Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user Lim

Tack igen mina fina vänner ♥️♥️

Jag håller med monday om att jag inte missar nåt. Tvärtom egentligen. Det är bara det att när jag står ensam i syskonbråk som förvandlas till slagsmål och slås av att min man är ute och dricker så känns det så fel (och kanske slåss han med för den delen där ute i kroglivet).

Han kom hem runt midnatt inatt... Skapligt tyst men jag vaknade. Vid 1 började han prata i telefon SUPERHÖGT i kanske en timme. Min ena son vaknade. Jag frågade om jag skulle gå ner och be honom dämpa sig. Men både jag och mitt barn kände att det var bäst att låta bli. Och tillsist kunde vi somna om.

Idag har vi fått en bra nyhet i hela denna cirkus. Angående ekonomi. En nyhet som gör att det inte känns så avlägset att han flyttar. Och han berättade nyheten och sa själv att snart kan han börja leta lägenhet. Att han sa det med glad röst kändes bra.

Nu gick han ut för att fika med en kompis (fika kan betyda vad som helst men jag tror det är just fika idag men vem vet). Detta är inget nytt på grund av vår separation utan såhär gör han. Han är ledig idag. Har varit hemma hela dagen och när jag och barnen kommer hem sticker han rätt snabbt ut. Det är lite sjukt egentligen... Men visar väl på att han kanske egentligen kommer klara sig utan mig superbra. Han dyrkar inte precis marken jag går på (förutom då han drabbas av vemod eller ett behov av närhet eller en mamma... Då är jag bäst).

I alla fall. Ska inte börja gräva i det negativa igen för just nu känns det lite mer hoppfullt för en stund. Och på nåt galet sätt var det bra att han störde mig inatt en stund igen. Det gör att jag håller mig på banan och inte tror att jag gör ett misstag.

Jag frågade min ena son lite försiktigt igår hur han skulle vilja göra hemma sedan med rummen och möblering osv och han hade några önskemål som jag är så glad åt att jag kommer att kunna uppfylla åt honom. Inga stordåd men för mig känns det nästan så. För nu äntligen kommer vi få ta den plats i huset som vi förtjänar. Jag ska göra ett helt nytt sovrum till exempel. Billigt gjort alltså. Jag ska vara ekonomisk.

Jag fylls hela tiden av skuld när jag skriver glada saker om detta. Men jag måste nog öva på att se det som att jag bara ser till mina egna bortglömda behov. Det behöver inte vara elakt menat mot min man utan bara helt enkelt BRA menat mot mig själv.

I flera år har jag i princip delat rum med mina barn. Det har varit mysigt och fint på massa sätt men när barnen har fullt med kompisar hemma har jag liksom ingen plats längre. Det ska bli skönt att faktiskt ha egen plats. Där mina saker kan vara och där jag alltid kan ha det fint. Nu finns det rum här som ser ut som skit och som jag städar trots att jag aldrig är där. Och några dagar senare ser det hemskt ut igen. Inte pga barnen utan pga en vuxen man!

Jag hopppas att min man kommer att uppskatta ett eget boende. Han kan ha färre saker (han tycker vi har för mkt saker och jag håller med men jag hinner inte rensa eftersom den vanliga städningen ligger på mig och alltid tar den tiden jag har). Han kan gå in med skorna utan att jag suckar. Han kan dricka öl där (när barnen ej är där), han kan spela musik och bjuda dit vänner. Han kan leva så som han gjorde hemma hos oss för några år sedan innan jag började säga ifrån. Och om och när tiden är mogen kan nån annan kvinna vara där och ge honom den kärlek han tycker att jag inte längre ger. Han säger att han kommer att älska mig för evigt och det tror jag på. Men den kärleken kan ju förändras till en annan kärlek än romantisk.

Och han har kvar mig som vän och som mamma till hans barn.

Hoppas det kan bli bra det här för alla. Just nu känns det så och det är lite skönt att leka för en stund att livet kan bli bra.

Ska njuta av känslan jag har nu och försöka att inte låta oro överskugga den.

Kram till er alla

Profile picture for user miss lyckad

Nu hör jag en framtidsvision hos dig..Superbra..Planera i huvudet och med barnen, så är dom helt med i förändringen som sker..Det är inte lätt att hålla iordning, när man inte ens har ett eget sovrum..Jag hade det ungefär likadant för 2 år sedan..Jag läste att du hade dåligt samvete för att du drack tidigare..Det behöver du inte ha fina lim?Du har gjort något jättestarkt och jättebra, som dina barn för alltid kommer att beundra dig för..Du slutade dricka och bodde ett tag med deras pappa som började dricka igen..Så hos dig finns mycket kraft och inre styrka..Bra att flytt för pappan börjar diskuteras..Varm kram?✨✨

Profile picture for user MondayMorning

Du FÅR vara glad. Tillåt dig att känna dig fri och glad. Du smittar av dig glädjen på barnen och det hjälper dem otroligt mycket att se att du är glad i situationen (naturligtvis så får man vara ledsen över förändringen med - det är mödosamt) Men när du känner lycka - var inte rädd att visa det. Det signalerar trygghet för barnen att se att "mamma är okej" - trots allt.

Planera och visualisera ditt fina liv som ska komma tillsammans med barnen. Det gör dig gott. Det gör barnen gott.

Och renovera bort alkohol-energin i hemmet....
Ut med den

Kram

MM

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och monday. ? Jag önskar bara att jag hade lite mer kraft. Att orka rensa ut saker osv. Men det är nog så att jag inte vågar än för jag vill inte förolämpa min man genom att börja flyttstäda ungefär.

Han frågade nyligen om några mattor vi har och lampor och pratade om möbler så han själv tänker ju också på sånt men att börja rensa framför hans ögon känns lite magstarkt. Så nu får det pågå renovering och rensande mest i mina tankar.

Det jag har svårt att vänta på är mina barns önskemål. Längtar till jag kan ta tag i det. Men det behövs mer plats då och den platsen finns inte förrän han flyttat.

Igår hade jag sån huvudvärk. Kände mig helt trasig på kvällen. Min man undrade hur det var och verkade bekymrad för min skull. Det var ju fint men sedan kände jag bara... Disk i hela köket som han dragit fram...kläder överallt. Middagen jag lagade passade inte så han lagade ny mat som han inte plockade undan efteråt. Han fikade och hade det lugnt hela dagen och kom väl hem från fikan runt 19 tror jag. Jag roddade barn och deras kompisar. Kanske hade jag inte haft huvudvärk om han hjälpte till?? Det är ju detta också utöver alkoholen. Jag sliter ut mig dagligen och han hjälper mig inte att få chans till vila.

Nu har jag varit sjukskriven men knappt orkat nåt då heller för jag lider brist på just vila och återhämtning. Och disken från igår stod FORTFARANDE i köket tills jag nyss orkade diska undan. Alltså disk jag inte ens dragit fram ska jag ta reda på när jag är sjukskriven.

Min man kan lätt säga "men vila dig. Sätt dig i soffan" men det är inte så att han då tar tag i disk och städning utan det är ju kvar till mig efter att jag suttit i soffan då... Vilan jag får blir ändå inte bra för jag vet ju hur mkt jag har att fixa efteråt.

Även utan alkohol är alltså vår relation inte så bra för mig. Absolut bättre men inte så bra att jag trivs ändå.

Nu är han på jobbet tills imorgon. Det känns bra.

Han var glad och snäll innan han åkte. Men med en slags respektfull distans som ändå får mig att känna att han vet att det är slut. Mina rädslor är att han ska bli elak men också att han ska bli för kärleksfull och tro att vi ska fortsätta vara ihop. Två helt skilda saker men lika svåra att hantera. Så som det kändes imorse är bra.

Kram kram

Profile picture for user Knaskatten

Så himla härligt att höra att du känner någon sorts framtidstro. Jag tänker precis som MM att du ska låta dig själv drömma och vara glad och känna hopp när du gör det. Det är inte fel! Planera upp saker i huvudet och bestäm vad du ska göra och hur, och när din man sedan (äntligen) kan flytta så vet du exakt vad du ska ta tag i och i vilken ordning. Underbart med ett eget rum som bara är ditt! Där du kan ha föremål du tycker om, som du blir glad av. Där du kan få vila. Där du får vara dig själv. Snart är du där.
Tror absolut på att göra om lite - det går ju att göra så enkelt! Rensa ut lite, möblera om, byta rum och kanske måla i någon ny färg. Vips blir det en nystart och ett nytt hem med en massa positiv och trygg energi.

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten för pepp ?? Ja, jag känner att en liten makeover hemma kommer göra att jag känner att det är mitt och barnens hem. Annars kommer jag känna gamla minnen i väggarna. Och det kan bli ganska sorgligt kan jag tänka mig.

Det är så knäppt allting hur jag på nåt sätt fortfarande inte kan föreställa mig livet isär. Kommer det verkligen att ske? För bara mindre än 2 månader sedan var jag fortfarande i läget där jag hade ett årtal besämt för mig när jag skulle lämna honom. Jag hade bestämt mig för att härda ut i 4 år till. Det kändes som otroligt långa år men som ett måste att vänta för barnens skull. Men saker kan hända och accelerera fort...

Profile picture for user Lim

Fy satan. Vilken ångest jag plötsligt fick. Kvävs nästan.

Har haft en så mysig eftermiddag med barnen. Vi beställde hem pizza och cola och åt och tittade på olika Youtubekanaler som de och jag gillar. Så mysigt.

Men så gick vi ut i mörkret med hunden. En enorm ångest slog mig. Jävla helvete. Ursäkta alla svordomar men jag vet inte vad annat jag kan säga.

Mörkret äter mig! Känslor äter mig.

Men en viktig sak jag måste förstå är att jag känner inte såhär pga min separation. Såhär har jag känt i många år nu. En ensamhet. Jag skulle haft denna ensamhetskänsla även om vi inte skulle skiljas. Jag har tusentals gånger gjort saker med barnen och känt en klump i magen av önskan om att vara två vuxna.

Jag har sett in i grannars vardagsrumsfönster och sett hela familjen där. Medan min man och far till mina barn har varit i en gemenskap med sina kompisar. Så ofta lämnat mig ensam. Och de gånger vi varit tillsammans en helgkväll har hela mitt väsen känt att det är på låtsas på nåt sätt. Att jag har tur att han är hemma. Att det är tillfälligt. Förr om åren kunde han till och med dumpa mig mitt i en filmkväll. Nån kompis ringde och han drog ut. Det har satt sina spår och gjort att jag ofta väntar på att bli dumpad.

I somras fick jag efter flera års tjat från både mig och barnen med honom till en nöjespark. Efter några timmar sa han att han skulle åka till en kompis men att vi kunde stanna kvar. Så det gjorde han. Åkte därifrån. Och jag blev ensam med barnen. Dumpad. Men så ser inte han det. Han ser bara att han var med oss först. Men både jag och barnen var så snopna. Jaha. Åk då.

Stressar plötsligt upp mig lite över pengar också nu. Börjar tänka på julklappar som om det alls är relevant nu. Men så gör ångest med mig. Sätter igång en stress över allt och ingenting. Det är sånt här folk dricker bort antar jag. För stunden. Och det gör ju inte att man plötsligt har mer pengar till julklappar. Tvärtom ju.

Kanske min ensamhet kommer kännas mindre sedan. För den kommer i praktiken inte bli så mycket större egentligen. Men däremot kanske jag får nån slags makt över min tillvaro som stärker mig. Jag hoppas det.

Jag känner nu när ångesten klingar av (jag började skriva detta för en timme sedan men har gjort saker samtidigt) att det är skönt när min man är borta på jobb. Då behöver jag inte känna mig dumpad, eller att vi låtsas leka familj eller vara orolig för att han dricker. OM jag skulle känna mig ensam i framtiden så är det ju inte hela tiden och dessutom väger andra saker upp det.

Ja bla bla bla. Det tar aldrig slut på tankar här. Men ångesten höll i sig en timme cirka. Ångest och oro över en man som är ute och dricker kan hålla på i 12 timmar oavbrutet så vad är en liten timme? Eller ja det har ju hänt att han druckit ute 24 h också. Det är värre än en liten timme.

Profile picture for user miss lyckad

Ångest över någon annans drickande..Skrev du till mig en gång..Och du hade rätt..Det klingade av..T.o.m fast jag bodde i förra huset med exet..Att känna sig fri i dubbel bemärkelse är skönt..Fri från eget och någon annans supande...Skönt att du vet hur du bemästrar din ångest..Varm kram?

Profile picture for user Knaskatten

Det bästa du kan ge dina barn är det du redan ger: trygghet och kärlek.
Och kanske kan en del av julklapparna vara saker de ändå behöver och vill ha till sina nya rum i ert nya liv. Det där de och du drömmer om.
Det kommer att ordna sig. ❤️

Profile picture for user Lim

Ja miss lyckad. Att sedan få slippa ångest över hans drickande kommer att bli helt otroligt. Så overkligt. Kan man ens få leva så? Att slippa vara rädd på natten för vad som ska komma. Våga kliva upp kl 2 på natten och dricka vatten utan att göra det så snabbt som möjligt pga risken att han kommer in full genom ytterdörren. Att ens våga dricka vatten... Ibland låter jag bli för att jag inte ska behöva gå upp på toaletten och möta honom. För möter jag honom full är risken stor att han vill hålla mig uppe. Och säger jag nej kan han följa efter mig till sovrummet och väcka barnen. Så varje liten grej måste planeras för att risken för bråk ska minimeras. Sedan kan planeringen spela noll roll. Han kan slita upp dörren ändå oavsett tid på dygnet.

Slippa vara stressad över att hunden ska vakna av honom så att jag behöver smyga ut när mannen somnat för att låta hunden kissa.

Usch alltså vad är det jag lever i... För det gör jag fortfarande. Jag har svårt att tro att det inte blir fler fyllebråk innan han flyttar härifrån. Men jag hoppas. Det är misshandel det han gör. Att ens behöva leva i oron att det kan hända är misshandel.

Du har rätt knaskatten. Saker är inte det viktiga. Och dessutom kan det vara bra att jag är ärlig med hur det kommer att se ut framöver. Jag ska ensam sköta ett hushåll och då måste vi tillsammans tänka smart och vara sparsamma för att kunna ha råd med roliga saker ibland.

Om min man flyttat ut till jul kan deras rums makeovers absolut vara en varsin julklapp. Bra idé ??

Det här inlägget satte verkligen fingret på det värsta jag vet med att leva med en man som dricker såhär. Och det är detta jag försökt förklara så ofta för honom. Men han förstår det inte. Har aldrig förstått och kommer aldrig förstå vilken terror det varit för mig i alla år.

Ibland har jag tittat på lägenheter på nätet och kollat planlösningarna. Då har jag alltid tänkt hur det skulle kunna funka i vår familj med planlösningen. Hur nära skulle min fulla man vara sovrummet? Kan barnen ha egna rum eller måste ett rum bli mannens rum. För det värsta jag vet från förr är när han bakissov i nåt av barnens rum. Så pass respektlöst tycker jag det var att jag ordnade ett eget rum till honom. Pga det delar jag alltså rum med mina barn nu. För att han inte ska lägga beslag på deras rum. För jag sover ju bara där på natten medan min man kunde blockera rummet en hel dag. Och barnen vågade inte störa för att hämta nån leksak eller så. Hemskt.

Alltså när han flyttar kommer jag ha så mkt plats trots att det bara är en av fyra som flyttar ut. Men han tar verkligen upp så mkt plats. Även när han är borta för jag vet att han snart kommer och låter och stökar och bråkar. Och hans rum är kaos. Hade det varit mitt rum nu hade det varit fint därinne så att det blir brukligt om dagarna. Nu är det bara pinsamt om nån ens tittar in där.

Hoppas ni får en fin helg därute allihop. Kram!!

