Vill sluta nu!

Pellepennan

Funderat en del vidare kring kring kurvan - ni vet Jellinek, som jag nämnde tidigare, och den feedback jag fått från Berra och Adde. Punkten "få hjälp och börjar känna sig själv" snurrar i tankarna. Vad jag förstår är kurvan resultatet av en studie från slutet av 40-talet början på 50 - talet. Hur resultatet ser ut, kan ju bero på att det var ett urval av AA medlemmar som var "försökskaninerna" då det begav sig. Listan - eller grunderna till den - fanns förmodligen redan då AA kom till Sverige. Annat som jag kan se som att "ta hjälp" är ju kanske, som Berra sagt, att ta hjälp av en shrink och en runda KBT. Eller räknas det vi sysslar med här som hjälp?

Sedan (relativt) kort tid finns nu internet. När jag första gången loggade in på internet så fattade jag liksom inte vad man skulle ha det till ;-)
Är väl nu knappt 20 år sedan eller så. Man kunde ju göra en sökning på Altavista (google fanns ju inte) fast som sagt, jag visste inte vad man skulle ha det till. Nu sitter vi ju här på forumet, som ju är ett socialt media. Sociala medier har ju bara sisådär runt 10 år på nacken. Men om sanningen ska fram, vem var på Facebook för 10 år sedan? Inte många jag känner, och i alla fall inte min morsa :-). Vi, innevånarna här inne har kanske frågor, vill förändra vårt drickande eller oroar oss för någon anhörig. Ett bred och bra öppning till att gå in och tröskeln att göra det är låg (även om den känns hög för vissa) AA har ju heller inget tvång. Det enda är viljan att sluta dricka. Kanske är det upp till var och en om betoningen ligger på "viljan" eller "sluta" även där. Det låter dramatiskt att säga till sig själv att man är "maktlös inför alkoholen" men jag tror vissa av oss känner så. Tröskeln i vår idag anonyma värld är i vilket fall högre. Jag ser forumet som en lokal (kanske ett fik)som gränsar till en annan lokal där AA håller möten. Lite som samma men olika världar, men det finns ett hål i väggen. Jag vet inte om jag ska, vill eller vågar knacka på. Dom som sitter där inne är ju samma personer som sitter här, så farligt är det ju inte. Samtidigt som jag känner obehag inför det, skulle det vara intressant att se vad som händer i mig, om jag exempelvis skulle sitta mitt emot Mulleman och med ögonkontakt säga: Hej, jag heter Pellepennan, och jag är alkoholist. Säkert skulle något annat hända i mig än när jag skriver det här.

Din fråga till MM, Fia om kramkalaset, jag blev så full i skratt! Samtidigt som jag förstår vad du menar. Nu bor du ju i den stora staden och där finns det ju en massa grupper med olika inriktning. Funderade lite på om du grundade din egen, hur skulle den vara och vad skulle den heta?

AA Gruppen: Humoristiska kvinnliga feminister med skinn på näsan som inte vill kramas. Tid: Slutna möten lördagar klockan 15.30 Lokal: Sturekatten.

Ja, vi får se. Kanske tar jag mod till mig, och pallrar mig iväg till ett möte någon gång. Får bli när jag är i närheten av ett. Det kan ju inte skada, och man vill ju kanske inte dö nyfiken...

Så mycket om detta, ha en fin nykter "lillelördag" alla ni där ute!

//PP

Pellepennan

Följande status på forumet idag på förmiddagen. Har inte sett det tidigare.

För närvarande är 2 användare och 190 gäster aktiva.
Inloggade användare
Bara_Adde
Yogi

Anders Hammarberg pratade om att man kunde gå in på alkoholhjälpen idag på Godmorron Sverige. Kanske det var många som tyckte att det verkade vara en bra idé :)
/magnus

Pellepennan

Ok, då förstår jag. Ska bli kul att se om det ger ökad trafik. Två timmar senare ser det ut som vanligt igen, men det kan ju blir mer till kvällen.

