Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

lessenfrun

Det är Dompa som har öronvärk...:(
Jag har bara värk i själen.

Men era kramar kommer tryggt fram och faktiskt har det varit lite ljusare senaste dagarna.
Vackert ute, rätt fint här inne. Men så trist.

Imorrn är det glöggparty på jobbet och jag har aldrig nånsin kännt en sån olust till nåt som jag gör till det.
Så- jag ska inte gå. Ha, börjar bli stor.

Kramar och småpussar till er..

Tilde

och en kram till dig från Tilde som inte heller är förtjust i julhelgen. Jag gillar december ända fram till den 23:e... Att tända ljus och skicka hälsningar och äta pepparkakor. För min del kunde man hoppa från den 23:e direkt över till nytt år :)
Det är "för mycket" av allt under julhelgen, för många som det ska åkas till (medans vissa har knappt någon)
för mycket mat och grejer, stress och sprit(som jag aldrig tyckt hör hemma på julen... för julen är roligast för barnen)
Skulle gärna hyra en liten koja med öppen spis långt bort i skogen och fira alternativ jul utan julstjärna men med god bok och långa promenader... och bjuda några forumvänner kanske :)

Nä jag ska jobba i jul, bra det också.

Dompa

Vad göra? Jag vill åka till sol och bad i ett par veckor. Men kan jag det? Borde vi inte åka till Sverige och fira jul hos svågern så att J och ongar får en chans att umgås? Har fortfarande inte bestämt mig...vilket är fräckt mot svåger och J. Ha frågat ongar...solresa säger två. Vi måste åka till byhåla säger Strawberry...vi kan inte låta mamma sitta ensam på julafton. Kan vi dela på oss? Är det helt fel? Har satt en deadline till efter denna helg...då ska vi bestämma oss. Måste ju boka biljetter.

Måste ja...tar ju bort en del med "julglädjen". Alla dessa djävla måsten. Skitårstid! Annars mår jag bra...tror att även örat är ok nu. Inte helt...men nästan. Hur ska du göra i jul kära E? Har du orkat planera? Strör jag salt i sår nu? Men det måste ju tas upp...

Visst fan var det bra att skippa glöggfesten om du inte var på humör. Klart vuxenvarning på det beteendet ;-). Kram och så! /R

Villervalle

när man har barn att ta hänsyn till. Jag förstår ditt dilemma och det är ju inte riktigt klokt hur fina traditioner istället kan bli till en mardröm. Du får gå på din mag känsla. Sitt ner med barnen och låt dom bestämma hur dom vill ha det och tala samtidigt om hur du vill ha det. Dom är ju ganska stora så dom kan ju bestämma själva, men saken är ju den att du också kan göra vad du själv vill och det behöver ju inte alltid sammanfalla.

Du och dina barn lever ju ihop mestadels av tiden så jag tycker det också är tid för dom att träffa sin mamma och kanske det blir jättebra, vem vet.

Jag är själv väldigt svag för julfirande och att ha familjen samlad och ha trevligt ihop, men kanske det är fel och man måste kanske ibland vara beredd att bryta traditionella mönster.

VV

Dompa

Det får man känna...du kanske behöver just den känslan just nu. Kanske är du redo för vemodet? En tanke bara. Vemod är väl dessutom friskare är rosé i ensamhet. Inte mysigare...men kanske friskare? Mitt i allt vemod vill jag att du ska komma ihåg att du är en bra person...du är ju för fan rolig! Där kan vi tala om en gåva! Kram på dig spinkan! Lyssna vidare...det skadar ingen. /R

lessenfrun

I dag for fantasin iväg..
I en timme och trekvart var jag miljonär.
Mina föräldrar har storhjärtat ställt upp med ett gigantiskt lån och en liten liten kort stund satt pengarna på mitt konto.

Kunde ha dragit då. Lämnat allt mot okänd framtid.
Satt vid datorn, stirrande på sjusiffrig summa och var helt plötsligt på väg..
Italien kanske, ett stopp, vidare mot Zanzibar, Australien.. Eller kryssning??

-Vad blir det för middag?

Snäpp! Tillbaka till verkligheten och ett tryck senare var pengarna där dom skulle.

Allt som vanligt.
(Fast rummet jag smygläser i ibland verkar lite stökigt.. Får skicka dit lite musik ;))

Dompa

Tur att du tog ditt förnuft till fånga där framför datorn. Zanzibar...med sina kritvita stränder...har också sandloppor stora som koltrastar! Du kan tänka dig hur de nypen känns! En kompis åkte dit...skulle bli hans livs semester...men tyvärr fick han tillbringa den vid poolen. Bättre att förbli vid sin läst...vissa drömmar ska inte uppfyllas. Musik mottages med tacksamhet! Kram och så/R

PS: Var inne och redigerade lite här...vill inte såra folk...och jag anar att min form av humor ibland är för rå. DS

Dompa

Goda vänner ska kunna tiga tillsammans. Sitta tyst...men hur länge då? Kan man höra av sig fast man inte direkt har ngt på hjärtat? Inga budskap? Ingenting? Yep...det tror jag nog.

Det där med att bita sig i läppen känner jag igen. Både när det gäller humor och allvar... Framför allt i text...vad vågar man (jag) skriva? En tanke som har bubblat upp mycket på sista tiden.

Hoppas du är ok...trots att "myshelgen" number one närmar sig...så fort. Det sköna med att den närmar sig fort är att eländet lika snart är över ;-).
Kram och frid. /R

lessenfrun

Jag är ok.
Och jag kan vara tyst länge.. förändrar inget ;)

Har varit totalfokuserad på att skriva slutuppsats till knasskolan.
Ikväll sa vi tack och hej så nu är det gjort. Lite stolt.

