Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user Lim

Tänker ibland på i vintras när han var bortrest utomlands i 3 veckor. Och när han kom hem stack han ut och drack med kompisar trots att hans barn längtat efter honom så mycket. Trots att han på nåt sätt ville vara kvar med mig. Att en person kan göra så mot de tre personer han påstår är viktigast... Det visar ju på vilken låg empati han har. När jag tänker på det så hjälper det mig lite att stå emot impulsen att försöka lösa allt igen. Han kommer alltid välja andra före oss. Vi ska bara finnas där när han känner sig ensam. Är det därför jag sörjer när han är ensam? För det har varit min roll i hans liv att finnas där då. När hans kompisar inte har tid eller när han är för bakis för att gå ut. Då har jag och barnen funnits där som en reserv.

Profile picture for user Lim

Nu har dagen passerat. Eller större delen i alla fall.

Jag har pratat med mannen, ett kort samtal. Höll mig till ämnet och önskade honom sedan en bra dag.

Sedan efteråt har det känts så skönt för att jag inte lade mitt fokus på att göra honom glad.

Nu skiner solen och jag sitter ute med en kopp kaffe. Men ångesten smyger sig på nu. Förmodligen just solen och att vi är lediga imorgon. Såna här kvällar då mannen brukade dra ut med kompisar medan jag blev kvar ensam hemma. Grannarna kommer säkert grilla. Men inte jag. Jag måste lära mig att det är okej. Men det gör ont. Så ont.

Så är det.

Profile picture for user Ullabulla

När jag var helt ensam i mitt stora hus.
Grannarna grillade och exet satt och söp i stugan.
Och där gick jag mol allena och försökte både inför mig själv och omvärlden försöka få det till att det var ok.
Men det var det inte.

Jag känner med dig lim och de där dagarna som så småningom böir till timmar är fruktansvärda.
Du kanske ska se det som att du är som ett stort öppet sår nu och hudflikarna når inte varann för tillfället.

Profile picture for user Strulan65

Man måste få sörja och det är naturligt. Men vis av erfarenhet så blir det bättre, i mitt fall såg jag att det var en fantasi jag sörjde och inte mannen. Så ge dig tid, kram Strulan ❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Tack snälla strulan och ullabulla. Det kändes skönt på nåt sätt att du känt likadant ulla ♥️ just den där känslan tänker jag alltid att jag är ensam om och det är väl just därför det är typ den värsta känslan jag vet. När jag känner mig ensammast i världen och tror att ingen annan känner eller har känt så. Alla där jag bor ser så glada ut hela tiden.

Jaa strulan till stor del är det samma för mig. Det är allra mest en fantasi jag sörjer. För jag kände mig ju ensam väldigt ofta när vi bodde ihop. Kanske känns det då och då extra ensamt nu pga att min hjärna håller på att processa allt och det blir så definitivt.

Jag har i alla fall kommit på nu att mina långa hundpromenader inte räcker som ångestdämpande så nu har jag börjat träna ordentligt. Endorfinerna jag får av det hjälper så mycket. Träningsvärken känns i varje liten muskel och det är så skönt. Extra peppigt är det ju då att jag är nykter. Skulle inte för nåt i världen börja dricka för att dämpa känslorna. Men det känns ändå extra bra att ta till nåt som är motsatsen till alkohol. Nu har jag 1200 dagar nykter.

På eftermiddagen/kvällen när ångesten smyger sig på så tränar jag istället och hela mitt humör vänds. Att fokusera på träningen gör att jag glömmer bort ledsamheten och efteråt är jag så fylld av endorfiner och sedan är det som att jag har vänt blad.

Nu är jag mest rädd för att bli förkyld eller nåt så att jag inte ska kunna träna!

Men nu är det dags för en hundpromenad för det behöver min lilla fyrbenta kompis lika mycket av trots att matte upptäckt annat vid sidan av ?

Kram till er alla ♥️♥️♥️

Profile picture for user miss lyckad

En härlig siffra..✨??..Det är jättebra lim att filosofera och fundera..Oftast kommer man framåt med sina tankar, framförallt när man klarar av att leva på ett sätt som är bra för sig själv och sina nära..Jag förstår att du har lite oro och ångest..Kan tänka mig att det blir bättre med tiden..Ju stabilare ditt liv blir, desto stabilare mående, tror jag..Fokusera på bra saker du gör, så får du nog mer glädje i livet..Varm kram..??✨

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad för ditt ständiga stöd ♥️

Har inte varit inne på forumet på två veckor. Inte ens inne och läst. Det kanske är ett gott tecken egentligen. Alltså ett tecken på att andra saker börjar få mer plats i mina tankar.

Jag får fortfarande overklighetskänslor ibland. Det är ju en av sakerna jag plågats av mest denna tid. Hur jag liksom tappar greppet om vad som är på riktigt eller inte. Nästan så att jag inte vet vad som hänt med alla år vi hade tillsammans. Var det en dröm? Obehagligt och smärtsamt är det när såna känslor kommer. Jag känner mig så liten då.

Men de goda nyheterna är att det händer betydligt mer sällan nu.

Det som gör att jag vill skriva nu har mest med mina barn att göra och kanske främst min ena son.

Jag var bortbjuden för ett tag sedan och lämnade mina barn till deras pappa. Jag hade ingen aning om att hans plan var att bjuda dit flera av sina kompisar. När jag framåt senkvällen var på väg hem så hade min ena son ringt mig flera gånger redan och jag hade förstås svarat och pratat med honom varje gång. Jag kom hem till mannen runt 22.30 kanske och då sov min ena son medan den andra var vaken. Mannen och hans kompisar satt ute och drack öl!! Det hade jag inte förstått när min son ringde. Att han var så ignorerad och att de satt och drack!

Efter en väldigt kort stund kom sambon till en av hans kompisar. Hon såg så ledsen ut och sa att hon hade blivit väckt av telefonen då sambon ville bli hämtad med bil. Hon undrade hur jag hade det men jag kunde inte säga så mycket men ville egentligen säga åt henne att göra som mig och separera. Hon sa att hon är så trött på all fylla och jag kunde bara nicka och säga att jag förstår.

Det kändes skönt att jag kunde ta med mig mina barn hem till mig. Ingen full man med på köpet. Men det var lite tungt att lämna henne där och veta hur hon kände sig. Hade jag inte haft barnen att tänka på hade jag bjudit henne att komma hem till mig istället. Men jag behövde bara komma hem till oss och lägga barnen i vår stora sköna säng och ge dem all den trygghet de förtjänar.

Så det kändes bra att åka hem men däremot kändes det inte bra att mina barn varit i den miljön hela kvällen.

Och så hände det idag igen. Jag jobbade till sen eftermiddag och ena sonen hade gått hem till sin pappa. Jag åkte hem till mig och efter ett tag kom min pojke hem. Han sa att hans pappas kompisar var där och att de hade köpt massor av öl. Han sa att det kändes pinsamt för honom att sitta där med dem. Han sa också att pappa inte ens hade köpt cola till honom men massor av öl till sig och sina kompisar.

Jag kände åter igen en stor lättnad över att vi slipper bo i det där. Men jag blir ledsen över att mannen inte ägnar sin lediga tid åt BRA saker med barnen.

Den kvällen jag tog hem barnen runt 23 tiden vore ju det normala att jag hade kunnat lämna barnen att sova tryggt där. Men istället kunde mitt ena barn inte ens somna och hans pappa satt ute och drack istället för att mysa framför en film med sina barn.

För ett tag sedan såg vi mannen på långt håll utomhus. Han var med ett stort gäng folk. Jag skämdes oerhört och skyndade förbi så att han inte skulle se mig. Jag förstod att de drack.

Dagen efter sms:ade han och bad mig köpa pizza och cola efter jobbet. Han låg givetvis bakis.

Jag kan känna en sån oerhörd skam och avsky kring hans alkoholistpersonlighet. Jag antar att det var den känslan min son kände idag. Och det känns så sorgligt. Min andra son hade inte varit dit idag. Den av mina barn som ville vara med sin pappa mest förut gick inte ens dit. Och min son som inte brukade vilja vara med sin pappa gick dit idag och möttes av det värsta han vet.

Det är så sorgligt vad alkohol gör. Utan den hade allt sett helt annorlunda ut. Allt.

Mannens semester börjar snart men jag räknar inte ens med att barnen ska vara där nånting. Jag minns ju förra sommaren. Han sov hela dagarna och jag skyndade hem på rasten för att ge barnen mat. På eftermiddagen tog jag dem till sjön att bada. Sedan när min semester började så kunde deras sommarlov starta på riktigt. Mannen bara drack och sov.

Det känns så bra inför denna sommar att veta att han inte ska sova bakis här en hel semester. Och det ska bli en sån skillnad för mig att slippa dölja det för alla. Baksidan kommer inte vara full av ölburkar och jag behöver inte oroa mig för att barnen tar hem kompisar som ser deras pappa sovande i soffan bland disk klockan 15 på dagen.

Just nu är han ju såklart full och jag slipper ha honom i mitt hem. Det känns så skönt men samtidigt så ledsamt att behöva känna såhär.

De kompisar han har hemma hos sig har alla minderåriga barn och fruar som är hemma med dem. Jag vet att det är egoistiskt och vidrigt av mig men det tröstar mig att veta att jag åtminstone slipper ha det som dem. Jag sörjer ju mitt fallerade äktenskap dagligen men när jag får jämföra min tillvaro med det värsta tänkbara så får jag kraft att tro på mina val. Jag VILL inte att hans vänner ska svika sina fruar och barn. Absolut inte. Men jag blir extra stärkt i mitt beslut när jag inser att jag slipper vara i den situationen mer. Hoppet är ute och det känns ännu mer ute när jag ser att till och med hans vänner med "lyckliga" äktenskap dricker och festar på ett otroligt oansvarigt och hänsynslöst sätt. Även om han hade viljat sluta leva såhär så skulle det aldrig gå med tanke på det umgänge han har.

Jaa ni... Många tankar väcktes till liv i mig ikväll pga. De senaste händelserna mina barn fått erfara. För egen del tycker jag ändå att jag tar små kliv åt rätt håll. Men mina barn är alltid nummer ett. Nästa gång kanske jag får ordna barnvakt om jag ska bort. För om mannen är ledig verkar det inte bli nyktert ens när han har barnen. Och jag märker att det skadar mina älskade pojkar ??

Mitt och barnens hem är tack och lov ett 100 procent tryggt hem dygnet runt numera. Tänk att för bara några månader sedan var det inom dessa fyra väggar som otryggheten levde. Den här natten hade kunnat förvandlas till en mardröm om det inte vore för att vi bor här själva nu.

Godnatt allesammans och hoppas ni sover gott inatt ♥️

Profile picture for user Sisyfos

Det är så sorgligt. Inte du och dina val Lim, de är så bra även om det är tungt. Det är så sorgligt med den här gruppen män som verkligen bara umgås med alkohol. Jag kan inte tänka mig att nån av dem mår så bra av det. Eller om de ens har roligt. Man kan undra vad som hänt om ni kvinnor, istället för att vara ledsna och skämmas på varsitt håll hade satt ner fötterna tillsammmans. Men sorgligt att det ens ska behövas.
Jag tycker att du ska vara så stolt över dig själv som har valt dig och dina barn!
Det är så sorgligt också det du skriver om att han inte vill leva ensam... för han vill ju egentligen inte ha en relation verkar det som. Han vill ha personer där, kanske för att det är så det ska vara, kanske för att inte vara ensam, samtidigt så är kompisar och alkohol viktigare. Och om man bara umgås när man dricker så är ju det heller ingen riktig relation till vännerna.
Så tråkigt, han sitter fast i alkoholen.
Men du Lim, du väljer barnen, dig själv och väljer bort alkohollivet. Det är stora steg i rätt riktning.

Profile picture for user miss lyckad

Något som är bra med barnens pappas beteende är ju att han visar vem han är..Såklart jättesynd om barnen..Men då vet ni vad ni har att förhålla er till..Min sons pappa där trodde, i alla fall jag att han skulle hålla sig nykter, när sonen var hos honom, vilket ibland på hans veckor skedde, men ibland inte..Nu är sonen aldrig hos honom längre, han vill inte..Däremot hjälper pappan honom ibland med moped eller andra saker som sonen kontaktar honom om..Det är trist när förhållandet barn-far blir så dåligt..Men för att inte barnen ska bli svikna så får den andra föräldern vara med och styra upp..Jag försöker hålla en neutral ton, ja ibland lite berömmande om saker pappan gjort bra tidigare..Men samtidigt prata till sonen att pappan gör valen efter sitt beroende, som absolut inte har något med sonen att göra..Jag är ju rädd så inte sonen börjar få dålig självkänsla om han blir bortvald av sin egen pappa..Det finns andra släktingar kring sonen som tycker om honom och vill träffa honom..Sonen är snart vuxen, det går fort..Tror du är så smart lim, så fortsätt skydda barnen..Du har gjort helt rätt, med allt..Stor varm kram..???

Profile picture for user Lim

Tack sisyfos och miss lyckad. Jag ska svara sedan mer specifikt ?

Jag är vaken trots att det är så sent. Barnen har sommarlov och dagarna är soliga och fyllda med bad så rutinerna kastas om litegrann.

Det märks då och då att alkoholen tar stor plats för många när värmen kommer.

Mannen dricker mer igen. Grannar dricker. Medelålders par vinglar fram på sina cyklar när jag går ut på den sena sista hundpromenaden. En kvinna jag aldrig förr sett berusad ser grumlig ut på ögonen.

Att jag inte längre är en del av det där är det bästa som hänt mig. Jag hamnar utanför vissa sociala sammanhang pga min nykterhet och pga min spontana reaktion att hålla avstånd till alkohol. Men det gör ingenting alls. Jag vill inte ha det där.

Jag har suttit sena sommarkvällar och druckit vin med mina grannar. Till och med när jag hade små barn (usch). Inget uppseendeväckande direkt där och då (kanske) men när jag tänker tillbaka på det så vill jag resa tillbaka i tiden och slå mig själv med en stekpanna i huvudet. Önskar jag hade kunnat väcka mig själv ur den masspsykos jag befann mig i. Hade jag stoppats redan där kanske jag aldrig hade hamnat i att dricka ensam för mig själv.

Det startar ju nånstans. Vägen till början på stupet. Det kan vara en sommarkväll i vad man tror är ett gott sällskap och innan man vet ordet av det så är man beroende och sommarkvällen har förvandlats till en natt av ångest.

Det fanns en tid i början av min nykterhet (hela första 1,5 året ser jag som i början för så lång tid tog det att bli helt nykter ända in i själen) då jag kunde sakna att dricka i vissa sammanhang. Inte ofta eller mycket men ändå. Men nu är det absolut inte så. Jag frestas inte alls. Jag tycker snarare att de som fortfarande dricker har fastnat i tiden. Hur orkar de? Hur kan de inte komma till en punkt där de känner att det räcker? Hur kan man år efter år efter åt nöja sig med att ett glas vin är livet. Att det är avkoppling och fest? Att det är tröst och att det är att unna sig? Hur kan de inte tröttna?? Jag blir trött på det bara jag ser det.

Nykterhet (äkta och långvarig) blir aldrig tråkigt. Det är verkligen att unna sig! Det är svårt att tro innan man kommit så långt i den. Och jag förstår att inte exakt alla känner som jag. Men jag kan ju bara beskriva hur jag upplever det. Och jag känner det som att varje nykter dag är en gåva. Att slippa se på alkohol som belöningen i livet är så befriande och skönt.

Jag var och handlade imorse. Jag gick ut med hunden sent ikväll. Om jag drack hade jag varit bakis imorse och full när jag gick ut med hunden. Hur i all världen skulle det kunna vara något att sakna?

Jag hoppas att fler av er känner som jag för det skulle betyda att ni också slipper kämpa med nykterheten den här sommaren.