Bra idé med ditt inlägg Berra! Ska inte söla i din tråd, så att det ligger läsbart ett tag :-)

//PP

Pellepennan

Har flera gånger läst här på forumet om den förvåning som många känner när dom hittar hit och upptäcker 1. att vi inte är ensamma 2. Att vi är så många.
Vissa tycker det känns skönt att se att det finns andra, andra tycker det är beklämmande att vi är så många.

Själv tycker jag det är härligt så här i januari att det är sådant fasligt "liv" och rörelse här på forumet och att vi är många som jobbar för att ta oss ur.
Det blir liksom mer beklämmande när jag funderar på dom som just i detta nu, jobbar på att ta sig ner. (fast dom kanske ännu inte kommit på det)

Vissa har nog kommit på det, och nu tänker jag på gårdagens 190 besökare här på forumet. Idag "klockan samma tid" är vi et 20-tal här inne. Då jag kan styra min egen tid kan jag gå in lite när jag vill. Mig passar den här tiden ganska bra. Men att nästan 200 hittar hit bara för att Alkoholhjälpen nämns en gång i en morgonsoffa vid 10-tiden en onsdagsmorgon i januari...

Funderar lite på hur många som sitter/kan sitta och tittar på morgon TV (finns ju flera kanaler). När man sitter där och slötittar (för mig är det så) och hör ordet Alkoholhjälpen, och genom det får den typen av reaktion.... ja det är lite att fundera kring.

Ok, så var det min Feedback om innehållet i vad som sas under et par minuter: Kanske passande för målgruppen (TV soffa), men lite tandlöst. Men det har ju varit ett par tillfällen här på forumet som vi "innevånare" har haft lite andra avvikande åsikter till vad som kommuniceras från Magnus kollegor. Men håll uppe det goda arbetet! Det är ju så att det tyvärr ofta är lättare att ha synpunkter på vad andra gör, än att göra det bättre själv ;-)

//PP

Pellepennan

Tänkte att jag skulle avinstallera promillekollen, ni vet appen från Systembolaget. Tanken var ju att den skulle användas till att dricka måttligt. För mig blev den istället något av en räknemaskin för hur mycket jag kunde dricka innan jag skulle köra bil morgonen därpå. Vissa mornar glodde jag på den hela tiden, och hoppades kanske på så sätt, att den skulle räkna ner snabbare. Fy f--n vilken ångest att vakna klockan fyra, och ta en titt på en sådan app.

De sista två dagarna jag drack fanns fortfarande i historiken. Tillräckligt om man säger så - när det kommer till mängden - och en kurva som försvann i taket, och återkom först framåt morgonen. Nåväl, inte mycket att hänga läpp för nu när jag inte tänkt använda den. Det som var lite trevligare var att senaste dryckestillfället var den 10:e november, så imorgon bitti känns det säkert bra :-)

Så ett litet tips till Weekend som snackade öl i Buzzz´s tråd. Testa Nanny State (namn som tydligen syftar på alkoholreglering och systembolagets uppgift i Sverige) från Brew Dog- Insanely hopped & imperial mild. (Om man nu ibland saknar smaken av humle och malt) Dock 0,5% vilket inte triggar mig i alla fall.

Trevlig fredagkväll till alla!

//PP

m-m

till två månader! Jag har tre nästa vecka, knappt man tror det är sant!

Vilken tur att jag aldrig installerade någon sådan där promilleapp. Det hade jag blivit helt fnoskig av... Kan väl vara en sådan där bra symbolisk handling att avinstallera den. Jag ska elda upp bag in boxstället i trä nästa gång vi åker till stugan. Skulle lagt den i eldkorgen sist vi var där men det blåste för mycket då, så sparar det till nästa gång.

