Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

Confidence

Hej Amanda :-) …..ja, alla ni andra med förstås.
Jag fann denna sidan av en ”slump” och har väl till och från letat efter verktyg för att komma till rätta med mitt leverne.
I lördags den 19:e läste jag din sida, Amanda, och du fångade mig med din vältalighet och ditt ärliga, härliga, nakna och autentiska sätt att uttrycka dig. (blev fasen lite kär i dig haha)
Jag har druckit dagligen i ca 7-8 år (vet inte riktigt när det blev så frekvent) med några väldigt få undantag med 1 – 3 dagars uppehåll vid kanske 3 – 4 tillfällen. Ja, så vansinnigt mycket alkohol jag hällt i mig under denna tid :-O

Samma lördag, alltså idag 8 dagar sedan, kände jag en sådan styrka och lust att ännu en gång försöka ta tag i detta…..allt p.g.a. dig…..eller tack vare heter det ju då :-) 8 dagar utan en droppe.....känn på den tänker jag till mig själv......DET var längesedan :-D
Jag drack i början vin men de senaste åren har det varit nästan enbart sprit med 2 – 4 groggar varje dag (oftast efter 17-18 tiden) med 8 – 10cl i varje…..helt sjukt, men blev aldrig full så barnen märkte inget (vill jag så gärna inbilla mig men har förmodligen helt fel) och väldigt sällan bakis. Men denna ångest du beskriver var ständigt närvarande och varje morgon var det ”sista gången” och varje kväll ”spelar det ju ingen roll med en kväll till”. Alltid samma visa.
Jag är ensamstående så jag har ju ”bara” mig själv att jobba med men det är såååå svårt.

NU har jag dock varit nykter i 8 dagar vilket är fantastiskt. Precis som du skriver så är det så skönt med vakenheten och att inte känna denna ångest :-) Jag känner sug emellanåt men inte så farligt. Jag har kommit på, precis som du, att om jag inte är hungrig så är suget så mycket beskedligare.
Dock är även jag livrädd för att ”det går så lätt” vilket det inte är. Jag jobbar fortfarande med att jag nog inte kan dricka något mer alls i livet (om jag vill behålla det länge) men jag skulle så gärna kunna vara som innan och ta lite vin till maten på fredag och lördag, vara på en kräftskiva eller en vanlig fest och att det stanna där men jag är tveksam att det kan bli så igen.

Jag ser att några skriver, inklusive dig, ganska föraktfullt mot ert tidigare jag och era val. Jag tror vi måste vara lite snälla mot oss även om valen inte varit så bra. Det är mycket lättare att läka om vi inte trycker ner oss utan bara lyfter oss framåt.
Jag älskar att göra metaforen om anledningen till att flyget, om luftmaskerna dimper ner i planet under flygning, ber alla att ta på sin egen mask först innan man hjälper andra. Fungerar jag inte själv är jag ingen bra hjälp för någon.
Med detta vill jag även säga att du, Amanda, gör HELT rätt som är egoistisk. Egoism är inget dåligt, egocentrisim är. Att vara egoistisk har ”förstörts” i talet med att vara dåligt men om inte jag älskar mig själv, inklusive mina felval och brister, vem annan skall då kunna göra det?

TACK Amanda för den styrka du gav, och ger, mig och ni andra med.
Du gör ett grymmearbete Ågrenskan….som kämpar även om du ännu inte riktigt kommit över ”tröskeln” än men den är du SÅ nära att komma över. Du är lika grym du JoYo som är ungefär där jag är i nyktra dagar :-)
TACK alla för den styrka ni låter mig ta fram ur mig själv <3

Förlåt……det blev långt det här :-)

Hur har ni det såhär en tidig söndag morgon? Tänk att få vakna såhär pigg! Min 8:e nyktra dag. Inte det lättaste igår, lördag kväll. Hällde upp Ramlösa med smak av jordgubb/rabarber. Mmmm..så fräscht. Skulle gjort en statusuppdatering på Fb som kontrast till alla vinglas som vinglar omkring!
Maten smakade! Men en känsla av tristess och rastlöshet gör att jag är irriterad på min man. Har svårt att se nåt positivt hos honom just nu ? Ser fram emot mer känslor av lycka. Har tränat och bastat - det hjälper!! Planerar inför dessa stunder så att tankarna upptas av annat.
Rekommenderar er att ladda ner oh lyssna på "Tack, det är bra" av Cecilia Svensson.
Berätta hur det går och hur ni mår!
Ha en skön söndag ?

