Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

Stigsdotter

Usch, hur gammal är dottern? Men vad bra ändå att hon pratade med dig och berättade att allt var jobbigt. Kunde ni prata dagen efter också? Men tänk om du själv hade hade legat där och sovit den drucknes sömn, vad skönt att du kunde finnas där för henne!

Även om du inte ska fortsätta med den mannen (inte för att du flyttat in i ett knasigt kollektiv ;-) utan av andra orsaker kanske, så kan parterapi nog vara vettigt ändå. Ni måste ju kunna samarbeta kring barnen utan att gräla och kasta skuld på varandra. Särskilt när dottern nu behöver er mycket!

Många cyberkramar

lessenfrun

Hon blir sjutton i sommar.. Tyvärr har det hänt några gånger förr men jag har varit en jätteegoist känner jag som faktiskt tänkt alldeles för mycket på mitt eget brustna hjärta..
Nu finns jag för henne.

Jag är typ lite som en parterapeut åt många andra och har skitsvårt att se mej själv sitta där..
Men att det kommer upp tar jag som en positiv sak trots allt.
Han kunde ju skita i allt ..

Ja ja.. det blir som det blir..

Tack för kram o stöd och skickar tillbaka detsamma!

Dompa

Dina prövningar tycks aldrig ta slut. Vad hemskt med dottern...att hon mår så dåligt. Nu får du än en gång vara stark och se till att hon får hjälp.
Men som Stigsdotter skrev; Skönt att du inte var aprak utan kunde ta emot.

Parterapi...visst verkar det vettigt. Ni måste ju kunna sammarbeta. Men är det allt han vill? Vad vill du?

Och kisse som ska sova snart...

Lilla vackra spinkiga lessenfrun...jag önskar jag kunde hålla om dig. Du kunde få gråta ut och snora ner min kaftan. Tycker om dig. Glad att du flyttar in hos oss. Värsta kramen nu/ R

Nynykter

Kära Lessenfrun!
Jag är också så glad att du finns där för dottern nu. Har själv två döttrar på 17 och 15 och det skär i mitt mammahjärta när jag läser om lillgrisen.
Barnen är en väldigt bra anledning att hålla sig nykter. Frågan är om vi inte alla i det framtida kollektivet har barnen som ledstjärnor? Kommer att kännas lite otacksamt när de i romanform förebrår oss för sin knäppa uppväxt. Men den dagen den sorgen!
Stor kram till dig
Nn t

kalla

Blir så ledsen för din skull, ibland är livet hårt. Men du får försöka tänka att detta kan vara början till något bra. polisen fick kört hem henne innan det hände något fruktansvärt, du var nykter och kunde ta hand om henne och hon fick berättat hur dåligt hon mår.

Mitt mammahjärta gråter med dig,men nu bygger vi ett nytt och bättre liv ur resterna av det gamla//Kramar Kalla

Dompa

Har tänkt mycket på dig och dottern din idag. Skjutsade Strawberry till stallet/svägerskan. Där fanns massor med flickor från nio år upp till nästan vuxna. Massor med fniss och ett gemensamt intresse. Men jag ser bortom det...nu med mina nyktra ögon...inbillar (?)jag mig en sorg som lyser igenom i vissa falll. Det är nog inte lätt att vara en ung kvinna idag. Har väl aldrig varit det, men jag tycker att allt eskalerar. Offentliga förebilder, krav som flickorna mest tycks ställa på varandra. Rätt kläder, rätt väska, rätt utseende. Har man sen det som grädde på moset en lite jobbig familjesituation så är det ganska klart att man brakar igenom.

Nu menar jag under inga omständigheter att det är ditt eller Mannens "fel" att din dotter mår som hon mår. Vad jag menar är att samhällsklimatet tycks hårdna från år till år och värst utsätta tycks de unga flickorna vara. Killarna far illa de med...men jag ser inte samma press från jämnåriga där. En del av mig fasar för vad världen ska visa min dotter (11 år )om bara några år.

Stackars lilla fröken Ledsen... Men hon har ändå tur. Där finns en vis, småtokig, empatisk mamma i bakgrunden. Stå på dig...se till att hon får den hjälp hon behöver. Kramar om dig

Tvåbarnspappan

Hej Lessefrun.

Det här med separation/skillsmässa är en så
oerhört tung bit. Det är så många bitar och faser som
man måste ta sig igenom.

Det är så förbaskat mån

Tvåbarnspappan

Hej Lessefrun.

Det här med separation/skillsmässa är en så
oerhört tung bit. Det är så många bitar och faser som man måste ta sig igenom.

Det jag varit absolut sämst på i mitt liv har varit
att hantera mina två separationer..har blivit totalt
lamslagen och fylld av ångest och smärta.
Ömsom varit elak, ömsom gjort allt för att försöka
få det bra igen!
Har lagt ner år av dåligt mående just pga detta
för att några år senare inse...Men herre gud! Vad såg jag hos den människan, som var värt
att plåga mig själv så skoningslöst. Vet att det är lätt att säga att smärtan går över och att det
hjälper föga!

Men det finns vissa frågor man kan ställa sig själv
mitt i all sorg.
Vill jag verkligen leva med denna människa igen?
Eller är det tryggheten jag saknar?
Kan det vara den fruktansvärda känslan av att
känna sig ratad (den rädslan som både du och jag
burit och befarat att vi ska bli) som gör att vi klamrar
oss fast vid sorgen?

Använd ilska istället för sorg..inte utåt, men som pepp
och förmaningar till dig själv! Tankar som,- MEN!
är han värd all denna sorg jag känner? Eller, nä nu fan
får inte han ta mer energi i mitt liv!!!!
Sen menar jag absolut inte att det är fel och sörja!
För det är också viktigt...men det jag skrivit kan vara
en början för att ta sig ur sorgen.