God natt (utan promillekoll framåt 4-tiden)...
/m

Zapata

Sitter nykter nu i Fredagsnatten. Så less på mitt drickande. Det jävliga är att det känns skönt att fly in i det, men ser ju vart det barkar. Man tycker livet är meningslöst, gör ingenting. För mig är totalstopp enda lösningen. Jag har försökt dricka måttligt. Men dricker jag slutar det med att jag dricker tomt på allt. Sen får jag slutta av på öl några dagar. Skulle ha köpt folkisar tidigare i kväll men hann inte. Ja sen går det ett par nyktra dagar och så är det samma visa. Försöker med detta forum som stöd nu. Ny här. Men det värsta är att jag inte ens litar på mig själv. Jag har ju lurat mig själv såååå många gånger

Pellepennan

Känns som en frigörande tanke att få fjutta eld på boxstället. Lite komiskt bild man får av den tanken faktiskt. Boxstället, måste vara ett bra bevis på den moderna människans anpassningsförmåga till att yttre omständigheter ändras :-) En ny möbel i hemmen, att klä in boxen så det kanske skulle se ut som den var något som stod länge. Ser M-m framför mig sjungande som Ralf Gyllenhammar i melon: BUUUURRN!! Låten hette väl "Box on fire" :-)

Nu en tur ut i nysnön snart!

Pellepennan

Välkommen hit till forumet. Vet inte hur länge du varit här och läst, men det gör gott tycker jag. Att själv skriva är även att rekommendera. Blir lättare att se var man står när man skriver ner det i egna ord. Tror nog att det viktigaste är att ärligt komma fram till hur problemet ser ut. Den väg som fungerat för mig är att ta en helnykter tid. Då får man bra koll på hur problemet ser ut. Sedan krävs det bara att vara ärlig mot sig själv (Vilket inte är lätt, ska gudarna veta). Då får jättegärna använda dig av tråden här. Många tycker det även är skönt att skriva i en egen, så att man har sina "egna" tankar lite samlade.

Stort lycka till, och styrka nu i starten!

Pellepennan

Känner jag nu lite mera lugn och man kan nästan säga att det är en känsla av lite mer acceptans i situationen. Det känns som om vissa av funderingarna blir svagare och svagare. Något som i och för sig inte verkar unikt, utan något som många här inne vittnar om. Ja vad är egentligen unikt? Inget förmodligen. Tycker nog att det jag upplever redan blivit upplevt av andra här inne. Men vad som är unikt är att det nu är jag som upplever en förändring, och idag känner lite mera ro. Ja, jag vet det går upp och ner - så det lönar sig att vara på sin vakt.

Jag hade nog trott och hoppats att allt skulle gå lite fortare. När jag tänker så hjälper rader jag fått från er andra mig att förstå att det är ju ingen hast. Det handlar kanske inte om att slå rekord i hundra meter nykterhet, fri stil.

Vad som har varit annorlunda mot förra gången är att sviterna av att jag inte fortsatte nykterheten då, har gjort att jag känner mig mosigare än sist. Det är viktigt för mig att erkänna det för mig själv, och även skriva ner det här. Jag vill naturligtvis att var och en som läser kan förstå att det går åt fel håll om man inte bryter. Nästa försök blir inte lättare osv. Nyfrälst kanske några tycker? Kanske det, men det är i alla fall min verklighet idag när lite drygt 2 månader utan vidare "marinad" passerat.

På vilket sätt mosigare? Eventuellt har jag blivit lite mer korkad än tidigare, men det är inget som stör mig så mycket! Är helt säker på att hjärncellerna som är kvar ska för ett normalt liv framöver ;-) Om det nu är så att jag var - ännu smartare tidigare, så är det ju inget jag minns, och det lönar sig ju inte att gräma sig över något man vare sig minns, eller med säkerhet kan säga att det var så. Jag känner ibland av huvudet lite. Inte direkt värk, mer som ett tryck. Började kanske efter 5 veckor och är fortfarande kvar till och från. Ser det lite som en sent kommande baksmälla. Det är nog som en skrumpen saltgurka - det tar sin tid i sötvatten att få den att räta ut sig igen...