Amanda..

Hej Confidence!! TACK för dina ord, det ger en så bra känsla att mina ord är till nytta! Och 8 dagar är skitbra rent ut sagt??? När jag passerade en vecka insåg jag att det fanns ju faktiskt en chans att fixa det här, med vilja och stöd härifrån klarar jag dag efter dag, det hoppas jag du också gör.
Igår var det lite jobbigt, var VÄLDIGT nära att ta "bara ett glas vin" men så gick jag in här och läste ditt inlägg! Tack säger jag?
Du har förresten rätt i att självföraktet kanske får lite för stor plats för många av oss... jag känner att jag så gärna vill distansera mig från mitt alkoholberoende jag. Trots att det väl är den jag är, också. Brukar inte tänka "jag är den jag är" utan "jag är den jag blivit". Allt jag gjort har format mig och egentligen tycker jag att jag är rätt ok för det mesta, så du har nog rätt i att man ska vara lite snällare mot sig själv☺️ Ska försöka även om jag ibland gillar att slå på mig själv... är inte helt säker på vad jag får ut av det dock....
Hur är det idag? Dag 9 är ju snart dubbelsiffrigt! Det kändes riktigt bra att passera 10 dagar. Bortsett från mina graviditeter har jag nog inte hållit upp så länge på minst 12 år... Än mindre 27 dagar! Men det går ju, rätt bra dessutom. Fast utan motivationen går ju ingenting, vad det än är egentligen...
Idag är en ok dag, varken mer eller mindre. Min mans bäste vän är här igen med sin flickvän, de sitter redan med öl o whisky framför EM på tv. Vad fan ska jag säga..hade jag inte bestämt mig för att sluta dricka hade jag suttit där med ett glas vin. Det vet jag. Och så hade maten blivit försenad, barnen hade inte duschat inför skolan imorgon, deras lunchlådor hade jag fått slänga ihop i panik i morgonbitti med baksmällan vibrerande i hela kroppen (nej, skolmat tillhandahålls inte i det här landet?) etc etc... Är det värt det? Nope.
Men vad händer nu? Har ingen aning. Framtiden är helt blank. Jag hade sökt en distansutbildning och kom in men tackade sedan nej för jag insåg att jag med mitt drickande inte ens skulle vara i närheten av att klara det. Men nu? Kanske ångrar jag att jag tackade nej men klarar jag ett år nykter kanske det är en bättre utgångspunkt. Jag älskar mitt jobb men börjar känna att det inte går att utvecklas mer. Tror jag vill göra något annat..
Hursomhelst, idag ska jag inte dricka och vi får se hur kvällen blir... Jag tänker iaf inte vara den som vaknar med ångest imorgon??
Btw, du har även rätt i det med syrgasmaskerna, för hur ska jag kunna finnas där för någon annan överhuvudtaget om jag inte kan andas? Fortsätter att vara egocentrisk ett tag till??
Styrka nu till er alla och fortsätt framåt!!??❤️??❤️??❤️
Det GÅR att lyckas?

Amanda..

JoYo!
Irritation och tristess känner jag mkt väl igen... Verkar höra till, men även hör det väl till det vanliga livet också tyvärr, det andra utan a-beroende lever menar jag..
Hoppas din söndag var härlig!!! Min var för kort, har inte hunnit hälften av allt jag skulle göra... Nåja, nykter eller inte, ingen är perfekt, det tror inte jag iaf!
Som Confidence skrev: 6 veckor tar det för skiten att gå ur, hur känner vi oss då? Tålamod verkar vara ett nyckelord i den här kampen??
Många tankar och kramar till er alla!!❤️❤️

Confidence

Hoppas ni har det bra och att ni fortsätter kämpa mot "skiten". Jag är inne på min 11:e dag och det känns helt fantastiskt :-) Suget kommer och går märker jag men jag står emot som väl är. Dock märker jag att jag nu vaknar vid 03,30 - 04,00 tiden och har svårt att somna om. Det går ett tag med vändande och vridande och kissande och alla andra "knep" :-) men efter nån timma eller 1,5 så somnar jag igen och sover gott resten. Vad kan det bero på? Men jag vaknar alltid väldigt pigg och klar och det är en underbar känsla.

