Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user Lim

Tack snälla Ler. ♥️♥️

Natten blev orolig. Sonen blev magsjuk och min andra son har enorm kräkfobi. Allt blev lite panikartat.

Var i kontakt en del med mannen som var ute och han lovade sonen att komma hem snart. Snart blev 3.30 imorse. Då hade ju nästan hela natten passerat och jag hade ägnat kvällen och natten till att försöka göra båda barnen trygga i varsina rum. Som tur är (eller sorgligt nog) är jag van vid detta så jag är rutinerad. Jag skulle nog kunna sova i fem olika rum samma natt och vaka över olika personer.

Men det värsta är ju att han inte ens kunde åka hem för barnens skull. Och hur han kunde roa sig ute medan han visste hur sjuk en var hemma och hur rädd den andra var är helt obegripligt.

Jag skulle kunna strunta i att skriva allt detta egentligen men nu när jag skriver så känner jag i hela mitt väsen att detta liv med honom verkligen snart är över. Det spelar ingen roll om barnen är 1 år eller 10 år... Han bryr sig lika lite. Och det spelar ingen roll om det är jag som ber honom komma hem eller om hans eget barn ber honom. Han köper sig ur det för att få fortsätta festa.

Nu har han dessutom hunnit gräla med mig på morgonen. Han vaknade och yrade massa. Ville sedan kramas i sängen som jag låg i. Men jag ville inte det för han höll fast mig på ett obekvämt sätt. Och att jag inte ville det ledde till bråk. Jag är en fucking idiot. Jag är sjuk i huvudet och han är glad att han insett det. Och massa annat.

Visst är han fortfarande full? Han kom hem stupfull kl 3.30 och började bråka med mig ungefär 7.30. Jag sa bara som det är... Han har lämnat mig med en urjobbig situation inatt och han kommer hem med en stämpel från krogen på armen på morgonen. Om någon är sjuk så är det han.

Jag hatar honom. Vill vara vänner för barnens skull och ska fortsätta försöka det men jag ska sluta lägga vikt vid saker han säger. Han MÅSTE få lägenheten. Inte bara för att han måste ut utan även för att han måste bo nära om barnen ska få vara där. Jag ska kunna hämta dem på en minut. Och vem vet när ett boende så nära mig dyker upp igen?

Hur obehagligt är det inte att en vuxen pappa är berusad kl 8 på en lördagmorgon och börjar bråka med barnens mamma som vårdat dem hela natten, pga brist på kramar?? Jag är en sjuk idiot?? Sedan drar han in min pappa i allt. En pappa som är fruktansvärd emellanåt mot mig och alla runtomkring sig. Ångrar djupt att jag nånsin anförtrott mig om honom till mannen. Tyvärr skulle de två kunna mötas på krogen och prata om mig på det mest elaka sättet för båda har vanföreställningar när de dricker. Min pappa kan ha det även som nykter dock och han är snäppet läskigare är mannen faktiskt.

Från och med nu ska jag aldrig öppna mig för varken mannen eller min pappa. Från och med nu ska jag vakta min tunga varje sekund bredvid dem. Människor som dem vänder allt mot en när de vill få en att känna sig svag. Att mannen vill göra så mot mig efter den här natten visar hur himla hjärtlös han är. Det jag behöver idag är ju att få vila.

Han pratar om sätt han ska få mig galen på. Han säger att han skulle kunna göra en liten liten sak som kommer att få mig att börja prata med väggarna. Det är så obehagligt och han vet att jag tycker det. Det är därför han gör så. Han skrämmer mig utan att jag ens vet vad det är han skrämmer mig med.

Jag gissar att han kommer att ha glömt detta senare idag. Då kommer han säga att jag inte ska lyssna på honom när han pratar såhär. Och jag tänker spela med. För nu MÅSTE det bara handla om dagar han bor kvar här. Annars dör jag.

Profile picture for user Ler

Åhh , Finaste Lim .. ingen ska behöva gå igenom det du gör .. Nu måste den här mardrömmen vara över .. Stor stor kram igen ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Kommer ihåg mig och mitt ex när jag också drack..Våra gräl som oftast bara barnen mindes..Vi föräldrar tappade minnet stundtals..Nästa dag fick man låtsas att man mindes..Helt sjukt ju..Då var det normalt..Missbruk och beroende gör oss onormala, vi gör konstiga saker..Barnen ska inte behöva ha det så..Inga barn..Du har klarat av att sluta dricka lim..Så starkt gjort????..Nu ska du få ut mannen ur ditt hus..Han som gör onormala och osunda val..Du klarar det..Varm kram???

Profile picture for user Lim

Tack finaste Ler och miss lyckad ♥️♥️ Ja han gör onormala val. Inför alla som egentligen bryr sig om honom.

Äldsta sonen är besviken. Yngsta brukar inte säga så mycket men även han har sagt en del saker i helgen. De uttrycker till och med att det ska bli bättre när pappa flyttar. Inte för att de inte vill vara med honom men de har tröttnat på hur han sviker och på hur knäppa saker han kan säga och göra. Vi tre har väl något slags hopp om att det ska bli mer harmoni sedan. Nu går vi ofta runt och försöker förstå vad som pågår. Barnen försöker förstå varför han är ute hela nätterna, varför han inte vill vara med dem, varför han sover hela dagen osv. De börjar förstå att det inte är ett riktigt okej beteende och att nåt inte stämmer. Och även de tröttnar väl. Det handlar alltså inte bara om när jag och mannen bråkar utan det handlar om alla detaljer. De jämför kanske mannen med mig också. Jag sover ju inte till kl 14 på helgen. Jag drar inte. Jag bryter inte löften. Men deras pappa gör det varje vecka.

Han kom hem 3.30 imorse igen. Nu känns det som en lättnad att helgen snart är slut. Jag vill vara ledig men inte samtidigt som honom. Jag vill att den nya veckan ska börja med besked om hans flytt.

Vad jag gör om han inte flyttar denna månad vet jag inte. Det är en helt vidrig tanke att inte få komma vidare. Särskilt eftersom han inte visar någon hänsyn eller respekt. Han bara tar och tar och parasiterar på mig för att han vet att jag inte har så mycket till val.

Jag har gått ner ännu mer i vikt. Folk börjar till och med kommentera det. Jag vet inte om det har med min stress att göra. Jag promenerar kanske onormalt mycket med min hund. Jag går och går för att rensa tankarna och för att få bort rastlösheten. Och det är superbra för jag det hjälper så mycket. Jag får verkligen en stund för mig själv och mental återhämtning. Men jag tycker inte om att det syns på mig. Jag vill inte att jag ska se ut som att jag försvinner och jag vill inte att folk ska kommentera. Det gör att jag känner mig sorglig. Men jag äter som jag ska och har jag dålig aptit nån dag så äter jag i alla fall.

Nu ska jag ta ett bad och drömnätshoppa lite ??

Profile picture for user Lim

God morgon. Har varit en vaken en timme. Gått ur med vovven och druckit en kopp kaffe. Ska väcka barnen nu.

Igår började min ena son en adhd-utredning. Jag skulle vilja stanna hemma och mysa med båda barnen hela dagen idag egentligen. Men jag jobbar åtminstone en kortare dag än vanligt idag.

Det händer mycket i livet just nu med andra ord. Men det gäller att andas. Och kramas. Och tänka snälla tankar.

Igår kom ett första positivt besked angående boende. Jag tror att klart besked kan komma idag eller senast imorgon.

Ha en fin dag alla vänner ♥️

Profile picture for user Lim

Hej...

Han fick lägenheten! Jag kan inte fatta att det är sant. Han ska flytta.

Jag tror jag svimmar om jag reser mig upp.

Jag vill både gråta och skratta.

Efter alla dessa år tillsammans. Jag skulle nästan kunna kräkas nu av alla känslor.

Lättnad först och främst, för detta är vad som behövs. Men också någon form av chock. Ledsen och lättad just nu tror jag.

Profile picture for user FinaLisa

Underbara nyheter Lim!! ?
Såklart att glädjen blandas med sorg men detta är det bästa för alla i din familj?
Nu kan du och barnen äntligen börja bygga ert nya liv?
Lycka till ?
Kramar ???

Profile picture for user miss lyckad

Nedförsbacke äntligen!!Känslor kanske som gungar fram och tillbaka..Men tänk alltid på att någon som vill oss väl, visar det på många sätt..Dina barns pappa har gjort tvärtom..Du är värd ett gott liv..Snart får du det..?????✨??

Profile picture for user Ler

Ja , äntligen Lim .. nu är du på väg mot ditt egna liv .. ett liv som du bestämmer själv över ? .. förstår att det är med blandade känslor .. en sorg också att livet inte blir som man tänk sig .. Jag har ju själv varit med om det , så vet vad du går igenom .. Stor Kram .. Är så glad för din skull ❤️

Profile picture for user Lim

Tack finalisa, miss lyckad och Ler ♥️ för era hejarop och glädje och förståelse.

Igår började mannen packa. Imorgon kan han börja flytta redan nämligen.

Vi båda håller masken. Vi skulle nog kunna börja gråta båda två. Men det hjälper ju inte. Såhär blev det tillslut för oss...

Ha en fin torsdag allihop ?

Profile picture for user Lim

Hejsan.

Ännu en dag till ända. Är så trött. Fysiskt och psykiskt.

Har ju glömt att fira min egen 3-årsdag som nykterist. Har gått 3 år och 3 dagar nu sedan mitt livs bästa lyckade beslut. Tänk om jag vetat då vad de kommande tre åren skulle innehålla.

Jag är säker på att om jag fortsatt dricka så hade jag inte kunnat skiljas. Det hade inte gått att kräva en nykter man om jag själv drack. Inte ens om jag hade druckit bara lite. Argumentet håller ju inte om man själv inte lever som man lär.

Jag har haft orsak att skiljas förut också. Och till och med tagit steget två gånger förut. Men då drack jag. Och det förstör ens egen tro på sina egna känslor och tankar. Det är väldigt lätt att avfärda sina egna mycket sanna tankar när man är fylld av skuld och skam.

Men det är jag inte nu och tack vare det så har jag stått på mig.

Tyvärr börjar jag bli ordentligt förkyld så jag orkar inte så mycket och kanske inte kommer det i helgen heller. Mannen är ledig imorgon så det kan hända att han dricker ikväll. Men då kan jag åtminstone tänka på riktigt att det är sista gången som han gör det samtidigt som han delar hem med mig.

Hoppas på att orka en del i helgen och kanske möblera om lite. Känner mig försiktigt förväntansfull inför detta nya kapitel även om jag inser att det kommer vara svårt också många gånger.

Men det räcker att läsa bakåt i min tråd för att inse att en värre framtid väntar om vi inte separerar.

Läste lite igår och kastades tillbaka till paniken jag känt så ofta det sista halvåret. Panik över allt från boende till ledighet, från städning till vakna nätter, från sjuka barn till dålig stämning. Hatet jag känt när han fyllepratat i telefonen mitt i natten. Mina snabba hjärtslag varje gång jag hör hans nycklar i dörren. All stress som antagligen leder till en för tidig död om jag inte kommer ifrån det.

Han är fortfarande blind inför sina egna beroenden. Samtidigt som mina ögon är helt öppna. Den krocken är skoningslös.

Jag har köpt nya saker till mitt vardagsrum. Mitt vardagsrum. Mina favoritdoftstickor från rituals. En ny möbel. Mannens garderober är nästan tomma. Det är dags för mig att ta plats i mitt eget hem och i mitt eget liv. Alltid med barnen vid min sida ❤️

Jag kanske ordnar en plats för meditation. Jag kanske köper ett staffli och börjar måla tavlor. Vem vet? Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan somna på soffan utan att oroa mig för att en full man ska komma hem mitt i natten och tro att det betyder att jag vill umgås/bråka. Friheten är enorm. Ja det kommer vara tomt ibland. Men jag ska lära mig att fylla tomrummet med saker som läker mig själ. Mitt och barnens hem ska fyllas med ljus och harmoni. Då kan vi orka med de problem som säkerligen väntar framför oss. För jag skiljs inte från en lycklig man just nu. Men jag hoppas att även han hittar ett liv som passar honom.

Kram till alla kämpar därute. Ge inte upp.

Profile picture for user Lim

Minns att jag skrev ett citat förut som jag tycker stämmer in på så mycket.

"You can't keep dancing with The Devil and wonder why you're still in hell".

Menar inte att han är djävulen. Men alkoholen är det och den som väljer det framför en är inte någon vidare danspartner...

Profile picture for user Knaskatten

Underbara nyheter Lim! Så otroligt glad för din och killarnas skull! Äntligen! Hurra!
????????????

Profile picture for user miss lyckad

Ta hand om dig själv nu på bästa sätt..Var lite egoist och sov när du är trött och ät något gott när du blir sugen..Kan mycket väl hända att du känner dig utmattad, förväntansfull, sorgsen om vartannat..Detta är ingen vanlig separation där 2 vuxna skiljs som vänner, så var det inte för mig iaf..Utan att man som mamma/kvinna/ a-beroende måste bli av med mannen som förstör för både sig själv och sin familj och dessutom riskerar att förstöra någons nykterhet..Jättebra att det äntligen blir lugnt för dig också..Små steg tunga dagar, jättekliv soliga dagar..Kramar..????

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten och miss lyckad ♥️♥️

Jag vaknade alldeles för tidigt imorse. Gick ut med hunden och drack en kopp kaffe. Sedan började jag packa saker som ska till mannens hus. Gick dit med saker också efter att mannen åkt till jobbet.

Jag ska försöka uppbåda lite ork till att fixa här hemma men först måste jag nästan vila lite. Är ju förkyld mitt i allt.

Vi umgicks allihopa i mannens hus igår. Åt middag tillsammans där. Kändes bra att vi gjorde det som en familj. Barnen tyckte till och med att det var riktigt mysigt.

Han är inte färdigflyttad än och han sov hemma hos mig inatt. Tar det successivt. Det är ju faktiskt ganska sorgligt. Mannen skojade och frågade om jag var glad men då sa jag faktiskt att jag är ledsen. Kändes lägligt att erkänna det. Han är inte ensam i sorgen över vår skilsmässa även om det här är vad jag vill.

Nu rinner mina tårar. Jag kastas tillbaka till minnen kring när vi flyttade ihop. Vi hade framtiden framför oss och jag var så otroligt lycklig. Så kär och så glad. Jag är glad för de minnena. Glad över att jag också varit lycklig med honom.

Hoppas vi kan fortsätta umgås såhär. Hoppas vi kan vara vänner. Hoppas han kommer att trivas i sitt nya hem.

Profile picture for user Lim

God morgon.