Annars lite andra ömma punkter, men inget allvarligt. Tror det var Adde som skrev att han sprang till läkaren för allt möjligt (och omöjligt) första tiden. Jag har ännu inte gjort det, men funderar på att ta en hälsocheck. Har sedan länge tänkt göra det efter cirka tre månader. Varför vänta kanske någon undrar? Jo för jag vet ju att det resultat jag får då kommer att vara bättre än det jag hade fått för två månader sedan! Sedan vet jag ju innerst inne hur utvecklingen sett ut med resultaten om jag fortsätt på samma sätt som innan. Man kan kanske se det som att om man får ett besked om att det ser inte livshotande ut, så får man liksom ett kvitto på att det är rätt beslut - som om man inte visste det tidigare :-)

Hälsningar till alla kämpar därute, från mig i hobbithålan!

//PP

m-m

i att det inte blir lättare att göra uppehåll/sluta ju fler gånger man försöker. Desto viktigare att hålla i nu, och att låta ett ev återsteg bara vara just det och inte ett fall tillbaka i gamla vanor.

Mera korkad - tanken har slagit mig också (men om mig själv då :)), men kommit fram till att jag väl inte var så smart innan heller, med tanke på dryckesvanorna... Så resultatet för min egen del får nog vara plus minus noll. Annars har du rätt i att detta är definitivt ingen quick fix. En (livs)lång process?
Ha en bra dag!
/m

Pellepennan

Ja, den första handlade ju lite om hur livet i nykterhet tuffar på. Så finns det där andra, livet i övrigt ni vet. Det är inte lika lätt och det känns ibland som om allt ställs på sin spets, ny i Ny-nykterheten. Man börjar omvärdera livet i stort och smått, och fundera på om det även kan vara så att saker som är osunda - till exempel i relationen - är anledningen till självmedicinering? Kan det var så att den oro som finns kring den, fått drickandet att eskalera genom åren? Eller är det egentligen så att drickandet utlöst alla problem?

Om det är så att drickandet är anledningen borde det ju rimligtvis bli bättre nu när jag inte dricker, eller hur? Så är det tyvärr inte, utan det verkar istället som det blir sämre...

Så då är det väl andra parametrar som gör att det inte fungerar? Ja ni hör, fram och tillbaka...
Har läst att det är vanligt att det knakar när ännu mer i dåliga relationer när nykterheten blir vardag, vet inte vad som ligger i det?

Detta i samband med en förälder som har blivit sjuk - på riktigt - ni vet det där med C, gör naturligtvis att det finns en del oro. Säkert är detta ett klassiskt tillfälle till återfall, och den finten ska jag inte gå på! No matter what!

Privata funderingar som inte direkt rör alkoholen, men idag känner jag att om jorden så skulle gå under, så ska jag vara nykter när det sker!

Hoppas ni andra har det lite roligare, rent privat så att säga. :-)

//PP

m-m

Är det inte så att det mesta berör alkoholen i våra liv? Den ligger som en filt över det mesta som skett och när vi upphör med den finns fortfarande verkningarna och efterdyningarna där. Relationer - ja, känslan är nog att det kan skvalpa fram en del som legat dolt under alkoholen. Jag tänker att alkoholen har flera effekter när det gäller problem att ta itu med. Dels dövar den ju känslan, eller trubbar av kanterna lite, gör sakerna lättare att stå ut med. Sedan blir alla problem en storlek mindre än alkoholen - så länge man dricker för mycket, och är medveten om det, så blir det det största problemet. När vi sedan tar itu med drickandet och sinnena skärps, närvaron ökar, och man ser lite mer noga på saker och ting (och relationer) kan det kanske hända att det inte håller måttet längre. Jag vet inte, men så tänker jag. Att det är jobbigt förstår jag, men du känns stark i nykterheten, du kanske kan fokusera på det positiva det för med dig och se vart det andra tar vägen?

