till de val jag gjort. Utan som behöver mötas där hon är. Att jag behöver bjuda in till ett samtal i lugn o ro där dottern får säga "allt". När hon sa detta kände jag mig maktlös och oändligt trött. Men nu har det gått några dagar och jag förstår att det är enda sättet till läkning. Så vi ska prata nästa helg.
Jag hade aldrig dessa samtal med min mamma, trots att det nog hade behövts. Jag vill inte vara som hon, med en övertygelse att själv sitta på sanningen och rättfärdiga sina handlingar. Jag kommer göra allt jag kan för att inte föra det arvet vidare.

Snart nykter 3 år. Livet är ganska tufft. Jag tänker en del på alkohol, som jag inte gjort på väldigt länge. Jag är inte orolig att jag skulle lösa mitt mående med alkohol, men ser det mer som en mätare att mina energier verkligen är på upphällningen. Att jag längtar efter en mental paus. Det reder liksom inte ut sig, relationsproblemen härhemma. Snarare blir positionerna mer och mer låsta mellan min man o min dotter. Jag förstår fullt ut hur banalt detta verkar utifrån sett. Men det tär och bryter ner mig. Jag håller fast mina rutiner, vet ju att det liksom är ankaret, rutiner man mår bra av och det sociala sammanhanget av att jobba. På jobbet känner jag mig kapabel och klarsynt. Får dagligen välbehövlig bekräftelse att det jag gör, gör skillnad i andra människors mående. Samtidigt känner jag att jag inte riktigt fungerar som jag brukar. Glömmer, tappar ord etc. Tappat ork på yogan. Modifierar, kortar av, förenklar, orkar liksom inte fysiskt. Sömnen hackig o ständigt trött. Vanliga stress/ utmattningssymtom all of the above. Det som nog gör mig mest bekymrad är nedstämdheten. Känner inte igen det alls.
Ville mest få detta på pränt för mig själv.

Positivt är att jag o dottern pratat om saker som rör hennes uppväxt. Tog fullständigt musten ur mig, hon har så mycket sår. Jag försökte att bara lyssna och bekräfta. Även om det är svårt, när jag själv bär på en annan sanning och en (logisk) förklaring till mitt agerande o beslut.

Jag är väldigt frånvarande på forumet. Går in o läser hos dem jag "känner" ett par dagar i veckan, men skriver typ aldrig. Vill bara säga till er, att jag följer er men har inte riktigt orken att vara aktiv.
Men allt kommer att bli bättre. Livet går i vågor. Allt är som det ska vara, annars hade det varit på ett annat sätt.

Tack alla! ❤️
Det värmer att ni läser och ger input, jag är ju så frånvarande på forumet så det är verkligen ingen självklarhet🙏❤️.
Jag inser också när jag reflekterar över "hur kunde det bli såhär?", att jag stoppat huvudet i sanden länge. Ville inte se att makens o dotterns relation egentöigen inte har fungerat från början. Jag hade kunnat agera tidigare. Satt gränser. Det grämer mig att jag låtit gränserna tänjas, ffa vad jag accepterat från min mans håll. På nåt sätt skulle jag tidigt ha sagt, och visat att barnen kommer först. Jag har på nåt sätt försökt sätta alla först. Inom mig har jag såklart alltid vetat att kommer det till ett val, väljer jag dottern. Såklart. Och det fattar nog han också.
Och om jag ska vara ärlig, har jag i detta senaste årets turbulens sett omogna och osmickrande sidor hos honom jag inte sett tidigare. Min bild av honom är förändrad, det går inte att komma ifrån. Men jag väljer fortfarande hoppet om att det kommer bli bättre. Tiden får göra sitt.
🌸🌼❄️