PS. Tack för tips om antidepressiva knaskatten. Jag har det i bakhuvudet om jag skulle fortsätta må dåligt även när allt lagt sig här hemma ♥️

Profile picture for user Lim

Läste tillbaka i min tråd litegrann för 2,5 år sedan cirka. Herregud vad jag mörkade mitt liv. Jag fokuserade på mitt eget nyktra liv och försökte att inte skriva så mycket om min man.

Men nu räknar jag efter. I 2 och 5 månader har han varit i sitt återfall. När han började dricka igen fick han det att låta som att det var tillfälligt. Men snälla nån. Nästan 2,5 år har passerat. Och han ber mig fortfarande om mer tid. Att finnas här och förstå att det finns anledningar till att han dricker. Han undrar hur jag kan lämna min egen man såhär. Vi gifte ju oss "i nöd och lust". Men vad händer när den ena partern aktivt gör att det hela tiden är nöd? Med flit.

Jag har visst också skrivit att barnen påverkades av hans drickande redan för så många år sedan men sedan har jag tydligen normaliserat även det. Läskigt. Jag trodde att jag inte hade sett det så. Inte förrän nu. Men jag har väl blivit expert på att normalisera och förtränga. Usch. Obehagligt.

Profile picture for user Knaskatten

Du får bara fler bevis på att skilsmässa är rätt. Du HAR försökt. Du har gett alla chanser som finns, gång på gång. Måste ändå vara skönt att veta, att du verkligen gjort allt. ?

Profile picture for user Lim

Ja knaskatten det är ett tydligt kvitto! Det känns bra. Vilken tur jag skrivit här.

Kom på en till sak. Eller kom på och kom på. Erkänner en till sak snarare som jag låtsats inte hänt.

För kanske 2 år sedan åkte vi på en kryssning. Jag betalade och ordnade så att vi för en gångs skull gjorde nåt som familj. Min man tyckte det var toppen. Och buffén var ju kanon med öl och mat.

När vi gick till hytten för att sova så stannade min man i en bar. Han drack. Jag var i hytten med barnen och mådde så dåligt. Kändes helt fruktansvärt att sitta fast där och så var min man ute och drack på båten. Vi hade ju redan ätit, gått i butiker och dansat och haft kul. Han kom sent till oss igen full. Inte bråkig utan väldigt glad. Jag spelade med men kände ändå ett mörker inombords av sorg.

Dagen efter mina damer och herrar sov han HELA dagen förutom en snabb frukost. Jag var med barnen. Vi åt lunch och fikade och sånt. Intalade mig att det var rätt smart att min man sov för han skulle ju jobba dagen efter. Det var därför han sov. Inte för att han var galet bakis.

Sedan har vi pratat om att åka på en kryssning fler gånger. Men jag får panik av tanken på en till natt lämnad i hytten igen. Klarar det inte. Att BO en natt på en flytande krog med en alkoholist. Ingen bra idé.

Tack och lov minns barnen den där kryssningen som något av det roligaste de gjort. Men det är ju för att vi var där som familj och för att jag ansträngde mig varje minut för att få allt att vara bra. Vi har ett foto på oss alla därifrån. Som en fotograf tog. Min mans ögon är suddiga och han ler på sitt speciella sätt som han ler på när han är lite berusad. Jag har lagt undan fotot för jag blir mest sorgsen av det.

Profile picture for user Lim

En annan grej. Den sista familjegrejen jag orkade ordna för oss. Förra sommaren hyrde jag en stuga till oss. Det blev nyktert och jättefint. Vi stannade i två nätter. När de var slut frågade jag om vi skulle hyra en till natt för det var så mysigt. Men det ville han inte.

När vi kom hem åkte han DIREKT till sin kompis. Jag blev hemma med tvätt osv efter vår weekend.

Jag var glad åt vår lilla semester absolut och glad åt att han inte drack på två dygn där.

Men mina ansträngningar för ett familjeliv räcker inte. I år har vi inte gjort nåt alls ihop (förutom några timmar på nöjesparken) och när jag föreslagit saker har det ändå inte blivit av. Det hänger på mig att planera och betala och ordna i nån slags motvind.

Och han kan säga till mig att jag måste motivera honom att inte dricka. Hitta på saker åt oss osv. Men det är sååå svårt men nån som inte vill göra saker. Jag kan tyvärr inte köpa en resa till utlandet hela tiden för att han ska vara intresserad. Små saker måste räcka i en familj. Särskilt när jag ska betala allt.

I somras sa jag att jag kunde betala alla räkningar själv så att han skulle ha en semesterkassa så det nappade han på förstås. Men han drack hela semestern för pengarna han hade extra. Barnen satt hemma tills jag slutade jobbet och tog med dem ut och badade. Jag skyndade hem på rasten och gav dem lunch. En hel semester gjorde han så. För det var ju så synd om honom som inte kunde resa bort.

Jag föreslog "hyr stugan från förra året med din kompis och hans barn en natt eller två". Nope. Inte ens det som hade kunnat vara så kul.

Det är kanske inte så konstigt om till och med barnen tycker det är helt okej om vi skiljs.

Profile picture for user Ullabulla

För det kommer du troligen att göra.
Vid ensamma stunder.
Vid sorg och klagan
Vid försök till att ge dig dåligt samvete.
Behåll ovanstående rader,där du så väl beskriver hur det ser ut hos er nu.

Du har kämpat så hårt och gett tusen chanser.

Men till slut måste man inse fakta.
Det finns ingen vilja från den andra parten.

Och det behöver inte bero på att han inte älskar dig eller vill leva familjeliv.
Utan mer troligt beror det på alkoholens grepp om honom.

Jag satt också och radade upp oförrätter och harmades som det heter.
Dvs man låter sig själv skada sig själv om och om igen för att man farit illa eller blivit illa behandlad.

Men i denna harm kan man stanna upp och fråga sig.
Räcker det nu?
Har jag fått tillräckligt med bevis?
Är det min tur att få må bra nu,osv.

Och sen bygga upp såpass mycket styrka att man kan hålla fast vid det.

Jag hoppas du står fast och klarar detta Lim.

Jag önskar dig och dina barn ett bättre liv.

Profile picture for user Knaskatten

Fy fasen Lim. Det du skriver om är på så många sätt så himla INTE OKEJ. Det är egoistiskt och hemskt. Och det låter som att du kommer att klara även det ekonomiska bättre utan din man som mest är en börda. Usch.

Profile picture for user miss lyckad

Det jäkliga är att vi tillåter andra att behandla oss illa..Hade vi rytit ifrån, så hade det sett annorlunda ut..Men det går att vända..När vi inser att vi är värdefulla och att när man älskar någon så ska man behandlas med respekt..Då kanske vi inser att det vi hållt på med inte är kärlek utan något helt annat..Kram???

Profile picture for user mulletant

nu på morgonen Lim! Du är på väg! Din väg. Allt det där hit-och-dit verkar höra till för oss här. Oss medberoende. Kanske något vi behöver för att ’nå botten’. Du har ändå mycket av det som är viktigt klart för dig; att du klarar att bo kvar själv, att det är bättre så med tanke på barn och hund, att du ska måla och fixa osv. Det är otroligt mycket värt att ha koll på tankar om allt praktiskt.
Ambivalensen gentemot mannen känner vi igen. Jag kan idag se den som en mer eller mindre lång bit på vägen till att göra sig fri i tanke och handling. Öva sig tanken (visualisera som MM skrev) och göra i handling. Göra dina egna val, säga dina egna behov och stå för det. Du är långt på väg i det där redan. Mannen verkar inte alls ha fattat och hänga med än, antagligen (som nån också skrev) pga hans kidnappade hjärna. Den måste han ta hand om själv i den stund hans uppvaknande kommer.
För min man kom det den morgonen jag ringde hem och meddelade att jag gått. Lämnat honom. Att jag hade sagt att jag står med foten på tröskeln hundra, eller tusen, eller hundratusen gånger tidigare hade runnit av honom... men när jag faktiskt var borta ramlade polletten ner.
Så klart har du goda erfarenheter som finns i minnen och önskningar... Om han verkligen blir nykter och hittar sitt sanna jag så finns ju framtiden kvar. Så länge en drog har makten över en människa är den det första, det som styr livet. Det måste mannen göra sig fri ifrån och i det är du maktlös.
MEN du kan ta makten i ditt eget liv, skapa ett bra liv för dig och barnen.
Du har kloka följeslagare här. Så bra! Släpp inte taget!
Fritt ur hjärtat i tidiga morgontimmen! Kram och allt det bästa till dig och er alla här! / mt

Profile picture for user Lim

Ullabulla, knaskatten, miss lyckad och mulletant. Tack för era svar.

Ullabulla jag tänkte på det där också. Och på när gränsen är nådd då det bara blir destruktivt att älta dåliga saker såhär. Men det känns som att just nu är det som en slags terapi eller ett sätt för mig att vakna upp ur fantasivärlden jag byggt för mig själv. Erkänna sanningen. För jag har verkligen låtsats för mig själv och andra i så många år. När mannen sovit bakis har jag intalat mig själv att det är för att han jobbar natt ibland. Men det kan ha varit en vecka sedan han faktiskt hade ett nattpass!

Ja mulletant. Jag har tack och lov mkt ordnat för mig själv redan. Det finns saker som kan ställa till det med mannens ekonomi men jag hoppas det inte ska stoppa en flytt. Det ska bli skönt att ha makten över mitt liv på riktigt sedan.

Ja knaskatten jag har ofta tänkt att min ekonomi nästan kommer att bli bättre. Egentligen kommer jag ha mindre pengar men jag kommer ha kontroll tror jag. Och jag kommer inte behöva swisha mannen pengar i slutet av månaden eller gå med på att betala alla räkningar vissa månader men ändå behöva köpa mat åt fyra. Men främst kommer jag slippa sjukskriva mig regelbundet pga hans drickande och redan där spar jag massa pengar.

Nej eller hur miss lyckad. Det här är ju inte kärlek. Om det vore kärlek så skulle alla akta sig för det. Finns inget härligt med det här.

Idag har min man varit glad. Men sådär retsam som jag beskrivit förut. Han retades när jag lagade lunch. Kritiserade mig på skoj och gav mig konstiga blickar. Det var så sjukt irriterande. Men han såg ut att njuta av att han lyckades trycka på mina knappar.

Sedan dammsög jag och diskade. Gick ut med hunden tillsammans med min ena son. Kom hem till ett totalt nedsmutsat golv. Då har han gått runt hemma med skor. Sedan kom han klädd för en tur till stan. Fika med sin kompis. Jag kvar här med ny disk att ta hand om och dammsugning att göra igen.

Jag ställde ju tre krav när vi skulle försöka lappa ihop äktenskapet nu under dessa 6 månaders betänketid. Det var 1. Ingen alkohol 2. Hjälp till hemma 3. Spendera tid med oss. Nu har det ju blivit så att vi väljer att separera men det känns faktiskt väldigt fel att det betyder att han inte ens tänker städa. För han bor ju här. Kan inte fatta att jag fortfarande är hans betjänt. Längtar så mycket tills jag slipper det!! Och när han är borta kan jag kanske försöka lära mina barn hur man faktiskt sköter ett hem. Det är svårt att få dem att hjälpa till när deras egen pappa slipper allt. Det känns så fel av mig att be dem plocka disk när deras pappa inte gör det.

Allt kommer bli lättare utan en mansbebis i hemmet.

Min ena son frågade mig idag om det är bestämt nu att vi ska skiljas. Jag sa ja. Han sa "vad bra!". Han sa att han inte känner sig trygg med honom. Det slår mig att situationen kanske är ännu värre än jag förstått? Hur han i sin unga ålder kan uttrycka det han känner så tydligt och så osentimentalt säga att han vill att vi ska försöka skiljas snabbare.

Jag sa att när vi flyttar isär kommer nog deras pappa ta bättre ansvar de gånger barnen är med honom. Jag vill inte förstöra deras relation. Bekräftar mina barns känslor och tankar förstås men jag måste också se till att vara lite neutral emellanåt så att jag inte råkar prata med dem som om de är mina jämnåriga kompisar eller nåt. Det är lätt hänt med min äldsta för han är lätt att prata djupa saker med.

Känns lite som att jag står och stampar just nu. Tappar lusten att hålla ordning hemma till och med för jag vill ju bara rensa ur allt och börja om. Helst nu direkt! Helst igår! Och när dessutom mannen hela tiden stökar ner och smutsar ner tappar jag faktiskt orken totalt.

Idag skiner solen och det hjälper mitt humör mycket. Känner mig så mycket gladare. Imorgon ska jag jobba igen också efter en veckas sjukskrivning. Det känns också bra just nu. Upp på hästen igen. Det kommer säkert hända igen att jag behöver vara hemma en vecka och smälta saker. Men just nu vill jag försöka leva vidare. Mitt jobb är ju en stor trygghet för mitt nya liv som ensamstående sedan.

Kram till er alla och tack för ert ovärderliga stöd ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Underbart att din son är så klok! Och en stor guldstjärna till dig för att du tänker som du gör, att du vill låta honom ha sin pappa kvar och inte vill prata alltför vuxet om era problem. Du gör så rätt i det. Man pratar ofta om att "hålla ihop för barnens skull", men i ditt (och många andras) fall tror jag mer på att skiljas för (din och) barnens skull. Vilken gåva till dem att se sin mamma göra det rätta och stå upp för sig själv. Det låter också som att de skulle få en skev bild av äktenskap och kvinno-/mansroller om det normala är att mamman tar hand om allt praktiskt och städar, plockar och ordnar efter sin man som är ute och hänger med kompisar som en annan tonåring. En dag är dina pojkar vuxna och i egna relationer, och då behöver de förstå hur man är emot varandra i en relation. Att det är kärlek, respekt och hjälpsamhet som gäller.
Det kan du lära dem.
Du är så bra, Lim. Tänker på dig så ofta om dagarna och undrar hur du har det. Knäppt egentligen, hur man kan bry sig så mycket om någon som man bara läser om helt anonymt såhär. KRAM på dig, var du än är!

Profile picture for user Lim

Men å tack knaskatten! Och vad otroligt att anonyma människor på ett forum kan vara en sån stor del i att man klarar sig och mår bättre. Fantastiskt är det med all omtanke. Tack för att du är en av dem som stöttar mig ?? hade bjudit hem er alla på en fest om jag visste vilka ni var ? alkoholfritt och bra ?

Jag hinner inte skriva så mycket för jag ska snart till jobbet men ville ändå in här en sväng.

En sak som jag känner starkt nu är hur jag längtar till att få ha ett städat hem. Igår kom jag hem sent från jobbet. Ska inte enbart klaga för det fanns mat till mig men det var disk i var och varannat rum. Jag för trött för att fixa igår så imorse fick jag röja det värsta.

Menar inte att min man borde städa hela tiden och jag är inte pedant. Men det är så tröttsamt att städa på söndagen och lämna ett städat hem på måndagsmorgonen och sedan komma hem till kaos. Och veta att det är jag som måste städa det senare i eftermiddag.

Kanske stör det mig ännu mer nu när jag vet att jag snart ska få slippa det här slavandet hemma.

Jag känner mig gladare igen nu i alla fall. Skönt att jobba igen och träffa kollegor. Har börjat berätta om skilsmässan också och gör det officiell så att de vet vad jag går igenom de dagar jag kanske mest bara har nära till gråten.

Jag och min man har en bra period nu och är väldigt snälla och glada mot varandra samtidigt som vi börjar planera för att bo isär. Haha en period i det här kan vara ett par dagar dock så kanske period låter överdrivet. Men det är ju en berg och dalbana och kan svänga fort. Idag är jag glad men i morgon vet man inte.

Kram på er alla ?

Profile picture for user Lim

Kom hem för en halvtimme sedan ungefär. Mannen hade hämtat barnen redan på skolan. Kom in till ganska hög musik och jag tyckte direkt det var en varningssignal. Gick till vardagsrummet med kontrollerande blick. Mannen ute och rökte. Ingen öl eller liknande i sikte men en skum lukt.