När det gäller sjuka föräldrar är det också en tuff del, låter som att du har mycket omkring dig nu. Har du någon att prata med eller är forumet ventilen?

Styrka till dig!
/m

Pellepennan

Frågan om när på vägen in i nykterheten man kan/bör börja fatta viktiga beslut - som rör framtiden - tycker jag har varit lite svår. Det handlar för mig om frågan om det jag känner vid ett givet tillfälle är tillräckligt nära ett friskt tänkande som leder till beslut som även i framtiden kommer att vara någorlunda rätt. Dom här tankarna har varit bidragande till ett tillbakadraget liv i hobbithålan. Lite som "fattar jag inga beslut kan inget bli fel". Tyvärr finns det i relationen en situation av "stukad" tillit, så det har inte känts möjligt att ta upp alkoholproblemet. Att vilja skylla ett destruktivt dryckesbeteende på yttre omständigheter (andra)känns både fel och omoget. Däremot är det något som jag måste reda ut för mig själv, så detta inte sker i framtiden igen. Att inget, och då menar jag inget får leda mig in i att försöka döva livets svårigheter med alkohol.

Igår var en sådan dag som ledde mig in i en känsla av total maktlöshet. Samtal och beslutsfattande som rörde framtiden och mina barn. Nåväl allt för långt för att förklara här. Det som skedde efter mötet var att alla bokstäverna i HALT lyste illrött, alla på en och samma gång, och alla så starkt som det bara kan. Tror att jag aldrig kommer att få "mer" anledning till att inleda ett återfall än så. Fördelen var att jag var förberedd, och på morgonen - inför dagen - beslutat: Idag dricker jag inte "no matter what".

På eftermiddagen gick jag själv helt planlöst runt i "Fiakvarteret" En fredags eftermiddag i snöyran i dom lila plastpåsarnas tid. Och med en ofattlig sorg i bröstet. Fy tusan vilken obehaglig känsla! Blev en sen lunch på asiatsyltan (läsandes forumet på mobilen) Skönt att läsa ditt inlägg då m-m. Sedan hemvägen förbi bolaget upp till affären. Ligger en pub vägg i vägg, och jag blev ärligt förbannad på mig själv och mina tankar så jag gick in för att på något sätt manifestera för mig själv genom att genomgå den ultimata svårigheten.

Ja ni vet hur det ser ut - en pub i innerstan klockan halv fem en fredag eftermiddag. Sunkig alkoholdoft och ett antal ensamma (mest medelålders gubbar) som satt vid baren. Har ofta gjort samma sak och slunkit in för ett par snabba öl på vägen hem till matlagningen.

Frågade om dom hade någon kul alkoholfri öl. Killen kollade på mig och gick in i "köket" för att sedan komma ut med en flaska Carlsberg Alkoholfri. Djävligt kul utbud, när det finns 5 meter med färgglada kranar med "normaldricka". Hällde upp ölen i ett illa diskat glas och skummet försvann på två sekunder, och såg sedan ut som ett gigantiskt urinprov. Tänkte då att jag ska öppna en egen pub :-)

Sitter och läser lite i forumet, och vandrar helt tom hem. Känns idag bättre när jag tänker på det, så idag blir det samma visa: No matter what!

//PP

m-m

Ja, när är man redo att fatta beslut? Oavsett alkoholproblem eller inte? Vet man det? I det här läget tror jag inte att det finns några universella svar, tror att det bästa du kan göra är att gå på magkänslan. Magkänsla och att väga för och emot, och att jämföra rimliga handlingsalternativ, på samma sätt som alltid. Du har ju haft din tid i hobbithålan och väntat ut. Uppenbart har det hänt och händer det saker som gör att du måste gå vidare och fatta något beslut, och då är det kanske dags att göra det. Stora beslut är ju svåra att fatta. Kan bara önska lycka till...
Angående din fråga om hur man ska tänka i relation till alkoholuppehåll är ju inte jag rätt person att svara, ligger ju bara ett par veckor före dig.Kanske andra som har bättre svar?