Det blev en tidig morgon här idag igen. För tidigt.

Har inte gjort så mycket än men tänker snart dra igång. Men förkylningen sitter i andningen på nåt sätt så jag blir lätt utmattad.

Var i mannens hus igår igen. Även barnens kompis hängde på. Och barnen har berättat glatt för sina kompisar att deras pappa fått sitt hus nu. Snart vet hela grannskapet och det känns okej.

Tycker att mannen verkar rätt så glad mitt i detta förvirrade. Han fixar och grejar och skojar och skickar hjärtan på sms. Känner han kanske också en lättnad trots allt? Att han och jag från och med nu kan ha en mindre skadlig relation med mindre irritation. Jag mmsar till och med honom mina nya möbler osv... Trodde verkligen inte att det skulle bli så att vi samarbetar så bra med flytten. Vi har nästan roligt emellanåt. Eller inte bara nästan. Vi har det jättetrevligt?

5 månader av att bo ihop i en skilsmässoprocess har varit jobbig för oss båda antar jag. Nu får vi andrum. Och vi gör detta tillsammans nu. Värnar om att det ska bli bra för varandra. Är generösa mot varandra när vi delar upp sakerna. Inga sura miner.

Tyvärr blir det ju kaos där jag ska bo eftersom att det är här saker rycks bort och rotas runt. Skräp från möbelkartonger, gamla saker vi knappt visste vi hade som står lite här och där och måste kastas. Dammråttor som letar sig fram.

Nu är jag i valet och kvalet kring hur jag ska börja min vecka. Jag är förkyld och utmattad och mitt i den absoluta separationen. Men jag är också i extra behov av en bra lön. Ska jag sjukskriva mig två dagar eller ska jag försöka orka med arbete parallellt med detta samt förkylningen. Jag vet inte riktigt vad som är smart i längden. Vad blir hållbart...?

Förresten måste jag bara skriva som en påminnelse till mig själv att mannen drack i torsdagskväll som jag misstänkte. Hörde honom börja öppna öl i vardagsrummet. Han höll sig rätt så tyst men varje burk hördes. Dagen efter när han och hans kompisar började bära ut möbler så stod det 6 starkölsburkar på golvet. Från och med nu behöver jag inte se sånt igen. Det är ju faktiskt helt underbart.

Ha en härlig söndag där ute. En nykter söndag är den bästa söndagen ❤️?? I nykterheten finns din andra chans ?kom ihåg det! ❤️

Profile picture for user Lim

Hejsan allihop...

Det känns så overkligt allting.

Mannen har sovit sin första natt i sitt nya hem. Jag vaknade mitt i natten av att jag grät i sömnen.

Men jag tycker att flytten har gått så oväntat bra. Barnen har haft roligt och trots röran lät jag dem ha en nattgäst på lördagen.

Nu har jag redan fått bra ordning hemma förutom i ett rum som ska bli dagens projekt. Städat, rensat, skurat.

Känner mig åter igen ytlig som upplever att renheten och ordningen känns så viktig. Det är som att jag återfått orken hemma. Har rengjort ytor jag inte ens orkat tänka på det senaste året eller två. Eller jag har tänkt på det men förträngt det för min energi har behövts till allt annat.

Jag har massa att göra i utemiljön men det får komma när våren börjar. Det blir lätt för mycket på en gång.

Jag har drömt om att leva i ett städat hem. Antagligen för att jag upplever att jag ALLTID städat så mycket men aldrig nånsin kunnat njuta av ett städat eller rent hem. Min dröm har varit att kunna bjuda en granne på kaffe spontant utan att först se mig omkring och inse att jag först måste städa utan röran som trollats fram medan jag var på jobbet.

Jag har varit mkt i mannens hus och jag tror att det varit ett perfekt sätt att göra detta på. Samtidigt som nattens tårar tyder på att jag egentligen är ledsen också.

Men om jag ska fokusera på det som gör mig glad så är det verkligen mitt hem. Ett hem jag äntligen kan känna mig lugn i. Detta har jag längtat efter så otroligt länge. Jag är så glad för det.

Kram kram ♥️

Profile picture for user Javelin

Vilken otrolig strid du har utkämpat Lim! Förstår att det blir en tid av omställningar men till det bättre! Önskar av hela mitt hjärta att du och barnen får leva det rofyllda, lyckliga liv ni förtjänar och även att din exman hittar en mer harmonisk väg i livet. All lycka till er alla, det här är en milstolpe att minnas! ❤

Profile picture for user Knaskatten

Förstår att det säkert blir tvära kast mellan känslorna, men det är ju i grunden SÅ RÄTT. Det är inte ytligt eller smått att kunna glädjas åt ett rent och prydligt hem - tvärtom! Jag är också sådan som mår dåligt av röra och kaos och gillar att ha det vackert och ordnat omkring mig. Känna att jag har kontroll. Klart att du ska njuta!
Det blir ju mycket att fixa i början, men min erfarenhet är att det går så mycket snabbare än man kan tro. På bara någon helg får man ordning på det mesta. Sedan finns det ju alltid projekt att ta tag i, men du har ju resten av livet på dig! Stanna upp och njut och gör det i din takt. Nu är det du som bestämmer. Nu är det ditt hem. ??

Profile picture for user Pi31415

nu har du kämpat dig i genom två separationer och är fri. Först från alkoholen, sedan från din man, som valde spriten framför dig och barnen. Du har varit klok och stark hela tiden. Bra jobbat!

Och du, nu går vi mot ljusare tider, med en vår och sommar framför oss.

Många varma hälsningar,
Pi31415

Profile picture for user Sisyfos

Å vilka underbara inlägg du har gjort på sista tiden. Klart att du gråter. Det är snart över och då kommer ytterligare en period av sorg. Hoppas att den också kan ge dig din välbehövliga vila. Du skriver så fantastiskt bra Lim, se till att du på nåt sätt har kvar det här. Det är också ett mycket bra exempel på vad alkohol ställer till med. ExMannen din är ju två olika personer känns det som. Eller kanske tre, en fixerad på tanken att dricka och skiter i allt annat, en full och då både elak och obehaglig och så den där sista som faktiskt verkar vara både snäll och bra. Jäkla skitdrog. Du har gjort helt rätt val och jag hoppas att du faktiskt även fortsättningsvis kan lita på människor. Och att du får det lugn du förtjänar. Stora kramar!

Profile picture for user Adde

att du äntligen kommit till ett avslut och kan se fram mot ditt egna liv <3
Ta hand om dig nu på alla sätt du kan komma på !!

Profile picture for user Lim

Tack Javelin, Pi, Knaskatten, Sisyfos och Adde ♥️ Så fint att läsa era hejarop.

Mitt hem känns så hemtrevligt. Det luktar inte alkohol eller cigaretter. Det doftar gott från mina doftstickor och doftljus. Det är precis så härligt som jag önskat. Det är luftigt och rent och det känns som ett helt nytt hus!

Mannen hade kompisar hos sig igår så vi var inte där nånting jag eller barnen. Nu på morgonen kan jag föreställa mig att det ligger en eller två bakfulla män och sover på soffan hos honom. Det är en SÅDAN LÄTTNAD att allt det där sker utanför mitt hem. Det är så otroligt skönt.

Jag kände mig lite låg igårkväll. Eller tankarna snurrade och jag kände en oro över hur allt ska gå. Antar att jag väntar mig ett bakslag snart eftersom det har gått så bra hittills. Men jag ska försöka att inte ta ut det i förskott. Jag är van vid att hela tiden tänka på hur mannen ska må och hur han ska bete sig osv. Väntar ilska från honom men jag kanske gör det i onödan. Han har ju redan upplevt fördelarna med att bo ensam med tanke på hans kväll med kompisarna igår. Det var nog jätteskönt att inte jag tassade runt där.

Häromdagen när jag var hos honom så drack han faktiskt en öl i köket. Det var en ovan känsla att inte bli så besviken och irriterad. Nu tänkte jag bara att det är hans hem och hans val. Och både jag och barnen skulle snart hem till oss. Samtidigt blev jag ju lite häpen... Men så länge det inte är fylla med barnen eller öl hemma hos mig så ska jag verkligen släppa det.

Det känns så rätt allting i alla fall. Jag mår superbra av att inte dela hem med honom längre.

Profile picture for user miss lyckad

Det finns en lättnad i det du skriver..Minns mina egna känslor när jag separerat..Klart att lite oro finns med..Men om du tänker efter, så är det ingen som varken super upp eller röker upp era pengar som ska gå till familjen..Jag hade lite knackigt i början..En massa saker som skulle betalas som hade med huset att göra..Sakta men säkert blev min ekonomi bättre..Nu känns det oftast stabilt..Varm kram och ett stort ❤️✨?..För din intelligens och styrka i allt detta du ENSAM, åstadkommit..Du är en stark kvinna!!????

Profile picture for user Lim

Ja miss lyckad, från och med nu får han dricka och röka på sin egen bekostnad. Jag slipper dessutom titta på.

Han bjöd över oss att äta igår. Det var inte diskat eller städat och han var bakis. Det kändes faktiskt inte så kul att vara där ens. Men för barnens skull stannade jag för hade jag gått hem hade de viljat följa med mig. Här i ligger en svårighet... Barnen vill vara där jag är. Men detta hoppas jag kan ändras successivt men det kräver arbete av mannen. Vi får se om han är villig att lägga ner det arbetet.

Det blev oerhört tydligt att min fina ordning hemma nu verkligen har mycket att göra med att han har flyttat ut. Röran som brukar ligga på mitt vardagsrumsbord och disken som hopat sig i köket står nu hos honom! Hos mig skiner diskbänken. (Jag kommer inte alltid ha en skinande diskbänk, just nu är jag nog bara så lycklig över att kunna ha det så rent att jag beter mig lite pedant).

Jag önskar nästan att jag inte gick dit igår för nu tycker jag synd om honom som ska bo sådär. Men jag måste få in det i mitt huvud att han väljer att ha det så. Och uppenbarligen inte bryr sig. Det är bara JAG som mår dåligt av att det är så stökigt. Han kommer säkert göra jättefint i helgen och det är bra för honom att inse vad mycket som krävs för att ta hand om ett hem.

Började titta på saker att köpa till honom för att han ska få det lite mer praktiskt. Direkt tar jag på mig ett ansvar att fixa det. Han bad mig ta dit min dammsugare och då blir jag irriterad. Han har bott gratis här i 4 månader men inte sparat undan en tusenlapp till en dammsugare ens. Den jag har är det jag själv som har köpt. Ska jag börja släpa den hem till honom? Nej! Men istället börjar jag googla på att köpa en åt honom. Fast han har sparat typ 15000 kr sista månaderna på att bo gratis. Jag antar jag känner någon slags skuld nu och vill åtgärda det. Men jag måste försöka låta bli.

Det var förresten massor av ölburkar i en öppen påse i hans kök. Han hade ju gäster kvällen innan. Usch det var så deppigt.

Nästa gång jag går hem till honom tänker jag inte stanna om det känns som en av hans bakisdagar. Han beter sig inte normalt då. Och dessutom somnar han! Då har vi det bättre hemma hos mig.

Nu har jag lärt mig att jag måste öva på att sätta gränser nu för vårt umgänge. Jag vill inte behöva möta det jag flytt från. Bakfylla, en sovande man och stök. Kan inte fatta att det var i mitt eget hem som jag mötte det för bara en vecka sedan ? uschhhhh

Profile picture for user Ler

Lim .. Härligt att få positiva rapporter från dig och ditt ” nya” hem .. ❤️ .. Hmm , ang din ex man så måste du försöka släppa greppet om honom .. han är inte ditt ansvar längre , utan han måste själv klara sig på egen hand. Han måste ta konsistenserna för sitt eget liv .. och förstå att barnen kanske inte kommer att trivas hos honom om han är bakis och hemmet i en enda röra ? .. Nu är det dags för honom att växa upp ..!! Njut nu av ditt rena fina hem .. där du och pojkarna kan leva precis som Ni vill ❤️Stor kram ❤️

Profile picture for user Vinäger

Önskar dig stort lycka till med ditt nya liv. Du är så himla bra. Vilken tur att dina barn fick just dig till mamma. ?

Kram

Profile picture for user Lim

Ja Ler du har ju rätt. Och tack ♥️ och tack vinäger, det var snällt skrivet ❤️

Mina känslor svänger hit och dit och jag tycker inte om det!!

Jag har varit sjukskriven hela veckan faktiskt för jag har behövt tiden. Tiden att landa, att finnas för barnen och tiden till att ta tag i det enorma jobbet som varit hemma med allt. Men främst pga att jag är så rädd att krascha.

Denna vecka var verkligen verkligen välbehövlig och jag känner att jag gjort helt rätt. Helt helt rätt.

Nu är det fredag. Förra fredagen flyttade han möbler. Men det var inte förrän på söndagen han sov där. Så detta blir första helgen "ensam". Egentligen borde jag inte känna mig så ensam och ledsen... Barnen är här med sina kompisar och vi har varit hos mannen och haft en härlig eftermiddag i solen. Och även om vi bodde ihop nu är sannolikheten stor att han ändå inte skulle vara med mig. Under de fem dagarna han bott där har han jobbat mycket men också hunnit ha två kvällar av öldrickande med sina vänner. På fem dagar. Och han har en ledig helg nu vilket absolut innebär mer öl. Så istället för att jag sörjer något vi hade för kanske 8 år sedan så ska jag fokusera på vad vi hade för 8 veckor sedan eller för bara 8 dagar sedan. Det är inget att sörja. Men jag gör det i alla fall.

Jag är tacksam över hur bra det går men jag tror också att jag inte kommer vidare. Jag tänker på honom och oss hela tiden nästan. Men jag antar det kommer att avta med tiden. Det har ju som sagt inte ens gått en vecka.

Jag tror vädret som varit idag (soligt och härligt) bidrar till ett vemod i mig. Men jag märker att jag alltid tänker på minnen väldigt långt tillbaka när jag blir såhär. Och det visar ju på att det inte finns så väldigt många fina minnen från en mer nära tid. En del kanske.

Kan också hända att jag mår dåligt nu för att det blir helg. Jag har ju varit ensam mer eller mindre varje helg i flera år. För varannan helg jobbar han och varannan dricker han. Så min ledsamhet är kanske en kombination av sorg över skilsmässan och över hur jag spenderat mina helger så många år. Ledsen.

Jag älskar att våren kommer men får alltid lite årstidsbunden deppighet. Konstigt nog för jag älskar solen och ljuset. Men ett vemod gror inom mig.

Efter så många år ihop är han ändå nån slags hamn för mig tror jag. Även om jag inte vill känna så.

Jag vet inte vad jag ska göra för att vara glad ikväll.