Gick ut med hunden. Kom in igen och gick för att fråga honom en sak. En ölburk på bordet. En ölburk på hyllan under bordet. Jag kan inte fatta att han har mage att dricka här igen NU????

Ha hahahaha jag som nyligen tänkte att han har ju åtminstone varit sjysst som slutat dricka hemma de senaste månaderna förutom enstaka gånger. Man ska aldrig tänka en enda god tanke om en aktiv alkoholist för man får bara en smäll i ansiktet förr eller senare.

Ärligt talat känner jag det som att han dricker i MITT hem nu. Han har ingen rätt till det. Detta är mitt hus nu. Längtar så innerligt tills han är ute härifrån.

Profile picture for user Lim

Å tack och lov. Han skulle till en kompis. Så nu är musiken avstängd och ölen borta. Han lovade att inte väcka oss och jag sa "tack, men kom också ihåg att det gäller att inte prata högt i telefonen också" . Han sa okej. Gick iväg glad och nöjd. Jag lämnas som alltid med en klump i magen. Så är det bara. Och det är därför det är helt rätt att skiljas. Oavsett eventuella problem det kan leda till så finns ingen annan väg. Jag kan inte leva mitt liv med en klump i magen.

Hans sätt att gå vidare och leva på som förr men nu på ett gladare sätt visar ju på att även han börjar acceptera läget. För några veckor sedan drack han och gick ut men med en ledsen och sur uppsyn. Och sedan bråkade han med oss. Jag hoppas att hans gladare uppsyn betyder att han mår bättre och kanske också inte kommer att bråka. Men som alla här vet kan alkohol ändra på det ganska snabbt. Dricker han för mycket kan han lika väl komma hem med blixtar och dunder.

Vi tittar efter lägenheter hela tiden nu i alla fall. Inser att han inte kommer ha så stort och därför kanske barnen inte kommer vara så mycket där. Även om han förut i ilska sagt att han ska ha barnen osv så visar all hans praktiska planering att det inte kan vara varannan vecka det handlar om. Jag tar inte upp ämnet än utan låter tiden utvisa hur det blir.

Hans sätt att vara i alla år kanske blir en fördel i det hela. Han är redan van vid att inte träffa barnen på flera dagar. Så både barnen och han är vana vid det. Så att sova hos sin pappa då och då kommer inte bli så ovanligt för barnen egentligen. Och han är, så länge han är sjysst mot mig och inte dricker, välkommen hem till mig i princip så ofta han vill.

Jag har dock andra ord i baktanken. Saker som han sagt ska hända om vi skiljs. Men jag hoppas han bara sa dem i affekt. Just nu ser jag till att vara glad med honom och ge honom en kram när jag träffar honom osv. Då verkar allt gå mycket bättre.

Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Kram på er!

Profile picture for user Ler

Stor Kram tillbaka till dig Lim .. Nej att leva med en klump i magen är inte så som livet ska vara .. Läser allt du skriver o följer din resa mot ditt egna liv .. ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Följer dig lim, och är också med på resan..Många gånger vänjer man sig vid allt möjligt konstigt i ett förhållande..Det gjorde jag med..En person med aktivt missbruk blir nästan alltid självisk..Ju mer partnern går med på, desto större friheter tar sig hen som missbrukar..Jag har plockat hundratals ölburkar och pantat, som jag inte drack upp..Varför? För att städa undan, så ungarna slapp att se..Massor med gånger har jag bett exet sänka tv eller musik..Ibland för tomma öron, framförallt dagtid..Nästan lika störande det att tvingas höra dålig hårdrock på hög volym..Så kunde det vara tills....Jag bestämde mig..Jag ska lämna honom!! Tog kraft från människor som vill mig väl, Pratade med barnen..Kollade tog reda på planerade..Idag har fortfarande inte en ölburk kommit in i mitt hem! Ingen svinar ner eller har musik på som jag avskyr..Är det någon som spelar hög musik och dansar så är det jag, till mina favoriter..Du är på väg fina lim..Kram??✨✨✨

Profile picture for user Ler

Stor kram även till dig miss lyckad ❤️ Även jag valde att lämna min man , otroligt jobbigt tid i mitt liv .. det var inte pga a .. utan andra orsaker .. Men inser att vad du och Lim går/ har gått igenom är så mycket värre .. Sorgligt vad a gör mot oss .. Som miss lyckad säger .. Du är på rätt väg Lim ❤️

Profile picture for user Lim

Tack Ler och miss lyckad för att ni finns med mig ♥️

Förr om åren var just det där med hög musik det värsta av allt nästan. Han kunde spela så högt när jag försökte sova och jag bad honom sänka. Han sänkte lite men höjde snart igen. Och han fick mig att knappt våga be honom sänka för han visade så tydligt hur jävligt han tyckte han hade det med mig som hela tiden förstörde för honom. Han uttryckte det OFTA som att det var som att vara i ett fängelse med mig. Vet inte hur många nätter jag sovit med två kuddar över huvudet och bara längtat tills jag ska sluta höra basgången från musiken. Vi hade barn då också men de sov gott ändå. Men för mig var det ett elände att ta hand om två små barn samtidigt som jag knappt sov på nätterna i perioder.

Igår kom han hem strax efter 21. Det är inte sent men jag hörde hur han gick direkt till vardagsrummet. Så jag förmodar att han drack här hemma faktiskt. Och imorse låg han i soffan med öppen dörr till friska luften. Så sover han enbart när han druckit. Han mådde väl illa antar jag.

Jag har börjat tala om för folk att vi ska skiljas. Säger det till de som behöver veta (barnens lärare, mina kollegor osv). Det känns ganska overkligt att det faktiskt sker.

På ett sätt känns det som att jag ska flytta hemifrån. Bli fri från en person som bestämmer här hemma. Bestämmer saker som jag inte håller med om dessutom. Att jag ska få sluta tvingas anpassa mig till saker jag ogillar. Det känns som att jag ska bli fri. Jag kan nästan gissa att min man känner rätt lika och att det är därför han faktiskt går med på skilsmässa. För vi är så olika och hela tiden anpassar vi oss efter saker vi inte finner naturliga.

Jag vet att jag ältar mycket dåligt nu. Känner mig elak som fokuserar på hans brister såhär. Men i vardagen utanför forumet är jag snäll mot honom och vi försöker samarbeta. Häromkvällen hade vi ett jättebra samtal och det var så trevligt. Sedan åkte han till jobbet och jag tog ut hunden och tänkte hur knäppt det är att vi satt och letade lägenheter ihop till honom och pratade om gardiner och doftljus som ett trevligt gemensam projekt. Så har vi inte pratat på länge. Med ett gemensamt mål i sikte och med planering och med sånt visat intresse för vad den andra tycker.

Det är sånt jag önskat i mitt äktenskap. Men kan hända är det som vänner som vi kan få den bästa relationen. Vem vet...

Kram kram ♥️

Profile picture for user Lim

Men herregud. Jag är lika spänd som om han vore ute och drack. Men han jobbar. Jag glömmer bort det hela tiden och tänker att det ska bli en nervös natt. Måste påminna mig om att det inte är så. Är helt stressad och irriterad. I onödan.

Profile picture for user Lim

God morgon ❤️

Det är så mycket som händer i mitt liv. Det stormar på alla plan egentligen. Min relation tar slut, mitt ena barn har det mkt tufft i skolan och det är mycket som är på gång där och har varit flera år plus att det har blivit rörigt på mitt arbete. Igår kväll blev jag på ett otroligt dåligt humör av stressen. Men jag och barnen satte på Youtube i vardagsrummet och hade det mysigt. Då kunde jag sluta bete mig irriterat. Ska komma ihåg det till framtiden... Att sätta mig MED barnen istället för att yra runt och irritera mig på allt.

Måste försöka se livet positivt trots att det känns som en tragisk film just nu.

Att jag skiljs är EGENTLIGEN något bra. En jobbig process men jag kanske måste se det som en pånyttfödelse.

Min son kommer att få hjälp och han mår ändå ganska bra samt att framtiden med en förhoppningsvis gladare mamma är bra för honom.

Ett arbete är ett arbete. Jag har fortfarande många bra kollegor kvar och skulle alla plötsligt sluta är det kanske en signal om att jag ska byta jobb också. Och det behöver ju inte vara så farligt.

När jag fokuserar på eländet så växer det bara. Måste försöka se det positiva.

Och som jag ofta tänkt förut. Man lär sig av allt och alla erfarenheter kan man växa av. Ibland bryts man ner och det är det jag är rädd ska hända om jag tänker negativt. Jag är liksom på randen mellan att bryta samman och att stå stark. Vill vara stark och må bra. Vill inte gå omkring i en offerkofta.

Måste tänka positivt. ❤️

Profile picture for user Lim

Tidigare idag ringde jag mannen för att en sak kring barnen behövde orndnas. Han svarade "mm" med uttråkad ton istället för ett hej eller hallå. Han pratade med högtalaren på så ljudet var jättedåligt. Kändes liksom olustigt.

Men sedan när jag kom hem från jobbet så gav jag honom en kram (han tänkte inte ge mig nån). Jag är i ett läge nu där det gäller att vara nära på taktisk i mitt beteende. Vill inte ha en obekväm stämning varken nu medan vi bor ihop eller senare.

Snart är han ledig en längre period och det är jag nervös inför. Hatar anspänningen jag känner. Han kommer ju självklart dricka och festa. Och samtidigt ska jag jobba varje dag och allt sånt. På ett jobb där allt är upp och ned.

Men jag hoppas att han kanske kommer lägga lite tid på att planera sin flytt när han är ledig. Kanske rensa lite här hemma och välja ut lite saker han vill ta. Bara han börjar med sånt kan jag våga sätta igång med rensandet sedan utan att vara rädd att förolämpa honom eller få honom att känna att jag kastar ut honom. Som sagt.. Taktisk måste jag vara.

När han väl hittar en lägenhet kan det ju vara flera månader till själva flytten. Men den dag han skriver kontrakt på en lägenhet kan man ju på allvar börja ordna. Å jag ska göra det så mysigt hemma.

Längtar så mycket.

Jag förtränger just nu hela aspekten av att barnen ska kunna bo hos honom osv. Det är det som fått mig att stanna flera år för mycket med honom. Det att jag inte vill vara utan barnen (eller snarare att jag inte vill att de ska vara utan mig). Men som det verkar så kommer det inte vara halvtid och dessutom (om han inte dricker när de är där) kanske det rentav kan bli bra. Jag måste våga tro på detta. Jag känner i hela mig att detta år så RÄTT. Tvekar ingenting alls. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle komma till den här punkten då jag på allvar känner att jag gör rätt i det här.

Det kommer kännas tomt ibland förstås och tystare hemma. Men när jag mår bättre hemma kan jag släppa loss mer och därmed blir hemmet livligare och gladare ändå. Alltså jag vet jag skrivit det flera gånger men tanken på att sova med öppen sovrumsdörr är helt underbar. Vill ha det så! Vill aldrig ha öronproppar igen i mina öron.

Det är åter igen fullt med disk i köket. Det är obäddat och det står disk överallt. Jag spyr på detta. Hade min man inte bott här hade jag garanterat haft en rutin för hur barnen enkelt hade hjälpt till att städa upp det här. När jag bor själv med mina söner ska vi tre vara jämställda. Inte att de ska städa allt men de ska hjälpa till för att vi är ett team. Ordningen jag ska ha kommer göra det lätt. Nu är det hela tiden övermäktigt. Ensamstående kan jag uppfostra dem till killar som tar ansvar. I min relation går det inte!! För den är så ojämställd.

Nu ska jag städa. Jippi. Kan tillägga att jag inte dragit fram något av det jag ska städa. Inte en enda grej. Och mannen har varit ledig idag och jag jobbat 9 timmar. ?

Profile picture for user Knaskatten

Det låter så himla rätt - kanske för er båda dessutom - att ni inte ska leva under samma tak. Bra att du har börjat berätta om det, och bra att du ändå anstränger dig för att ni ska ha en bra relation fortsatt. Det kommer förmodligen att underlätta allt. Och vara betydligt bättre för barnen, så klart. Så även om han inte verkar anstränga sig supermycket tycker jag att du gör helt rätt i att försöka se lite mellan fingrarna och planera vidare för ditt FRIA liv. Det som kommer snart.
Hoppas, hoppas, hoppas att han snart hittar en lägenhet och kommer ut därifrån så att du kan sätta igång.
Det här är onekligen en tung period för dig. Men snart kommer allt att vara så mycket bättre. 2020 är ditt år, Lim.

Profile picture for user Lim

Å tack fina knaskatten ♥️ du peppar mig så bra. Hoppas allt är bra med dig! Och att du får en skön helg.

Jag är hemma med mitt ena sjuka barn. Mannen kom hem under förmiddagen från jobbet. Surmulen och trött. Jag sa glatt god morgon och det första han sa var att han önskade han kunde komma hem utan att sonen spelade tv-spel nångång. Kände bara luften gå ur mig. Han är sjuk ju och har inget annat att göra. Och vad vet mannen om vad vi gjort innan? Vi har faktiskt pratat, ätit och tittat på tv ihop.

Nu sover han och jag märker hur jag hyschar min son då och då. Beter mig som om det ligger en björn och sover här hemma. Som om björnen nånsin bryr sig om att vara tyst när vi sover på NATTEN.

Den här känslan av att trippa på tå för en annan människa av rädsla för att den ska bli arg.. Det påminner om min barndom med en oroligt lättirriterad pappa. Det är vidrigt och jag anser dels inte att barn ska leva så men heller inte jag. Herregud jag är vuxen och betalar hyra här.

Inser mer och mer hur absurt mitt liv här är. En annan vuxen människa påverkar mitt liv på så otroligt negativa sätt. Hela tiden! Och jag har inte vågat göra nåt åt det! Som om han äger mig.

Nu börjar hans ledighet också. Jag gissar att han kommer sticka ut ikväll. Och eftersom som han sover nu så blir det nog en sen natt ute.

Igår kände jag mig taskig som skriver här så mycket men nu tänker jag att detta är ju min pysventil. Måste få ur mig allt nånstans så att jag kan fungera i vardagen.

Sitter med telefonen i handen och sonen spelar. Och jag är rädd att mannen ska komma hit och titta på oss och kommentera det. Han stör sig ofta på min telefon. Min i princip enda avkoppling hemma är att spela candy crush eller läsa nåt på telefonen och inte ens det kan han liksom acceptera.

Och det är tydligen okej att spela Fifa en halv dag (som han gör) men andra spel är inte okej. Han säger att sonen borde läsa en bok. Ehhh jag har aldrig sett min man läsa en bok.

Är så trött på varje aspekt av livet med honom just nu. Stora saker som hans alkoholberoende men också dessa detaljer i livet som gör mig rentav olycklig. Hade han inte legat där nere och sovit och varit så sur när han kom hem hade jag satt på lite musik nu och livat upp stället lite.

Jag förutspår en sur period där han är otrevlig mot mig. Men jag hoppas att jag har fel. Och jag ska göra mitt bästa för att inte dras med i det. Tänker inte bidra till bråk. Ska verkligen försöka låta allt rinna av mig. Jag har oerhört svårt för sura människor nära mig. Smittas av det och vill gärna rätta till allt. Men nu kan jag inte göra så mycket.

Usch. Måste försöka sudda bort skuldkänslorna jag känner av allt det här negativa jag tänker och skriver. Det verkar vara en del i processen.

Profile picture for user Javelin

Alltså fy fasen vad jag känner med dig Lim. Och dina barn.❤ Hade själv en alkoholberoende pappa som vi trippade på tå för hela uppväxten. Det slutade med att jag flyttade hemifrån när jag var 16, jag stod bara inte ut. Jag hatar fortfarande söndagar då han låg bakfull och det skulle vara tyst i huset. Man undrade vilket humör han skulle vara på när han vaknade.. Den gnagande oroskänslan är ren tortyr och har inget med ett tryggt hem att göra. Du är så sjukt stark och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en sån mamma när jag växte upp, min egen gjorde ingenting för att förbättra tillvaron och vi har knappt nån relation idag. Efter att ha läst en bråkdel av dina inlägg så finns det inte en cell i min kropp som tycker att du ska stanna kvar i den relationen. Ta hand om er och gör det bästa av stunden, framtiden kommer tids nog. Du ska vara så oerhört stolt över dig själv som kommit så långt!!!

