Vägen tillbaka till mig själv

1107 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Stigsdotter
"Hur mår du egentligen?

Mår du bra?!" frågar maken lite... jag tror knappt mina öron... lite anklagande! Jag mår jättebra säger jag med ett fånigt leende och undrar om jag kanske beter mig som om jag har börjat knarka istället för att dricka.

Tydligen har jag blivit mer "oengagerad". Barnen bråkade och jag satt med hörlurar på och njöt av en film. Jag är så trött på att gräla på mina barn, de måste lära sig att lösa konflikter. Sen hade jag ställt något fel i diskmaskinen. "jaha", säger jag, men det är ju bara att flytta på den", det är väl inget att bråka om tycker jag när han börjar gorma. I helgen hade jag sönder en lucka i frysen med ett "hoppsan, ja den där är ju egentligen mest i vägen i alla fall". Gräl då med. Orka gapa!

Jag känner mig mer harmonisk. Jag hetsar inte upp mig så som jag brukade tidigare, gapa och skrika och sedan lugna mig med ett glas vin finns inte riktigt lika nära till hands längre. Min harmoni ses visst som ett icke-engagemang!! Är det kanske det? För, faktum är att det han säger gör mig lite ledsen fast sedan tänker jag, "äsch, strunt samma om han tycker det, det är hans problem"

Suck, tänk att man aldrig får vara riktigt glad...

Myyran (inte verifierad)
Tycker du ska vara glad....

Varför är det så... Så fort vi kvinnor backar lite så blir det sånt jävla liv. Det är hälsosamt att ta det lite piano.
Man KAN INTE bråka hela tiden med allt och alla. För att må bra måste man VÄLJA SINA STRIDER.

Min dotter 25 år brukar fråga mig: "Hur kan du vara så lugn hela tiden?"
Jo, för att jag har TRÄNAT på det. Jag orkar inte gå,och irritera mig på skitsaket. Herregud!

Kan det vara så att din familj inte riktigt hänger med i din förändring. Dom känner inte igen dig, och vet inte hur dom ska förhålla sig till den "nya" mamman och makan.

Prata med dom om det. Förklara att du inte vill vara med och tjafsa.
Livet är kort ochnvi vill må så bra vi bara kan. Och vi väljer våra strider.

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Kram Myyran

kalla
Jag tror att han blir skrämd

Jag tror att han blir skrämd av din styrka och ditt nya jag, låt honom inte ta ifrån dig din styrka genom att låta honom styra.

Hoppas verkligen att du får tid att tänka och växa på din semester, för du är värd så mycket mer//Kramar Kalla

MissH (inte verifierad)
Det där med drömmarna, det

Det där med drömmarna, det har jag också märkt! Det är ju riktigt roligt att sova numera :-)

Och du, han är säkert bara avundsjuk på ditt lugn, tycker du ska skita i hans kommentar. Dina rader inspirerar mig att på nytt ta tag i mig själv, hitta det där lugnet. Känner att jag halkat tillbaka i gamla spår igen. Härligt att du mår bra, kram på dej!

Villervalle
Vad bra tjejer!

När man är så duktig att man slutat supa då kan man göra precis som man vill. Hade jag varit din man Stigsdotter så hade jag också tagit på mig hörlurarna och slutat bry mig om ungar som lever rövare och saker som pajar och jag hade definitivt dragit iväg på någon go ensam resa för att hitta mitt inre lugn.

Ha det Gött!

Vinter i min tr...
Tror som Myyran och kalla,

Tror som Myyran och kalla, att ditt nya jag är lite ovant och skrämmande.

Även förändring som är till det positiva brukar vara skrämmande för dem som står närmast, det finns en märklig trygghet i att allting är som det alltid har varit, även om det är dåligt. Man får nog bara låta det passera, de vänjer sig tids nog..

Stigsdotter
Fast det är ju jag!

...som drar på mig lurarna och pyser iväg på ensamresa ;-)

Nynykter
...inte så skärpt

Hej syrran!

Jag avundas dig dina återvändande hjärnceller. Håller på med vidareutbildning och känner mig ofta lite dum... Det är en ovan känsla. Jag brukade vara bäst i klassen, nästan alltid fatta snabbast. Men det är ju några år sedan nu :-). Jag vet inte om det är flera års överdriven vinkonsumtion eller åldern? Nåja, jag har varit nykter ett halvår men det kanske går att hoppas på ytterligare några nya hjärnceller... Har börjat meditera också för att väcka hjärnan lite.

Sedan jag blev nykter har jag blivit alltmer intresserad av att göra saker som får mig att må bra. Precis som du drar jag mig ibland tillbaka. Jag stortrivs i mitt eget sällskap. Tystnad känns läkande. Och som du går jag inte igång på samma sätt, hoppar inte in i konflikter. Du minns kanske tvättstugetanten som jag skrev om?