Många ligger i sina sängar nu fyllda av alkohol. Många av dem har barn som behöver tas om hand imorgon. Många föräldrar kommer inte att orka det. Många kommer att vakna tidigt... Om några timmar bara, och känna illamåendet komma. Lova sig själva att aldrig dricka igen. Det där löftet är lätt att glömma bort sedan när nästa varma sommarkväll kommer och någon föreslår ett glas vin. Och så fortsätter det i all evighet om man inte bestämmer sig på riktigt.

Heja alla som vill bestämma sig men kämpar med det. Kom ihåg att ni inte förlorar ett glas vin i solen utan ni vinner en kväll utan fylla, en morgon utan bakfylla och kraft att orka ta hand om er själva och de som är beroende av att just NI är pigga och har ork. Man måste tänka på allt man vinner och det är MYCKET.

Känner mig lite nyfrälst inatt. Älskar att nykterheten efter mer än tre år fortfarande kan göra mig så glad och tacksam och just frälst. Det hade jag gått miste om ifall jag hade börjat dricka igen.

Kramar ♥️♥️♥️

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag börjar känna lite så, och vill att den känslan bara ska bli starkare. Att jag tillhör de upplysta, alla andra är grundlurade. Att jag avstår från att delta i vissa sammanhang eftersom jag inte vill delta.

Craig Beck har en svinbra liknelse. Tänk att du är på en trollerishow och får se ett helt vansinnigt häftigt trollerinummer. Du bara: Wow!

Sen förklarar någon hur numret går till. Ett rep där och en fallucka där och så vidare. Hela numret förklaras in i minsta beståndsdel, och du ser plötsligt vad du ska kolla efter.

Nästa gång du ser numret kan du inte låta bli att se repen och falluckorna. Du kan plötsligt inte se det magiska längre. Har dina ögon väl öppnats så har dem liksom.

Kram ?

Profile picture for user Charlie70

Tack Lim för fantastiskt inlägg! Eftersom jag är en av dem som just nu kämpar med "sommar och sol-triggern" tar jag särskilt till mig det du säger om att det tog 1,5 år att bli nykter ända in i själen. Jag har hela tiden tänkt att ett år behövs. Man måste gå igenom alla rutiner (jul, nyår, midsommar, semester osv) MINST en gång (kanske flera) för att suget ska lära sig att hålla sig borta.Hålla i och hålla ut. Det finns inget annat man kan göra för att bibehålla nykterheten.

Det värmer så i hjärtat att läsa att dina barn verkligen har dig som sin trygga punkt i livet! Det är investering värd allt.

Kram!

Profile picture for user Jullan65

Åh vilken härlig läsning, jag vill verkligen komma dithän. Att glädjas åt nykterheten gör jag, men mina 7 veckor är inte så lång tid. Men dag för dag blir jag stabilare och att läsa din text gör mig hoppfull. Ha det bäst

Profile picture for user Lim

Tack snälla ni; Adde, andrahalvlek, torn, miss lyckad, jullan, Charlie och finalisa för era uppskattande kommentarer ❤️❤️❤️

Det är så härligt när man kommer på hur bra man har det utan giftet ❤️

Jag har "äntligen" fått mannen att skriva på fullföljan om skilsmässan. Jag vet att jag hade kunnat skicka in den själv men jag ville att det skulle vara förankrat i oss båda. Eller gjort av oss båda i alla fall.

Det krävdes något som gjorde mig ordentligt arg och besviken för att jag skulle våga gå dit med papprena. Först låtsades han inte veta var han lagt personbeviset som behövdes. Jag vet att han bara ville skjuta upp det till senare igen så att jag skulle ha lugnat ner mig och bli mesig igen. Men jag sa åt honom att leta direkt. Så nu är det påskrivet och ska postas.

Det känns förstås inte alls roligt. Det känns sorgligt. Tänk att inte ens 9 månader betänketid kunde ändra på nåt... Han som grät och han som vill ha mig för alltid. Första två månaderna isär kändes det som att han prioriterade både mig och barnen mer än vanligt men det är förbi nu. Det handlar fortfarande om att ha kakan och äta den. Och jag orkar inte mer.

Jag menar... 9 månader är nästan ett år! Och absolut ingenting har blivit bättre. Jag trivs inte ens längre med att gå till honom. Det gjorde jag förut. Tyckte att vi hade det så trevligt. Men nu känner jag bara att vi har fastnat åter igen i något som helt enkelt inte är tillräckligt för mig. Jag kan inte vara tillsammans med någon som dricker. Det är bara så. Men det tar lång tid att gå vidare. Och ännu har jag inte gjort det. Jag tar babysteps hela tiden. Men det är i alla fall något.

Kram till er alla ❤️

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad ❤️❤️❤️

Nu vill jag skriva för att hjälpa mitt eget minne. Det har hjälpt mig förut att kunna läsa här för att gå grepp om tiden.

Jag blev ringt av socialtjänsten för några dagar sedan. Vet inte hur många gånger det har hänt nu men detta var kanske tredje eller fjärde gången. Har även varit på ett möte där för några år sedan. Kanske ringde de mig i måndags eller nåt.

I alla fall så fick jag veta att han blivit LOB:ad igen. Och när jag räknar på datumen så måste det ha hänt i torsdags. Dagen efter skulle han vara med våra barn för jag jobbade och deras sommarlov hade startat. När jag var på jobbet så ringde jag barnen och de sa att deras pappa var på stan. Vi var förvånade över att han åkt dit utan att säga till barnen ens. De skulle ju gå dit när de vaknade. Nu fattar jag att han måste ha spenderat natten i fyllecell. Fint att inte ens vara tillgänglig när han ska ha barnen.

I alla fall. På kvällen efter jobbet gick jag till honom och såg att han hade ett skrapsår i pannan och blåmärken på överarmarna. Han sa att han hade bråkat med någon. Men jag visste ju inte att han blivit omhändertagen igen.

Dagen efter, på lördagen, så hade han fest med kompisar och den festen gjorde så att jag på söndagen gick hem till honom med papper om att fullfölja skilsmässan. Vill inte skriva vad det var men det var droppen i alla fall.

Igår, onsdag, blev vi osams. Inte så att vi skrek och sa hårda ord men han tycker inte att han har gjort fel i helgen. Egentligen tror jag han förstår varför jag är arg men han är helt enkelt inte villig att ändra på nåt så han spelar dum.

Idag har jag känt mig nedstämd och ledsen men när jag städade huset på kvällen satte jag på hög musik och kände för en timme en slags frihet. Jag har slutat ta skit på det sätt jag gjort i alla tider. Han är chockad över det och blir irriterad över att han inte bara kan släta över allt.

Jag tror till 85 procent att han dricker ikväll och det är isåfall lika bra att han kör på. Jag vill inte ha honom längre för jag tål inte det som hände i helgen. Jag har inte släppt honom helt men det är på väg åt det hållet.

Precis innan vi bestämde oss för skilsmässa hade jag ju tänkt stå ut i 4 år till med honom för barnens skull. Jag visste att det skulle komma en dag när jag lämnade honom. Det hjälpte jättemycket att tänka så.

Nu känner jag samma sak men kring det som är kvar av vår "romantiska" del av vår relation. Jag har en tid i min tanke där jag kan se framför mig att den delen av vår relation är förbi. Och det sköna är att det inte känns så långt bort just nu.

Jag är som sagt nedstämd och ledsen men å andra sidan har vi bara bott isär i några månader, vilket betyder att väldigt kort tid har gått. Så det är okej att jag är ledsen trots att jag fått nog liksom.

Så fort jag börjar tänka sorgliga eller ömma tankar kring honom så tänker jag på helgen och kommer till sans igen.

Han har inga ömma tankar kring mig. Jag måste bara våga inse det. Och det gör ju ont. Väldigt väldigt ont.

Kram till er alla ❤️

Profile picture for user MajaS

Som svar på av Lim

Hej,
Läste lite i din tråd och vill bara skicka en kram efter ditt senaste inlägg. Separationer är hemska och det blir nästan ännu värre om man separerar pga yttre omständigheter som gör att man inte kan leva ihop länge. Håller tummarna för dig, ditt välmående och ett fortsatt gott liv. Det kommer att bli bättre. Man tror aldrig det när man är ledsen och livet känns tungt. Men när man har fått ge det lite tid så blir allt alltid bättre. Tänk bara på att ta hand om dig själv och håll blicken mot framtiden och hur du vill att den ska se ut för dig. Önskar dig en trevlig helg och midsommar ?

Profile picture for user Bestemor

..Jag höll också ihop för barnens skull.
....Det slutade med att jag skiljde mej för deras skull. Som unga tonåringar började de berätta om många års misär och utnyttjande av sin pappa. När jag sov, i samma hus, levde han sitt eget liv och utnyttjade dem som förtrogna. Var för sig. De for mycket illa.
Jag önskar att jag vågat vara modig och lämnat den relationen tidigare. Nu blev det som att barnen och jag separerade från honom.
Att hålla ihop för barnens skull
..Det är jag tveksam till.

Profile picture for user Jullan65

Har oxå varit där, inte roligt. Medberoende blandade jag ihop med kärlek i en salig röra, toppade sedan med eget missbruk. Medberoendet tog jag uti med . Kbt-terapi och alanon under flera år. När jag sedan skalade av lagren av beroende, kom mitt eget missbruk i dagen. Det jobbar jag på än. Känner med dig. Kram Jullan

Profile picture for user Lim

Tack Maja, bestemor, vaknavacker och jullan ?

Jag håller med dig bestemor om att det inte är så bra att hålla ihop för barnens skull. Jag gjorde det förut ändå för just då var alternativet värre. Jag trodde att han skulle vilja ha barnen varannan vecka eller kanske mer och att det skulle bli ett krig mellan oss. Just där och då för 10 månader sedan hade jag inte kommit till punkten där jag ansåg att barnen tog mer skada av att bo med oss båda. Men tillsist så gjorde de det och inte så lite heller så då kunde jag bryta upp. Då var jag tvungen att göra något åt situationen mina barn hamnade i.

Idag har vi umgåtts alla fyra och haft en fin dag med sol och bad. Kändes väldigt skönt för barnens skull. Jag ordnade mat och fika och var den som badade med barnen och passade upp på dem. Men han var i alla fall där. Efteråt gick han hem till sig, vilket också var rätt så skönt ändå. För då har dagen gått som jag ville... Att vi kunde umgås som en familj och vara glada ihop men avsluta den på olika håll ändå. Och det är väldigt tydligt för mig att han inte kommer att ha barnen boende hos sig kanske nånsin? Jag tror inte han hade orkat komma hem efter en lång aktiv dag för att laga middag och tvätta badlakan och packa ur väskorna och mattermosarna. Det kanske låter himla fånigt men det gör mig lättad ändå. Klarar han inte sånt så kommer barnen inte behöva bo med honom och möta alkoholen.

Det är en sorg i sig när ens barn inte kan bo med sin pappa. En lättnad att jag får vara med dem varje dag men en sorg för barnens skull. Men om jag hade vetat att det skulle gå såhär bra hade jag vågat separera tidigare. Men å andra sidan kanske det går så bra för att jag lät exakt rätt mängd tid gå. Förmodligen är det så. För barnen är så stora att de klarar av att vara ensamma hemma ibland numera. Om de inte hade klarat det hade allt varit svårare just nu. Och deras pappa hade kanske varit mer negativ till att bo isär.

Jag kan då och då oroa mig för hans hälsa. Nu menar jag inte på ett medberoendesätt utan för att han ändå är en person som står mig nära. Det finns saker som oroar mig när jag träffar honom. Jag tycker att han verkar tröttare än de flesta andra. Orkeslös på ett sätt. Ointresserad av det mesta. Att han följde med och badade idag var så ovanligt. Jag tvivlar på att det kommer hända igen även om han verkade ha det bra. Jag tror det är för jobbigt för honom.

Sedan är det en annan sak också som jag snudd på behöver be honom uppsöka läkare för. Jag vet att det inte är mitt jobb men jag kan inte ignorera det. Jag vet inte om drickandet har nåt med det att göra alls men oavsett orsak så är det nåt som inte verkar bra i hans kropp. Jag tycker att han har åldrats väldigt mycket det sista året eller två åren också.

Jag lovar att om han går på en hälsokontroll ser nog inte mycket bra ut ☹️

Jag och barnen pratar ofta om alkohol trots att de är så unga. Det är ena sonen som verkar ha ett stort behov av att prata om det med mig. Han levde med vetskapen om sin pappas drickande i ungefär ett halvår. Innan dess lyckades de oftast slippa upptäcka något. Men det halvår de levde med hur illa deras pappa betedde sig pga alkoholen har satt sina spår. Så vi pratar och pratar och jag är så lycklig över att jag är nykter. Jag behöver inte bete mig dubbelmoraliskt och säga att alkoholen förstör så mycket samtidigt som jag dricker själv. Det märks att det gör mina barn lugna och trygga.

Min ena son har förlorat all tillit till sin pappa. Han är så sällan ensam där och när han väl var det för ett par veckor sedan så drack pappan två gånger i rad ☹️ Det känns så hemskt.

Jag är bortbjuden nästa vecka men jag tänker tacka nej. Vill inte lämna barnen hos honom igen så nära inpå förra händelsen. Om jag nånsin kan göra det igen...

Kram ??

Profile picture for user Lim

Nu sitter jag med tårar i ögonen. Började googla de symtom som jag märker att mannen har. Och jag får sådana flashbacks... HUR ofta har jag inte suttit och googlat allt kring hans hälsa. Och försökt få honom att söka hjälp. Försöker påminna honom om läkarbesök och andra saker. Pushar, peppar och föreläser. Så här har jag hållt på i flera år. Men han har sällan lyssnat.

Jag har försökt ta hand om hans hälsa från topp till tå. Allt från ögonläkarbesök ner tills hans fötter. Jag har bokat tandläkarbesök och köpt fotkrämer. Läst på och försökt förmedla det jag läst till honom.

Det kan vara dagen efter han skulle till läkaren och jag frågar hur det gått och det visar sig att han valde att fortsätta sova istället. Hur ska jag ens kunna peppa honom när han inte ens går till redan bokade besök?

Jag blir så ledsen eftersom min oro för honom är på riktigt. Jag antar att jag satt den lite på paus ett tag för att jag har haft fullt upp med mig själv och barnen den sista tiden. Nu var det som att jag började igen och det gjorde mig så ledsen.

Jag kanske måste acceptera att han måste vilja själv. Precis som med alkoholen. Att jag vet massa saker och försöker hjälpa honom till insikt verkar inte hjälpa.

Jag visar min oro för honom ganska ofta men det märks att han inte tar åt sig. Det spelar ingen roll om jag berättar om folk jag känner eller om det är artiklar jag läst. Han verkar inte tro mig ändå.

Jag kanske måste sluta försöka?! Även om det tar emot.

Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt..

Profile picture for user miss lyckad

Det du beskriver om ditt ex, måste vara medberoende..Att sköta om och kontrollera någon annan, att se till så han mår bra, att ditt eget mående hela tiden påverkas av hur han mår..Klart att det är svårt med separationen..Men han har väl inte ”jobbat” jättemycket för att du ska må bra? Kanske inte ens barnen? Läste någonstans att du kan aldrig laga någon annans trasiga själ, bara bygga upp din egen..Är han sjuk och inte vill gå till läkare, så får du nog kontakta någon släkting eller vän till honom..Jag märker fortfarande ibland på mitt ex, att han vill att jag tycker synd om honom..Men det gör jag inte..Han har själv försatt sig i sin situation..Han har sällan kontakt med sina barn..Det är upp till honom..Jag har sagt det massor av gånger, att det är hans val, vilken relation dom har..Hoppas du hittar din styrka snabbt. När det gäller ditt ex...Varm kram❤️??

Profile picture for user Lim

Tack jasmine och miss lyckad. Ni har ju rätt båda två.