Några verkar få lite stök med magen och systemet neråt.....ett tips: Varje morgon på fastande mage drick en pressad citron, en dryg tesked riven ingefära och nån dl. varm vatten, blanda allt i ett glas och drick innan frulle. Jag har kokat vatten färdigt så jag bara värmer på morgonen. Då skall ni se att detta kommer igång. Dessa tre saker är som balsam för hela läkningen av kroppen :-) Man behöver inte ha problem med magen detta är kanon för kroppen i alla lägen!

Nästa helg får jag en riktig utmaning. Jag är som sagt själv stora delar av tiden men lördag 9:e är en kräftskiva bokad sedan länge hemma. Alla barnen (3 stora och lilla 10-åringen) är där + en massa vänner till dem. Jag har pratat med barna så de vet vad jag nu går igenom men jag känner redan nu suget efter öl å snaps till maten.....det är ju så vansinnigt gott. MEN....jag skall köra alkoholfri öl och Cola har jag bestämt mig för. Det blir dock en stor utmaning.
Precis som du Amanda när mannens vän kommer som du beskriver det.
Det är så starkt av dig att stå emot.....att INTE vara med där med ett glas vin eller annat :-)

Ang. perfekt så skulle jag vilja vända på det med att alla är perfekta som de är. Bara alla val är medvetna och inte går på autopilot :-) Men jag fattar vad du menar. Vi skall sluta jaga det perfekta och mer acceptera istället. Förändra det som går att förändra.
Jag brukar säga om saker man inte gillar att; Change it, Love it or Leave it. Något av dessa val måste göras <3

Tålamod som du säger Amanda är nog nyckelordet :-) <3 Kramar och kärlek till alla er och styrka till er i kampen <3 <3 <3

Confidence

....jag fick bara för att jag var så nöjd med 11 dagar :-( .....just nu är det ett helvetes kaos i kroppen och suget är större än nån gång under
dessa dagar :-( STÖN

Amanda..

Hoppas du härdade ut igår!!!! Hur gick det? Haft såna dagar oxå och det är ingen lek. Men jag tror ju fler ggr man står emot under dessa stunder desto starkare blir man och ju svagare blir suget. Det känns så för mig iaf så håll ut! Ibland måste vi tillåta oss att vara nyktra med vita knogar. Ett extremt talande uttryck btw... Kräftskivan blir nog inte den lättaste men ladda med a-fri öl, jag hade haft väldigt svårt att fixa dessa whiskey-dränkta kvällarna utan ett substitut. Nu tycker jag faktiskt att den sort jag hittat är jättegod! Igår var det 31 grader varmt här och att komma hem och dricka en iskall Bavaria 0,0% var all njutning jag behövde, det var en bra känsla. Den kommer komma till dig, det vet jag!! Jag håller tummarna för dig, du är inte ensam i det här??????❤️ Berätta gärna hur det går för dig oavsett resultat eller vad man ska säga... Styrkekramar!!

Confidence

Tack Amanda :-) Jag härdade ut som tur var....eller tur å tur......det var en kamp igår. Drack 3 burkar Cola, åt ostbågar och såg på bilar till salu på Blocket. Allt för att distrahera mig själv :-) .......tillslut var klockan 23 och jag sprang till sängen och somnade rätt fort som skönt var :-) Vita knogar var det definitivt :-)
Tack för ditt stöd och dina svar till mig <3

Hur går det själv? Du har ju inte bara dig som utmaning i livet utan din man med. Hur lyckas du hålla dig stark? Förstår han vad du vill och håller på med?

Styrka och kramar tillbaka <3

Amanda..

Skönt att höra!!! Det verkar som såna dagar kommer och går, allt jag hoppas på är att de blir färre....
Att jag klarar av detta är fortfarande något av ett mysterium för mig, jag kan nog bara förklara det med att jag på något sätt riktat all min envishet och mitt driv på att sluta dricka. Jag har alltid varit oerhört envis och har jag gett mig fan på nåt så blir det som jag vill på ett eller annat sätt. Det får jag nog ge mig själv, om jag VERKLIGEN vill något misslyckas jag inte. Det låter nog så kaxigt men jag har 38 års bevisning att lägga fram? Det är bara så jag funkar antar jag. Men ändå är jag förvånad. Mina tidigare "projekt" har alltid innehållit en smula självdestruktivitet, aldrig varit helt och hållet bra för mig. Det har alltid funnits en baksida. Kanske för att jag alltid fokuserar på målet och aldrig på vägen dit... Men att sluta dricka är mitt livs första uppdrag som faktiskt inte kommer att ha någon baksida, inte i slutändan och inte heller längs vägen. För första gången tar jag verkligt ansvar för mig själv, tar hand om mig själv.
Jag börjar forma nya mål, mål jag aldrig skulle kunna nå om jag dricker. Jag behöver min hjärna klar och stark. Min tanke skarp. Jag kan välja det eller gå under och bli någon jag föraktar.
Det KAN vi ju bara inte göra mot oss själva, eller hur?
??❤️??❤️

