Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user Ler

Lim .. Vet inte riktigt vad jag ska skriva .. Hela din situation, du är inte mer än människa.. det är mänskligt att bli ledsen arg frustrerad.. men du ska bara finna dig och ta och ta .. Det är Inte Ok längre och har aldrig varit det ... Så sorgligt vad alkoholen gör mot oss .. Vill skicka dig en Stor Varm kram och håller tummarna att din mardröm snart är över .. ????

Profile picture for user Lim

Tack fina snälla Ler ♥️♥️

Det blev inget med lägenheten. Han fick den "egentligen" men det blev inte ändå. Känns lite jobbigt att allt går så långsamt men samtidigt får jag lov att acceptera läget. Det hade kunnat vara värre. Och egentligen hade jag väl inte förväntat mig en snabb flytt heller.

Det kommer ta lite tid och jag kan inte göra nåt åt det. Måste försöka fokusera på fördelarna med att det tar tid. Och fördelarna med att det inte blev just denna lägenhet...

Men ja. Suck ändå. Jag vill ju så gärna leva utan problemen hans drickande ger. Orkar ju inte ha det i mitt liv så det är tungt att inte kunna slippa det än på många månader antagligen...

Profile picture for user Knaskatten

Jag är precis likadan. PMS drabbar mig SÅ hårt. Till och med nu, när jag går på antidepressiva. Men de dagarna i månaden hjälper inte tabletterna.
Att då vara i den situation du är i kan inte vara kul.
Men hata absolut inte dig själv! Det du behöver är lite slack. Du gör ju för tusan ALLT för dina barn. Samtidigt som du servar din man, bidar din tid, tassar på tå och försöker vara den vuxna i situationen. Klart som tusan att du inte orkar varje minut, varje dygn. Någon gång behöver man få vara liten, få hjälp och bli tröstad.
Jag tänker att du kanske ska be om hjälp? Nästa gång du vet att du kommer ha PMS, boka in någonting för barnen? De kanske kan sova över hos en kompis eller hos mormor? Eller så kan ni göra något där du kan få ta det lite lugnt. Gå på bio, köp take away, var lite lat? Låt dem kolla på film och äta framför tv:n. Släpp lite på att vara duktig, och se bara till att klara dig igenom det på ett okej sätt. Ibland är det okej att parkera barnen framför en film eller en skärm och faktiskt få en stund för sig själv. Få låsa in sig i badrummet eller ta en promenad. Unna dig något eller ta en fika med en kompis?
Vet inte. Tänker bara att du behöver vara snäll emot dig själv. Vad hade du gett för råd till en vän som var i din situation? Hade du tyckt att hon hade skött saker och ting dåligt, eller hade du gett henne en kram?
Jag tycker att du är fantastisk. Och snart är PMSen borta för den här gången och livet blir åter lite ljusare. ♥️

Profile picture for user Lim

Ja men visst är det hemskt med pms knaskatten?! Sååå jobbigt. Nej det är klart jag hade gett en kompis en kram och tröst och inte varit så hård. Tack ❤️

Tack för dina ord. Jag skulle verkligen behöva en paus när jag mår sådär för det ÄR orättvist och fel mot barnen när de får ta mitt dåliga humör. Men jag lekte massa roliga saker men min ena son innan jag förlorade gnistan och blev en sur och ledsen trasa.

Tiden går men den tycks stå stilla. Igår tänkte jag en stund att det är puckat att skiljas. Det kommer bli dyrare och svårare tänkte jag. Men så åkte mannen och jobbade över natten och jag fick ett helt annat lugn inombords. Inte för att hans nyktra kvällar och nätter hemma är svåra men jag fick en flashback till i fredagsnatt när jag knappt sov två timmar pga klumpen i magen när jag förstod hur mycket han drack den kvällen.

Funderar på vad man kan göra medan tiden segar sig fram. Nåt projekt eller ett mål som kan nås om några månader. Så att det blir nåt roligt i den här konstiga situationen.

Hoppas ni andra mår bra ❤️

Profile picture for user Lim

Jag skulle gå till mannen för att berätta om en sak som har hänt. När jag pratat med honom vände jag mig om och såg av en slump att han placerat massa öl under vardagsrumsbordet.

Så nu ska han väl dricka och prata i telefonen igen? Det verkar ha blivit hans grej nu.

Och min grej har blivit att hata hans röst.

Han förgiftar luften. Med sin alkohol och med sin rökning. Egentligen är det helt sjukt att vi bor under samma tak. Jag köper doftljus och doftpinnar och försöker alltid skapa en fin stämning. Men hans alkoholångor sprider sig i hela huset. Jag hatar att bo så.

Nu ska jag tillåta mig att drömma om framtiden igen.

Jag ska rensa ut så mycket saker. Jag kommer ha så lätt att hålla rent och ha ordning. Och framförallt kommer det lukta gott och rent.

Nu kan inte hunden finna ro för att mannen pratar högt därute. Och jag kommer behöva ta ut honom en gång till innan jag får sova... Hade mannen inte varit här så hade allt varit klart för idag. Sista promenaden gjord och en lugn natt framför oss.

Jag är helt uppstressad nu pga ilskan jag känner. Han står nedanför sovrumsfönstret och pratar nu. Hörs direkt in både till mig och till grannarna.

Får nästan samma panik nu som jag kunde få förr när jag tänkte försöka stanna med honom i 4-5 år till. Måste påminna mig om att det bara är månader kvar. Vet inte hur många men det är inte mycket jämfört med 4 år. Helt galet att jag får lika stark panik nu som då. Men jag har ju fått nog alltså.

Profile picture for user miss lyckad

Känner igen ilskan, frustrationen och nästan hatet, som blir mot mannen och alkoholen..Jag tror att för mig ramlade poletten ner när jag såg mig själv som möjliggöraren.Hon som faktiskt låter allt fortgå..........När jag började förändra mitt liv och ta kliv i rätt riktning, Så hade exet inte så stor påverkan på mig..När han förstod allvaret, så söp han som värst..Tyvärr drabbade det mest barnen, för deras skull städade jag upp en del..Hoppas inte din expartner försöker förhala flytten..Den risken finns ju eftersom det är han som flyttar..Styrkekramar i massor??✨???

Profile picture for user Lim

Ja miss lyckad så känner nog jag också nu. Att jag är ju möjliggöraren. Jag möjliggör framförallt att han kan försämra hela min tillvaro.

Något som irriterar mig så oerhört är att han ALLTID tycker synd om sig själv. ALLT kan vändas och vridas på tills det är honom det är synd om. Att han hotar mig när han är full är i slutändan inte riktigt hans eget fel. För det är ju faktiskt synd om honom som dricker. Synd om honom som det ena och det andra. Och han har manipulerat mig till att hålla med. Stackars honom.

Jag funderade på kärlek och attraktion. Han säger ofta att jag är fin och vacker etc. Och klär jag upp mig om jag ska bort så ger han mig komplimanger. Men han följer ju aldrig nånsin med. Jag går uppklädd på restaurang men han följer inte med. Och gud vad jag saknar att vara fin med och inför någon jag tycker om. De andra jag träffar är där med sina respektive. Men jag är alltid själv i min fina klänning. Mannen är med nån kompis och dricker i regel.

Blir närmast bitter över vad han får mig att leva utan. Och vad han får mig att leva med.

Jag är så trött på livet med honom för det är så ensamt.

Är så trött.

Jag är också så trött på att jag är så lätt att manipulera och lätt att få nöjd och tacksam. Han skrev ett sms som var gulligt formulerat och då tänker jag direkt på hur snäll han är och hur elakt jag tänker. Det är som att jag är hjärntvättad och att jag själv är med och hjärntvättar mig själv till att vara nöjd och glad för varje liten smula av omtanke jag får.

Det är sorgligt att inse och jobbigt att det tar sån tid att omprogramera sig.

Profile picture for user Ullabulla

Insikter som du håller på att ta till dig är så tuffa att ta in.
Jag läste någonstans att när man levde i kaos så är man nästan tvungen att slå in fantasifoster i sig själv.
För annars blir man galen.
Men i takt med att man tillfrisknar så vågar man se hela sanningen och kan börja jobba med sig själv och vad man faktiskt kan förändra.
Sorgligt men strålande,eller hur jag nu ska uttrycka det.

Profile picture for user Lim

Ja så är det VERKLIGEN ullabulla. Jag har nog egentligen hela tiden haft ett parallellt fantasiuniversum med ett parallellt fantasiäktenskap, för att orka. Har ofta levt genom kärleksfulla sms. I sms:en mellan oss när han sover borta på jobb har jag lyckats frambringa någon slags bild av att vi saknar varandra. En gemenskap. Men jag vet ju att det nog är för att det är så jag känner mig trygg. Han är långt borta och jag vet att han jobbar och inte dricker. Då lyckas jag se honom som den ansvarsfulla mannen som älskar oss.

Men i verkligheten... Lönen han får för det där jobbet spenderas mest på alkohol. Men i sms:en låtsas jag som att det inte är så. Låtsas att han jobbar för min och barnens skull.

Mannen saknar mina sms säger han och då blir det väldigt tydligt att det verkligen har varit så att det är där vi "möts". Det är där jag visar saknad och kärlek. I mitt låtsasäktenskap. För i sms:en kan jag låtsas att han är annorlunda än i verkligheten.

Han jobbar borta nu med och det är så skönt. Jag behöver inte oroa mig. Men det räcker med att jag tänker på honom nu så hör jag nästan ölen öppnas, fast han inte är här ens.

Jag skriver sms till honom igen för att hålla honom nöjd. Men inte ens i dem så saknar jag honom längre. Får jag känslan av att sakna så vet jag att det är mitt påhittade äktenskap jag saknar. Drömmen jag haft om att han plötsligt ska börja intressera sig för mig som person och sätta förhållandet med mig främst, efter barnen.

Jag längtar efter en ny version av mig själv. En version som tar för sig av livet och lever i verkligheten. Som inte måste låtsas för att orka.

Jag går en kurs där man pratar mycket med andra. Alla öppnar sig så mycket. Jag kan fortfarande inte. Öppnar mig knappt om något alls. Att leva i lögn och skydda en partner som dricker har gjort att jag döljer saker som inte ens har med det att göra. Jag har blivit en person som skäms och smyger med saker nästan hela tiden. Saker jag EGENTLIGEN står för och tror på. Det har blivit en livsstil. Ett försvar.

Vårt samhälle ÄR dömande. Och korrekt med mycket normer och regler och när ens livssituation är så "tabu" blir livet verkligen ensamt. Så dels är man ensam i sitt förhållande pga alkoholens effekter men sedan blir man också ensam bland andra eftersom man inte törs öppna sig. Inte konstigt man skapar fantasivärldar.

Jag känner mig fortfarande oerhört ensam. Både hemma och bland folk. Så därför längtar jag till jag bor själv med barnen. Då kan jag sluta ljuga om hur jag har det hemma. Sluta dölja och mörka.

När jag berättar för andra att jag ska skiljas vill jag skrika att det är för att han dricker men då hänger jag ut honom. Önskar jag kunde vara ärlig utan att folk ska döma.

Mina närmsta vänner och så vet förstås sanningen. Så helt ensam är jag inte. Men nästan.

Profile picture for user Lim

Har inte träffat mannen sedan i tisdags. Han kommer imorgon igen. Och jag vill inte. Distans till honom är precis vad jag behöver. Lugn och ro.

Det är inte klokt egentligen hur man lever år efter år på ett sätt man absolut inte trivs med eller mår bra av ALLS!

Jag älskar till och med tanken på att ha färre saker hemma när han flyttar. Det låter så jävla småaktigt av mig och jag skäms när jag skriver om det. Men om man har ett fint förhållande, med jämställdhet och kärlek och respekt så gör det inte så mycket om badkaret är smutsigt efter makens dusch. Det gör inget att hans kläder tar upp hela hatthyllan. Någon man älskar och mår bra av ska ju ta plats. Men när man mest får magont av sin partner så blir till och med en jacka för mycket i hallen nåt att bli vansinnig på. Han tar plats i mitt psyke på ett sätt som inte känns bra och alla hans grejer och stök påminner om all plats han tar av mig.

Till saken hör ju även att han nästan aldrig städar. Han bara stökar ner och smutsar ner så han ger mig också väldigt mycket jobb. Dessa tre dagar utan honom har hemmet varit exakt så rent och fint som jag vill ha det. Jag har bara diskat en gång per dag och dammsugit en gång och plockat lite smått. När han är hemma diskar jag kanske tre gånger (och då har vi ändå diskmaskin) och sista tiden har jag inte ens orkat plocka allt som ligger överallt. Det är alltid för mycket. Och han säger alltid "det blir så när man har barn". Men det blir det inte alls. Det blir så när en av de vuxna i hemmet skiter i allt.

Jag har ofta tänkt att det känns som att jag är född till att städa. Jag har ägnat säkert 4 timmar per dag åt det i flera år. Det har jag slutat med nu och det är ofta väldigt rörigt. Men jag vet att så fort han flyttar så kommer det räcka att städa lite smått varje dag för att ha det så pass städat att jag trivs igen. Det är sjukt att inse att det faktiskt är han som gjort att jag inte hunnit med roliga saker efter jobbet många gånger. Direkt efter jag diskat upp ett kaoskök så brukar han dra fram allt igen och lämna disken till mig. Har jag klagat har det blivit bråk, hur jag än formulerat mig.

Sedan kan han ha mage att klaga på hur det ser ut hemma hos oss. Det har sårat mig för jag vet ju hur jag slitit. Men utan hjälp.

Skulle jag struntat i städningen alla dessa år hade vi levt i missär. Så att inte göra det är ju inget alternativ.

Det känns som att jag kommer att få tillbaka ett liv när jag slipper röja efter en annan vuxen människa varje dag.

Och jag är inte ens pedant!

Profile picture for user FinaLisa

Ditt tålamod är ju helt overkligt och vilken egoist till man du har ?
Hoppas verkligen han får flytta asap!!
Kramar till dig ???

Profile picture for user Lim

Tack finalisa ♥️ jag hoppas också det för jag är bra less.

Ibland när jag skriver här tycker jag att jag verkar lättirriterad och missnöjd för små saker. Men i verkligheten döljer jag allt jag skriver. När han till exempel går inomhus med leriga skor så hämtar jag tyst en sop efteråt. Jag gör ingen grej av det för varje gång jag bett honom ta av sig skorna så bemöter han mig på ett sätt som får mig att känna mig som en tjattant och det är inte kul. Men att alltid hålla tyst leder ju till att beteendet fortsätter.

Så hur jag än gör så har jag ändan bak.

Vi har också kommit fram till en ekonomisk lösning fram till hans flytt som jag egentligen inte tycker är rättvis. Men jag har bestämt mig för att bara acceptera det mesta. Jag vill eliminera varje källa till eventuell konflikt. Jag tänker spara krutet till det som är viktigt på allvar. Och ju mer jag samarbetar kring det som han tycker är viktigt desto lättare tänker jag att jag kan ställa krav i framtiden. Då kan jag återkoppla till den här perioden och till hur jag underlättade för honom.

Det är egentligen rätt så absurt hur han kan tycka att det är jag som bestämt att vi ska skiljas. Att han inte ser sin roll i det.

Om han ville skiljas men inte jag och han sa "jag vill fortsätta leva med dig om du bara kan sluta dricka och bråka och om du börjar spendera tid med familjen istället"... Om jag då valde att fortsätta dricka osv så är ju beslutet mitt egentligen. Så därför tycker ju jag att det är han som väljer skilsmässa.

Jag har ju varit villig att prova. Men han tycker att vi ska vara gifta men att han ska fortsätta sitt beteende.

Undrar vad han skulle säga om jag sa att jag ångrat mig. Att han får dricka och jag vill att han bor kvar. Jag tror ärligt talat att han hade sett till att bete sig ännu värre för att jag skulle vilja skiljas igen. Nu kan han låtsas att han egentligen inte vill det här för då slipper han känna ansvaret. Men om jag skulle säga att vi försöker igen så skulle han nog inte gilla det egentligen.

