Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user miss lyckad

Ni har det..Jag har det nästan väl lugnt..?..Bor ju ensam med hundarna, sonen i lägenhet på studieorten..Ja tänk om man vetat hur framtiden skulle bli..Det handlar om vilja, och målmedvetenhet att lämna ett dåligt förhållande..Oavsett varför det är dåligt..Jag är jätteglad att du vågade och att det blev så bra för dig och barnen..Varm Kram..?❤️

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad ❤️ en stor kram till dig också ❤️

Det låter skönt att ha det lugnt ändå. Hoppas din son kommer och hälsar på ibland. ❤️

Ofta tänker jag att det är bra att man inte vet nånting om framtiden. Det som är menat att hända kommer att hända. Jag hade inte kunnat lämna min man tidigare känns det som utan det som gör att det går så bra nu kanske är för att precis rätt tid kom. Försöker tänka så i alla fall för jag vill inte tänka att jag slösade år på nåt som ändå var dömt att misslyckas.

Hade jag lämnat tidigare kanske han hade stridit för barnen av ren principsak men nu blev de så pass stora att de kan uttrycka mycket egen vilja och det underlättar.

Hade barnen varit 3 och 4 år hade det nog varit väldigt svårt och jag tror det hade varit mer bitterhet från hans sida. Och mer tveksamhet från min sida just pga hur små de hade varit. Men redan när de var så små så tänkte jag på att lämna honom. Planerade för det inombords mer eller mindre men vågade absolut inte tänka tanken helt klart.

Jag minns när vi separerade på prov för några år sedan. Jag gav honom en till chans då (mot min egen vilja egentligen) och det slutade ju ändå i skilsmässa tillslut. Men på nåt sätt så var det bra att vi provade igen för det är nog därför han klarar det så bra nu. Han vet lika väl som jag att vi redan försökt mer än en gång.

Förut vaknade jag ofta på nätterna och upplevde en slags förvirring. Både när vi levde ihop och sedan vi flyttade isär. Jag kunde vakna och undra vart han var och om han levde och sånt. Även när vi levde ihop alltså eftersom att han så ofta var ute på nätterna. Den stressen har fortsatt men det var bättre ett par veckor nyligen. Nu har det kommit tillbaka lite. Jag vaknar när jag sovit nån timme och känner mig förvirrad. Det går över ganska snabbt men det är ändå jobbigt. Kan det vara för att jag levde i den stressen i så många år? Alltså den nattliga stressen. I flera år var ju nätterna en plåga nästan pga hans uteliv. Jag visste inte om han skulle komma hem, vart han var, i vilket tillstånd han skulle komma hem, om han skulle väcka mig och kasta ut mig sovrummet osv. Jag undrar om det hänger kvar men kommer att försvinna? För känslan är alltid blandad med sorg och ledsamhet. Precis som när han bodde här. Jag känner mig ensam och jag är framförallt orolig för honom där mitt i natten.

Jag vill bli av med den känslan. Tänker att det kanske hjälper att skriva om den istället för att bara känna det på natten och inte bearbeta det.

Jag antar att jag länge haft en allmän oro för honom. Nu har jag ingen koll på hans vanor direkt som förr. Då visste jag ju hur illa det var ofta med drickandet osv. Nu har jag ingen koll längre, vilket iof är bra för då slipper jag tänka så mycket på det. Men jag har ändå en oro ibland som egentligen bottnar i gamla känslor. Från den tiden då jag verkligen tog hand om honom. Men samtidigt var så maktlös. Jag har inte slutat bry mig om honom men jag har blivit bra på att lägga mycket åt sidan. Jag har fullt upp med barnen och den tid och ork jag har kvar efter dem lägger jag på mig själv. Men ibland kommer kanske oron upp från mitt undermedvetna och det är därför det sker när jag sover?

Hehe ni som läser har fått läsa när jag leker psykolog med mig själv. Nu ska jag ta en promenad och lyssna på musik. Det botar grubbelsjuka i alla fall ❤️ kramar till er alla ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag tänker att du tänker klokt. Det var rätt tid nu, och du gör det här jättebra ❤️ Med båda dina barns mående och ditt eget mående i fokus. Är det någons mående du helt kan strunta i så är det ditt ex mående. Han är ansvarig för sitt liv.

Just idag, på Fars dag, måste det kännas jobbigt att veta att dina barn aldrig kommer att ha en vidare bra relation till sin pappa. Lika lite som jag hade till min pappa. Jag är glad att mina barn har en närvarande pappa, med sina fel och brister, men som ställer upp för sina barn 24/7.

Men att dina barn inte har det så är inget du kan göra något åt. Du kan bara hjälpa dem genom att få dem att försöka sätta ord på det, sörja ihop med dem.

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Att bli ”klar” med sina känslor som har inneburit mycket oro, och ingen förutsägbarhet..Kände också gamla oroliga känslor i början av separationen..Även någon gång långt efter..Men det blir bättre..Nu går det månader utan att jag tänker på barnens pappa alls..Det enda jag försöker ibland är att parera så sonen ringer honom dagtid, då är man ganska säker på att han är nykter..Vill ju inte att sonen ska bli irriterad eller ledsen när en full pappa svarar i telefon..Jag försöker också balansera pratet om pappan, med att säga saker som han är bra på, eller om han har sagt kul saker någon gång, till sonen..Däremot så skickar jag sällan bilder på barnen, eller barnbarnen längre..Tänker att han får fixa dom relationerna själv..Du läker lim❤️Du är stark och fin..??

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek och miss lyckad ♥️ Ni är så snälla.

Just att det varit fars dag har inte gjort varken det ena eller det andra med mina känslor. Tycker sådana dagar blir så små jämfört med resten av året liksom. Det som betyder nåt är allt det andra. Men jag kan tänka mig att vissa andra blir ledsna av sådana dagar kanske. Men för mig är det som en namnsdag... När jag blir grattad på min namnsdag känns det bara lite konstigt. Att mitt namn råkar stå i kalendern. Likadant känner jag med fars dag. Finns ju massor av fäder här och där, bra och dåliga. Inte värt extra pga en dag i kalendern. Det råkar bara stå "far" idag. Imorgon står det nåt annat. Kladdkakans dag, kanelbullens dag eller ölens dag till och med. Jag kanske är lite tråkig men sådär har jag alltid känt kring det mesta utom födelsedagar och jul egentligen.

Jag vill inte kalla någon en dålig pappa. Kanske inte ens kalla någon för en bra pappa. Men jag vet ju hur det varit. Det har funnits massa bra dagar och massa dåliga. Separationen har gjort att de dåliga dagarna blivit till "ingenting" - dagar istället men de bra dagarna är bra.

Jag menar, vi är skonade från det dåliga men kan få det som är bra ibland. Jag hoppas att det i alla fall är bättre än att få massa bra och massa dåligt hela tiden i en salig blandning.

Jag gick nyss upp och tog en macka. Kan inte somna. Irriterande då klockan är alldeles för mycket! Jag vet hur trött jag kommer vara imorgon. Men jag försöker tänka positiva saker. Jag stod en stund i köket och bara andades en stund. Ingen full man kommer in i huset snart. Jag kan i lugn och ro äta min macka.

Inte för att han nödvändigtvis skulle komma hem full just inatt. Men jag tänkte att risken för det är ju noll här hela tiden nu och det kanske är vad som är värt att fira ❤️

Nu när jag skriver så menar jag det inte mot mina barns pappa. Menar inte att trycka ner honom eller skriva skit om honom. Jag skriver mer generellt utifrån min känsla... Känslor som kommer pga hur det var förut men när jag "ältar" det just nu i denna stund är det inte för att tänka illa om honom utan det är för att kunna vara tacksam för stunden och tacksam för hur jag har det.

Ofta nuförtiden kan jag nästan särskilja det. För jag vill inte ha elaka, onda och energislukande arga tankar om honom. Men jag vill ändå kunna fortsätta bearbeta allt. Kunna se på hur jag hade det förut och hur jag har det nu. På det sättet kan jag bearbeta men utan att fastna i ilska och hat mot honom. Ska jag kunna vara vän med honom så måste jag släppa ilskan till stor del. Men jag kan inte komma vidare och bearbeta om jag inte får tänka på allt som hänt och hur det är bättre nu.

Sedan kan jag såklart vara arg på honom ibland men just i min personliga utveckling och allt det så separerar jag på handling och person. Tänker jag på hur skönt det är att leva i ett lugnt och tryggt hem nu så är det frikopplat från ilska gentemot honom.

Vet inte om det går att förstå vad jag försöker förklara. Men jag antar att jag försöker försonas med allt och även kunna gå vidare utan bitterhet och ilska. Men jag vill ändå inte glömma hur det var heller.

Eftersom att allt är relativt så går det ju att se saker ur flera vinklar. Som nu när jag inte kan sova, det stör mig! Men om jag tänker på att förut hade det DESSUTOM kunnat komma hem en full och grälsjuk man, då känns det ju helt okej att ligga vaken nu. ?

Nu ska jag försöka somna. Om några timmar är det dags att vakna.

Hoppas ni andra sover gott i era sängar ❤️

Förresten så har jag inte druckit alls på 3 år och 9 månader. Tänk att jag skrivit här i forumet så länge nu.

Profile picture for user miss lyckad

Ett tricks att kunna somna, som jag använder, är att tänka: Jag klarar en dag på jobbet med lite sömn, jag har gjort det förr..Jag kan ta en tupplur efter jobbet om det behövs ..Att lugna sig själv helt enkelt..Ibland lägger jag en kudde mellan benen och sover på sidan..Känns också tryggt och bra..Men jag läser allt du skriver, så skriv gärna när du vill..❤️

Profile picture for user Lim

Precis miss lyckad, det gäller att lugna sig själv på det sättet som du beskriver ❤️❤️

Jag ligger i sängen nu. Mina barn sover bredvid.

Utanför huset spelar någon granne väldigt hög musik. Antingen har de öppen dörr eller så har de öppna fönster för hela min vägg dånar trots att deras hus inte ligger vägg i vägg med mitt.

Ljudet av basgången är världens mest otrygga ljud för mig. Det tar mig tillbaka till när jag var liten och mina föräldrar hade gäster till sena natten och de spelade musik när jag försökte sova. Det känns som att det hände ofta men egentligen tror jag inte det var så ofta.