...för att du frågar!?
Har inte lyckats starta egen tråd trots mail, samtal och felanmälningar. Tyder nog på att jag får plocka upp min gamla tråd, erkänna mina misstag och fortsätta i rätt spår. (Har en gammal tråd då jag försökt sluta tidigare. Men ville ju börja om.)
Jag mår bra!! Min man och jag har varit utan alkohol i 20 dagar idag!!! Kan det verkligen stämma?? Vi har båda ett jämnare humör, umgås med varandra och barnen, tränar, pratar. Problemet är kommande middagar och fester! Varför måste alla dricka? Det är ju så underbart att vara nykter och pigg!!
Jag fortsätter att läsa här och plockar väl upp gamla tråden.
Härligt att läsa om din styrka och beslutsamhet! Tänk så lyckans skönt att finnas närvarande i sitt liv! Det är NU vi kan finnas för våra barn! Sen är det försent! Jag väljer mina barn! ❤️

Amanda..

Knasigt med tråden men kanske det är meningen? Jag förstår viljan att börja om, verkligen! Men det förflutna försvinner ju inte, kanske man måste ta med det in i framtiden. Utan dina tidigare försök kanske det hade varit svårt att komma till de härliga 20 dagar du, ni, har haft nu?
All styrka till er båda, ni gör det kanonbra!!! Känslan att vara närvarande och klar i blick och tanke är mer värt än jag trodde! Livet är tillräckligt svårt som det är redan...
???❤️??❤️??

Jag ska se om jag kan hjälpa dig att lösa det här med tråden. Jag har kollat i loggarna och kan inte se något fel på ditt konto. Jag misstänker att du kanske har försökt lägga in en smiley eller emoji. Det fungerar tyvärr inte när man ska starta en ny tråd, utan bara i senare kommentarer.

För att starta en ny tråd så går du in på denna adress https://alkoholhjalpen.se/node/add/forum
Fyll i Ämne, inlägg och välj vilket forum den ska ligga i.
Tryck spara.

Skriv här igen om det blir något fel så fixar vi det åt dig.
/magnus

Amanda..

Kom idag att tänka på en höstmorgon för lite mer än 20 år sedan, den liksom poppade upp i mitt minne. Kanske för att ljuset i morse var detsamma...
Då väcktes jag av kor. Inte bara kor som råmade i hagarna eller i ladugården, eller jo först var det ju ljudet. Som jag inte kände igen och när jag öppnade ögonen var det mer jag inte kände igen. Ingenting faktiskt... Överallt kor, på tapeter, gardiner, sängkläder... Gosedjur och porslinsfigurer. Det hela var så bisarrt att det tog en bra stund för mig att förstå att jag faktiskt var vaken. Var jag befann mig hade jag ingen aning om... Hur jag än försökte minnas är det för alltid borta. Jag hade alla mina kläder på mig, tack o lov får man väl säga... Jag var såklart bakfull och undrade hur jag skulle ta mig därifrån. När jag såg ut över gården insåg jag att jag inte ens befann mig i en by jag kände till. Där stod traktorer, nya och trasiga, en stor hundgård med jakthundar. Och där, mitt på gårdsplanen, låg ett kadaver från en ko. Runt det bökade några grisar omkring.... Allt kändes som en sjuk film, känns så fortfarande när jag tänker på det. Hade inte min bästa vän just då stormat in i rummet, gapskrattande, hade jag flytt ut genom fönstret... Bonden kallades grisfarmarn och var en jättetrevlig ung man som visserligen saknade sinne för ordning och reda men i övrigt en gentleman. Varför jag tänker på detta idag vet jag inte riktigt men jag inser mer och mer hur länge mitt missbruk eller riskbruk har pågått... Hela mitt vuxna liv ju, hur blir mitt liv utan? Det tror jag vi alla undrar lite till och från men hur är det egentligen att alltid ha kontroll över sig själv och sina handlingar? Det har jag ju ingen erfarenhet av....
Dock är jag rätt säker på att jag i ett liv av nykterhet nog inte kommer vakna förvirrad i ett rum fullt med kor någon mer gång... känns rätt bra??
Många kramar till alla som behöver det??❤️??❤️??❤️

Confidence

.....men med ett ganska sorgligt innehåll tyvärr. Jag har också tänkt på nu hur mitt riskbeteende funnits så himla länge utan att jag fattat det. Jag har idrottat på hög nivå fram till jag var 37 (är 50 idag) men då "försvann " det liksom, vet inte riktigt hur jag skall uttrycka det men inget "hände" under karriären och jag kände inget sug. Dock drack jag ofta efter träningar och matcher men var alltid på topp ändå.