Jag tror att de två första månaderna isär lurade mig lite. Det var så mysigt att vara hos honom alla fyra. Det var kvalitetstid... Som jag längtat efter i så många år. Vi sov kvar där och vi åt middag ihop. Jag och han hjälptes åt att planera för hans hem. Han bad mig om smakråd men jag var inte den som skulle bestämma och köpa och fixa, vilket i sig var uppfriskande. Att vara en del i ett projekt där jag slapp vara projektledare.

En sak som kanske verkar liten men som jag upplever som stor och talande är hur han skriver sms. Jag började ju smått sluta skicka hjärtan osv men fick pikar om det så jag började igen.

Nu svarar han plötsligt sms med den där emojin som skickar en puss men utan hjärtat som brukar vara vid munnen. Den har har aldrig nånsin använt förut så han måste ju ha letat upp den enbart för att kunna skicka den till mig utan hjärta. De emojis man använder regelbundet kommer ju upp snabbt medan man måste scrolla en stund efter de andra.

Han vill alltså haaaaaaa mig som sin egen men samtidigt vara lite kyligare än vanligt. Och EGENTLIGEN är en emoji utan hjärta mkt mer passade nu men det skeva i det hela är att han vill ha hjärtan av mig!!! Det är så talande för hela vår relation. Jag ska ge lite mer än vad han ger hela tiden.

Min semester börjar snart och vi ska åka bort en vecka. Han har en stående inbjudan att följa med men han har svarat att han kanske följer med. Preliminärt in i det sista. Nu har jag planerat att ta med mig några andra dit istället för jag vill inte behöva åka ensam med barnen för att han kanske inte har lust när dagen väl kommer. Är så less på att vara standby och aldrig kunna planera.

Hoppas ni får en fin dag allihopa ❤️

Profile picture for user miss lyckad

”Vet inte” Ord som jag avskyr om man frågar någon om den ska med..Exet sa så redan för många år sen..Tills jag bara frågade ja eller nej? Vet inte svarade han..Okey sa jag..Tolkar det som ett Nej och tog med mig andra eller åkte själv! TACK för att du påminde mig Lim om vad jag absolut inte vill ha i mitt liv igen..För oss kunde det handla om att åka och bada, hälsa på vänner och familj, shoppa..Ja nu när jag ser på det så var jag mer som en ensamstående med barn, redan då..Energitjuvar som låter oss vänta på svar på enkla frågor..Kram❤️

Profile picture for user Lim

Jaa miss lyckad energitjuvar låter oss vänta på svar på enkla frågor... Så är det verkligen. För mig blir det till och med svårt att våga fråga tillslut eftersom inget blir bestämt ändå.

Idag börjar min semester. Känns så skönt. Och lite "jaha. Nu då?". Jag och barnen ska åka bort imorgon. Mannen medbjuden trots allt som hänt. In i det sista var svaret "kanske, vänta lite". Men idag sa jag att nu behövs ett ja eller nej. Så då blev det nej.

Jag sitter i kökssoffan med väskor och matvaror överallt. Ska försöka packa för en vecka borta. Känns härligt att åka bort och rätt så konstigt att jag åker ensam med barnen. Trots att deras pappa har semester också. Det känns verkligen som att jag är en riktig singelmamma.

Försöker påminna mig själv om alla gånger jag drömt om att få åka iväg såhär med bara barnen. Drömde om att vara singel och leva ifred med mina barn. Så jag ska försöka att inte låta ensamheten rycka tag i mig.

Nu är papprena om skilsmässan postade i alla fall. Jag kände idag när han inte ens vill med på semester att det var signalen som sa att det inte finns nåt att vänta på längre. Så jag gick och köpte frimärke och postade det.

Han sa förut att han skulle följa med på semestern, så barnen hann få upp hoppet. Men vis av erfarenheten så förstod jag att han skulle slingra sig ur det så jag har faktiskt sagt till barnen att han kanske inte följer med. Så det blev inte en sån stor besvikelse idag.

Han har haft en vecka semester med barnen lediga när jag jobbat men inte gjort nåt alls med dem. Ibland undrar jag om han ens älskar dem lika mycket som jag gör? Jag älskar ju att spendera tid med dem och se dem glada och vara med och skapa minnen med dem. Hur klarar man som förälder att aldrig vara med? Det är ju inte bara nu! Under hela äktenskapet var det samma sak. Han nöjde sig med att jag skickade bilder till honom från min och barnens dag.

Det blev lite märkligt att starta semestern med att posta de sista papprena som gör att vi skiljs. Och att ensam packa för sommarens semester. Lite empowering om jag tänker tillbaka i tiden. Men också väldigt konstigt och ledsamt. Vad hände?

Nyss var det sommaren 2019. Den sommaren bestämde jag mig för att vi snart skulle skiljas men jag tänkte mig om några år. Men jag kände verkligen att det var nog. Han festade hela tiden och barnen skötte sig själva. Jag vet att jag har skrivit det massvis av gånger här i min tråd. Men den sommaren var en enorm brytpunkt för mig. Att på en halvtimmes rast skynda hem och ge barnen lunch och rasta hunden, i flera veckor... Så var det ända tills jag äntligen gick på ledighet. Mannen bara sov och festade.

Sedan i september... När sommaren var över (jag och barnen fick en UNDERBAR sommar sedan när jag blev ledig med dem) så var mitt lager av tålamod helt slut. Han betedde sig som ett monster hela hösten och vintern och i februari flyttade han äntligen ut. Sin sista natt här spenderade han med ölen. Dagen efter när hans vänner hjälpte honom att bära ut möbler kunde man göra ölburkar skramla ända till andra våningen. Och när de åkt iväg såg vardagsrummet ut som ett slagfält. Och det var ölspill på parketten och burkarna från kvällen innan var avslöjade.

Vilken resa det har varit.

Jag dricker alkoholfritt bubbel just nu och nu kommer tårarna. Jag är så stolt över mig själv. Ni anar inte hur kuvad jag varit i alla år. Jag är ledsen ibland men jag var helt förtvivlad för ett år sedan.

Många kramar ♥️

Profile picture for user Andrahalvlek

Du har verkligen gjort skillnad i ditt och barnens liv ❤️ Jag hoppas att du så småningom kan släppa hoppet om honom helt, och att posta handlingarna idag var nog ett viktigt steg.

Ha en riktigt trevlig semester med barnen!

Kram ?

Profile picture for user Lim

Tack snälla andrahalvlek ♥️

Jag håller på att packa de sista sakerna nu. Eller nu ljuger jag... Jag dricker kaffe och laddar för att orka packa klart haha. Igår fick jag nästan kalla fötter och ville stanna hemma men nu när jag vaknade kände jag att det ska bli så skönt att slippa de vanliga rutinerna för ett tag. Bara en sån enkel grej som att slippa möta grannen varje morgon ska bli skön.

Och så det bästa: eftersom att jag inte dricker behöver ingen alkohol planeras och jag och barnen kan bada hela dagarna utan att deras eller min säkerhet riskeras.

Kram kram!

Profile picture for user miss lyckad

Du kommer att få en mysig resa, det är jag säker på..Tänk om exet följt med och suttit och surat för att han nu inte får träffa kompisar(Supa) eller ve och fasa, tagit med sig öl på semestern..Jag gjorde en liknande tripp till Falkenberg sommaren -16, året innan jag flyttade..Exet ville inte med..Jag åkte själv med sonen och hans kusin..Vi hade en lugn och fin vistelse, medans exet satt hemma och drack..Kände den gången, att..Vad fasen, singellivet kanske funkar ändå..Ett lugn och en bestämdhet om att jag skulle gå min egen väg, för att jag skulle få ett finare liv framöver..Sommaren efter hade jag köpt hus och flyttat????..Ha en go semester lim, och njut av ert nya alkoholfria liv?❤️?

Profile picture for user Lim

Tack vakna vacker och miss lyckad ❤️

Vi åkte själva. Men dagen efter kom han ändå... Och stannade en natt. Han skulle komma tillbaka men gjorde inte det. Dagen och natten han var här var trevliga. Men den här attityden av att komma och gå som man vill funkar inte. Kanske om man är ett kompisgäng där det alltid finns nån annan att hänga med medan man väntar på den andra. Men i en familj, nej!

Jag märker så tydligt hur vi glider ifrån varandra. När vi pratade vid maten på den soliga uteplatsen svarar han knappt på det jag säger. Det är inte speciellt ovant men jag är ovan vid att känna att jag skiter i det. Vill han inte prata så fine. Förut stack det till i hjärtat.

Var det vårt sista försök att leka familj? Tolererar jag nånsin igen att han ens kommer eftersläntrande sådär? Ja jag antar jag måste tåla lite för barnens skull.

Min ena sonen var låg igår. Jag fick inte ur honom var det var. Senare på kvällen sa han att han är så ledsen över att hans pappa är en så dålig pappa. Jag kunde se att en dag och en natt här var bra men sonen såg mest det faktum att han inte ville stanna kvar sedan.

Min familj kom hit en dag också. Min svåger lekte med barnen och min andra son frågade mig "när vi var små... Brukade pappa göra sånt här med oss? Jag bara undrar liksom om vi var en sån familj som gjorde sånt?". Alltså herregud. Mitt barn. Han tänkte att han kanske bara glömt bort det. Men i själva verket har det knappt hänt.

En annan kväll fiskade vi här. Några bekanta som också semestrar på samma ställe lånade ut fiskespön och visade dem hur man gjorde. Då sved det i mig igen. Barnens pappa fiskar jätteofta. Han har kunnat försvinna ett helt dygn för att fiska. Men han har inte lärt sina barn hur man gör ? Nån enstaka gång men inte så ofta att de lärt sig så att kunskapen sitter.

Jag försöker att inte prata illa om honom men när barnen själva söker bekräftelse på det de känner kring honom som pappa så måste jag ju svara. Jag försökte säga att det var ju bra att han kom litegrann i alla fall men det svaret blev bara dumt för då lämnar jag sonen ensam kvar med sina känslor av att det inte räcker. Så jag håller med honom och låter honom veta det.

Jag tror att mannen kom hit för att han var full en kväll. Och i den fyllan kände han sig plötsligt ensam. Bodde vi ihop hade den kvällen förmodligen varit en sån kväll då han rycker upp sovsrumsdörren för att kasta ut mig för att själv få sova med barnen. Men nu bestämde han sig för att åka till oss istället dagen efter. Och jag antar att när han var här så var det inte tillräckligt för att vilja stanna kvar. Här är det spartanskt och inte så bekvämt och dessutom alkoholfritt.

Jag tänker positiva saker om honom samtidigt som jag skriver. Tänker på de saker han gjort bra. Men en vän till mig fick mig att inse att jag verkligen är tacksam för så lite. Att t.ex spela fotboll med sina barn en gång per år är inget att få diplom för. Om man jämför mitt och hans föräldraskap kan man knappt tro att vi har gemensamma barn. Ibland får jag tolka barnens beteenden åt honom för att han inte fattar varför de gör vissa saker. Han känner dem inte.

Nu ska jag ge barnen lite mat ❤️ kram!

Profile picture for user miss lyckad

Fina och konstruktiva tankar❤️..Tror att som hos de flesta beroende, att ditt ex har huvudet fullt av tankar kring alkohol..Därför omöjligt att vara en bra förälder..Sen verkar hans vilja att ens försöka, vara väldigt klen..Jättebra att du orkar stärka barnen kring deras funderingar..Jag fick alltid ”stötta” exets pappa-roll, men har lagt ner det..Tänker att han är den vuxna, och därmed ansvarig för sina relationer, och sin framtid med sina barn..Kram❤️

Profile picture for user Lim

Jaa miss lyckad, det är ju rätt att de själva får ansvara för sina relationer. Jag kämpar ju fortfarande för att de ska få mer tid med honom osv men jag börjar väl inse att det inte går att göra det åt honom. Han får tillfällen serverade men inte ens då orkar han anstränga sig helt och hållet. Och min ork är inte oändlig. Särskild inte efter all besvikelse.

Det finns många kvinnor som lever som jag. Som den enda av föräldrarna som aktivt arbetar för att barnen ska leva gott. Jag upplever att män som just mina barns pappa tänker att det hela tiden finns ett "sedan". De tänker att senare ska de börja prioritera annorlunda. Sedan. Sedan. Snart. Men åren går och chansen försvinner tillslut. Och framför allt blir relationerna helt raserade för varken fruar eller barn orkar leva sitt liv i en väntan på att bli prioriterade.

De gånger jag får skuldkänslor över att han lever ensam så skulle det egentligen kunna räcka med att tänka på den här semesterveckan. Han hade en chans att ha sju dagar av total kvalitetstid med oss men tog den inte. Det är alltså väldigt självvald ensamhet? Eller? Ahhh varför sårar det mig ens?! Varför bryr jag mig? Jag har nog djupare sår än jag förstått.

Igår försökte jag nå min ena som på telefonen i ungefär en halvtimme. Han var hos de bekanta här. Jag blev helt uppstressad och arg över att han inte svarade. Insåg då att det hade med mannen att göra. De enda gångerna jag förut ringt någon många gånger i rad utan svar är ju när jag ringt honom när han inte kommit hem på ett dygn eller kommit hem när han lovat. Då kände jag att det egentligen är bra att han inte är med oss. Jag behöver ju detoxa från honom.

Mitt önskemål inför nästa sommar är att jag kommit längre i min detox. Det blir spännande att se vad ett år till kommer att göra. Önskar honom givetvis all lycka i livet på riktigt men jag önskar också att hans påverkan på mig ska ha minskat.

Kram igen ❤️ skriver kanske igen senare. Antar att några dagar nära naturen och borta från vardagen sätter igång nåt inom mig. Processar saker tror jag. Inte minst för att jag har slutfört skilsmässan också precis innan vi åkte.

Profile picture for user Lim

Måste bara skriva att det är en stor lättnad ändå att vi snart är skilda på pappret också.

Han har ju också ett spelberoende som jag upplever det och det har varit lite skrämmande att vara gift med någon som ställer till sin ekonomi så mycket. Nu lever jag fattigare som ensamstående men slipper oroa mig för hans pengar. Eller fortfarande kan det påverka mig och gör det ju rent praktiskt eftersom jag drar lasset kring barnen på ett annat sätt. Men däremot tänker jag att om jag nångång köper en stuga eller liknande så är den bara min. Den kan inte tas ifrån mig. Och ärver jag något så är det mitt. Alla sådana saker känns skönt nu.

Det känns som jag steg för steg börjar äga mig själv och mitt liv...

Profile picture for user Lim

Hej...

Jag kan inte somna.

Ikväll, sent, avslutade han vårt förhållande. Han har viljat ha mig kvar som sin fru eller flickvän men ikväll eller snarare inatt så skrev han att det är slut nu. Att jag får träffa nån ny om jag vill och att jag inte ska bli arg om han träffar nån ny.

Sedan ringde han mig för att säga att han inte träffat nån men han ville bara göra allt klart för framtiden. Jag hörde på hans röst att han druckit. Men jag tror att det han sa ändå stämmer. När han var här så kände jag att nåt var annorlunda mellan oss. Och jag kunde inte ens fakea nåt.

Det är lite ironiskt nästan. Jag fullföljde skilsmässan för att han hade en fest där det bjudits in tjejer. Det var liksom droppen bara. Och nu vill han försäkra sig om att jag inte kan bli arg om han träffar någon. Och det ska jag inte bli heller. Jag fick nog bara tjejer var på besök hos honom och där och då ville jag inte ens försöka en sekund till att reparera nåt.

Jag hoppas att detta var ett riktigt slut för hans del. Det är det jag väntat på. Att han ska vara klar med mig. Det som gör det osäkert är det faktum att han druckit. Det stör mig så mycket att han tar stora beslut på fyllan såhär. Jag önskar mig ett nyktert beslut och ett nyktert framförande. Men å andra sidan är det ju exakt det han inte kan ge mig. Det är ju alltid fylla mer eller mindre. Det räcker att någon dricker ett par öl för att besluten ska bli fyllebeslut tycker jag.