Basgången tar mig också tillbaka till alla sena kvällar och nätter som min exman spelat hög musik när jag försökt sova.

Jag har alltid behövt ha det knäpptyst och mörkt för att kunna sova. Så har det varit hela mitt liv. Så att anpassa sig till ljud om nätterna från musik och prat har varit fruktansvärt.

Det har hänt massvis av gånger att mannen spelat musik utomhus på somrarna till natten. Högt så att det stör. Jag har försökt få honom att sänka men ofta har det resulterat i att han sänkt lite men sedan höjt ännu mer efter en stund.

Jag har bett honom sänka så många gånger genom åren att jag blir illamående när jag tänker på det. Varje gång har han blivit arg och irriterad. Trots att jag försökt sova i rummet bredvid!

De sista somrarna ihop var jobbiga just pga musiken utomhus. Grill, öl och en kompis med mannen. Högre och högre musik. Jag har skämts. Jag är nämligen en noggrann, hänsynstagande och regelrätt person. Skulle aldrig störa grannarna. Så att vara det hus som stör mest har varit så otroligt jobbigt för mig. För folk har störts. Det har kommit klagomål och det har kommit vakter. Till mitt hus. Till mig, jag som inte ens törs låna socker av grannen av rädsla för att störa.

Jag ligger här och ljudet av musiken gör mig otrygg. Men jag är tacksam över att det inte är från mitt hus det låter såhär. Så otroligt tacksam.

Nu sänkte de. Tack och lov.

Min ena son blev ledsen ikväll. Vi pratade om en film de sett på bio med sin pappa. Jag försökte komma på varför jag inte var med då och vi kom fram till att jag jobbade. Och så sa jag att det var när deras pappa bodde här. Då sa han att det är så bra att pappa inte bor här längre. Inget särskilt har hänt men av nån anledning blossade minnen upp. Han pratade lite med mig om olika saker nu kring det och jag känner mig så ledsen över att det hann bli så dåligt här hemma innan mannen kunde flytta.

Mannens beteende har verkligen inte glömts bort. Imorgon ska jag höra med sonen om han vill prata lite mer om allt. Jag förstår att han behöver bearbeta saker ibland precis som jag gör genom att till exempel skriva här. För min sons skull tänker jag inte skriva det han sa ikväll. Men jag slungas tillbaka ett år och inser att vi båda verkar resa tillbaka i tiden lite nu känslomässigt.

Jag hade några få vänner här ikväll och självklart var det helt alkoholfritt. Jag kan inte ens föreställa mig att det skulle kunna finnas alkohol inblandat i såna träffar. Gör folk så? Undrar jag nästan. Jag har ju aldrig druckit när barnen varit så medvetna. De var 5 och 6 år när jag slutade.

Jag är så glad över att jag kan ge dem trygghet hemma hos oss. De behöver aldrig ligga vakna i sina sängar och höra basgången från musiken och de obehagliga skratten. De behöver aldrig ha en bakis förälder i soffan. Ofta känner jag mig maktlös över olika saker i livet men just detta har jag makt över så länge de bor med mig. Jag kan äntligen ge dem den hemmiljö jag vill att de ska ha.

Nu ska jag sova för nu är det tyst där ute ❤️ godnatt ❤️

Profile picture for user Lim

Igårkväll när jag gick på sista promenaden med hunden så såg jag mannens hus. I ett fönster blinkade en discolampa. Den gör det ibland. Och jag vet att det betyder att han dricker med kompisar. I vanliga hushåll betyder en blinkande discolampa att det är barn som har kul men inte i hans hushåll.

Jag kan bli ledsen för barnens skull att det är så. Att discolampan bara blinkar när de vuxna ska ha kul.

Glad för barnens skull att de slipper bo i det dock. Men ändå.

Om ett tag ska vi åka bort en sväng på en kul grej. Först ska jag laga lite lunch och gå ut med hunden. Jag skulle gärna ligga i soffan hela dagen om jag ska vara ärlig. Men jag vet att vi blir glada av att komma ut en sväng.

Profile picture for user miss lyckad

Tror det är bra att betrakta och bearbeta allt man har varit med om, och tagit del av..Barnens sorg är svårast, tycker jag..Mina barn är ju stora, och hanterar relationen med sin pappa på olika sätt..Det värsta jag vet är min yngstas (sonens) besvikelser över pappans svek..Det går ju upp och ner..Ena gången håller han sina löften till sonen, tex att sonen får övningsköra med honom..Så ringer sonen glad i hågen nästa gång igen för att kolla om det kan passa nästkommande dag..Då är pappan berusad..Jag vet inte lim hur era barns relationer med deras pappa ser ut..Men det känns som om du är med de flesta gånger..Tror det är ännu viktigare när barnen är små, att dom inte känner sig svikna..Vilken tur dina barn har lim, som har en sån fin mamma ❤️..Skönt att du går framåt hela tiden..Snart dags för dejting för dig kanske??...Kram. ??

Profile picture for user Ler

Finaste Lim .. Jag följer dig ❤️ Tänker ofta på dig o barnen .. allt ni går igenom.. Har ingen egen tråd längre .. Men har årsdag i dagarna ? ..Såå Stolt !! Att det går att komma ur denna hemska mardröm, hemska beroende ... det är både du o jag bevis på .., ❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Stort grattis fina Ler ♥️❣️??? heja dig!! Underbart att du kommit så långt. Det är verkligen den bästa vägen att gå, den alkoholfria ♥️♥️

Haha miss lyckad jag har verkligen överseende för det ? mer än så!

Förstår din sons besvikelse. Särskilt när en förälder ger det man som barn behöver och man får upp sitt hopp och känner sig glad över att äntligen ha sin förälder igen. Och så kommer sveket igen och då gör det så ont.

Jag fixade en söndag tillsammans med barnens pappa. Åt mat tillsammans och såg en film och fikade. Jag kände att barnen verkligen behövde det. Det är väl det som kan krocka ibland... Jag VILL att de ska träffas. Jag blir jätteglad om de varit med honom och är glada efteråt. Allt som kan göra mina barn glada gör även mig glad. Krocken menar jag blir när jag behöver rodda umgänget FÖR mycket. Det tar mycket kraft eftersom jag har så mycket att ansvara för redan som det är. Men i lagom dos går jättebra och jag har ju en skyldighet att göra det också eftersom att barnen bor med mig. Men samtidigt bor pappan nära oss och barnen har egna telefoner så att träffa dem är lätt som en plätt.

Nu ligger jag i soffan med lite halsont. Märkligt att vara hemma för så små symtom men så är det ju nu med pandemin. Jag mår ändå så pass bra att jag kan greja lite hemma. Tänker nästan att jag ska julpynta. Julen blir ju inte som vanligt i år och vem vet om jag ens lyckas köpa julklappar som vanligt... Men lite mysigt hemma kan man ju fixa.

Hoppas ni andra mår bra ♥️

Profile picture for user Lim

2020...

Ett märkligt år. De flesta verkar (förståeligt nog) haft sitt sämsta år nånsin. Det har varit tufft för många och är det fortfarande. Även jag påverkas ju såklart men när jag stämmer in i andras kör om hur hemskt 2020 varit så är jag ju inte helt ärlig. Trots att jag kämpat mycket och haft tunga stunder och varit sjukskriven en period så har det smakat mer än vad det kostat, nu när året snart är slut.

2020 för mig har inneburit många bra saker. Jag har lämnat ett skadligt äktenskap. Jag har fått ett tryggt hem med egna regler och rutiner som jag och mina barn mår bra av. Jag har stått upp för oss.

Saker har gått framåt för min son som har fått sina diagnoser. Det har varit tufft och jag har mått dåligt med honom men vi har vuxit. Vi har tagit oss framåt och jag har gjort det jag ska som mamma och lyckats få två trygga barn.

Jag har haft en sommar helt skonad från bråk och tjaffs och bakfylla. Första sommaren på flera år. 2020 är alltså det första året mitt hem och mitt liv fått vara helt alkoholfritt på åratal trots att jag själv inte druckit på nästan 4 år.

Mina barn mår mycket bättre än 2019. Jag med. 2019 var ett av de värsta åren jag genomlevt. Det är 2020 som är lönen för mödan vi hade då.

Det är verkligen ett år att minnas. Ett svårt år på många sätt. Men det är nog ändå viktigt att se ljusglimtarna.

Klyschigt, jag vet, men jag läste nånstans att 2020 år året man fått perspektiv på vad man är tacksam för... Så känns det för mig. Jag är tacksam. Ja, rädd ibland också pga situationen vi befinner oss i nu. Men tänker man bara på det läskiga så står man inte ut. Jag lider med de unga vuxna som har svårt med jobb och studier nu. Lider med alla ensamma, alla sjuka och alla som levt isolerade länge.

Lider nästan allra mest med de som fastnat i relationer med en alkoholiserad partner och pga pandemin inte kan lämna. De som inte klarar av en skilsmässa när allt annat är osäkert och svårt.

Jag kan känna mig otroligt ledsen över hur svårt många har det nu. Ledsen för att jag är rädd att mista anhöriga. Förstås. Menar inte att 2020 är ett toppenår. Men jag vill inte glömma det som har hänt som har varit bra. Allt har inte varit av ondo ❤️

Önskar er alla en mysig adventshelg och kom ihåg att vara snälla mot er själva ❤️ Bättre tider väntar. Och kom också ihåg att en promenad är mycket bra medicin mot ångest och oro. Rörelse är bra och lite dagsljus ❤️

Profile picture for user Lim

Hej allihopa.

Känns lite ironiskt nästan att bara en vecka efter att jag sammanfattat 2020 som ett händelserikt år på gott och ont men med fokus på det positiva så händer nåt som gör mig så ledsen.

Eller ja. Både ledsen och inte ledsen.

Men min exman och jag har ju levt som i ett särboförhållande nästan. Vi har inte brutit vårt förhållande riktigt. Ibland har det känts väldigt bra och ibland har jag känt mig fast i något negativt.

Men sista tiden har det känts bra. Men nu fick jag veta att han inlett en relation med en annan.