Jag är idag på min 14:e dag.....helt fantastiskt :-) och jag känner sån glädje över att jag valt detta :-)
Jag är ännu mer imponerad av dig/er JoYo, grattis till er framgång så här långt :-)
Lika imponerad är jag av dig Amanda som slåss ensam i ett förhållande när du har allt det gamla livet fortfarande runt dig :-)

Ha en underbar helg.....kärlek och styrka till er <3 :-)

Amanda..

Jag gungar alltid båten. Sätter igång saker.. som om det är jag som avgör vad som kommer att hända. Ibland är det bra, ibland dåligt..just den här gången tror jag det är bra, måste tro det.
Vi flyttar tillbaka till Sverige. Jag vill gråta när jag tänker på det, gråta för att jag är glad men också rädd. Jag som är orädd, fearless... jag kastar mig huvudstupa in i saker som får andra att backa. Men nu är jag rädd för att det jag tror kommer bli vår räddning kanske blir vår undergång? Jag kan ju inte helt och hållet veta att allt blir bra för att vi flyttar hem. Det var ju illa där med. Visserligen var vi i en annan situation, en annan tid, jag trodde jag var någon annan.
Fast jag hyser stort hopp om min egen nykterhet. Det gör jag, den känns självklar för första gången i mitt liv. Jag har helt enkelt inget val och det är ok. Faktiskt. Men han då? Kommer han ta chansen att ändra sina vanor? Jag hoppas innerligt men kan inte veta. Hur skulle jag det egentligen? Jag har ju inte ens frågat... hela tiden är jag feg, min vita månad har ju passerat och jag har (min idiot) hoppats på att han skulle uppmärksamma det faktum att jag fortfarande inte dricker. Att HAN skulle föra saken på tal. Men jag är dum. Såklart han inte gör. Han kommer undvika ämnet så länge han bara kan förstås. Han är ju alkoholberoende precis som jag, hur kan jag inbilla mig att han skulle stå över allt vad förnekelse heter?
Varför kan jag inte prata om det med honom? Jag vet så väl svaret... jag vill alltid skona honom. Från allt synligt ont, men det osynliga: hans egen ångest och hans egen alkodrake. Den låtsas jag inte se. Den här jävla fasaden, att den ska vara så viktig...det håller inte.
Det är bara det att jag inte vet vad jag ska säga. Har väntat på en situation där jag kan peka på konkreta konsekvenser av hans drickande. Den kommer nog men vad och vilka tar skada under tiden??
Men jag vet nog varför jag väntar. Jag är så rädd att han inte finner motivationen, så som jag gjorde. Jag är rädd att han inte har något han inte kan offra alkoholen för. Så är det helt enkelt.
Nu är han åter i Sverige för att hjälpa sin mamma med begravningen och när vi pratade ikväll hörde jag att han druckit. Men vad ska jag säga, han har idag sett sin far för sista gången. Det var nog det svåraste han gjort och naturligtvis fick han något stärkande av sin vårdande mor.. Att det ska behöva vara så normaliserat och godkänt? För mkt känslor? Då måste de bedövas för att verkligen känna något, på riktigt, det kan ju aldrig vara bra och hälsosamt! Vi människor är allt bra underliga varelser...
Sov gott mina systrar och bröder❤️❤️❤️

... förebilder för våra barn vill vi vara? Ja, förstår att det kan vara tungt att föra detta viktiga vägval på tal. Jag hade/har en väldigt modig sambo som pratade med mig om mina alkoholvanor i många år, men poletten behövde ju trilla ner i min egen hjärna och kropp. Tror vi har "pratat" om det förut, kanske kan du hitta lite tankar under "Anhörig-sidan" också. D v s hur man sätter gränser och konfronterar. Det finns ett par trådar med parberoende också. Jag uppfattar att du är ytterst medveten om att ska du och dina barn ha/få ett värdigt och fritt liv så är det ingen alkohol som gäller. Du vill inte längre, dels för dig själv, men också såklart för dina barn. Det är klart att din man nu går igenom en livskris när han förlorat sin pappa, och många använder nog en sorg vad den nu än kan vara som en rejäl ursäkt för att dricka. Tror att min egen pappa började dricka för mkt när hans pappa och min farfar gick bort för ca 30 år sedan. Det var ju några år senare också som det började bli så inne och legitimt med att dricka kontinentalt, varje dag + helgfylla.

