av Varafrisk

Varafrisk
fre, 2020-05-22 - 20:59

Har bett om antabus flera gånger men man vill inte ge mig det pga lite förhöjda levervärden...och om jag skulle kunna få det så måste jag dessutom hämta ut dem på Rådgivningscentrum ...och där känner jag personal som jobbar?

Känner att jag bor i en för liten stad för AA...

Ska börja internetbehandling om några veckor...

Ja....det är tufft...och det krävs mycket av mig..:så jag måste hitta saker som fyller på??

Tänk om jag hade kunnat träffa mina vänner här på forumet i real life??❤️

Tack flr dittt stöd❤️

Kram?

Andrahalvlek
fre, 2020-05-22 - 21:37

Det kommer att bli toppen för dig! Synd att du inte kan få antabus någon annanstans. Jag tror verkligen att det kan hjälpa massor.

Min ex-sambo (inte barnens pappa utan en senare relation) fick antabus på vårdcentralen. Fick en burk med sig hem. Funkade svinbra tills han slutade ta tabletterna ? Den storyn ska jag berätta någon gång när jag orkar tänka på det.

Kram ?

Varafrisk
fre, 2020-05-22 - 21:47

Tror också på Antabus....

Tänker att både vårdcentral...socialtjänst behöver jobba på ett alternativ som möter oss som verkligen vill bli nyktra men inte kan/vill använda sig av gamla rutiner...det måste vara så viktigt??!!

Dessutom att jobba för att alkoholberoende/alkoholmissbruk avstigmatiseras ...skamfläcken måste försvinna så vi alla vågar be om hjälp...

❤️❤️❤️

Andrahalvlek
fre, 2020-05-22 - 22:05

Skammen är så stor att det tar onödigt lång tid innan man ens ber om hjälp. Och när man väl får den måste man få den direkt - på sina villkor!

Kram ?

Varafrisk
lör, 2020-05-23 - 18:30

Idag är det en riktig skitdag....men nu kommer i alla fall tårarna...har lätt för att gråta men idag har de bara värkt bakom ögonlocken...tills nu...nu rinner dem nedför kinderna..å jag är ledsen, trött, uttråkad...lite huvudvärk. Har på något vis hamnat i Moment 22...jag tror verkligen att jag skulle behöva antabus nu för att få en lite längre period av nykterhet...men man vill inte ge mig det pga mina något förhöjda levervärden. Om man kan ta antabus behöver man gå till en beroendemottagning/rådgivningscentrum (som i min kommun) för att få medicinen...och är man då själv socionom...har jobbat i flera kommuner inom socialt arbete...ja då känner man väldigt många….Tänk om man såg till individen som behöver hjälp och inte att man nödvändigtvis ska följa gängse rutiner...Om det inte var så skamfyllt att söka hjälp för sitt alkoholmissbruk så skulle ju inte detta forum behöva finnas...jo...det skulle det för att har man sökt hjälp på en beroendemottagning så är det ändå gott att prata med andra i liknande situation...fast vi är så många som skriver här för att vårt missbruk är så skamfyllt....

Tror att detta inlägg kommer att bli långt men vill gärna skriva lite om ensamheten...