Det där med alkoholfritt utbud är ju intressant, förstår inte heller att det kan vara så begränsat på pubar. Folk blir ju gravida, äter mediciner och kör bil och allt möjligt (bortsett från vårt skäl att avstå). Tycker alla att det är ok att dricka cola och bubbelvatten?

/m

Pellepennan

Man vill ju inte dö nyfiken, och jag har fattat att jag behöver ändra mycket. När jag nu har chansen att på ett "enkelt" sätt besöka AA, gjorde jag igår slag i saken, och gick på ett möte. Är det då enkelt att gå dit? Både ja och nej på något konstigt sätt. För mig är det svårt eftersom jag alltid haft lite svårt för andlighet, och ju mer som "hokus pokus" jag uppfattar det, desto mer tveksam är och blir jag. Kanske är jag agnostiker, och därför är det samma typ av tröskel som ett AA möte innebär, för mig som att gå på en gudstjänst i en frikyrkoförsamling.

Kanske finns det fler som undrat hur det kan vara, så därför tänkte jag berätta hur det var för mig.

Jag var på plats en kvart innan mötet. Gick förbi lokalen och tog ett extra långsamt varv runt kvarteret för att inte "behöva" gå in och sitta och vänta. Ja, vissa av er förstår säkert känslan. När jag kom in i lokalen var det som att man tagit ett rep och slumpmässigt fångat in ett 20-tal individer, låt säga framför Åhléns. Det var dom som satt där, på samma sätt som det nog är vi som sitter här inne...

Mötet leddes dock av den person som verkade kommit längst in i helvetet som missbruk innebär. Han hade faktiskt tagit uppenbar skada av sitt missbruk. En person som kanske många utanför en AA lokal inte skulle lyssna på. Här lyssnade alla! Andra såg ut att tjänstemän på lunch från sitt jobb på kanske Skattemyndigheten. Fört en kort "instruktion" av hur ett möte går till, och frågan kom om någon var på sitt livs första möte. Jag svarade med en tyst handrörelse, och killen hälsade mig extra mycket varmt välkommen. Samtidigt som han förklarade att han var glad att jag hittat dit. Ni fattar tror jag? En kille som jag kanske tidigare skulle ha sett med förakt på.. Föraktet var som bortblåst. Han fortsatte med att förklara att han tyckte jag var modig som hittat dit, samtidigt som han med faktiskt relativt stora svårigheter fortsatte att leda mötet. Olika personer hade fått olika uppgifter och "medaljer" delades ut. Den första gick till en kille som svarade ja på frågan om det var någon som ville ha en medalj för 24 timmars nykterhet. Ja, de är faktiskt många saker dom första 5 minuterna som berörde starkt. Sedan följde högläsning (tror det var ur stora AA boken) dagens tema var att leva i nuet - som naturligtvis passar oss alla. Sedan en runda med delningar, och de blev blixtsnabbt klart att allas bakgrund var så olika. "Fin" alkoholisten Eva cirka 55 år som pratade om sina 3 månader, och svårigheten att komma tillbaka. Efter henne alkoholisten och narkomanen Ted som berättade om sin återfunna relation till ett av sina fem barn som han var på väg att få träffa senare på eftermiddagen, och hur glad han var efter sina tre nyktra år. Han pratade även lite om åren i fängelse och kriminell energi. Så höll det på till de kom fram till mig och jag fick börja som alla andra. Att säga det som för dom andra bara tog en sekund, kändes som det tog fem för mig: Hej jag heter PP,jag är alkoholist...

