Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

Stigsdotter

törnrosa. Jag har ett ljus här på skrivbordet också som jag tänder...

NyMan

tankar går till er och jag har tänt ett ljus här hemma för tösen. Håll hårt i hoppet! Krammar!/NM

lessenfrun

Tack igen alla.
Jag tillför bara sorgligheter, men det blir lite som en dagbok..
Tankar, små ord som trillar ur.

Ingen alkohol i världen kan hjälpa. Inga andra sätt att fly heller..
Bra? Ja.

Dompa

Min finaste vän E. Var faktiskt inne på fb och såg halva din kommentar...sen blev jag utslängd. Vete fan hur de bär sig åt här för att släcka ner allt. Var tvungen att logga in här via mobilen för att kolla hur det går. Ser ju att det inte alls är så tiptopp.

Vill iaf. att du ska veta att även jag ska tända ett ljus. Gå ner på gatan och se om ngt är öppet...eller låna ett ljus från receptionen. Låta det brinna hela natten ( Natt här ). Mina tankar går till er. Min tass håller i din... Med kärlek/R

konstigt med att du tänker så - de flesta av oss har såna tankar eller får såna tankar i situationer där vi är utlämnade till något som är större än vi själva. En sorts magiskt tänkande som är helt normalt.

Vi är så många som håller lågan brinnande nu så du och ditt/ert ljus är inte ensamt ansvarigt...

Kram,kram med värme från kvällsbrasan och varmt rött sken från San Pios ljus / mt

Andas

Jag är en som mest bara finns i utkanten av detta forum.
Tänder dock ett ljus som som inte brunnit på länge och hoppas på det bästa för din systerdotter.

Be om styrka. Vem du än ber till; de kommer om du kallar. De hör dig.
Jag ber för er välgång.

/Andas

höst trollet

Även jag väljer att skicka ljus och kärlek till situationen med önskan att det ska lösa sig på bästa sätt.
Jag tror på tankens och bönens makt och läkande inverkan / trollis

kväll och helgsmål. Ljusen brinner, det vita och San Pios brinner ännu ikväll.
Ett helgonljus brinner länge... Kram, kram / mt

vill.sluta

Själv har jag varit där tösen befinner sig.
Legat helt utslagen och beroende av sjukvårdens
maskineri.. Fått öppna skallen för att minska på trycket mot hjärnan.
Fått lära om ALLT från början med att tala äta gå.

Det som bevisligen ger resultat är lugn och ro, träning och rehabilitering.
Och att man omgärdas av possetivitet.

Tänker på er oerhört, det känns så nära när man själv vet vad det innebär.

Det possetiva är att det går att resa sig.
Min olycka var f för 17 år sedan, idag har jag ett
fyllt normalt liv.
Läkarna gav inga framtidsutsikter alls.
Det är en riktig uppfördbacke.
Kämpa!!!

Kramar/A

Dompa

Inte är det knasigt... tänker jag. Om "ditt" ljus brinner ut. Vad händer då? Men som mt skrev...nu är vi många som håller lågan brinnande...inte ditt fel om den sloknar. Men det ska den väl inte göra? 20 år tänker jag...precis när livet ska börja. Räknar iskallt bort med barndom som jag ser som en transporträcka. Tänker på dig...och tänder mina ljus.

Passar på att gnälla lite för här inne känns det som det är ok. Du dömer inte...iaf. inte för hårt. Såg Muren idag. Konstverk säger vissa. Vansinne tänker jag; Att spärra människor utanför eller innanför. Mer vansinne följer. Företaget ska uppvaktas - just nu representerar jag företaget - med en middag. Yep...nerpissade vaktelägg ska bli fint. Läste i någon tidning för länge sedan att det är det finaste det kinesiska köket kan erbjuda. Ägg som legat i månader innan skolpojkar har pissat på dem. (Varför flickpiss inte duger är en gåta). Hoppas att jag inte är tillräkligt "viktig" för det. Förstår varför varje kines som har råd super. Alla människor har en gräns. Jag vill/tänker inte dricka...men ligger där ett ägg på tallriken är jag beredd att tänka om.

Hoppas du får vila och att Törnrosa vaknar. Tänder mitt ljus...skiter i om hotellet brinner upp!

Håller din hand/R

lessenfrun

Spretiga känslor nu.
Hennes vänstra halva vill försöka så mycket..
Vill titta, vill röra handen.
Men höger.. är liksom, "död".

Ca 100 småblödningar i hjärnan.
Jag hör, men förstår inte helt.

Låt ljusen brinna!
Kramar om er.

Tack för att du hörde av dig - men känn inte att du "måste", ta det när du orkar.
Försök ta hand om dig och varandra - det gör ni säkert. Kram, kram / mt

lessenfrun

Blir så varm.. av alla ljus och tankar.

Det blir på nåt otäckt vis vardag, det måste bli så.
Jobb. Skola.
Laga mat..
Känner nåt som liknar skam när jag kan "glömma" några minuter.
Men så funkar livet.

På fredag ska krama om och berätta för henne att jag fyller år..
Vi tror att hon hör ibland. Och efteråt får hon kramper.
Glädje? Eller ångest?

Beundrar teamet runt henne. Vilket fantastist arbete dom gör.

hör hon... även om hon kanske inte minns det när hon vaknar till. Din känsla av av skam när du "glömmer" en stund är vanlig och fullständigt normal... Det är bra att vardagslivet smyger sig in och tar sin plats. Det är dit ni ska, alla. Kram, sov gott!