Jag skrev ju sist att jag inte vill hänga ut hans drickande men skulle folk börja prata som om jag är en elak person som vill kasta ut honom så tänker jag vara ärlig med orsaken. Om de visste hur jag hade det så hade de förmodligen hjälpt honom leta lägenhet för länge sedan.

Tänker på kvällen som kommer. Nu har han jobbat intensivt några dagar och nätter så scenario ett är att han vill vara hemma och vila. Scenario två är att han kommer att dricka mycket. Ännu mer än vanligt för lura sig själv att han är pigg.

Men just nu är jag mest störd av det faktum att han ska komma hem och börja stöka ner. Att hemmet återigen blir en soptipp. Och såklart sömnen. Jag har sovit så bra dessa nätter.

Hoppas ni får en fin lördag allesammans ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Det kan hjälpa..När jag separerade, så blev allt bättre och bättre med tiden..Jag accepterade vissa saker av exet, men satte ner foten rejält när han var nykter, för att själv få ut ilska och frustration..Livet blir bättre, så fort kärlek och lugn råder i ett hem..???

Profile picture for user Vinäger

Hänger ju mest i Förändra ditt drickande, men varje gång jag går in i din tråd slås jag av din styrka. Önskar av hela mitt hjärta att din man får en lägenhet i morgon (även om jag förstår att det är en utopi) och att du äntligen kan få känna lite lugn.

Du är bra, kom ihåg det. Att inte orka vara en perfekt mamma är inte fel, tvärtom. Barn mår bra av att se att även deras förebild inte är felfri. På sikt visar det att även den bästa har olika känsloregister - och att det är helt ok. Det viktigaste är tilliten. De vet att de kan lita på dig, hur du än mår, så sviker du aldrig. Det är grunden under uppväxten.

När de blir äldre spelar det ingen roll vad pappa eller andra säger. Barnen vet vem som gjort vad och reagerar efter det. Tro mig, jag vet.

Många kramar till dig, du är fantastisk!

Profile picture for user Lim

Så tänker jag också miss lyckad. Eller ja när han flyttat ska jag sätta ner foten och prata när han är nykter. Egentligen kräver jag inte mycket. Det jag kräver är att han låter bli alkohol om barnen ska sova eller vara hos honom. I övrigt tänker jag så långt jag kan sköta mig själv och fortsätta göra allt för barnen. Hoppas han lyckas bidra och bry sig men gör han det inte så är det som det är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta men för mina barns skull hoppas jag såklart på att han ska börja agera mer som en förälder.

Känner mig så otroligt påverkad av mörkret. Det är ju mörkt dygnet runt och det gör mig hopplöst seg.

Men jag och barnen åkte iväg och gjorde en rolig sak idag tack och lov. Så får jag lite mindre dåligt samvete över att jag inte orkar så mycket mer idag.

Barnen och mannen hann se varandra i tjugo minuter idag ungefär. Sedan åkte vi. När vi kom hem var han borta. Jag sms:ade att vi var hemma och att barnen haft det kul. "vad bra" svarade han. Jahapp. Ingenting om vart han befinner sig. Det tycker jag är respektlöst. Är det så svårt att skriva "jag åkte iväg till xxx". Så enkelt.

Så. Han är ledig men inte här. Det enda som sker för min del är att han gör natten osäker. Det är som att det bor en liten snyltare här. Han suuuuuuger energi och kräver husrum men ger ingenting tillbaka. En riktig pappa skulle väl bidra på något sätt med sin närvaro.

Det har alltid varit såhär men det är nu när vi ska skiljas som det går mig på nerverna ännu mer. För det stör mig att jag lever med det här fortfarande. Förr var han åtminstone min man. Nu är han snart min exman men har tar fortfarande upp halva hemmet och halva min energi. Förr kunde jag tänka att det var värt det för jag fick ha barnen heltid om jag bara stod ut med äktenskapet. Men nu känner jag att jag kommer nog få barnen närmast heltid ändå. Han har absolut inte förmågan att ha dem halvtid. Han vet inte hur man gör när man sätter andras behov
före sina egna. Och han har ett alldeles för stort behov av att kunna dra ut på stan.

En gång var han hemma med barnen själv i en natt och nästan två dagar. Han var SÅ sur på mig som inte kom hem snabbare. Och då var jag på en jätteviktig sak och hade absolut inget annat val än att lämna dem. Tror det var 2 år sedan så barnen var inte pyttesmå ens.

Om jag föreställer mig honom ensam med barnen en vanlig vecka med skola, läxor och kläder som måste tvättas osv så känns det som en omöjlighet. Och det pga att han helt enkelt inte har intresset. Hade han haft det så hade han klarat det men jag tror han skulle ha alldeles för tråkigt. Det är det som är grundproblemet nästan. Hans familj (jag och barnen) är alldeles för tråkig. Det är därför vi inte är värda hans nykterhet.

Tack vinäger för det du skrev! Det hjälpte mig! Samtidigt som det ändå pushar mig till att faktiskt anstränga mig för deras skull. Alltså även humörmässigt. Jag får visa att jag är ledsen osv ibland men det här att de får råka ut för min irritation känns inte okej. Men då kanske jag måste bli bättre på att säga i förväg att jag har en dålig dag och det kan hända att jag behöver vara ensam en stund för att inte bli en surmamma.

Ska försöka göra nåt trevligt imorgon också. Känns som att jag måste göra det för att orka med mörkret.

Hade mannen flyttat nu hade jag verkligen grejat med huset och den ommöbleringen jag vill göra. Vi hade haft mycket att greja och dona med. Nu väntar jag på det samtidigt som han ändå inte ens är här liksom. Han bara gör allt så segt och trögt.

Usch. Kanske inte är så konstigt att mitt humör är surigt så fort han inte jobbar. Jag kan inte ens slappna av i mitt eget hus och göra det jag vill.

Jag kanske är otålig men jag kan inte rå för det. Hade det varit sommar hade jag kunnat göra saker om dagarna för att få tiden att gå men nu är det så svårt. Tiden går bara så långsamt. Och man är inne mycket mer så jag hinner ju känna hela tiden hur trångt det är och hur rörigt det är. Ahhhh. Hur ska jag stå ut undrar jag!

Hoppppppas det kommer bra besked nästa vecka angående lägenhetssökandet. Annars blir jag tokig.

Profile picture for user Lim

God morgon.

Mannen kom hem runt midnatt. Smög verkligen och inte ens hunden vaknade. Jag kände en lättnad. Men sedan gick han tydligen ut igen utan att jag hörde det (sover med öronproppar när han är hemma). Kl 3 på natten öppnades sovrumsdörren och han lade sig på mig. Jag sa bara "men är du seriös?". Sedan ägnade han över en timme åt att säga förlåt och att han älskar mig och inte vill leva utan mig och han ska sluta dricka. Han grät och han kramade mig. Han försökte även få mig att kliva ur sängen för att gå och prata men jag blåvägrade.

Idag känner jag mig så uppgiven. Har lust att väcka honom och få honom att förklara sig. Men jag är ju inte som han och skulle aldrig väcka någon för att diskutera.

Han sa att han kan sluta dricka. Jag sa att vi kan prata på dagen.

Alltså. Han super sig full och väcker mig för att säga att han ska sluta dricka. Han gör ju EXAKT det jag vill att han ska sluta med. Om och om igen.

Idag kanske han inte ens känner samma sak. Det kanske var alkoholen som gjorde honom ledsen.

Skulle han leva med mig så behöver han ändra på nästan allt. Hur ska han ens klara det?

Det är känslomässigt tungt också. När någon man egentligen ville leva sitt liv med först sviker en hela tiden och sedan lovar bättring och gråter samtidigt som jag kämpar med att våga gå vidare utan honom. Jag är inte känslokall. När han gråter så känns det fruktansvärt. Och innerst inne i mitt hjärta önskar jag ju att allt han sa inatt vore sant. Men jag har ju så mycket erfarenhet av det här. Han lovar och ibland lyckas han ett tag men det håller aldrig länge och när han börjar dricka igen gör han det ofta med buller och bång och bråkar och har sig.

Jag är också väldigt rädd att få förhoppningar. Det sliter så enormt mycket att börja föreställa sig ett bra liv ihop och försöka tro på det samtidigt som det skaver i en. För jag vet ju att det alltid är min fantasi som får mig att stanna. Min fantasi kring ett fint familjeliv. Verkligheten kommer aldrig bli så som jag vill ha den.

Dessutom så är jag inte glad. Skulle han ens försöka ändra sig nu så kommer han ju inte möta en lättad, lycklig och kär fru. Han kommer möta en skeptisk fru i kris. Hur lätt blir det?

Nu känns det åter igen som att jag behöver spela mina kort väl och hjärnan går på högvarv. Men det känns verkligen som att det var sanning i att han älskar mig men däremot tror jag inte på att han vill sluta dricka. Jag tror att han kunde säga det inatt för att han hade passerat det roliga stadiet i fyllan. I det stadiet kan ju vem som helst känna att den aldrig ska dricka igen. Men det är 365 dagar på ett år där hans sug kommer att sätta in. För att aldrig falla måste han ha en vilja av stål och det tror jag ärligt talat inte han har. Och jag skulle kräva 100 procent nykterhet från och med denna sekund till för alltid. För mig duger inte "en dag i taget". Inte från en person som redan fått hundra chanser.

När vi valde att skiljas men han bad om en till chans för 2 månader sedan så skulle han sluta dricka. Jag accepterade att prova igen men det tog någon dag så drack han igen. Och innan dess när hans drickande kom på tal så sa han att han kan dricka 2 gånger i månaden. Han kan inte ge upp alkoholen. Och 2 gånger i månaden leder bara till förhandling om fler gånger. Och dessutom garanterat till smygdrickande. Och misstänksamhet från mig.

Å detta liv alltså. Så komplicerat.

Profile picture for user Magnum

Som svar på av Lim

Det bästa du kan göra för honom och för dig själv är att lämna honom.
Du kan aldrig få honom nykter och han kan aldrig bli nykter för din skull, han måste bli nykter för sin egen skull om det ska hålla. Spelar ingen roll vad du ställer för krav och han kan lova dyrt och heligt, han kanske till och med tror på det själv men han ör en sjuk människa.
Men även du är sjuk. Du har även blivit medberoende.
Din egen lycka hänger inte på att om han blir nykter eller inte, du måste ta hand om dig själv först.
Det finns många fall där kvinnor som du får mannen att börja dricka igen eller lämnar honom då han blivit nykter för att träffa en annan alkoholist att ”ta hand om”.
Lämna honom och sök hjälp!
Du är en bit påväg, du är ju här.
Lycka till!
Kraft, mod och kärlek ?

Profile picture for user Lim

Ja Magnum, jag håller med dig. Och det är det jag känt de senaste månaderna: att jag måste göra min egen lycka och ge upp det här. Men det är väldigt ovant att försöka strunta i den man levt med så länge.

Skulle vi fortsätta ihop är risken att vi båda blir bittra ändå.

Men en sak jag kan garantera är att jag aldrig kommer vara med en man som dricker igen. Jag känner ofta att jag inte får leva ut min fulla potential när livet så mycket handlar om damagecontrol.

Men sedan vet jag ju inte... Jag kanske omedvetet kommer att söka mig till någon som har det svårt. För att jag blivit van vid att vara den som har koll. Alltså av vana. Så av den anledningen vill jag nog helst vara själv. Tror jag är skadad nästan just nu. Inte för att jag trivs med det för det gör jag INTE. Jag känner mig ofta helt utmattad. Jag är så sjukt trött på att jag alltid måste vara på topp för att inte allt ska falla ihop. Spelar ingen roll om jag har 40 graders feber... Det är ändå jag som måste se till att allt funkar hemma.

Jag vet inte så mycket om medberoende egentligen. Det jag vet är att jag i många år försökt hålla husfriden i schack för att livet ska kunna rulla på.

Men kanske är det som du säger även bra för mannen om jag lämnar honom. För jag tror att det gått för långt för att lagas så kanske jag kommer önska att han ska dricka igen så att jag får anledning att lämna igen. För jag vill faktiskt inte vara gift med honom längre. Och jag vill inte blir "tvungen" att vara med honom bara för att han blir nykter. Nu har det hänt för mycket för att det ska kunna lagas, varken nyktert eller inte. Möjligtvis om det fanns en TOTAL garanti för nykterhet men det finns ju bara inte. Jag kommer aldrig lita på honom helt och utan tillit har man ingenting egentligen.

Profile picture for user Adde

håller helt med Magnum !

Läs runt här https://www.al-anon.se/ och googla runt på behandlingshem där du kan få hjälp med ditt medberoende.

Du kan inte göra nånting alls åt hans drickande !! Han måste själv ta ansvar.

Profile picture for user mulletant

Magnum och Adde! Ta hand om ditt eget liv, lämna honom så att han får göra sitt eget val.
Min man valde faktiskt nykterhet när jag lämnade honom och jag gick tillbaka. Vi lever ett bra liv nu. Det är inget vanligt händelseförlopp men det händer. Utan att jag gått hade det aldrig hänt, så många år hotade, bönade och bad jag utan annat är gråt och tomma löften till svar.
Forumet, bland annat Adde, var mig till ovärderlig hjälp att hålla mig på ’den rätta vägen’. Tufft ibland men nödvändigt.
Slutar med det som blivit mitt valspråk: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är det! Och det är du som väljer!
Kram och allt det bästa / mt

Profile picture for user miss lyckad

Slösa inte med den på partnern..Hörde ett ordspråk som passar oss alla..”Du kan lyfta upp kossans svans och hålla den uppe ett tag, men om den ska stanna upprätt, så måste kossan hålla upp svansen själv” Ungefär som med alla beroenden..Vi måste vilja själva för att göra förändringar..Du har varit mannens krycka länge nog..Du har kraft och klokhet som räcker..Varm kram????

Profile picture for user Lim

Adde, mt och miss lyckad. Tack för att ni hjälper mig till klarhet.

Jag var ute och gick med hunden när jag läste vad Adde skrev och jag började gråta. Läste lite om medberoende och kände förstås igen alltihop. Fy. Kändes inte roligt alls.

Jag har pratat med mannen idag. Han sa som vanligt att vi inte har några problem och att det han gjort inte är så stort. Men jag höll inte med. Och sa igen att det jag vill ha är ett hem utan alkohol och utan berusade människor. Han sa att han bara vill sluta när han själv väljer det. Och jag svarade "Absolut! Du kan bara sluta om du vill det. Men jag vill inte bo med dig när du dricker". Han påstår att jag är i nån slags ålderskris och har förändrats ?‍♀️

Han ser verkligen inte problemet trots att han många gånger bett om förlåtelse för allt han gör. Efter vårt samtal kände jag mig otroligt nedslagen. Det känns så jobbigt att han bara viftar bort allt. Samtidigt som jag upplever att mitt liv ibland är meningslöst att leva pga våra problem hemma. För honom är det okej så länge man inte dricker varje dag. Och jag överdriver tydligen.

Egentligen spelar det ju ingen roll om han förstår eller inte men jag kan inte låta bli att bli ledsen av att mina känslor inte erkänns. Det gör mig osäker.

Det är så sjukt att jag ens sitter här och dividerar med mig själv om vad han kanske tycker och känner när det i själva verket är så uppenbart. Han ligger bakis nu och sover. Och han väckte mig full inatt. Och han har sagt idag att han bara vill sluta dricka när han själv vill (aldrig?). Där har jag ju svaret. Att han säger att han älskar mig och inte vill skiljas betyder egentligen ingenting på riktigt. Det är bara ett sätt för honom att få mig att tvivla.