Jag har ju väntat på det och önskat det stundtals men jag var inte beredd nu när det väl sker. För det har föregåtts av ett HELT motsatt beteende. Alltså han har varit kärleksfull osv på ett väldigt starkt sätt. Och jag har släppt min gard lite. Tillåtit mig att känna kärlek till honom.

I alla fall. Jag har gråtit så mycket idag. Jag har tillåtit mig att verkligen sörja. Minnas det fina och gråta. Sörja förlusten.

Mitt i sorgen så vill jag ändå att det ska vara såhär. Jag vill att vi går vidare. Att vi är vänner och inget mer. Och jag tänker verkligen försöka göra det bästa av allt.

Men jag sörjer ändå. Och jag känner mig svartsjuk också. Det har ju varit vi i 17 år. Sedan jag var tonåring. Är rädd att jag ska ligga vaken inatt och fantisera. Gjorde det natten till idag och sov inte en blund.

Jag hoppas att det här är starten på nåt bra. Att det är dags. Nu har vi levt isär i 10 månader men inte gått vidare. Nu är han redo och då kanske jag också vågar.

Kramar ♥️

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag förstår att du är ledsen och sörjer. Jag tror inte du har sörjt klart helt enkelt. Du har varit upptagen med att få allt praktiskt att funka i era liv. Det är plågsamt och sorgligt när det inte blev som man hade tänkt sig, ni skulle ju bli gamla ihop. Gråt, gråt, gråt tills du inte har några tårar kvar.

Samtidigt är det nog det allra bästa för dig. Då kan du stänga den dörren ordentligt. Spika igen den. Tänk dig att du är vinnaren i detta, den andra kvinnan är förloraren. Han kommer att visa upp alla sina finaste sidor för henne, men tids nog kommer de andra sidorna fram. Lite som med alkoholen faktiskt ?

Kram ?

Profile picture for user Sisyfos

Ibland i dina inlägg har det känts som att det här för hans och för barnens skull som ni har haft en så tät relation. Nu kanske du får vara huvudpersonen i ditt liv.
Jag vet ju inte det stämmer, men jag har tänkt att du kommer ganska långt ner på dina prioriteringslistor. Häng med på min decemberutmaming och gör nåt snällt bara för dig själv varje dag. För mig är det svårt så jag får kompromissa, det blir ibland för mig OCH familjen, men huvudsaken är att det är något som får mig att må bra.
Ibland måste man få ett avslut och det kanske du har fått nu. Det är nyttigt att gråta tror jag. Man känner sig tom och ren efteråt. Det kanske bara blir positivt det här. I bästa fall skärper han till sig med drickandet och med barnen så att du kan få vila. Lycka till nu.

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek och sisyfos för era omtänksamma svar ❤️❤️

Jag inser verkligen att jag är medberoende fortfarande. Jag ser fortfarande till mannens mående och känslor före mina egna nästan. Så till den grad att jag undrar om jag har någon självrespekt alls?

Jag levde med en sorg hela helgen. En sorg som påminde om den när någon dött men uppblandad med en känsla av att vara dumpad. Helt vidrigt var det. Trodde aldrig jag skulle bli så ledsen!!? Grät och grät.

Men trots det kändes det som att rätt sak har hänt. Jag måste ta mig igenom det här mörka. Men det är ju också en allmänt deppig tid. Man kan inte gå ut bland folk, ta en fika på stan, gå på bio eller åka och bada. Allt det där som gör mig glad annars är typ förbjudet nästan. Så det finns inget som kan avleda ens sorger. Och ute är det kolmörkt och blött. Ingen vit härlig snö ens.

Men så ångrade sig mannen plötsligt. Han vill inte vara med nån annan än mig. Och direkt försvann min akuta sorg, vilket såklart var skönt. Men så ersattes den av en frustration. Jag har sagt till honom att det är för sent. Jag kan inte tåla vad som helst. Han sa att han förstår om jag vill göra slut. JAG göra slut?!? Men han har redan gjort slut. Nu är beslutet plötsligt mitt? Som alltid. Det är jag som skilt mig tycker han och nu är det jag som gör slut? Hade han slutat dricka hade vi inte ens flyttat isär. Och hade han inte träffat en ny hade vi fortsatt som vanligt ett tag till i alla fall. Men så blir det liksom mina beslut allihopa. Jag som sårar och söndrar?

Jag önskar av mig själv att jag orkar vara lite "kall" mot honom nu ett tag. Inte elak eller något men distanserad kanske. Jag måste sätta mig själv före honom nu. Nu vet jag hur ledsen jag blir om han träffar en ny. Jag vill inte bli lika ledsen igen och jag kan ju inte lita på att det inte händer snart igen. Så det är för min egen skull jag måste börja ta tillbaka mitt hjärta på riktigt. Jag inser nu att jag inte gått vidare alls.

Han får allt att låta så bagatellartat. Jag gråter en hel helg men han får det till att det som hände inte var seriöst så därför "räknas" det inte. Han får alltid sina egna misstag att verka som så små.

Jag måste utnyttja läget nu och börja distansera mig känslomässigt. Jag FÅR inte göra som alla andra gånger och släta över allt.

Men som sagt. Den här tiden försvårar allt. Man har begränsat umgänge osv så det jag viljat hela vintern är ju bara att känna trygghet och kunna umgås med mina barn och deras pappa. Men nu måste jag försöka låta bli, vilket är svårt den här tiden. Jävla pandemi. Jävla helvetes allt.

Hoppas ni andra har en fin helg ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Det verkar som om du ville ha vissa delar kvar av familjelivet..Och det är ju naturligt..Med det så kan ju separationen förlängas, eftersom man träffas regelbundet som familj..Eftersom du enbart ville skiljas för att mannen drack så fanns ju känslor kvar..Du beskrev tidigare mannens ovilja till att ta familjeansvaret, städ, tvätt, barnens aktiviteter Osv..Ibland är det lätt att glömma det mindre bra, och bara fokusera på det som fungerar och sina känslor..Jag har också känt mig ensam, övergiven, sviken..Osv..Det går över..Och om man tänker efter ordentligt vill vi förmodligen inte ha en illaluktande, bakfull man-pappa, som låter mamman och barnen leva sitt egna liv medans han själv lever och rumlar runt med fylla och vänner..Knappt Inget ansvar för familjen..Tänk på vad du åstadkommit..Pandemin går över..Bara att bita ihop ett tag till..Sen är det dax för dig att dejta..Just för att man ska komma vidare, och inte sitta hemma och längta efter någon som inte är värd ens kärlek!..Du är bra, du är fin, du är nykter!!Varm Kram..???

Profile picture for user Sisyfos

Du borde kanske prata med någon Lim. Nu hann du inte ens sörja klart förrän han ångrade sig och vill att det blir ni. Och helt ärligt så låter han ju inte som något kap direkt. Å det här känns ju som ytterligare en del i ett spel från hans sida.
Tänker att du kanske borde fundera lite på varför du blev så ledsen. Kanske är det för att du inte har avslutat ordentligt och därmed heller inte sörjt separationen.
Du har skrivit så mycket om hur lugnt och fint ni har det nu och hur du tar ansvaret för honom och hans relation med barnen. Tänker att du verkar så fin och verkar vara värd någon bättre. Hoppas du mår bättre snart.

Profile picture for user Lim

Tack sisyfos och miss lyckad. Det ni säger stämmer så väl. Jag har inte sörjt klart. Men snart så...

Jag är så sjuk idag. Har varit det två dagar nu så jag ska testa mig för corona. Så nu är jag ju såklart bara hemma och väntar. Blir så besviken på att julen förmodligen blir inställd för oss...

Jag kände mig så ynklig imorse och lite rädd att bli allvarligt sjuk. Kändes läskigt att vara ensam vuxen hemma. Men så har jag fått hjälp av familj och vänner med det jag behöver så nu känner jag mig inte lika ynklig längre. Och jag har ett tak över huvudet och mat att äta osv. Man blir ju också tacksam för det man faktiskt HAR.

Om mannen hade bott här så hade han förmodligen inte tagit hand om mig ändå. Då hade ju risken snarare varit att jag skulle ligga sjuk i samma hus som nån som sitter och dricker. Inte så hjälpsamt med andra ord.

Jag kan inte ens räkna alla gånger jag varit sjuk men han har dragit iväg och jag har fått laga mat till barnen med 40 graders feber. Jag har varit ensam med magsjuka barn massvis av gånger och han har ramlat in stupfull mitt i natten.

Detta är första gången jag är sjuk på allvar sedan vi flyttade isär. Har bara haft milda symtom som halsont förut och stannat hemma pga restriktionerna kring det. Och jag inser nu att jag haft det rätt behagligt ändå trots att mitt huvud vill sprängas och febern stiger.

Till och med arbetskollegor har erbjudit sig att handla åt mig liksom. Och min mamma har varit förbi med mat osv. Det finns andra som tar hand om mig ♥️ Menar inte att han inte bryr sig alls men jag känner att han inte fattas mig. Med honom var det ett lotteri. Ibland kunde han ta hand om mig men det var ju bara om han hade lust och tid just då. Det gick aldrig att veta eller att räkna med honom. Jag visste aldrig om han skulle göra mig en kopp te eller om han skulle klä på sig och dra ut på krogen. En väldigt otrygg tillvaro att leva i kan jag säga. Då är jag hellre utan det helt och hållet och kan be andra om hjälp ♥️

Menar inte att trashtalka honom. Men det är ju ett ytterligare steg i min frigörelse. Det har hjälp mig så ofta förut att skriva om det som skaver och om det som känns bra.

Istället för att sitta här och undra om han ska vara hemma ikväll efter jobbet eller om han ska iväg, om han ska dricka hemma eller hos en kompis eller om han ska ta hand om mig lite extra så kan jag släppa de funderingarna och veta att jag är här med barnen. De tröstar mig. Och vi äter god mat och glass och dricker cola. Vad han gör ikväll påverkar inte mig så det behöver inte oroa mig.

Att bli omhändertagen är ju fint. Men tryggheten i att veta om man ska bli omhändertagen eller inte är ännu viktigare. Ovisshet är inte mysigt eller tryggt. Det stressar bara.