Men jag ska säga att varje kväll under veckan som varit så har jag mått bra. Jag sover ganska gott igen och vi är hela kvällen i vardagsrummet där jag gjort så otroligt fint och mysigt.

Jag tror jag ska pyssla i sovrummet nu och lyssna på någon bra pod. Och tända doftljus. Kanske måla lite på ena väggen som fått sig några skador. Det kan vara klokt att arbeta med de här sakerna som var min målbild när jag bestämde mig för att skiljas. Att ha ett fint harmoniskt sovrum var verkligen en dröm då.

Kram till er alla.

Profile picture for user Lim

God morgon!

Jag vaknade inatt av att jag trodde att mannen låste upp dörren och kom hem från krogen. Drömde förstås bara men mitt hjärta rusade. Så som det gjort hundratals gånger förr. Det är så skönt att veta att det där är över nu. Och snart kommer min hjärna och mitt hjärta ikapp.

Jag fixade sovrummet igår. Målade lite och rensade lite. Det kändes som ett bra sätt att skingra tankarna och det fungerade.

Känner mig på lite dåligt humör idag ändå men jag tror att det är för att jag inte räcker till riktigt. Barnen vill hitta på saker men jag har inte råd just nu då mycket pengar gått till hemmet eftersom jag viljat fixa fint direkt. Och jag har inte ork heller riktigt. Jag måste öva på att säga nej till dem ibland. Jag har nog skämt bort dem eftersom jag försökt kompensera för hur deras pappa är och vi har ofta gjort mycket roliga saker också för att få lämna hemmet lite. Men en helg utan aktiviteter måste de ju klara. Hade vädret varit bättre hade vi kunnat gå på en picknick men det kanske blir finare imorgon.

En promenad till Ica kanske får bort deras största rastlöshet idag.

Det är verkligen grått ute. Lite mysigt på ett sätt om man kan tänka så. Kanske ska göra ordning tacos till lunch och spela lite kort. Små saker kan också göra en dag fin.

Jag läste lite på anhörigsidorna här. Tror det var ett misstag för jag blir så arg på folk som dricker på ett sätt som skadar deras anhöriga. Det är så elakt. Och förlåt mig, men det finns inga ursäkter för att inte ta sig ur sitt alkoholberoende när man har anhöriga som skadas. Vill man fortsätta dricka får man se till att släppa de anhöriga fria först.

Profile picture for user Lim

God morgon.

Jag vill bara spara ner lite av processen här antar jag.

Jag läste igenom en stor del av min tråd i helgen. För att påminna mig om hur det varit. För jag hamnar ibland i en osäkerhet kring allt. Tycker det är rätt så tungt på vissa plan.

Men när jag läste mindes jag allt igen. Hur hemskt det var och vilken panik jag kände nästan varje dag alltså. Tror inte ens jag skrev ner alla gånger det hände nåt. Men jag slås av hur jag dividerade och bearbetade allt hela tiden om och om igen. Inte konstigt jag var känslomässigt utmattad. Jag hade ju inte en lugn stund nånsin inombords. Allt var en kamp och en oro för både nuet och framtiden.

I helgen samlade jag motvilligt ihop alla ölburkar. Trodde naivt nog att han inte druckit så ofta hemma men jag fick ihop två fullproppade svarta sopsäckar. Då är det alltså enbart från det han druckit hemma (en del burkar är hans kompisar skyldiga till kanske). Utöver det har han ju druckit ute på krogen och hos vänner MASSOR av gånger och alltså sällan (?) hemma. Plus att detta är bara det han inte hunnit panta. Och detta jag samlade ihop måste vara bara under mindre än ett år. För i somras var det tomt tror jag.

Skulle lägga in en sak i mannens förråd i söndags och där var det redan massa burkar från honom och hans kompisar. Och han har bott där en vecka lite drygt.

Mannen ville vänta med att ta all pant från mitt hus men jag stod på mig. Han får förvara det i sitt förråd tills han kan panta det för jag vägrar ha det hemma hos mig. Jag är glad att jag orkade säga ifrån.

Han var hemma hos mig i helgen en stund för att bland annat hämta saker och jag förvånades lite över hur obekvämt det var. Inser vad stressat det varit sista halvåret. Jag tänkte direkt att han skulle börja stöka till. Kunde inte bara slappna av. Det är bättre när vi träffas hos honom för där är marken neutral.

Han lade sig i min soffa en stund och jag fick direkt flashbacks till när han låg där bakis hela dagar. Trots att han inte alls var bakis här nu.

Igår var barnen hos honom. När de skulle hem till mig såg han lite ledsen ut. Och i såna stunder känns allt så fel och elakt. Ska han bo där ensam? Men då måste jag påminna mig om orsaken. Han har valt mellan ett liv med mig och ett liv med alkohol och kompisar. Jag har inte lämnat honom utan orsak. Ändå gör det ont i mig och jag får skuldkänslor. Även nu när jag skriver det här så känner jag skuld.

Men trots det så är det en lättnad. Jag har verkligen fått en oas av lugn hemma. Längtar redan hem efter jobbet fastän jag inte ens gått till jobbet än. Men jag längtar till sorgen och skulden försvinner ur mitt bröst.

Det var jobbigt när jag läste om när han grät för en månad sedan och ville dö utan mig. Men det jag måste ta fasta på är att han gjorde det kl 4 på morgonen jättefull. Han var inte nykter kl 14 på dagen och grät över mig och ville lösa något. Måste komma ihåg det. För just nu klandrar jag mig själv en del.

Försöker vara stolt över mina val och tro på att jag ändå gjort rätt. För min egen skull och barnens märker jag redan att det är bättre. Jag orkar mer hemma tack vare att det är ordning här. Jag tycker det är skönt att vi kan vara i alla rum hela tiden och låta och leka oavsett tid. Jag tycker till och med att det är lättare med hunden nu när han inte väcks på nätterna. Allt hemma hos mig är lättare och lugnare.

Jag förstår om mannen tycker det är jobbigare även om han inte sagt något. Samtidigt verkar han trivas i sitt nya hem. Han har ju sin frihet ändå. Och den har ju alltid varit viktig för honom uppenbarligen.

Ha en fin dag allihop ❤️❤️

Profile picture for user FinaLisa

Jag önskar dig också en fin dag?
Så skönt att ditt kämpande med mannen är över! Nu kan du rå dig själv och få ett lugnare och skönare liv.
Kram ?

Profile picture for user Adde

du har gjort ett jättejobb som du ska vara otroligt stolt över ! Jag tror att du efter ett litet tag när allt hamnat på plats kan inse och njuta fullt ut av din nya situation som du själva har att leva i. Kunna släppa all tankar på mannen som gjort sitt val och som föredrar alkoholen framför dig.
Du har ett nytt och fint liv framför dig nu !
Kram !!

Profile picture for user bo1995

Hej Lim!

Jag är ganska ny här på forumet, och har precis läst din tråd.
Och jag måste få säga att du är en otroligt stark kvinna. Du har tagit tuffa beslut, som smärtar dig och ändå ståt på dig.
Jag är otroligt imponerande.
Mvh Bo

Profile picture for user Andrahalvlek

Vilken gåva att du kan läsa dina inlägg och påminnas om varför du har tagit det här beslutet. Du vägrar vara medberoende - svinbra!

Det enda sättet är att göra som du har gjort - ställa ultimatum. Glöm aldrig det! Han måste få göra sin egen resa mot nykterhet, det är inte ditt ansvar.

Du gör det bästa möjliga för dig och dina barn. Det är kärlek ❤️

Kram ❤️

Profile picture for user Lim

Hej och tack snälla Bo, miss lyckad, Adde, finalisa och andrahalvlek ❤️❤️❤️ När jag läste min tråd tänkte jag att herregud hur orkar nån läsa den här människans återupprepningar och velande kors och tvärs. Men å andra sidan så ledde allt det till platsen jag är på nu. Tror det hjälpt mig så mycket att skriva här. Att få ner en del av tankarna på pränt. Om inte annat så har det lättat min ångest många gånger. Och allt erat stöd betyder så väldigt mycket ❤️

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag landat i allt på riktigt. Jag får fortfarande som anfall av overklighetskänslor. Inte ånger eller nåt men jag tycker att allt känns så sjukt på nåt sätt. Trots att det tagit nästan ett halvår från beslutet att separera till att det skedde så känns det som att allt hänt över en natt.

Är ju rätt ofta hos mannen och han har kommit bra i ordning och håller det fint och städat nu. Han verkar ha en annan ansvarskänsla där. Och det gör mig både glad och ledsen. Att han gör det hemtrevligt osv är ju positivt för alla men samtidigt känns det sorgligt. Att han gör det utan mig där. Det är rörande på ett sätt. Men jag tror detta kommer från mina moderskänslor jag har för honom. Att jag blir rörd över att han diskar och tänder ljus... De känslorna är egentligen de känslor som är skadliga för mig för det är de som hållt mig kvar i en skadlig relation. Att han lägger en matta i köket är inget att bli rörd över men jag blir det. Men jag försöker träna bort det. Min köksmatta går han ju på med leriga skor. Han blir ju inte rörd av vad jag gjort hemma alla år.

Jag tänker mycket på honom. Är rädd för att han ska känna sig ensam. Men vi pratar inte om sånt. Jag tror vi båda försöker komma till rätta där vi är nu.

Barnen sov hos honom igår och var där hela dagen igår. När jag kom dit efter jobbet var han märkbart stingslig. De hade haft en bra dag och barnen var glada men jag tror att han ville ut på stan. Och ganska direkt åkte han och jag och barnen gick hem till oss. Mannen tog sin ryggsäck och i den brukar han lägga öl han köper. Så det var skönt att veta att jag inte kommer att se den ölen.

Jag frågade min ena son igår hur det känns nu när vi bor isär. Direkt svarade han att det känns bra. Han sa att pappa lugnat ner sig. Och det är ju för att nu är han inte här och dricker, väcker oss, tjaffsar med mig eller pratar högt i telefonen. Och när vi umgås alla fyra har det hela tiden varit helt nyktert och väldigt familjefokuserat på ett sätt det aldrig var när han bodde här.

Hittills ÄR allt mycket bättre. Men jag sörjer och jag chockas flera gånger om dagen av verkligheten men jag hoppas det ska bli lättare med tiden.

Det är väldigt positivt att det går mot vår. Det ger lite hopp om en lättare tid.

Kram till er alla ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Overklighetskänslorna som jag hade länge, från och till..Minns att jag fortfarande efter flera månader, höll på att åka till mitt gamla hus..Kände ibland på jobbet som att vi fortfarande bodde ihop..Som skönt var gick det över..Nu ser jag ännu mer klart när veckorna blir till månader och år, att jag var stark och beslutsam..Det är du med duktiga Lim..Varm kram???✨

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad för att du delar med dig av hur det var för dig i samma situation. Det hjälper mig i allt. Det är så ovant att vara i något jag aldrig upplevt förut!

Allt annat jag gått igenom var ju värre men det var i alla fall bekant.
Jag var alltid stressad och orolig förstås men jag var van vid det.

Att plötsligt bo i ett hem utan bråk, utan irritation och utan att jag känner mig utmattad av allt jobb och all röra här är så ovant. Det är otroligt skönt givetvis men helt nytt för mig. Hur lever man ens ett liv såhär?

Som vanligt är det dock mitt fokus på mannens känslor osv som gör att jag mår sämre. Är hela tiden rädd för bakslag i vår relation som just nu är så lugn och vänlig. Men även vår relation är ovan. Just nu är det som att vi balanserar mellan att bete oss som att vi är särbos eller som att vi ska avsluta relationen. Vissa gånger vi möts så kramar vi om varandra som vänner och andra beter vi oss som att vi är tillsammans. Allt är så nytt och det finns inget facit eller rätt och fel så det får väl successivt landa i vad det ska vara. Försöker att inte tänka på vad andra skulle tycka eller tänka utan vi får göra som det passar oss. Vilket kanske är det svåra för mig just nu... Vad känns rätt?

Jag är positiv till att han inte kommer hem till mig. En gång har han varit här sedan han flyttade ut. Han uttryckte ju förut att "det är så onödigt att jag flyttar för jag kommer alltid vara här ändå". Men tack och lov så har det inte blivit så. Han verkar känna sig hemma där han bor nu och det är jag som hälsar på där tillsammans med barnen.

Nu på morgonen har jag redan tvättat två maskiner tvätt, hängt och vikt tvätt, bäddat, ätit frukost och tagit ut hunden, tömt diskmaskinen.... Allt sånt som jag ville göra förut på helgmornarna men inte kunde för att det skulle störa eller för att jag inte orkade.

Men viktigast av allt: ingen väckte mig inatt, jag är inte osams med någon och barnen har inte vaknat av gräl OCH jag ligger nu i soffan i vardagsrummet och tittat på tv med en kopp kaffe. Det sistnämnda hände aldrig förut för jag hade knappt tillgång till vardagsrummet. Har altandörren öppen och frisk luft strömmar in. Det gäller att jag fokuserar på det här. Det här som jag längtat efter.

Ha en härligt lördag ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Tillgång till sitt eget vardagsrum, en kopp kaffe och öppen altandörr. Så lite, men så oerhört viktigt! Behåll den känslan ❤️ Och påminn dig om den känslan varje gång du vacklar och tycker synd om dina barns pappa. Han har ansvar för sitt eget liv! Glöm aldrig det.

Kram ❤️

Profile picture for user Lim

Jaa, tack andrahalvlek ❤️ jag försöker tänka på de här små positiva viktiga sakerna. Förut var det min dröm att ha det såhär. En dröm som kändes ouppnåelig.

Men... Igår var jag så ledsen. Hade först en jättebra dag med bio och fika på stan och solen sken och barnen var glada. En härlig dag. Men sedan när vi kom hem blev jag så ledsen. Grät massor. Grät ute på hundpromenaden, grät när jag kom in. Grät till och med framför min ena son för jag lyckades inte sluta.

Jag hade ett doftljus tänt på soffbordet med samma doft jag alltid hade när min äldsta son var nyfödd. Då grät jag ännu mer.

Sedan försökte jag visualisera hur det skulle varit om mannen var här. Och då var ju det första jag tänkte att han skulle förmodligen inte vara hemma utan med kompisar ute. Jag hade inte ens varit i vardagsrummet eftersom att rummet var hans när han bodde här. Vore han hemma hade vi nog inte varit i samma rum ens.