Kram till er alla snälla ♥️

Profile picture for user mulletant

Du äger rätten till dina känslor och tankar. Du äger rätten till hur du vill ha det i ditt hem och ditt liv. Du äger rätten att bedöma om du har det bra i relationen. Såklart han väljer sitt liv om han tycker det är bra och du äger precis samma rättighet för din del. Att välja hur du vill ha det i ditt liv.
Fortsätt skriva, rakt ut bara... det hjälper en att klargöra sina egna tankar. Kram, kram / mt

Profile picture for user Knaskatten

Hur har du det nu, Lim? Så jobbigt för dig att behöva slitas mellan alla känslor och försöka vara stark och vuxen i allt. Jag längtar för din skull så tills mannen flyttar ut! Tror att det kommer att vara som att dra ett djupt andetag med frisk luft, och att du kommer inse (ännu mer) hur du har anpassat dig och ansträngt dig. Tänk all energi som kommer att frigöras då.
Tror också att det är precis vad han behöver för att ens ha en chans att revidera sitt drickande. Om du finns där och servar och ordnar blir det mer legitimt och enklare för honom att bara fortsätta, men när han sitter där i sin smutsiga lägenhet, ensam med alla ölburkar, så kanske han får se hur sorgligt det faktiskt är? Jag hoppas det för hans (och barnens) skull. Kram!

Profile picture for user Lim

Tack mulletant och knaskatten.

Jag har haft en väldigt lugn period här hemma. Men en förvirrande. Mannen verkar liksom tycka att allt är som förr. Han är kärleksfull och snäll men samtidigt lite tillbakadragen då och då. Men allt är utan diskussion. Alltså vi pratar inte om varken det som varit eller det som ska komma. Är det ett sätt att bara smälta allt? Låtsas att allt är som förr... Och jag finner mig i det för det är så skönt att inte ha en otrevlig stämning. Men jag kände idag att det ändå tär på mig att låtsas. Men på ett diffust sätt. På nåt sätt skrämmer det mig att det är så lugnt och vänskapligt. Som att detta är lugnet före stormen antar jag.

Vet inte när han drack sist men det måste ha varit i fredags. Jo så var det. Han kom hem kl 6 på lördagmorgonen. Nu är det onsdag och han har gått ut. Hmmm. Det är väldigt märkligt det här hur jag faktiskt tänkte skriva att det var längesedan han drack nu. Men varje gång jag tänker så inför ett inlägg här så räknar jag efter och inser att det inte var länge sedan. Dessutom har han jobbat massor av extratimmar så givetvis är det därför det varit så lugnt. Han har knappt varit här.

Jag känner ju direkt att natten kommer vara orolig oavsett hans tillstånd när han kommer hem. Jag sover så himla dåligt när han är ute.

Men hjälp. Hur bra det är att skriva här. Jag har verkligen gått runt med en gnagande känsla idag av att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Men så fort jag sätter det på pränt så vaknar jag till igen.

Att han leker gift par nu har ju inte förändrat nånting. Och jag fortsätter som vanligt att normalisera och bagatellisera det jag tycker och känner.

Det är svårt att ha en balans mellan att vara positiv (och därmed leva ett trevligare och gladare liv) och att fastna i det jag levt i så länge: förnekelse och medberoende. Jag är väldigt bra på att släta över allt ont för att orka. Försöker hela tiden vara positiv genom att egentligen förneka sanningen. Så nu har jag svårt att hitta en balans mellan att vara positiv och realistisk. Har de sista veckorna försökt vara positiv men inser att det också har lett till att mannen fortsätter som alltid medan jag är glad och trevlig som alltid. Så nu känner jag mig som om jag fastnat i en flugfälla på väggen ?

Men faktum är: han dricker fortfarande. Han dricker i detta nu. Och det räcker egentligen. Även om han skulle komma hem och gråta över vår skilsmässa så är det som det är.

Jag är otroligt trött på att lägga mig med denna känsla i magen. Såååå trött. Kan inte ens beskriva med ord hur jag känner.

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Kanske är det läge att vara krass och realistisk just nu. Och när ni äntligen rent fysiskt är ifrån varandra och han har flyttat, då: släpp lös det positiva! Det är ju en underbar egenskap att ha som människa, och det gör livet både lättare och roligare. Men just i den situation du är i nu är det kanske inte så bra. Kanske blir det lite blandade signaler till mannen?
Det är INTE dig det är fel på, i alla fall. Det är ett som är säkert.
Hoppas att natten blir lugn och att du bara somnar ifrån oron och får sova ostörd till morgonen.
Kram!

Profile picture for user Lim

Ja du har rätt knaskatten i att det antagligen sänder honom blandade signaler. Och det vill jag inte. Samtidigt är det lättare och mindre risk för bråk de här sista veckorna eller månaderna vi bor ihop. Husfrid såhär till jul känns ändå rätt viktigt.

Igår när jag skulle lägga mig hittade jag inte mina öronproppar. Fick nästan panik. Letade överallt men de fanns ingenstans. Fick lägga mig utan och det kändes jättesvårt. Snacka om att mitt liv är anpassat efter mannens uteliv. Usch.

Han kom hem 7.30 imorse. Begriper inte hur det ens är möjligt att vara hemifrån en hel natt och en morgon sådär? Jag är sjuk idag. Annars hade jag inte ens vetat nu om han kommit hem eller inte.

Sådana nätter när han inte kommer hem hade det varit skönt att få veta det i förväg för då skulle jag kunna sova lugnt med vetskapen om att han är borta. Det är ju hans hemkomst som alltid är så jobbig.

Jag har börjat vakna till på nätterna regelbundet med en overklighetskänsla. Tänker på mannen det första jag gör och mitt i mitt halvsovande tillstånd brukar jag konstatera att min man inte är min man. Och att det är rätt. Jag har ju i många år vaknat såhär och varit förvirrad kring om han ens lever eller om han är död eller har flyttat etc. För han har ju alltid levt ett parallellt liv vid sidan av. Och det har stressat mig ända in i djupsömnen. Men nu vaknar jag för att konstatera att jag snart slipper det här oroliga livet.

För mig är det så sjukt att han inte själv inser vilket onormalt liv vi har "ihop". Han kan klaga på att vi inte sover tillsammans men har aldrig nånsin gjort nåt för att fixa det. Aldrig.

Jag antar att han ska sova hela dagen idag. Det störiga med det är att han sover i vardagsrummet. Mitt vardagsrum egentligen.

Han fick två lägenheter förresten. Men några saker satte käppar i hjulet. Men det borde vara så att nästa lägenhet han erbjuds blir hans. Kan inte vara allt för lång tid kvar. Dessvärre kan själva flytten vara långt fram i tiden. Och jag velar kring hur jag ska göra så länge. Ska barnen behöva vänta hur länge som helst på egna rum?

Samtidigt känns det bättre att göra om efter hans flytt istället för nu. För det blir ett sätt för mig att börja om. Fixar jag allt nu så kanske det känns som hans hem också sedan. Det vill jag inte. Det ska vara mitt.

Men det stör mig att en hel våning i hemmet jag betalar för står och väntar på att användas på ett bra sätt. Rörig och dann.

Suck och stön.

Kram kram

Profile picture for user Lim

Han kom upp. Yrade massa. Sa konstiga saker som om han pratade i sömnen. Ville att jag skulle räkna hur många vi var och rabblade massa namn och siffror och namn som rimmade på mitt namn. Lade sig sedan i det rum som jag typ delar med barnen eftersom han tagit alla andra rum. Så nu kom jag på varför jag väntat med egna rum till dem. Förut hade de egna rum med det resulterade i att han ockuperade ett av dem varje gång han bakissov. Nu ligger han i det rummet plus att vardagsrummet är rörigt eftersom att han sovit där. Rum efter rum tar han över. Inte undra på att jag upplever att vi bor trångt.

Han är obehaglig.

Hur kan en förälder tillåta sig själv att supa en hel natt mitt i veckan såhär? Tänk om vi skulle behöva honom idag? Hade inte jag varit sjuk idag skulle han dessutom hämta barnen om 4 timmar. Skulle han allvarligt talat gått till skolan i det här tillståndet?

Fy säger jag bara.

När jag bor ensam med barnen kommer jag känna det som att jag bor i ett palats.

Profile picture for user Lim

God kväll allihop.

Ångest hänger över mig igen. Mannen är ute. "Fikar" som han säger till barnen när de frågar vad han ska göra.

Han har varit borta i typ 4 timmar.

Hade vi varit skilda och bott isär hade jag inte varit ledsen nu. Men nu är jag det. Jag känner att det är svårt att leva med allt det negativa mannen ger och samtidigt verkligen inte kunna förvänta mig eller kräva nåt. Vi är ju inte ihop så jag får bara finna mig i att han drar ut (han gjorde så förut också men då kunde jag med rätta känna mig ledsen liksom). Det finns vissa fördelar med att vi bor ihop som jag försöker fokusera på för att orka med. Och för att orka med tanken på att han kanske kommer bo här till i vår om jag har otur.

Det är absurt hur jag lever. Och hur jag alltid levt. Men en man som plötsligt står i hallen med skor och ska ut. Utan att en enda gång kolla om det är okej. Men ska jag göra nåt utan barnen måste jag planera noga först. Tänk om jag bara skulle dra iväg? Skulle aldrig göra det ens för att testa för det vore elakt mot barnen.

Gör mitt bästa för att inte bli tokig på hemmet. Städar och försöker hålla det fint. Ett tag orkade jag knappt det men jag insåg efter nån månad att det skadar mitt psyke att inte fortsätta ta hand om hemmet. Men jag längtar VERKLIGEN till jag kan ordna här ordentligt.

Imorgon ska jag ut en sväng på kvällen. Då sa mannen direkt att han kan bjuda hit sin kompis. Men då sa jag faktiskt att han kan mysa med barnen istället. Kolla film och äta nåt gott. Jag ska vara borta så få timmar. Och den där kompisen är han ju med hela tiden ändå!!

Vi har trevliga stunder också, det kan jag medge. Och tur är väl det.

Nu andas jag i fyrkant medan han är ute och roar sig. Det stör mig att jag tänker på honom medan han just nu tänker på allt annat än mig. Och skulle han tänka på mig så är det av fel anledningar och leder bara till tjaffs. Så jag föredrar nog att han fortsätter att inte tänka på mig. Det är bättre så.

Ska bli så skönt den dag jag kan sluta lägga min energi på att vara irriterad.

Kram alla

Profile picture for user Lim

God morgon.

Vill logga ibland vad som sker även fast det egentligen kanske inte spelar sån stor roll. Men det känns vettigt att ha saker nedskrivna för att jag ska hålla fokus... Fokuset mot skilsmässan.

Mannen kom hem 3.30. Tack och lov lyckades jag sova rätt bra fram till dess. Han röjde runt en del i köket och hunden vaknade. Men efter ett tag gick han och lade sig. Runt 4.40 klev jag upp för jag lyckades inte somna om. Gick en runda med hunden för det hade han ju inte gjort förstås. Lyckades sova igen sedan efter nån timme. Väcktes runt 8 (verkar ju som en ordentlig sovmorgon men jag var ju vaken ett par timmar helt för tidigt för en lördag). Då var mannen i köket och skulle ta vatten. Han slog iskubslådan i diskbänken och levde om på ett väldigt respektlöst sätt. Så då var det bara att kliva upp och ta ut hunden.

Han fyller alltid en kanna med 1,5 liter vatten och massa is när han vaknar bakis. Jag tycker det är så sorgligt. Hur länge orkar en kropp den misshandel han utsätter sin för?

Jag väntar alltid med att kliva upp tills mannen gått iväg. Så han vet inte ens om att jag varit vaken. Jag undviker honom så mycket det går när han har druckit. Det är också det som är påfrestande. Som när hunden vaknar.... Jag skulle egentligen behöva kliva upp då och antingen be mannen ta ut honom (gjorde det misstaget en gång och det var då beslutet om skilsmässan togs, hans ilska för att jag bad honom ta ut hunden var helt sjuk) eller ta ut honom själv, men det skulle skicka honom signalen om att jag är vaken och typ redo att umgås eller nåt. Så jag kan behöva ligga vaken i sängen en timme och vänta tills han somnar för att ens våga gå ut ur sovrummet. Det här har ju också lett till att jag är livrädd att behöva gå på toaletten när han kommit hem så jag kan gå på toaletten 3-5 ggr första timmen jag lagt mig i sängen. Kroppen reagerar så skumt och nervöst.

Vissa som skriver under anhörigsidorna uttrycker irritation över att deras män somnar extremt tidigt pga alkoholen. Jag har ofta önskat att min man gjorde samma sak men han är helt tvärtom. Han skulle kunna vara vaken 24 h. Och kommer han hem stupfull kan han ändå vara vaken 2 timmar till. Och det har ju lett till alla gånger han väckt mig för att ha sällskap. Gud vad jag önskat då att han bara kunde tuppa av.

De gånger han mått så illa att han kräkts har han ändå lyckats hålla sig tillräckligt vaken för att tvinga mig att sitta uppe med honom. Och han har till och med orkat bli arg och fått mig att stanna uppe pga rädsla för bråk. Aldrig att han bara somnat.

Men sedan dagen efter så tar han igen sömnen med råge.

Ibland undrar jag vad folk i vår stad ser på nätterna när han är ute. Han måste ju vara välkänd på uteställena här. Det tycker jag är pinsamt. Tur att jag själv aldrig nånsin är ute så. Och tur att vi aldrig gör nåt ute ihop egentligen. Jag skäms över att ha en man som lever rövare ute på nätterna.

Profile picture for user miss lyckad

Vad jobbigt du verkar ha det..Din snart ex-man verkar väldigt hänsynslös i många avseenden..När jag bodde ihop med barnens pappa, var det lite likadant..Men våra barn var större, så han fick skärpa till sig emellanåt, dom sa till honom..Det gjorde jag med såklart, men väl när folk har alkohol i kroppen är det ingen ide med samtal..Ibland tror man att man kanske ångrar separationen, det har jag aldrig gjort, men jag träffade ju exet ett kort tag och trodde det fanns en chans..Nu är han barnens pappa för mig..Ibland en tragisk sådan..Alla har chans att välja annorlunda och göra fina val för sig och sina barn..Dom som inte gör det, får skylla sig själva..Relationerna blir dåliga, och barnen tar avstånd..Hoppas du får kraft emellanåt lim, så du orkar..Varm kram????????

Profile picture for user Lim

Tack för peppen miss lyckad ❤️

Igår var jag ute på restaurang och även i en bar. Det var födelsedagsfirande så jag bestämde mig för att klara av en sån miljö även om jag ogillar den.

Jag undvek fylleblickarna så gott det gick. Alltså herre min skapare. Folk såg ut som levande döda i ögonen. Det var mycket länge sedan jag såg ett stort kollektiv med den blicken. Jag ser min man ibland och har väl inbillat mig att bara han ser ut så. Men det är ju halva stan. Grå, stirrande och bortkopplade ur själen. Mycket läskigt.

Jag hade tack och lov två nykterister (wow!!!) i mitt egna sällskap. Vi delade en flaska alkoholfritt bubbel. Det var så underbart med likasinnade. Resten av vårt sällskap drack alkohol men det gjorde inget.

Jag kom hem ganska sent och mannen var låg. Han tyckte nog det var jobbigt att jag gjorde nåt utanför hemmet som dessutom innehöll ett uteliv bland mycket folk. Men jag ska inte fokusera på det. Idag var han glad igen och han har gått ut. Hans frihet är tillbaka ?

Det var en jättefin kväll igår i alla fall och jag är så stärkt i mitt beslut om evig nykterhet. Så lycklig!!! Jag lider med de som lever i masspykos och tror att alkohol är livets tröst och lycka.

Idag känns det bra i hjärtat.

Kram ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Om utekvällen..Precis så uppfattar jag också fulla folk som nykter..Det värsta är att jag varit likadan..Sicken tur och skicklighet lim, att vi vänt från fyllelivet till ett liv fyllt av det friska..????

Profile picture for user Lim

Visst är tanken sjuk miss lyckad, att man själv faktiskt varit en del av masspykosen? Tack och lov vi kom ut ur det!!