Som jag skrivit tidigare (tror jag) hade jag tre äldre syskon...numera har jag endast en bror kvar. Jag var väldigt beskyddad som barn, väldigt mörkrädd...och väldigt beroende av mina föräldrar. Min pappa dog hastigt för ca 9,5 år sedan och min mamma dog 1,5 år efteråt..men jag var med vid hennes dödsbädd. Min syster som var nästan åtta år äldre än mig dog för 6,5 år sedan. Hon var väldigt mycket storasyster...som en extramamma till mig...och det var helt ok när jag var liten men hon hade svårt att förstå att jag blev vuxen...och jag hamnade lätt att bli den "lilla" i hennes närvaro och även i hennes mans närvaro. Jag kunde bli så arg och ledsen på henne...men konstigt nog så när hon dog....så var det på något vis som jag saknade henne både som syster och extramamma. Det var först ett år innan hon dog som hon släppte på sin storasysterroll.
Som jag berättat tidigare har jag gått i terapi under ett antal år vilken jag nu när på väg att avsluta. Fast under terapin det var då som jag först förstod att jag hade inte klippt navelsträngen från min föräldrar förrän de dog. Min föräldrar ville mig absolut de bästa och jag har lärt mig massvis av saker av dem men kanske inte så mycket att tro på min egna förmåga, att lita på mig själv och att trivas i mitt egna sällskap. Det har nog alltid funnits en underliggande rädsla för att bli ensam/bli själv. Skulle kunna skriva väldigt mycket mer här men det blir så himla långt då.....så jag ska försöka runda av lite grann...fast jag kommer nog inte lyckas...när min man insjuknade i matstrupscancer för nästan exakt fem år sedan blev jag SÅ rädd att förlora honom och SÅ rädd att bli ensam...tack och lov så lever han...men den skräcken som jag kände då kan ibland väckas till liv...Vårt sociala nätverk är ganska sparsamt...och det är sällan som någon ringer el skriver ett sms...Så därför har min terapi handlar mycket om att bearbeta begravd sorg men även att stärka min självkänsla...att lyssna till mitt inre...tro på mitt jag...innan Covid-19 kom så hade jag påbörjat min målarkurs..börjat gå till Friskis & Svettis lite mer ...har fortfarande tankar om att bli funktionär där...och att jobba ideellt på ett konserthus i närheten ...att lyssna till vad jag vill. Men så kom Covid-19...och jag är på jobbet, hemma och i mataffären. Och jag har inte byggt upp känslan av att trivas med mig själv ….att välja att läsa en bok...att inte välja alkohol. Och idag..ikväll...är det något som inte stämmer med min dotter...hon behöver inte alls berätta var hon befinner sig...men hon brukar göra det..i synnerhet nu när Coronan kom..för då har hon varit ofta hos oss. Jag hade ju börjat att öva mig på att släppa taget..men jag vet att när hon inte hörs av så är det något som inte är helt ok. Hoppas på en bättre dag imorgon...nu ska min man och jag laga mat...utanför är det typ..åskregn.

Kram:)

Denhärgången
lör, 2020-05-23 - 19:31

starka du.
Vad bra att du bearbetar och jobbar så mycket med dig själv. Jag förstår att tårarna måste strömma när du har så mycket att känna ikapp med.
Tänker på dig och dottern, hoppas du kan släppa orostankarna lite och få vila.

Varafrisk
lör, 2020-05-23 - 20:41

Tack❤️❤️

Måste lära mig att släppa orostankar....men ngt stämmer inte....vilket inte betyder att det har behövt hända ngt allvarligt...?

Kramar ❤️

Varafrisk
sön, 2020-05-24 - 12:30

Nu har min dotter svarat!! Och, det är en sådan lättnad! Under några perioder och då i dessa perioder har min dotter stuckit iväg ..som längst var hon bort i elva dygn endast 18 år...under hela julhelgen och nyåret..hon mådde inte alls bra..skrev till henne på sms..fick nog svar varje dag...men med ett "ja" el ett "hej"...hade ingen susning om var hon var...sedan har hon försvunnit ytterligare fler gånger. Nu är jag så van att ha kontakt med henne varje dag ...och att hon alltid svarar på sms så när hon inte svarade så började jag undra..Inatt vaknade jag kl två och bara tänkte..."hon har inte svarat alls" och jag blev så rädd men somnade om igen. Alla minnena finns inom mig så det behövs inte mycket förrän jag trillar tillbaka igen...men då när hon var borta i elva dygn...så för att inte gå sönder av oro...lärde jag mig att tänka "hon kommer tillbaka, hon är en återvändare och hon är en överlevare". Dessa ungar...som kan driva en till vansinne men som man älskar så innerligt och över allt annat.

Idag har jag fortfarande känslan inom mig av att ha en skitdag...men jag vill inte ha det..fast jag känner att det krävs så mycket av mig själv att kunna vända på den. Berättade för min man när vi satt och åt frukost hur min känsla är...det är precis som det finns en skiljevägg. Vill berätta även för er men först vill jag återgå lite till det här med ensamhet. Skrev ju om det igår lite grann. Min man och jag har haft ett nätverk av släkt och vänner som har varit helt ok (det är nu många år sedan). Nätverket är näst intill obefintligt just nu...det finns vänner i periferin...men inte den där regelbundna kontakten..vilket jag kan sakna att någon ringer och hör hur det är inte bara sms. De vännerna har kanske inte heller inneburit en ömsesidig relation utan att jag har haft mer behov av den andre än den andre av mig. Det har ofta varit jag som hört av mig, kommit med förslag på träffar...mycket detta utav rädsla för att bli helt ensam. Men, så kände jag att nu lutar jag mig tillbaka så får vi se hur det blir...och när det då blir längre och längre mellan kontakten...eller att ta kan ta flera veckor för att kunna stämma en träff så tröttnar jag...det blir ensamt...och jag måste stå ut i den ensamheten...men så här vill jag inte ha det längre. Flera av våra gemensamma vänner har vi också kommit ifrån pga vi haft våra tonåringar, gamla föräldrar, död och sjukdom dessutom att man utvecklas olika.