Men ja. Jag var så ledsen och jag blir lite ledsen nu också. De saker jag sörjer nu har jag sörjt förut också även när vi bodde ihop. För jag var ju så ensam i vårt äktenskap. Men nu är det ju på riktigt. Jag är ensamstående. Jag har ingen vuxen att dela vardagen med. Och jag har alltid tänkt att det är bättre att vara ensam själv än ensam i ett förhållande. Och det är nog så. Men just nu är jag kanske i ett stadie då allt börjar sjunka in.

De sista två veckorna har ju ändå varit händelserika. Hans flytt var ganska spännande och det blev ett projekt att göra fint i både mitt och i hans hem. Allt var nytt, intensivt och jag antar jag var rätt fylld av adrenalin. Jag var sjukskriven en vecka också och då fixade jag hemma och det var rätt så kul på ett märkligt sätt.

Men nu har vardagen kommit. Jag har gjort klart hemma. Jag jobbar igen. Ekorrhjulet fortsätter att snurra. Och då kommer känslorna över mig. Sorgen över att vi haft som ett projekt ihop och nu är det slut. Nu ska jag finna min roll som ensamstående mamma. Visst finns han där för oss och för barnen men jag bor ensam med mina barn.

Nu gäller det kanske att tillåta mig att sörja men samtidigt vill jag inte hamna i en depression eller så. Måste hitta en balans i mitt liv. Och jag måste lära mig att gilla min vardag utan stora projekt och stormiga känslor. Måste lära mig att leva utan dramat. Det jag längtat efter men inte vet hur man gör.

Kram ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

När jag separerade från barnens pappa hösten 2013 gick allt i ett rasande tempo. Allt praktiskt skulle lösas. Flera månader senare grät jag hejdlöst, med hjälp av musik faktiskt. Jag spelade låtar som betydde mycket när vi träffades 24 år tidigare. Och grät och grät och grät.

Jag ville absolut inte att vi skulle bli ihop igen. Jag sörjde det fina vi hade i början, jag sörjde att vi inte skulle bli gamla ihop, jag sörjde ensamheten - som ändå alltid är bättre än att känna sig ensam i tvåsamhet!

Efter det började vi bygga upp en ny typ av relation. Vi har kanonbra kontakt. Bjuder varandra på middag varje fredag när dottern byter hem. Finns för varandra i vått och torrt. Som en riktigt bra syskonrelation helt enkelt.

Håll ut - det blir bättre! Och det är sunt att gråta och sörja. Att inte göra det är mycket värre.

Kram ❤️

Profile picture for user Vinäger

Gråt, gråt, gråt...

Så mycket spänning som släpper nu. Det du har gått och burit på i många är måste ut. Låt det komma, känn och släpp. Det kan ta tid, men en dag är du där. Det är över på riktigt. Inte det gemensamma föräldraansvaret, det har ni hela livet, men kvinna-man förhållandet. Jag lovar, en dag är du fri och kan analysera det på distans. Om du ens behöver det.

Massor med kramar till dig. ?

Kram

Profile picture for user Lim

Tack snälla andrahalvlek och vinäger ❤️ så gjorde jag också igår andrahalvlek: lyssnade på musik. Det var fruktansvärt sorgligt men jag kände en lättnad efteråt. Kunde till och med skratta med barnen när jag tillslut lyckades sluta gråta.

Det kanske är det som är viktigt, som ni både säger andrahalvlek och vinäger. Att släppa ut allt jag hållt inne.

För hjälp vad mycket jag har tryckt undan. I åratal!

Idag har mannen hört av sig mindre än vanligt. Och låtit bli att skicka hjärtan. Trots att jag skickat det. Han kanske också börjar komma till det stadie där han måste hitta sig själv i detta nya. Han kanske gör det genom att hålla sig kall. Men jag ska försöka att inte luska i det ens. Jag kan bara bearbeta mina egna känslor. Jag har skickat hjärtan för hans skull och för att han undrade varför jag slutade med det förut... Då började jag igen för att han skulle vara nöjd.

Det känns konstigt att han förmodligen kommit hem från jobbet nu men att jag inte vet det. Eftersom att jag inte bor med honom. Men vet ni... När han bodde här visste jag aldrig när han skulle komma hem heller. Han kunde sluta kl 16 men komma hem kl 21 eller varför inte kl 2 på natten. Bodde han här nu hade jag garanterat suttit med fjärilar i magen av nervositeten kring att inte veta när eller om han kommer hem. Jag vågade inte ringa honom heller pga alla gånger han stört sig på att jag ringt. Jag minns att de få gånger jag ringde honom så bankade mitt hjärta så snabbt. Jag var nervös över att ringa min egen man!!! Mannen jag bodde med och har barn med. Det är ju helt sjukt.

Däremot om jag nångång stannade tjugo minuter efter jobbet för att småprata med en kollega... Då ringde han och undrade vart jag var. Inte för att han oroade sig utan för att han ville sticka ut och jag behövde ju komma hem och vara med barnen.

Tack för att jag kan skriva här varje gång min hjärna håller på att explodera av alla tankar och minnen som maler.

❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Tack andrahalvlek ?

Jag läser lite på anhörigsidorna. Det är som att läsa om mitt eget liv ibland. Dels hur det varit och dels hur det är nu, beroende på vilken tråd jag läser.

Ibland tror jag ju att jag överdrivit själva alkoholproblemet hos mannen och att jag hittat på att vi skiljer oss pga det. Det finns andra saker i vårt förhållande som egentligen skulle rättfärdiga en skilsmässa förutom alkoholen. Men jag VET ju att alkoholen var det som på allvar gjorde livet ihop omöjligt. ÄNDÅ kan jag tro att det är min fantasi och att jag överdrivit. Varför funkar min hjärna så?? Jag förstår det inte. Är det för att han inte håller med mig kanske?

Ibland skenar ju fantasin iväg och jag föreställer mig att jag nångång skulle ha anledning att säga till nån att jag levt med en man som var alkoholberoende. Då känns det som att det vore att ljuga. Fast det är sant. Men det måste ju vara för att han själv inte ser sitt problem. Det känns då som att jag inte har rätt att sätta en etikett på honom. Men för min egen skull och för att jag ska kunna förstå det jag gått igenom (och fortfarande går igenom) så behöver jag säga till mig själv att "ja, han är alkoholist". Det blir ett sätt för mig att äga min historia. Och eftersom jag levt i det så många år behöver jag få göra det.

Jag bjöd hem honom en sväng igårkväll. För att få träffa barnen och så. Tror han uppskattade det. Och det kändes bra för egen del också. Men jag kände också att jag verkligen uppskattar att ha kvällsrutinerna med barnen själv. Vi har fått det så fint på kvällarna. Det är skönt att bara anpassa mig efter barnen och mig själv helt enkelt.

Skriver nog senare igen...

Profile picture for user Andrahalvlek

Min pappa erkände aldrig att han var alkoholist. Men det var han, och det sa jag till honom - och andra.

En annan sak kom jag på. Det mänskliga psyket funkar så att man väldigt snabbt glömmer det allra jobbigaste. Minnena raderas liksom, eller bleknar i färgerna åtminstone. Jag tror att det är ren överlevnadsstrategi.

Så innan du glömmer för mycket kanske du ska skriva ner så mycket du kan komma på att han har gjort på fyllan och pga sitt missbruk. Så att du kan påminna dig själv, och bli mer rakryggad i din sanning.

Alla har olika sanningar, allra helst efter en separation. Men var och en äger rätten till sin egen sanning.

Profile picture for user Lim

Ja andrahalvlek jag gör ju så att jag läser min tråd ibland. Då påminns jag. Och blir lite extra tacksam över att jag tog steget tillslut.

Ledsen att läsa att din pappa var alkoholist ☹️☹️ hoppas du bearbetat det ❤️

Tänker ofta på när jag brukade göra olika slags kalkyler för mig själv. "Om jag stannar med honom i fyra år till så hinner äldsta sonen bli 13" tänkte jag då för ett år sedan. Och sedan tänkte jag att yngsta sonen vore för liten så 4,5 år då.... Kunde direkt känna en lättnad för att jag hade ett årtal samtidigt som det kändes så långt.

Trodde inte då att jag skulle komma till den punkt jag tillsist kom till ändå.

Tror jag luras lite att tänka att alkoholen inte är ett problem nu eftersom att jag inte sett honom dricka eller vara berusad sedan han flyttade. Tror sista gången var för tre veckor sedan på torsdag. Men jag har ju mött honom bakis ett par gånger och det är trist det med.

Men det är verkligen så bra att vi flyttat isär. Jag tycker barnen haft mycket mer kvalitetstid med sin pappa. Även jag har haft det. Vi umgås på ett helt annat sätt nu. På det sätt jag önskade förut när vi bodde ihop men som helt enkelt inte gick. Det är mycket mycket bättre och vi träffas utan irritation och besvikelse. Jag är avslappnad och inte på min vakt som när han bodde här.

Herregud alltså nu fick jag en sån skön känsla i bröstet över hur bra det är just nu. Kanske är det inte lika bra imorgon eller nästa vecka men precis nu kändes det skönt allting.

Det är en lättnad att inte sitta och vänta och oroa sig över en full man. Hur kvällen än blir så är det inte hit han ska om han dricker. Det kommer antagligen inte ens påverka mig om han dricker ikväll för jag kommer inte veta det. Det är ju så skönt!!!!

Jag känner dock mig själv och jag kan lika gärna gråta massor om någon timme. Men även om jag skulle göra det så finns lättnaden där också samtidigt.

Kram alla ❤️

Profile picture for user Ullabulla

Mina känslosvängningar i början.
Hur jag var överlycklig för att sedan sjunka ned i bottenlös sorg.

Låt er separation ta den tid det tar.
Men försök att hålla dig själv och barnen i fokus.
Din man har troligen sig själv och alkoholen i fokus och ni kommer i efterhand,efter hans beroende fått sitt.

Profile picture for user Lim

Åh Ullabulla, exakt så har sista tiden varit för mig. Kan känna mig så himla lättad framförallt för att lite senare vara jätteledsen.

Känner inte direkt lycka förutom microsekunder när jag inser att jag lyckats ta steget bort från ett liv jag vantrivdes med.

Tyvärr finns det alltid saker i livet som bekymrar och oroar. Men nu är i alla fall hemmiljön för mig och mina barn fri från konflikter (Såklart det finns konflikter... Mellan syskon och ibland mellan mig och barnen, så som det är i livet. Men det är inte vuxna som bråkar).

För några dagar sedan kom mannen över en sväng till mig. På något sätt kom vi in på ämnet "systembolaget". Han skojade om att han och en annan person träffades där och att båda de hade krossade hjärtan. Då svarade jag att de har krossat sina egna hjärtan. Då sa han att inget allvarligt har hänt mellan oss och att man inte kan skiljas för vad som helst. Men han stoppade sig själv innan det blev en diskussion och sa "så länge du är nöjd är jag nöjd". Det verkar verkligen aldrig gå in i hans huvud hur hans drickande har förstört vårt liv. Han kan inte tro på det. Han sa åter igen att han ibland undrar om jag träffat nån annan och att det bara är därför jag vill skiljas. Är inte det en form av gaslighting så säg? Han vänder allt så att jag måste stå och försvara mig från en helt absurd anklagelse. En anklagelse han redan VET absolut inte är sann. Han tror det inte ens en enda procent men han säger det ändå för att det ska bli jag som måste försöka prata mig ur något. Direkt tas fokus från drickandet till en påhittad anklagelse mot mig. Det sköna nu är att jag inte bor med honom så risken för att behöva ha såna här idiotiska samtal är väldigt låg. Och en kvart efter vi ens hamnade i diskussion så var han på väg hem till sig och vi skiljdes åt som vänner.

Jag är rätt säker på att han är bakis idag. Det känns väldigt skönt att han inte ligger här i soffan och ropar efter vatten. Så skönt att han inte ligger däckad hela dagen för att sedan börja röja och laga mat i köket när det börjar bli läggdags. Så skönt att jag inte kommer vakna till ett kök fullt med disk från hans matlagning imorgonbitti.

Men trots detta. En sorg. Över allt som inte blev och över allt som varit. Det gör ont och det känns ensamt. Ensamt eftersom ingen annan är jag. Ingen annan känner ju exakt det jag känner nu. Jag måste vara stark och tålmodig i mig själv. Jag antar jag växer även av detta. Men ibland är det nästan obehagligt att tänka på allt man hinner vara med om genom åren. Obehagligt att jag är så vuxen att jag har två skolbarn, varit gift i många år, att jag har skilt mig och nu provar på livet som ensamstående på allvar. All livserfarenhet är nästan läskig att ha. Jag var ju nyss bara ett barn.

Helgerna verkar vara till för att jag ska ha lite tid att livskrisa. Jag har haft en jättefin helg rakt igenom ända till nu när jag hann reflektera lite igen. Och nu var det som att ett mörkt moln drog över mig.

Men det måste väl få komma...

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Det är ett jättestort jobb du har gjort..Glöm inte det..Om du ser tillbaka på ditt liv om ett år, så tror jag du är nöjd med vad du åstadkommit..Även för barnen som slipper allt en full förälder ställer till med..Det är svårast i början med separationen..Kommer att bli lättare och skönare med tiden..Jag lovar..???✨???

Profile picture for user Lim

Tack fina miss lyckad. Det är så skönt att läsa från dig som gjort samma resa ♥️

Nu har vi bott isär en månad. Den senaste veckan har jag varit mer stabil. Har inte gråtit sedan förra helgen.

Men däremot uttryckte mannen att det är hemskt att inte sova med sina barn. Jag förstår honom men kan inte göra så mycket åt det förutom att hela tiden försöka hjälpa till med att ordna så att vi går till honom och umgås osv.

Han verkar ha glömt hur missnöjd han var när han bodde här. Han klagade så ofta på hur vi sov. Han väckte mig på natten när han druckit och bokstavligt talat körde ut mig ur sovrummet. Hela sovgrejen och nätterna var ju det största problemet här. Så för min del saknar jag ingenting med att ha honom här nattetid.

Det är ironiskt att det är det han saknar. Han tog inte till vara på livet som familj när han hade det. Tvärtom gjorde han många nätter till ren psykisk terror.

Jag håller mig lugn däremot. Tar han upp det igen så säger jag att jag gärna hjälper honom att få mer tid med barnen, vilket jag redan gör. Och jag kanske påminner om hur det faktiskt var att bo ihop. Otaliga nätter somnade vi osams och lika många morgnar vaknade vi osams.

Kram till alla ♥️

Profile picture for user Lim

Hej allihop.

Vilken konstig situation vi är i nu. Med pandemin som härjar.

Kan inte låta bli att tänka på vad det gör med alkoholvanorna... Jag gissar att vissa dricker mer nu om de antingen blir fast hemma i tristess, oroar sig för ekonomin eller bara vill försöka dämpa ångest.