Men i alla fall. Nu har han sagt det och jag tänker inte låta honom ta tillbaka det. Nu måste det vara dags att gå vidare.

Jag har dock inget intresse över huvudtaget att träffa en kille. Det är en helt absurd tanke. Jag ska läka mig själv och hjälpa mina barn att läka. Jag måste lära känna den här nya singeltjejen jag blivit efter 16 års relation. Jag har dessutom mina barn på heltid och de kommer före allt annat. Och efter dem kommer jag själv ❤️ Så jag har redan tre personer att vårda och ge kärlek. Och så lilla vovven förstås ?

Om han mot förmodan tar tillbaka det han sa och skrev inatt så ska jag verkligen försöka stå på mig och säga att nu är vi skilda och han har sagt att det är helt slut och att han vill vara fri att träffa någon ny. Det går inte att hålla på hur många månader som helst och vela fram och tillbaka.

Det är så rysligt att jag faktiskt måste stålsätta mig såhär. Han har haft mig som en nickedocka känns det som och det är så sjukt svårt att ta sig ur det. Jag menar, tänk alla gånger han slitit upp mig ur sängen och fullkomligt struntat i att jag sagt att jag snart ska upp och jobba. Och jag har fått lyda bara. Alltid lyda för att slippa bråk.

Jag har inte ens kunnat se vår relation som slut för att han inte viljat det. Jag bara väntar på att han ska träffa nån ny så att jag får vara fri. Det räcker inte att jag inte vill vara ihop med honom utan det blir bara helt slut när HAN vill det. Och jag har inte vågat annat. Däremot har jag vågat dra mig undan allt mer och hålla distans mer och det är nog det han känt och tillslut fattat kanske? Han börjar nog sakna äkta närhet. Han är nog redo att träffa nån ny snart.

Det blir tungt på sitt sätt när det väl sker men jag vet att det är rätt. I över 9 månader har jag grävt väldigt djupt i alla dåliga minnen. Sällan kommer fina minnen fram men när de gör det så smärtar det. Men då försöker jag tänka på allt det andra igen. De fina minnena finns nånstans och kan tas fram igen när det värsta är över. När såren är läkta. Men just nu måste jag hålla dem gömda.

Godnatt ❤️ hoppas ni kan sova. Känns som detta kan bli en lång natt för mig.

Profile picture for user miss lyckad

Kanske ännu mer med ”speciella” förhållanden..Jag är absolut ingen specialist på medberoende..Tror det finns personer med den erfarenheten på Forumet..Men om jag förstått någonting av det så är det att man alltid låter den ena partnerns behov gå före ens egna, man vill vara till lags, man vill göra personen nöjd, om personen är tyst, då undrar man vad som är fel, men man vågar inte fråga, man kontrollerar personens förehavanden för att vara beredd på än det ena än det andra, man gör eventuella barn medberoende också genom att inte väsnas när personen behöver ”vila” eller annars vara i fred, barnen får alltid veta att kanske är alltid den andra personens svar och man väntar in ett eventuellt klart svar in i det sista, personens mående och hälsa styr övriga familjen..Jag har förstått att det finns olika typer av medberoende, att det kan vara på olika sätt..Men det jag kommit underfund med är att den medberoende vänder in och ut på sig själv för att vara till lags..Värst av allt är nog att man visar sina barn hur ett förhållande ser ut..Som tur är går det att bryta mönster..Man kan bli frisk och då ser barnen hur man agerar, och tar tillbaka sitt eget liv, och gör friska val igen..Det konstiga är tycker jag att man ger den andra partnern mandatet att göra slut..Det är ju den medberoende som ska slå av Bojan för att visa att man gjort sig fri..Eller , jag tycker att det vore det ultimata i alla fall..Stor varm Sommarkram till dig lim..Du börjar nog tillfriskna nu..❤️??..

Profile picture for user Andrahalvlek

Du jobbar på så otroligt bra med det här svåra, och du sätter så bra ord på det dessutom. Jag är säker på att dina inlägg hjälper en massa människor att också bryta sig loss.

Kram ❤️

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och andrahalvlek ❤️

Andrahalvlek jag hoppas det kan hjälpa nån. Ofta känner jag att jag svamlar men det är så skönt att skriva av mig! ❤️

Ellerhur miss lyckad, det rätta vore ju verkligen om det är den medberoende som gör slut. Att vilja det och göra det men bara nästan är väldigt jobbigt. Det var jag som tog upp skilsmässa men sedan har vägen till att få den klar varit lång. Jag behövde bli riktigt arg för att våga be honom signera sista pappret. Eller jag behövde bli så arg att jag krävde det. Innan det sa han typ "har du bråttom att skiljas? " om jag sa nåt. Och det ville jag verkligen inte att han skulle tro (risk för konflikt då tänkte jag) så då sa jag nej och lade det på is igen. Men det har hela tiden stressat mig. Efter ett år räknas man som fortsatt gifta och det hann gå 9 månader innan vi gjorde klart det.

Jag ska verkligen ta fasta på det som sades inatt. Jag ska visa att jag tog det på 100 procent allvar och att vi nu enbart är föräldrar ihop och inget mer. Det handlar ju också om självrespekt. Jag vill inte låta honom säga något sånt och sedan ändå kräva av mig att jag ska bete mig som en flickvän när han har lust.

Usch vad jag är trött på att anpassa mig efter honom. I allt. Jag är sååååååå trött och less och färdig.

Kram ❤️

Profile picture for user Lim

God kväll.

Nu är jag här igen, i min nära på dagbok. Behöver det trots att jag faktiskt ventilerat massor med två nära personer idag. Det har varit en underbar dag. Känt mig så ovanligt fri.

Har inte ens smsat mannen idag. Skrev nu på kvällen bara för att typ tala om att dagen gått bra. Inte för att han frågat.

Jag har en sån skum upprymd känsla i mig. Jag vill verkligen att han ska bli kär i någon annan nu. Funderar på om han redan är det trots att han påstår annat. Han har säkert nån tjej i tanken i alla fall. Och det känns så skönt?! Det blir så definitivt då och det är exakt det jag behöver.

Om varje litet "tänk om" blir helt omöjligt att tänka så är det verkligen ett nytt kapitel nu. Precis vad jag behöver.

Träffar han någon ny är jag livegen plötsligt. Min egen person och han kan aldrig hävda annat igen.

Jag veeeet att jag säkert bryter ihop helt fullkomligt när det väl sker. Men jag har brytit samman hundratals gånger redan pga honom.

Om två dagar åker vi hem från den här semestern. Det ska bli både tråkigt och skönt. Har haft det så skönt här och verkligen kommit in i semestermode. Älskar att leva enkelt ibland och tvätta håret i havet. Och det känns som att jag återvänder hem som en ny människa nästan.

Och vet ni. Det är min fjärde helt nyktra sommar i rad! Tänk vilken äkta återhämtning jag får. Hade jag druckit nu hade jag förmodligen druckit lite varje dag här? Det hade lätt blivit så. Farligt egentligen eftersom vi är omgivna av vatten. Nåväl. Verkligheten är tack och lov att jag bara dricker vatten, kaffe och då och då lyxar till det med ett glas cola.

Kram och godnatt kära vänner.

Profile picture for user Lim

God morgon ?

Har varit vaken ett par timmar. Dricker kaffe och funderar över vår sista natt här. Det känns lite vemodigt att den här lilla resan snart är slut. Den här resan som jag och barnen längtat efter i ett par månader och sett fram emot så himla mycket.

Tänker att vi ska fira lite ikväll med extra god mat.

Man växer som familj av att spendera tid tillsammans på en liten yta. Barnen mår bra av att jag är närvarande hela tiden utan att fokusera på massa saker runtomkring. Det är en egenskap jag tror jag fått just av att jag alltid varit den som brytt mig om barnen mest och därför har deras glädje hängt på mig på nåt sätt. Jag har lärt mig att lägga saker åt sidan ganska bra. Jag prioriterar alltid att göra något med barnen före att t.ex tvätta kläder. Kläderna finns kvar att tvätta några timmar senare, var så säker.

Men det som gjort att jag kan skjuta upp exempelvis tvätten utan att blir stressad av det är just separationen. Om jag och barnen drar ut nånstans så finns det ingen kvar i huset som ägnar timmarna åt att röra till det och riva i smutstvätten eller ösa ur all torr ren tvätt på golvet i jakt på en tröja. Det finns ingen där som lagar lunch till sig själv och lämnar disken till mig. Ingen som klampar runt inomhus med leriga skor. Förr när det faktiskt var så så var jag förstås ganska stressad hela tiden. Jag gjorde saker med barnen men visste också vad jag skulle komma hem till. Hade jag otur kom jag hem till högljudd musik och lukten av öl. Plus massvis av disk! Och röra. Och om jag så mycket som suckade åt det så blev mannen galen på mig och tyckte att jag var otrevlig.

Minns en gång av alla de tusentals gånger jag kom in till ett enda kaos i vardagsrummet. Jag började plocka disk. Jag suckade rätt högt. Då kommer mannen i trappan helt vansinnig. Han hade hört min suck! Han tog en boll och kastade den på mig, alltså argt! Inte på skoj. Barnen bara gapade. Det var väldigt förnedrande. Jag minns att jag lite senare bad honom om ursäkt för att jag varit irriterad. Fan så sjukt.

Han städar sin nya lägenhet väldigt ofta. Önskar ibland att han fick prova städa ett stort hus som jag alltid gjort och att jag var där i det huset och röjde hela tiden. Han hade blivit utbränd efter några dagar. Men så levde jag i åratal. Och jag vet att massvis av kvinnor gör det nu med. Vilket slöseri på liv att vara en annan vuxen människas obetalda hemhjälp.

Jag var en stor förlorare i vårt äktenskap.

Nu när barnen börjat bli stora och de till och med klarar sig ensamma hemma så hade jag varit en ännu större förlorare om jag fortsatt leva med honom. För nu behövs han inte ens för att "passa" barnen. Förut tjänade jag åtminstone något på att bo med honom... Han fanns där när jag jobbade sent. Men det behövs inte längre. Och han var ju absolut inte intresserad av att umgås med mig. Så om han bodde med mig nu hade jag verkligen inte vunnit något alls på det.

Jag fick en släng av goda tankar om honom igår sent på kvällen. Fina minnen ploppade upp och det gjorde mig ledsen. Så idag tänkte jag plocka fram såna här dåliga minnen litegrann. Det gör mig inte på dåligt humör att tänka på det utan det ger mig styrka. Jag blir så peppad när jag inser förändringen i mitt liv. Och samtidigt helt bedrövad över att jag vet att massvis av andra lever exakt sådär som jag levde.

Att få äga sina egna saker, fylla sina skåp hemma med sina egna saker, ha egna rutiner för allt, alltså den känslan är helt otrolig. Det känns som att jag aldrig kommer kunna leva med en man igen. Jag vill inte gå miste om den här känslan att klara sig själv. Att bestämma över sig själv.

Jag levde ju med nån som dessutom hade helt andra rutiner än både mig och barnen. Att få tillräckligt med sömn var omöjligt för mig. Mannen ville, de kvällar han var hemma, att jag skulle lägga barnen och sedan gå upp till honom och se på film eller nåt. Men det var så jobbigt för mig. Jag ville bara sova. Jag skulle upp till jobbet tidigt varje morgon medan han kanske började kl 15 dagen efter. Att jag behövde sömn fattade han aldrig. Han valde alltid att vänta på mig sådär istället för att faktiskt umgås med mig de timmar på dagen jag orkade.

Nu lägger jag mig samtidigt som barnen och vi har det så mysigt. Och somnar jag så är det bara bra. Förr satt han och väntade i vardagsrummet och jag låg spänd i sängen bredvid barnen. Och de nätter han var ute låg jag spänd i väntan på att han skulle ramla in full.

Om han träffar en ny tjej hoppas jag att han kommer att behandla henne bra. Förmodligen gör han det så länge de inte skaffar barn ihop. För så länge de är barnlösa så kan de fokusera på varandra. De kan festa ihop och inte ha det så tråkigt som han haft det med mig som inte dricker.

Ahhh japp. Dags att starta denna härliga dag.

Ha det fint allihop och LÄMNA RELATIONER SOM SKADAR ER. Om jag klarar det så klarar ALLA det för jag har varit så feg och rädd och orolig. Ändå gjorde jag det.

Kram!!

Profile picture for user Lim

God kväll ?

Nu sitter jag på "min" uteplats och dricker kaffe. Har haft en helt underbar dag. Är helt slut nu. Och så blev jag plötsligt och oväntat så himla gråtmild.

Jag är en sån känslomänniska så att det ibland gör mig tokig. Jag känner hela tiden så mycket åt alla håll. Imorse jag var så glad och nu vill jag åka hem till mitt hus och lägga mig i sängen och gråta. Helst till en sorglig film så att det inte blir så personligt sorgligt. Vill gråta till nåt annat bara för att ladda om eller nåt.

Det blir ibland en sån krock i mig när jag jämför förväntningarna jag hade på mitt liv och vad jag fick.

Jag är verkligen en familjeorienterad person. Jag har gett allt till både min exman och mina barn. Prioriterat dem. Så att inse att de enda som uppskattat det är ens barn blir lite snopet.

Här är jag på semester helt ensam med barnen. Jag som ville ha en stor familj och en trygg punkt i min man. Men så valde jag en man som inte alls prioriterar sin familj. En man som bara ville ha oss där hemma som en slags reservplan och reservsällskap. Som inredning eller som en låda med leksaker man kan ta fram när det är tråkigt.

Mina barns uppskattning räcker ju egentligen. De är mitt allt. Men det är så sjukt att jag har de här fina barnen med en man som skiter i allt som jag tycker är viktigt. Som skiter i dem 90 procent av tiden.

Det blir smärtsamt att känna att man inte duger och inte räcker.

Skaffar han en annan tjej så undrar jag vad den tjejen behöver göra för att hålla honom nöjd? Ingenting säkert.

Jag känner samtidigt fortfarande samma som imorse. Men det kom en våg över mig av lite ledsamhet.

Jag jobbar hela tiden på min egen självkänsla och på mitt självförtroende och jag har kommit långt. För några år sedan var jag knäckt mest hela tiden. Grät väldigt ofta pga känslan av övergivenhet. Så är det inte nu men det kommer små vågor av det ibland. Som nu.

Tror också att jag saknar att faktiskt ha en partner att gråta ut hos. Mycket av min gråt sväljer jag ju bara. Eller så gråter jag ensam. Då blir man ju aldrig tröstad. Och det är rätt sorgligt.

De gånger jag gråter inför mina barn känns det nästan skönt. Jag gör det inte med flit men de tröstar mig precis så som jag tröstar dem när de är ledsna.

Det är inte min exman jag saknar egentligen utan det är drömmen om det familjeliv jag aldrig fick.

Det finns nog nån mening med att jag ska få uppleva min trettioårsålder som singel. Det kanske gör mig till världens starkaste.

Och dessutom får jag inte glömma att jag faktiskt lämnade honom pga att han är en aktiv alkoholist i förnekelse och han gjorde mitt liv till en plåga. Det här livet jag har nu är ju ljusår bättre. Jag hade inte ens viljat vara med en familjeorienterad alkoholist heller.

Kvällarna här har verkligen blivit grubbliga för mig. Jag har ingen tv att slå på och inga direkta hushållssysslor att göra. Så det blir mycket tankar.

Om vi åker hit nästa sommar också, undrar hur mitt liv ser ut då. Jag skulle vilja sätta upp några mål. För att ha nåt att jobba för och för att inte känna att jag fastnar.

Det kan vara små mål eller stora. Ska grunna på det. Det ska inte vara nåt som adderar stress utan det ska vara inspirerande saker.

Jag vill växa och gro och känna att jag gör det bästa av det jag har.

Kram igen ❤️

Profile picture for user Lim

God morgon.