Profile picture for user Knaskatten

Ha inte dåligt samvete. Det här är din plats att uttrycka dig. Ingen här vet vem du eller din man är, så det är egentligen ingen skillnad om du tänker tankar om honom eller skriver ner dem, eller hur? Anonyma tankar på ett forum skadar ingen. Däremot skadar det din man gör - han förpestar för er, sprider negativitet och beter sig egoistiskt.
Jag har också tidigare erfarenheter av att leva med någon jag behövde tassa på tå runt, och det är fruktansvärt! Att inte få vara sig själv. Fy.
Nej, ha inte dåligt samvete. Du gör rätt, rätt, rätt! Du skyddar dig själv och du skyddar dina barn - och din man har fått SÅ många chanser att ändra sitt beteende och ta hänsyn, och han har inte tagit dem.
Att du skriver här är inget du behöver fundera över. Det gör dig gott och det gör ingen ont. Hoppas att ni får sova ostört i natt! (Släng ut honom och byt lås annars...!)

Profile picture for user Lim

Tack javelin för ditt inlägg. Så ledsamt att din pappa var sån och att din mamma inte försökte göra något åt situationen. Min mardröm vore att inte få en bra relation med mina barn. Jag gör garanterat massa fel varje dag men jag försöker i alla fall. Min man spenderar knappt tid med sina barn. De gånger han är här så är han för det mesta missnöjd över att barnen inte söker sig till honom. Men det har ju sina orsaker. Och det tråkiga är att skulle han börja engagera sig så skulle barnen komma. Men han verkar inte orka anstränga sig?

Tack för att du berättar ur ett barns vinkel ❤️ det hjälper mycket att få den sidan beskriven. Kram till dig ♥️

Tack knaskatten ♥️ du har rätt förstås. Det är anonymt ju. Jag gissar att min man pratar en del om mig med sina vänner när han dricker med dem. Och det är inte anonymt. Tror jag hade blivit galen utan det här forumet. Det är så skönt att kunna ventilera när som helst. Å ja jag hoppas verkligen att det inte blir bråk inatt. Vågar aldrig lita på att slippa.

Något som är så svårt är ju att jag levt många år med att dölja och låtsas som att allt är bra. Jag gör det fortfarande. Har sagt till flera att vi ska skiljas men i övrigt fortsätter jag ju som vanligt. Han väcker oss och bråkar på natten men jag säger det inte till någon. Men däremot pratar jag med barnen. Och jag HAR sagt till några stycken att han väcker oss och så. Förut hade jag inte ens sagt det. Det går långsamt att börja våga öppna sig när man dolt saker så länge.

Det känns lite jobbigt att jag hållt sån stor del av mitt liv hemligt. Att jag känt mig tvungen till det. Det är sorgligt.

Nu fortsätter jag så för jag vill inte ha mer problem. Är så rädd att folk skulle lägga sig i så att allt blir värre. Jag behöver lugn så länge det går och skilsmässan måste gå så lugnt till som möjligt för att jag ska klara det.

Men fortsätter de nattliga bråken så måste jag göra nåt förstås. Det går inte att ha det så mer. Det är bara helt ohållbart för alla.

Kram igen till er alla ♥️

Profile picture for user Lim

God morgon allihopa.

Jag hade en magkänsla igår att det kunde bli bråk inatt. För han var så låg och tyst. Såg inte pigg ut och inte glad när han stack iväg för att grilla med sina kompisar.

Jag hoppades att lågmäldheten berodde på att han liksom höll på att smälta läget eller nåt. Men jag kände innerst inne att det var nåt annat. Jag bävade inför att lägga mig igår och gjorde det inte förrän kl 23 (det är sent för mig).

Strax innan kl 4 kom han hem. Öppnade dörren började puffa på mig. Barnen vaknade direkt. Men han trodde att om jag klev upp skulle jag kunna göra det utan att väcka dem. Men så funkar det inte. Han blev tokig på mig. Han ville skicka ut mig ur sovrummet, han hatar mig, han skrek åt barnen, en av dem grät och då blev han ännu argare. Barnen blev ledsna och då applåderade han åt mig som om allt var mitt fel?? Jag vägrade lämna barnen med honom och mitt ena barn gick på toaletten (för att komma undan) och jag följde med för han ville det. Min man kom efter ett tag och började prata där inne. Min son grät. Min man ville att jag skulle lämna honom ensam hemma med barnen (för att jag är med dem jämt men inte han... Hans val alltså men tydligen är det mitt fel att han aldrig är med sina barn). Min son tittade bedjande på mig och jag gjorde det klart för alla att jag inte ska nånstans. Då säger min man att han ska ordna problem och hämta en kniv. Det har han gjort förut också kan jag tillägga men inte när barnen varit så stora att de märker det. Jag tog telefonen och ringde polisen. Då blev min man helt vit i ansiktet. Han fick panik. Jag sa till polisen att det var lugnt. Lade på.

Min man lugnade sig. Han grät och bad om förlåtelse. Sa att han har alkoholproblem. Undrar om jag gett upp om oss. Han sa att han inte kände igen mig osv. Och grät lite till. Sa att han aldrig skulle skada mig. Kunde inte förstå att jag ringde polisen. Han var chockad sa han. Men då sa jag att jag är chockad också. Över att det ska gå så långt att jag ringer polisen.

Känner mig helt slut idag.

Mannen sover och jag och barnen ska snart ut och iväg. Jag har ingen större lust för det känns som jag går runt med en stor hemlighet. En hemlighet om hur fruktansvärt vi har det här hemma.

Jag står fast vid skilsmässa. Han får rasa ihop i en hög utan mig om det blir så. Han frågade igår om kärleken var slut och jag sa ja. Kärlek tar slut när man lever såhär. Då sa han "om jag vetat att det kunde ta slut av sånt här hade jag ändrat på mig". NU inser han att jag är allvarlig. Han har i alla år bara tänkt att han kan fortsätta göra mig olycklig utan att jag skulle få nog. Nu inser han att HAN blir olycklig. Då blev det plötsligt ledsamt.

Nu känner jag mig redo för att börja packa hans grejer. Ordna flyttkartonger och förbereda. Vill han sluta dricka och ändra sig vore det jättebra. Men då får han göra det utan mig. Det kommer ta många år av oavbruten nykterhet från hans sida för att jag ens ska kunna lita på honom igen.

Usch. Om jag ser en risk att detta ska ske igen nu under hans ledighet så flyttar jag med barnen hem till mamma ett tag. Det svåra är att jag inte ens törs säga hela sanningen till henne. Men det mesta har jag sagt i alla fall.

Kram till er därute

Profile picture for user Lim

Nu vaknade han till. Det första han sa till mig var "ringde du polisen inatt?!". Då sa jag "är det det första du säger. Inte förlåt eller nåt?". Sedan sa jag att det här MÅSTE vara sista gången han gör nåt sånt här. Jag frågade vad han ska göra hela sin ledighet för det funkar inte att han ägnar tiden åt att göra såhär. Han sa att han inte ska göra det igen. Men det betyder ingenting alls för mig att han säger så.

Hans ögon är nästan bruna i ögonvitorna. Han ser fortfarande berusad ut. Började äta kall mat ur kylen som jag lagade igår. Snart lägger han sig igen förstås.

Jag får bara inte börja skuldbelägga mig själv för att jag ringde polisen inatt. Han kommer göra det så det räcker och manipulativ som han är kommer han lyckas få mig att tro att nattens bråk var helt pga mig och att JAG gick över en gräns som ringde polisen.

Så fort han inte är tvärfull så går det inte längre att få ur honom nåt. Jag håller monolog och han vägrar öppna sig. Men kl 4 på natten helt full vill han prata om allt mellan himmel och jord och gärna upprepa samma saker tjugo gånger.

Inatt när min son sa att hans pappa skrämmer honom så sa han "jag är inte din pappa längre". Alltså fattar ni?? Han har bett om förlåtelse massa gånger men vilket barn glömmer en sån natt?

Jag börjar känna att han kanske behöver flytta till nån kompis fram tills han hittar en lägenhet. Han är ju ändå nästan alltid hos kompisar. Jag skulle vilja att han gjorde det och att jag kan packa hans saker och att jag får nyckeln av honom så att han aldrig kan komma hit igen.

Annars kan jag bo hos mamma med barnen men det känns mer negativt för barnen. De ska inte behöva flytta på sig.

Jag måste sluta vara så rädd för hans humör och idéer. Jag vill vara vänner men det finns en gräns ändå. Jag ska försöka vara saklig i allt. Och säga att jag kommer inte kontakta varesig polis eller socialtjänsten om han skärper sig. Det är helt upp till honom.

Börjar han göra mitt liv till ett helvete och försöker förstöra och det påverkar barnen negativt så kommer det en dag då jag kommer att ansöka om att få egen vårdnad om barnen. Han ska inte ha makten över oss i 10 år till.

Jag känner att risken börjar komma då barnen kanske vänder sin aggression mot mig. För att jag misslyckas med att skydda dem helt. Jag måste få bo utan min man för det är så jag kan börja hjälpa barnen att läka.

Tack och lov för detta forum säger jag igen. Jag lovar att utan denna plats hade jag skyllt på mig själv igen och försökt ordna allt.

Profile picture for user Ullabulla

Jag vet hur svårt det är att vara i stormens öga.
Jag har flytt genom fönster och släppt ned mina barn före.
Jag har sovit med kniv under kudden för att kunna freda mig.
Ändå så led jag med min dåvarande kärlek och försökte jämka och mildra.

Situationen är allvarlig och jag skulle önska att du har kraft att handla för att skydda dig och dina barn.

Sök stöd och hjälp för skydd.
Det eskalerar snabbt när alkohol och dåligt mående sätter förnuftet ur funktion.

Profile picture for user mulletant

Sök stöd och hjälp för skydd! Det är märkligt att det är så svårt att ta in att det verkligen händer våldsdåd. Dödligt våld inför barns ögon. Obegripligt men sant. ”Jag måste sluta vara rädd för hans humör och idéer” skriver du. Helt tvärtom vill jag säga dig, mycket tydligt! Du har alla anledning att vara, ja just rädd, för hans humör.
Känns jobbigt att skriva detta. Inte första gången här på forum och det har hänt att jag fått ’Tack’ efteråt.
Ta hand om dig och ta ansvar för barnen! Faktum är att skulle jag vara på mitt tidigare jobb och hört detta skulle en barnskyddsanmälan vara min skyldighet och dessvärre berättigad.
I djupaste respekt och största välmening! / mt

Profile picture for user MondayMorning

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

Profile picture for user MondayMorning

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Profile picture for user Ullabulla

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

Profile picture for user Adde

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Profile picture for user Javelin

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

Profile picture for user Lim

Hej alla. Tack för er omtanke och oro.

Jag och barnen har varit med min mamma idag. Jag berättade lite om natten (inte allt) och vi kom överens om att jag kan komma och sova där med barnen om det behövs. Så hon är standby.

Vi ska vara med henne imorgon också.

Min man går runt här som ett spöke.

Jag ska leta fram en nyckel att ha i sovrumsdörren. Och ska han ut och dricka så ska jag åka med barnen till mamma. Vill inte ta en enda fyllenatt här.

Jag håller med er alla som skriver. Samtidigt vill jag kräkas. Är det såhär vi har det?!? Jag kan inte fatta det.

Vill förtydliga en sak jag skrev om att jag inte ska vara rädd för hans idéer och humör. Jag menade att jag inte ska vara rädd så att det hindrar mig från att skiljas. Jag ska våga ändå. Rädsla ska inte stoppa mig.

Jag har en klump i magen. Hur kan han ens tycka han har rätt att fortsätta bo här. Han borde krypa ut med svansen mellan benen.

Jag gör mitt bästa för att få bort mina barn från detta. Jag lovar.

Profile picture for user Knaskatten

Vilken hemsk upplevelse för både dig och barnen. ???
Bra att du har gjort upp en plan och pratat med din mamma!
Kanske kan du prata med mannen när han (förhoppningsvis) är lite ångerfull och komma överens med honom om att det är bäst att han bor hos en kompis tills han har hittat något? Han borde ju förstå att ni inte kan ha det såhär. Ut med honom, byt lås och skaffa larm. Och ha inte dåligt samvete för att du ringde polisen.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Lim

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva Lim... Blir helt skräckslagen när jag läser om din och barnens natt. För jag har sett på nära håll tillräckligt många förhållanden där mannen slutligen tar till våld när kontrollen över frun sakta glider honom ur händerna. Det finns inget behov att använda våld mot en redan kuvad och hukande partner. Men en partner som hittar sin integritet och börjar en frigörelseprocess.... det är en helt annan femma. Bra att du ringde polisen. Bra att din mamma finns där. Jag ber för dig och dina barn. Stor kram!

Profile picture for user miss lyckad

Jättebra att din mamma blir insatt i hur ni har det..Du är stark??Det kommer att bli bra..Sikta framåt..Varm omhändertagande kram??✨

Profile picture for user Lim

Mullentant, knaskatten, mirabelle och miss lyckad ❤️ Tack igen till er. Och kram ❤️

Igår grät jag för första gången på länge över mitt kraschade äktenskap. Har hållt in allt så hårt denna månad som gått sedan beslutet.

Min man var hos en kompis hela natten. Flydde iväg när jag kom hem från jobbet. Men det är okej för det är egentligen det jag vill på ett sätt. Vara ifrån honom och samtidigt veta att han är med någon som bryr sig om honom. Han kom hem imorse en halvtimme innan jag skulle vakna för morgonen.

Han hade pratat med barnen igår om att inte bråka med oss igen. Hoppas han kan hålla det.

Snart ska vi åka iväg till jobb och skola.

Jag har hittat en lägenhet som skulle kunna passa min man. Smsade honom den men vågar inte prata om det öppet än. Han verkar så låg.

Jag öppnar mig för fler och fler om min hemsituation. Känns som en klok sak att göra för då stänger jag alla dörrar till att stanna i det här. Det är väl som med drickande. Säger man till alla att man ska sluta dricka så stänger man dörren till att behöva dricka igen. Samma med att vara i ett skadligt äktenskap. Man stannar kvar i åratal och längre blir det när man håller det dåliga hemligt. Men börjar man öppna upp så blir det svårare att stanna.

Men mitt hjärta värker. Så är det bara. Även om jag gör rätt och detta faktiskt helt och hållet är min mans fel (faktiskt).

Livet är tungt just nu men å andra sidan.. Det hade jag ju förstått redan. En skilsmässa är en livskris.

Hunden hade kissat inne imorse. Det blev väl så för att mannen väckte honom men tog inte ut honom. Så han fick vänta på mig. Detta är också en detalj som är jobbig när ens partner kommer hem konstiga tider. Det drabbar till och med hunden.

Jag vill köpa en till hund egentligen men ska vänta tills jag bor själv med barnen.

Ha en fin dag allihopa ?

Profile picture for user Knaskatten

För mig har det varit skillnaden med nykterheten - att berätta för folk och göra det svårare att gå tillbaka. Stänga dörren till eländet. Så jättebra att du gör detsamma och faktiskt öppnar dig om din situation! Det är så enormt mycket tyngre att bära saker när man gör det ensam, och du har ju verkligen STÅTT UT - så otroligt länge dessutom. Och utan att öppna upp eller berätta för någon. Jag tror att det måste ut, även om det är fruktansvärt jobbigt och sorgligt förstås. Så det är en bra process du har startat.
När du kommer ut på andra sidan kommer du att vara fri.