Jag har ju inte varit i krogmiljö på många år (bara på finare restauranger och aldrig senare än kl 21) men nu när jag fick se lite av det igen så svindlar det nästan för mig. Min man (snart ex) lever i den miljön regelbundet. Och då inte bara i bar och restaurang utan han är ju ute på krogen på uteställen där folk går för att dricka och dansa. Ungdomar och omogna vuxna. I den miljön som är sååååå obehaglig för mig lever min man. Bara den tanken får mig att känna att vi INTE passar ihop. Och vad i hela helvete får han ut av det???? Vara dyngfull men några kompisar och 250 främlingar? Istället för att vara hemma med sin familj? Jag kände nu att hade jag sett honom ute skulle jag antagligen fått se en hel del saker jag inte borde se. SJÄLVKLART stöter han på tjejer i den miljön. Allt annat är fullkomligt otänkbart känner jag nu. Varför skulle han annars söka sig till en sån miljö? Han är väl inte så galen i dansgolvet att det därför han inte kan hålla sig därifrån?

Nej. Det är lurt. Och med tanke på hur han ser sanningen på ett annat sätt än jag så kan han säkert helt uppriktigt och ärligt säga att han aldrig stött på någon tjej. Men om jag skulle se honom skulle jag säkert tycka annorlunda. Och dessutom gör han massa skit när han dricker. Han har sagt vidriga saker till mig som han aldrig skulle säga nykter. Han har betett sig fruktansvärt mot mig och barnen pga alkohol. SJÄLVKLART har han varit olojal mot mig ute på krogen. Det är så självklart. Men eftersom att inget man gör när man är full räknas så har han inte gjort nåt.

En man som lever i den miljön är inte en man för mig. Inte ens om han hade varit en bra man i övrigt. Jag klarar inte av den stora kontrasten mellan mig och det.

Jag vill leva helt annorlunda.

Profile picture for user Knaskatten

Visst ser man allt helt annorlunda när man är nykter. Hur oattraktivt det är med simmiga blickar och klumpighet. Fy. Får ångest när jag tänker på att jag själv har varit en av de fulla ute på krogen.
Aldrig mer.

Profile picture for user Lim

Å Knaskatten, vi är fria från det där. Det är så skönt.

Mannen kom hem 4.40 imorse. Runt 7.40 ungefär kom han upp och drack vatten. Fortfarande full! Han vinglade alltså. Han smällde till mig på rumpan. Äckligt!!!!!!

Han pratade häromdagen om hur svårt det ska bli att bo ensam. Jag sa att han alltid är välkommen hit men att det är alkoholfritt här då. Plus att om han druckit ska han inte komma hit. Nolltolerans sa jag.

Jag bestämde mig igår för att börja ordna här hemma ändå. Fixa så barnen får sina efterlängtade rum. Jag kom ganska långt igår men har mycket kvar. Kände plötsligt att det var dumt att börja. Det är mycket jobb. Men å andra sidan måste nåt hända. Jag kan inte vänta längre. Sonen som fick sitt rum klart igår kastade sig i sin säng och var så glad. Det är han som önskat eget rum allra mest.

Jag känner också att jag måste få ett eget space. I väntan på att få tillbaka rummen från alkoholen så kan jag inte bara sitta längre. Livet bara rullar på som förr. Huset en röra, jag utan plats, mannen full eller bakis. Snart har det gått 3 månader sedan vi beslutade oss för att skiljas. Trodde nog ärligt talat att han åtminstone skulle ha börjat packa vid det här laget men det känns som att han slagit rot.

En sak som känns hoppfull är att det snart är nytt år. Våren väntar och kanske mannen kan flytta med ett lättare sinne när vi är på rätt sida av året. Det är ett trauma att flytta så jag fattar att han tycker det är svårt. Så det vore ju bra med så gynnsamma förhållanden som möjligt.

Han är väldigt oansvarig ekonomiskt just nu och det plus hans fortsatta drickande gör att jag verkligen vet att skilsmässa är den enda vägen. Vi har det trevligt och allt och hade jag vart lite blindare så hade jag tyckt han var värd en ny chans. Men det är bara för mycket knas. Jag är den enda vuxna här hemma och han dränerar mig. Han parasiterar på mig faktiskt på många plan. Han lever på mig helt nu skulle jag påstå.

Idag ska jag försöka greja klart andra sonens rum och gärna mitt eget sovrum också. Kan gå med på att vänta till kl 12 med att börja flytta möbler men sedan får mannen tåla oväsen i många timmar. Hade han inte varit här hade jag börjat om en timme.

Ha en fin dag allihopa ❤

Profile picture for user Adde

känner en som helt sonika mantalsskrev mannen på hans systers adress. Gick lite fortare då....

Profile picture for user Lim

Jaa du Adde det hade varit bra om det fanns nån att skriva honom hos...

Jag är så blandad av skuld och dåligt samvete. All ilska jag känner gentemot honom. Känslan av att jag inte respekterar honom. Alltså han styr mig till en respekt men en äkta respekt finns inte riktigt inom mig. Det känns smutsigt på nåt sätt att jag hyser så mkt agg utan att han förstår det ens. Känner mig elak och falsk. Jag vill ju vara en kärleksfull människa. Vill inte bära allt det här mörka.

Jag har tappat bort mina hörlurar så jag har inte kunnat lyssna på musik på mina hundpromenader. Saknar det så mycket för jag har verkligen kunnat fly verkligheten och mina dystra tankar. Hittar jag dem inte snart måste jag köpa nya.

Profile picture for user miss lyckad

Låter som du har energi nu, underbart..Bra att tänka framåt, att sätta gränser för din man..Finns partners som bara låter allt rulla på tills dom blir utkastade..Du kanske måste puffa på mer...Jätteskönt att du börjar greja med hemmet, som ett hem ska vara..Inte för missbrukande föräldrar...Styrka, kraft och mod..Skickar jag dig???????

Profile picture for user Knaskatten

Vilken julklapp till dina barn! Så härligt ju. Och kanske får mannen ändan ur när han märker att du kör på som om det bara var ditt hem? Vi kan ju hoppas.
Kan du kanske ge honom ett datum? Att han senast sex månader efter skilsmässobeslutet faktiskt ska vara ute, till exempel? Egentligen är det kanske lite väl generöst, men om han förstår att det finns ett slutdatum kanske han äntligen tar tag i saken. Nu kan han ju bara stanna kvar och ha det bekvämt...
Kram!

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad för peppen och tack knaskatten för detsamma ♥️

Känns jättebra att jag tagit tag i hemmet nu. Längtar nästan ännu mer till jag även kan återta vardagsrummet. Det blir så tydligt hur han faktiskt tar all plats nästan.

Fixade mitt sovrum också men det var svårt att tänka på det som MITT. Men de gånger jag lyckades känna in att det är mitt rum kändes det så himla kul på nåt sätt. Men det blir ännu bättre när han flyttat.

Han tar fortfarande så mycket energi. Han betalar inte hemma längre men behöver låna pengar av mig. Känns oroande för framtiden om han ska se mig som sin långivare. Kanske måste börja ljuga sedan om min ekonomi och säga att jag spar pengarna i ett låst fondkonto eller något. För jag vill inte behöva låna ut mina sista pengar varje månad istället för att kunna ha en trygg ekonomi.

Han har vissa hälsoproblem också som akut kostar och som han lånar av mig till för sina egna pengar har han supit bort. Och han har inbokade hälsobesök som han struntar i att gå till. Och sedan är det mig han klagar till över sin hälsa. Och han tycker det är hemskt av mig att lämna honom som ju inte är frisk.

Han är som en igel.

Han är även kallad på förhör hos polisen för något som hänt ute på krogen. När han berättade för mig kände jag mig bara så less på att detta är mitt normala. Varesig han är skyldig eller inte så är jag trött. Han ska inte ens befinna sig i en miljö där fylla runtomkring leder till händelser där polis behöver rycka ut.

Sedan ska jag lyssna och nicka och förstå hur otur han har hela tiden.

Såg honom genom fönstret idag och råkade säga högt för mig själv "nej fy fan". Känner mig så TRÖTT på honom. Trött på att livet med honom är som en jävla loop av samma vecka ut och in. Samma bekymmer. Samma dilemman och samma oro. Det tar aldrig nånsin slut på ursäkter till varför det är som det är.

Hans bästa vän är likadan. Jag har börjat grubbla på hur hans fru och barn har det också. De kvällar de drar ut ihop och jag vet att mitt helvete åtminstone snart är över. Hon sitter hemma med alla barn i deras nya hus. Jag får en klump i magen av att fler än jag är fast i detta. Eller mår hon bra? Är han kanske inte lika hemsk... Har de kanske varit ihop för kort tid så hennes förälskelse hjälper henne att förneka allt? Jag har ju tappat kärleken som ett tag kunde överskugga eländet.

Många tankar snurrar i mitt huvud så fort jag har en lugn stund.

Jag längtar till våren för då tror jag han flyttat. Längtar så mycket.

Kramar ♥️

Profile picture for user Lim

God fortsättning allihopa på forumet. Hoppas ni fått en vit julhelg på fler sätt än ett.

Jag känner mig lurad. Mannen har nestlat sig in mitt känsloliv. Han har ändrat på vissa saker och pratar ofta om att han fortfarande vill ha mig även när vi skilts. Idiotisk som jag är så sa jag häromdagen att jag tycker att han har blivit gulligare mot mig (för på flera sätt har han det) . Då sa han att han försökt förändra sig. Och pang så växte hans ego. Nu sitter han i vardagsrummet och dricker med sin kompis. Öl efter öl. Och igår smögdrack han. Han försökte låtsas som ingenting men hans små hostar när han öppnade ölen... Suck... Han vet inte att jag vet.

Mitt hjärta slår så fort för jag försöker hålla mig lugn. Skulle vilja kasta ut honom. För att palla detta måste jag försöka finna styrka. Och lära mig att aldrig få för mig att det på nåt sätt finns en framtid för oss.

Han manipulerar mig så oerhört och nu känner jag mig så ledsen. Han pratar om oss som ett par med en framtid nästan varje dag men han fortsätter med allt jag plågas av. Jag har inte viljat bli ett par igen men för att hålla honom nöjd har jag spelat med nästan. Han är väldigt "needy" och det är svårt att hitta en balans.

Så jag ska försöka hitta min ilska igen som gör att jag står upp för mig själv.

Det är inte tal om att vi inte ska skiljas men nåt i hans beteende får mig osäker på vad han tänker sig. Men ikväll blev han sitt gamla jag igen. Jag sitter i köket och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i mitt eget hem igen ☹️

Varför hittar han aldrig en lägenhet! (Jag letar också).

Profile picture for user Lim

God morgon.

Igår på kvällen kom mannen in till mig och undrade vad som var fel. Jag sa att det inte var nåt. Men han insisterade så jag sa att jag tyckte det var respektlöst av honom att dricka hemma. Hans kompis var fortfarande kvar då också. Jag sa att jag vill ha ett alkoholfritt hem och att han vet det. Jag sa att jag bor här och vill inte ha öl här. Då svarade han "jag bor också här! Och efter flera dagar jobb vill jag slappna av lite". Ja han bor här. Gratis. På övertid. Och jag sa även att jag också jobbar men att det inte gör att jag måste dricka här i vårt hus. Han frågade vart han ska dricka om inte här och jag sa bara varsomhelst. Kanske hos sina kompisar som tycker om att dricka. Det verkade ge honom panik över att inte få slappa hemma med alkohol.

Han blev typ besviken och sa att han snart flyttar och då ska jag få bo hur jag vill och göra vad jag vill. Det irriterande när han säger att jag ska få göra vad jag vill är att jag inte vill GÖRA nåt. Tvärtom. Jag vill få bort saker ur hemmet. Sluta göra och börja vara.

Lite senare kom han igen och sa att han ber om ursäkt för att han drack här. Att han ska göra det ute sedan istället.

Man kan ju tänka att jag ska bli glad över ursäkten men tvärtom gjorde det mig nervös. Det kändes uträknat för jag hörde honom diskutera med kompisen innan han kom till mig igen.

Det kändes som att allt på nåt sätt lades på mig. Är jag arg över gårdagen så har jag ingen rätt till det på nåt sätt eftersom han så artigt bad som ursäkt.

Han kom hem kl 3 inatt. Hörde hur han kräktes en halvtimme senare. Låg i sängen och hjärtat slog sådär snabbt igen. Förväntade mig att han skulle bråka med mig i och med att jag klagade igår. Men tur i oturen var han nog alldeles för full inatt. Det brukar inte stoppa honom men inatt verkar han mått för dåligt.

Jag trodde jag skulle hitta ett nedspytt badrum imorse men otroligt nog gjorde jag inte det.

Nu är jag i en otroligt jobbig fas igen. Tänker att jag är överkänslig och otacksam. Han har gjort många fina saker sista tiden och varit mer familjefaderlig än förr. Och så dricker han och jag får taggarna ut direkt trots att han inte gjorde nåt illa då. Men samtidigt är det ju själva drickandet som är problemet nu. Även om han är lugn. Men trots det så hade jag ingen plats och ingen ro i mitt eget hem. Och natten blev orolig.

Jag utelämnar en del saker pga anonymiteten som egentligen spelar in också... Men ja.

Jag känner mig överkänslig, manipulerad, förd bakom ljuset, lurad, småaktig, sviken, överdriven, felsökande, blåögd...

Det känns som att han aktivt försöker få mig att vilja ha honom kvar i mitt liv samtidigt som han smyger in alkoholen. Han ordnade fin middag igår och massa annat som liksom godkände att hans vän var här och att de drack. Han försökte lura mig helt enkelt. Och när jag genomskådade det så bad han om förlåtelse. Men det var ju redan gjort. Så jag blir kvar med ilskan över att han drack här (de dricker mycket dessutom, inte bara ett par öl) men också med en skuld över att han sa förlåt men att jag ändå inte är nöjd.

Är detta en del i en alkoholism? Hans sätt att vilja ha kvar mig och vårt liv och hans fina sätt sista tiden... Parallellt med att han smyger in alkoholen igen. Försöker han lura mig till att acceptera läget och till och med tillåta alkoholen igen? Jag blir så själsligt trött av det här för det handlar ju om mina känslor, om mitt liv och min familj. Det är ingen lek eller på låtsas.

Det är som en evighetscirkel. Nu dricker han lugnare (bråkar inte med mig) men av erfarenhet vet jag att även det kommer snart igen. Det är samma sak år efter år. Lugnt drickande, sedan aggressivt där han börjar prata om att skiljas oavsett hur vårt äktenskap ser ur för stunden, sedan ånger och lugnt temperament igen men fortfarande ett aktivt drickande, och så blir det aggressivt igen och han vill skiljas. Runt runt runt. Och mitt i karusellen står jag och kan inte göra nåt för att ändra på det.

Jag är ändå nöjd med att det fick bli lite obekvämt igår. För min vana trogen tänkte jag inte säga nåt ens. Så det var bra att han konfronterade mig när han såg att jag inte var glad. Jag har nog spelat med lite för bra sista tiden. Men jag har ju gjort det för att jag inte vågar annat. Och jag är så trött på det.

Det är smärtsamt också att luras in i en falsk trygghet. För den högsta drömmen är trots allt att få vara gift med mannen som är mina barns far. Det är alltid den högsta drömmen. Trodde att jag släppt det men tydligen inte, eftersom att jag är så lättlurad hela tiden. Det gör ont att inse att önskan om kärnfamiljen fortfarande finns kvar. Jag vill ha en annan dröm..

Nu sover han i vardagsrummet igen. Jag skulle egentligen vilja lägga mig i soffan framför julgranen och njuta av lugnet.

Allt handlar om att hålla sams för barnens skull men jag gör våld på mig själv. För att hålla honom nöjd. Nu är jag rädd igen för konflikt men jag kan ju säga att en egen lägenhet för honom innebär ju en plats där han kan slappa och umgås med kompisar över en öl eller 20. Då har han en plats för det. Och det vill han ju ha.