Nu är vi hemma från semestern. Känns lite tomt måste jag säga. Eller väldigt tomt. Både jag och barnen grät lite igår av vemodet. Så är det alltid för mig när resor och semestrar tar slut. Jag blir väldigt sorgsen.

Önskar jag hade bokat en vecka till. Det hade faktiskt varit skönt.

Kanske jag känner så extra mycket för att mannen ville komma hit till mig sent igår. För att vara med mig, inte barnen. Han kände sig ensam. Men eftersom att han tydligt "gjorde slut" för några dagar sedan så kände jag att jag ville säga nej. Dels ville jag gå och lägga mig och dels så borde han kommit flera timmar tidigare och träffat barnen.

Mitt gamla jag hade sagt ja ändå för att jag tycker synd om honom när han är ensam. Men sedan tänkte jag att han kunde varit med oss hela veckan som var men han stack hem. När jag sa att han borde kommit tidigare svarade han att han varit ute då. Jag ska alltså vara redo när HAN vill. Om det är kl 22.30 spelar ingen roll.

I alla fall så sa jag att jag inte orkar. Och han blev väldigt stött. Han skrev igen att nu är det slut mellan oss på riktigt. Jag svarade inte utan stängde av ljudet på telefonen och lade mig. Som tur är hade han inte smsat mer sedan.

Han kanske kommer hålla på såhär ett tag nu. Men jag tolkade det som att vi redan har gjort helt slut medan jag var på semestern. Och tack vare att jag fick den veckan där så orkade jag stå fast igår vid att säga nej när han ville komma hit.

Direkt efteråt började jag förstås tvivla igen. Kände mig elak som avvisat honom när han sa att han kände sig ensam. Kände mig dum som kanske startat en konflikt. Osv osv. Men nu känns det rätt såhär dagen efter. Han kan inte hålla på och leka med mig längre. Det är inte elakt att avvisa någon sent på kvällen när man vill sova. Men han lyckas alltid få mig att känna mig just elak.

Om han väljer nu att inte vilja träffa mig så ska jag verkligen försöka att inte skylla det på mig själv.

Han har ju själv sagt att jag inte får bli arg nu om han träffar en ny tjej? Varför ska han hem till mig jättesent på kvällen då för? Helt ologiskt. Tur att jag har semester nu så att jag slipper gå igenom det här sista uppbrottssteget samtidigt som jag försöker jobba.

Önskar att det fanns en knapp när det gick att stänga av sin empati ett tag. Orkar inte tycka synd om honom just nu när jag försöker bygga upp mig själv efter ett helvetesår.

Profile picture for user Andrahalvlek

Han ville både ha och äta kakan. Idiot. Förlåt, men han är faktiskt en idiot och jag hoppas att du snart inser det inifrån och ut.

INGEN skugga ska falla över dig, tvärtom. Du ska visa dina barn att du står upp för dig själv och inte låter någon annan trampa på dig.

Om du har svårt att göra det för din egen skull så ska du göra det för dina barns skull. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Du vill absolut inte att de hamnar i en liknande sits som vuxna, du vill att de då vet hur de ska stå upp för sina egna behov. Och att de lärt sig det av att se hur du agerat.

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

?..Som jag skrivit förut..Du är jättestark och duktig..❤️..Ett steg i taget..Försök se situationen utifrån..Dvs att ”din bästa vän” hade en likadan relation som du har..Vad hade du rått henne att göra? Allt blir bättre med tiden..??Stor varm kram??

Profile picture for user Lim

Andrahalvlek och miss lyckad ♥️♥️ hjärtan till er.

Verkligen Andrahalvlek... Han vill ha kakan och äta den. Och än så länge har han det också. Formen på vår relation är ofta upp till honom känns det som. Jag sitter fast.

Men ju fler dagar det går mellan att vi ses desto mer hinner jag bygga upp en inre motståndskraft. Det kanske tar tid att stå emot face to face men jag är på väg åt rätt håll i alla fall. När jag känner frustration över att inte komma vidare så hjälper det lite att tänka tillbaka i tiden. Då har jag ändå kommit ganska långt. För ett år sedan hade jag inte ens kommit fram till att vi behövde skiljas. På ungefär 10 månader har jag ändå lyckats driva igenom en skilsmässa och flyttat isär och jag vågar säga ifrån mer. Nu handlar det mycket om att vakna mentalt och att sätta gränser men det tar tid att ändra på hela sitt beteende. Jag har ju dansat efter hans pipa i många år.

Jag uppskattar verkligen att vi har flyttat isär i alla fall. Jag har skapat rutiner som funkar så bra för mig och barnen. Vi mår bättre alla tre.

Det är en ganska otrolig sak just detta med barnen. De pratar aldrig om ifall jag och deras pappa ska bo ihop igen. De uttrycker ingen saknad av livet vi hade förut. Min ena son tyckte ofta förut att det var stökigt här osv men nu säger han ofta att vi bor så fint. Att vi har det mysigt och att vi har sån bra baksida och sån fin framsida osv. Och så tänker jag tillbaka till förr... Det låg ju mer eller mindre alltid en bakis man och sov här förut. Det gjorde att jag knappt kunde dammsuga huset förrän på eftermiddagen. Så mycket förfall pga hans ovanor. Och så gjorde han inga hushållssysslor och jag var nära att bli utbränd.

Jag lyckas dölja för dem när jag själv mår dåligt och grubblar en del. Men ofta hjälper det att ta en långpromenad med hunden för att jag ska må bättre.

Lördagar har i många år varit nästan den värsta dagen på veckan för mig. Särskilt kvällar. För då har mannen varit ute och druckit och min ensamhet och utsatthet har varit så påtaglig. Det sitter fortfarande i. Igår kände jag mig ensam och så kom jag på att det var lördag.

Sedan kom tankar jag själv nästan känner är tabu. Men kanske tillåter jag dem komma eftersom vi är lagligt skilda snart (har inte fått bekräftelse på det än men allt ska ju vara klart väldigt snart) och för att han sagt att han kan träffa en ny. Men i alla fall så börjar jag sakna att vara kär. Att vara i en kärleksfull relation med någon som vill vara med mig.

Tänker absolut inte träffa någon. Jag behöver läka och jag har barn som behöver mig heltid. Och jag är väldigt rädd för att hamna i en dålig relation igen. Plus att jag vill isåfall träffa en person som inte dricker men som gillar att vara ute, att träna och göra saker ihop. Ska jag träffa nån så vill jag ha en hälsosam och aktiv man.

Samtidigt ryser jag nästan av tanken på att ha en man igen för jag har så svårt att se framför mig att jag kommer lyckas träffa en nykterist. Och det är det absolut ända jag vill ha. Jag hatar bakis män. Det är det mest ofräscha som finns. Usch. Jag mår fysiskt dåligt av att tänka mig det ens.

I alla fall. Vill skriva ner detta bara för att kunna gå tillbaka sedan och se när och hur jag kommit till olika faser. Att jag ens kan tänka mig en ny relation nångång är ju liksom ett steg år nåt slags håll tänker jag mig. Att jag tillåter mig att tänka det ens. Att jag ens vill tänka det och att jag tycker att jag har rätt att tänka det känns ändå ganska sunt. Jag känner mig inte otrogen av att tänka det och då har ju mannens grepp om mig släppt några procent i alla fall.

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user miss lyckad

En hälsosam man som luktar gott, och som kan och vill ta ansvar..Låter som en kille för Lim i framtiden..?..Man behöver inte ha bråttom, men man kan ju fundera vad man är ute efter..?..Det finns många fina män därute, som vill träffa en riktigt fin kvinna, som dig lim..En dag så...Varm kram..❤️

Profile picture for user Lim

♥️♥️ Till er andrahalvlek och miss lyckad.

Jag funderar hit och dit. Temat för juli verkar det som ?

Jag kanske borde göra mitt sällskap mindre lockande? Men det är inte så enkelt eftersom att vi måste ha en relation för barnens skull. Men jag märker att jag saknar honom ibland. Och det känns skadligt nästan för faktum kvarstår att han fortfarande gör allt det som jag ville skiljas för.

Jag blir på sämre humör av allt det här grubblandet. Ibland får jag för mig att det är jag som valt det här. Att han kanske hade ändrat sig om jag gav honom en till chans?! Men det är ju absolut inte sant. Det är bara min hjärna som snurrar för många varv.

Jag blir ibland ledsen över att han bor ensam. Att han lägger sig ensam och att han vaknar ensam. Som om jag valt det åt honom.

Men så var jag där igår en sväng med barnen. Och insåg att han efter snart ett halvår i sitt nya hem inte har fixat nånting som lockar barn att vara där. Inga spel, inga ritpennor, inget litet krypin man kan vara i. Ingenting. Inte ens en extra säng. Han har en stor gård men ingenting där. Ingen liten pool, studsmatta, hängmatta eller skön solsäng. Han har inga bollar eller gatukritor. Ingenting alls som gör det roligt för barnen att vara där. Jag insåg alltså det igår!! Jag har bara tänkt att det är synd om honom när barnen inte vill gå dit. Men igår fattade jag varför. Han har ju inte gjort nåt för att de ska trivas där. Om jag bodde där hade jag till o med slagit upp en vägg för att kunna göra ett barnrum! Allt mitt fokus hade varit på att göra det så lockande som möjligt för mina barn.

Mitt gamla jag försöker ta sig fram igen och jag tänker att jag ska minsann fixa! Jag ska ordna det åt dem. Men så kommer jag på att det är inte mitt jobb. Jag skulle kunna göra det men om inte mannen vill det så är sakerna nog borttagna snart igen. Och det krävs äkta engagemang för att nåt ska hålla. Gör jag det åt honom är risken bara att barnen ändå inte vill gå dit men att han då också kan bli sur för det eftersom att det finns saker där till dem.

Jag vill inte bara klanka ner på honom. Jag är ju nöjd med att barnen bor hos mig. Jag vet att det är den bästa lösningen. Men det hade känts bra om jag visste att det fanns underhållning hos honom när de väl är där. Några barnsaker i alla fall...

Nåväl. Jag längtar tills jag kan sluta tänka så mycket på saker jag inte kan ändra på.

Profile picture for user miss lyckad

Minns när jag flyttade ifrån barnens pappa..Jag handlade saker till barnens (okey dom var 13 och 20) rum..Dom var jätteglada för lite nytt..Barnens pappa köpte en svindyr säng till sig själv, men inget till sina barn..Han följde aldrig med till simhallar eller andra utflykter..Antingen tyckte han inte att det var hans grej! Eller så ville han dricka..Förutom fotbollsträning och matcher, som sonen hade..Det var han ju själv intresserad av..Jag var nöjd med det lilla..Tills jag fick nog..Tycker dina funderingar och tankar framåt är jättebra lim..Verkar gå i lagom takt också..Du får insikter om dig själv framåt, men även om det förflutna..Jag är så glad för din och barnens skull..Stor varm kram..❤️?

Profile picture for user Lim

Samma här miss lyckad. Han har inte följt med på aktiviteter för att han tycker de är tråkiga. Men jag gillar tydligen att frysa i badhus och att sitta på lekland och höra hundratals barn skrika. Jag gillar tydligen också barnkalas och att kallprata med andra jag inte känner. Jo jag har gillat det för att barnen har kul. Men lite avlastning och vuxet sällskap hade inte skadat mig direkt. Särskilt inte på badhuset!

Igår ville mannen träffas. Så han kom hit. Han hade saknat mig. Han frågade om vi kan bli ihop igen om han slutar dricka. Jag sa att det kommer ta ett år eller mer av nykterhet. Han lät nästan lite förvånad. Sedan sa han inget mer. Efter ett tag gick han hem igen. Han fick inte det han sökte riktigt.

Det han fick var mitt och barnens sällskap framför en film vi valde ihop. Men han ville nog egentligen bara vara med mig och typ återförenas. När det inte blev så så tyckte han att jag var kylig och så ville han inte stanna.

Grejen är ju att även om han slutar dricka så har han redan förstört allt. Jag litar inte på honom. Och dessutom kände jag att han druckit lite igår. Han var inte berusad så att det märktes för andra men jag vet. Hur han luktade och även vissa reaktioner mot barnen. Det var helt enkelt inte så trevligt att ha honom här ? och det gör mig ledsen. För han ville ju komma hit och känna sig som en del av vår familj antar jag. Men så passar inte hans beteende in.

Jag tror också att han hade fått sin dos av alkohol den dagen så att det var därför han kunde tänka sig att sluta dricka för att vara med mig. En vecka nykter och det låter inte likadant längre. Det är ju i princip alltid på fyllan han sagt att han ska sluta. Eller när han varit ordentligt bakis.

Det är egentligen inget att grubbla på för min del för även om han blir nykter så är vårt förhållande förstört sedan länge. Skulle jag vara med honom igen så kommer jag aldrig nånsin slappna av. Plus att jag har så många traumatiska minnen pga honom att jag inte ens vill vara ihop med honom. Det skulle krävas år av parterapi och han skulle behöva gå i behandling som jag ser det. Och inte ens då är prognosen särskilt bra. Och det är förstås sorgligt. Jag ville ju lösa allt för ett år sedan. Pratade med honom ofta om vad jag behövde och vad vi som familj och par behövde. Men då var det inte intressant för honom. Fan!!

Jag får inte låta mig själv tro att det nånsin kan bli bra.

För några år sedan var vi så nära att skiljas. Vi flyttade tillfälligt isär till och med. Men han fick mig att ge honom en ny chans. Han lovade att inte dricka och att börja vara med oss som en familj. Det höll några (kanske 2?) månader bara. Varför skulle det bli annorlunda den här gången?

Jag tror att jag ändå måste prata med honom om allt ordentligt. Jag har undvikit det pga att jag verkligen inte vill ge honom en till chans. Men jag blir alldeles tokig av att fantisera och tänka hela tiden på vad han kanske vill och kanske inte vill.

Jag måste spalta upp för honom:

Sluta dricka. Egentligen ta medicin för det, typ antabus.

Sluta gå på krogen förstås.

Gör saker med barnen. Även utan mig med.

Fortsätta bo isär för jag klarar inte att vara en husslav längre.

Höra av sig varje dag och inte bara kräva att jag ska göra det.

Inkludera mig. Berätta vart han ska och var han är. Vilka han umgås med. (Jag vet seriöst inte ens vad en fjärdedel av hans kompisar heter).

Alla dessa saker kommer få honom att känna sig fullkomligt fängslad. Och jag i min tur kommer inte lita på att han håller det. Det går alltså inte att laga detta. Men det kanske är bra att spalta upp det så att han ser framför sig att han kommer behöva göra saker som för honom är uppoffringar.

Och de här sakerna är ändå inte allt som jag önskar mig ärligt talat. Det finns fler saker egentligen.

Det skadar mig att tro att han skulle vilja försöka ändra på sig för då börjar jag ändå hoppas litegrann plus att han får ett övertag. Jag blir den elaka om jag säger nej till att prova. Så därför måste jag vara rak och ärlig med kraven. Så rak att han kommer backa. För jag vill inte ge honom en enda chans till. Och jag ska inte.

Det var bra att gårkvällen gick så dåligt för det kanske stoppar honom från att vilja komma hit nästa gång han får för sig att vi ska prova igen. Barnen är nummer ett och han kan inte komma för att umgås med mig.

Profile picture for user Lim

Hej.

Nu har skilsmässan gått igenom helt.

Mannen var inte glad. Han var chockad i princip. Han har trott att jag ska avstyra det i sista sekund. Trots att han vet att jag postade de sista papprena. Trots att han frågade mig om jag gjort det och jag svarade ja.

En svår sak med honom är att när han mår dåligt så blockerar han. Han utövade ju alltid "silent treatment" mot mig i flera dagar förr när vi varit osams. Och nu med också bara det att jag inte märker det lika extremt när vi inte bor ihop. Men nu antar jag att han inte kommer höra av sig på länge. Hans ego är sårat. Han är besviken och sårad säger han.