Alla som tog chansen till delningar gjorde två saker. Dom välkomnade killen tillbaka - han med 24 timmars nykterhet - och dom vände sig alla till mig och välkomnade mig dit. Ingen kommenterade annans delning, förutom en farbror mot slutet av rundan som vände mig till mig och sa: Vi delar åtminstone tre saker - namnet, problemet med alkoholen, och att vi båda har samma datum för vårt senaste glas (10 november)jag minns det för min första dag under "det här" försöket till nykterhet var 11.11.11... ja, han sa så - det här försöket..

När mötet närmade sig sitt slut vände sig killen som ledde det till mig och sa att han hoppades att jag skulle komma till baka. Han pekade på en annan kille och sa att han hade tid efter mötet om jag ville fråga något. Och avslutade. När alla lämnade lokalen kom cirka fem personer förbi och önskade mig välkommen tillbaka och andra saker... Inga försök till otillbörliga kramar Fia :-) inte ens från dom fyra damer/kvinnor/tjejer som fanns med. Otroligt men sant ;-)

Peter kom fram till mig, berättade att han hade tid, och senare på eftermiddagen skulle sitta på AA´s telefonjour. Vi snackade några minuter, och han berättade om sina tre år in i nykterhet.

Vad handlade då min delning om? Jag vet faktiskt inte exakt för den var ju inte förberedd, och att det kändes lite overkligt att prata. Kanske blev det en mycket rörig skildring av ett tiotal ny-nyktra veckor, min bakgrund, Forumet och alla saker jag lärt mig här. Att ta hjälp och om det ska ske genom att prata med någon, medmänniska eller "shrink" eller AA? Kanske dök även Mullegubben och Adde upp i marginalen...

Nåväl, kanske ingen fattade ett smack? men jag tror faktiskt vissa gjorde det. När jag var klar sa alla: Tack PP, och så var det klart.

Kommer nog att ta en tid innan detta landar, men en sak tar jag med mig. Det behöver inte vara styrka, att inte visa sig svag.

(Alla namnen ändrade, då det var ett slutet AA möte ;-))

//PP

Mulleman

Läste din beskrivning av det första mötet med "Gemenskapen", som jag gärna kallar det, man kan få dela det med andra i AA. Läste och kom så väl ihåg min första gång, kom ihåg hur liten jag kände mig när jag skulle ta steget över tröskeln, vad skulle de säga, vad skille jag måsta göra, jag visste ju inte hur jag skulle bete mig... och hur jag kände mig förunderligt stilla i mig, med en fin känsla av lugn och ro när jag gick därifrån. Välkomnandet, ritualen som finns där, visst det är sant men tänk bara hur många ritualer vårt liv och samhälle består av om vi tänker efter lite mera. Jag blev så glad och kände genast att jag på stört måste få "dela" detta här och nu! Jag har läst i olika trådar att flera har sämre erfarenheter av AA och det beklagar jag verkligen. Det är så att jag spontant, som en äkta medberoende, tar på mig skulden för det i AA:s namn! Men som sagt, AA är och finns för den som är beredd att ta emot och själv delta där på SITT sätt och för SIN egen skull. Där ställs inget enda krav utom ett och det är en ÖNSKAN om att vara nykter. Resten är resan i det vidare livet och där tycker jag det är så bra om man förmår öppna sig ut och ta emot det som finns att få från andra med erfarenheter.
PP, jag är så glad för att du testat på ett möte och att du kom dit och blev den viktigaste personen där, samtidigt med att du fick erfara hur en "återvändare" välkomnades tillbaka. Känns nästan som att jag var med i anden på ett hörn, en bland alla andra.
Jag har en AA-vän som sagt precis det så fint tycker jag, så här: "Man kan alltid supa sig in i AA, men man kan aldrig supa sig ut ur AA" Sant, man är alltid välkommen tillbaka även om och när det tråkiga har hänt. Tillbaka utan att mötas av kritik, ifrågasättanden eller tillrättavisningar, man är fortfarande precis den äkta människan som önskar att vara nykter. det är vad som gäller och betyder.
Vi som tar en dag i taget, vi som har, och kommer att kämpa på varje dag med ännu en nykter dag, på olika sätt vill så gärna dela med av det. Som de äldre och erfarna vittnar om, det blir nästan för varje dag lite lättare genom att man hittar andra strategier och det gäller att njuta av de små små stegens strategi.
Det är, tror jag i alla fall, otroligt viktigt och befriande att bara prata om det, som någon säger, lämna ut sig men jag ser det mera som att bjuda in till tidigare stängda rum. Jag tycker det är mycket viktigt att så gott det går försöka se vad man faktiskt får som nykter, inte så mycket vad man förlorar. Hänt har hänt, det vet vi, det som kommer kan vi påverka själva och hjälp finns! Att be om hjälp på olika sätt är så mycket mera än att gå under i någon sorts missriktad "egenstolthet". En annan AA-vän har sagt så här: "Det gäller att leva så att vindrutan är större än backspegeln", gör det och sikten framåt klarnar medan vägen bakom sakteliga blir suddigare och reellt bakom. Det kräver dagligt arbete, så enkelt är det. Precis just det är det som inte är enkelt.
Jag kommer med spänning att följa din väg PP, som nykter och med AA i fortsättningen. Hälsar Mullegubben till dig och andra!