Jag har också fått en märklig känsla. Han säger att han vill ha mig för alltid och får mig ofta att lova att jag fortfarande är hans. Men jag undrar jag om han är i kontakt med nån tjej? Min magkänsla säger det. Och ologisk som han är så kanske hans sätt att hantera det på gentemot mig är att bli lite svartsjuk och att vilja "äga" mig. För om han är i kontakt med andra kanske han tänker att även jag kan vara det. Och det står han nog inte ut med.

När jag var gravid med vårt andra barn är jag helt övertygad om att han var otrogen. Inte att han gjorde nåt fysiskt med någon men jag är helt säker på att han var i kontakt med en tjej. Det hade jag aldrig trott om honom. Så när min magkänsla säger mig detta så finns det nog lite sanning i det.

Det gäller att jag inte har hopp kvar om oss längre för ju mer jag hoppas och tror desto större blir smällen om han plötsligt tänker gifta om sig eller liknande. Just nu arbetar han hårt för att ha kvar mig (inte hårt nog dock eftersom han ff dricker och tycker det är viktigare än mig). Men jag kan plötsligt finna mig själv helt hjärtekrossad om jag tror för mycket på att vårt förhållande ska vara fint i framtiden. Jag har fortfarande en fantasi om att allt ska bli bra bara vi får prova bo isär. Men jag tror jag måste försöka tro på den bilden mindre redan nu. Annars kan jag nog bli väldigt sårad och besviken senare.

Skönt att skriva av mig allt det här. Och skönt att jag bara ska jobba en dag till innan det blir långledigt. Behöver verkligen ledigheten nu.

Kram allihopa ❤️

PS. Tänker jag egentligen borde skriva på anhörigsidorna men jag vill så gärna ha kvar min tråd. Så det får bli som en anhörigtråd på fel plats. Mitt eget drickande är helt irrelevant. Tänker aldrig nånsin på att dricka. Men har ändå en app kvar i telefonen. 1051 dagar. Vill aldrig hänga upp min framtid på en man som inte ens kan sluta i 30 dagar för min skull. Jag vet att man ska sluta för sin egen skull för att det ska funka. Men jag tycker också att om man älskar nån på riktigt ska man kunna sluta för dens skull också. Jag slutade för mina barns skull i första hand och det har ju gått helt utmärkt. Sedan fortsätter jag på denna väg för att jag själv mår så bra av det. Men det skulle även mannen upptäcka med tiden om han bara kunde prova för min skull. Men det är jag inte värd som det ser ut. Och på sätt och vis förstår jag. Hans intresse är hans kompisar och att festa med dem. Det är hans prio ett. Så det är klart jag inte blir värd det. Men han är inte värd mig heller då...

Profile picture for user Strulan65

Du visar att det går och är en riktig hjälte så stanna här ?
Tror du helt enkelt måste ställa ett ultimatum bo här tills du hittar något men då är det 100% nykterhet som gäller.
Är en farlig situation du sitter i med alkohol, separation så vill han inte förstå får han bo hos någon vän.
Kram Strulan ?❤️?

Profile picture for user miss lyckad

När jag såg tillbaka på mitt gamla förhållande, så kom jag på att jag aldrig någonsin tagit in mitt ex i mitt liv om jag träffat en sådan man nu...Med det menar jag att se på barnens pappa som han är och har varit det senaste året..Är det en sådan man du vill ha? Ibland vill vi så mycket att man ”glömmer” all skit som varit och som partnern gjort..Du är en fantastisk person, kvinna och mamma lim..Du är värd ett gott liv..Du fixar det..???..Varm kram????

Profile picture for user Knaskatten

Fy vad jobbigt! Fattar att du slits mellan känslorna, och det är ju inte konstigt att du önskar att du kunde fortsätta vara gift med dina barns pappa. Men när han dricker och inte respekterar dig så är det inte bra för varken dig eller barnen att fortsätta ihop. Det gör våld på er.
Jag tycker att det är en helt rimlig begäran att ert hem ska vara nyktert. Han har haft flera månader på sig att få tag i någonstans att bo nu. Det minsta han kan göra när du har varit så snäll och låtit honom bo kvar är att hålla hemmet nyktert och i ordning.
Jag tänker att du skulle kunna använda årsskiftet som kommer nu. ”Från och med nyårsafton kommer det här att vara ett helt alkoholfritt hem.”
Sedan skulle jag gärna lägga till något i stil med ”och den 31 januari ska du ha flyttat ut - har du inte hittat en lägenhet då får du hyra in dig i andra hand eller bo hemma hos en kompis.”
Han har skrivit under skilsmässopappren, han har haft flera månader på sig. Och han behandlar dig inte schyst nu när han försöker manipulera och ge falska förhoppningar samtidigt som han väljer alkoholen.
Förmodligen är det bästa för honom också att få lite krav ställda och få ta konsekvenserna av sitt handlande. Hur ska han annars ha anledning att förändra sig?
Ta hand om dig, fina Lim. Läs igenom din tråd, påminn dig själv om allt som har varit. Det är dags att det får ett slut. Ett gott slut! ❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Hej hej sista dagen på året.

Jag hämtade mig inte riktigt efter mannens senaste drickande här hemma. Jag blev för besviken. Och dagen efter var ju en bakisdag och han gick inte ut förrän två dagar senare. Då sa han att han kände sig deppig av mörkret. Jag kände bara att han åter igen ville göra så att det var honom det var synd om.

Igår när jag kom hem från årets sista arbetsdag var hemmet en röra. Jag har lyckats ha det fint, mysigt och rent under de lediga dagarna men så går det en halv dag och det är matrester här och där (bland annat sill!). Barnen bråkade med varandra och de hade fått dålig lunch.

Idag när mannen vaknade började han reta mig genom att leka på ett sätt med vår hund som gör att han tjuter till. Och varenda gång han gjorde det så tittade han på mig som en retsam liten skitunge. Jag sa det till honom att jag tycker det är ett skumt beteende att vilja reta mig med det där. Han var förvånad.

Några små saker ledde till att vi nu är osams. Jag har alltså visat irritation mot honom kanske tre gånger. En igår (som jag förklarade och bad om ursäkt för) och två idag pga hans retsamhet. Och då börjar hoten hagla. "Så som du har behandlat mig och varit otrevlig de här dagarna (antar han menar sedan vi bestämde oss för att skiljas) det ska du få känna sedan!! Du ska få se!".

Jag blir så paff. Jag behandlar honom så bra! Visar jag någon form av missnöje en enda gång så tycker han att jag alltid är otrevlig.

Hela hela hela tiden måste jag spela ett spel för att han ska vara nöjd. Inte klaga, inte tjata, inte vara ärlig med mina känslor. Och plötsligt orkade jag inte för en kort stund och direkt blev det bråk.

Nu är jag arg på mig själv som inte bara bet ihop. Samtidigt verkar detta ständiga ihopbitande bara göra att jag aldrig kommer nån vart!

Han vet vad han ska säga för att få mig att må dåligt. Det är dessa hot hela tiden. Nu är jag spänd och orolig. Och han vet det nog.

Om han märker att jag mår dåligt, vilket jag gjort ett par dagar, så väcker det en ilska i honom istället för empati. Han blir störd av att jag inte mår bra. Han är glad när jag är glad och arg när jag är ledsen/missnöjd/låg.

Jag hade sagt till honom att jag inte visste vad vi skulle göra till nyår då våra planer blev inställda. Jag försökte få ihop något med oss bara. Jag, mannen och barnen. Han visade vilja att göra nåt. I förbifarten fick jag veta att han ska jobba... Han tänkte inte ens tala om det. Så jag gjorde planer. Fick veta igår att han slutar ikväll rätt bra tid och då ska han träffa kompisar! Han visste att jag oroade mig för nyår. Men han ordnade nåt åt sig själv bara. Det ligger också som en besvikelse över mig för att jag var DUM som trodde att han faktiskt brydde sig en gång.

Jag avskyr att vara osams så jag skulle lätt kunna försöka lösa det här. Men det är ju detta jag har fått nog av! Att alltid fixa allt och vara nöjd och glad fast jag egentligen vill skrika.

Ibland undrar jag om han ser på mig som en mamma. Han vill ha hjälp med allt och bor ju till och med gratis nu plus att han inte ens handlat maten vi har nu. Han vill bli omhändertagen och daltad med och han vill bli älskad villkorslöst. Jag städar och tvättar och ringer telefonsamtal åt honom. Det är kanske därför han blir sur när jag inte beter mig som en mamma.

Jag hoppas så innerligt på ett bra år 2020. Ett år som gör mig harmonisk och lycklig. Jag hoppas så mycket. Vill inte ha bråk och konflikt. Kära gode Gud, ge mig och barnen ett fint år 2020.

Profile picture for user Knaskatten

Kära fina Lim.
Jag skulle önska att du - istället för att bli arg på dig själv för att du inte orkade bita ihop nu sist - blev heligt jävla asförbannad på din skitstövel till karl. Det är han som förtjänar din ilska, inte du. Han utnyttjar dig och din godhet! Och du gör våld på dig själv genom att låta honom göra det.
Är det inte dags att verkligen säga ifrån? Sätta ner foten? Ge honom ett datum då han ska ut ur huset? Och fram till dess se till så att han 1) betalar för sig vad gäller mat och husrum 2) respekterar era ytor och städar undan efter sig 3) håller hemmet nyktert och (framförallt) 4) respekterar DIG och barnen och förstår att han är i ert hem, inte i sitt eget.
Jag förstår att det säkert är mycket mer komplicerat än vad jag får det att låta, men det är ju inte så konstigt att begära att han ska flytta när ni nu faktiskt har bestämt att ni ska skilja er.
Jag tänker att 2020 är DITT år. Starten på ditt nya, starka liv. Där du prioriterar dig själv och ditt välmående. I så många år har du satt honom främst - nu är det din tur.
Nästa nyårsafton ska vi skriva att 2020 har varit ditt bästa år hittills och 2021 ska bli ännu bättre. Du förtjänar det.
Allt gott och all lycka och all styrka till dig!
❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Idag sken solen. Kändes som ett gott tecken.

Jag ska öva på att bry mig om vad jag själv tycker är rätt. Inför kommande år. Man kan ta in andras åsikter osv men i slutändan måste man stå för det man själv faktiskt tycker.

Jag mår inte helt bra just nu. Men nu satt jag en stund och tänkte och jag insåg att jag ändå har kommit en bra bit. Förut drömde jag om dagen jag skulle våga ta steget och skicka in skilsmässoansökan. Trodde det skulle dröja säkert 5 år till! Men nu har det gått 3 månader sedan vi skickade in dem.

Jag har då och då en form av inre panik, det känns som att jag aldrig kommer att få känna mig som en fri människa. Men så tänker jag att jag har ändå kommit en bit. Ett steg i taget. Det gäller bara att hålla fast och ihop.

Börjar drömma om att mannen ska bli kär i nån annan. Släppa mig. Bli glad samtidigt.

Blir han lycklig i sitt nya liv kanske han lättare släpper mig och besvikelsen över att jag inte orkar mer av livet med honom.

Inatt kommer han att vara full. Men jag och barnen ska inte sova hemma så jag slipper i alla fall ha ont i magen för det. Är han sur kanske han skickar några arga sms men det ska jag försöka skaka av mig. Jag är så trött på att hans sinnestillstånd ska påverka mig jämt.

Jag måste dessutom försöka våga se mig själv som en person även utan barnen bredvid. Så länge jag hela tiden tänker att de är jag så vågar jag inte nånting. Är alltid rädd att de ska komma i kläm. Jag måste våga tro på att det kommer att bli bra för oss alla tre. Jag kommer att bli så mycket gladare om jag får slippa all stress mannen ger mig. Men jag är rädd att få en värre tillvaro isär om han blir hämndlysten. Just därför måste jag öva på att inte bry mig om hans humör. Jag är van att ansvara för hans humör. Men jag måste öva på att sluta. Annars kommer jag att må dåligt varje gång han visar minsta tendens till att vara sur mot mig.

Försöker se med spänning på det kommande året istället för med rädsla. Jag är på rätt väg.

Jag vill inte att barnen ska minnas mig som alltför ofta ledsen eller som en mamma som har massa hemligheter för dem. Vill kunna vara öppen och glad. Inte dölja och sopa över både händelser och känslor.

Det nya året ska bli en pånyttfödelse.

Ser nästan framemot dagen då alla grannar får veta att vi flyttat isär. Känns som att de under alla år sett hur ensam jag är. Känns som en revanch när de får se att jag fick nog och att jag ska bo här själv med mina pojkar. Jag är ingen dörrmatta även om de flesta nog tror det just nu.

Revanch och pånyttfödelse. Och fortsatt nykter, nu och för alltid.

Profile picture for user MondayMorning

Va inte rädd.
Du tar helt rätt kliv.
Var modig.

Önskar dig all harmoni i världen som ni är SÅ värda. Du och dina barn.

Gott slut - ut med skiten. Gott Nytt år när det blir - in med ny ljus energi.

ps vi är på rätt sida mot våren och ljuset igen... om ett par timmar

Kram

MM

Profile picture for user miss lyckad

Du har gjort jättesteg framåt!! Grattis till det?..Det är inte alls mycket kvar nu..Och du vet ju både hur du ska tänka och agera..Inte alla som vet det, i din sits..2020 blir ett Gott år..Kram?

Profile picture for user Lim

Knaskatten, Ler, miss lyckad och Monday ♥️ Tack till er. Och jag önskar er ett underbart år 2020.

Knaskatten, det du skriver är så rimligt och rätt. Borde göra allt det du skrev. Men... Det där men:et. Gör jag så kommer vi garanterat skiljas som riktiga ovänner. Det kan förstöra de kommande åren totalt. Även om det egentligen är det rätta och rättvisa. Men när jag tänker efter har inget nånsin varit så rätt och rättvist alls på många år.

Jag skickade några glada sms till mannen igår och när jag och barnen kom hem idag sa jag gott nytt år och var glad mot honom. Ska försöka ha ett pokerface. Han vet var jag står i alla fall efter dessa lite mer "rocky" dagarna.

När vi kom hem låg mannen och sov och det står en tom spritflaska på bordet. Tänk vad olika vi väljer att leva våra liv. Jag startar varje morgon lika nykter som jag slutar kvällen. Han däremot badar i alkohol och alkoholångor så fort han är ledig. Hur han orkar är en gåta.

Han dricker mycket sällan sprit så att de gjort det här hemma igår visar liksom på hur tragiska de är. Alla som var här igår är familjefäder med fruar och barn. Känns så SKÖNT att jag är en av fruarna som sagt upp sig som fru.

Jag känner en stor förväntan på det nya året måste jag säga. Men så fort jag uttalar det eller skriver det så blir jag rädd. Rädd att jag hoppas på för mycket. Tänk om jag bara kommer få ett år av stora prövningar. Men det är åtminstone prövningar som leder mig bort från ett liv som olycklig medberoende till en självisk man.

Nu är jag inne på mitt tredje nyktra år. Det har givit mig så mycket. Jag har vuxit så oerhört av att börja älska mig själv och bry mig om min egen hälsa. Allt startade där. Med mitt löfte om nykterhet. Det är jag säker på.

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user FinaLisa

Jag önskar verkligen dig ett mycket bättre och lyckligare liv än vad du har nu. Så hoppas verkligen att 2020 blir ditt år på riktigt, inte bara en önskan.

När jag läser dina inlägg så kretsar allt runt mannen och hans hänsynslösa sätt att vara mot dig och barnen.
Förstår inte hur du står ut?!
Du är alldeles för förlåtande mot honom och han utnyttjar dig till max.
Vad tror du kan hända om du sätter hårt mot hårt? Du säger att det kan bli problem längre fram, men på vilket sätt?
Det är ju bra i och för sig att du skriver här på forumet för det är ju samtidigt en dokumentation som är så in i vassen grundlig. Och den kan ju komma till nytta framöver om det skulle bli en juridisk konflikt.
Hoppas du inte tar mitt inlägg som kritik mot dig, jag vill ju bara dig allt det bästa.?
Blir bara så ledsen för din skull...?
Kram ?