Profile picture for user Sisyfos

Har följt dig under lång tid, men kanske inte på de senaste månaderna ser jag nu. Brukar gå in och läsa i din tråd för att det känns skönt med en sån övertygelse om att alkohol inte är aktuellt och ni gör så trevliga och vardagliga saker, du och barnen.
Och nu när jag går in och läser så är det en helt annan historia. Jag har ju fattat att det har varit problem, men inte vidden av dem. Du gör så rätt Lim som har bestämt dig för att lämna. Ni kan inte ha det som ni har det. Allt du skriver tyder på att han ännu inte har fattat nåt. Han förtränger hur illa det faktiskt ät och saknar insikt. Han bryr sig inte om att han skrämmer barnen och får dem att må dåligt. Hoppas att det ordnar sig snabbt nu för ni får ett bättre liv utan honom. Och det är ju inte bara alkoholen som är galet... du skriver att han gillar att reta dig tills du får nog och blir sur. Det är respektlöst och det skulle inte förvåna mig om han snart behandlar barnen likadant. Han verkar redan ha börjat genom att irritera sig på dem så fort han kommer hem. Nej, ett bättre liv får ni nog om du lämnar.
Du har imponerat förr Lim när du slutade dricka, jag är helt övertygad om att du med din insikt nu gör precis det rätta.

Profile picture for user Lim

Hej alla.

Ja precis knaskatten. Det är lättare att hålla kursen när andra vet vart man är på väg. Mycket lättare även om det fortfarande är en svår process. Både det du går igenom och det jag går igenom.

Sisyfos ? hoppas du mår bra. Ja historien har liksom vänt från ett försiktigt hopp om en bättre framtid med min man till detta oundvikliga. Tack och lov står jag OTROLIGT stark i min egen övertygelse om att ett vitt liv är det enda rätta.

Hur som helst.

Mina känslor går som i en berg och dalbana från dag till dag. Igår kände jag ingen livsglädje alls. Tänkte att om jag inte hade barnen kunde jag lika gärna dö. Idag kom jag hem från jobbet med lite pirr i magen av tanken på att jag snart är fri (?). Kände mig glad. Men jag kan lika gärna lägga mig ikväll med en enorm ledsamhet eller uppgivenhet. Det kan snarare svänga från timme till timme. Påfrestande.

Häromdagen anmälde vi intresse på några lägenheter. Tittade på möbler. Jag fick hålla mig från att inte gråta. Helvetes jävla skitfan att alkoholen har tagit min man. Jag är så jävla ledsen. Men jag kan inte gråta bredvid honom. Känns som att det skickar fel signaler om jag gör det (som om jag inte vill skiljas) men samtidigt vill jag att han ska veta att jag är ledsen. Men inte för mycket.

Jag kämpar varje dag mot att se honom som om han vore min son. För då vill jag ta hand om honom. Gråta med honom. Försöker inte tänka på oss förr i tiden. Hur det var de första spännande åren. Då skär det i mitt hjärta och jag vill stanna med honom.

Jag kan inte vara min mans oroliga mamma längre men jag kan lova att det är ovant.

Och det är en sorg att ge upp vissa drömmar om framtiden. En stor stor stor sorg. Men det är bortom min kontroll... Kan inte rå för att han väljer detta..

Profile picture for user miss lyckad

Men som du säger..Valet att bli nykter har funnits länge..Är man inte som man och pappa intresserad av det, så är det bäst att lämna..För mig har det varit en process..För varje steg närmre ett eget stabilt liv, har jag fått styrka och kraft..Idag är mina barn jättestolta över mig och det jag åstadkommit..Även jag själv naturligtvis..Vi gör vårt eget liv bättre, då måste vi lämna dom som drar ner oss..Stor varm kram?✨✨

Profile picture for user Lim

Ja miss lyckad. Han har haft så lång tid på sig. Och dessutom har det inte ens gått åt rätt håll med ens ett successivt minskande av hans drickande. Förr om åren kom han ofta hem och kräktes. Det har han slutat med. Det måste ju vara för att hans tolerans ökat också? För han har absolut inte minskat mängderna.

Jag hittade ett kvitto från systembolaget för nån vecka sedan. Det låg på köksgolvet. 12 starköl hade han köpt. Det kan förstås ha varit till hans kompis också för de dricker ju alltid ihop. Men ändå. Det kan också ha varit bara till honom själv. Oavsett så är problemet att det över huvud taget kan ligga ett kvitto från systemet på mitt golv ☹️

En annan sak som jag kämpar med är att inte ha kontroll över allt. Nu när han ska välja lägenhet och bostadsområde och allt... Jag är så van att styra i sånt där. Vill hans bästa på alla sätt men det kan också göra att det drar ut på hela flytten om jag ska lägga mig i för mycket. Jag vill att han ska ha stort nog och fint nog osv. Men hans behov kan ju vara att ha nära jobbet främst av allt medan min tanke är nåt annat. Måste lära mig att han ska ta egna beslut. Och om jag "dissar" hans val av lägenhet gör jag egentligen mig själv en otjänst för det bästa vore om han flyttar så snart som möjligt. Men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa honom välja. Och han vill ha min hjälp och mina råd och frågar efter dem. Men ändå. Samtidigt måste jag också inse att han kanske inte kan få den perfekta lägenheten utan att behöva vänta alldeles för länge. Och det är faktiskt inte rätt mot mig att fortsätta leva allt för länge såhär. För hur det än är så fortsätter han dricka och jag får fortfarande en klump i magen.

Men också. En av lägenheterna är så liten. Det finns ingen plats för barnen. Å ena sidan är det ju bra just nu för det betyder att de kommer att bo med mig. Och det är nog det bästa. Å andra sidan känns det tungt att veta att de inte har en plats. Och hur kommer det kännas för min man i längden? Men det är exakt här jag måste stoppa mig själv. Jag KAN inte ta ansvar för honom i det här valet. Hade det varit illa för barnen hade jag behövt lägga mig i men faktum är att de vill bo med mig. Och jag vill att han flyttar inom några månader åtminstone.

Det är i och för sig bra om han kan bo billigt. För är det nåt han verkar må bra av så är det att ha pengar.

Sedan om han nångång ordnar större lägenhet kanske barnen är stora nog att bestämma själva vart de vill bo. Och så länge de är för små så blir det automatiskt med mig. Det är egentligen jättebra för barnen. I alla fall så länge han dricker. Dagen han slutar (hoppas den kommer) skulle jag inte ha nåt emot att de bor med honom alls.

Det som skrämmer lite är om han plötsligt blir bitter av att inte bo med sina barn. Men då är det upp till honom att hitta större boende samt ändra sin livsstil en hel del. Och man kan umgås även i små hem. Barnen kan sova där ibland ändå.

Han har inte prioriterat barnen nånsin framför sig själv ärligt talat så jag undrar varför jag tänker mig att han skulle göra det nu vid en flytt? Jag vet att han egentligen vill ha plats för dem.. Men inte på samma sätt som jag vill. Jag skulle också behöva bo lite billigare egentligen men för barnens skull vill jag inte bo mindre. Medan han tänker lite tvärtom nästan. Det är lite märkligt hur han som förälder till två barn faktiskt tycker att han kan bo helt utan plats för dem. Men jag vill inte säga det till honom. För jag tycker att det under omständigheterna egentligen är det bästa.

Förändringen kommer inte bli så stor för barnen då. De är vana att deras pappa sällan är hemma med dem. Och nu kan det bli så att de åker till honom ibland men de behöver inte bo där varannan vecka eller liknande. Så egentligen är detta kanske det absolut bästa sättet. Och kanske är det även så min man tänker. Han vet själv att barnen skulle sakna mig jättemycket och att han själv inte har förmågan/orken/lusten att sköta barnen själv en vecka åt gången. Så egentligen kanske jag borde ge honom cred för att han faktiskt ser på situationen på rätt sätt. Jag vet inte.

Många tankar kring det mesta är det. Och det känns som att jag är i ett väntrum till nåt jag inte vet ett dugg om. Rysligt är det.

Profile picture for user Lim

Ah. Undrade varför jag plötsligt tänker så mkt igen. Men insåg nu att det är ju för att min man är ute nånstans. Vi har haft kontakt under dagen men när jag kom hem var han inte här. Men han har inte sagt att han skulle nånstans. Men ja. Nu är han nånstans. Och jag vet inte vart. Eller hur länge. Så det är därför mina tankar går i 120. Det är en oro helt enkelt.

Jag var ute med hunden nu. Mörka tankar och ensamhetskänslor.

Tycker också det är så sjukt av min man att inte säga vart han är. Undrar barnen kan jag inte svara. Inte för att de så ofta undrar.

Och detta är inget nytt efter vi valt att skiljas. Han har alltid bara gått när och vart han vill. Utan att säga nåt innan eller så. Utan att fråga om det är okej för mig eller om jag har planer. Ska jag fika med nån måste jag planera in det noga.

Nu känner jag att jag vill att han tar den lilla lägenheten om han får den. För då flyttar han så snart att det är dags att packa nu direkt egentligen. Å käre gode gud gör så att han får den. Så att jag slipper sova fler nätter med oro i magen.

Jag vet att jag skrev här att jag skulle sticka med barnen om han drack igen. Men nu blev jag tagen på sängen. Vet inte om han dricker men anar ju det såklart. Men ska jobba tidigt imorgon. Måste lägga mig helt snart. Och jag kan inte kräva kanske att han ska vara hemma hela hela tiden heller... Det har han aldrig varit förr så det vore ju en skum tid att starta.

Jag har i alla fall städat köket jättenoga. Kan se framför mig hur fint det ska vara här sedan. Och hur harmoniskt det kommer kännas.

Ibland känner jag mig närmast ytlig som så ofta tänker på hur städat jag ska ha det. Men när man lever i ett känslomässigt kaos och ett kaos i hemmet om man inte städar varje vaken minut så är drömmen om ordning och reda så stor. Att få lämna ett städat hem på morgonen och slippa komma hem till disk och grus... Det kommer ta bort en stor stress i mitt liv. Jag kommer inte ens behöva vara pedant för att ha god ordning. Utan det är helt enkelt för tungt att vara städerska till andra samtidigt som man jobbar heltid.

Profile picture for user Lim

Jag har blivit ett kontrollfreak. Skyndar hem varje rast och tar ut hunden. Även om mannen är hemma. För jag vet inte hur länge hunden får vänta på att gå ut annars.

Är barnen hemma sjuka med honom åker jag hem ändå för att se till att de fått nåt att äta.

Vet inte om jag överdriver men såhär har livet med någon som dricker blivit. Jag släpper ingenting nånsin.

Imorse vaknade jag tidigt efter en rätt orolig sömn. Mannens skor var i hallen och han hade lagt sig. Hörde inte när han kom hem. Det var positivt.

Nu blir det helg. Ska han ut kanske jag borde ordna en natt hos mamma. På helgen verkar han tycka det är mer legitimt att väcka mig. Vet dock ej hans skick idag. Han kanske blir hemma.

Kram kram

Profile picture for user Nordsaga

Som svar på av Lim

Kära Lim!
Du skriver så bra. Du gestaltar på ett sätt som ger liv åt personer, känslor rum och händelser. Jag tycker du ska skriva en bok när du fått perspektiv. När du äntligen äger ditt liv igen.

Du är så stark och klok. ❤️ Jag är övertygad om att dina ord, ditt sätt att sätta ord på det svåra i att leva med en alkoholist, kan hjälpa många människor.

Hoppas du mår någorlunda bra just idag. Att den här dagen får vara en fin dag för dig och barnen.

Profile picture for user Lim

Å men tack snälla nordsaga. Vad glad jag blir av ditt fina beröm. Känner ofta att jag skriver rörigt och tråkigt men det är så skönt att få ur sig allt. Från stora hemska problem till fjuttiga saker som disk. Tack igen ❤️

Min man har pratat i telefonen rätt länge. Lågmäld röst på en annan våning. Jag var ut med hunden men han tog ut honom igen (sker mkt sällan att han går ut med hunden) för några minuter sedan. Tittade ut och såg att han fortfarande pratar med nån. Alltså det är inte ovanligt att han pratar i telefonen men det är ovanligt att han pratar med så låg röst. Min fantasi skenar iväg. Ren och skär fantasi bara men tänk om han träffat nåt. För han har helt slutat närma sig mig fysiskt... Det gjorde han till relativt nyligen. Och jag har bara så svårt att se honom utan en fysisk relation. Kan bara inte föreställa mig det faktiskt.

En del av mig känner ett sting av svartsjuka av tanken på att han skulle göra så redan. När han ännu bor här och fortfarande låter mig utstå det negativa av vårt äktenskap. Medan en annan del av mig skulle bli lättad. Då kan han läka såren snabbt och jag kan slippa oroa mig för att han blir arg för att jag inte vill vara kvar i detta längre.

Kan ju säga också att sedan jag kom hem har vi inte sett varandra. Skulle gå för att hjälpa honom med en lägenhetsansökan men han var ute och rökte ena stunden, upptagen i telefon de andra och plötsligt hade han gått ut med hunden.

Jag vet att allt jag skriver nu är hittepå bara. Han pratar säkert med nån killkompis. Men ja... Att han tog med sig hunden på en promenad självmant utan att säga till mig. Med nån i örat. Det känns bara... Udda.

Han skickade foton till mig häromkvällen. Foton från vår första date. Foton på barnen när de var små. Foton på honom och barnen. Han skrev att han sparade ner allt och sedan ska han starta sitt nya liv. Det var den kvällen jag grät. Det kändes så sorgligt. Men samtidigt lite orättvist? Det lät som att det var han som blivit drabbad av en tragedi och nu ska han sopa av sig och starta om. Men i själva verket är det jag som genomlidit ett helvete under så lång tid och äntligen vågade säga ifrån. Han väljer alkoholen framför mig och det är därför han ens behöver "börja sitt nya liv". Ah menar inte att låta arg. Men jag blir lite ledsen av att han fick mig att sörja allt. Och känna att jag gör detta mot honom. Att jag gråter för hans skull. Det gör mig ledsen att det på nåt sätt alltid handlar om honom och hur svårt han har det. Men detta svåra vi går igenom hade han kunnat stoppa. Men valde annorlunda. Och nu har han det svårt?

Men det gör inget. Han får sörja och han får tycka synd om sig själv. Han får träffa andra. Han får göra vad han vill. Det enda jag inte kan hantera är om vi är ovänner. För det är då det kan drabba barnen. Det är då han säger saker som att han skulle kunna ta barnen och sticka. Så det är ilska jag är rädd för. Så det kortet spelar jag så bra jag kan.

Profile picture for user Lim

Nu stack han ut. Denna gång sa han iallafall vart han skulle. Det var ovant.

Skulle egentligen hjälpt honom med en lägenhetsgrej men det blev inget. Störande för jag vill komma vidare...

Är så sjukt less. Mitt liv känns som ett ekorrhjul. Inte det där vanliga ekorrhjulet man alltid pratar om utan på ett annat sätt. Till och med ledighet och helger har sitt eget vidriga ekorrhjul.

Skulle kanske ta tag i att rensa ur vårt förråd. Då får jag tänka på annat plus att jag gör mig trött. Men samtidigt blir jag som apatisk nu. Egentligen vore det vettiga att jag och min man gjorde sånt här ihop. Men jag kanske får lov att våga ta steget nu. Rensa ut och kanske göra ordning lådor som min man ska få ta. Med sängkläder etc. Har inte vågat än pga risken att han ska känna sig utkastad och bli arg. Men det känns ju absurt att skjuta upp allt när han ändå inte gör nåt eller ens är hemma.

Att han anmält sig på lägenheter kanske jag får se som signalen till mig att det är okej att börja rensa och packa. Jag mår inte bra av att inte sätta igång med nåt. Vill egentligen möblera om hela huset och tycker det är jobbigt nog att vänta på det ens..

Profile picture for user Nordsaga

Som svar på av Lim

Lim,
Jag tänker att du inte är van vid att rå om dig själv och dina behov. Tror det vore bra för dig, hur smärtsamt det än är, att försöka tänka på ditt bästa. Vad du önskar, vad du vill, vad du har. Du skriver ”min man”, såklart är han det... ett tag till... bokstavligen. På papper. Men han har valt alkoholen framför dig. Han är inte värdig att kallas ”min man” tycker jag. Du har lidit för mycket för det.