FylleFia

Så fint att läsa om ditt första AA-möte PP! (Hej förresten ;-)) Jag ska gå imorgon förmiddag, för första gången på tjugo år. Stärkt av dina och Mullemans ord om ickekramande. Mina erfarenheter baseras ju på när jag var en "babe". Som Mm skrev så finns det alltid en minoritet sjuka individer i alla sammanhang man råkar ut för.(Mina ord, inte Mm's).

Det där med att man börjar omvärdera (läs;se) sina relationer när man har nyktrat till tror jag är en oundviklig process. Det finns ju ofta en anledning till ett missbruk och när man äntligen nyktrar till så är det så "lätt" att se det första uppenbara; Relationen. Jag gjorde i alla fall det. Stormade ut från tvåsamheten för att sakta igen närma mig idag. Jag tror att det var rätt för just mig att inte långdra saker, men ibland ska det ju koka långsamt.

Ledsamt med familjemedlem med C. Även jag har varit där. Hängt på Radiumhemmet fem dagar i veckan. Det tär.

Kram (jo, jag kramas när jag får välja själv) / Fia

FylleFia

Hej igen! Borde väl hålla mig "hemma" men det är ju här vi diskuterar AA. Var på mitt första möte på tjugo år igår. Det var lite som PP beskrev det. Ett brett urval av samhällsklasser (vilket hemskt ord) och livsöden. Jag blev bra välkomnad och fick även en medalj eftersom jag just igår firade tre månader. Men vad jag saknade var diskussionen/samtalet. Något som jag faktiskt känner att jag får här. Kändes faktiskt bättre efter mötet när vissa kom fram och pratade snarare än delade. En kvinna erbjöd sig att bli min sponsor men jag tackade på ett fint sätt (hoppas jag) nej. Jag är inte riktigt där än, inte redo. Och vet ni vad som hände då? Jag fick en kram!!! Okej, det var inte så farligt och hon tafsade inte. Min man sa att det har med min framtoning att göra. Att jag helt enkelt ser sån ut att folk vill nypa mig i kinderna. Rar. Ja herregud, kanske tur att de bara kan se ytan. Ni som "känner" mig här vet ju att jag knappast är rar. Nej AA var nog inte för mig, men skam den som ger sig. Har bestämt mig för att gå till samma grupp en gång till nästa måndag. Chocka systemet och kanske vänja mig. I kampen är alla medel tillåtna tycker jag.

Fia