Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

Dompa

Tack för att du berättade. Nu känns det skönare att göra kväll. Hon lever! Förstår ju att all oro inte är över. När vaknar hon? Hur är hon då? Men hon lever! Lilla kvinnan... /R

Dompa

Tänker på er! Hoppas ni fick lite vila inatt. Rapportera när du orkar/vill/hinner. Kramar från din kattskit!

lessenfrun

Loggar in, loggar ut.
Igen. Och igen.
Då går lite minuter.

Lungorna börjar krångla, annars händer inget.
Så stor säng. Så många slangar..
Också så mycket expertis och empati.

Dompa

Vad bra att ni har den biten iaf. Mitt i all väntan. Min erfarenhet av svensk sjukvård är mestadels bra...men jag har ju hört skräckhistorier. Fortsätter att "be" för flickan på mitt eget sätt. Tänker på henne, dig och din syster. Fortsätter att mentalt hålla din hand...samtidigt som jag ser hur trivialt annat runtomkring blir när man tänker på liv och död. /R

då är det så bra det kan vara i en situation som jag saknar ord för - som antagligen känns både verklig och overklig, som en mardröm ... Jag har tänt ett helgonljus, San Pio är det - jag har varit i liknande situation och råkade då också ha ett sånt ljus. Vi hoppas och ber till alla goda makter. Varma tankar / mt

Dompa

Vill bara skicka en kram. Ni finns kvar i mina tankar...du, flickan och din syster. Tände ett nytt ljus för tösen idag i min "lokala" kyrka (har fortfarande ingen tro...men kyrkan var öppen och lite hopp kan inte skada) Uppdatera när du orkar/vill. /R

Stigsdotter

Och hoppas att det är den läkande sömnen som flickan sover nu. Låt oss veta hur det går, hoppas du får sova lite själv.

lessenfrun

Är hemma. Fått nåt hysteriskt städryck. Allt flyger ut. Barnen får hålla i grejerna..
Antar att man måste pausa. Huvudet rensas samtidigt. Eller så börjar jag bli knäpp.

Nya slangar i lungorna. Status oförändrat.

underligt nog till det mesta, åtminstone tillfälligt och, på ett sätt, ytligt. Jag tänder San Pio ikväll igen, han får komma med till TV-rummet och stå på spiskransen när vi eldar kvällsbrasa. Jag läste det du skrev i dagboken i Filosofiska rummet - "om det här slutar bra, då lever vi alla fortfarande, och precis allt kan hända." Vet du, om det skulle vara så förfärligt att det inte slutar så bra... då kan fortfarande precis allt hända... Med min mest innerliga önskan om att det slutar bra för flickan och allt gott till dig. / mt

lessenfrun

Lite framsteg.. Jag tänker på ljuset som brinner, med värme..

Ny typ av väntan. Narkosen är hävd. Sömnen är nu hennes egen och det är också hennes egen kamp nu, att vakna.
Lite hoppfullare.

lessenfrun

Nu pratar dom om döda hjärnområden..
Rörelser som går åt fel håll.
Och vi faller...faller.

Men hoppet lever.