Detta kan ju vara ännu en ursäkt till att få dricka.

Jag är hemma och är redan riktigt uttråkad efter bara en dag eftersom att jag vet att jag inte får jobba på ett tag. Det är bara hosta men det räcker ju för att man ska tänka sig för och stanna hemma. Känner mig så himla tacksam över att jag inte dricker.

Känner mig också tacksam över att vi hann flytta isär innan detta. Är faktiskt ärligt talat beredd att tro att kriser som dessa gör att man pausar livsavgörande beslut lättare. Det blir för mycket på en gång annars. Särskilt tanken på att splittra sin egen familj...

Vi har fortsatt att umgås mycket med varandra. Det känns bra som det är nu. Och när jag kommer hem till mig så är det fint och städat och jag får sova gott. Känns som att vi just nu har det goda av alla världar.

Det är däremot snart dags att skicka in en fullföljan av skilsmässan och det vet jag inte vad mannen känner kring. Men det måste göras...

Hoppas ni mår bra där ute. Och håll er nyktra oavsett hörrni. ♥️

Profile picture for user Lim

Hej hej.

Jag sitter ute i solen och njuter. Och funderar på allt möjligt.

Skilsmässan, minnen, framtid.

Jag gick en promenad häromkvällen och släppte lös min hund ett tag. Det var stjärnklart. Jag tittade på himlen och grät. Jag gråter mest nu när jag påminns om tiden förut. När jag bara var 20 år. Men samtidigt inser jag att en hel del känslor jag kände då var jag ensam om att känna. Jag var verkligen tagen för givet redan för många år sedan.

Det fanns en tid då mannen satte mig först men den tiden var verkligen kort. Långsamt slutade han bry sig om mig. I alla fall har det känts så.

Nu vill han ha mig kvar. Han är inte beredd att släppa mig. Han vet kanske nu hur det känns att bli bortvald. Kanske det känns ännu värre för honom att jag hellre väljer ensamhet än att vara gift med honom?

Han sa att han vill vänta med att fullfölja skilsmässan. Men det gör ingen skillnad. Jag har verkligen grävt i alla ruttna minnen det sista halvåret och trots att vi funkar jättebra ihop nu isär så vill jag absolut inte stanna med någon som varit så elak mot mig och satt sig själv före allt och alla i så många år.

Jag vill egentligen inte gräva mer i allt det onda och fula men nu blev jag som tvungen till det för att stärka mig själv i att säga till honom att en framtid som man och fru inte går för oss. Hur mycket han än saknar mig och känner att han behöver mig.

Vi måste hitta en ny slags relation. Jag trodde vi var på väg att göra det men tydligen har han insett vad han haft med mig och att det är på väg att försvinna.

Jag sitter i solen och påminns om alla sommarkvällar och vårdagar jag hoppats att han ska stanna hemma och grilla med oss men då han valt att klä upp sig och dra ut på krogen. Alla kvällar jag sett andra familjer umgås medan jag förnedrad stängt dörren för att gömma mig på baksidan istället.

Jag vågade inte ens be honom stanna hemma. Mitt självförtroende i vår relation var så förstört efter att alltid blivit nobbad.

Nu känner jag mig ändå stärkt i att jag är självvalt ensam. Det är sorgligt ibland men det var mycket mycket värre på den tiden då jag hoppades att han skulle välja mig framför sina kompisar.

Jag försöker peppa mig själv. Jag som låtsats inför alla att vi haft det bra. Låtsats att det är helt okej för mig att göra allt ensam med barnen. Men nu ska jag lära mig att tycka det är okej på riktigt.

Och har det inte passat att välja mig före alla andra förut så går det inte att börja nu. För bara ett halvår sedan hade han chansen att ändra allt och ha mig kvar. Jag var beredd att ge honom en riktig chans trots allt. Men han ville inte ens försöka. Han sa det själv "jag vill bara sluta dricka om jag själv vill det". Han valde 100 procent alkoholen framför mig. Höjden av förnedring att inse att man betyder mindre än öl och fest.

Ett sånt val går aldrig att ta tillbaka. Inte ens om han blev nykter nu. Jag har ändå blivit bortvald till förmån för alkohol. Det är som att bli bortvald till förmån för en påse skit.

Tyvärr måste jag ägna lite tid åt fula minnen igen. Jag måste det för att se till att skilsmässan blir av nu. Det finns inget vi och det finns inget romantiskt i att försöka hitta tillbaka till något ihop igen. Han har gjort sitt val många gånger om och jag har gjort mitt. Det tog många år att våga och jag ska inte backa till hur jag haft det.

Tänk... Jag trodde faktiskt att han skulle träffa nån ny när vi flyttade isär. Jag hade inte väntat mig det här. Så det gäller nu att vara tuff.

Profile picture for user miss lyckad

Jag kan känna din besvikelse och sorg, över att bli bortvald av din partner..Vi hade så i perioder..Hände då att jag skaffade barnvakt och själv åkte ut på fest..Men det är ingen tvåsamhet, det är ingen fin kärleksrelation..Det är jättebra att du tömmer ut gamla minnen..Det gör att du kommer framåt i dina beslut..Tiden som varit kan vi ta lärdom av..Aldrig mer att vi ska acceptera att bli svikna..Kanhända att detta handlar om att bli sviken som barn, och att vi då lättare accepterar svek som vuxna..Nu känner jag en styrka i dig lim, som sakta växer fram..Väntar bara på att du snart nått en styrka och balans som gör dig lycklig..Känns som att den tiden snart är här..Stor varm Lördagskram?????

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och vakna vacker för era svar ♥️

Ja miss lyckad, ibland känns det bra att dra fram de dåliga minnena. I en lagom dos. Jag tycker jag fortfarande får som aha-upplevelser nästan när små saker dyker upp i tanken. Ibland är det tungt men ibland som en flyktig tanke som blir ett kvitto på att jag gjort rätt.

Har många gånger har jag sagt till mannen "hur hade du känt om vi bytte roller?"

"Om jag plötsligt stod påklädd och sa hejdå och drog ut. Utan att se till att barnen har mat i magen eller att du ens inte hade planer? Och sedan kommer jag hem SNORFULL kl 4.30 imorgonbitti och börjar laga mat i köket och börjar bråka med dig, väcker barnen? Och sedan om tre dagar gör jag samma sak. Men den natten så kommer jag inte hem för jag sitter i fyllecell. Och du ska försöka orka jobba också efter alla nätter jag väcker dig. Och nån vecka senare ringer psykakuten. Och några dagar senare kontaktar socialen dig pga alla mina LOB:ar. Och det blir möten där. Och åren går och jag håller på såhär hela tiden. Samtidigt som du ska städa, laga mat, tvätta och jobba heltid. Tvätta åt mig också!! För jag kan inte tvätta mina egna arbetskläder. Och justja jag spelar bort pengarna också så du får betala för allt. Och så tycker jag förresten att du överdriver. Alla dricker ibland. Du har nog bara träffat nån annan!!"

Hade jag gjort så hade han antagligen inte ens viljat vara min vän nu.

Så sakteliga har det slutat knyta sig i magen på mig när dörren öppnas. Jag börjar lära mig att det aldrig är han som kommer in full. Det är alltid bara mina underbara söner. Eller min mamma. Eller kompisar till barnen.

Vi är vänner jag och mannen. Men jag vaknar också upp mer och mer för varje dag. Upp ur mardrömmen jag befunnit mig i.

♥️♥️♥️♥️♥️

Profile picture for user Lim

Då och då får jag en sån glädjekänsla inom mig över att jag lever som nykterist. Det är ta mej tusan det bästa beslutet jag tagit. Älskar det.

Profile picture for user Ullabulla

Av att läsa dina rader.
Och forumet är då fantastiskt.
Kanske får du dippdagar då du saknar och längtar.
Kanske känner dig ensam.
Men då kan du läsa just de rader du nyss skrivit lyfta dig ir den känslan,att det var bättre förr.

Profile picture for user FinaLisa

Det är verkligen härligt att läsa dina inlägg nu för tiden! ?
Förut så var det så ledsamt när du kämpade så in i vassen och ingenting hjälpte.
Nu har du fått lugn och ro och kan bygga upp ett nytt och bättre liv med positiva energier i ditt nya hem.??
Önskar all lycka ? till dig och dina barn?
Kramar ???

Profile picture for user Lim

Tack ullabulla, finalisa, bo och strulan ❤️❤️ för allt ni skriver och har skrivit till mig genom min resa.

Jag läste i min tråd igen. 1,5 år tillbaka. Nu kunde jag läsa det utan att kastas tillbaka i känslorna för mycket. Däremot är det sjukt att inse vad han gjort mot mig och barnen. Och lite sjukt att jag går med på att ens ha honom i mitt liv, egentligen! Om man ser till faktan bara. Men som livet lär en så är det mer komplext än så.

Jag har varit mycket i mina egna känslor sedan vi flyttade isär. Bearbetat och gråtit och försökt komma ut stark. Men nu när jag läste min tråd påmindes jag om att jag lämnade honom för barnens skull. Det var där det började.

Jag är glad att jag kom till insikten att barnen inte skulle växa upp i ett alkoholiserat hem. Det spelade ingen roll i slutet hur mycket jag kämpade för husfriden och hur ofta jag tog med barnen ut på roliga aktiviteter. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig. Det gick inte att dölja sanningen för dem när mannen började blanda in dem i allt. Han kom till en punkt där han började se barnen som stora nog att blandas in. Och det var det som gjorde att jag tillslut lämnade honom. Det är ju lite läskigt att förstå att om barnen var yngre hade jag kanske stannat. För när de var så små räckte mina ansträngningar för att de skulle slippa påverkas av mannens drickande.

Nu är jag och barnen hemma mycket mer än förr. Ja förstås mer än nånsin nu när coronan har ändrat vårt sätt att leva. Men även innan. Förut var vi ute på saker hela tiden nästan för jag behövde fly hemmet och ångesten. Men nu. Jag har blivit en hemmaälskare. ÄLSKAR mitt hem. Jag njuter varje sekund nästan. Vardagsrummet är ljuvligt mysigt och köket är såååå fint. Jag har ett fint nytt köksbord som ingen man hackar sönder med en gaffel. Min matta i vardagsrummet ser fortfarande ut som ny.

Att få må bra hemma är verkligen något otroligt. Det känns som att jag fått tillbaka ett liv.

Min relation till mannen är bra och snäll. Det är skönt att inte känna hat och avsky.

Jag var förbi honom en sväng igår. Han städade. Satte mig på hans altan en stund och han sopade. Kändes märkligt. Hade jag bott där hade det varit han som satt ner och jag som sopade.

För några veckor sedan eller månader sedan hade det fått mig att gråta. Men nu fattar jag att det är ju inte mer än rätt att han som är vuxen kan sopa sitt eget altangolv. Det finns ju inget sorgligt eller rörande i det.

Jag vet att han fortfarande dricker. Häromdagen gömde han snabbt undan en tom bag in box. Han dricker inte vin egentligen men jag gissar att en kompis köpt det och i brist på annat delade de nog på boxen.

Jag vet att det verkar drygt av mig att ens fundera kring hans drickande nu. Jag gör det dock sällan eftersom jag inte bor med honom längre. Och barnen bor med mig. Tänk om jag vetat det förut? Att jag faktiskt skulle få ha barnen hos mig om vi skildes. Länge var det ju rädslan för att inte kunna se till att barnen hade det bra som gjorde att jag inte vågade separera.

Han hade barnen i två dagar en gång. Men efter den tiden gick han som på nålar. Han klarar det inte. Han älskar dem men han vill helst inte vara ensam ansvarig. Så jag behöver nog aldrig oroa mig för att han ska vilja ha dem boende hos sig. Han brukade skrämma mig med saker relaterat till dem förut men jag tror att det var tomma hot som han använde sig av eftersom han vet att barnen betyder allt för mig.

Han kommer säkert skrämmas och hota i framtiden också men han har inte samma makt över mig längre om det skulle hända. Jag tror att han vet det också. Och han bråkar inte med mig nånsin. Han vet väl att om han bråkar med mig så förstör han bara för sig själv.

Jag är glad att ha barnen hos mig. Jag kan önska ibland att de kunde bo hos honom ibland och att han klarade det för att ha två stundtals trotsiga preeteens själv är ibland tröttande ? Men när jag läser i min tråd så känner jag en enorm tacksamhet. Mina barn är harmoniska och trygga. De vaknar inte på natten med magont. De vädjar inte till mig om att inte bråka innan vi går och lägger oss.

De har vuxit så mycket. Halvåret det tagit från beslutet att separera till att genomföra det har gett mycket. Men jag tror att mycket har att göra med att de har en trygg punkt. Precis som jag upplever en harmoni hemma som gör att jag mår bättre så gör barnen det också. När man är trygg kan man utvecklas.

Jag får fortfarande overklighetskänslor. Och små sting av oro för framtiden. Men det är så fint att vara på rätt väg. Förut var jag på helt fel väg hela tiden varje dag. Vilse.

Kram till er alla ❤️

Profile picture for user Sofia

Hej Lim! Så härligt att läsa din senaste uppdatering! Barnen mår bra och är trygga hos dig. Du trivs i ditt hem och mår bra hemma, du har fått tillbaka ett liv. Fint att läsa om din tacksamhet, även om det är förståeligt att det också kan vara tröttande att ha 100% ansvar för två tidvis trotsiga preteens. Härligt att du kan känna att du är på rätt väg, även om det kan komma en del orostankar om framtiden. Vilken otroligt viktig insats du har gjort för dina barns utveckling och mående! Och för dig själv och ditt eget mående. Tack för att du delar med dig och inspirerar andra!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Lim

Tack snälla sofia för återkopplingen ♥️

Och tack miss lyckad och vinäger och finalisa ❤️❤️ varje litet ord och hjärta gör mig så glad.

Jag ligger i soffan med halsont. Känns så latmaskigt att vara hemma för så små saker men det är ju ens plikt nu. Jag försöker tänka att den här tiden av mycket vab (med till synes friska barn) oh sjukskrivningar för lite halsont är som min chans att landa i allt. Jag kände en period att jag var väldigt nära den berömda väggen som man säger. Men all den här tiden hemma blir som min återhämtning. Det är bättre att se det så än att få panik över de förlorade pengarna.

Jag fick ett sms av mannen runt klockan 1 inatt. Såg det dock inte förrän tidigt imorse. Jag vet att han drack igår för jag behövde gå hem en snabbis till honom igårkväll. Då såg han sådär suddig ut på ögonen och hade en öl i handen. Skyndade fort därifrån efter mitt ärende.