Det tar tid och det kräver distans innan du kan släppa taget om den bilden, er som ett par och en familj. Jag tänker på allt du skrivit, om kampen att bli sedd, om hur han trängt undan, om hur han psykiskt och emotionellt pressat dig. Allt detta för att INGENTING får stå i vägen, mellan honom och flaskan. Så fungerar alkoholismen när den får blomstra.

Det är inte du som förlorar. Fastän han har en stark förmåga att försöka få dig att tro det. Det är han som förlorar - dubbelt dessutom - både dig och sig själv (mot spriten).

Jag tror att det han gör i telefon är ytterligare ett fult spel för att få dig ur balans. Går ut med hunden.... Que? Han gör medvetet oväntade saker, för att han vet att du uppmärksammar det direkt. Det väcker din nyfikenhet (som alltid) och öppnar för frågor (som alltid?). Då återtar han makten. Låt honom inte få den!

Om (om!) det nu vore en kvinna där i luren (högst otroligt, men ändå), så är det patetiskt från hans sida och mycket synd om henne.

Om du alls orkar eller har lust: Börja rensa ut! Det hade jag gjort! Rensa och möblera om! Gör vad helst du känner för! Bjud hem någon. Återta vardagsrummet, duka upp!

Kram! ☺️

Profile picture for user Knaskatten

Jaaa, håller med Nordsaga. Helt och hållet! Ni har bestämt att ni ska skiljas, han har skickat in papper och nu tittar han på lägenheter. Det är inte så konstigt om du börjar styra upp hur DITT hem ska vara framöver. Börjar packa och rensa lite. Kanske kan det få honom att komma ut ur huset fortare...?
Du har stått ut med så himla mycket, servat och fixat. Han är kanske van vid det - precis som du skriver - och väntar på att du ska ta tag även i detta.
Det låter helt klart som det bästa om han kan flytta till den lilla lägenheten. För alla inblandade.
Jag ÄLSKAR att ha det ordnat och rent runtomkring mig. Blir helt deprimerad av stök och smuts. Så tycker inte alls att det är ytligt att du tänker på det - han verkar ju ha noll respekt för att du precis har fixat och han skitar ner. Skönt för dig att slippa framåt.
Kram!

Profile picture for user Lim

Ja nordsaga, jag är så van vid att tänka på mig själv som gift. Att jag är någons fru och har en man. Saknar att ha vigselringen på mig men mest för att den verkligen är min stil och jag haft den i så många år. Känns jättetomt utan den och önskar jag kunde ha den ändå. Men det blir ju konstigt.

Knaskatten, jag är likadan. Tycker det är så skönt och mysigt med rent och fint. Står ut med lite stök också för sånt är livet men att hela tiden städa efter en annan vuxen människa är inte kul alls.

Det blev inget rensande idag ändå. Jag mår inte bra. Har mest legat i sängen och haft ångest.

Vågar inte hoppas för mycket på lägenheterna heller.

Känner mig så ledsen igen. Får för mig att alla andra har män bredvid sig som älskar dem över allt annat. Som engagerar sig i sina barn och älskar att spendera tid med dem. Som bidrar till mys och trygghet. Känner mig så oerhört ensam. För på ett sätt är jag det. Jag håller fortfarande så mycket inom mig. Samtidigt som jag ligger här och har det såhär svårt så skickar min syster med man massa gulliga familjefilmer till mig. Det får mig att känna mig så misslyckad ☹️ och ensam.

Just nu känns det som att jag så småningom kommer behöva gå i nån slags terapi för att bearbeta allt. Känns just nu som att jag kommer bli osams med min familj och släkt om de dricker i mitt sällskap igen. Jag är så jävla trött på att folk knappt kan umgås utan att göra sig själva berusade. Det är äckligt!!

Mina nerver ligger utanpå kroppen. Men jag är 100 procent säker på att jag inte skulle känt såhär nu om jag bodde själv med barnen. Jag hade varit helt lugn nu. Hade inte stört mig på allt och alla och haft en stor klump i magen.

Även om han inte drack... Det är ändå inte ett normalt jävla beteende att vara ute hela jävla nätterna?!??!? Jag STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag orkar inte ens en månad till känns det som. Tänk om det dröjer till våren innan han kan flytta. Vad ska jag ta mig till då?

Jag isolerar mig för mycket också. För att inte min man ska tro att min familj styr mina val så har jag medvetet försökt träffa dem ovanligt lite den senaste månaden. Men det här ingår nästan i hans kontroll över mig. Han skyller alltid saker på mina vänner och min familj när jag väljer saker som inte passar honom. Och för att göra honom nöjd slutar jag träffa vissa vänner. Isolerar mig. Medan han träffar vänner precis hela tiden. Då sitter jag ensam hemma. Trots att det funnit vänner där förut som gärna träffades.

Vissa vänner har jag tack och lov kvar ändå. Vänner som han antagligen inte sett som hot.

Profile picture for user Knaskatten

Det går upp och ner. Att skilja sig är ju en extremt påfrestande sak. Låt dig själv vara ynklig och liten ibland, borsta av dig och dansa och sjung ibland. Resten av livet är DITT. Du kan återuppta allt med vänner och familj, bjuda över folk på fika eller middag utan en droppe alkohol, bestämma att över sin tröskel kommer det inte. Du kan hitta något nytt intresse, gå en kurs, träffa nya människor. Allt kommer att bli annorlunda. Och bättre.
Och det där med att känna att ”alla andra har det bra”... jag skulle snarare säga att alla har något som är jobbigt. Det är väl närmast omöjligt att leva i en relation utan att känna sig ensam ibland. De flesta relationer är nog betydligt bättre än den du beskriver att ni har haft de senaste åren, men de flesta har det inte sockersött varje dag. (Hade själv ett storbråk med min man igår, fy tusan.)
Håll bara ut, Lim. Det är okej att vara ledsen. Och det är okej att vara glad också. Snart börjar livet. ?

Profile picture for user Lim

Ja knaskatten jag vet ju egentligen det. Oftast tycker jag ju faktiskt att det verkar skönt att vara singel. Avundas oftare ensamma mammor än mammor i par. Men just igår kändes det sådär att alla myser och myser och har det fint.

Idag är jag på så dåligt humör. Och mina barn frågar vad det är med mig. Försöker skärpa mig men jag är inte glad. Måste få ta nästa steg och bo ifred. Denna väntan gör mig irriterad.

Mannen kom hem nångång innan 5 imorse. Började laga mat. Kom inte in till oss men när han gick och lade sig tog jag ut hunden så tyst jag kunde för att det inte skulle bli en till kissolycka inne.

Nyligen vaknade han. Och jag blev på ännu sämre humör. Det tar på krafterna att vara neutral eller trevlig mot någon man egentligen är arg på. Men jag ska absolut inte bråka. Men det gör mig irriterad att hålla inne allt.

Om några timmar ska jag med barnen på kalas. Måste först till stan. Och det irriterar mig att mannen inte gör sånt här för barnen nånsin. Tänk om han kunde göra det så att jag fick lite egentid. Men varför skulle jag nånsin få slippa ta ansvar... Suck.

Allt detta ansvar kan jag ta egentligen och har alltid gjort men det gör mig förbannad att det ligger en vuxen man och latar sig på soffan och inte bidrar med nåt förutom besvär.

Blä.

Profile picture for user Knaskatten

Det är ju helt okej att ta ansvar när det inte finns någon annan som kan göra det. Men när man tar ansvar och någon annan slipper, då känns det inte lika kul. I alla fall inte när det alltid är så.

Profile picture for user Lim

Jag är så labil.

Har nära till gråt. Nära till att bli irriterad. Nära till att vara självkritisk och få ångest över saker jag gör eller inte gör.

Jag har gått ner i vikt den senaste tiden. 5 kg bara sådär. Och nu var jag hungrig. Åt två skedar ris. Klar. Ska dricka kaffe nu. Och en liten djävul sätter sig på min axel. En djävul som suttit där förr och gjort mig underviktig. Jag ska sluta äta. Folk ska få se på mig att jag mår dåligt. Så säger djävulen. Och den säger att slutar jag äta kommer jag att ha en kontroll som kommer att kännas så bra att ha.

Men jag ska försöka inte lyssna. Jag ska tvinga i mig mat om det så krävs. Det sista jag behöver nu är näringsbrist. Men jag behöver få känna att jag har kontroll. Men jag måste ha det på andra sätt.

Jag var på kalaset med barnen. Efteråt var jag så ledsen igen. Det är som att alla år av ofrivillig ensamhet i mitt äktenskap kommer ikapp mig. Alla år jag helt själv åkt kors och tvärs med barnen. På grejer jag själv vill slippa men gör för deras skull.

Han har legat i soffan HELA dagen. Vi kom hem nu och han sover. Jag skiter i om han sover NU men alla minnen äter upp mig. Alla dagar, kvällar och nätter som det varit såhär samtidigt som jag så intensivt önskat att han bara ska inse vad han har framför sig.

Jag känner mig patetisk i efterskott på nåt sätt. Och patetisk nu med för den delen som sitter på kalas och svarar på frågor om hur min man har det på jobbet. Vill skrika "han är inte min man snart!! Han har supit bort vårt förhållande och han ligger bakis hemma just i denna stund som jag sitter här och gör min föräldraplikt". Men jag svarar artigt "ja han trivs på jobbet".... Tänker för mig själv "men jag trivs inte. Varken hemma eller på jobbet... Men det viktigaste är och har alltid varit hur min man har det"..

Kände mig otrevlig när vi lämnade kalaset för vi blev erbjudna att stanna och äta mer. Har ångest över det nu. Men jag klarade inte av att stanna med alla par. Alla som garanterat anat i många år hur jag har det men som precis som jag låtsats som ingenting.

Känner mig verkligen som definitionen av patetisk. Känner mig dum i huvet. Som en idiot. Som ett pucko. Så jävla helvetes dum som levt såhär i så många år men låtsats som ingenting. Fan!!!!!!!! Känner mig förnedrad. Förnedrad inför alla som sett oss i alla år och garanterat tyckt synd om mig för min ensamhet har ALLA sett. Men som inte fattat att jag stannat för jag varit rädd att förlora mina barn. De har nog bara tänkt att jag är naiv och blåst. De har inte vetat hur jag haft det. De vet fortfarande inte.

Jag vill att han flyttar nu!! Jag vill få visa världen att jag har en ryggrad. Att jag egentligen inte är dum i huvudet. Jag är ingen dörrmatta. Men jag har varit förtryckt.

Imorgon är det söndag. Veckorna bara går och går utan förändring. Jag orkar inte längre.

Jag mår dåligt över att barnen märker att jag mår dåligt nu. Men eftersom jag är den enda föräldern som tar hand om dem och är med dem så kan jag inte fly. De ser allt. Och de känner mig. De märker att jag mår skit nu. Men jag kan inte gå undan. De är med mig hela tiden.

Nästa lördag ska jag bort några timmar. Ser fram emot det. Samtidigt är det svajigt att lämna barnen. De har suttit fast vid mig denna svåra period och söker min närhet mycket varje dag. Men det är inplanerat sedan länge och jag tror jag behöver det för att inte krascha mentalt.

Det är dock ett krav mannen inte dricker då. Annars ordnar jag barnvakt istället om det går.

Kram från det stora deppet

Profile picture for user miss lyckad

Att må dåligt, det är okey..Jag minns när jag hade liknande situation som du är i nu..Mina barn var otroligt lojala, dom månade om mig och tröstade mig när jag var ledsen..När separationen väl var klar, kände jag en lättnad och en smygande glädje i bröstet..Ett lugn började infinna sig mer och mer..Mitt ex söp ju jättemycket på slutet av tiden, dels för att det var semester, men även för att visa att han kunde bestämma över sitt supande..Minns att jag mitt i stressen åt mindre, men började äta bananer..Mättar och lätt att ta med sig..Äter fortfarande en massa bananer..Tycker det är gott och smidigt..Du är jätteduktig lim..Allt kommer att ordna sig, allt blir bra..???✨✨✨

Profile picture for user Fundersam dotter

Hej Lim, jag tror inte jag skrivit till dig förut men jag har följt din fantastiska tråd länge. Du skriver på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Jag hittade det här forumet när jag valde att bryta med min pappa efter att uthärdat, slätat över och anpassat mig till hans supande och dåliga mående i 20 år. Din tråd har varit till sån hjälp för mig. Det fantastiska med det nyktra livet, barns rätt till nyktra föräldrar. Din enorma och outtröttliga kärlek till dina barn. Jag önskar så att du nu ska få börja ditt liv. Det är inte konstigt att inte orka under det som du beskriver. Jag undrar om det inte skulle kunna finnas någon du kan öppna dig för och berätta hur du haft det? Någon som kan stötta dig? Det är ju inte på något sätt för att smutskasta din man, utan bara för din skull(och då också dina barn)0.. Jag skämdes så jag höll på att dö i början när jag berättade(för allt jag gjort/inte gjort/inte klarat, för att jag "hängde ut" min pappa, för min pappa) men det var ändå så som jag till sist fick distansen jag behövde och klarade av att skapa mitt liv så som jag ville. Jag önskar dig allt det bästa Lim, och jag hoppas du fortsätter skriva. Du och dina ord är så viktiga. Tack.

Profile picture for user Ler

Åhh .. Lim .. Blir orolig för dig .. Ja , du har stannat alldeles för länge ,det är lätt att vara efterklok .. Men du gjorde det för att du trodde att det var det bästa .. Snart snart har du ditt eget .. Stor stor kram ❤️

Profile picture for user Lim

Tack Ler ❤️❤️ ja jag vet liksom egentligen inte om jag gjort rätt eller fel dessa år. Men oavsett så vet jag att jag helt enkelt inte vågade chansa tidigare. Och just nu känns det som att de precis har blivit stora nog för att jag inte ska känna allt för stor panik och maktlöshet. När de var yngre var det läskigare. Nu kan jag prata med dem och då känns det lättare.

Min man var väldigt skum mot mig idag. Han sov länge imorse. Fram till lunch. Han klev upp och började sucka framför sin garderob. Jag har nämligen i princip slutat tvätta hans kläder förutom några plagg då och då. Det är ingen hämnd utan snarare kände jag nästan ett själväckel som tvättar hans kläder samtidigt som han inte ens tar undan sin egen disk. Eller ens pratar med mig om allt vi egentligen behöver prata om.

Sedan skulle jag hjälpa honom ringa om en lägenhet. Hans attityd mot mig var kort och lite hånfull nästan. Sedan drog han till en kompis. Helt stört hur han verkligen totalskiter i sina barn. De var i sin tur rastlösa och jag blir lämnad att försöka hitta på nåt med dem fastän jag inte har orken just nu.

Jag har betalat räkningarna. Varenda en. Och vågar inte fråga om han planerar att betala nåt? Jag tror han har fått mycket bättre lön än mig dessutom men det berättar han ju inte. Men jag fattar det ändå.

Jag blir så arg inombords när han är otrevlig för dels vill jag ha ut honom ur mitt hem och dels så är det hans fel att vi ska skiljas ens en gång. Han har ingen rätt att vara sur mot mig eller svara spydigt. Jag har det svårt nog med att han fortfarande bor med mig.

Rummen han ockuperar ser ut som skit igen. Soffan jag ska behålla använder han som en dagbädd och det stör mig också. Skulle inte förvåna mig om han hinner spilla ut en skål med soppa över halva soffan innan han flyttar ut.

Allt med honom irriterar mig just nu. Han tar så mycket plats och energi att det är sjukt.

Å jag behöver hitta en strategi för att stå ut resten av tiden vi bor ihop. Ska jag vara på sånt här humör länge till så kommer jag bli tokig.

Han ska få titta på en lägenhet men det är folk i kö före honom. Skulle han ändå få den så är det tre månader till flytt. Det är lång tid kan jag säga.