Lite ryser jag när jag läser om maken som gormar över att nåt är fel inställt i diskmaskinen... Jag har nämligen haft just en sådan make själv som fick vredesutbrott eller demonstrativt började skramla och smälla i köket när något där inte var till belåtenhet, till exempel fel inställt i diskmaskinen. Huga!

Detta får mig att tänka på "den odiskade koppens syndrom". En lärare i sociologi talade om relationer på arbetsplatser där disken i lunchrummet kan bli föremål för alla möjliga utspel och kampanjer. Din mamma jobbar inte här...Fast hans poäng var att det EGENTLIGEN handlar om andra olösta konflikter.
Värt att fundera över kanske? Den fel inställda diskens syndrom..?

Det gör mig glad att läsa om hur bra det går för dig. Du går från klarhet till klarhet.

Kram från Nynykter

Stigsdotter
Skrammel och smäll i köket...

...jotack. Och att han på något sätt osar missnöje - det känns i min kropp. Och då kan jag inte låta bli att (fast jag försöker strunta i det!) fråga vad som är fel. Ofta kommer det ett "ingenting" till att börja med. Att man ska försöka gissa sig till att något är fel.

Igår morse vaknade jag jättetrött. HAN hade haft svårt att sova. Puffade till mig när jag snarkade och det är väl OK men då känner ju jag hur han liksom osar missnöje, kastar sig irriterat i sängen och så blir JAG irriterad och genast blir det något slags adrenalinpåslag i skallen och så sover JAG dåligt. Usch.

Men jag har tänkt att det är ju lite grann så jag gör ibland också - vill inte riktigt ut med vad det är som stör mig utan slamrar lite extra istället. Fast jag vet inte om jag "osar" sådär som han gör. (syrran NN förstår du vad jag menar med detta "osande"? Ser lite konstigt ut när jag skriver det!) Kanske har han rätt i att jag borde lärt mig vid det här laget att disken inte blir ren om man ställer höga saker i korgen... Kanske är det bara dumt av mig att ursäkta honom? För man kan ju säga saker på ett trevligt sätt tycker jag, man kan visa och berätta, man behöver inte gräla.

JISSES vad jag längtar efter min semester. Har skaffat en ny lila resväska, en ful bag som jag kan ha som handbagage med böcker & dator i. Fasen, jag tror jag ska köpa mig en stråhatt också!! Jag ska ta bussen till Taormina och sen ska jag kolla in alla affärer jag vill där och så ska jag ta en promenad upp till en by som Ledsenfrun tipsade om och så ska jag sitta där hur länge jag vill och njuta av utsikten och sen kan jag gå och shoppa lite till om jag vill. Och så ska jag sitta utanför min lilla bungalow och mysa om kvällarna och hoppas att syrsorna är det enda som hörs (fast SÅ lär det ju inte vara på det stället jag ska till ;-)

Nynykter
Osande...

...känner jag till alltför väl. Det är väldigt jobbigt. Faktum är att jag får lite ont i magen bara av att LÄSA om din man... Det måste ju vara känslor som ageras ut? Och visst, jag gör mig också skyldig till det ibland, men när jag kommer på mig själv med det försöker jag ge ord åt det jag känner istället.

Min mamma var en "osare". Jag blev redan som liten fruktansvärt bra på att läsa av allt det outtalade. Är fortfarande väldigt bra på det. Tyvärr har jag en liten "osare" bland barnen. Minstingen kan verkligen låta hela familjen få veta att han är på dåligt humör eller stressad. Det påverkar mig väldigt starkt, är som att jag tar över hans känslor och själv blir lika arg eller stressad. Det kanske blir starkt för att han är min son som jag älskar? Och kanske tar lilleman (elva år) efter sin pappa? Jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Kan man säga till en elvaåring att det är bättre att berätta vad man känner än att börja smälla i dörrar..?

SJÄLVKLART ska du ha en stråhatt! Slå till på en fladdrig hippieklänning också! Jag är glad för din skull, att du kommer iväg.

Kram från NN

Stigsdotter
Magont...

....var ju inte meningen att jag skulle skicka det vidare till dig ;-) Jag försöker säga ifrån och sätta ned foten - är ju lättare att göra det nu när man inte behöver gå omkring och småskämmas lite mest hela tiden! Dessutom går jag undan och säger åt mig själv att det är värst för honom, det är hans mage som surnar av ilskan och precis som du säger är det väl känslor som finns där och som kommer ut i missnöje över löjliga saker.