Sms:et gjorde mig orolig i sinnet men det kändes tryggt ändå. Hade han bott här hade han nog väckt mig med att klampa in i sovrummet då. Men nu blev det ett sms istället.

När jag läser lite på anhörigsidorna känner jag nästan att männen som håller kvinnorna som gisslan i ett alkoholiserat hem borde få fängelse! Att det ens är lagligt. Varje människa har så vitt vi vet ETT liv. Att använda det till att önska sig bort, må dåligt, bli utbränd, bli psykiskt eller fysiskt misshandlad, tippa på tå, gråta, oroa sig osv osv pga EN annan människa som vägrar inse sina problem??! Det är inte klokt.

Jag tycker att det är så skönt att jag slutat med att ständigt hyscha mina barn hemma. Förut gjorde jag det hela tiden nästan pga mannen som sov hela tiden på dagarna. Det är så skönt att låta dem leva fritt hemma.

Och så sover jag med öppen sovrumsdörr varje natt. I flera år har jag sovit instängd. Pga en enda människa! Det borde som sagt vara olagligt.

Profile picture for user miss lyckad

Har funderat mycket om mitt eget ”tidigare” liv..Vissa saker gjorde jag rätt, men acceptansen och att låta supandet eskalera för länge blev fel..Samtidigt ville jag inte vara osäker på mitt val..Huvudsaken är att vi bryter dåliga relationer..Vi är fanimej värd det bästa..Eller hur..????

Profile picture for user Lim

Tack snälla Strulan ♥️?

Och ja miss lyckad, vi är värd det bästa!! Och jag är så glad för din skull ❤️ Du har kommit så långt och så rätt.

Jag mår inte bra ikväll. Känner mig nervös och nedstämd. Försöker andas och inte låta fantasin skena iväg.

Mannen skickade som sagt ett sms inatt. Närmare halv två på natten. Ett kort sms men ändå. Innehållet visade att han inte verkade förstå vad sent det var.

Jag svarade inte på det eftersom jag såg det några timmar för sent men jag skickade ett sms på eftermiddagen. Och han har helt ignorerat det. Det är så fånigt och litet men jag kan inte slappna av. Misstanken om att han är sur på mig och antagligen dricker nu ger mig vidriga flashbacks. När det knäpper i väggarna så som det gör i hus så tror jag att det är han som kommer hem från krogen som förr i tiden.

Jag fattar att han läst mitt sms och den enda anledningen för honom att inte svara är just om han är sur. Och jag är så trött på att hela min kväll kan förstöras av hans eventuella surhet. Så som det alltid varit mellan oss... Jag grubblar över saker jag inte ens kan rå på.

Man kan göra ALLT rätt med honom men så missar man nåt och då är det kört.

Såhär beter han sig däremot mot fler än mig så jag ska försöka att inte ta åt mig och börja föreställa mig massa problem.

Ska han sura över något kring barnen så kan jag bara berätta att de faktiskt var förbi honom ikväll men han var inte hemma.

Det enda han kan vara sur över är alltså ett sms mitt i natten som jag inte svarade på.

Herregud. Exakt sånhär relation har jag med en anhörig. Man gör allt rätt men ändå blir allt fel förr eller senare.

Idag när jag var ute på promenad med hunden slog det mig med sån full kraft att jag längtar till jag är fri på riktigt. För jag är inte det. Inte på långa vägar. Allt jag gör måste jag göra med en överdriven hänsyn till honom. Det är som att han äger en stor del av mig och mitt liv.

Han vill fortfarande ha kakan och äta den.

Nu känner jag som jag gjorde ofta förut: jag hoppas han blir kär i någon ny så att han släpper mig. Och så att jag kan börja processen till att släppa honom.

Han vill ha rätten till både mig och barnen men sanningen är att han inte ens vet om jag har pengar till mat. Han vet inte om barnen mår bra idag eller inte. Han tycker inte ens att han behöver berätta för dem att han inte är hemma trots att han har en ledig helg. Alla är skyldiga honom att upprätthålla relationen och jag ser till att barnen kommer dit osv. Gör jag det inte så blir han upprörd. Istället för att ta eget ansvar.

Jag inser att vi haft en så bra relation genom allt mycket pga mina ansträngningar. Och jag känner att det börjar göra mig trött redan.

Det som är dubbelt i allt är att imorgon kanske allt är bra igen. Det är som en ständig anpassning efter honom som pågår inom mig trots att vi inte bor ihop.

Jag gör knappt planer om dagarna för jag vill vara redo att serva honom. Förfarande! För att jag inte vill ha någon konflikt. Men såhär kan jag ju inte leva fram till barnen blir vuxna.

Känner mig tveksam till att ens publicera detta men det kan ju vara bra att ha nedskrivet... Min resa. Och det hjälpte lite att skriva av mig. Hälften är nog hjärnspöken och det är därför jag tvekar att trycka på spara. Känner mig elak och det känns som att jag pratar skit om honom.

Men samtidigt... Det är ju sant att jag fortfarande skräddarsyr mitt liv efter hans behov. Som betalning för att jag får ha barnen. Trots att jag inte nekar honom att träffa dem och trots att jag uppmuntrar dem att cykla dit. Trots att jag själv går dit regelbundet. Jag känner mig skyldig honom. Vilket är väldigt orättvist för jag sliter ganska hårt.

Vi får se vad morgondagen visar. Det är jobbigt att jag inte kan bestämma det utan att det är han som fortfarande har makt över mig.

Godnatt allihopa ❤️

Profile picture for user Strulan65

Får du någon hjälp att bryta dig loss från honom, för medberoende är så starkt att det kan vara bra att ta hjälp.
Människor som din man vet exakt hur de skall fånga in andra. Kallas att fiska de slänger ut något och väntar på reaktion, vägrar svara osv och så sprattlar vi andra omkring för att åter bli infångade.
Förstår hur du tänker att hålla allt lugnt, men till vilket pris.
Så försök att få hjälp antingen via kommunen eller någon anhörighetsgrupp.
Skickar kraft och mod att ta hjälp// många kramar Strulan ?❤️?

Profile picture for user Ullabulla

Att sitta fast i det sega klister medberoende är,det är precis som du beskriver.
Jag fick försöka skapa en hinna,tunnare än en millimeter i början.
För vi satt ju ihop trots att han befann sig i annan bostad och drack allt han orkade.
Jag var ständigt redo och vägrade kapa navelsträngen.
Jag kände att jag var skyldig honom det efter alla år vi levt ihop.

Den tunna hinnan,staketet eller vad man nu vill kalla det kan skydda dig.
Påminna dig om dina gränser och så småningom känna när de passeras och kunna sätta stopp.
Jag rekommenderar dig att gå till alanon som hjälper dig att jobba med dig själv och vad du behöver.

Det är egentligen först nu som jobbet med ditt jag börjar på riktigt.

Profile picture for user Sisyfos

Viktig insikt Lim och då kan du jobba med det när du orkar. Det är ju lätt att tro att du är fri för att ni fysiskt flyttat isär. Allt måste kanske helller inte ske på en gång, var nöjd över de förändringar du faktiskt drivit igenom. Du har ju kapacitet att sättta gränser och nu när du ser vad du skulle behöva åtgärda så kan du ta det när du orkar.

Profile picture for user Ullabulla

Jag tycker att Lim har gjort en fantastisk resa och gjort en stor del av det praktiska jobbet.
Sen tar hon om hon vill tag i de andra bitarna. Blir bara glad när andra ser sina egna mönster och kan välja att stå kvar eller försöka tugga sig igenom dom.Den enda man kan förändra är ju sig själv som bekant :-)

Profile picture for user miss lyckad

Jag tror att du lim, bara kan flyta med vissa dagar, och andra dar sätta gränser..Du har gjort något jättestort 2 gånger. Först slutat dricka själv, med allt vad det innebär, sen lämnat en man som du varit tillsammans med länge..Som du dessutom kommer att ha kontakt med pga era barn..Tror att vissa dagar kan kännas övermäktiga..Vila då??..Sen kavlar du upp ärmarna igen när du är redo..Gör roliga saker, skaffa barnvakt och va med vänner, eller vad du får energi av..Njut när du kan..Var lite egoist ibland..Köp något gott att äta, och kolla på filmer, eller gör något endast för dig själv..Du är duktig, och värd det bästa..Varm kram???

Profile picture for user Lim

Strulan, Ullabulla, sisyfos och miss lyckad, tack för era ord. Det hjälper så mycket att få input utanför sig själv. Ofta är jag bara i mina egna tankar och resonerar hit och dit med mig själv. Det är väldigt sällan jag pratar med någon i "verkliga" livet om just dessa ämnen.

Jag tänker att jag kanske ska försöka sänka kraven på mig själv i viss mån. Alltså sänka kraven på min egen personliga utveckling nästan. Jag vill framåt hela tiden, sätta gränser och gå vidare osv, men jag kanske måste ta det en dag i taget. Alltså jag kanske har stressat fram en del saker och vill att det ska gå snabbt. Men det kanske inte funkar så?

Jag sätter redan mycket fler gränser än tidigare. Vilket såklart är för att vi inte bor tillsammans.

Men en liten sak som ändå är stor för mig: jag var hemma hos mannen. Vi bor nära varandra och jag skulle gå med någonting till honom tror jag. Han bjöd in mig och jag var där ett tag. Lite senare skulle hans kompis komma och mannen tyckte jag kunde stanna tills kompisen skulle komma. Men då sa jag att jag ville gå hem till mig. Jag sa att jag inte tänker vara där och typ bli utbytt när kompisen kommer. Jag sa det utan att lägga nån värdering i det men jag sa det och jag gick hem. Detta hade kunnat vara en typisk situation då jag inte ens skulle vågat säga att jag vill gå hem. Jag vill alltid vara så artig och snäll och inte förolämpa (är så med de flesta, inte bara mannen). Men nu stod jag upp för att jag ville hem och jag ville inte utsätta mig själv för känslan jag skulle få om jag stannade tills vännen kom.

Sådana små saker gör ju att jag steg för steg börjar styra min egen tillvaro. Mysteg kanske men det känns skönt.

Jag skulle lägga in en sak i mitt städskåp. Då kom en glädje över mig för att jag insåg att det var MITT städskåp ? Sådana där små detaljer kan göra mig så glad ibland.

Det verkar helt enkelt som att det ofta är detaljerna som gör skillnaden. Och det är i dem jag hittar glädjen.

Kram till er alla ♥️

Profile picture for user Ler

Blir så glad Lim över att höra att dina steg går åt rätt håll .. även om det är små små myrsteg .. och att kunna känna glädje i vardagen , även om det bara är över ett städskåp ;)) En riktigt Glad och lugn Påsk till dig och pojkarna ??? Stor Kram ?

Profile picture for user Adde

gärna Marie på hennes sida "Bli mera du" ! Hon skriver lite om sånt du funderar på.

Profile picture for user Lim

Tack snälla Ler. Glad påsk i efterskott om man kan säga så ❤️?

Tack för tipset Adde. Ska söka efter den tråden ??

Nu har det gått två månader sedan vi flyttade isär. Mina känslor svajar ibland men jag har kommit fram till att jag nog måste ge det ett år eller så. Som med nykterheten behövs det tid att leva med förändringen. Ibland är det som ett slag i magen av en plötslig chock/insikt om att vi inte lever ihop. Medan det andra gånger känns så otroligt naturligt och rätt. Jag är ju inte mer ensam nu än förut.

Det är väldigt skönt att inte ha koll på någon annans drickande längre. Jag vet att han drack igår dock för jag vet att han skulle grilla med sina kompisar. Men jag upplevde att jag släppte det på ett nytt sätt. Förut tänkte jag saker som att "tänk om han börjar sms:a mig inatt. Tänk om han knackar på dörren inatt" osv. Men igår tänkte jag inte så. Jag skötte mig själv.

Överlag går allt väldigt bra och jag boar fortfarande in mig i min nya version av mitt hem också. Rensar och fixar och trivs mer och mer för varje projekt jag gör klart.

Kram!!

Profile picture for user miss lyckad

Du gör det superbra..??..Ta vara på alla små guldkorn du hittar och känner..Rätt vad det är så blir det guldklimpar..Stor varm ?-ig Kram?????

Profile picture for user Lim

Jaa miss lyckad, jag försöker ta till vara på det som känns bra ♥️

Mitt liv är just nu helt separat från alkohol över huvud taget. Dricker ju förstås inte själv och slipper nu också en partners drickande. Träffar inte ens någon som är bakis. Det som känns bäst med det är att även mina barn lever utan det. Det känns så bra i mitt hjärta att de inte kommer växa upp med alkoholproblem hemma. Det hade lika gärna kunnat fortgå i flera år och de hade kunnat ha massvis av obehagliga minnen med sig in i vuxenlivet.

Jag märker att så fort jag skriver här så blir jag lite stressad. Tror det har att göra med att det jag går igenom nu är svårt att beskriva. Det finns ingen röd tråd och inget specifikt ämne längre liksom.

Det känns så långt bort plötsligt att jag levde som jag gjorde för några månader sedan. Det är svårt för mig att föreställa mig det ens?

De gånger jag är hos mannen, vilket är ett par gånger i veckan kanske, så har jag lust att gråta. Men jag vet inte riktigt varför. Jag håller det alltid inom mig. Men det finns fortfarande nåt så himla sorgligt med allt. Trots att jag inte ångrar mig en sekund. Det fanns inga andra alternativ och det gör mig ändå stark. Det var oundvikligt och det finns inget att ångra eftersom jag faktiskt inte hade makten att göra det bra mellan oss.

Jag vågar investera i mitt hem på ett nytt sätt. Inser nu vad jag påverkades av att bo med någon som var så oförsiktig med alla saker och som ofta i fyllan lagade mat och höll på så att gardiner blev nedladdade, bord skadade av knivar och kastruller, mattor blev brända av cigaretter och tapeter nedkladdade av mat osv. Nu vågar jag köpa saker jag tycker om för jag vet att risken för att det ska bli förstört är låg. Inte som förut.

Det är underbart att all pant vi har hemma enbart är läsk.

Det är underbart att sova gott. Det är nog fortfarande den grejen jag uppskattar mest. Även om jag ibland har sömnlösa nätter så mår jag bra. Kan ändå ligga i sängen och slappna av istället för att vara rädd och stressad.

Är verkligen tacksam över att få leva utan alla problem. Kan inte fatta hur hemskt jag hade det förut och att man ens överlever sån ständig oro och stress. Helt galet.

Kramar till er alla. Och alla som funderar på att lämna ett förhållande fyllt av alkohol..... Önskar verkligen att ni kan göra det.