En annan lägenhet har tidigare inflytt men den törs jag inte ens tänka på.

Det blir åtminstone bättre när hans ledighet är slut. Då kommer han jobba och då är han borta mer och dricker eventuellt mindre.

Usch vad trött jag är på allt.

Profile picture for user AL

är känslan man får när man läser din tråd. Någon skrev...byt lås...Håller verkligen med...lyft ut hans grejer..begär besöksförbud. Han är inte värd en sekund av din tid mer.
Tyvärr är det en stor kamp mot genen "omhändertagandet/alla dör utan mej". Därför fortgår sån här skit onödigt länge.
Din man är ett ego av värsta sorten..en navelskådande dramaqueen...som måste få lära sig en nyttig läxa långt från dina barn.
Släng ut dyngan.
Jag hejar på dej och tror du är.kvinan att klara.av det.

Profile picture for user Lim

Al tack för din omtanke. Men det fungerar ju inte riktigt så... Och det är inget jag varken vill eller kan göra. Men tack för att du tror på mig ;-) och ja utmattad är rätt ord....

Det har varit en bra start på veckan. Idag ska mannen kolla på en lägenhet.

Och det är dags för mig att åka till jobbet.

Ha en fin dag allihop!

Profile picture for user miss lyckad

Om vi hade varit utan känslor hade kanske livet varit lättare..Ibland kan praktiska göromål vid separation få fart på även känslorna som kan klarna..Så var det för mig..Ju mer jag planerade och handlade inför flytten desto lättare kändes separationen. .För dig lim blir det ju lite annorlunda som ska bo kvar..Ett tips..Se till nu medan ni bor ihop att köpa grejor till barnen och annat som pappan ska vara med och dela utgifter för..Kan bli svårt senare, eftersom han verkar tillhöra den typen som tänker på sig själv först..Många blir ju lite egoister vid separation, för att det är ett medel dom kan styra med..Jag skaffade mycket kläder till sonen så jag slapp att köpa det sen..Han skulle ju dessutom ha dubbelt boende..Som dock inte alltid lyckades pga pappans supande..Allt gott till dig?✨

Profile picture for user Knaskatten

Jag fortsätter tjata... Hur har du det? Hoppas att din tystnad beror på att du är i full färd med att packa och få ut mannen ur huset. Du behöver så klart inte skriva - ibland känns det motigt att göra det. Men vill att du ska veta att jag tänker på dig i alla fall. Du är så värdefull, Lim! ?

Profile picture for user Lim

Tack snälla AL, miss lyckad och knaskatten ♥️♥️

Jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag har liksom känt att allt är så privat. Jag är anonym men det är ju ändå mitt riktiga liv. Och det kändes plötsligt lite obehagligt. Jag vet inte...

Just nu är det en slags väntan. Lugn stämning hemma och sist mannen drack var jag och barnen borta över natten. Planerade det så pga. Att jag förstod att han skulle dricka. Det var så skönt att göra så.

Väntar på svar angående lägenhet. Tycker vi borde fått svaret redan så det börjar kännas som att han inte fick den.

Jag börjar efter 1,5 månads "mitt i skilsmässa"-tid sakna närhet och kärlek. Visste inte att det skulle bli på det viset så fort. Trodde jag skulle känna att jag aldrig vill ha det igen men så är det inte.

Tycker ibland det känns märkligt också att jag har kompisar i min egen ålder som nyss fått barn eller nyss har flyttat ihop med sin kille osv. Men jag ligger i skilsmässa och har två barn. Inte för att det gör så mycket kanske men jag kommer på att jag fortfarande är ung. Jag är trots allt bara 32...

Jag kan även sakna min mans närhet. Och jag kan känna ömhet och kärlek. Men jag tvingar snabbt bort de känslorna för det tjänar inget till.

Kom på nu också en till anledning till att jag inte skrivit på en vecka.. Jag blir ledsen av det. Mina gamla förhoppningar och drömmar om ett lyckligt liv med min man har ju levt ända tills nyligen ändå.

Kram till er alla och tack för era tankar ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Härligt att få ett livstecken. Förstår att det är motigt att skriva ibland. Att det väcker en massa känslor som är jobbiga att ha. Men ibland tycker jag att det är så hjälpsamt också - att ”skriva av sig” så att man får vända och vrida på saker. Ibland förstår jag mig själv bättre efteråt.
Jag brottas också med anonymiteten. Om någon från jobbet skulle läsa skulle de direkt fatta att det var jag som skrev, till exempel. Jag tycker att det lyser igenom, och jag skriver så ofta om saker jag gör som hör till mitt dagliga schema. Blir helt iskall när jag tänker på det.
Samtidigt är det så osannolikt att jag bara skjuter bort tankarna. Det bor 10 miljoner människor här i Sverige! Självklart kan ingen ”veta” vem jag är.
Är de här inne och läser har de hursomhelst förmodligen sina egna demoner att brottas med.

Förstår att du saknar närhet! Det är svårt att bryta upp, och det är klart att det finns varma känslor när man har varit tillsammans så länge som ni har. Men det är klokt av dig att försöka skjuta bort tankarna. Det är han som har valt att det ska vara såhär, inte du.
Att du bara är 32 år... Så ung! Och det är ju också fantastiskt. Hur gammal man än är har man ju alltid chansen att börja om. Men det är klart att det är lättare att göra det när man är yngre. Du förtjänar kärlek och trygghet och någon gång kanske du hittar en kärlek som är din motsvarighet. Någon som kan stötta dig och växeldra och ge dig den där ömheten.
Stor kram, Lim. Håll ut! Håller tummarna för att ni får positivt besked på lägenheten så att du kan börja ditt nya liv. ?

Profile picture for user Lim

Du är så himla gullig knaskatten ♥️

Ja det där med anonymiteten är lite speciellt. Ibland blir jag fullkomligt paranoid. Får idéer om att folk snokar. Hur de nu alls skulle ana att jag skriver om mina bekymmer här av alla ställen. Tycker det är ännu läskigare nu när jag skriver om mannen också. Då känner jag att jag hänger ut honom liksom. Och allt jag skriver är ju så otroligt privat.

Men som du säger... Läser någon här så är de förmodligen här av liknande orsaker som oss. Och skulle de snoka är det ju bara för sorgligt.

Ska fortsätta skriva. EGENTLIGEN spelar det ju ingen roll om folk skulle veta att det är jag. Vad kan hända liksom?

Om det jag skriver dessutom hjälper nån nångång så får det vara värt det.

Idag har jag en bra dag. Känner mig rätt lugn inombords. Just nu då. Det svänger ju snabbt det där ?

I förrgår.. Alltså i onsdags, köpte mannen hem öl. Jag såg hur han smugglade in det och efteråt gjorde han iordning en snackstallrik. Skar gurka, lade upp oliver och ost mm. Det betyder att han ska dricka så även om jag inte sett honom smyga iväg med ryggsäcken (som jag fattade innehöll öl) så hade det där pysslandet i köket fått mig att fatta direkt. Jag hatar att se honom lägga upp småplock på en tallrik. För det är som en uppvisning i egoism. Dels att han dricker fast jag bett honom låta bli men också för att han ordnar sådär med goda saker att äta bara till sig själv. Jag menar inte att man inte får göra saker för sin egen skull. Men eftersom han ska berusa sig i samma hus som jag lever i så blir jag bara så besviken.

Hörde honom prata rätt så högt i telefonen i nån timme men sedan gick jag och barnen och lade oss. Sov ostört förutom när jag plötsligt behövde ta ut hunden runt midnatt. Då mötte jag mannen i dörren (min mardröm i vanliga fall att göra det om han dricker). Han hade varit ute. Men han gick och lade sig och jag fick en fortsatt god sömn.

Igår såg vi på film ihop och det var så fint att umgås så en gång. Men utan att det ledde till förhandling om att prova igen osv. Vi hade en mysig kväll utan att det komplicerade något. Skönt. Antagligen därför jag mår så bra idag. Jag fick lite av den man jag saknar men utan att det ställde till något.

Vi har ännu inte hört något om lägenheten. Försöker ha is i magen och inte stressa upp mig över det. Det som ändock kan stressa mig är just det att allt ligger på paus. Allt rensande jag behöver göra och ommöbleringar som BEHÖVER göras ligger på is och hemmet känns mer kaotiskt än nånsin.

Ibland får jag idéer om att ändå sätta igång med allt men så fort jag tänker börja så inser jag att det inte finns utrymme.

Is i magen var det...

Kram till er alla!

Profile picture for user miss lyckad

Du är så klok lim, så is i magen kan vara rätt emellanåt..Även att hämta kraft från dom lugna stunderna..Varm kram???✨??

Profile picture for user Knaskatten

Tror att det är jättebra att du fortsätter skriva. Du behöver säkert en ventil för allt, och här är vi alla på din sida. Och du är - även om det inte alltid känns så - helt anonym.
Skönt att allt går relativt bra ändå. Håller tummarna för att det blir den där lägenheten trots att det gått tid. ?

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och knaskatten ♥️ Ja is i magen verkar vara viktigt för att jag inte ska bli helt totalt stressad.

Men jag började trots det en rensning hemma. Rensade ut kläder och gav bort och möblerade om för mer plats. Det kändes otroligt skönt! Nu har jag en klar bild av vad jag ska göra när han flyttat. Blir inte lika stressad av tanken på att det får vänta ett tag för nu har jag åtminstone börjat.

Att tvingas bo i en röra är väldigt jobbigt. Så att få lite mer ordning känns skönt.

Grejen är den att om vi inte skulle skiljas hade nästa steg varit att skaffa ett större boende. Så jag upplever att vi har det för trångt hemma (men det har nog mkt att göra med mannens vanor som gör att det krävs extra rum). En familj utan de problem vi har behöver kanske inte större än såhär. För i de familjerna kan föräldrarna dela rum.

Jag var ju på jakt efter större hus ett tag och hittade ett. Men precis när vi skulle åka och titta på det så backade jag. Antar jag hade en känsla innerst inne av att jag skulle få bo där själv snart och att det inte skulle fungera ekonomiskt. Tack och lov för magkänslan... Den har ofta rätt.

Mannen är borta på jobb och trots att vi är helt sams och vänner så känner jag hur jag slappnar av. Jag väntar inte på att han ska komma och dra fram massa saker i köket som jag får städa. Eller att han ska klaga på barnen som tjoar högt när de spelar. Eller att han ska be mig om en tjänst kring det ena eller det andra.

Inser också att jag tror jag fått min beskärda del av att leva med problematiska män. Jag är så trött på att anpassa mig. Mina barn kan jag anpassa mig för nu och för alltid (även den dagen även de blir män) men att göra det för själviska män orkar jag inte mer.

Jag är så less på att gå omkring med en känsla av att mannen är missnöjd med något. För så känns det ofta. Ibland kanske det inte ens är så men jag har ändå hela tiden den oron i mig och jag tror det är den som är så skön att slippa när han är borta. Förr om åren kunde jag till och med oroa mig för vad han skulle tycka om vädret?! Skulle det påverka hans humör?

Ibland ställer han frågor om saker jag inte har en aning om och då kan han också bli irriterad. Som om jag BORDE ha ett svar. Så ett tag hittade jag nästan på svar. Bara för att slippa säga att jag inte vet. Det här beteendet jag har kommer definitivt från min barndom och min relation till min egen pappa. En pappa som alltid gjort mig nervös (än idag!). En pappa jag hela tiden har fått tassa på tå för.

Min pappa håller jag därför på avstånd. Och snart slipper jag leva som en nervös liten hare.

Imorgon är mannen ledig. Och direkt sätter ju tankarna igång... Ska han dricka ikväll? Jag tror att hans bästa vän (som också dricker) har saknat sin kompis när han jobbat helg så de ska antagligen träffas ikväll. Den kompisen har också fru och barn och allt vad det innebär. Men han är exakt som min man. Ser till sina egna behov och sin egen lust. Tänker på hans fru ibland. Deras barn är mycket yngre. Undrar hur hon mår?

Ha en bra dag allesammans ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Att reflektera över sitt eget beteende är lösningen på mycket..Sen att koppla till sin barndom kan bli många aha-upplevelser..Vi människor vill ju oftast ha det vi är vana vid, om vi inte medvetet väljer annorlunda..Klart att det inte är normalt att foga sig i saker som vi mår dåligt av..Men har man gjort det sedan barnsben, så vet vi inget annat..Kraft och styrka har du lim?Jag skickar dig lugn och ännu mer tilltro till ett gott liv???✨?

Profile picture for user Ler

En fin dag till dig med Lim ❤️ Vilken tur att du litade på magkänslan ang det större huset .. ibland liksom känner man på sig hur man ska göra. Jag riktigt längtar med dig .. hur skönt det ska bli när du får rå om ditt eget .. inte behöva tassa på tå ... utan kunna greja och fixa och göra fint ? och veta att det kommer att vara så ... att inte ngn egoistisk man ställer till och förstör .. ? Ser verkligen fram emot den dagen .. Stor kram till dig Lim ❤️

Profile picture for user Knaskatten

Det är något av det värsta jag vet. När man känner att man inte får lov att vara sig själv fullt ut. Att man behöver anpassa sig, vara mindre som man är och bete sig annorlunda för någon annans skull. Det är inte ok! Det är sånt som långsamt bryter ner en, så att det nästan känns normalt att ha det så. Usch.
Hoppas att du snart kan koppla av på heltid, på riktigt. Och ha ditt eget. Där du uppfostrar dina killar att bli män som visar hänsyn, som låter andra människor vara som de är och som drar sitt lass och sitt strå till stacken. Mjuka, fina män. För sådana finns, och de är guld värda.

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad, Ler och knaskatten för era ord ❤️ jag läser hos er med men är dålig på att skriva. Men jag vet att du har 100 dagar knaskatten och stort grattis till det! Och du miss lyckad är min målbild.

Jag och mannen är otroligt sams... Om man kan säga så. Det är väldigt skönt. Det gör att jag inte ältar och tänker så mycket längre. Och det är skönt för själen. Det var dock bra när jag ältade allt för det är därför jag kan stå fast vid mitt beslut trots att vi är vänner och på samma sida. Hade det varit för ett par månader sedan hade det gjort att jag drog tillbaka skilsmässan.

Han har tittat på fler lägenheter. Väntar på svar. Det blir det när det blir.

Igår när jag lade mig för att sova hörde jag att han öppnade ölburkar i vardagsrummet. De hade han faktiskt smugglat in helt utan min vetskap. Jag var faktiskt förvånad över att han inte skulle dricka för han är ledig idag och han dricker alltid kvällen innan ledighet. Han var fullkomligt lugn och störde inte så varken jag eller barnen påverkades denna gång. Och jag måste sluta bli besviken. Han fortsätter dricka och det kanske är lika bra att jag hörde ölen öppnas igårkväll. För trots att vi är sams så fortsätter han med det som har kraschat äktenskapet. Och han gör det i mitt hem. Ljudet av burkar som öppnas är ju ett jävla äckligt ljud. Ursäkta svordomen.

Jag är lite ledsen denna morgon. Skulle vilja ligga och krama mina barn hela dagen och titta på film. Bara få andas in lugnet de ger mig och kärleken.

Men dags att åka till jobbet.

Ha en fin dag allihopa ❤️

Förresten har jag inte druckit på 1006 dagar. Tänk vad de dagarna har öppnat mina ögon och lett mig åt rätt håll. Till självrespekt och självkänsla och till att vara en bättre medmänniska. Hur hade jag klarat alla motgångar om jag samtidigt berusat mig?

Profile picture for user FinaLisa

Du är fantastisk så du kämpar med dig och dina barn. Du är så värdefull och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få lugn och ro snart.
Kramar och lycka till dig???
???

Profile picture for user Lim

Å tack snälla finalisa ❤️❤️

Idag när jag kom hem från jobbet var mannen typ som förut mot mig. Alltså förut som innan skilsmässan och allt elände efter det.