Det är svårt för mig att förhålla mig till hans reaktioner. För jag lider av att han mår dåligt. Jag vill på riktigt att han ska må bra. Men samtidigt är jag häpen över att han blir sårad och besviken. Han har haft 10 månader på sig att rätta till alla fel. Men sedan vi skickade in skilsmässoansökan har han fortsatt dricka. Fortsatt göra slut med mig. Fortsatt att inte vara med på familjeaktiviteter. Fortsatt sova bort lediga dagar och semester och varit bakis istället för att vara med barnen. Han har blivit LOB:ad nyligen igen. Han spelar bort pengar. Det enda som ändrats är ju att jag slipper se mycket av det eftersom att vi är separerade. Men beteendet har ju fortsatt i exakt samma grad.

Däremot har jag kunnat lurats till att tro att det är bättre eftersom jag inte bor med honom. Och jag förmodar att han tror att jag verkligen är lurad. Att han kan få mig att tro att han inte dricker ofta. Men jag vet ju. Jag känner igen varje litet tecken.

Han fick alltså över 9 månader på sig att ändra sig innan vi fullföljde skilsmässan. Istället för 6 månader bara. 3 månader extra hade han på sig.

Det är så frustrerande att han inte inser att alkoholen är orsaken. Han vägrar tro mig.

Jag känner mig ledsen och hemsk. Och förvirrad. Hur kan en person tänka och vilja spendera hela sitt liv med mig men absolut inte vara villig att ändra på det som gör att jag vill gå isär?! Han får det att låta som att jag lämnar den person som älskar mig mest i världen. Att jag stöter bort en människa som vill ge hela sitt liv till mig. Att jag förstör vår framtid. Jag är alltså en familjesplittrare. Men mitt enda krav är att han ska sluta dricka. Hur ska jag lyckas behålla mitt psyke intakt?!

Han inte bara drack utan han psykiskt misshandlade mig när han drack. Mitt i nätterna. Jag har tappat räkningen på hur ofta jag sjukskrivit mig från jobbet pga såna nätter. Barnen drogs ju till och med in och vi spenderade nätter rädda för honom.

Visst, det händer inte längre men det är ju enbart för att vi flyttat isär. Han hade fortsatt med det annars, det är jag 100 procent säker på. Verkligen 100 procent.

Om han nu vill fortsätta vara gifta så undrar jag också varför han kan låta det gå flera dagar utan att han hör av sig? Det är ju inte normalt.

Jag ska finnas där för honom enligt hans världsbild. Och jag har accepterat det hittills så till den grad att jag inte kan tänka på annat än honom. Tänker jag bakåt i tiden så är det tankar om honom och tänker jag framåt är det tankar om honom. Jag har ingen bild av mig egen framtid. Den känns bara så otroligt oviss och tom.

Jag har ju alltid varit så konflikträdd i vår relation eftersom att han kunnat ignorera mig i flera dagar efter en dispyt. Jag har varit rädd för hans reaktioner och jag har hatat dålig stämning hemma. Jag har mått fysiskt illa när vi varit osams. Så har det varit i alla år. Jag har alltid varit rädd för att han ska vilja lämna mig också för det hotade han ofta med förr, innan jag själv började känna att en separation kanske var det enda rätta.

Nu är jag mitt i stormens öga känns det som och jag mår fysiskt illa igen. Vi är i konflikt nu men jag kan inte göra nåt åt det. Hur ska jag lära mig att leva med att han inte gillar mig? För det är ju så det är nu och jag måste acceptera det istället för att vilja lösa allt.

Det som blir tydligt är ju verkligen att alla ultimatum man ställer genom åren verkligen inte betyder ett snack förrän man på allvar genomför dem. Han har alltså trott ända tills nu att skilsmässan bara var ett hot från min sida. Ända tills den har vunnit laga kraft har han tänkt att jag fortfarande är hans ovillkorligen. Trots att han dricker och festar och gör ALLT jag bett honom sluta med.

Och aj. Aj aj aj. Det gör ont att jag skriver så hårda saker. Ont att det gått såhär långt att jag sällan tänker goda tankar om mannen jag gifte mig med ? Tänker jag goda tankar om honom så blir jag bara så fruktansvärt ledsen.

Han har haft sin chans ju ? hade han ändrat sig direkt så hade jag till och med viljat få fler barn och flyttat till ett större hus. Han hade kunnat fixa det. Men nu?! Han kan inte säga nu att han ville leva resten av sitt liv med mig.

Jävla skitliv.

Profile picture for user Lim

Jag ska inte måla fan på väggen. Det kanske blir bra allting. När känslorna lagt sig lite kanske vi båda lyckas gå vidare på ett positivt sätt. Önskar verkligen det. Och att vi kan vara vänner.

Profile picture for user Kattsingen

Grattis till skilsmässan!
Jag har inte ett ex som dricker, det är mitt problem. Men jag känner helt igen den där gaslighting-effekten från mitt ex. Han vägrade också inse hur djupt hans psykiska problem gick, och skadan han gjorde mig. Jag har spenderat månader av min tid med honom förklarandes, gråtandes, skrikandes. Jag gav tusen exempel, jag ställde ultimatum. Det är fruktansvärt när ens partner inte tar en på allvar, inte tror på vad en säger. Och nu sitter han där ensam och säger att han saknar mig. Jag har skrivit långa email om alla våra problem till honom, men han låtsas liksom som att det regnar. Det får vara nog nu! Du måste inte önska honom väl, glömma och förlåta. Du har gjort helt rätt med skilsmässan. Nu är det dags att släppa taget och gå vidare.
Styrkekramar!

Profile picture for user Andrahalvlek

Och det vet du, men just nu faller du in i gamla mönster där du tar ansvar för hans mående. Han har ansvar för sitt liv, inte du.

Börjat lyssna på boken ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende, vore kanske något för dig också.

Låt honom sitta hemma och tjura, du och barnen har det bättre utan honom.

Styrkekramar i massor ❤️

Kram ?

Profile picture for user Adde

till ditt nya liv !
Som en present till dig själv så hoppas jag att du släpper exet och bara bryr dig om dig själv. Nu har du ett helt nytt spännande liv att börja med och där du kan skämma bort dig själv med bra grejer för din egen skull !

Ta vara på den chansen !

Profile picture for user Lim

Tack ❤️

Jag känner igen mig katsingen, i det du skriver. Jag har också både pratat lugnt, gråtit, skrikit och förklarat. Försökt så mycket. Men inget har fungerat.

Tack för tipset andrahalvlek. Jag inser att jag kanske måste börja jobba med mig själv en del. Tack och lov har själva isärflyttandet gjort jättemycket nytta även om jag har lång väg kvar.

Tack Adde. Jag ska försöka så gott jag kan att släppa. Men herregud vad det är svårt ? Så sjukt svårt.

Vi är i alla fall sams och har bestämt att vi ska vara vänner. Och jag ska försöka att inte försöka tolka vad han egentligen menar med allt och ingenting.

Inatt hade mina barn nattgäster. Och imorse kände jag ett sting av irritation över en dålig natts sömn och över att de kom i säng så sent osv. Men så satte jag mig i soffan med en kopp kaffe nu och kom på hur det var förut. Då kunde barn knappt sova över här för jag var så rädd att mannen skulle dricka och komma hem full mitt i natten. Jag längtade så otroligt mycket till att kunna säga ja till sånt när som helst. Jag kände mig också väldigt stressad kring det för då för ett år sedan visste jag ju inte att vi skulle skiljas än. Jag såg flera år framför mig av risker. Risk för att barnens kompisar skulle möta deras pappa full på natten. Risk för att barnens kompisar skulle känna sig otrygga i vårt hem. Risk för att barnen skulle börja må dåligt osv. Risk för att mina barn aldrig skulle kunna leva normalt och öppet.

Men nu har jag blivit så van vid att slippa det där att jag till och med kan unna mig att vara lite irriterad över röran med nattgäster istället.

Jag har insett också att det inte spelar sån stor roll om mannen erkänner sitt missbruk eller inte. Jag upplever att jag har levt i många år med en aktiv alkoholist och hans drickande har förstört för hela familjen. Han ser det inte så men det behövs inte för min egen del. Det är så lätt att tro att man överdrivit allt, särskilt när den andra inte erkänner sitt problem. Men jag har bestämt att det inte ändrar på nåt. Jag vet exakt hur vi levde och hur oerhört dåligt vi mådde pga hans drickande. Såklart hoppas jag att han ska komma till insikt. Men om han inte gör det så betyder det inte att jag har tänkt och känt fel.

Kramar till er alla ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Som du vet så tycker jag att du är jättestark och målinriktad..När jag läser dina inlägg, så påminns jag av mina egna erfarenheter..Jag ser och hör att du växer och blir mer och mer fri från X..Jag skulle nog lämnat mitt förhållande för en massa år sedan, men så blev det inte..Nu är jag starkare och blir mer beslutsam med det mesta med tiden..Har några gånger känt mig liten, ensam och svag..Men ju mer jag klarat av desto starkare blir man..Vet att du kommer bli det med..Stor Varm Solskenskram från Norge..❤️

Profile picture for user Lim

Tack snälla miss lyckad för att du stärker mig i min tro på mig själv ♥️

Mannen fortsätter att dricka så fort han är ledig. Han jobbar igen efter sin semester och jag undrar jag om hans drickande nästan blir värre då. För då är han trött och utarbetad och ska maxa sina två lediga dagar på nåt sätt. Han ska hinna dricka och vila. Och i veckorna dricker han också... Det vet jag ju. Ska han jobba kväll dagen efter så dricker han dagen innan för han hinner ju ändå vila.

Han blir lite mer aggressiv i sitt drickande också. Hamnar oftare i bråk osv. I vårt liv ihop jag ju alltid tyckt att det varit värst från oktober och framåt vintern. Då brukar han bli destruktiv. Och vi är ju på väg åt det hållet.

Igår sökte han nästan gräl med mig över telefonen samtidigt som jag hade gäster hemma. Jag var riktigt irriterad för han förstörde för mig. Men det positiva var att jag var beredd att säga ifrån om det skulle krävas. Han ville komma hit senare men jag vågade stå på mig och säga att det inte funkade riktigt. Jag måste så gott jag går se till att vi inte träffas när han dricker.

Min ena son var förbi honom på kvällen för att göra en sak och sedan sa han till mig att hans pappa hade druckit. Han ville inte att han skulle komma hit till oss sedan. Då blev det lättare för mig att se till så att han inte kom hit.

Och då var han ändå snäll mot sonen. Men full. Och det räcker. Även en snäll full förälder är en läskig förälder... Det ska alla som dricker veta om.

Han var svartsjuk igår också och han berättade för sonen att han kände sig ensam. Då kände jag att om han kände sig ensam borde han hållt sig nykter och bjudit hem sina barn. Då hade jag dessutom kunnat umgås med mina gäster helt ostört.

Det är så viktigt att jag fokuserar på mina framsteg för det är lätt för mig att börja oroa mig för vintern nu och vad det ska göra med hans humör. Jag måste fortsätta stå emot och stå på mig och sätta gränser. Tydliggöra att när han är det minsta berusad så ska vi inte träffas utan det måste få bli dagen efter eller nåt. Jag har lämnat honom exakt för att slippa möta honom full.

Det är nästan så att jag får ha några planer redo och kanske till med vara beredd på att kontakta socialtjänsten om det skulle bli lika illa som i höstas. Nu skulle det vara enklare för mig tror jag. I och med att vi inte bor tillsammans. Alltså jag menar om han låter allt gå ur över barnen. Om han bara skadar sig själv låter jag det vara men om barnen skadas så vill jag göra nåt.

Jag har insett att jag egentligen bara har en vän som jag berättar allt för. Många av mina vänner vet mycket och jag kan prata men igår när mannen ringde och störde mitt i att mina vänner var här så sa jag inget. Egentligen hade jag behövt säga det för att må bra. Berätta varför jag var ofokuserad och tyst ibland. Berätta att han dricker och att han stör mig. Men jag kan inte. Det är så tabu. Och de skulle inte förstå ändå. Säkert försöka förstå och stötta men har man inte levt i det här så vet man inte hur svårt det är.

Men jag är glad att det finns en person i alla fall som jag kan säga allt till. Jag hade blivit tokig annars tror jag...

Det är en skam i att inte kunna bryta sig loss heller. Skulle jag berätta för alla hur jag har det så skulle jag behöva skämmas över att jag ändå har honom så mycket i mitt liv. Ingen skulle förstå. Jag inser ju det. Hur puckat det är att jag ens bryr mig om hans åsikter osv. Men jag önskar att jag en dag kan sluta bry mig. Jag är så trött på honom. Hur han tar sig rätten hela tiden till att styra mig på nåt sätt.

När man har barn ihop går det ju inte heller att bryta helt. Egentligen skulle jag vilja flytta till en annan stad och börja om nästan. Glömma honom. Men det går ju inte så därför tar allt sån tid.

När barnen är vuxna.. Då kan jag bli fri på allvar. Då behöver jag inte ens svara hans sms om jag inte vill. Allt beror på hur dessa kommande år kommer att vara. Om jag ens vill ha honom i mitt liv eller inte. Just nu måste jag ju.

Livet fortsätter och han är en del av det hur jag än vrider och vänder på det.

Profile picture for user Lim

God morgon allihop.

Jag har varit vaken lite över en timme tillsammans med lilla hunden. Jag sitter ute och dricker kaffe medans barnen sover vidare. Härligt med sommarlov.

Det flög just förbi några fiskmåsar högt uppe i himlen och de skränade. Det lät så somrigt.

Den här sommaren har varit så annorlunda. Lite för mycket regn. Men den har varit skaplig ändå kanske. Kanske jag tycker den varit annorlunda också pga att det är min första sommar "ensam". Det har å ena sidan varit väldigt avslappnande å andra sidan kanske ändå lite tomt. Jag vet inte faktiskt. Jag skulle ju inte vilja ha det som förut heller. Det tomma kan ju helt enkelt vara tomrum från dåliga saker också. Kanske är jag ovan vid att det är så lugnt.

Jag skulle nog egentligen vilja ha honom nykter och hjälpsam om jag fick välja just i denna stund. Men jag kan ju inte välja det tyvärr. Men jag har lekt med tanken litegrann. Önskat att det hade slutat så. Att han hade förändrat allt och vi kunde fortsätta i trygghet som en enhet med våra barn.

Jag själv då... Jag har inte druckit på 3,5 år. Barnen säger ofta till mig att det är så bra att jag inte dricker. De minns inte att jag nånsin gjort det och kan inte tro det. De verkar tycka det är som att jag en gång i tiden åkte till månen på helgerna och jobbade extra som mångubbe. Lika osannolikt ? Om jag började dricka lite vin eller nåt nu skulle de verkligen bli ledsna. De mår så bra av att veta att varesig deras pappa dricker eller ej så har de sin mamma som aldrig gör det åtminstone.

Jag håller i min träning bra också. Har fått en rutin i den och det hjälper psykiskt (och fysiskt såklart). Träningen får mig också att uppskatta att bo själv med barnen för rummet jag tränar i brukade vara mannens tillhåll. Men nu är rummet mitt och då finns det alltid möjlighet att träna när jag vill.

Nästa vecka är min semester slut och jag blir lite vemodig nu. Så mycket tid med barnen som jag haft.... Kommer att sakna det. Nästan så att jag skulle kunna gråta lite nu.

Ha en fin dag där ute ♥️ kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jättefin summering och reflektion av din första ”ensamma” sommar. Lite vemod, lite sorg, men mest glädje och stolthet!

Jag älskade verkligen din liknelse med mångubben ?