Så tillbaka till skiljeväggen..på ena sidan finns alkoholmissbruket, tröstätandet, besvikelse på vänner, tappar lust t att motionera och just nu att det är lite tungt på jobbet men på andra sidan skiljeväggen finns vägen till nykterheten, ett normalt ätande, fokusering på mig själv inte massa ältande över vänner och släkt, läsa böcker, cykla, promenera, vara ute i naturen, inte sitta och deppa på mitt kontor utan försöka ta itu med vad jag kan göra för att få tillvaron att vara positiv.
När man läser vad jag skrivit så är det ju egentligen inte svårt att välja sida...men man hamnar ju inte på den positiva sidan direkt (även om jag i grund och botten är positiv) utan det är ju liksom en väg att börja bestiga...jag har ju varit där tidigare på den positiva sidan...men pga ja ni vet...så har jag länge befunnit mig på den andra sidan. Ibland känns det som om den där skiljeväggen är mastodont hög...och helt omöjlig att komma över...och då när det känns så där omöjligt att komma över den så är det så lätt att tappa taget...men en dag i taget. Så nu ska jag ta mig en kopp kaffe efter det ta min hund och gå på en promenad...vill att skitdagen ska ta slut nu!

Kramar:)

Andrahalvlek
sön, 2020-05-24 - 15:50

Håller med om att den positiva sidan verkligen överväger. I min värld är det inte ens ett vägskäl. Men det är jag det. Gräsligt positiv, nästan alltid.

Jag tror verkligen att man medvetet kan styra sig att tänka och göra positivt. Jag tror verkligen på det.

Tänk att du alltid har tänkt att ett glas är halvtomt. Sen bestämmer du dig - hädanefter ska du tänka på glaset som halvfullt. Punkt. Samma glas, samma innehåll (vatten förstås). Två olika sätt att tänka på det.

I början får du korrigera dig gång på gång. ”Visst ja, halvFULLT var ju glaset”. Men efter ett tag blir det rätt med automatik! Jag lovar ??

Precis så kan man tänka om allt i livet. Samma sak. Samma innehåll. Två olika vinklar och inställning. Välj den positiva. Då blir det till slut inte ens ett val utan en självklart utstakad väg.

Kram ?

Charlie70
mån, 2020-05-25 - 08:19

De kommer och går. Kanske blev det en till skitdag eftersom du inte kunde sova ordentligt p.g.a. din dotter? Hoppas det känns bättre i dag. Jag skilde mig för ett par år sedan och det blev väldigt tydligt att vänkretsen minskade snabbt. Får inga inbjudningar till familjemiddagar längre. Flickan har ju också satt käppar i hjulet när jag bjudit hem till mig. Men då får man ta egna initiativ på annat sätt. Nu har jag ett ganska aktivt liv med lunchpromenader t.ex. Många som arbetar hemma och eftersom jag också är hemma så passar det ju bra! Det blir tillfälle för lite avstämning med ett naturligt avslut när promenaden är avklarad. Jag har också vågat mig på att höra av mig lite på telefon till några som jag tycker mycket om. Jag har varit rädd för att känna mig som en belastning, men alla har ju sitt och jag är självklart lika intresserad av deras liv som de av mitt. Lite upplivande mitt i allt. Kanske du också ska börja tänka lite så, ta tag i någon som du gillar och som finns i din närhet? Sällskapslivet behöver ju inte alltid betyda arrangerade middagar tillsammans med hela familjen (och vin). Det finns enklare sätt att umgås på.

Bara lite tankar från min horisont! Inget du behöver bry dig om om du känner annorlunda.

Kram!

Varafrisk
mån, 2020-05-25 - 20:27

Tack goa AndraHalvlek och Charlie70 för att ni vill peppa mig:)

Känner till det där med om glaset är halvfullt eller halvtomt...och jag är inte där just nu. Jag är i grunden mycket positiv och ser möjligheter...men jag vet precis...när jag bara behöver återhämtning och lyssna till mig själv...få landa...fast jag är superdålig på det!