Han kramade mig och höll om mig i soffan. Inget ont i det. Vi tittade även på lägenheter samtidigt. Men så sa han plötsligt att han vill att jag ska komma ihåg att det är jag som vill skiljas. Och att vi inte har så stora problem egentligen. Jag gick inte in i diskussion utan sa bara att problemen är visst stora. Jag menar (men sa det inte för jag orkade inte) han drack senaste IGÅR. Men han vet inte att jag vet det.

Senare frågade han mig när jag tog av mig vigselringen. Jag sa att det gjorde jag för länge sedan och jag berättade även att han vid den tidpunkten ville att jag skulle ge den till honom så att han kunde förstöra den. Men det mindes han inte. Han var ju full.

Är han på väg in i ett förhandlande med mig? Hoppas inte. Inte för att jag kommer att ge med mig utan för att om han misslyckas så tär det på egot och det i sin tur kan leda till ilska.

Det behöver inte vara så. Men jag ska nog vara lite försiktig nu och inte få honom att tro att allt är glömt och förlåtet. Det är denna balansgång som är så sjukt komplicerad när man fortfarande bor ihop. Man vill vara vänner men inte så bra vänner att den andra känner att det är ett dumt beslut att gå isär. För vi har det trevligt ihop.

Han sa häromdagen att det kommer bli så tråkigt att bo ensam. Jag skrattade till för mig själv. Han är ju orsaken till att han ska bo själv. För det är värre än tråkigt för mig att bo med en aktiv alkoholist.

De lägenheter han tittat på hittills har alla varit fina och bra och det känns i alla fall jättebra. Då vet jag att flytten i alla fall blir det en bra bostad.

Börjar han förhandla med mig ska jag påminna honom om hur tråkigt han skulle få det med mig. Just nu har han kakan och kan äta den. Han bor här och är sams med mig och kan samtidigt fortsätta vara ute och dricka osv. Undrar om han just nu glömmer bort det.... Att jag inte säger stopp är ju för att jag tänker att vi inte är tillsammans. Skulle vi vara det hade jag krävt nykterhet och bråkat med honom nu. Just exakt nu har han det bra. För jag ställer inga krav. Men så skulle det INTE vara om vi skulle fortsätta tillsammans. Jag måste nog påminna om detta. Han inbillar sig nog att livet skulle vara såhär med mig. Att han skulle få dricka så länge han inte bråkar med mig. Men så är det inte.

Varje gång jag tänkter aktivt på hans kommande flytt blir jag nästan tokig. Då känns allt så fruktansvärt overkligt. Kommer det ske? När? Hur? Var?

Just nu är det behagligt hemma och det är också läskigt nästan. För det är då man börjar undra vad man gör...

Men!! Det räcker att tänka på den kommande helgen och känna klumpen i magen jag kommer ha då när han med stor sannolikhet är ute och dricker med sina kompisar. Den klumpen ska ut ur mitt liv. Så är det bara.

Snälla håll tummarna för besked om lägenhet denna vecka eller nästa. Håll tummarna för positivt besked.

Kramar!

Profile picture for user Knaskatten

Håller både tummar och tassar för dig, Lim! Hoppas så på att mannen snart kan flytta ut och alla klumpar i magen med honom.

Tror precis som du att det är bra med tydlighet. Så att han inte tror att det är ett alternativ att fortsätta tillsammans. Eller att ha det bekväma arrangemang han har nu, när du låter bli att ställa krav eftersom han ändå ska ut. Men det är klart att det är en balansgång. Allt går ju mycket smidigare och bättre om ni kan fortsätta vara vänner.
Tycker att du verkar göra det otroligt bra, i alla fall. Håll ut, bara! Snart är du fri. Stor kram!

Ps. Tack för peppen. Mina 100 dagar känns plötsligt pluttiga mot dina över 1000!!!! WOW. Bara 900 dagar, så är jag där. Haha!

Profile picture for user miss lyckad

Det blir nog snart flytt ska du se..Om du tänker tillbaka i tiden så har du haft det ganska jobbigt..Nu är planen hyfsat klar, bra jobbat lim?..Det är jobbiga beslut och ordnande med mycket..Men steg för steg så går det åt rätt håll..Tack för att få vara din målbild..Jag har själv haft några kvinnor jag tänkt på när jag gjort förändringarna som krävdes..Det ger en styrka???Varm kram?

Profile picture for user Lim

Å knaskatten 100 dagar är inte pluttigt!! Det är SUPERBRA!!

Ja miss lyckad, hoppas flytten blir snart. Längtar nu. Särskilt denna stund.

Nu är han hemma med sin kompis här. De dricker. Jag är så förbannat irriterad. De smög in ölen. Sa att barnen inte skulle se. Jag sa att jag inte heller vill se...

Det märks att han släpper på hämningar. De pratar högt i vardagsrummet och för en timme sedan kom han in till mig och barnen i sovrummet och kramade mig och sa att vi ska vara vänner. Alltså!! Jag vill inte ens vara nära honom när han dricker. Och så kommer han berusad till mig för att leka gullig.

Barnen tycker direkt att han beter sig konstigt. De märker det lika fort som jag att han druckit.

Jag tycker att han är så respektlös. Jag har ett mycket krävande jobb och är helt slut såhär på fredagen. Hade gärna sovit kl 21 redan. Han har ett mycket enklare jobb och behöver inte alls samma lugn hemma som jag. Han pratar så jävla högt just nu. Jag hatar hans röst.

Igår låg jag i sängen och tänkte på hur sorgligt det var att han snart ska bo själv. Nu ligger jag här och önskar att han kunde försvinna från jordens yta.

Vad tror han att han håller på med?? Helt full nu hemma igen. Är det för att vi varit så bekväma med varandra den senaste tiden? Istället för att göra nåt bra av det så blir han EXAKT som under vårt äktenskap. Ju tryggare han är med mig desto respektlösare blir han.

Usch jag har så mycket ilska i bröstet nu.

Det händer i alla fall saker på lägenhetsfronten. Vågar inte skriva för mycket... Rädd att jinxa allt.

Han är verkligen sjuk. Han har mage att säga att vi inte har problem i vårt förhållande och att jag överdriver. Samtidigt dricker han här. Exakt nu. Och tycker att allt är okej. Att han inte gör nåt fel.

Imorgon ska jag prata med honom. Den tid han ska bo kvar här får han inte dricka här hemma. Han måste börja visa respekt. Han är inte mannen i det här huset. Han är här som gäst just nu för att jag inte vågar kasta ut honom.

Jag mår såååå dåligt ens av tanken på alkohol. Tänk att det ska behöva finnas i mitt eget hem???

Usch.

Profile picture for user Lim

Jag tror faktiskt att jag har slutat älska honom.

Jag kan inte älska någon som är så självisk.

Jag tror hans kompis åkt hem. Men ölen öppnas på löpande band. Hör det ändå till sovrummet. Han dricker väl upp ölen som kompisen skulle ha.

Profile picture for user miss lyckad

Och mådde dåligt av..Just dessa knäppande och pysande när någon öppnar en burk, är ljud som äcklade mig..Vet att mina barn avskydde ljudet av både det, men även ljud som har med alkohol och fylla att göra..Att vara Ilsken ger mer energi än att vara ledsen..Varm kram????

Profile picture for user Lim

Ellerhur miss lyckad. Ljud.... Vad mycket det kan trigga inombords. Ljud av burkar som öppnas. Ljudet av basgången i musiken när man försöker sova. Ljudet av berusade diskussioner, argumentationer och skratt. Ljudet av en nyckel i dörren. Ljudet av min sovrumsdörr som öppnas. Ljudet av mannens garderobsdörr... När han mitt i natten bestämmer sig för att gå ut på krogen och ska byta om. Ljudet av skor i trappan. Eller när han ännu senare ska ta fram kläder att sova i. Ljudet av spännet i hans skärp när det faller i golvet. Ljudet av mina egna snabba hjärtslag. Suset i mina öron när jag sätter i öronproppar.

Mannen kom hem runt 5 imorse gissar jag. Skulle titta på klockan men precis då kom han in i sovrummet så jag gömde snabbt telefonen så han inte skulle se att jag var vaken.

Han lade sig i sängen. Hörde honom säga min namn några gånger men jag låtsades sova. Hörde honom säga något till ett av barnen. Men rätt snart somnade han. Han stank något helt fruktansvärt av alkohol och cigarrer.

Imorse kom han upp för att gå på toaletten. Han gjorde ljud som avslöjade att han är helt otroligt bakis idag. Suckar av dödsångest nästan.

Jag är inte glad över hur han väljer att leva. Men jag är glad över att jag inte behöver försöka reda ut något idag. Jag behöver inte fundera ut vad jag ska säga och om jag ska vara arg mot honom eller gråta. Jag behöver inte hålla på så längre för han är inte min man mer. Det är så skönt att inte behöva leta efter sätt att nå fram till honom på längre.

Givetvis kommer jag prata om alkohol med honom många gånger till. Eftersom vi har barn ihop och de ska slippa känna sin pappa stinka och höra honom sluddra.

Men jag är inte hans fru längre. Kanske fortfarande på pappret men inte i mitt hjärta. Han har förstört allt.

Han kom in imorse och han somnade på mig. Jag rörde mig inte. Jag kände hur han sökte min närhet och tröst. Men han måste börja fatta att han inte kan få det längre och att det är alkoholens fel. Hans fel som väljer att dricka den.

Profile picture for user Knaskatten

Fy vad du behöver gå igenom! Håller med att det är väldigt respektlöst av honom att dricka hemma. Hemma hos DIG. När han vet vad du tycker och känner om det.
Har du pratat med honom om det idag?
Positivt om lägenhet?! Fantastiska nyheter om det nu blir så!!! Håller verkligen tummarna. Du är värd det. Stor kram! ?

Profile picture for user Lim

Knaskatten, nej jag har inte pratat med honom om det fast jag hade tänkt det. Har sagt det så många gånger förut. Men det går ju in genom ena örat och ut ur det andra. Helt fascinerande egentligen hur en människa kan strunta så blankt i vad personen de lever med tycker är viktigt.

Upplever att jag är fast i det gamla beteendet jag haft det sista året. Jag stoppar huvudet i sanden. Tänkte prata med honom igår men det var som att han kände på sig det och liksom avledde mig hela tiden. Sov mest men när han var vaken var han flamsig och högljudd. Sådär som jag tycker är jobbigt och som får mig att gå undan.

Det tar emot att skriva ibland. Jag stör mig på mycket smågrejer. Saker som jag alltid stört mig på men lärt mig att ignorera för att stå ut. Nu känner jag mig så hård. Inte så han märker men inombords. Jag vet ju vad jag tänker. Jag orkar inte kompromissa längre om saker jag egentligen mår dåligt över.

Som ni alla vet så är ju såklart inte allt dåligt. Det finns saker jag kommer att sakna med att bo med honom. Absolut.

När jag börjar tänka på vad jag gör och tvivlar så tänker jag på vårt liv tillsammans. På hur det egentligen inte kommer bli sån stor skillnad om han flyttar. Inte om man tänker på kvalitetstid ihop och sånt. Den finns knappt nu heller. Den tid vi har ihop är när vi råkar vara hemma samtidigt. Det är det enda. Och den tiden är 70 procent ångest och oro kring alkohol för min del. Kanske mer.

Det vore svårare att skiljas om man faktiskt hade ett liv ihop. Om det fanns mycket att sakna och om det skulle bli förlorade stunder. Men det finns inte egentligen.

Att städa efter en annan person och att finnas där för att lösa problem och att ha minnen ihop räcker inte. Det ger inte lycka. Tvärtom har jag nog varit ledsen oftare än de flesta.

Profile picture for user Lim

Pms.

Vilket helvete det är att ha.

Att dessutom ha det samtidigt som man är i kris är ju för fan det värsta jag varit med om. Två månader har gått sedan vi lämnade in skilsmässoansökan och således har jag haft pms två gånger under den tuffaste tiden i mitt liv.

Är irriterad, arg och djupt ledsen i en salig röra. Och mitt i det vill mina barn hitta på saker, prata om saker, ha hjälp med saker. Och mannen ligger i soffan. Slumrar till. Han har varit en sväng på stan (utan barnen som alltid). Jag har tvättat och lekt med ena sonen. Eftersom att jag lekt med honom har jag inte städat. Så nu är det kaos.

Jag var också på stan. Fast igår. Och tog barnen med mig. De är med mig jämt. Älskar att vara med mina barn. Men tänk om även mannen kunde göra det?

Gick in i sovrummet men tittade på röran och var nära att få ett utbrott (igen) så jag tvärvände och lade mig i ett bad istället. Så här ligger jag nu och försöker andas.

Vill inte vara sur mot barnen. Men det är så jävla svårt när jag aldrig får avlastning. De är ju med mig hela tiden och jag är den som gör saker med dem. Vi gick ut på promenad och gick till en lekpark med hunden nyss. Jag behöver egentligen vara ensam men då blir ju barnen också ensamma. Så då får de en dålig dag med mig istället. Önskar så djupt att deras pappa kunde göra nåt kul med dem såna här dagar. Inte lämna allt åt mig som är på fel humör. Nu hatar jag mig själv som varit otrevlig mot barnen. Hatar mig själv så himla mycket.

Hatar mitt liv också. Hatar att leva. Men jag vet att det är pms. Men känslorna är inte mindre för det. Skulle vilja gräva ner mig i en grop och stanna där.

Så inte nog med att jag ansvarar för barnens helg och att de ska ha det trevligt så ska jag dessutom städa och greja trots att även mannen är ledig. Han städar bara vardagsrummet ibland (som är som hans rum numera) men alla ytor som vi alla använder är lämnade åt mig. Jag orkar inte längre.

Jag ska kanske bara skita i allt resten av kvällen och lägga mig sängen i röran och låtsas som ingenting. Jag mår för dåligt.

Blääääää. Vill åka utomlands en vecka och vara en glad mamma. Inte en hemsk suris.

Profile picture for user Lim

Måste tillägga nåt kände jag nu.

Jag tänker mig alltså att jag alltid kommer att vara den förälder som ser till mina barns bästa. För alltid. För deras pappa är inte lagd åt det hållet att han sätter andra före sig själv. Och jag kan ta det. Har gjort det 10 år, sedan vi fick barn. Det som är frustrerande nu är att jag har honom här. Han tar plats och han tvingar mig att leva på ett sätt jag är emot (att ha alkohol och berusade människor hemma till exempel). Han TAR alltså massa energi av mig. Skulle jag slippa det så skulle jag fortfarande ha pms och vara på ett känsligt humör idag och jag skulle fortfarande behöva roa mina barn till trots. Men då skulle jag ha mer energi och därmed inte vara så innerligt trött och less och ha så dåligt med tålamod.

Min energidepå är så låg pga min livssituation.

Idag hade jag till exempel en jättestor lust till att göra iordning barnens rum (ge dem ett varsitt rum). Det hade varit så kul för oss alla. Men det går inte. För gör jag det nu så kommer vi ha sovrummet bredvid vardagsrummet. Och det går inte så länge mannen bor här och dricker. Jag anpassar mig alltså fortfarande totalt efter hans drickande. Jag kan inte ens göra sånt jag och barnen skulle bli glada av. För mannen dricker. Och han stör oss när han dricker. Så jag kan inte flytta om rummen trots att rummet i fråga står oanvänt! Såna här saker är det hela tiden och det SUGER energi ur mig. Så när jag får pms är jag redan nära botten.

Jag skulle vilja göra allt sånt som ger mig energi (särskilt nu när det är mörkt och vinter) men måste ständigt hejda mig och vänta tills han flyttar ut sitt drickande. Och det kan ju dröja flera månader ☹️ Det drabbar både mig och barnen för de vill verkligen att vi ska börja fixa rummen.

Jag sätter mitt hopp till att mannen kontaktas imorgon eller så av hyresvärden till lägenheten. Skulle han få den så är det ändå över 2 månader tills han flyttar. Och två till pms-omgångar att klara av ????