Det har faktiskt också under pandemin varit skönt att inte bo med honom. Jag har inte behövt fundera på vilka han umgås med, om de tvättar sina händer osv osv. Har inte behövt ha hans kompisar i mitt hem och inte veta om de kanske egentligen är förkylda. Jag riskerar inte att sitta i hemkarantän med honom heller. Såna saker har nog underlättat för mig inser jag också nu. Att slippa tillhöra samma hushåll!

Jag orkade plocka undan i köket för en stund sedan och det är också en lättnad att det kommer stanna så städat tills jag själv drar fram nåt. Tänk alla gånger jag varit sjuk men känt mig tvungen att dammsuga och storstäda för att röran mannen dragit fram varit omöjlig att slappna av i.

Det är som du skriver miss lyckad... Det är lätt att glömma det mindre bra sakerna och börja tänka på det positiva och börja gå efter känslor. Men nu när jag reser i tiden mentalt så minns jag hur stressad jag brukade vara när jag var sjuk. För då hann jag inte med allt. Orkade inte allt. Och då förfall ju hela hemmet. Men mannen slutade ju inte kasta smutskläder på badrumsgolvet och han slutade inte bygga diskberg. Han levde som vanligt och jag skulle orka röja upp innan feberfrossan kom.

Som sagt. Menar inte att trashtalka honom utan jag försöker bena ut allt. Dels för att må bättre nu men också för att göra mig mer redo inför nästa gång han träffar en ny tjej ? då vill jag att de här slags minnena ska vara de minnen som dyker upp för mig istället för romantiska minnen.

Kram kram ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Trist att du är sjuk..Krya på dig..Men vilka kloka insikter du har..????..Jag vacklade också en del emellanåt med exet, och mina känslor..Insåg mer och mer, hur jobbigt det har varit att leva med honom..Nu lever han sitt liv, och våra barn har den kontakt dom har med honom..Tidvis väldigt lite..Vi pratas vid ibland, när det behövs..Ibland ringer han, och ber om råd mot missbruket, tillsammans med sin tjej! Jag talar om detta forum, och att det inte går att bara en försöker sluta dricka när man är 2 alkoholberoende tillsammans..?..Jag har inte så stora förhoppningar om att dom ska lyckas, med att sluta dricka, men det vore såklart det bästa..Lite lustigt att dom ringer mig om råd..?..)..Jag känner på mig att det blir bättre och bättre för dig lim❤️..Du är jätteduktig, som klarar dig så bra..Stor kylande kram till febriga dig..❤️?❤️?❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag tycker att du ska trashtalka honom hur mycket som helst. Om du får det svart på vitt så kanske du kan släppa honom ännu mer känslomässigt. Inse att han är en fullblodsegoist som inte är värd din kärlek och omsorg en enda minut till. Och att om någon annan kvinna ens vill ta i med honom med tång så är det mer än okej, förutom att det är väldigt synd om henne då men det är ju inte ditt problem.

Förlåt för tough love, men du klarar dig så mycket bättre utan honom och du är värd att få uppleva vuxen kärlek, en kärlek på lika villkor. Ge och få.

God julkram till dig Lim ❤️

Kram ?

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och andrahalvlek. Haha tough love är nog vad jag behöver ibland andrahalvlek. Eftersom jag är så bra på att sticka huvudet i sanden.

Vi har haft sjukstuga sedan jag skrev sist. I 10 dagar med andra ord. Ingen corona tack och lov men likväl isolerade dagar hemma. Det börjar ta på psyket tror jag för inatt kan jag inte somna.

Känner mig lite ledsen just nu. Har inte gjort det under dagen utan det slog mig när jag lade mig i sängen.

Min exman tar fortfarande upp så mycket av mina tankar. Jag känner just nu att vår relation är så skadlig för mig. Att ha en relation som är helt på den andras villkor suger så mycket kraft. Att vara redo på allt liksom. Redo för att han säger att han älskar mig över allt annat och samtidigt redo för att han plötsligt vill träffa en ny. Och sedan vara redo på alla växlingar däremellan. Egentligen vill jag nog bryta med honom helt och hållet i några månader men det går ju inte. Jag är så fast i allting tack vare att han knappt träffar barnen om inte jag är med. Jag förstår om det är svårt för andra att förstå varför jag inte bara skiter i honom och låter honom ta ansvar för sin relation till barnen själv osv. Men jag har två barn som nog inte haft det så himla lätt de senaste åren. Barn som svikits av sin pappa så ofta. Det är så svårt att inte försöka hjälpa dem i sin kontakt med sin pappa.

Jag inser att jag inte kan göra det för alltid men det är väldigt svårt. Och det är väl det här som är det hemska med att ha barn med en person som hela tiden gör vad som passar den bäst för stunden. Att ha barn med en självisk person.

Jag pratar aldrig illa om honom med barnen. När han sviker så bekräftar jag dem men jag skulle aldrig säga nåt för att förstöra. Jag känner verkligen att jag gör allt sånt där rätt. Så som man ska om man separerat från sina barns pappa. Det är bara att jag samtidigt är fast i hans nät. Han har mig när han vill liksom. Och han vet att jag gör allt för att ha en bra separation och en bra relation. Han vet att han kan göra i princip vad som helst nu ? Jag tolererar ju nästan vad som helst. Och det utnyttjar han.

Jag vill ha som nyårslöfte att försöka ta mig ur han grepp. Frågan är hur. Jag funderar faktiskt på att ta upp den tjej han haft kontakt med. Börja gräva i det lite och i och med det sätta ner foten. För jag är så DUM att jag låter honom tro att jag i princip fortfarande är hans särbo. Jag är så hjärntvättad och konflikträdd att jag hamnade där igen direkt nästan trots att jag inte ens ville. Han har alltså gjort det som jag alltid tänkt ska få mig att lämna 100 procent (haft kontakt med en annan tjej) , men jag bara tog det och sedan får han fortsätta som förr med mig. Jag tvivlar på mig själv tillslut. Är jag en person som tål otrohet? Misshandel? Manipulation och missbruk? Jag fattar det inte.

Vi slipper ju se hans drickande. Men det är också lite förrädiskt. Han försvinner in i dimman utan att vi vet det. Han hör knappt av sig. Sedan är han nykter igen några dagar och då finns vi här och så leker vi familj. Barnen ber mig bjuda hit deras pappa och jag gör det. De vill att han ska stanna mer men jag skriker inombords för jag vill inte umgås för mycket. Men barnen vill att jag och deras pappa ska se på film ihop medan de grejar på sina rum. Men jag får panik tillslut. Jag har ju skilt mig från honom. Men jag vill ge barnen en familj. Vill ge dem två föräldrar som tittar på film. Och mannen vet det också. Att jag ville ha det förut... Familjeliv. Så han ger oss det när det passar honom. När han tröttnat på att festa med kompisarna.

Men jag kan inte ha det såhär för alltid. Jag kan inte leka familj så fort han är nykter. Han har valt bort det redan. Och så blir jag så sorgsen över att jag har så sjukt många dåliga minnen av oss ihop. Det är så sorgligt och deprimerande att ha den minnesbanken.

Det är sorgligt också att jag tål så mycket. Han gav oss fina julklappar. Och då får jag skuldkänslor som tänker dåliga saker om honom och oss.

Usch. Jag tycker det är så svårt just nu. Men jag vet att jag måste göra nåt åt det här eftersom att jag på allvar mår dåligt av att acceptera allt hela tiden. Kan det vara så att jag måste sätta ner foten och helt enkelt gilla läget om det gör att vi blir osams en period?? Hur gör alla andra i liknande situation/typ av relation?

Nu är kl 2. Får se om det blir nån sömn inatt. Godnatt allihopa. Mitt inlägg är nog svårt att förstå. Jag förstår knappt själv vad jag skrivit ?

PS. Det värsta är väl att han vet exakt vad jag vill ha. Så därför ger han det till mig i "lagom" dos för att hålla kvar mig. Presenter, familjeliv osv. Men bara litegrann så att det inte tar av hans frihet. Han vet exakt vad som gör mig glad och tvärtom. Det var som att polletten föll ner nu. Det är klart han vet vad han gör. Han känner ju mig tillräckligt bra för att veta vad jag saknat i massa år i vår relation. Allt det ser han till att ge mig så pass ofta att jag stannar kvar. Stannar kvar och undermedvetet vill ha mer. Det gör även barnen glada och han vet att jag gör ALLT för att våra barn ska vara glada. Tror ni han gör det medvetet??

Profile picture for user Ullabulla

Jag har skrivit om detta ofta i min tråd.
Mitt beroende av mannen.
Kanske lika starkt som beroende av alkohol för en alkoholist.
Med abstinens ångest och liknande när jag avstod kontakt.
Och sen lugnet och tryggheten när jag fick binda upp navelsträngen mot honom igen.

Kanske du också lindar in det i barnens behov av en relation med sin pappa.
Men om du tittar på honom som flaskan.
Vad känner du då?
Kan det vara sant?
Och om det är sant,vad gör du isåfall åt det.
Fortsätter "dricka" och fortsätter låta flaskan skada dig för att däremellan ge dig lycka och tillfredsställelse.
Eller ställer bort flaskan och låter honom ta sitt ansvar över relationen med sina barn som du så bra beskriver det.

Profile picture for user Sisyfos

Klokt och fint inlägg från UllaBulla.
Jag kommer ju från beroendesidorna men jag har en stor dos medberoende problematik i botten. Inte kopplat till alkohol men det var extremt viktigt för mig att alla mådde bra. Jag avskydde bråk och alla de tre andra i familjen kunde ibland flippa ur och få utbrott (även jag ibland). Men jag såg till att medla och laga, det gjorde även min pappa ibland. Men just det där att lägga egna önskemål åt sidan och jobba för att andra ska ha det bra är djupt inrotat och om jag ska vara helt ärlig inte speciellt bra för någon för innerst inne mår man inte riktigt bra av att inte se sig själv.
Om du leker med tanken angående dina barn så vet de säkert också att du är glad och ”mår bra” när ni har ett familjeliv. Det är kanske viktigt för dem att du mår bra och så låtsas ni allihop. De kanske också märker och vill att deras pappa ska må bra och därmed också vill att han ska finnas er nära. Men det känns ohållbart det ni håller på med. Läs Nystarts tråd, han är ju fortfarande kvar i en giftig relation men det känns lite likartat det han hamnar i.
Önskar att 2021 blir ditt år Lim, när du sätter dig själv högt upp. Ja, barnen kommer säkert främst, men de är stora nog nu att ha sin egen relation med sin pappa. Du måste nog sluta med att ta ansvaret för att de ska umgås för att kunna gå vidare och kanske också för att barnen ska kunna se saker som de är. De får inte allt du vill att de ska ha, men de får kärlek och trygghet från dig. De klarar sig. Om deras relation med sin pappa hänger på att du är där... ja, vad händer då?
Du är en sån fin, omtänksam och klok person Lim. Jag hoppas att du 2021 tar ännu bättre hand om dig själv och gör sånt som gör dig glad. Då mår dina barn också bättre.