Du är sååååå värd att få vara lycklig!!!!! Tänk på det!

Nu blev det en massa svammel igen, jag som
bara tänkt att skicka dig en såndär trygg och varm
kram...så jag tar väl o gör det nu ;-)

Kraaaaaaam o puss på pannan! TP

lessenfrun

Skulle vilja ha er här och få krama tillbaka.. ni är ett stöd.

Jag tror helt ärligt inte jag fattat ännu.
Kanske aldrig gör?
Men sorg går inte att stoppa ,lika lite som man kan förändra nägons känslor.
Han får inget gjort men jag vet ju..
Ska samla ork att ryta i ordentligt.

Dottern... vad gör man?
Ingen att bolla viktiga tankar med, måste tänka ut alla lösningar själv.
Lyssnar och ser henne.

Stigsdotter

...får vi skicka.

Sorg ska du känna, oavsett vad som händer så är det en process du måste igenom. TP skriver fint härovan om det som kan vara värt att tänka på.

Jag tänker också att du inte är ensam om dotterns väl och ve - även om ni inte fortsätter tillsammans så har ni ju barn ihop och kring dessa måste ni kunna dela era tankar!! Är så klart svårt i början men så småning om tänker jag att det kommer. Just därför kan det nog vara bra att prata med någon utomstående som kan se objektivt på er båda.

Krama dottern så mycket du bara får så att hon säkert vet att du finns där. Jag läste nånstans att tonåringar inte bara får utan SKA man tränga sig på för att visa tt man finns där och för att hjälpa dem att bli bra människor!

God nattkram

Nynykter

Jag tror att sorgens första fas är förnekandet. Kanske är det därför du känner att du inte riktigt fattar. Det är få saker som gör så ont som när ett kärleksförhållande tar slut. Han/hon finns kvar, men inte för mig. Om jag säger att du kommer att bli glad igen en dag tror du mig kanske inte, men likfullt är det så. Du kommer att bli glad igen (utan sprit :-))
Kram från Nynykter

kalla

Men jag tycker du skall försöka ta befälet över situationen och bli riktigt förbannad på honom. Han har gjort sitt val och nu är det din tur att välja hur du vill ha ditt liv.

Hoppas att han förstår att ni måste stötta dottern bägge två eller har han stämplat ut helt när det gäller familjen?
Kramar, styrka, stolthet och en kärra med ilska//Kalla

Stigsdotter

...med allt du kan tänkas behöva nu: styrka stolthet ilska jävlaranamma envishet! Lägger massa kramar på toppen också :-)

"Stå på dig annars gör någon annan det" som morfar brukade säga!

lessenfrun

Klok morfar!

Så fruktansvärt svårt bara att hitta all ork..
Nu har jag bokat tid till dottern i alla fall, känns bra.
Hon är lite nervös såklart men det blir bra..

Gonatt änglar!

Dompa

Instämmer med damerna ovan. Framför allt med att du kommer att bli glad igen. Så är det. Men hur är det med mannen och dottern... HAR han stämplat ut helt? Du ska kräva hjälp av honom...lättare sagt än att kunna åstadkomma. Jag vet, ligger ju själv i skilsmässa med en inte alltför samarbetsvillig fd. Men du ska inte behöva ta/orka allt själv....då kan du gå sönder. Kanske kan parterapin hjälpa ngt, inget är för dumt för att inte prövas. Glad att lilla fröken ledsen får hjälp iaf. Var det lång väntetid eller får hon komma direkt. Tänker på en vännina IRL som mår psykiskt dåligt och nu har hon väntat i sex veckor trots remiss. Man ska vara väldigt stark för att vara sjuk ibland... Eller ha en sån tur att ngn annan orkar slåss för en. Önskar både dig och flickan allt gott. Och det kommer att bli bättre...hjärtesorgen kommer att dämpas. Kram fina fina Fru Ledsen

Dompa

Klart att du ska dit. Resten av din familj finns ju redan där. Som ngn skrev så är det bra när när vi vill hålla saker inom familjen eller titta på vad Kalla
levererar. Där har du en tossig vännina. Kram älskade...(jag som blivande sambo får väl skriva så?) Din/R.

PS: Tycks som vi kommer att få dras med både snus- och sockermissbruk i familjen. Men, men...

lessenfrun

Känner mej inte riktigt ärlig.
Jag kan inte flytta in med er fina...

Sanningen är att jag fallit, djupt, sen många dar.
Det är för mycket det här med livet. Mängden tröst är inte stor men jag har ändå valt den.

Måste träffa nån med stake (sorry gays..;)) som tar tag i mej.
Lessenfrun är lessnare än nånsin.
:(

Kommer igen..

Nynykter

Nämen kära, kära Lessenfrun! Klart du ska flytta in hos oss. Vi gillar ju dig! Och vi är bara människor vi med!
Det är bra att du skriver här. Vi behöver inte hålla upp fasader och visa oss duktiga.
Lessenfrun, du kan inte bli nykter genom någon annan hur mycket stake den personen än har. Bara du kan göra det. Och visst finns väl fröet till förändring där djupt inne i dig? Det räcker så. Ett litet frö är allt som krävs. Vattna det och ge det omsorg och kärlek så växer det och du får det värdiga och rika liv som du förtjänar.
Imorgon är en ny dag.
Nu håller jag om dig länge och säger dig att det blir bra, det kommer att bli bra lilla hjärtat

lessenfrun

Jag vet NN.. men när det gör så där ont att man nästan går sönder ser man så kortsiktigt..
Men jag hör er,suger till mej kramar och kör en dag till.

Tack! <3