Att flytta kan bli en nystart även om du redan varit vit en period. Vet ju att det i de flesta städer finns bra med stöd på många sätt. Här i Sthlm finns det i alla fall massor med möjligheter till stöd i r l.

Det var några lite ostrukturerade tankar från mig. Stor kram så länge!

Du skriver helt underbart! Så levande och ärligt. Väldigt givande att läsa. Jag förstår dina känslor.
Jag var sååååå otroligt nära att bryta min "detox" igår! Jag var sjukt stressad efter 2 dagars intensiv utbildning via jobbet. Ville bara komma ner. Jag sköt upp på att ta glaset tills barnen lagt sig. Kl 22 frågade jag min man som också "detoxar" om vi inte skulle slappna av med ett glas vin. (Har en flaska nånstans i källaren där min man skulle fått hämta den isåfall)
Han parerade min fråga med ett skämt. Undvek. Jag blev irriterad. Var ju sugen på att bedöva min stress. Jag skämdes att fråga igen. Så det blev att vi gick och lade oss.
Nu vaknade jag LIVRÄDD för mig själv. Vem var jag igår som var beredd att dricka igen??? Så nära att svika mig själv.
Min man förstod. Han har också ett missbruk men har stålsatt sig. Vi hade bestämt. Idag är dag 21 som vi satte som mål. Han vill sätta ytterligare dagar. Min hjärna vill ta ett glas vin och sen detoxa igen. Huuuuu så skrämmande det här är. Whatever - jag är nykter idag!
Kämpa på ni fina människor!?

Amanda..

BRA gjort av din man och BRA GJORT av dig att härda ut även om det var jobbigt!!! Det är ju skrämmande med denna mindcontrol. Och tänk så många otäcka filmer som faktiskt handlar om tex röster eller implantat i hjärnan som får människor att göra hemska saker. Vi lever inte i någon film tyvärr, för oss är det verkligt. Det händer på riktigt.
Men jag tror det mattas av med tiden och ju fler gånger vi lyckas stå emot desto enklare blir det nästa gång. Jag tror och jag hoppas.
Morgondag! Du har rätt, vi har diskuterat det förut. Jag har läst en hel del på anhörigsidorna, jag ser vart jag är på väg... Det är liksom bara en del av vårt förhållande, jag har HELA TIDEN varit en slags medberoende. Inte bara när det gäller alkoholen. Jag curlar honom konstant, som om han är en skör liten glasfigur som måste hanteras varsamt.. eller mer som ett barn kanske, som inte vet vad som är bäst för honom... och han finner sig i det, tror han trivs med det. Men jag har ju tagit över hans mammas roll så jag tror inte ens han reflekterar över det... Vi kvinnor i den här släkten har blivit tilldelade rollen som överhuvud och det kan ju låta bra, ett matriarkat, men det har bara betytt att männen inte tar ansvar för någonting, allra minst sig själva... Det är väl inte det som är meningen?? Men så är det...
En gång kommenterade en vän till min svärfar detta och svaret blev" jag har gått bakom en kärringröv hela mitt liv och det tänker jag fortsätta med" (en populär anekdot som jag hört miljoner gånger??)
Ändå är det männen här som anlitas, deras namn som är dragplåster. De gör sitt jobb och vi kvinnor gör resten. Bara det att "resten" verkligen är just det, resten av allt... Har länge varit stolt över det men vet inte om jag är det längre... jag lever med en man som är totalt hjälplös, eller är han?
Jag måste låta honom försöka stå själv och se hur det går.
Suck, ibland blir jag så matt... trött på mina problem, känns så uttjatat, gammalt... så trött på att vara jag.
Ärsch, strunt samma, idag är jag och barnen ensamma och jag ska röja och slänga skräp! Mentalt och praktiskt förbereda oss för att lämna det här landet. Höstsolen lyser och jag är pigg och inte bakis!!! Många saker hade kunnat vara värre en dag som denna?
Nu sätter jag fart???❤️
Kram till er alla fina människor❤️??❤️??❤️??❤️