Profile picture for user Sisyfos

Lim, din tråd och de förändringar du har gjort de senaste åren är ju helt fantastiska. Och den klokskap du visar i att allt får ta lite tid. En separation gör ont och är svårt. Tycker att du är klok som vågar känna på ledsenheten och vara i den ibland och uttrycka här vad du känner. Du har en fantastisk historia här i din tråd. Inget av det här hade heller blivit verkligt om du gått en annan väg med alkoholen än den du valde. En sann förebild!

Profile picture for user miss lyckad

Är ju bra Lim..Tycker du tänker helt rätt..Det är så skönt att äntligen få leva ett sådant liv man vill ha..Så svårt att se brister och det dåliga med ens liv när man är mitt i det..Ofta blir det inte ett ras, utan alkoholen tar större och större plats i vår vardag.Vill då inte partnern förändra sitt sätt att leva, så får man själv försöka ordna ett värdigt och friskt liv med barnen..De ska va gott att leva?????

Profile picture for user Lim

Tack fina sisyfos och miss lyckad.

Tack sisyfos för att du tycker jag tänker klokt ♥️ Ibland vet man inte vad som är rätt och fel... Det är ju första gången jag separerar och första gången jag lever ensam osv. Men det känns som att det bästa är att ge sig själv tid.

Och ja miss lyckad. Det ska vara gott att leva ♥️. I alla fall har man rätten att försöka göra det. Ofta har man ju svårt att unna sig själv ett gott liv dock. Eller jag har i alla fall haft svårt för det. Men där spelade mina barn en stor roll. För även om JAG klarade av livet trots nattliga bråk och andra problem (med nöd och näppe i och för sig) så ska aldrig barn behöva vänja sig vid ett sånt helvete.

Jag är faktiskt rätt så förvånad över vilken utveckling jag ser i mina barn. Mina annars så ängsliga och rädda barn har börjat gå hem ensamma från skolan. De är hemma några timmar utan mig. Ibland går de till sin pappa en sväng.

Säkert har mitt beteende underlättat för dem. Jag säger ja oftare eftersom att jag orkar följa upp nu när jag mår bättre. Deras kompisar får sova här eftersom att jag inte behöver se till att mannen jobbar så att han inte ska komma hem full och väcka kompisarna.

Barnen får gå hem efter skolan för jag behöver inte räkna med att mannen sover och ska bli störd osv.

Jag har mycket mer struktur hemma vilket också gör stor skillnad, särskild för min son som har behov av extra struktur och tydlighet. Det kan jag ge honom nu eftersom att livet är mycket mer förutsägbart utan en aktiv alkoholist i hemmet. Jag måste inte vara redo för sömnlösa nätter och att jag plötsligt måste sjukskriva mig pga bråk osv. Och framförallt kan vi alla lägga oss på kvällen och veta att natten kommer vara lugn.

Jag har ordnat med papprena som behövs för att fullfölja skilsmässan. Det har gått mer än 6 månader men jag gav mannen lite extra tid att landa. Nu undrar han om jag har bråttom. Lite jobbigt att han ska reagera så... Jag har inte betett mig som om det är bråttom. Tvärtom.

Nu ska jag ta en till kopp kaffe.

Trevlig första maj till er ♥️

Profile picture for user Lim

Hej igen...

Sitter och funderar. Vädret är så tråkigt. Regn och grått. Känner mig isolerad från vänner och familjemedlemmar pga. Coronan. Saknar att umgås med mina nära. Saknar att gå på stan och strosa i affärer till och med trots att det inte är mitt största intresse precis. Saknar att gå på bio. Ta bussen nånstans. Det är så tråkigt.

Samtidigt skönt med ett lugnare tempo på nåt sätt. Men det blir mycket tv-spel, tv och mobiler. Särskilt när det är dåligt väder dessutom.

Tänk om jag hade levt i ett bra äktenskap nu. Då hade det kanske känts lite lättare. Inte lika ensamt på kvällarna. Men det är onödigt att tänka så. Jag ska vara glad över att jag bor själv med barnen nu. Det vore ju gräsligt med en drickande man i huset till råga på allt. Det hade varit tortyr.

Antar jag känner mig oproduktiv och lat. Tycker inte jag gör nåt vettigt med min tid utan jag ligger här i soffan och stirrar. Men det finns inte så mycket annat att göra. Oj haha klockan är inte ens 9 på morgonen och jag dömer redan ut mig själv som lat.

Dags att vända humöret. Ska ställa mig upp nu och laga en riktigt god frukost till mig och barnen.

Hoppas ni andra får en bra dag ♥️

Profile picture for user Lim

Skrev ett svar i miss lyckads tråd och tänker jag ska skriva lite om ämnet här också.

Det handlade om hur minnen av en alkoholmissbrukande förälder lever kvar i barnen länge. Även i stora barn.

När jag läste det hos miss lyckad kom jag på några exempel som visar på att mina barn fortfarande har massa minnen kvar av sista tiden när deras pappa bodde här. Det var ju en otroligt turbulent tid och barnen tog verkligen skada i slutet.

En kväll gick vi till deras pappa för att spendera natten där. Då såg min äldsta son honom dricka en läsk på baksidan. Han sa nervöst till mig "mamma, pappa dricker öl". Men jag visste att det var läsk och jag sa att vi sover bara där om det är läsk.

Vid ett annat tillfälle trodde min son att hans pappa var här och skulle bråka med mig. Och en gång sa han att han trodde att han skulle skada mig.

Minnena bleknar sakta men verkar kunna väckas till liv av detaljer som jag ibland inte ens uppfattar. Det kan vara en min jag gör eller ett ljud i huset... Jag vet inte. Men jag vet ju själv hur mina egna trauman väcks till liv av vissa ljud eller dofter eller liknande.

En gång hade jag en flaska lemonad i kylskåpet. Det såg ut som en vinflaska och min son öppnade kylen och var helt paff. "mamma, har DU vin?!?". Det var så skönt att kunna svara "det skulle jag aldrig ha. Vill du ha ett glas av den här drickan? Jag tror det är rabarbersmak" och så drack vi ett varsitt glas.

Det känns som en stor lättnad i mitt bröst varje gång någon av dem blir orolig och jag alltid kan ha ett lugnande svar.

Men det märks att det är bråken som fortfarande ligger som lättväckta minnen hos mina barn. Bråken som deras pappa alltid startade på nätterna. Med mig i början men tyvärr med oss alla tre i slutet. Jag vill såklart inte att de ska ha läskiga minnen av sin pappa men det är ändå en tröst att veta att i den hemska tiden var jag hela tiden nykter. De har aldrig varit rädda och samtidigt behövt söka tröst hos en mamma som OCKSÅ är berusad.

De undrade en dag om jag nånsin smakat öl och vin. Jag svarade att jag har det för några år sedan. De blev så besvikna och kunde aldrig tro nåt sånt om mig. Det var lite tokigt och lite skönt att de faktiskt inte ens minns att jag nånsin druckit.

Jag har en bekant som lever med en man som dricker för mycket. Han slog henne till och med. Men hon själv hade också druckit då så därför ursäktar hon honom. Tänk vad alkoholen binder fast även henne då. Det är därför jag är helt säker på att utan min nykterhet hade jag aldrig lämnat min man. Han hade kunnat skylla alla bråk på mig då och jag hade trott honom. Men när man själv är spiknykter och pratar lugnt så vet man dagen efter att man var helt maktlös i grälet. Är man själv också full kan man inte komma med så mycket. Man vill bara glömma bråket och skammen. Men en nykter hjärna minns och vet vad som sas och vem som sa det.

Jag och mannen har hörts och setts lite mindre än vanligt nu sista tiden och jag märker att det gör mig lite nervös. För jag gör mig redo för hans missnöje. Men jag känner också att jag har kommit en bit på min egen väg... Jag är inte lika nervös som förr. Förut hade jag krupit ur mitt eget skinn nu. Inte av saknad utan för att jag gör mig redo för bråk. Men nu försöker jag snarare påminna mig själv om hur det varit och vad som är. Varför det är helt okej att jag inte hör av mig hela tiden. Jag är inte skyldig honom det. Inte som fru och inte som flickvän.

Vi har barn ihop. Han vill vänta med skilsmässan. Han har inte hört av sig på flera dagar om inte jag gör det först. Varför vill han inte skiljas men det går bra att inte höras av? Vad är det för sorts förhållande ens? Det är svårt för mig att förstå. Men det var svårt att förstå förr i tiden också. När han inte kom hem på kvällarna ens. Att han inte ens tyckte att det var ett konstigt beteende att försvinna i 20 timmar utan batteri i mobilen. Det är ingen idé att försöka förstå antar jag. Det jag måste öva på är att sluta försöka.

Men det är svårt. Skulle han ringa nu och bjuda på middag så vet jag att jag rusar dit som ett skott och med en känsla av lättnad. Vi är vänner. Han är glad. Det är fortfarande mitt mål...? ☹️ Är det så för alla nyseparerade eller är det medberoendebeteende? Jag har aldrig separerat förut.

Kram ❤️

Profile picture for user miss lyckad

Det finns massor av känslor, och förklaringar på vad medberoende är..Jag är själv lite okunnig på området..Men jag har flera släktingar som har delar eller mycket medberoende..Tycker ändå att man kan tänka så här..När ens eget mående är helt beroende av hur någon anhörig mår, alltså ens egna känslor påverkas hela tiden av någon annans, då är det medberoende..Du lim, har ju lyckats bryta dig loss från snart ex-mannen..Trots hans vilja att ha dig kvar så han har någon att faktiskt ha den känslomässiga makten över..Någon som mår dåligt över hans val, någon som städar upp efter honom, som försörjer och tar hand om hans familj och hem..Osv..Jag kapade av mina känslomässiga band till exet genom att flera kvällar i rad låtsas kapa osynliga band som fanns mellan oss, mentalt..Det tar lite tid att separera..Innan man äger sina känslor och faktiskt låter exet ta hand om sin egen skit och inte låter sig påverkas av hans liv..Du kanske kan tänka att du är kapten på din fina båt, med 2 små kavata matroser ombord..Exet får försöka ro sin egen skraltiga eka, om han inte klarar av att rusta upp den, så är det hans bekymmer..Du har verkligen gjort tillräckligt för honom...Du är stark, du är fin, du är bäst❤️Stor varm Kram..????

Profile picture for user Vinäger

Så mycket du har att jobba med, fina Lim. Skönt förstås att du har ditt eget hem nu och att pojkarna har gått ett lugn.

Önskar så att du kommer vidare med dina tankar och det medberoende som fortfarande finns kvar.

Du är så värd att få må ännu bättre. Kanske behöver det gå en tid, men jag önskar att du snart är hemma i dig själv. Visst, jättebra att ni kan agera vuxna föräldrar, men det hela är ju fortfarande avhängigt att du ställer upp mest.

Kanske går det inte att göra på annat sätt just nu. Och sönerna kommer definitivt att veta vem som gjort vad under uppväxten.

Du är så bra, Lim, ville mest säga det. ?

Kram

Profile picture for user Lim

Tack miss lyckad och vinäger, ni är också bra och bäst ❤️❤️❤️???. Så som du beskriver medberoende har jag också uppfattat det. Och inser att jag fortfarande är det. Och det gör mig så TRÖTT!!!!

Jag kan vara hemma en helg och ha en olustig känsla i mig ända tills mannen säger att han ska grilla med kompisar till exempel. Då blir jag lugn för då tänker jag att han är nöjd. Usch vad less jag blir på mig själv.

Något mer akut nästan är att jag måste sluta skämma bort mina barn på det sätt jag gjort sista halvåret. Jag har viljat kompensera antar jag. För allt som varit dåligt. Och nu när jag är ensamstående så vill jag ändå ge dem allt de vill ha. Och jag gör det i sådan utsträckning att det börjar påverka min känsla av makt hemma. Mina nej förvandlas till ja. Och jag spenderar pengar jag inte har råd att spendera.

När jag ville sluta dricka men inte lyckades förut så fylldes jag av en panik. En panik över att jag inte kunde lyda mig själv! Så känner jag nu kring hur jag spenderar mina pengar. Jag vill säga nej men ändå gör jag det.

Det är svårare att ändra vanor och beteenden som påverkar ens barn. Men jag måste hitta ett sätt. De kommer inte lära sig pengars värde om de får köpa allt de vill ha. Det här är mitt nya mål att arbeta för nu. Kontroll över min ekonomi och över besluten jag tar kring den. Jag måste förstå att min kärlek till barnen inte behöver eller ska visas i hur mycket pengar jag slösar på deras intressen. När det resulterar i att jag inte kan spara pengar alls så blir det bara fel och i längden sämre för dem.

Och så måste jag sluta köpa saker till hemmet nu. Jag kan inte förvandla vårt hem till ett slott och jag behöver inte det!! Vi har det bra ändå. Jag måste förstå det. MÅSTE ta mig ur det här materialistiska jag hamnat i. För det ger mig en sjuk panik. En panik jag inte känt på över 3 år nu.

Nu bestämmer jag det. Den här tiden nästa år ska jag inte sitta i den här sjunkande båten. Jag ska skärpa mig och sluta jämföra mig andra hela tiden.

Kram!

Profile picture for user miss lyckad

Jag gjorde så när jag drack..Köpte grejor till barnen, för att kompensera mitt drickande, så dom fick något bra..Tonårsdottern sa till mig att” jag har hellre fula kläder, om du slutar dricka”..Det kändes i mammahjärtat..Men det var svårt att svara något på en sådan kommentar..Innan vi flyttade från deras pappa, så hjälptes vi åt barnen och jag att spara till kontantinsatsen på huset..Dom frågade knappt om något..Ville jag köpa något till dom då, så sa båda barnen att ”det behövs inte mamma, vi klarar oss ändå”..Det har fortsatt så..Ibland sparar vi till lite roliga utflykter eller resor..Du lim kanske också kan få barnen att hjälpas åt att spara till något kul, så kanske du inte köper ”onödiga” saker..Du fixar det..Du är smart..?..Kram??

Profile picture for user Lim

Tack för tips och råd miss lyckad. Ska göra så. Först komma på fötter litegrann efter alla nödvändiga men i längden dyra inköp till mitt hem. Sedan ska jag börja spara med barnen till nåt härligt.

Jag träffade mannen två kortare svängar i veckan. Jag tyckte han betedde sig konstigt. Retsam, lättirritetad, stingslig, ifrågasättande. Jag insåg när jag lämnat att han hade abstinens!! Hade glömt hur han kan vara då. När vi bodde tillsammans var ju det största problemet när han drack. Så när han hade abstinens hade jag inte ork över att också tänka på det. Jag uppfattade honom däremot ofta som abstinent, inser jag nu. Pga det var det ju varken bra när han höll upp med alkoholen eller när han drack. Man drabbades alltid av hans dåliga mående på något sätt.