Profile picture for user PimPim

Gott Nytt År till dig och vad jag läser mig till så är du stark och på väg att stå på egna ben med rätt fokus på nykterhet och utan medberoende. Du kommer fixa det så bra, vilken stjärna du är mitt i hela skilsmässokarusellen. Det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten och detta nya år blir ditt år med fokus på dig fina Lim?

Kram PimPim?

Profile picture for user Lim

Tack snällaste finalisa och pimpim ♥️ jag tar åt mig och blir stärkt av att ni stöttar. Och stärkt av andras ilska mot min man. Ni upprörs åt mig fastän jag inte ens skriver allt. Tack för att ni alla som kommenterar hjälper mig att hålla kvar styrkan.

Igår var mannen som en förväxt treåring. Han gnällde om att vara hungrig, gnällde om att vilja ha choklad. Han var retsam och han var avundsjuk när barnen eller hunden ville vara med mig. När jag tillslut reagerar säger han alltid att han bara skojar. Men jag tror inte det. Han kamouflerar det riktiga behovet han har; att reta mig och att visa missnöje.

Tänkte ett tag att jag borde filma honom när han håller på. Skulle han få se filmen sedan skulle han nog häpna över vilken bebis han är.

Han var ju bakis igår då givetvis. Och då stannar han ju hemma och drygar sig hela dagen. Usch. Han klagade även på sin hälsa. Klagar över smärtor här och där. Men de är direkt relaterade till en sjukdom han har och som han vägrar sköta. Jag har försökt även där att stötta och peppa honom till ett hälsosamt liv men han lyssnar ju inte. Men däremot klagar han på symptomen hela tiden. Vad jag ska svara vet jag inte för han tar ju ändå inte åt sig av mina råd (råd jag kan ge för att jag läst på om sjukdomen för hans skull) . Så jag orkar snart inte höra mer!!

Jag tror också att han faktiskt spenderat alla sina pengar redan för denna månad. Trots att han inte ens betalar hemma längre. Jag försöker att inte ta på mig ansvaret för detta. För nåt år sedan hade jag oroat mig otroligt för detta men nu försöker jag tänka att snart är han inte mitt bekymmer.

Dock oroar jag mig för att bli hans långivare. Så jag ska vara tydlig från början där att mina pengar absolut inte räcker till det. Jag har redan ett helt hushåll att ta hand om. Ibland tänker jag att han skulle behöva en god man... På riktigt alltså. Vill han låna nu tänker jag säga nej.

Vanligt folk utvecklas och mognar med åren men för honom går allt baklänges känns det som. Det är så frustrerande att vara den ansvarsfulla vuxne ensam.

Som igår. När mina barn inte behövde nåt så drog mannen igång. Helt jävla sjukt. Vuxna människan var mer krävande än de riktiga barnen. Jag blir snart gråhårig.

Jag vet jag klagar helt otroligt mycket nu. Men jag måste få ut allt nånstans. Igår var det ett enormt prov på mitt tålamod. Vill ju inte bråka med honom men jag kände igår att det snart inte går att låta bli om han inte ger sig.

Jag tänkte att det vore bra för honom att bo i en tvåa men jag tänker råda honom nu att ta en sån billig lägenhet som möjligt bara. Han måste klara sin ekonomi först och främst. Jag bor stort för barnens skull men då även dyrare så jag ska absolut inte behöva vara hans bank också.

Jag börjar misstänka att han lider av spelberoende också. Jag vet att han spelar regelbundet redan men jag tror att han spelar mer än vad jag trott. För det är inte rimligt att hela hans lön försvinner på någon vecka. Han har shoppat också och druckit och lagt pengar på vissa saker som jag vet om och som var dyra men han har inte ens handlat hem mat! Det är nåt skumt med det hela. Men jag ska försöka att inte luska i det.

Ska som sagt bara säga nej om han vill låna pengar av mig.

Nu känner jag nästan att jag skiter i vår relation. För barnens skull vill jag kunna samarbeta men i övrigt... Alltså han ger mig nästan bara bekymmer och oro. Det finns inget område i vårt liv där inte något med honom har försvårat saker. Allt från att ha ett städat hem till god ekonomi och psykisk hälsa till barnens välmående. Allt försämras pga honom. Och mitt i allt det så ser han sig själv som ett offer och på mig som den känslokalla kvinnan.

Och NU kom mitt dåliga samvete igen för att jag skriver sånt här elakt om honom. Trots att jag vet att det jag skriver är sant. Antar det krockar med åren av lojalitet där jag inte ens skulle vågat tänka dessa tankar för mig själv.

Jag drömmer verkligen om ett liv som riktig singel nu. Sörjer ofta det förlorade livet som gift men när alla problem bara hopar sig i mitt huvud känns ett liv som singel som en utopi. Kan man leva sitt liv efter egna regler!!? Efter sina egna önskemål?! Det känns helt otroligt.

Min målbild är att bli singel på riktigt.

Profile picture for user Adde

steget fullt ut nu så har du ett år som bara är ditt ! Din egen ekonomi inte minst ! Det tog ett tag för mig att inse att jag faktiskt kan leva med mina egna regler, göra i stort sett vad jag vill, göra egna planer och följa dem ! Häng på vettja !!

Profile picture for user miss lyckad

Är ju vanligt..Många som växlar när något beroende blivit för ”blottat” eller att man försöker minska ett beroende..Jo du lim..Sköt dina kort väl gentemot barnens pappa..Tydliga gränser så att du själv mår bättre..Jag märker på mig själv att jag fortfarande kan bli ilsken på mitt ex, när han försummar sina barn..Men har kommit till insikt att han själv får försöka fixa sina relationer eller inte..Hans egen förlust..Mina barn är såpass smarta så dom ser vem som bryr sig och inte..Ibland har jag skickat exet bilder på barnbarnet, men tänker att det får han fixa själv hädanefter..Jag har skött alldeles för mycket redan..Jag tror att du medvetet kan sätta gränser, vara rak och tydlig..Tex..”Jag vill använda mina pengar till mig och barnen, mat osv..INTE till ditt supande och spelande..Det är slut med det nu! Kanske något liknande som passar dig att säga? Tydlighet och självrespekt är ledord..Varm kram??

Profile picture for user Knaskatten

Förstår att du är mån om att ha en bra relation med honom, inte minst för barnens skull. Men kom samtidigt ihåg att han inte lägger två strån i kors för er relation, utan det är bara du som anstränger dig. Du bygger upp och han raserar.
Jag tänker: vad är det värsta som kan hända?
I mina öron låter det som att han ser det här som en smidig lösning. Att bo gratis, ha mat i kylskåpet och någon som plockar undan. Varför skulle han ha bråttom att flytta ut? Det är ju ett perfekt sätt för honom att kunna fortsätta sitt missbruk utan problem.
Han behöver flytta, så snart som överhuvudtaget möjligt. Han får väl flytta till något tillfälligt, hyra ett rum hos någon eller vad vet jag, tills han har lyckats hitta något mer permanent. Få ut honom därifrån, byt lås och låna absolut inte ut några pengar till honom.
Ta hand om dig! ❤️

Profile picture for user Lim

Tack igen Adde, knaskatten och miss lyckad.

Skrev ett långt inlägg men blev plötsligt paranoid och tänkte att nån ska förstå vem jag är. Eller med nån menar jag typ mannen eller nån av hans kompisar. Inte för att de läser här. Men ändå. Så jag raderade allt.

Känner mig irriterad på mannen hela tiden nästan. Till och med när han är vänlig. Skriver av mig här lite fort nu bara för att jag ska klara av att vara trevlig hemma. Ska absolut inte starta nåt gräl idag. Han ska resa bort ganska snart och då får jag lite andrum. För allas skull ska jag försöka hålla huvudet kallt tills dess. Men det ÄR svårt att vara go och glad när man egentligen bär på en hel del ilska. Och då är inte ens min ilska just nu kring gamla saker utan helt färska. Det uppstår saker exakt hela tiden. Varje vecka skulle jag säga så är det nåt nytt. Med en vuxen man. Okej om det är mycket kring barn och hem osv men om den enda vuxne man bor med bidrar till krångel blir man tokig tillslut. Man ska ju underlätta för varandra! Men här är jag den som STÄNDIGT får underlätta för den andra vuxne. Hela tiden. Det gör mig vansinnig inombords.

Det var inte detta jag förväntade mig när vi bildade familj. Jag är chockad ibland över hur det blev. Över bördan jag fått i livet som gift. Hjälp alltså.

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten ❤️❤️

Igår gav jag mannen en inflyttningspresent i förskott. En sak han ska få ha i sin egen lägenhet sedan. Han blev glad! Och under kvällen pratade han om saker kring sitt kommande egna boende. Jag vill ju det men samtidigt blir det en svår känsla när jag ska bemöta det neutralt. Vill inte verka för glad åt hans flytt men heller inte det motsatta. Så att köpa en sak han verkligen vill ha kändes bra. Och som en liten knuff. Men på ett positivt sätt.

Igår sa han att han tycker det är konstigt att han ska flytta för han kommer ändå vara här mycket. Vad blir skillnaden undrar han? Åter igen sa jag att hos mig är det helt alkoholfritt. Då sa han typ "Just det!". Som att han glömde den detaljen. Och direkt jag sa det så var han inne på rätt spår igen.

Senare under kvällen pratade han med folk i telefonen. Han ska åka till dem snart och frågade om de vill ha nåt särskilt av honom. En person bad om en flaska vodka. Då pratade de om ölsorter och sånt ett tag.

De gånger mannen tvivlar på vår separation ska jag lägga upp det på följande sätt: om du flyttar får du ett ställe där du kan göra vad du vill. Du kan bjuda dit vem du vill vilken tid som helst. Ni kan dricka öl och kolla på fotboll utan att jag är sur i rummet bredvid. Du kan ha helt egna regler där som jag aldrig kan lägga mig i. När du känner dig ensam (och är helt nykter förstås) kan du komma hem till mig. Det kommer att bli bättre än vad det är nu. Båda kan vara nöjda med hur det är hemma hos en själv.

Jag måste starta på det sättet. Få honom att inse fördelarna. Och jag själv tycker sådär också. Vi får en varsin egen plats att vara oss själva på.

Mitt hem ska inte bli hans reservhem dock. Jag ska också fritt kunna bjuda hem folk. Precis som han kan i sitt nya hem utan att jag ska dyka upp oanmäld i dörren.

Jag förutspår att jag kommer att sjukskriva mig en vecka när han väl flyttar. Det kommer nog vara påfrestande för hela familjen och dessutom ska barnen klara av skolan. Så en vecka utan jobb behövs nog då. Jag är så rädd för att krascha emotionellt om jag bara rusar på. För det är lite lika på mitt jobb där många kraschar av bördan där. Jag ska se till att vårda min psykiska hälsa så gott jag kan.

Ha en fin dag!

Profile picture for user miss lyckad

Jättebra att prata om fördelar med separationen..Det är ju så man gör med barnen..Vi vuxna brukar få tänka efter själv, men ibland behövs hjälp på traven.Det är en balansgång tiden innan flytt..Hoppas ni hittar något boende åt honom snart??Kram?

Profile picture for user Knaskatten

Så klokt av dig att lägga upp det på ett bra sätt. Och att köpa en inflyttningspresent! Hoppas nu bara att han får ändan ur.... Och att det dyker upp en passande lägenhet mycket, mycket snart. ❤️

Profile picture for user Lim

♥️ Miss lyckad och knaskatten ♥️

Jag känner mig lite ältande måste jag erkänna men det hjälper så mycket att skriva ibland.

Vill skriva ner även framsteg och positiva saker.

Igår grejade mannen men några inredningsprylar och tänkte sätta upp en tavla. Han visste inte vart han skulle hänga den. Men innan han hängde upp den så sa han plötsligt "nej, jag spar den till min lägenhet sedan". Och på kvällen sa han till mig att han vill ha en särskild sak till sin lägenhet och visade vilken han menade. Och på sin resa ska han köpa saker till sin flytt. Det känns så bra att han självmant tänker på såna saker och verkar göra det med ett ganska gott humör liksom.

Samtidigt!! I min hjärna blir det som en krock av allt. Vet inte hur jag ska förklara men jag kan då och då tycka det känns helt sjukt att vi ska flytta isär. Overkligt. För min egen skull måste jag också påminna mig om fördelarna att flytta isär. Och nackdelarna med att bo ihop.

Men oftast behöver jag inte påminna mig själv utan jag behöver snarare andas och stå ut med väntan på det nya kapitlet. För detta mellanland är så knäppt att befinna sig i...

Profile picture for user miss lyckad

Det hade jag också..Tror nog att det hör till separationen..Det är ju ändå en slags kris och förändring man hamnar i..Ett steg i taget..Ibland bara vara och ta det lugnt..Du är så klok och förnuftig lim så jag är övertygad om att det går fint med allt..Stor varm kram..????

Profile picture for user Lim

Ja miss lyckad, det är verkligen en kris man går igenom. Och det är så skumt för jag går ju samtidigt igenom något jag väntat på så länge. Jag har ju viljat bryta loss länge egentligen. Och trots det så tycker jag ibland att hela idén om att gå isär är helt vansinnig. Men det är ju inte konstigt när man levt så länge ihop.

Pga sjukdom här hemma har mannen varit hemma mer än vanligt och det har stundtals gått mig på nerverna. Men han har inte druckit så det har ändå varit skönt.

Men igår var det dags igen att köra igång. Han var ute från förmiddag till runt 21. Jag var rätt så irriterad ett tag för jag hade så mycket städning att göra. Och hälften av städningen måste ju göras pga honom. Han bara reser sig på morgonen (flera timmar efter oss andra) och struntar i om det står disk bredvid eller om alla kuddar ligger på golvet. Han gör frukost och lämnar all disk i köket. Osv osv.

Han kom hem runt 21... Berusad. Direkt knöt sig magen på mig och jag blev på ett spänt humör. Filmen jag och barnen hade satt på i vardagsrummet stängde vi tillslut av för mannen började prata superhögt i telefonen bredvid oss. Han hade dessutom med sig öl hem!!!

Jag och barnen gick och lade oss istället. Mannens telefonsamtal pågick till efter 1 på natten. Jag bad honom sänka rösten en gång men vågade inte mer.

Klockan 3 vaknade jag och ena sonen av att mannen kräks HÖGGLJUTT.

För en stund sedan knackade en granne på och sa att vår hund var utomhus. Mannen sov med öppen dörr pga bakfyllan. Öppen dörr ut mot baksidan! Men en hund i huset. En ung hund dessutom. Nära en plats där massa andra hundar går sina promenader.

Tänkte på relationer i allmänhet. Insåg det absurda i att leva i tvåsamhet med fel person. Hur jag anpassar mitt liv efter någon jag verkligen inte tycker samma saker som ens. Jag lever efter nån annans nycker och regler och åsikter. Det är fan helt sjukt faktiskt. Att anpassa sig efter en person som bara bidrar med skit i mitt liv. Jag gör det fortfarande!! Hela tiden. Och jag vill inte mer!

Jag har också börjat gömma saker. Om vi har läsk hemma till exempel. Eller nåt annat som jag tänkt att barnen ska få ha en fredagskväll till exempel. Ser mannen det så dricker och äter han upp det. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag och barnen ska ta fram nåt och besviket får konstatera att han tagit allt. Ofta för att bota bakfylla. Och jag tycker det är så elakt. Ibland har jag tänkt att jag ska köpa en minikyl med lås på. Men snart är kylen i köket bara min och barnens.