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Du skriver och reflekterar så fint lim..Jag har ju bott själv 3 år i augusti..Minns att jag hade lite liknande tankar som du tidigare..Gjorde ju t.o.m ett litet återföreningsförsök..Men med tiden fattade jag att mitt x är i en utförsbacke när det gäller alkohol, och ingen tanke på att sluta..Även om han gjort det så har min kärlek till honom tagit slut..Visst minns jag många bra sidor hos honom, men hans dåliga beteende överskuggar med råge dom bra minnena..Tänker att du har lite liknande situation..Med tiden så sorteras allting, så det mesta klarnar..Det är så härligt för våra barn att ha en nykter förälder iaf..Mina barn har väldigt lite kontakt med detas pappa..Det blir så, när man inte minns telefonsamtal och sms man ringt och skickat..Inte heller hälsar på och umgås med sina barn.Hoppas din semester har varit givande..??..Kram..??????????

Profile picture for user Jullan65

Javisst är det sorgligt när det går utför med den man älskat och byggt upp sitt liv med, jag har gjort den resan 2 ggr. Båda gångerna med missbrukande fäder. Summan är ju barnen och barnbarnen ( som jag har). Det är kärlek på den högsta nivån tycker jag. Och den högsta vinsten oxå. Så fint du berättar om ditt liv och dina tankar. Blir en aning rörd. Och vilken resa du gjort, 3,5 års nykterhet wow säger jag bara.

Profile picture for user miss lyckad

Om du inte lyssnat på alkispodden lim, så testa..Dom tar även upp medberoende i något avsnitt..Intressant och lärorikt..Hoppas allt är väl med dig kompis..Kram..?????????

Profile picture for user Jasmine

Du skriver så fint och du gör det så bra med barnen! Du är stark! Det är sorgligt att leva ensam med barn, att inte ha vuxensällskap, inte ha någon att dela barnens upplevelser med, inte någon att umgås med när barnen somnat, inte ha någon som ligger bredvid... Tycker jag i alla fall... Men, alternativet att leva med någon som ändå inte är närvarande på samma plan är ju sämre.

Kram! Önskar dig en fin dag!

Profile picture for user Lim

Andrahalvlek, miss lyckad, Jullan och jasmine, tack för era svar ♥️♥️

Jaa Jasmine, det är faktiskt sorgligt känner jag också. Men när jag tänker tillbaka så har det varit så även när vi levde ihop. Jag har gjort det mesta ensam med barnen. Spenderat både helgkvällar och utflykter som ensam vuxen. Bara fått sällskap när han inte hade andra planer. Alltid åkt bort till min övriga familj utan honom. Alla andra i par och så jag ensam med mina barn trots att jag var gift.

Tack Jullan. De bästa 3,5 åren har det varit. Mkt har hänt men allt som hänt har varit rätt ♥️

Jaa justja miss lyckad ni gjorde ju ett till försök. Vet du, det tröstar mig faktiskt att veta att även du hade lite hopp kvar. Då känner jag mig mindre onormal som har så svårt att komma vidare. Tack ♥️ ska lyssna på podden du rekommenderar också.

Haha ja andrahalvlek, mångubbe vore väl ett intressant extraknäck ?

Jag har jobbat denna vecka igen. Semestern är slut, men jag har rest iväg över helgen med barnen. Barnens pappa var välkommen men han stannade hemma. Jag tror jag måste bestämma mig för att försöka sluta bjuda med honom. Nästa gång säger jag bara att vi ska åka bort. Jag har bjudit med honom för barnens skull och för deras relation till sin pappa. De hade varit glada om han kom med. Men det är ju så tydligt att han inte bryr sig. Och jag känner mig både arg och sårad om jag tänker på det. Han tackade nämligen ja först. Men ett ja betyder ingenting. Dagen innan ångrade han sig.

Igårkväll gick vi från badplatsen här upp mot huset och mötte en familj. Flera vuxna och två barn. De vuxna hade druckit. Mamman till barnen var ordentligt berusad och ville hälsa på vår hund. Det ville inte han... Han morrade och backade. Jag gissar att de vuxna är skapligt bakis idag och jag tänker på barnen. Här finns dessutom vatten överallt vilket är läskigt att tänka på. Fulla föräldrar med små barn...

Jag är så glad att jag inte är där. Att jag inte dricker. Att mina barn inte ser en grumlig blick när de vill be mig om råd eller tröst. Att jag inte säger skumma saker som jag glömt dagen efter.

Jag hoppas mamman jag mötte igår hittar rätt väg snart.

Kram ♥️

Profile picture for user Andrahalvlek

Barnen, och du, invaggas bara i en falsk förhoppning om han först säger ja/kanske och sen nej.

Din barn mår bättre av att veta att deras pappa inte vill delta, och därför inte ens får frågan. Att det är hans val från början.

Om du kämpar med att sluta hoppas att han ska förändra sig, så gör barnen detsamma. Du måste föregå med gott exempel.

Typ: ”Det är inte mig det är fel på, det är han som är en idiot och som medvetet valt bort sin familj för alkoholen.”

Din barn behöver stärkas i den uppfattningen. De behöver sluta skämmas för det gentemot kompisar, och faktiskt våga uttrycka ovan. Då stärks deras självkänsla.

Kramar i massor till dig, jag förstår att det här är skitsvårt för dig. Jag hoppas verkligen att du inte upplever min ton som hård, mitt syfte är bara att vara tydlig.

Kram ?

Profile picture for user FinaLisa

Jag instämmer i allt vad Andra halvlek skriver i sitt inlägg ovan.

Det enda att göra är att bryta ditt medberoende till mannen annars riskerar du att föra över det till dina barn också. Och då blir det ännu svårare för dem att hantera sina känslor...?
Det är inte lätt, jag vet, men försök
att inte låta dig styras av mannens önskningar och viljor
Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Jag förstår att det är svårt att vara sådär Skör-Stark..Att man vet hur/vad man ska göra med x-partnern och pappan till sina barn..Men efter att ha varit tillsammans länge så finns band kvar och som ibland känns svagare eller starkare..Det är inte alltid lätt att vara logisk..Men nu lim har du ju gjort en så stor förändring, och fixat och donat för dig och barnen..Så grymt bra jobbat!!❤️..Det finns mängder av folk som aldrig orkar skilja sig trots ett eländigt förhållande..Ett tips kan vara att se framåt ett par år..Hur vill du ha det? Är det möjligt? Hur ska du göra för att få det? Delmål..Mål..Lite som ett projekt..?..Glöm aldrig att du gjort 2 enorma bedrifter..1: slutat dricka själv..2: Skiljt dig från en man som oftast prioriterat sig själv först, sällan dig eller barnen..Varm Kram?❤️?

Profile picture for user Lim

Ja andrahalvlek och finalisa... Låter kanske helt knäppt men jag har aldrig sett på mitt beteende på det sättet! Att jag lär barnen samma sak. För de vet ju att jag bjuder deras pappa och att han väljer bort oss. Kanske det indirekt blir jag som får dem bortvalda nästan eftersom det är mina inviter han tackar nej till liksom. Hmmm.. Bra vinkel ni ger mig. En vinkel jag verkligen missat. Jag har varit så fokuserad på att hjälpa oss att leka familj eller nåt. Att ge barnen två föräldrar ihop. Att försöka låtsas lite till.

Kanske det gör mer skada än nytta. Eller det gör det garanterat. Jag själv känner ju hur sårad jag blir. Så det är klart att det är samma för barnen. Och det är jag som skapar det! Men jag har tänkt att barnen ska veta att deras pappa är välkommen. Ja.. Alltså det är ju medberoendet som talar. Jag vill att de ska veta att deras pappa alltid har möjlighet och ett val att vara med oss. Att han ska må bra och att jag ordnar det. Och de kommer såklart bete sig likadant tillslut. Tro att deras pappa alltid måste vara nöjd innan man själv får vara nöjd.

Tack för er hjälp att komma till en viktig insikt. Jag ska försöka jobba på att ändra det här, vilket är lättare sagt än gjort.

Tack miss lyckad också för ett jättebra råd. Att se framåt. Om några år, då vill jag (oavsett vad jag känner nu.. Vilket är mkt hela tiden och det är inte alls särskilt enkelt just nu):

1. Inte ha någon slags "romantisk" relation med honom alls
2. Våga återknyta kontakter med människor min relation förstört
3. Träffa en ny man (kanske haha. Känner att jag behöver det men samtidigt är jag väldigt rädd om den frihet jag vunnit).
4. Inte känna mig tvungen att göra saker för att hålla honom glad

Just nu är jag inte där på långa vägar men tillslut kanske. Just nu är det så illa faktiskt att jag skulle springa dit om han bad mig. Exakt nu. På med skorna och ut direkt om han ber mig.

Jag minns när min högsta dröm var att kunna sova med öppen sovrumsdörr. Och att kunna sova överhuvudtaget. Och det målet kändes ouppnåeligt men jag är där nu ?

Inatt vaknade jag med ett ryck. Fick en overklighetskänsla över hur livet blev. Kände mig ledsen. Kände att allt var så fel. Men så lugnade jag mig och tänkte att det brukade hända mig ännu oftare när vi bodde ihop. Så det är inte något nytt som kommit av skilsmässan. Det är bara nån slags nattlig ångest. Som ändå minskat faktiskt.

Det blir bra tillslut...

Kram ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Men jag håller med Miss Lyckad - du har kommit SÅ långt - och tagit dig och barnen till ett helt annat och mycket bättre liv ❤️

En av de viktigaste saker vi kan lära våra barn är att de ska stå upp för sig själva och sina behov. Inte ta någon skit. Och det kan vi bara lära dem genom att föregå med gott exempel, det vill säga ta våra egna behov och känslor på största allvar.

Det är klart att du inte ska neka honom att komma hem till er, men initiativet kan komma från honom. Och han får rätta sig efter era planer.

Kram ?

Profile picture for user Lim

God morgon allihopa ♥️

Ja andrahalvlek... Jag har gjort så som du skrev ett tag nu. Låtit honom ta initiativen. Det enda jag bjudit till är möten relaterat till vårt ena barn och lite annat relaterat till barnen. En dag bjöd jag över honom på lunch... Sådär rent vänskapligt för barnens skull. Och sånt tycker jag funkar väldigt bra. Men nu var det rätt längesedan. Om man jämför med hur ofta jag höll på förut och till o med bjöd hem oss till honom för att det skulle bli av.

Och att jag backat lite har såklart resulterat i mindre umgänge rent allmänt. Barnen var en hel del hos honom en vecka (dagtid) och jag trodde det skulle fortsätta så men det rann ut i sanden. Jag gissar att det var trevligt den veckan men att det sedan inte är lika kul längre... När det blir vardag av det liksom. Det är då han tappar intresset.

Det är mycket i livet nu kring barnen. Jag kämpar med en hel del saker och känner mig då och då rätt slutkörd. Tyvärr hamnar jag i en del bittra känslor ibland över hur otroligt oengagerad barnens pappa är. Jag har alltid bortförklarat det förut med massvis av olika saker men nu när jag bor ensam med barnen inser jag att det var just bortförklaringar. Han är inte helt intresserad av sina barn helt enkelt. Bara i teorin och bara när det passar.

Förut när vi bodde ihop kunde jag ju berätta om saker som hänt för honom kring barnen och lura mig själv att han deltog eftersom att han lyssnade en stund. Men nu finns ju inte ens det. Jag uppdaterar honom med sms och han svarar vänligt.

Jag sörjer att mina barn inte får en bättre fadersgestalt. Ibland tänker jag till o med att jag kanske hade kunnat göra mer för att få det bra mellan oss och allt men jag måste stoppa de tankarna snabbt för jag har verkligen försökt!

Jag misstänker att jag snart kommer få ett telefonsamtal från socialtjänsten igen. Det är bara en gissning men den här helgen har varit som en repris av andra helger och dagar då han blivit LOB:ad. Då svarar han inte på simpla sms och är som försvunnen i ett dygn. Jag har ju varit med om det många gånger. Och det brukar följas av ett samtal från soc eller förr när vi bodde ihop kom han hemsläntrandes på eftermiddagen.

Det irriterande är att socialtjänsten verkar tycka att jag ska säga vad han behöver. De säger till mig att det är ju inte normalt att dricka så ofta osv. Men det är ju inte jag som dricker? Så varför ska jag svara på det? De undrar om jag tycker att han behöver hjälp. Men det är väl ändå inte upp till mig? Särskilt inte nu när vi är skilda. Och barnen bor hos mig så vad han sysslar med märker vi inte av. Förutom jag då som märker det pga erfarenheter från förr. Men jag tycker nog att skulden och ansvaret ska läggas på rätt plats och det är på honom. Jag kan tycka och tänka vad som helst men det har noll betydelse. Och dessutom är det inte precis en lockande känsla att öppna upp mig till en främmande socialsekreterare över telefonen när jag är på jobbet. Om jag skulle säga att han behöver hjälp så är jag bara rädd att dra igång nåt som missgynnar mig och barnen. För det är så jag ser det... Ska folk lägga sig i så kommer han bara sparka bakut.

Ibland önskar jag att jag hade egen vårdnad om barnen. Bara för att slippa sånt här. Och för att slippa behöva hans underskrifter osv för saker relaterat till barnen. För ni anar inte vad dömd man blir. När pappan till ens barn inte dyker upp på grejer så blir man som mamma ifrågasatt. "Du måste få med deras pappa också. Han måste engagera sig". Det är inte så kul att höra för då blir det mitt ansvar att han ska ta sitt ansvar. Och jag klarar inte mer av det. Jag har hållt på i 10 år.

Hoppas ni andra får en fin söndag ♥️ kramar!

Profile picture for user Andrahalvlek

Hur skulle det någonsin kunna vara ditt ansvar att han inte tar sitt ansvar? En del jobbar verkligen på fel ställe.

Bra jobbat med att ”backa” ut ur ert umgänge. Tänk att för varje gång du och barnen slipper hoppas och tro att han ska delta, och han inte gör det, så går ni sönder lite. Nu när ni slipper tro och hoppas, och bli besvikna, så läker ni istället. Såret rivs inte upp hela tiden.

Sen förstår jag verkligen att det är en stor sorg ?

Kram ?

Profile picture for user Lim

Tack snälla andrahalvlek ❤️

Det blev inget samtal från soc. Skönt. Men när jag frågade varför han inte gått att nå sa han att han sovit. Och så såg han väldigt obekväm ut. Nåväl.

Jag har en otroligt jobbig tid just nu. Min ena son har det väldigt svårt. Och det finns ju inget värre än när ens barn mår dåligt. Jag tappade livslusten ett tag men försöker hitta ljusa stunder.

Det är så "tur" att jag inte dricker. Jag vet inte om jag hade överlevt då ärligt talat.

Massa kramar till er alla ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Nä, det finns inget värre än när ens barn mår dåligt ? Men du kan hjälpa honom mycket bättre nu när du är nykter, och slipper suputen.

Ställ krav på att elevhälsan ska hjälpa er. Ni behöver båda stöd!

Kram ?

Profile picture for user miss lyckad

Det är jättetufft när barn mår dåligt..Försök ta en stund i taget..Stanna hemma från jobbet någon dag om det krävs..Psykiskt dåligt mående är lika ”sjukt” som fysiskt..Dvs att man absolut har rätt att vabba..Det bästa är att barn kan läka och må bättre igen..Båda mina yngsta hade symtom som nattångest och kontrollbehov..Orsak: Föräldrars drickande, oförutsägbar miljö..Detta uppmärksammade jag först efter separation..Nu mår bägge barnen bra..Det dåliga måendet gav med sig när tryggheten fanns och livet blev stabilt..Varm Kram❤️Är ganska säker på att dina pojkar snart mår bra igen..???

Profile picture for user Ler

Finaste Lim.. ❤️Jag är med dig på din resa , loggar in då o då o läser ikapp .. Tänker ofta på dig o dina pojkarna.. du är såå stark .. men glöm inte att du kan be dina närmaste som du litar på om hjälp med allt det praktiska .. du kan bara inte orka hur mycket som helst själv .. Skickar en extra Stor Stor kram till dig ❤️ Och hoppas att din pojke mår bättre snart .. ❤️ Lerigen

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek, miss lyckad, Jullan och ler ❤️❤️ för ert stöd och tröst.