Profile picture for user Lim

Ullabulla, sisyfos och miss lyckad ❤️ Tack för era ord.

Läste ditt svar långsamt Ullabulla och försökte verkligen tänka efter noga.

Jag tror att jag absolut är "bereoende" av min exman. Säkert på flera sätt. Jag märker ju hur jag känner ett ständigt behov av att ha nån form av koll på honom. Det räcker att jag får veta att han ska göra nåt så är jag avslappnad sedan. Samtidigt tror jag att om jag fick en ordentlig detox så skulle jag må jättebra att av slippa den där kontrollen jag känner att jag behöver ha. Men kontrollen bottnar så mycket i att se till att han är nöjd. För är han nöjd kan jag vara lugn inbillar jag mig. Är han det minsta missnöjd är jag nervös. Egentligen behöver jag ju inte vara det. Vi bor ju inte ens ihop. När vi bodde ihop var det ju logiskt på nåt sätt eftersom att hans humör påverkade oss hemma. Varför jag lägger kraft på det nu är så skumt.

Ofta förut innan vår separation och i början av den så hotade han mig ofta med att ta barnen. Att han skulle göra mig galen. Han sa ju att jag skulle få ångra mig. Att jag skulle bli knäpp och hata mitt liv. Jag tror de hoten på riktigt lagt en rädsla i djupet av mig att han skulle ställa till med nåt. Nåt som rör barnen. Men EGENTLIGEN borde jag kunna släppa den rädslan för han gör inte nåt av de där hoten. Det var bara förut mitt i brinnande separation och strax innan. Men det har satt sig i mig ändå.

Du skriver verkligen klokt också sisyfos. Jag har ärligt talat inte tänkt så långt som till att barnen också kanske spelar med. Jag som tänker så mycket på barnen borde ju verkligen tänkt på det mer.

Nu när jag tänker på det så får jag helt färska minnen från händelser där jag slätar över deras pappas beteende får att de ska vilja träffa honom. Jag tänker ju att jag hjälper dem men det kanske jag inte gör. Jag kanske måste passa över bollen till deras pappa istället. Jag blir ju den som godkänner hans svek mot barnen på nåt sätt kanske? Ahhh det är så svårt att göra rätt.

Nu känns det så idioiskt att jag grät så mycket när han träffade en ny ? Hade varit perfekt nu om han hade fullföljt det. Det hade gett mig en perfekt chans att detoxa.

Men jag ska verkligen jobba på det här nu. Inte vara för hård mot mig själv om jag faller in i gamla spår men jag ska i alla fall verkligen försöka förändra mitt beteende.

Gott nytt år allihopa ❤️ och tack ❤️

Profile picture for user Lim

Skriver igen redan.

Det är verkligen en skör tid. En tid då det är svårt att stå stark känns det som. För mig i alla fall.

Det är lättare att vara stark när omvärlden är normal. Just nu håller jag mig från att sms:a honom. Bara som en övning. Egentligen spelar ett sms ingen roll men just nu låter jag bli som ren övning bara. Tränar på att stå emot impulsen. Men jag tycker det är svårt. Och det är just för att jag känner mig skör.

Jag har gått massa långpromenader idag och tränat hemma. Har tränat flera dagar i rad för att ha nåt att göra.

Vill så gärna gå på bio med barnen. Åka och bada. Ta en fika på stan. Alla såna saker som sätter guldkant på tillvaron. Men det är ju stängt alternativt dumt och oansvarigt. Så vad sjutton gör man ett jullov? Att baka och spela spel hjälper inte. Nu är vi klara med sånt. Om det åtminstone kunde snöa...

Jag är verkligen noggrann med restriktionerna i samhället och skulle faktiskt inte ens gå på café med barnen nu även om det vore tomt där i princip. Men gud vad jag saknar det ?

Ska försöka tänka på vad jag faktiskt är glad för. Och en sak är ju givetvis att jag inte försöker bota tristessen med alkohol. Jag hade ju kunnat vara helt inne i en ordentlig drickperiod nu annars. Och hur tar man sig ur en sån nu när så mycket är tungt?

Om en månad har jag inte druckit alls på 4 år. Tack vare de åren botar jag ångest/tristess med träning och promenader istället. Och musik. Musik är jättebra också.

Andas, andas...

Profile picture for user Andrahalvlek

När jag var som mest uppe i dejtingcirkusen så hade jag en ständig sms-dialog med någon man, de löste bara av varandra typ. En otroligt stark vana blev det med tiden. Sen slutade jag dejta helt, samtidigt som jag slutade dricka. Lika ofta som jag kände sug efter alkohol i början kände jag sug efter att smsa. Någon. Som ”såg” mig, bekräftade mig. Men den vanan försvann efter ett tag tack och lov. Jag började babbla med er härinne istället ?

Men min poäng är att det kan vara en gammal vana, kombinerad med kontrollbehov. Bra gjort att avhålla dig från att smsa. Fortsätt så, låt perioderna bli längre och längre både för när du smsar och för när du svarar på hans sms. Låt honom tappa kontrollen över dig. Lite i taget så bryter du det beroendet också.

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Tycker också att livet är lite grått ibland..Man kan ju inte vara spontan med att träffa folk t.ex. ?Vi får göra det som går..För ett tag sen hälsade min systerdotter på mig..Hon hade sina 3 pojkar med sig..Vi samlade stenar, lade dom i en ring, fixade sittbänkar av stubbar och brädor..Sen tillverkade vi grillpinnar av grenar. Och grillade korv vid lägerelden..Mycket mysigt..?✨..Betydligt roligare än att grilla på vanlig grill. Det märks att ditt liv blir bättre lim..Tänk 2 år tillbaka..Tror att du hade det jobbigt då..Måendet blir bättre efter hand..Varm kram..?❤️?

Profile picture for user Ler

Lim .. Loggar in och läser ikapp .. ser att det är ett tag sen du var inne, hoppas också att allt är bra med dig och pojkarna ? Såg också att idag 1 februari så är det 4 år sen du startade din tråd, sååå mycket som hänt sen dess och jag har följt dig på hela din resa .. Stor kram Ler ❤️

Profile picture for user Lim

Å miss lyckad, Ler och andrahalvlek ♥️ tack för era svar.

Jag vet inte vart tiden tog vägen. Har tänkt logga in flera gånger men inte riktigt kommit till skott.

Den här sista månaden gick så snabbt! Januari bara susade förbi. Skönt kan jag tycka! Då blir det vår snabbare.

Jag har fullt upp med mina barn och mitt jobb och allt sånt just nu. Jag uppfostrar ju barnen mer eller mindre själv. De blir äldre. Testar mig ibland men på det stora hela tycker jag det fungerar bra. Jag tänkte idag att de kanske blir sämre fostrade när de bara bor med sin mamma. Fick lite jobbiga känslor kring det då och det var därför jag kom på att logga in här.

Jag vet ju att deras tillvaro är mer harmonisk än förr. Men kanske jag lurar mig själv då och då att tro annat. Som jag skrivit förut så ser jag ju aldrig min exman berusad längre. Jag ser honom bara under hans bästa stunder. Då blir jag lurad att tro att kanske barnen skulle gynnas av att bo med sin pappa. Få en manlig förebild hemma igen.

Men så tänker jag till lite.
Nu är han ledig vet jag och jag begriper ju att han har kompisar hemma som han dricker med. Men eftersom jag inte ser det längre så inbillar jag mig att han kanske är hemma och städar och dricker te ? På allvar. Och så tänker jag att det är mitt fel att barnen inte har en pappa hemma. För att jag inte stod ut mer. Alltså jag vet att det här är feltänk av mig. Jag vet ju egentligen att om han bodde här så hade jag inte ens sovit om nätterna. Jag vet ju rent logiskt att han fortfarande dricker på samma sätt som förut.

Jag önskar att jag hade barnens pappa som min klippa att hålla i. Att krypa upp hos när dagen har varit tuff. Men jag vet ju att han inte ens var min klippa förut heller. Tvärtom.

Men till nåt positivare då. Jag har lyckats bryta några av mina "medberoendemönster". Jag har inte känt ett lika stort behov av att kolla att allt är bra med honom. Inte haft samma behov av att smsa honom och se till att vi är i kontakt och sams och sånt. Jag har släppt det lite. Och han har reagerat med frågor om vad som hänt med mig osv men det har runnit av mig. Förut hade det gett mig panik och jag hade direkt börjat smsa på samma maniska sätt igen för att hålla honom nöjd. Nu håller jag mig cool. Vad är det värsta som kan hända om han blir sur? Det är verkligen inte mycket som kan hända längre.

Men allt är en övning och jag kan lika gärna falla tillbaka i det där mönstret igen av ren vana. Men jag försöker att inte göra det.

Vi träffas fortfarande och det har jag inga planer på att dra ner på. Det har aldrig varit ett problem. Det är just hans krav på att jag ska höra av mig ofta som varit ett problem som jag vill bryta. Det har varit en boja. Det är det fortfarande men lite mindre i alla fall.

Massa kramar till er som läser ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Vad kul att du skriver, blir alltid glad när jag ser dina inlägg..?..Nu känns du mycket starkare än någonsin..Det känns som om du vet hur du ska göra med det mesta..??..Jättebra att du tänker tillbaka, och minns även att, inte din Exman var så mycket att stödja sig emot alltid..Jag är jätteglad för din skull..Varm Kram..???