Inatt när han kräktes tänkte jag att han kanske beslutar sig för att sluta dricka pga det. Att han säger till mig idag att han ska sluta. Jag försökte tänka ut ett svar... Jag har ju sagt att vi kan leva ihop om han inte dricker. Men jag måste ha ett svar om han skulle säga att han slutar nu och vill fortsätta ihop. För jag litar ju inte på det och dessutom har det gått tre månader drygt sedan vi beslutade att skiljas. Och han har druckit och tjafsat den här tiden regelbundet. Jag vill inte leva med honom även om han skulle sluta dricka nu. Vad säger man då? Att han måste flytta och vara nykter minst ett år först. Fast vet ni... Inte ens ett år räcker. Han har gjort det förut men börjat igen med åsikten om att man inte har problem om man kan sluta ett år (det året var för 10 år sedan och det lever han fortfarande på). Hans ord betyder ingenting för mig. Alls. Det är det jag får säga. Att jag helt enkelt inte litar på honom förrän han kan visa det. Och nu när jag skriver det så "hör" jag själv att jag inte tror att han klarar ett år ens nånsin igen.

Han är en alkoholist med noll sjukdomsinsikt och jag är så jävla less på att drabbas av det. Det är helt sjukt att jag som är nykterist dessutom lever med konsekvenserna av alkohol hela tiden. Det är orättvist.

Men jag kan i alla fall glädjas åt min egen nykterhet och att jag valt att skiljas från honom. Jag är ofta rädd att barnen ska komma i kläm och mår ganska (mycket) dåligt av det. Är rädd för konflikter med deras pappa. Är så rädd att deras kommande tonår ska vara besvärlig pga vår skilsmässa och deras rent ut sagt konstiga pappa. Är rädd att inte kunna vara bromskloss i deras konflikter med honom osv. Men å andra sidan så finns mitt hem alltid här helt fritt från konflikt och alkohol och felaktigt föräldraskap. Här kan de alltid pusta ut om det skulle vara svårt med deras pappa. Plus att jag sätter ribban för vad en relation får vara. En man får inte behandla sin partner såsom deras pappa behandlar mig.

Jag minns när mina egna föräldrar skildes. Jag var äldre än mina barn nu. Jag kom ganska mkt i kläm pga min pappa. Men fristaden jag hade hos min mamma var så värd det. Och jag valde tillslut att bara bo med henne. Hade mina föräldrar bott ihop än idag vet jag knappt om jag hade haft en relation till min mamma nu. Jag hade inte orkat befinna mig i deras gemensamma hem och min tonår hade varit jättesvår om jag levde med min pappa.

Nu är mina barn för små för allt för ärligt prat men om de upplever att deras relation till sin pappa är svårt i framtiden ska jag alltid berätta ärligt om saker och ting så att de vågar lita på sina känslor. Deras pappa är väldigt självisk och han är en sån typ som säger "har ni saknat mig?" när han kommer hem istället för att säga "jag har saknat er!". Han vill hela tiden ha bekräftelse. Till och med av barn. Han utövar ofta "silent treatment" och gjorde det mot vår äldsta son redan när han var 2 år. Det var helt vidrigt och jag borde kastat ut honom redan då.

Vet ni en sjuk sak. Trots att jag skriver allt detta och TYCKER allt detta så tänker jag i bakhuvudet "men han är snäll också. Han gör ju såhär och såhär och bla bla bla". I mitt bakhuvud sitter jag på allvar och försvarar honom från det jag själv skriver.

Men jag ska skriva ändå. För att försöka tysta rösten i bakhuvudet som ljuger för mig om att jag borde stanna med honom och sluta vara så negativ.

Nångång ska jag investera i mig själv och gå i terapi. Jag har så mycket att bearbeta. Och jag är rädd att mina egna underbara barn kommer att ha massa i bagaget också in i vuxenlivet. Men jag ska göra mitt bästa för att de ska känna att de alltid har en helt trygg plats hos mig där man får säga allt man vill och känna allt man känner.

Jag kan trösta mig med att de åtminstone inte har uppfattat allt som skett under åren. När de var yngre sov de genom bråken mannen startade. Nu när de är stora nog att förstå så lämnar jag. Och hoppas att jag lämnar i tid. Och hoppas att det inte blir värre i framtiden när vi ska samsas som skilda...

Profile picture for user Knaskatten

Det är nästan skickligt av honom att lyckas vara så självisk som han är! Att komma hem och förstöra filmkvällen för er, väcka barn genom att kräkas(!) och sedan öppna dörren på natten utan tanke på säkerheten. Nej fy fan. Det är dags för honom att flytta ut.
På riktigt, Lim, kan han inte bo någon annanstans i väntan på lägenheten? Det är ju inte hållbart som det är nu. Och han fortsätter att visa att han inte ens försöker förändra sitt beteende, trots att du nu är snäll nog att låta honom bo kvar och han vet exakt vad det är du har svårt för.
Tre månader är lång tid. Hur lång tid ska du ge honom?
Kram! Skickar en massa styrka till dig! ❤️❤️❤️

Profile picture for user miss lyckad

Både som pappa och sambo..Känner igen lite av beteendet när jag separerade från exet..Framför allt i fyllan..Dock störde han inte nattetid..Förstår lim att det inte är lätt att slänga ut någon, men ett samtal om hans agerande när han är nykter vore nog bra..Framförallt barnen som måste finna sig i detta..Vi vuxna kan ju välja om vi vill vara kvar i något dåligt..Största styrkekramen❤️

Profile picture for user Strulan65

Usch stanna inte en minut längre än vad du behöver med denna man. Levde i 10 år med en sådan man, som trodde att han var gud och vi andra fanns för att behaga hans ego.
Skickar så många styrkekramar till dig// Strulan ❤️❤️❤️??

Profile picture for user Lim

Knaskatten, miss lyckad och strulan, ni har rätt.

Det svåra är ju att när han väl dricker så har han glömt det vi pratat om när han är nykter. Det är väl det som är det största problemet just vid drickandet; att allt det som är viktigt plötsligt inte är det längre. Att det inte går att lita på att det man bestämt gäller längre.

Igår var jag ute och åt med några kompisar. Jag behövde det verkligen efter lång tid hemma med sjuka barn. Mannen var hemma med barnen, deras kompisar och så sin egen kompis. De drack öl. Jag kom hem strax efter 21.30. Jag var på gott humör för att jag fått lite egen tid med vänner så jag sa inget om ölen hemma.

Mannen och hans kompis begav sig ut så jag och barnen gick och lade oss. Jag hade svårt att somna så jag tittade på film till efter 1. Så som det blir när han är ute och dricker.

Runt 3.30 hör jag ytterdörren öppnas och så börjar mannen ropa på mig? Alltså från en annan våning. Sedan kom han i trappen till sovrummet. Han började säga att han älskar mig, att han ska begå självmord utan mig, att han vill dö. Jag vägrade kliva ur sängen för att gå och prata med honom men han låg i sängen och pratade och grät om vartannat. Tack och lov somnade han efter kanske 20-30 minuter och han började inte bråka.

Han är vaken nu och har mött mig helt utan nån form av insikt om att han åter igen väckt mig på natten sådär. Fokuset är på honom och att han vill ha min närhet även om vi flyttar isär. Vilket jag kan gå med på till viss del.

Nu till det positiva (och som antagligen utlöste nattens ångest hos honom)... Han står som etta på en lägenhet. Tänkte inte skriva det här ens för är rädd att jinxa allt. Men jag är så nervös och det är ett par dagar kvar innan vi vet om någon går om honom i kön.

Planerar i huvudet att säga så som jag skrev tidigare. Lägga upp allt det positiva för honom med en egen lägenhet. Alla fördelar med det.

Jag vet att det var alkoholen som gjorde att han bröt ihop inatt. Utan den hade han hållt gråten inom sig och jag hade nog inte vetat.

Det finns givetvis aspekter i allt som jag inte skriver om här pga anonymiteten men om jag kunde skriva det så tror jag många skulle förstå varför jag låter honom ta sån tid på sig. Eller varför jag måste det helt enkelt.

Det tar tid allting. Och jag inser att även när vi flyttat isär så kommer det behövas lång tid av att försöka hålla allt friktionfritt. Jag kommer behöva ta hänsyn hela tiden till hans krisande. Det är väl därför jag önskar att han blir förälskad i nån annan... Men men.

Håll era tummar för att jag har goda nyheter om några dagar.

Kram!

Profile picture for user Strulan65

Håller tummar och tår, att han kan packa och sticka. Hoppas du förstår att du är i en riktigt farlig sits nu, man som dricker och inte vill lämna.
Skickar all kraft till dig och var rädd om dig och barnen ??// kram Strulan ❤️

Profile picture for user Knaskatten

Vi vet ju inte allt om din situation, men jag vet i alla fall att du är en klok och empatisk person. ❤️ Du gör säkert helt rätt i den sits du befinner dig i, så länge du inte äventyrar din eller barnens säkerhet eller får stå ut med alltför mycket på vägen.
Håller alla tummar i världen för att han får lägenheten och sedan flyttar ut! Det vore ju fantastiskt om allt kunde lösa sig snart utan några större konflikter.
Håll oss uppdaterade fina Lim. Kramar!

Profile picture for user Vinäger

Har läst tillbaka en del i din tråd.

Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas förstås att allt snart ordnar sig till det bästa.

Du är bra, mycket bra, glöm aldrig det.

Kramar i massor till dig

Profile picture for user Lim

Tack strulan, knaskatten, Ler och vinäger ♥️

Det har gått bra. Vi har fått goda nyheter angående lägenhet men jag känner mig inte säker förrän kontraktet är påskrivet.

Känner mig inte särskilt glad överlag just nu ärligt talat. Även om saker och ting går åt rätt håll. Det känns tungt.

Men det blir nog bättre snart. Det är bara att härda ut liksom.

Kram ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Har du förmodligen fortfarande..Det verkar ändå som om att ju närmre eget boende för barnens pappa, desto säkrare börjar du känna dig..Allt blir mycket lättare sen..Framförallt att kunna leva utan alkohol i sitt hem..Och att barnen och du kan känna er trygga..Jag hoppas innerligt att bostaden nu blir hans???..Jag önskar dig allt gott, och att du alldeles snart får det lugnet du förtjänar..Skickar dig energi och styrka..??✨✨Du gör det så bra?..

Profile picture for user Ler

Hmm , .. Lim det kan vara så att livet på ngt sätt kommer ifatt dig och det är därför det känns tungt .. Jag har också kunnat känna så , alla minnen och känslor .. Blicka nu framåt mot ljuset .. Snart är våren här ?

Profile picture for user Knaskatten

... med de glada nyheterna! Hoppas, hoppas att det innebär att du snart får bo ensam med barnen och ta tag i er framtid på riktigt. Försök upparbeta peppen och håll drömmarna om hur ni ska ha det vid liv. (Och påminn dig om varför det här är bra och rätt genom att läsa igenom några av dina gamla inlägg?)
Så glad att det nu verkar ordna sig äntligen!
Stora kramar! ?

Profile picture for user Lim

Bakslag igen. Ingen lägenhet. Jag gråter och gråter. Det är så slitsamt. Ovissheten. Sorgen. Ilskan. Frustrationen. Panik allt oftare.

Mannen är bortrest. Har varit det ett tag och är det i en vecka till. Det har varit så skönt. En smak av hur livet kan vara när man slipper stressen av en annan vuxens ovanor.

När han kommer hem igen måste jag hitta nåt sätt att hantera allt på. Hur fan nu det ska gå till. Jag vet att flera tycker att jag ska kasta ut honom. Men det är verkligen inte ett alternativ, det är bara inte det. Utan jag måste stå ut bara. Men jag har åtminstone denna tid när han är bortrest fått insikt om att jag måste vara den som bestämmer här. Han FÅR inte dricka här igen. Jag ska be honom sova borta om han dricker ute. För nu orkar jag inte en sekund till.

Jag är så nedslagen och ledsen nu. För i flera veckor har jag laddat. Sörjt också men mest laddat inför att mycket snart bo själv. Nu blir det som en krock inom mig som är så hemsk. Som att jag var på väg i ett flygplan till en paradisö och precis när vi skulle landa så vänder planet hem igen till en mörk vinter.

Och jag är så trött på att tänka positivt. Men jag måste. Försöker direkt tänka "men nu hinner det bli ännu närmare våren" och "barnen hinner bli ännu lite större innan de ska ha skilda föräldrar" osv osv. Men jag är så trött på det. Att försöka vända sanningen till nåt bättre än vad det är.

Vet ni vad det värsta är....som gör mig mest gråtfärdig. Det är att han ska fortsätta stöka till och smutsa ner här. Ja drickandet är förstås det värsta av allt men sedan är det att leva i en röra hela tiden och aldrig få vila.

Kanske får dra igång ett rens ihop här. Att när han kommer försöka våga säga att vi måste börja rensa och städa här och packa saker han kan ta med sig. Hur nu det ska gå till. Han orkar ju aldrig sånt.

Har lust att ta bort de mattor han ska ha. Göra allt kalt och tomt. Då blir det också mindre stök. Fan också. Säg att det finns en mening med detta...

Suck.

Profile picture for user miss lyckad

Men detta gör att du måste bli ännu mer bestämd kanske? Den snälla metoden verkar inte gå hem hos din snart expartner..Man kan vara tydlig och bestämd, men det vet du nog redan..Så trist när du nu trodde att det skulle bli av..Jag har en känsla av att barnens pappa är hyfsat nöjd med situationen. Kunna fortsätta supa..En kvinna som jobbar stenhårt, betalar det mesta, tar hand om barnen, städar, roddar, lagar mat..Hoppas det blir en förändring snart..Skickar massor av styrka och energi till dig??✨✨✨??Kram..

Profile picture for user Knaskatten

Vilka tråkiga nyheter. Usch. Sånt bakslag! Förstår att det känns jättetungt för dig.
Kan du inte börja rensa och fixa och dona nu när han är borta? Börja packa ihop lite saker, fixa lite som du vill... och när han kommer hem blir det lite nytt. Han har saker i lådor, får inte dricka hemma längre och du accepterar inte att han smutsar ner och inte betalar? Rimligt ju. Då kanske det inte är lika bekvämt att hänga kvar hemma?
Stor kram till dig! Det KOMMER att ordna sig. ???

Profile picture for user FinaLisa

Lim, jag tycker du ska gå på Knaskattens förslag, packa ner hans grejer i lådor, förbjud alkohol och vägra serva honom med allt från mat till rena kläder.
Helt sjukt som han håller på!? Att han inte skäms nån gång!!? På riktigt!
Stora kramen till dig Lim??

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad, knaskatten och finalisa ♥️

Jag har varit på väg ett tiotal gånger att börja packa ner saker men det är som att luften går ur mig och jag väljer att göra annat istället.

Jag mår väldigt dåligt just nu av många orsaker. Ingenting går riktigt bra nu... Eller vissa saker går kanske bra men det är för att jag sliter så.

Försöker verkligen se det som en tillfällig period i mitt liv. Försöker se ljuset i tunneln. Man kan komma ut starkare. Men just nu mår jag inte bra och det är lika bra att erkänna.

Om ett par dagar kommer mannen hem igen. Jag har inte saknat honom en enda gång. Det har inte hänt förut att jag varit så obrydd av hans frånvaro. Jag har behövt den här tiden själv för att rensa tankarna och läka. Det har resulterat i bra stunder men känslor har också bubblat upp. Känslor jag har tryckt ner länge. Så pga det mår jag sämre nu trots att jag egentligen mår bättre. Låter kanske konstigt. Men jag har kunnat ta tag i andra saker än allt som skett kring mitt äktenskap. Saker som är stora och viktiga och som också får mig att må väldigt dåligt. Jag har haft panikångest och katastroftankar och brytit ihop.

Men idag just i denna stund försöker jag bara andas. Det är vad det är och allt har en mening. Jag måste tro det.

Jag vet i alla fall nu 100 procent säkert att jag inte kan leva med honom mer. Jag visste det innan till 90 procent men nu när jag i några veckor varit själv förstår jag det helt. Jag har kunnat vila hemma. Slappnat av. Mått bra. Sluppit all evig städning. Kunnat sova på natten. Jag har haft plats. Barnen har fått plats. Allt har varit så mycket lättare. Alltså jag är egentligen rätt så chockad över skillnaden. Det är liksom så enkelt allting. Jag springer inte runt som en arbetsmyra och dammsuger efter mannens skor. Barnen går inte in med sina skor och inte jag heller så jag har knappt behövt dammsuga alls!? Disken tar jag en gång per dag. Vardagsrummet småplockar jag i nån gång ibland. Förut var det storstädning som gällde varje gång jag hade lust att vara där. Badrummet är rent! Barnen har till och med börjat hjälpa till. Det är som att allt faller på plats. Och det ÄR tungt att veta att det kanske dröjer innan jag får leva så igen.