När det gäller att ringa en vän så finns det inte riktigt en sådan vän just nu...tyvärr...å jag har absolut inte stora krav...skulle bara vara gott med ett samtal. Å Charlie70...du sa att jag kunde ta till mig vad du skrev bara så där upp och ner och det gjorde jag.

Känner fortfarande att det är något som inte stämmer med min dotter...men vet inte riktigt vad det är..och försöker att inte vara för mycket på...men det är något...och jag avskyr att det ska påverka mig så mycket...för nu vill jag verkligen bara ha fokus på mig själv...nu är det liksom min tid..så lätt att säga men så svårt att släppa.

För...idag kom det ett meddelande på 1177 från Internetbehandlingen...och jag har fått ett namn på min behandlare..och fått flera olika filer att läsa igenom...och det ska jag!! Jag har även bokat ny tid för blodtrycket och leverprover!

Jag är verkligen bara hur nervös som helst...tänk om jag inte fixar det..åker ändå till bolaget...jag litar verkligen inte på min hjärna...men jag hoppas eller jag ska ta över ..jag måste...bestämma hur det ska bli!! Läste i "Tänka klart" igår...behöver avsätta tid för mig själv...det är verkligen så..jag behöver det!

Så...om du vill håll tummarna...var med mig...jag kommer att skriva här ibland..tror jag...men ska försöka ge allt fokus på internetbehandlingen.

Kram:)

Ps! Har lagat din soppa Charlie70 smakade verkligen gott...blir matlåda imorgon!

Charlie70
mån, 2020-05-25 - 20:30

Jag trodde inte heller jag hade den där vännen. Men både du och jag har ju människor omkring oss och några av dem känner vi oss närmre. Det är någon av dem du ska ta kontakt med! Så gjorde jag och det funkade faktiskt :D

Det går ju framåt med stormsteg för dig nu! Kör järnet - du kommer att fixa det förr eller senare. Prata med oss under tiden!

Vad kul att du gjorde soppan - och att du tycker om den!

Kram!

Vinäger
mån, 2020-05-25 - 20:49

Nu går det ju framåt, fina du. Du kommer att fixa det här. Är gärna fortsatt din vän här, men har ju inte mått så bra. Får se hur mycket jag orkar hänga här, men vill att du ska veta att du finns i mina tankar. Ofta. ?

Kram

Varafrisk
mån, 2020-05-25 - 21:06

Charlie70❤️Jag är ju så fokuserad på några speciella vänner men det är kanske några helt andra vänner som jag behöver fokusera på?Får fundera på detta?

Å goa Vinäger❤️du är min vän oavsett om du orkar skriva el inte...vet att du har inte mått så bra
...är så glad att du är med mig??

Ja...ibland så längtar jag så himla mycket att få träffa er ..få prata med er❤️

Stor kram??

Varafrisk
tis, 2020-05-26 - 07:03

Jo, men då kör jag väl igång min internetbehandling på riktigt nu då??

Min planering för dagen är...först arbetsdag när jag kommer hem efter den något lätt mellanmål och därefter cykeltur. Kvällsmat och sedan läsa de filer som jag fått av min behandlare. Idag ska inte hjärnan få spela mig ett spratt och klarar jag denna planering då får jag vara tacksam❤️

Är otroligt påverkad av min dotters beteende....men på ngt vis behöver jag lära mig att fokusera på mig själv. Det är likadant m några vänner...det blir liksom bara negativa tankar.

Så största utmaningen idag fokus på mig själv och ingen alkohol????

Önskar er alla var du än befinner dig på din resa t nyktert liv en jättefin tisdag❤️?

Andrahalvlek
tis, 2020-05-26 - 07:17

Det kommer att bli bra. Det känner jag på mig. Min yngsta dotter brukar säga: ”Mamma, du har alltid rätt.”

Kram ?

Charlie70
tis, 2020-05-26 - 07:24

Den behöver också få utrymme, men betydligt mindre utrymme än du kanske är van vid. Nu behöver du fokusera på dig själv. För att du även i fortsättningen ska kunna vara den bästa mamman till dina barn!

Vi är med dig.
Kram!

Se klart
tis, 2020-05-26 - 23:36

Och vi är många som har lätt att ”gå i cirklar” utanför oss själva istället för raka vägen- in i oss själva. Alkohol hör till cirklarna, behandlingen är ju en rak väg tlll väsentliga saker.
Du kämpar så bra, och massa nya tankar och insikter varje dag. Kram ?