I lördags drack jag lite för mycket (vilket ju betyder för mycket och inget annat). På fest.
Ingen fara egentligen men det gav en djävligt obehaglig känsla dagen efter. Det var länge sen och det blev en läxa.

Annars börjar dom små vita göra gott.. lever dagarna lättare och ser ljusare på framtiden.

Det har varit intensiva inlägg här på forum och jag känner ibland att jag vill ge åsikter, ibland att det är bättre att bita i läppen. Ibland hittar jag inte ord för det berör, ibland tycker jag inte att jag har rätt att stötta för det blir klyschigt.. Det är knepigt.
Mycket lättare att dölja sej bakom svart humor.
För mej alltså. Lite fegt.

Men kram o frid o allt sånt tillbaka..

Dompa

Svart humor är den bästa humorn...tycker jag. Däremot tror jag nog att dina åsikter skulle spela roll, men vill man inte ska man inte. Och som du skrev; Inläggen kan vara bra intensiva mellan varven. Kanske bäst att hålla sig neutral.

Skönt att de små vita börjar göra nytta. Även min medicin-light känns bra. Ofta glömmer jag att ta den...funkar ändå. Det om ngt är väl ett bevis på att inte ALLA piller är beroendeframkallande som vissa påstår. Däremot fick jag en snabbt övergående - men ändå - tanke igår eftermiddag när jag tvingade mig själv till julklappsshopping. " Nu jävlar vore det skönt att ta sätta sig på en uteservering och ta sig ett glas". Känslan var "Nu har jag ju varit så duktig som klarat av detta (handla) och förtjänar en belöning". Men det blev inget. Hoppas inte de känslorna kommer när jag blir ensam i två veckor...utan ongar att ta hänsyn till. Litar ju inte på att det blir ett/två glas...inte för mig...inte än.

Grattis till slutuppsatsen. Antar att den blev bra när du känner dig nöjd. Lite nyfiken på vad en uppsats i en knasskola handlar om...en dag får du berätta det (på FB) om du vill. Jag har också skolavslutning med prov på måndag...tar det inte speciellt allvarligt...men ska ändå bli kul att se om man kan få ett stort A...eller vad dom nu delar ut. 30 poäng var det visst.

Livet verkar flyta på för oss båda. Blev det inte mer än så här kan man tänka ibland...men vad fan...det får duga. Dessutom är det ju inte slut än :-). Kramar och knastankar/R

lessenfrun

Blev det inte mer...säger du, från Italien!
;)
Jag vet.. spelar ingen roll var man är..

Firar sonens körkort. Med hans syster och en gigantisk chokladask, själv är han ute med bilen.
Knasigt och mysigt.

Dompa

Läste dina rader om vad knasskolan har gjort för dig i min egen tråd. Nu förstår jag bättre...vilken tur att du hittade dit. På sätt och vis blev Italien min knasskola. Tror inte jag hade överlevt en vinter till i byhåla. Iaf. inte nykter eller vid mina sinnens fulla. Fast det är fortfarande knepigt...mitt mål var ju att sluta dricka. Det tror jag nog att jag kanske har gjort. Även om jag skulle få ett återfall så har jag svårt att tro att det blir låååångt. Kan ej se mig själv supande i soffan år efter år.

Men nu då? Nu spökar..."men nu då?". Inte en aning. Jag har ngn slags idé/plan om att bli sannare mot mig själv. Att bara göra sådant jag vill och kan stå för i fortsättningen. Ja...inte bara det jag vill. Jobb och hem ska jag fortfarande sköta...men vad jag vill i möjligaste mån. För den där stora euforiska lyckan infann sig inte för att jag lade bort flaskan. Kanske gör den aldrig det?

Sen är det allt detta grubblande och tänkande. Lite nytt...gick ju utmärkt att döva alla undringar med lite whisky. Nu reagerar jag på allt...det är på gott och ont. Flummig morgonkram/R

lessenfrun

Nej, kanske gör den aldrig det..
Det är en väldigt tung känsla.

Det går minuter, blir dagar.. och man ger inte upp.

;) Flummpuss.

Dompa

Men jag vill gärna hålla kontakten med dig...så jag finns kvar på FB om du vill. Kram och lite kräks...nej inte på dig ;-). Bara Kram och så! /R

lessenfrun

Julbord med familjen och de som var släkt..
Vackert i snön och varmt inne.
Två meter bort sitter han, min kärlek, och det gjorde så ont.

Kunde svept tre sexor Skåne om jag visste det hjälpt.
Kunde säkert tömma en BIB nu om jag haft nån.
Men det hjälper inte.

Svårt.
Så jag städar...
Kanske ta en promenad med hunden.. Visst ja, jag har ju ingen hund..
Städa kaninbur får det bli.

Stigsdotter

...i tankarna har du tagit! Den där insikten att "det inte hjälper". DEN är viktig. Det var den tanken vi inte riktigt kunde tänka förut eller hur? Vi hann liksom inte dit innan det var försent. Men nu tänker du så innan du sveper sexor eller tömmer BiB:ar. Det är så himla bra!

Sörj det som var och det som inte blir, sedan städare du kaninburar och går vidare! Kram på dig <3

lessenfrun

Åh, du är så fin. Men just det käcka gå vidare... verkar ta lång tid.
Jag kommer aldrig säga så till nån som mist nån, för det är så djävla otänkbart i stunden.
Men det är sant, det vet jag ;)

Kram påre.