Alldeles snart har jag varit vit i 3 år också. Jag är helt säker på att det är tack vare det som jag orkar med allt ändå. Jag är så lycklig över att jag inte dövar ångest och oro, frustration och sorg med alkohol. Jag hade mått en miljon gånger sämre om jag gjorde det.

Jag har en oro i mitt liv men jag hoppas att den försvinner snart. Det är bara ganska svårt att hantera den just nu....

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user Ullabulla

Du känner kan vara ett friskhetstecken.
Dvs band som sakta släpper taget.
Insikter som trillar in.
Jag upplevde det som väldigt smärtsamt att släppa det som var tryggt välbekant och destruktivt.
Jag visste inte hur jag skulle rikta om mitt fokus och det skapase en väldig oro.

Men din oro kanske står för något helt annat.

Profile picture for user Lim

Ja ullabulla jag tror du har rätt.

Jag har oro som inte är kopplad till mitt fallerade äktenskap men den oron har jag haft länge också men det är som att även den växte med allt nu.

Jag har en underbar son som går igenom saker och vi ska äntligen få hjälp. Men jag insåg med en enorm kraft att jag är ensam förälder. Oron jag känner för honom bär jag ensam för mannen har inte förmågan att oroa sig verkar det som. Inte heller förmågan att trösta mig i min oro eller i sin sons. Jag har andra nära som stöttar mig men det är inte samma sak som att dela ett föräldraskap med en partner. Och det skakar om mig att acceptera det.

Det skakar mig att inse att jag trivs bättre hemma i vårt hus utan mannen jag levt med i så många år. Jag har ju anat det och önskat det men att KÄNNA det... Hur enkelt livet är utan honom, det är så upprivande och nästan ofattbart.

Det handlar väl om acceptans. Jag måste acceptera mina känslor och allt det som pågår runt oss nu. Det är som att verkligheten slagit till mig. Det finns ingen återvändo. Jag kan inte leva såhär längre och det finns ingenting som kan ändra på det. Och det är läskigt.

Som du säger Ullabulla.. Vart ska man rikta sitt fokus??

Han skrev ett sms häromdagen med ett återkommande problem han har. Och det var som att "komma hem" för mig när jag fick svara det och trösta lite. Men skillnaden denna gång var att efteråt släppte jag honom. Förut hade jag börjat fantisera om att allt kanske kan bli bra igen. Men nu är det kört. Helt kört. Och det är svindlande att komma till den här punkten på allvar.

Jag är också nedstämd. I början av denna process fanns det ändå ett driv i mig. Jag hade en plan och jag genomförde den. Jag planerade framåt. Jag var arg och jag bearbetade det. Jag tänkte framåt med nån slags lust till livet. Men nu är jag i en grå dimma bara.

Ja, jag får det bättre utan honom. Men jag får det inte så som jag vill ha det. Jag vill ju ha en man som engagerar sig i vårat gemensamma liv.

Jag vill komma på vad jag vill göra med mitt liv. Och samtidigt händer det så mycket annat. Men jag måste acceptera även det. Jag kan inte ändra det.

Men för att ha livslusten kvar måste jag verkligen börja jobba med mig själv. Komma på vad jag mår bra av och vad som kan tända en gnista i mig och få mig att vilja vakna på morgonen. Att leva för plikterna som jag känner att jag gör just nu räcker inte. Jag måste hitta glädjen igen.

Det är så sorgligt att faktiskt vakna på morgonen och bara känna "å nej".... Jag MÅSTE komma ut detta. Måste och ska.

Profile picture for user Knaskatten

Så ska du inte behöva känna! Förstår att det är tungt nu av en rad anledningar, och du får bära så mycket på dina axlar.
Några saker jag funderar på:
1. Du måste ta hand om dig själv! Du verkar ta så bra (för bra?) hand om alla andra, men hur tar du hand om dig? Får du sova och äta ordentligt? Motion? Se till att ta hand om allt sånt, det är så himla viktigt.
2. Kan du få hjälp eller avlastning? Någon vän eller släkting som kan ta med barnen på något kul så att du bara kan få unna dig något, typ massage eller gå på bio eller bara fika med en vän?
3. Om du känner att det är ”åh nej” när du vaknar kanske du under en period behöver hjälp med antidepressiva? Fortsätter det såhär, ta kontakt med din husläkare.
???

Profile picture for user Lim

Tack igen ni som skriver ❤️❤️

Ja knaskatten jag försöker verkligen. Jag rör på mig mkt. Min räddning är ju alla mina promenader med min hund. Med musik eller en pod i öronen är det som terapi. Lyssnar på podar som stärker mig och ger mig aha-upplevelser.

Sover sådär. Varannan natt bra och varannan sämre. Vaknar mkt mitt i natten tyvärr och börjar tänka. Det är som att mitt inre rusar.

Mannen har druckit idag. Samma dag som han kommit hem från sin resa. Ute med kompisar.

Vågar inte hoppas på ljusning men gör det ändå. Törs inte skriva nåt. Men jag återkommer med det. Rädd att jinxa.

Trevlig helg alla där ute ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Vi människor har fått förmågan att själva göra val i livet..Somliga väljer efter vad andra vill..Vissa av oss gör val som gynnar oss själva och våra närstående..Frågan är :Vilka är våra nära och kära??.Om man funderar på vilka alltid vill oss väl, så har vi svaret där..Stor varm kram❤️

Profile picture for user Lim

God morgon miss lyckad och alla andra förstås med ❤️

Tack för ditt inlägg miss lyckad ❤️ Du har så rätt. Och där blir det rysligt vad tydligt det är att mannen knappt är som en närstående alls. Närstående på sina egna villkor möjligtvis.

Han har ju varit bortrest en längre tid. Det var rätt så härligt att träffa honom igen. Men besvikelsen är stor både hos mig och äldsta sonen.

Min yngsta är egentligen medlaren i familjen. Vill att alla ska vara nöjda och tycker det är jobbigt med bråk osv. Men jag har också märkt att han som stod sin pappa närmast av barnen helt har slutat ha förväntningar på honom. Han verkar inte ens bli besviken när pappan drar ut med kompisar sin första dag och natt hemma. Han avskärmar sig från honom både fysiskt och känslomässigt upplever jag.

Äldsta sonen har däremot längtat. Så när pappa valde annat igår var han så besviken. Mannen var ute mellan 13 och 19 och kom hem (hade druckit) för att göra en sak han lovat (jag var tvungen att ringa flera gånger för att se till att han verkligen kom). Sedan innan klockan ens hann bli 20 så stack han. Och kom hem full kl 3 inatt.

Innan han åkte igen där innan 20 så sa jag att sonen har längtat hela dagen. Då svarar mannen att han inte vill att jag ska få honom att känna att han gör fel som sticker till kompisarna. Det är alltså fel av mig att påpeka det felaktiga i att strunta i sitt eget barn. Och jag vet att om jag står på mig blir det bråk så jag sa inte mer.

Han däremot sa att det känns konstigt att vi ska skiljas. Han sa att han alltid finns för mig för alltid oavsett vad. Att han ska bo nära och att han alltid ska älska mig. Och det visar han alltså genom att dra ut ?

Är det hans sätt att göra slut på? Han vill att jag ska veta att han finns för mig men ändå på distans? Det kanske är så. För hans fina ord verkar vara ett plåster på såren.

Den enda fördelen med hans beteende är att det visar att även han är redo för separationen. Hade han känt en tvekan hade han inte gjort sådär igår.

Det hemska är sveket mot sina barn. Jag antar en ny fas börjar nu. Fasen där jag struntar i vad han gör mot mig nära på men där jag kommer behöva stötta mina barn. Stärka dem i att deras sällskap är underbart. Och jag vet ju hur det känns att längta efter honom och hoppas på att få bekräftelse. Och jag har lärt mig att det är omöjligt att få det i den mängd man behöver.

Snart kommer även äldsta sonen strunta i sin pappa igen och DÅ kommer mannen bli sur över att ingen bryr sig om honom. När världens finaste chans till att läka relationen till sina barn finns framför honom så sumpar han den.

Sonen har flera gånger sagt till mig att det är konstigt att hans pappa bara drar iväg. Och jag säger att jag håller med och att pappa inte förstår bättre. Pratar inte illa men bekräftar sonen i känslan. För det hans pappa gör är fel. Det är inte fel på sonens känslor. De är helt normala.

Kram till er alla och ha en fin söndag ❤️

Profile picture for user Lim

Tack snälla Charlie ♥️

Jag velar hela tiden fram och tillbaka kring om jag ska skriva eller inte. Inte för att jag inte vill utan för att jag känner mig så skrockfull. Är rädd att förstöra allt som är på väg åt rätt håll om jag tror för mycket.

Men fantasin skenar snabbt iväg när man gått i 4.5 månader och väntat. När det varit en berg-och-dalbana så länge (det var det ju långt innan jag bestämde mig för att ordna skilsmässa).

Men jag försöker motarbeta skrocken.

Jag tycker att mannen verkar ha landat i det här beslutet nu. Han är glad. Han planerar för flytten. Nu har vi till och med delat upp möblerna. Jag själv har beställt hem lite nya saker jag ska ha sedan när han tagit med sin del. Köpte helt efter egen smak och det var ganska så coolt ska jag säga att köpa något och veta att det är MITT. Tillsammans med barnen förstås men inte tillsammans med en man som spiller öl på grejerna.

Inget är klart än men skulle planerna gå åt skogen nu så blir det verkligen en chock. Då vet jag inte vad vi ska ta oss till riktigt. Till och med mannen är glad för det boende han (förhoppningsvis) får. Han planerar till och med blommor och gardiner och har bett mig fixa blommor åt honom (jag sätter ofta sticklingar osv och har många fina växter). Skulle det alltså inte bli av så blir nog både jag och han otroligt besvikna.

Det känns som att det är för bra för att vara sant. Å andra sidan har det hittills varit för dåligt för att vara sant så lite flyt borde ju vara på sin plats ?

Jag ska kasta sååååå mycket grejer. Rensa skåp utan dess like och äntligen få plats.

Jag kommer förmodligen spendera för mycket pengar men just nu får det vara så. Jag måste göra hemmet till mitt eget. Kan inte ha alla minnen sitta i tyger och mattor. Måste få en frisk start. Något nytt i varje rum tycker jag i alla fall skulle kännas härligt. Alltså en del grejer köper jag ju nytt för att mannen ska ta med vårt gemensamma så jag okynneshandlar inte bara.

Nu vill jag bara få goda nyheter. Det är så jobbigt att vänta och inte veta om hela drömmen ska rasera snart igen. För det kan den verkligen göra. Det har hänt flera gånger hittills i letandet efter boende. Det har varit så nära flera gånger...

Kram kram ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Hoppas hoppas hoppas att det blir så nu! Det låter helt underbart att du äntligen kan få göra hemmet till ditt och att du slipper all denna enkelriktade hänsyn. Härligt!
Och visst är det okej att få unna sig lite nytt och fint. Det behöver du och det är du så värd.
❤️?

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten för pepp som vanligt ♥️ heja dig!!

Hahahaha jag satt och tänkte nu att herregud vilken lång tid det tar att få svar om boendet. Jag går in och skriver av mig lite på forumet för nu var det väl 4-5 dagar sedan jag skrev. Men så var det tydligen igår ?‍♀️?‍♀️ Hur långsamt GÅR tiden?????

Kom av mig litegrann. Hoppas på positivt svar imorgon då så det blir innan helgen.... Jag blir tokig. Vill bara spola fram tiden nu. Är så nervös och orolig och spänd.

Kram!!

Profile picture for user Lim

Det blev inget svar idag. Vilket betyder en helg i ovisshet. En helg då mannen dessutom är ledig.

Jag kom hem med barnen och deras kompis för en timme sedan. Ser spår hemma av att mannen varit hemma redan efter jobbet. Han har inte hört av sig. Men jag ser ju att han duschat och bytt om och det luktar parfym i badrummet.

Det är 120 procent säkert att han dricker ikväll. Frågan är vart. Det stör mig något så oerhört att han är ledig den här helgen. Önskar han jobbade. Jag kommer sova dåligt igen och han kommer ligga bakis imorgon. Ligger han inte bakis imorgon skulle det väl vara för att han kommer att dricka även då.

Det är nämligen så att hans ena kompis också har en fru som fått nog av ett liv med sin man som ser ut som mitt liv med min man gjort så länge. De är inte lika långt gångna i processen men som jag förstår det så finns det en konflikt där och de är nog i det stadie jag var i för 3-4 månader sedan. Då det var kyligt här hemma och vi bråkade en hel del. Så den kompisen håller sig nog gärna ute. Och mannen här måste ju förstås dricka med sin stackars kompis va? ?‍♀️

Det är så lätt för mig att fokusera på allt dåligt. Redan nu stör jag mig på att mitt hem kommer lukta alkohol imorgon. Han dricker alltid så pass mycket att hela huset luktar dagen efter. Det är så äckligt.

Men jag måste komma ihåg allt det som är bra. Jag har faktiskt gjort det. Om lite mer än en månad har vår betänketid på 6 månader passerat. Om allt vill sig väl har han hunnit flytta innan dess. Jag tar ansvar för mitt eget liv. Barnen slipper växa upp ännu fler år i ett hem där deras mamma alltid är lite ledsen eller har lätt för att bli stressad och irriterad på kvällarna (pga nervositeten mannens drickande och uteliv ger).

Jag har så länge sett mig som ett offer i mitt äktenskap. Sörjt och lidit. Och på många sätt har jag varit ett offer för omständigheterna! Men jag är stolt över att jag vågade kliva ur den rollen. Stolt över att jag PÅ ALLVAR beslutade mig för att nog är nog.

Däremot är det tungt att inte veta när jag blir fri att leva själv med barnen. Jag längtar så mycket.

Jag vet inte hur jag ska kunna uppskatta helgen nu för jag vill bara att det ska bli ny vecka så att jag får veta.

Kanske ska ägna helgen på riktigt åt att rensa saker. Det tröttar ut och det gör att jag kommer framåt. Ja det får bli min helg. Nu bestämmer jag det!!

Profile picture for user Charlie70

Du ska inte försöka dra iväg på något kul med barnen i helgen i stället för att rensa? Då slipper ni ju ångor och irritation i hemmet. Barnen får sin mammas fulla uppmärksamhet i en lite rörig tid. Winwin liksom.
Kram!

Profile picture for user Lim

Jo Charlie. Jag tänkte också det. Var iväg på stan en dag förra helgen och på bio den andra för att bara ha det trevligt.

Men nu är ena sonen sjuk så vi blir hemma åtminstone imorgon. Tänker förstås inte bara rensa men ett förråd som ska rensas innehåller en del saker som barnen tycker om så det kan bli lite roligt att få fram det.

Men känns det för olidligt imorgon så köper jag hem god mat istället och tittar på film hela dagen med barnen ❤️

Och hoppas vi kan ge oss ut nånstans på söndag.

Men du har nog rätt. Kanske det är viktigare att bara försöka ha det trevligt. Tänkte att ett rens kunde ta bort lite av frustrationen jag känner men å andra sidan kanske det bara blir övermäktigt att ägna sin tid för återhämtning till massa tråkig städning.

Kanske en totalt kravlös helg är vad som behövs. Jag vet inte jag....

Kram!

Profile picture for user Ler

Ja, Lim .. Du tar verkligen ansvar över ditt liv .. som jag önskar att din ex man och barnens pappa också kunde göra det .. Försök nu att ha en riktigt bra helg tillsammans med dina pojkar .. trots orosmolnen som finns .. ? Stor Stor kram ?