Profile picture for user Lim

Tack gulligaste miss lyckad ??

Sist jag träffade min exman så var det lite konstigt. Han betedde sig som helt superförälskad i mig. På det sätt han var de första åren vi var tillsammans. Jag är vaksam och inte så lättsmickrad längre. Sist jag upplevde nåt liknande med honom så hade han ju kontakt med en annan tjej. Så jag tolkar det inte som nåt att hänga upp mig på. Det hade jag gjort för några månader sedan. Alltså kanske lite börjat hoppas på en vändning. Men jag börjar lära mig. Han kör sitt eget race. Känner han sig kär i mig så agerar han efter det och är han trött på mig agerar han efter det. Och jag bara hänger med. Men inte nu längre. Inte på samma sätt. Jag har lärt mig att jag måste skydda mig själv.

Jag tänkte att jag skulle bjuda hem honom i helgen (det är normalt att jag gör det ibland). Men så kände jag bara att nej. Jag ska nog låta bli. Jag försöker ju bli av med mitt medberoende... Och när det sakta går åt rätt håll kanske det inte är läge att bjuda hem honom.

Jag vill inte vara destruktiv men jag till och med övar på att vara lite arg ibland. Det gör att jag kan stå emot lite lite lättare. För han har sårat mig, inte bara under vårt äktenskap utan kontinuerligt sedan vi flyttade isär. Och jag är bra på att släta över och gå vidare. Förlåta och låtsas som ingenting. Men jag tränar mig nästan på att vara lite mer långsint. Jag är rädd att jag annars en vacker dag luras till att till och med gifta mig med honom igen. För det pratar han om en del nu. Om det är allvar eller skoj vet jag inte. Men jag vet att jag måste fortsätta återbesöka de mörka minnena från våra sista år ihop för att inte hamna där.

Barnen hade en nattgäst här inatt. Det hade inte gått om mannen bodde här. För då hade han druckit och jag hade inte kunnat låta barnen ha en kompis här då. Egentligen skulle den enda grejen ensam kunna motivera en skilsmässa. Att ens barn inte kan ha nattgäster pga en förälders drickande är tillräckligt EGENTLIGEN för att man måste skiljas.

Det skönaste just nu med att bo med bara barnen är verkligen att slippa allt kring mannen. Hur mycket energi jag lade på hans humör och på att lyssna på honom. Natt som dag skulle jag vara redo för hans ältande. För om han drack var det ju samma saker han sa om och om igen. Mitt i natten var jag tvungen att lyssna. Och om jag sa att jag ville sova brakade allt loss och han ville skiljas för att jag var en sån hemsk fru.

Det är ju overkligt att det var min vardag. Att alltid vara beredd på vakna nätter med en berusad och lättretlig man. Varesig det var helg eller vardag. ALLTID redo. Alltid. Hur överlevde jag ens?!

Egentligen var det "tur" att barnen blev större och drogs in. Alltså det låter ju hemskt för jag hatar att de fick uppleva deras pappa full och elak, men det var det som krävdes för att jag skulle lämna. Hade barnen fortfarande inte märkt nåt hade jag nog varit gift med honom än idag och natten till idag hade förmodligen varit fylld av bråk och terror. Men nu var det harmoniskt. Tacos, cola och barn och en film. En skön kvällspromenad i snön och sedan en god natts sömn.

Jag ska aldrig gifta in mig i det livet igen.

Profile picture for user Lim

När jag skriver låter jag väldigt säker på mig själv och det jag känner men i verkligheten är det tyvärr inte lika enkelt. Jag kämpar för att ens ta det jag skriver på allvar. Att det jag skriver är sant och att jag står för det. Det är svårare... Min omedelbara känsla efter jag skrivit ett inlägg som det jag nyss skrev är att vilja ringa min exman och fråga hur han har det. Jag får skuldkänslor även om jag vet att det jag skrev är rätt och riktigt. Det är därför jag skriver ner det. För att jag ska förstå det och agera efter det!! Jag måste vara så stark som mina åsikter. Låta det vinna över all ömhet jag känner för honom.

Profile picture for user miss lyckad

Som du vet lim så lämnade även jag en man som drack..Hade en kort tid när vi träffades någon vecka..Jag och sonen skulle äta middag hos honom..Då var han berusad..För min del hade jag märkt det om han så luktat på korken..Men efter den gången så förstod jag att han är historia..Numera är han barnens pappa..Han har inte skött det jättebra heller, då även hans tjej dricker..Jag har sett hur han changserar, hur tärd han ser ut..Tror för din del att tiden jobbar för dig och barnen..Bra att du tänker ordentligt på saker och ting..Du är värd ett gott liv.❤️ .⛄️Vinterkram⛄️

Profile picture for user Lim

Tack igen miss lyckad. Du är ju verkligen en målbild för mig som du vet. Att komma lika långt och rätt.

Jag drömde massa inatt. Mindes det plötsligt nu efter min promenad med hunden ute i solen. Jag tror väl inte precis att man kan drömma sanndrömmar men att man drömmer om saker som ligger och pyr under ytan.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka tänka lite extra på att exmannen var i kontakt med en ny tjej. Tänkt att jag ska fokusera på hur det kändes för att stå fast vid att jag ska gå vidare. Som att jag låtsas att jag tycker så. Men så kom jag på nu att jag låtsas ju inte. Jag blev ledsen på riktigt och nu vill han att jag ska låta det passera som ingenting. Han pratar sig ur det och får det till att inget hände så jag kan inte tycka det var droppen. Gaslighting i princip. Men jag blev ju ledsen och kanske ännu mer ledsen över att han tycker att jag bara ska välkomna honom igen in i mitt hjärta. Och jag är ledsen över att det är så lätt att manipulera mig.

Nu känner jag mig lättad över att det som är framför oss är våren och sommaren. Det är lättare för mig att stå emot frestelsen att vara med honom om jag vet att han inte är ensam i sitt hus i mörkret typ (det jag inbillar mig att han alltid är fast det inte alls är så).

Vi har snart bott isär i ett helt år. Tiden innan det känns som ett helt annat liv. Ibland kan jag sakna delar av det. Men oftast är det delar som kanske fanns för flera år sedan. Kanske så länge sedan som för 7-8 år sedan. Allt var verkligen inte bara bra då heller men det fanns fortfarande bra stunder som övervägde de sämre. Eller så hade jag inte hunnit bränna ut mig från alla ändar än då.

Jag tror jag behöver påminna mig själv om hur mycket jag försökte rädda vårt äktenskap och hur många chanser han fick. När han nu säger att han vill gifta sig med mig igen nångång så måste jag komma ihåg att han hade chansen att fortsätta vara gift från början. Han kan inte leva ungkarlsliv nu tills han ledsnar och lämna mig med allt ansvar för barnen och allt. För att sedan vilja dyka upp igen när jag gjort allt det svåra ensam. Är det nån gång jag behöver honom som en bra man och pappa är det nu. Inte om några år. Inte ens om ett år från nu. Han skulle behövt steppa upp för flera år sedan.

Ibland tror jag kanske att jag är skyldig honom en till ordentlig chans?

Men de gånger han pratar om att ex. Sluta dricka så säger han det en gång som om tanken slagit honom att sluta för att vi ska bli ett riktigt par igen. Men sedan händer inget mer. Det är som att han tycker att det är värt nåt att han ens uttalar det. Och jag verkar också tycka det är värt nåt eftersom jag känner mig skyldig honom en till chans i framtiden?

När vi hade bestämt oss för att ansöka om skilsmässa så bestämde vi oss en sista gång för att se om det gick att reparera. Jag satte på mig min vigselring igen. Mannen hade redan sagt till barnen att vi skulle skiljas (mitt i natten, full, mot min vilja). När vi skulle prova reparera äktenskapet igen så bestämde vi det över telefonen och han pratade även med barnen då för att berätta att vi ska prova igen. Jag tror det var samma kväll som han aldrig kom hem. Dagen efter hade han inte heller kommit hem. Jag ringde och ringde och fick tillslut tag på honom. Han var så full. Han tyckte jag hade chockat honom med att vilja skiljas. Där och då tog jag av mig vigselrlngen igen och jag har aldrig satt på mig den igen.

Hade han viljat ha ett familjeliv med mig hade han kommit hem den kvällen och försökt gottgöra mig för allt hemskt han utsatt mig för fram till dess.

Han kan ju inte komma efter typ 2 år och vilja fixa allt. Det är ju helt för sent. Man ska inte behöva flytta isär och skiljas och leva isär i ett år eller mer för att den andra ska förstå vad den kastat bort.

Igår var jag duktig. Han smsade mig och jag motstod impulsen att fråga om han ville komma över. Om han verkligen vill träffa barnen så kan han ordna det själv jätteenkelt. Jag själv måste inte stå till hans förfogande.

Pust. Vilken grubbelperiod jag är i nu igen. Men jag tror det är mitt sätt att komma vidare. Ett steg i taget hela tiden. Det tar sån tid att processa allt.

Profile picture for user Andrahalvlek

Du känner ett sug efter ditt ex som en alkis kan kunna sug efter alkohol. Är det så man kan definiera medberoende? Så mycket tankekraft du lägger på att tänka på honom, och att tvinga dig att inte tänka på honom. Du behöver prata med en psykolog som är specialist som är medberoende, det är tydligt.

Kram ?

Profile picture for user Lim

Jaa andrahalvlek. Det är så jag tolkar det också. Som ett slags beroende eller snarare som att mitt mående och lugn är beroende av att han är nöjd, typ.

Men jag måste säga att han är ju väl medveten om detta så han beter sig ju också på ett sätt som hela tiden fångar in mig. Han vet ju vad jag "går igång på" och vad jag inte kan hålla mig ifrån att engagera mig i. Han har känt mig i snart 20 år...

Det kan gå "långa" perioder då jag inte känner av det här kontrollbehovet kring honom. Men just nu har jag så mycket att stå i i övrigt i mitt liv så då är jag extra känslig kring just honom tror jag. Jag är van vid att han är en av "grejerna" jag ska hålla ordning på och ta hand om... Så har det alltid varit.