Jag har andra bekymmer i livet utöver honom så jag ska verkligen inte lägga min kraft på det nu. Men det var ändå en "bra" påminnelse.

Pga mycket vabb sista tiden har jag en gnagande ångest i mig som kommer av stressen. Längtar så oerhört efter sommarsemestern.

Önskar er en trevlig helg ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Har också oro framförallt om ekonomi..Märker att jag hade det mycket mer i början av flytten..Nu känns allt mer stabilt..Så blir det med det mesta med tiden..Jag var för snäll mot exet i början..Han betalade inte för sonen trots att sonen inte kunde vara där pga exets supande..Sen insåg jag det idiotiska i det..Och tvingade honom att betala..Faktum var att hade jag tagit det via försäkringskassan hade han fått betala mer..Och pengarna går ju till sonens mat och uppehälle..Se tiden an lim..Du kommer att klara det bra..????

Profile picture for user Lim

♥️Kärlek till dig miss lyckad♥️ Jag kommer att vara på rätt ställe förr eller senare. Jag är också för snäll och jag känner mig själv så jag vet att jag kommer vara det rätt länge till. Är fortfarande konflikträdd och ängslig.

Jag läser ibland i anhörigsidorna men jag skriver nästan aldrig något. Tycker det är svårt att ge råd till någon. För det man går igenom som anhörig är så personligt. Jag vill bara skriva "lämna så fort du kan" till varenda en. Särskilt till de som ännu inte hunnit bilda familj med den som dricker för mycket.

Men till de som har barn... Jag vet ju att det tar så himla lång tid att bli redo. Jag "borde" lämnat min man för flera år sedan men det var nog det sista rådet jag hade orkat höra på. För det var omöjligt för mig. Jag behövde bara långsamt stärka mig själv och nå relationens botten eller nåt. Innan det dolde jag allt för att jag var rädd att få rådet att lämna.

Men jag känner VERKLIGEN att det inte är anhörigas jobb att stötta, hjälpa och peppa i vått och torrt. Det är en alldeles för stor börda. Särskilt om alkoholisten inte bestämt sig. Man kan inte som anhörig vara den som drar lasset. Skillnad vore det kanske om den som dricker VERKLIGEN slutar. I ett sånt läge hade jag också stöttat och peppat. Men inte annars! Man spiller bara sin tid och sin kraft. Och dessutom blir man ansvarig för den andres drickande eller ickedrickande.

Jag VET ju att man kan sluta dricka. Fine, det är en sjukdom, men det är en av få sjukdomar som man kan bota själv! Genom att sluta dricka!

Jag får skriva så, eftersom jag drack själv en gång i tiden. Så jag vet att man kan sluta ?

Om mannen slutade dricka på riktigt nu tror jag han skulle göra stora personliga förändringar. Kanske skulle det leda till att han inte vill ha mig i sitt liv ens längre. Vem vet? Att dricka gör en rädd och bekväm. Det är ju min nykterhet som hjälpt mig framåt de sista åren. Jag är helt förändrad inombords. Jag tror mannen håller fast vid mig för att det är tryggt, det känns hemma, det är bekvämt, det är inte läskigt och nytt. Han vet var han har mig och han vet att jag finns här. Om han vågade sluta dricka skulle han börja en inre resa som kanske skulle leda honom till en ny relation och till nya drömmar. Det kanske är för läskigt?

För visst är det så att ett nyktert liv är ett annat liv än ett liv med alkohol. Jag har helt andra visioner nu än förut. Men det krävs ju arbete att komma hit. Jag har ju gått igenom miljoner faser och känslor. Lärt känna mig själv på nytt och tillsist insett mitt värde (nåja, någorlunda... I alla fall mycket mer än förut när jag mest hatade mig själv).

Nu blev det nog långt.... Tänkte skriva annat egentligen men jag spårade ur ? kram på er ♥️

Profile picture for user Lim

Hej hej.

Har haft en jobbig kväll. Har haft en hel del ångest sista tiden.

Och jag har en känsla av att vara i ett ingenmansland. Eller nåt. Jag och mannen är som ihop och separerade samtidigt. Jag anpassar mig, gör sällan egna planer, är tillgänglig.

Varje dag är jag den som på något sätt hör av mig först. Gör det alltid för alla år med honom har lärt mig att han annars blir sur. Varje kväll säger jag godnatt först. Som att jag är skyldig honom det för att barnen bor med mig. Trots att han faktiskt kan ringa barnen som har egna telefoner.

Så fort han bjuder hem mig rusar jag dit. Vill han att jag ska sova över säger jag ja även om jag längtar hem till mig egen säng.

Alla våra samtal handlar på något sätt om honom. Hans jobb, hans hem och inredning, hans planer osv. Det här är iof inget nytt men däremot öppnas plötsligt gamla sår. Hans totala ointresse för samtalsämnen jag väljer har varit så himla tydlig nu när vi träffas.

Jag är fortfarande den person i hans liv som han tar ut sån där irritation/frustration på. I små doser kanske men det gör ont när vi ses för några timmar och jag får ta emot det humöret för att han är bekväm med mig.

Jag har andningsproblem från den känslomässiga stressen jag känner. För mitt i allt är jag 99 procent ensam ansvarig för två barn som har fullt med egna bekymmer så som barn i deras ålder har. Som jag får hjälpa dem med och coacha dem genom. 24/7.

Idag fick jag besök. En väninna som stannade bara en halvtimme. Under den halvtimmen hann mannen vara på väg hit och skickade mig ett sms. Jag skrev att han jättegärna får komma bara väninnan gått. Han blev så förnärmad. Han vill ha barnen varannan helg skriver han. Han ska aldrig mer komma till mig. Han ska minsann få komma till sina barn när han vill. Barnen var inte ens hemma! De var hos sin kompis, vilket mannen visste. Han vill bara kontrollera mig och ha bestämmanderätt.

Jag känner mig så kvävd. Jag har gråtit och jag har i frustration dammsugit hela huset trots att jag redan hade gjort det. Och det gav mig sån flashback till hur det var när vi bodde ihop. Jag städade ofta när jag kände att jag ville slå sönder en glasruta.

Sedan väljer mannen att inte besvara mina sms (sms som är helt lugna och neutrala). Så han startar ett bråk för att jag vill dricka kaffe en halvtimme med någon. Sedan slutar han svara. Detta är också ett beteende han ägnade sig åt HELA tiden när vi bodde ihop. Han drog igång nåt och när jag var fylld av ångest och oro och uppe i varv så vägrade han prata med mig. Så jag hade massor av känslor jag ville få ur mig och åsikter jag ville dela med honom men det var bara att kväva allt. Kväva och kväva tills den dagen känslorna var borta och vi fortsatte som om inget hänt.

Jag kväver allt nu med. För egentligen är det honom jag skulle behöva diskutera med nu. Skulle vilja få ur mig allt. Men han har ju stängt mig ute nu. Pga en halvtimme med en vän!!!!

Mina barn ska sova hos en kompis. Så jag kan åtminstone gråta ut lite.

Mannen jag varit tillsammans med så länge har verkligen ett järngrepp runt mig. Det är så obehagligt.

Han säger att han vill ha barnen varannan helg. Men jag vet att barnen aldrig kommer vilja det. Önskar jag kunde säga till honom "javisst, det är en jättebra idé". Men jag vet att det inte är en bra idé. I den bästa av världar vore det bra. Då kunde jag pusta ut. Umgås med vänner. Och allt sånt. Men verkligheten är ju inte sån! Han var inte ens med barnen varannan helg när han bodde med oss! Hans lediga helger innebär ju festa med kompisar. Inte vara med sina barn. Han säger det bara för att han är sur på mig.

Jag har inte gjort nåt ens. Och exakt såhär har det alltid varit. Svartsjuka och egoism. Alltid. Jag har varit så bra på att parera. På att dansa efter hans pipa att jag intalat mig själv att han inte är sån. Fy fan.

Det svåra är att jag måste hålla mig cool. Tänker inte bråka. Jag ska spela med. För jag har barn med honom och de ska inte fara illa en enda gång till. Jag själv far dock illa men jag ska hitta nåt sätt att klara det på. Det värsta jag kan göra är att agera i affekt. Men gud vet att jag har sån lust att bara få visa vad jag känner för en gångs skull.

Suck.

Profile picture for user Sisyfos

Usch vad det låter jobbigt, Lim. Du skriver att du hör av dig först varje dag och att du säger god natt först.
Hur mycket kontakt har ni på en dag? Det känns som att ni borde släppa litegrann. Tror inte heller på affekt men ni verkar också fortsätta som tidigare fast i separata boenden. Vill du verkligen det?
All styrka till dig!

Profile picture for user miss lyckad

Försök tänka annorlunda..Lösningar istället för låsningar..Hur vill du att en riktigt bra relation ska vara? Med en vän, eller partner? Du är värd något riktigt bra, i alla relationer..Glöm aldrig det..Det kan vara bra att visa dina söner att mamma vill ha respekt..Fattar att det inte är enkelt, men barnen tar ju efter i mycket..Jag får ofta säga till min tonårsson att det är hans pappa som är svag, inte sonens fel att relationen haltar..Annars kan ju sonen börja klandra sig själv..Försök att se saker från en annan vinkel..Stor varm kram?????..

Profile picture for user FinaLisa

Lim, jag lider verkligen med dig!
Du har hamnat i ett slags vaccum där du åter sitter fast i mannens grepp...
Tänk om du kunde sätta honom på paus och inte ha kontakt med honom överhuvudtaget på ett tag?
Det känns som du borde avgiftas från hans makt över dig och dina tankar.
Finns det ingen i din närhet som kan agera som något slags ombud med tanke på att barnen iallafall behöver träffa sin pappa?

Du ska inte ha det såhär Lim!
Du behöver lugn och ro för att kunna bygga upp ditt egna liv och din egen person!
Försök att hitta praktiska lösningar precis som miss lyckad skriver.
Jag hoppas verkligen att du ska reda ut detta och ta hjälp om det behövs.
Det finns väl någon form av kvinnofridsrådgivning att få stöd av tänker jag.
Hoppas, hoppas och önskar all styrka och kärlek till dig Lim??? kramar ???

Profile picture for user Lim

Sisyfos, vi har haft mycket kontakt sedan vi flyttade isär. Det har känts bra och jag har varit förvånad över hur enkelt allt varit. Jag har engagerat mig i hans process i att skapa ett eget hem och allt sånt och även varit hos honom minst en gång i veckan men oftast mer.

Det har varit min "uppgift" att se till att barnen kommer dit osv. Och så har det nog blivit för att jag i alla år varit den personen i familjen som gör sånt. Och jag har varit okej med det eftersom att det varit en ny situation och för mannens skull (och barnens) har jag viljat göra det så bra som möjligt.

Nu egentligen är det dags för mannen att fixa det där själv. Men det känns som att han och jag måste hitta vår form av förhållande. Vad är vi? Vart står vi?

Han frågade mig för ett tag sedan "ska jag bo ensam nu? Såhär vill jag inte leva"... Typ. Jag svarade "vad vill du att jag ska svara på det?". Då blev han tyst. Nästa gång ska jag kanske fråga om han vill bo med mig igen. För då kommer han nog tänka efter och känna att han inte vill det. Tror jag.

Jag har varit ledsen ett tag nu. Jag och han är kanske i en ny fas nu där nåt slags uppbrott måste ske? Vi umgås och leker familj vissa dagar samtidigt som han fortfarande kan låta det gå flera dagar utan att han undrar hur vi mår. Det är liksom inte en riktig relation ju.

Jag försökte ringa honom imorse men han svarade inte. Ena sonen blev dålig och jag hade väldigt viktiga saker på jobbet idag. Slutade med att jag fick åka hem. Och då känner jag bara att den här mannen är inte ens material för en halvdan kärleksrelation. Han tycker ibland att jag tagit ifrån honom sin familj men sedan sover han med ljudet avstängt på telefonen så att han inte ens går att nå.

Jag vaknade inatt av att jag grät. Jag grät för att jag drömde att han var ensam. Det mitt hjärta och hjärna glömmer är att det är han som valt allt. Han har valt att vara osams med mig nu för att jag prioriterade en kompis en kort stund. Ändå oroar jag mig för att han ska känna sig ensam.

Om mina barn inte bodde med mig hade jag ringt hem dem till mig jätteofta. Ringt dem och sagt godnatt osv. Och det är ju såna saker som gör att barnen vill bo med mig. De hade förmodligen bott med mig även om jag bodde i en etta. Jag stänger inte av ljudet på min telefon.

Ibland tänker jag att jag vill säga till honom att det är helt okej om han försöker hitta en ny relation. För jag FÖRSTÅR om han inte vill bo själv. Jag fattar det verkligen. Men jag kan aldrig bo med honom igen. Och barnen kommer av naturliga skäl förmodligen alltid föredra att bo hos mig.

Miss lyckad... Jaa. Se det ur en annan vinkel. Min egen kanske till att börja med. Ser ofta allt ur andras vinklar för att jag får sån ångest av att vara oense med andra. Det skumma är ju hur jag ena stunden är så klarsynt för att en minut senare bara tänka jag kan lösa allt bara jag struntar i vad jag känner.

Finalisa, tack. Jo jag måste nog börja åtminstone ha mindre kontakt tror jag. Vi har ingen naturlig person som kan hjälpa oss i kontakten då han undvikit min familj de senaste åren. Men däremot kan det hjälpa om jag försöker hålla samtalen och kontakten fokuserade på att handla om barnen och inget annat.

Kanske blir det lättare för honom att släppa mig om han märker att jag ändå är mån om att han ska få träffa sina barn. Just nu känns det som att han ser oss som ett paket. Ska han träffa barnen behöver han träffa mig också verkar han tro. Men så behöver det ju inte vara.

Det som är skönt när vi inte bor ihop är att det inte blir riktiga bråk längre mellan oss. Vore han här nu och gick runt och utsatte mig för silent treatment så hade jag tillslut inte orkat längre. Nu kan han vara hur tyst han vill mot mig. Jag skickar sms om saker kring barnen och får ett kort svar och det får räcka. Behöver inte leva med det i mitt hem.

Jag måste försöka förstå att allt inte hänger på mig heller. Vill han verkligen vara med mig eller vara sams med mig så kan han ju vara det. Han kan ändra sitt beteende. Men han gör ju inte det. Och det är ju absurt att tänka att jag ska vara en ängel och lösa allt när det är han som är sur på mig. Jag kan inte alltid ta steget mot försoning. Har dessutom redan försökt en gång eftersom att det är min första impuls. Men jag tänker inte göra det igen.

Kram på er alla ❤️