Min son har flera npf-diagnoser och det är tufft när skolan börjar igen. Så hans mående är relaterat till det ❤️ och mitt mående följer hans i upp och nedgång. Och självklart är det ännu lite jobbigare när man gör allt själv. Jag har sjukskrivit mig en period för att kunna fokusera på min familj och det vi behöver.

Jag är tacksam över att vi har en så lugn hemmiljö och att jag kan anpassa den helt och fullt efter oss tre som bor här.

Jag sörjer en del över hur det blivit och att jag är ensam ansvarig för så mycket men jag försöker väl påminna mig själv om att jag aldrig har haft "det där" i ett förhållande. Vi var förstås en familj och han var min man men det var så oerhört mycket som var dysfunktionellt. Ibland glömmer jag det när jag saknar "kärnfamiljen". Glömmer bort att det var väldigt illa i slutet här hemma.

Vi har möblerat om på ett sätt som aldrig nånsin hade funkat när vi bodde ihop. Aldrig nånsin verkligen. Men för oss, nu, är det helt perfekt. Vi har det så mysigt. Och så anpassat efter vårt sätt att vilja leva och bo. Det är en sak jag är glad för även om mycket annat stormar just nu.

Det känns just nu som att jag måste lära mig acceptans igen. Acceptans för att livet nog alltid kommer innehålla en viss oro, olycka och motgångar. Jag har liksom alltid väntat på att det ska sluta komma prövningar nån gång men jag kanske får inse att livet är så. Alltid. Och att man då och då kan uppleva lycka och glädje trots det. Men livet kanske inte är menat att vara alltjämt bra. Det kanske är detta som är att vara människa och det är okej. Det kanske är dags att sluta vänta på den dagen när ALLT plötsligt ska vara bra samtidigt. Den dagen kommer nog aldrig. Inte menat att verka negativ utan tvärtom. Jag vill sluta lura mig själv till att vänta på nåt som kanske inte ens är en del av ett liv som människa...

Kram till er alla ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Jag förstår att ha barn med diagnoser är jobbigt för er alla..Det kanske finns någon förening eller FB grupp du kan kika på..Alltid bra att veta så mycket som möjligt, då kan man hjälpa barnen på bästa sätt..Jag har flera nära vänner med barn med olika autism diagnoser, har även jobbat med den typen av hinder..Mina vänners barn har det gått bra för med tiden, och med olika anpassningar i skolan..Styrkekram lim..Och vila dig när du kan..❤️?

Profile picture for user Vinäger

Fina Lim, vill skicka en hälsning med förhoppning om att du ska få känna dig tillfreds med ditt liv. Du har kämpat så hårt och är värd att få må bra. ?

Många kramar

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad, vinäger och Ler ❤️

Jag kämpar på med livet. Det har varit en väldigt tung höst hittills. Men med ljusglimtar av olika slag givetvis. Och fortfarande är min lilla hund min räddning när det blir för mycket ❤️ Ut och promenera med en podd i öronen och starta om efteråt.

Kollade min sober-app och den säger nykter 3 år och 8 månader. Det är då en himla tur och lycka.

Kan bara föreställa mig vad alkohol skulle göra med min magkatarr. Usch. Ryser.

Drömmen nu vore att ligga på en strand på en paradisö och slippa allt jobbigt. Få sänka axlarna en aning och andas djupa lugna andetag.

Jag tränar regelbundet och går promenader. Sover bra oftast. Äter regelbundet och har bra rutiner. Försöker träffa vänner. Hinner det jag ska utan större stress. Men oroar mig mycket för min son. Skulle behöva gå ner i tid på jobbet för att orka men då kommer ju den ekonomiska aspekten in och jag kan bli arg över att jag blev ensamstående. Arg på barnens pappa. Men det hjälper ju inte. Försöker ta en dag i taget. Jag klarar det.

Det kommer bli bättre. Måste tro på det. ❤️❤️ Tack till er som undrade hur jag har det ❤️❤️ Många kramar ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Jag känner lite likadant mot exmannen..Han slösar bort sina pengar, som han kunde hjälpa sin son med, om han hade tänkt rätt..Jag försöker se till så han hjälper till mer med sonens inköp, men tycker att det vore självklart. Förmodligen är det en ”medberoende” grej att vi inte bara kräver hälften av barnens utgifter..Men jag tycker det är jobbigt när exmannen alltid säger hur tufft han har det med ekonomin..Det är klart att han försörjer ju flertalet butiksanställda på bolaget, och det kostar ju..?..Barnen blir större, och livet blir lättare på många sätt..Att försöka ändra på ett x är som att kasta pärlor åt svin..Jag försöker vara rak och tydlig..Alla får skämmas för sig, och sina val..Vad bra lim, att du tränar och umgås med vänner..Jag ska också bli bättre på det..?..Sköt om dig tjejen..Du är fantastiskt duktig och bra..Glöm aldrig det..????

Profile picture for user Lim

Tack fina miss lyckad ♥️ Jaa det är nog en medberoendegrej. Jag törs inte ens erkänna för andra hur det är nu just med ekonomin. Att jag inte kräver nåt av barnens pappa. Av rädsla för att göra saker värre.

Men när jag får panik över det så försöker jag tänka så som jag gjort förr. Att allt tar sin tid. Jag kommer att våga kräva mer med tiden tror jag. Eller så går åren och jag vågar ingenting. Men jag slipper iallafall bo med honom.

Jag har haft en svajig period känner jag. Känt mycket besvikelse och önskat att saker vore annorlunda. Att jag hade haft en engagerad man och pappa till mina barn. Har känt mig lite snuvad på det livet ett tag. Önskat mig en annan vuxen att luta mig mot när barnen testar mig osv.

Men det är ju faktiskt saker jag saknade även som gift. Jag hade det ju aldrig. Men ändå saknar jag det ibland. Och särskilt sista tiden.

Men idag fick jag lust att skriva för jag har haft en morgon av tacksamhet. Jag har sovit en hel god natt, vaknat på morgonen och haft det lugnt och skönt. Jag har tvättat lite kläder och städat litegrann, på ett sånt där skönt sätt som det oftast är nu när det bara är jag och barnen här.

Det kanske är vädret ute som gör nåt med mig. För ett år sedan var mannen ute hela tiden med kompisar. Han drack som en galning. Bråkade här hemma. Stökade ner och härjade runt. Jag plockade ölburkar och huset stank. Vi hade skickat in skilsmässoansökan och jag visste inte om han nånsin skulle hitta en lägenhet att flytta till. Han grät på nätterna, full förstås, och dagen efter låtsades han som ingenting. Han skrämdes och han drog in barnen i nattliga bråk. Det var en mardröm.

Dessa minnen har sakta men säkert suddats ut och jag har börjat inbilla mig att vi hade det bättre än så. Men så kom vädret som påminde mig om hur det var. Sist det var höst och frost och snart Halloween så levde jag i ett helvete.

Mannen sov alltid på soffan halva dagen och det var en röra både runt mig och inom mig. Jag minns att vi firade en jättefin jul ihop och hade bra stunder emellanåt. Men de stunderna var smärtsamma också fast på ett annat sätt. Då kom sorgen.

Så reste han bort några veckor efter nyår. Jag saknade honom inte en enda gång. Men blev glad när han kom hem. Samma dag han kom hem så stack han ut. För att dricka. Barnen var så besvikna. Jag kände bara avsky.

Jag är inte fri från vår relation ännu och blir det kanske inte på många år. Men jag är så glad över att jag fick den här morgonen av tacksamhet för hur det blivit ändå. Tänk om jag hade vetat det för ett år sedan: att det går att känna sig lugn och nöjd en lördag. Det gjorde jag aldrig nånsin förr.

Jag måste försöka se det fina i livet igen. Jag har varit nära på att bli bitter. Och där vill jag inte vara. Jag vill se vad bra jag fått det ändå. Inte tänka på det jag inte har utan på det jag har.

Kramar till er alla ♥️

Profile picture for user Adde

det att du skriver här visar ju på att du är på väg mot ett mycket bättre mående !

Kram <3

Profile picture for user FinaLisa

Du är en kämpe ut i fingerspetsarna! Vilken resa du gjort och fortfarande gör.
Hoppas du har vänner irl som du också får stöd av.
Önskar dig massor av lycka ?och lugn och ro för dig och dina barn?

Kram???

Profile picture for user Vinäger

Har sagt det förr, Lim, du är otrolig. Tänk vilken förmån för barnen att ha en sådan mamma, speciellt med tanke på att pappa inte lever upp till sin föräldraroll.

Säger som FinaLisa, önskar dig lite lugn och ro, du om någon är värd det nu. ?

Kram

Profile picture for user miss lyckad

Det är så konstigt att vi inte vågar/vill kräva mer till våra barn från deras pappor..Pratade precis med en släkting som har det på samma vis..Jag försöker tänka mer och mer på att pappan faktiskt ska vara med och betala fritidsutrednings, större inköp mm..Sonens pappa betalar ett hyfsat underhåll nu..Men ska se till så han alltid är med och betalar annat också..Varm kram..❤️

Profile picture for user Lim

Adde, finalisa, vinäger och miss lyckad ♥️♥️♥️ Tack för era svar.

Jag har tack o lov ganska många att prata med i "verkliga" livet också.

Jag har ägnat två kvällar åt att läsa nästan hela min tråd. Har behövt uppdatera min tacksamhet för hur jag har det nu.

Jag är nästan chockad i efterhand hur jag (och barnen i slutet) hade det!! Min exman var ju helt fruktansvärd mot oss. Och jag minns nu igen hur det var. Att jag nästan aldrig kunde sova. Att jag hela tiden städade ett enormt kaos. Att han bråkade flera nätter i veckan med mig och även barnen. Att han drog ut så fort jag och barnen kom hem. Ut för att dricka.

Frun till hans kompis frågade mig idag om jag visste vad männens plan för ikväll var. Då insåg jag att jag inte ens hade tänkt på det. För bara nån månad sedan brukade jag undra det. Frågade inte så ofta men tänkte på det i alla fall. Men nu har jag inte ens undrat. SÅ SKÖNT!!! Jag skiter i vad han ska göra. Hade det varit för 8 månader sedan hade det inte gått att skita i för då hade jag levt i det. Hade det varit 30 oktober 2019 hade jag förmodligen väckts av honom imorgon bitti runt kl 4. Han hade sovit ruset av sig i min soffa imorgon. Men inte nu längre!!!!

Just nu tycker jag att vi har en lagom kontakt och barnen har varit med honom i veckan litegrann. Jag kan fokusera på mig och barnen och på det liv jag lever. Jag mår väldigt bra av att inte träffa honom så ofta. Men vi är inte ovänner alls.

Han sa till mig häromveckan när vi faktiskt sågs att jag är så fin. Att jag blir finare och finare. Han undrade om det är för att jag mår bra utan honom. Jag svarade inte men tänkte i efterhand att det kanske är så. Jag menar, bara att jag får sova på nätterna gör ju stor skillnad för min hälsa. Att inte vara så stressad som jag var förr gör också mycket. Så jaa.. Han har rätt.. Jag mår bra utan honom.

Om jag nu ändå ska ägna en tanke åt vad han gör ikväll så kan jag ju gissa att han ska dricka med sina kompisar. De kanske redan har börjat. Men tack och lov märker jag ingenting av det och behöver inte oroa mig. Hemma hos mig är det lugnt och skönt och jag kommer sova gott inatt och ha en härlig ledig morgon imorgon.

Jag har det dessutom rent och fint hemma. Behöver knappt städa i helgen.

Med det sagt. Jag hatar honom inte. Inte alls. Tack vare skilsmässan behöver jag inte det längre.

Kramar till er alla ♥️♥️♥️

PS. Nu när jag läst igenom min tråd känner jag en så stor kärlek till er alla som stöttat mig genom åren ♥️♥️♥️ Älskar det här forumet!

Profile picture for user Andrahalvlek

Det här forumet är SÅ bra på så många nivåer. Vilken gåva att du kunde gå tillbaka och läsa, påminnas om hur det var då - för att verkligen uppskatta det liv du faktiskt har skapat till dig och barnen. Jag blir så glad för er skull ❤️

Kram ?

Profile picture for user Sisyfos

Ja, det är nog bra att läsa tillbaka i sin tråd om hur det var. Du har gjort en sån häftig resa också där du började med dig själv och det var nog nödvändigt. Det går inte att tänka eller fatta bra beslut om man dricker, nu drack du ju inte så ofta eller mycket, men det känns som om det gjorde att du inte såg (eller ville se) eller vågade ta i det verkliga problemet.
Jag tycker att du ska vara så stolt över dig själv och dina sunda val! Tänk vilken förebild du är härinne och tänk vad du gör för dina barn. ?

Profile picture for user Lim

Tack snälla andrahalvlek och sisyfos ❤️❤️

Idag har solen visat sig och det var härligt. Det har varit några riktigt regnruskiga dagar.

Det var verkligen bra att jag läste min tråd igen. Känner mig gladare efter det. Det var såklart lite ledsam läsning men det har ju ändå gått framåt relativt snabbt. Mitt och barnens liv är ju väldigt förändrat och jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt.

Det som jag känner mig väldigt tacksam och lättad för nu är att barnens pappa respekterar hur vi lever. Jag var ju så rädd innan separationen att han skulle bråka, kanske komma hit på nätterna, att han skulle försöka komma åt mig genom barnen på olika sätt (och att det skulle skada dem). Men så är det inte alls. Jag känner mig lugn hemma trots att vi bor så nära varandra och han egentligen kan komma hit när han vill, full till och med ju. Men han gör inte så. Tänk om jag vetat det då, vad mycket oro det hade sparat mig. Jag har haft tur i oturen tycker jag. Det kan ju förändras men just nu är det bra.

Vi träffas alla fyra och har det trevligt. Men sedan återvänder jag hem till mig och blir så glad av mitt hem, mina saker... Till och med hur mitt hem doftar gör mig glad. Jag trivs så bra.

Ibland när jag känner mig helt slutkörd av att vara ensam med barnen och allt så hjälper det att tänka tillbaka på 2019. Det året var svårt. Min dröm var att ha det som jag har det nu. Med mina barn hos mig på heltid för att slippa oroa mig för alkohol och allt. Och nu har jag det så. Det är lite overkligt egentligen.

Livet hade förmodligen varit väldigt svårt nu för oss alla om vi inte hade separerat. Om jag inte hade fått nog hösten 2019 hade vi levt i kaos nu tror jag. Jag tror verkligen att det hade varit illa.

Jag är tacksam över att mina barn slipper växa upp i det. Nu växer de upp med föräldrar som är glada och snälla mot varandra när de träffas istället för att det är bråk och tårar.

Jag minns så väl promenaderna jag tog med barnen för ett år sedan. Vi tre levde i limbo kändes det som. Vi höll ihop och jag gjorde verkligen allt i min makt för att förändra deras liv till det bättre. Jag är så glad för att vi klarade oss och för att det trots allt gick så fort att få ordning på livet när beslutet väl var taget.

Jag tror att även mannen mår rätt bra. Han har sin frihet, kan följa sina egna rutiner osv. Men vi finns ändå här för varandra. Men inte på det där destruktiva sättet.

Vad lätt det är att glömma. Jag är glad att jag skrivit här. Annars hade jag nästan kunnat tro att allt det där aldrig har hänt.

Mina barn har vuxit så mycket det här året. Jag vet inte om det är för att de är tryggare men på ett år känns det nästan som att de vuxit tre år! De klarar så mycket och vågar så mycket! Även det har ju gjort allt lättare för oss här hemma, mina fina grabbar ❤️

Jag önskar så innerligt att andra kvinnor i samma situation vågar lämna. Man ska inte behöva offra sig själv. Och barn kan inte blomstra i ett alkoholiserat hem. Jag märker det verkligen nu, att det är en stor skillnad för barnen.

Massa kramar till er alla ❤️