Och just nu (och som är orsaken till att jag skriver här igen) är att han mer eller mindre försöker förföra mig igen. Han arbetar aktivt för det och det är så svårt för mig. Jag avvisade honom ikväll och han blev inte så glad. Och nu sitter jag med en klump i bröstet för att jag agerade efter MIN känsla istället för hans. Och han verkar också ha fått en klump i bröstet av att jag gjorde så.

Jag kan gissa att han antingen ignorerar mig nu några dagar för att han känner sig kränkt eller så skickar han ett sms snart om allt. Att han tror att jag träffar en ny eller nåt sånt osant.

Jag ska nog låna nån bok om medberoende och relationer. För att veta om det är det jag är och för att jag ska förstå mig själv bättre.

Jag HATAR när det känns som jag sårat eller kränkt honom. Ångrar mig direkt efteråt trots att det skulle vara att göra våld på mig själv om jag hade gjort saker mot min vilja. Avskyr känslan att jag föredrar att han får som han vill än att jag får som jag vill. Jag har lättare att hantera min egen besvikelse och ledsamhet än att ens tänka mig att han är ledsen och besviken.

Jag har det jobbigt nu just för att hans och min vilja krockar nu. Och jag är ovan vid att följa min egen vilja. Det blir många inre konflikter. Jag är van vid att bita ihop och göra som han vill.

Jag litar ju inte på honom heller. Även om jag skulle vilja kasta mig i hans armar så vet jag att jag kommer få ångra det förr eller senare.

Jag fattar inte hur en människa kan ha den här effekten på en.

Profile picture for user Andrahalvlek

Så heter väl boken som Sanna Lundell och Ann någonting har skrivit? Finns en tv-serie och en podd också. Men just det där att du anser dig ansvarig för hans mående är ett typiskt symtom på medberoende, har jag hört. Det bryter man nog inte plättlätt, så lite förkovran på det området skulle du nog verkligen ha nytta av.

Du är så värd ett liv utan någon påverkan av honom alls. Du är så värd villkorslös kärlek som inte kräver umbäranden utan bara ger dig den energi du behöver. Men du kommer inte öppna ditt hjärta för någon annan förrän du har stängt ditt hjärta helt för honom. Så tror jag, utan att ha någon egen erfarenhet.

Min pappa var alkis, och jag minns hur jag och min mamma gick på tå och vägde alla ord på guldvåg. Jag minns att jag tog alla chanser att hålla mig hemifrån. Fritidsgården var mitt tillhåll. Jag minns också att jag tusen gånger tänkte ”måtte jag bli vuxen snart så att jag får leva mitt eget liv”. Sen flyttade jag långt bort och levde mitt eget liv, och ville knappt titta tillbaka. Men när min pappa kom på besök gick jag på tå igen, slätade över, vägde varje ord på guldvåg. Men han har varit död i snart 20 år så han påverkar mig inte alls längre.

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Det är väl lite likadant med dom fenomenen, att ju mer man vet om medberoende, och ju mer man vet om sig själv desto lättare att göra något åt det? Om man bara låter livet rulla på åt fel håll, så blir det dåligt för oss..Tänker lim, att du framför allt ska lyssna och lära av personer som kommit loss från medberoende..Det finns ju poddar och böcker om det med..Vissa lever nog som medberoende hela livet..Kolla på poddar, dom kan man ju ha på när man sysslar med annat..Du kommer att fixa det här lim..?????..Se till att vila, ät gott och nyttigt, och ha lite skoj..Så klarar du livet bättre..Varm Kram..?❤️?

Profile picture for user Sisyfos

Ibland kan det vara till hjälp att sätta sig in i den andra människans perspektiv och agerande. Om du vore han, hur skulle du då agera? Jag blir så irriterad när någon utnyttjar en annan människas svagheter. Man gör bara inte så. Man hackar inte på andra, man hjälper dem att lyfta sig själva. Det har du gjort! Du har gett honom möjlighet att lyfta sig själv. Du har satt gränser. Du har gett honom allt han behöver, men han vägrar lyfta sig själv, han vill utnyttja dig och dra dig tillbaka ner.
Sätt dig själv först ett tag Lim. Gör saker som du mår bra av. Det är ett speciellt år och det hade kanske sett annorlunda ut annars.

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek, miss lyckad och sisyfos ❤️

❤️Andrahalvlek, jag lånade djävulsdansen häromdagen som ljudbok och har lyssnat på lite mer än hälften nu. En sak som ändå var lite skönt var att jag kände att mycket av det de pratar om ligger bakom mig. Alltså jag har kommit en bit. Jag har till att börja med erkänt situationen och jag har till och med skilt mig från honom. Sedan stämmer mycket fortfarande in på mig och min relation till honom.

Allra störst lättnad känner jag över att mina barn slipper dansa djävulsdansen hemma... På den plats där man ska slappna av. Jag känner mig stolt över dem och mig (oss tre) för det vi kämpade oss igenom. Så stolt över dem så det inte är klokt. Stolt över hur de, trots sin ringa ålder, förstod att det bästa för oss var att flytta isär. De visste det trots att de var så små. Mina älskade ungar.

Jaa miss lyckad, jag ska nog förkovra mig i ämnet mer nu. Det gör inte lika ont att göra det nu heller och känns viktigt för min läkning. ❤️

Tack sisyfos... Och jaa, det har varit ett speciellt år. Jag är glad att jag hann starta separationen innan allt drog igång med pandemin och allt. ❤️

Det kan ha att göra med att jag lyssnar på Djävulsdansen nu och liksom är inne i "hur det var förut". Påmindes genom boken hur det är att leva i en relation med en som dricker mycket. Hur man är som redo för krig HELA TIDEN. På helspänn dygnet runt... Till och med i sömnen. Men iallafall så hade jag nästan somnat häromkvällen och fick plötsligt för mig att mannen bodde hos oss och att han kom hem. Alltså jag fantiserade liksom i början av min sömn så det blev så verkligt. Jag fick upp alla scenarior som alltid hände förut, antingen eller både ock- han låser upp ytterdörren och börjar ropa på mig - han klampar i trappen och öppnar sovrummet - han kommer in i sovrummet och säger åt mig att sticka ut från sovrummet för det är hans tur att sova där - han kräks högljutt - han vill ha sex och blir galen om jag säger nej (jag vågade nästan aldrig säga nej ?). Osv osv. Och så ryckte jag till och trodde att han kom hem på riktigt. Jag kände hur hjärtat rusade... Sådär som det gjorde jämt förut, till och med utan anledning. Lättnaden att det inte var på riktigt. Ni som vet ni vet. Den lättnaden bär jag med mig nu ett par dagar senare. Att jag och mina barn slipper det.

Att han utsatte barnen för det också är det jag aldrig kan förlåta. Men jag känner också att det är oförlåtligt att han gjorde så mot mig också. Jag var vuxen men jag kände mig lika liten som ett barn när han utsatte mig för allt. Lika maktlös. Och det är DEN maktlösheten jag aldrig vill uppleva igen och det är därför jag måste göra allt jag kan för att tillfriskna från medberoendet TOTALT. Jag måste släppa honom.

Man kan förlåta en alkoholist. Vilja lappa ihop relationen. Och det är bara bra. Men jag tror nog att det min exman gjort mot mig är för mycket för att det skulle vara sunt av mig att försöka igen. Även om han skulle sluta dricka. Det är fel mot mig själv att vara med honom efter allt han gjort. Jag tror att jag måste försöka släppa alla tankar på försoning. Hur mycket han än skulle ändra sig. Han är en förövare i mitt liv.

Och andrahalvlek jag är ledsen för att du levt med en pappa som drack ♥️

Många kramar till er alla ♥️

Profile picture for user Andrahalvlek

Vad glad jag blir att du känner att du har det värsta bakom dig ?? Och att du insett att du ändå har en bit kvar.

Jag är också glad att boken påminde dig om hur illa det var. Jag blev på riktigt livrädd för din och barnens skull när du beskrev att han försöker förföra dig igen. Hoppas verkligen att boken gav dig råg i ryggen för att tacka nej till den inviten.

Kram ?

Profile picture for user Ler

Jobbig läsning .. Så glad att du hade styrkan att lämna honom .. Stor kram tillbaka till dig ❤️

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek, Ler och jullan för era svar ❤️

Livet är verkligen en krokig liten väg. Det som hjälper allra mest inom nästan alla ämnen i livet för mig är just "en dag i taget". Man måste inte ta alla beslut samma sekund ett dilemma hamnar framför en. Man måste inte lösa hela tillvaron omedelbart.

När jag slutade dricka bestämde jag mig däremot för att det var för alltid. Jag har ju en nykterapp och såg nu att det stod 4 år och 10 dagar. Tjoho ?

Min exman har sagt att han vill sluta dricka. Det kanske han vill. Och han kanske klarar det. Men jag har svårt att tro att han kan utan läkarhjälp. Och jag ska inte engagera mig i det ens. Det leder till besvikelse när han faller. Det finns inget som talar för att han inte skulle återfalla. Så tänker jag i alla fall. Jag tror att alkohol kommer att bli hans tidiga död om jag ska vara helt ärlig. Jag vill inte att det ska vara så men hittills har ingenting motiverat honom tillräckligt för att sluta för gott. Inte ens hans barn och frus mentala hälsa har varit viktig nog hittills.

Ibland tror jag att vissa alkoholister kan sluta en period... Så länge nykterheten är ett nytt projekt som väcker en härlig lust till förändring. När man nästan skuttar på rosa moln över bedriften och hälsoresan man är på. Men när det blir grå vardag av det så är återfallet där. Det är då man måste ha en större motivation till att fortsätta det där man startade. Och den motivationen kan ingen annan ge en. Min exman verkar ha fått det om bakfoten. Han har alltid sagt till mig att jag måste motivera honom. Att jag måste hitta på saker vi kan göra om han inte ska dricka osv. Men varifrån ska JAG ha fått all den motivationen menar han?

Jag är lite redo för det nu. Han kommer kanske vilja ha det stödet av mig. Och eftersom att jag vill att han ska vara nykter för sina barns skull och kunna hjälpa oss mer så kanske han kommer tänka att jag ska vara där vid sidan och se till att han inte blir uttråkad. Jag säger inte att det kommer bli så men jag är beredd.

