Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

vill.sluta

Nu KAN det bara bli bättre, sänder omtänksamma turkramar........

Lång uppförsbacke med rehabilitering.
Men omgiven av mycket kärlek och omtanke kommer det bra.
När ni hunnit en bit på vägen är det ytterst viktigt att man får göra själv .
Då växer man oerhört mycket som människa och självkänsl och självförtroende ökar.

Men det är en bit dit.
Nu är det bara att njuta tillsammans som gäller.

Vad skönt att ovissheten är över.
Du är en kämpe, :-)
Kram/A

NyMan

Och glad! Tankar och energi fortsätter i er riktning, L. Många kramar!/NM

..en fin dag, nu kan det bara gå mot ljusare tider...
Tack för att du släppte en bekymmersam börda hos mig, det känns genast lite lättare..
Vi har följt dig dag för dag i tråden, och våra tankar har varit hos dig hela tiden...

/Berra

Andas

Hej igen!

Jag tänkte på en sak gällande att få dåligt samvete för att man tänker på annat när en närstående har det svårt.
Som andra har skrivit så är det mänskligt. Och så det måste vara tänker jag.

Låt oss säga att du tar en olja (ekologisk sesamolja är läkande och lugnande!) och masserar valfri del av hennes kropp. Låt oss säga hennes underben (fötter är underbara men kanske är hon kitslig). Under tiden pratade du om ditt liv, stort som smått, din rädsla för hennes tillstånd, din frustation kring vardagen. Jag är övertygad om att hon hör dig och känner dig. Syftet är att ta kontakt med henne på ett vardagligt sätt. Kanske bra?

När jag tänder ett ljus för henne så tänker jag inte på henne hela tiden. Det är syftet som räknas. Jag tänder ljuset för hennes skull och det brinner i timmar utan att jag lägger ansvaret på mig själv om det brinner eller slocknar. Jag tänker också på annat.

Syftet igen. Du börjar massera hennes henne, men flyter iväg med tankarna, du diskar hemma men tänker på ett föräldramöte. Dessa tankar betyder inte att du inte bryr dig; det är syftet som räknas.

Syftet är det fina. Syftet räcker. Sen att man flyter iväg med andra tankar är helt som det ska vara.

Så diska på, tänk på, var på.
Det gör helt ok tänker jag.

Jag har er i min bön i natt, sen somnar jag.

Hälsar Andas (som har svårt att somna)

God morgon - till en ny dag när Törnrosa andas och antagligen håller ni på att ta in (igen) vad som hänt och hur livet ser ut. Jag minns hur fint du skrev, att om det här går bra... är allt möjligt. Det är det egentligen varje dag.
Önskar dig och er omkring en fin dag! / mt

lessenfrun

Men hon orkade inte.
Så nu är vi tillbaka i respirator och stukade fattar vi att man ska inte ropa så högt, så snabbt..
Det kommer bli en väldigt lång resa.

Men imorgon ska vi ändå fira födelsedag,
För det är helt sant att man måste leva under tiden.

Tack alla ni fina "ljusbärare" <3

vill.sluta

Obarmhärtigt lidande, men endå denna kamp.
Ni är kämpar, änglar måste se/känna vilken otroligt fina människor som finns och stöttar.
Kramar med stödjande tankar om ett varaktigt uppvaknande!!!

/A

Igår tittade jag på det vitmelerade ljuset i blå skålen, det kommer att lysa kvällar och morgnar hela vårvintern. Det har blivit Törnrosas ljus och skålen kommer att fortsätta påminna mig om henne. Det är lite kvar på botten i San Pios ljus - det står på spiselkransen och jag vågar inte tända det längre utan uppsyn. I tanken ger jag det som är kvar till Törnrosa.

Vilken tung väg ni gått och många utmaningar finns kvar... jag hoppas ni fortsättningsvis ska möta bästa expertis och mycket empati längs vägen. Livet är ofattbart stort. Kram, kram / mt

Jag har förstås berättat för Mullegubben om Törnrosa - vi har upplevt en mycket liknande situation i vår familj och hade då också ett helgonljus. Idag stod han vid köksspisen och smälte ljusstumpar och fyllde på i skalet så ikväll lyser San Pio igen och många kvällar framåt. Hoppas det går åt rätt håll för Törnrosa. Kraft, tålamod och glädjestunder önskar vi er! Kram / mt

Dompa

...inte lika fint som mg:s. Men ett köpeljus får hon här hemma. Ett nytt i lokalkyrkan i morgon. Får du och din syster ngn vila själva? Nej...nu kilar jag ner och tänder i kyrkan redan ikväll. Intressant med din födelsedag...samma dag som min mammas...kan det vara därför jag alltid varit så "svag" för dig? Den tanken...det flummet får vi ta senare. Nu går jag ner i kyrkan...ingen stor "effort". Har väl två minuter att gå. Men måste skynda då den stänger nio. Kram och hopp! /R

lessenfrun

Ni finns kvar! Trots att jag varit tyst.. fint.

Det har varit fyra omtumlande dygn.
Allt från becksvart mörker i fredags när allt bara stannade.. ingen respons, akut röntgen, total panik i min systers ögon. Evighets väntan.
Till lite mer "vaket" och borttagande av respirator igen..
Ville inte släppa taget om hennes hand men var tvungen att resa hem igår.

Idag, har Törnrosa börjat kommunicera med blinkningar och ena handens fingrar!
Ett litet steg, men galet stort för oss.

Födelsedagen blev en lugn middag hemma hos en annan systerdotter och hennes små.
God mat, ett par glas vin och egentillverkad present och teckning från en treåring.
En sån där som inte föreställer nånting men ändå allt..
Lugn mitt i stormen.

Kramar och tack för alla tankar.

Stigsdotter

...märker att jag håller andan när jag kliver in i din tråd. Härliga nyheter! Kram.

lessenfrun

:)
Blev precis väckt av ett meddelande att hon fått fram "Jag älskr dej" till sin pojkvän.. Litet mirakel.
Somnar snart igen lycklig.
Det var länge sen.
Gonatt ni fina människor.