Jag har äntligen börjat prioritera mitt mående och all min motivation går till mina barn och mig själv. Jag peppar mig själv att träna regelbundet eftersom att jag mår bra av det. Men det kräver att jag har energi att "tvinga" mig själv. Jag tänker inte lägga den energin på att stötta honom i något jag redan försökt stötta i åratal! Då kommer jag inte orka peppa mig själv till saker som jag mår bra av men som kräver lite ansträngning.

Han peppade då INTE mig när jag bestämde mig för att sluta dricka. Tvärtom drack han mer och mer istället.

Ville bara skriva ner det här för att det ska förankra sig hos mig att jag inte ska ta hand om hans problem. Jag kan heja på och säga "bra jobbat". Men inte mer än så. Jag har som sagt redan försökt så många gånger. Jag har varit som en lekledare stundtals för att vår familj ska göra saker och för att han ska ha roligt utan alkohol. Men inte har det hjälpt.

Klart slut ?

Kram till er alla!

Profile picture for user miss lyckad

Ner hur du tänker..Jag säger det igen..Du verkar mycket mer inriktad på vad du vill och behöver, än tidigare..Därmed blir du också den allra finaste mamman dina barn kan ha.❤️..Barnens pappa, verkar ha ”utnyttjat” dina goda sidor för egen vinning..Och du var snäll och stöttade honom i vått och torrt..Nu är det annorlunda..I ett vänskaps och kärleksförhållande ska det finnas balans för att det ska vara bra för båda..I Goda förhållanden, är det en givare och en tagare..Och så byter man roller på ett balanserat sätt..I andra dåliga fall, så tar den ena jämt, och den andra ger..Det är ett tärande förhållande, där givaren blir dränerad på energi och kraft..Så länge givaren, bara ger och inte säger stopp..Så fortsätter den tärande relationen..Givaren blir trött och energilös..Såklart för hen får ingen kraft från förhållandet..Detta var lite mitt-i-natten tankar..Är så glad för din skull Lim..Ha en go helg..???

Profile picture for user Sisyfos

Du är klok Lim som analyserar situationen innan den inträffar. Tror du har rätt att han kommer att vilja involvera dig. Kanske vill han då sluta, kanske så är det så att han känner att du är på väg bort och på det sättet kan han ha dig kvar. Han vet att du gärna vill att han slutar. Som du har beskrivit honom ingår han i ett gäng där man dricker mycket tillsammans. Det har känts som om allt de gör tillsammans kretsar kring alkohol. Det är kanske bara din beskrivning, men om det är så måste han kanske för att kunna sluta bryta helt med det där. Kanske vill han välja dig iställlet, kanske vill han bara ha dig kvar, men som du skriver måste han göra jobbet själv och om hans umgänge kretsar kring alkohol är det ju ännu svårare att lägga av. Lägger han ansvaret för sitt mående på dig och anledningen till nykterhet på er så är det stor risk att han återfaller. Det är inte ens lätt när man verkligen vill själv.
Du är så bra som har börjat göra sånt du mår bra av. Jag har, trots att jag har druckit, såna medberoendetendenser så jag vet hur svårt det är att prioritera sig själv, men det är fullkomligt nödvändigt för att må bra. Att vara motorn i familjen är oerhört tröttande. Att ständigt vara beredd på att tillgodose andras behov är tärande för du får ingen tid för återhämtning. Därför är det bra att du sätter gränser. Som Miss Lyckad skriver så bygger relationer på givande och tagande och man byter mellan de rollerna. Med barn är det väl mer ensidigt givande från början men det måste vara gränser där också. Inget utnyttjande! Däremot uppmuntran och kärlek. Jag skämmer bort mina barn, gör en del saker åt dem som de absolut skulle kunna göra själva. Skulle de kräva att jag gjorde de här sakerna skulle jag sluta. De kämpar på, gör så gott de kan, anstränger sig, är omtänksamma. De är såklart inte perfekta och vissa saker jag gör skulle de klara själva, men de är mina barn. Gör förresten en del saker åt sambon också men där är det viktigare att det är mer jämlikt. Givande och tagande! Hen är vuxen och ska ta eget ansvar i alla fall för sina saker och för barnen. Barnen pressar jag ibland att göra saker (ringa samtal etc), men de pressar sig själva rätt hårt. Betygssystemet är skit och skapar stress. Får säkert vissa att ge upp också. Oj hoppsan, hamnade helt ur ämnet här. Men jag tror du är klok Lim som prioriterar det du mår bra av.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Lim skrev:" Jag tänker inte lägga den energin på att stötta honom i något jag redan försökt stötta i åratal! "

Du tänker helt rätt. Ditt ex måste göra den nyktra resan själv. Varje individ har ansvar för sitt eget liv - och sina barns liv så länge de är just barn. Du behöver lägga energin på att må bra själv, som i form av träning. Och varje gång du vacklar i den frågan ska du gå in här på forumet och läsa och skriva i din tråd! För att stärka dig i ditt beslut.

Kram 🐘

Profile picture for user miss lyckad

Hej Lim!💕🍃..Vill bara tipsa om att man kan söka stipendium för att man blivit nykter, hos Fredrika Bremer stiftelsen..Tyvärr hade jag varit nykter mer än 5 år.Man ska ha varit nykter minst 1 och högst 5 år..Tror du klarar gränsen? Sista ansökan någon gång i Augusti..Du är verkligen värd ett sådant stipendium. Varm snart Sommarkram..🍃🌼🍃🌼🍃

Profile picture for user Lim

Hej allihopa.
Tack söta miss lyckad för tipset. Jag har ju dock inte sökt eller tagit nån slags professionell hjälp och jag tror det ska finnas bevis på att man sökt vård typ... Och slutat med sitt missbruk och att det finns "bevis". Men tack för att du tänkte på mig ♥️♥️😍😍

Jag kikade in här i forumet för nån vecka sedan eller två. Men det ser inte bra ut i mobilen nu när det är en uppdaterad version. Och när det ser konstigt och ovant ut tar det emot för mig att scrolla runt. Det verkar vara menat att man ska skriva från en dator kanske. Men jag kanske vänjer mig. Ogillar alltid när ens bekväma zoner ändras 🤪

Jaa vad mer ska jag skriva. Jag är självklart fortfarande helt alkoholfri. 4 år och 4 månader står det i appen som jag har kvar som en påminnelse om allt. Dagarna läggs på. Kan inte fatta att det gått mer än 4 år sedan jag började skriva här.

Jag har inte tänkt så mycket på vår alkoholkultur på länge. Men häromdagen hittades en väldigt berusad ung person i närheten av där jag bor. Polis kom och hens familj kom i en bil. I baksätet satt ett yngre barn som fick dela säte med det så otroligt berusade syskonet. Hen kräktes och skrek och jag såg blicken hos barnet som blev fast där i bilen med hen. Alla var så fokuserade på det som pågick runtomkring men jag hoppas att någon även tog sig tid att prata med barnet. Jag fick hejda mig själv från att säga åt polisen att åtminstone ta ut barnet ur bilen.

Sedan ikväll på min sena kvällspromenad med hunden så passerade en polisbil mig på en gata. Jag såg inte var den tog vägen men jag kände på mig att det var något alkoholrelaterat. Fick plötsligt för mig att polisbilen var på väg till min exman. Så jag tog en extra runda med hunden för att gå förbi hans hus. Men det var inget där. Just nu har han ett uppehåll i sitt drickande (och det är ju toppen) men jag väntar på ett bakslag. Så mycket att jag till och med tror att en random polisbil ska hem till honom. Knäppt. Men de varma sommarkvällarna som är så underbara gömmer ju också en hel del alkohol. På vintern syns det inte men på sommaren letar det sig fram på folks baksidor och balkonger. Och jag känner av det. Ser och hör dem.

Jag älskar det nyktra livet. Jag mår inte alltid (typ aldrig 😅) perfekt men jag är i alla fall aldrig frestad att dricka. Sånt som förr i tiden var en anledning till att dricka är raka motsatsen nu. Allt är orsaker till att INTE dricka. Allt.

Puss o kram till er alla där ute. Fortsätt kämpa. Fortsätt fortsätt. (Hoppas förstås att ni inte behöver kämpa utan hoppas att det går lätt för er).

Profile picture for user Charlie70

@Lim härligt att höra ifrån dig! Läste lite i början av din tråd och det var två saker som fastnade. Du skrev om att du tappade självförtroendet av att dricka. Det är ju precis vad man gör på sikt - man känner sig som en dålig människa på olika sätt. Samtidigt börjar många (mig själv inkluderad) dricka eller fortsätter dricka för att man får självförtroende av det - för stunden iaf. Såg också att Monday Morning skrev om att begäret efter alkohol kom i de perioder när livet verkligen är på topp. När man känner sig i form själsligt och fysiskt, då tycker man att det är god ide att förstöra det genom att dricka. Jag känner igen mig i detta och kan faktiskt inte låta bli att fundera lite över denna motsägelsernas dryck. Hur i hela friden kan den innehålla alla dessa motsägelser egentligen? Någon som sitter inne på Svaret?

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Lim skrev:"Sånt som förr i tiden var en anledning till att dricka är raka motsatsen nu. Allt är orsaker till att INTE dricka. Allt."

Så spot on! Tack för att du tittar in och hälsar på oss ❤️ Grattis till 4 år och 4 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Det rullar på bra för många av oss andra också. Min app visar att jag har varit nykter 489 dagar idag.

Kram 🐘

Profile picture for user miss lyckad

Hej Lim❤️..Så härligt att du tittar in..🥰..Jasså det är tvunget att ha någon som man kan kontakta om nykterheten. Du har ingen som känner till det? Då kanske det finns någon annan på Forumet som kan söka, som läser detta..🐝..Vad fint att din nykterhet består, och att du gillar det..Jag har heller inget kämpande, men funderar och känner av på andras drickande runtom mig..Jag skulle vilja ha fler personer omkring mig som inte gillade alkohol..Som tycker att det förstör livet för oss..Jag är ju med i IOGT-NTO..Där finns det massor med människor med just den synen på alkohol och andra droger..Men har inte haft kontakt med någon än..Nu är det shorts-väder Lim..Gött det..😎😎..Hoppas du och pojkarna får en underbar sommar! Kram💕🍡💕