Visserligen är det rätt skönt att smälla i dörrar det har jag väl också gjort när jag var yngre men visst kan man prata med en elvaåring som du föreslår. Jag har gjort det med mina ungar (det där med att smälla i dörrar verkar gå i arv!). På 8-åringen bet nog i och för sig argumentet att "tänk om kisse kommer i kläm" mest. 5-åringen lägger ned hela sin lilla kropp på att smälla igen dörrar, men hon gör det åtminstone som hon skriker högt om det hon är arg över så det är inte så mycket "osande" där.

Det är jobbigt att gå omkring och försöka gissa sig till vad någon tycker och känner. Och visst, precis som du blev, så blir man duktig på det med tiden. Men, det tar på krafterna ändå. Och det kan lätt leda till missförstånd. Det är bättre att man säger det man känner istället.

Sen kan man ju vara lite smågrinig och ha ett behov av att gå undan men då får man ju göra det! jag brukar säga åt min man att gå ut och sparka på ett träd istället för att småtjura här hemma :-)

Stigsdotter
Har du haft dille någongång?

Lite roligt ska man ju ha också. Jag visste faktiskt inte att "dille" kom från begreppet delirium tremens: (saxat från Wikipedias artikel om alkoholabstinens).

"Delirium tremens (DT, "dille") är numera ett tämligen ovanligt tillstånd p g a effektiv förebyggande behandling. Tidigare var dödligheten närmare 20 procent i brist på adekvata behandlingsinsatser. Symtomen är varierande medvetandegrad, förvirring, osammanhängande tal, motorisk oro, mycket hög puls, kraftigt förhöjt blodtryck och temperaturstegring.

Hallucinationer, i synnerhet visuella och taktila, är vanliga. DT uppträder oftast på andra till tredje dygnet av obehandlad abstinens och föregås inte sällan av abstinenskramper. DT kräver oeftergivligt övervakning och farmakologisk behandling i slutenvård."

Att man säger att någon har dille på något är således ett rätt allvarligt tillstånd ;-)

Dompa
Bara hej!

Om osande vet jag inte så mkt...anar att min fru osade ibland...men eftersom jag var salong så kände jag det inte. Men jag känner igen det från arbetslivet...det där missnöjet som vissa människor sprider omkring sig utan att ens behöva uttala ett enda ord. Är väl ett slags osande.

Hippieklänningar därmot kan jag tala om i timmar! Hade jag inte haft ansvar för alla dessa barn och djur, räkningar och mat på bordet. Ja, då hade jag föblivit den flummande hippie jag var i min ungdom (Nu tror jag ju inte att NN menade att du skulle tända haschpipan samtidigt som du drog på dig klänningen ;-)). Tycker iaf. att du ska ha både stråhatt, utsläppt hår, hippieklänning och osminkat. Släpp ut Stigsdotter!!! Om så bara för en vecka! Om du vill så kan jag lära dig hur du tillverkar dina egna smycken av snäckor och två andra saker som jag lovar att du har i ditt hem!

Kram på dig min dufva, som snart ska ut på flygtur. Slänger in en näspuss med! Din Dp

Stigsdotter
Idag är jag lite arg

Känns skönt att läsa och skriva här på forumet igen, har inte hängt här så mycket senaste dagarna, det är ju så mycket som måste fixas med småttingar i skolan och ambitiösa chefer.

Inom AA talas det om harm, att man harmas över någonting. Ofta en annan människa. Man kanske irriterar sig på alla idioter som står på fel sida i rulltrappan (om man är 08:a ;-) eller på sölkorvar i kassan på Ica. Det var faktiskt först nu i helgen som jag riktigt insett varför man pratar om detta och om sinnesro, vad viktigt det är och vad sådana känslor gör med dig. Som alkis måste man vara aktsam, man har inte råd att tillåta sig för mycket av vissa känslor, t.ex. ilska, eftersom de ofta triggar igång ett sug efter alkohol. Åtminstone får man inte låta känslorna härja fritt, man måste ge akt på dem, släppa fram dem och släppa iväg dem (alltså, detta är min egen tolkning av sinnesro osv. baserat på lite mindfulnessflum inser jag nu).

I helgen blev jag arg, ledsen och besviken på min man. Där var också känslor av skuld eftersom jag gjort något man egentligen inte ska göra (snokat). Men när alla känslor virvlade runt där när jag gått och ställt mig i duschen, gnisslade tänder av ilska och grät över allt som inte är bra, så kände jag att "fasen vad gott det skulle vara med ett stort glas vin nu". Till och med tanken att "det är ju ingen idé att jag ändrar mig och blir nykter, det gör ju varken till eller ifrån för allt det här dåliga" flög förbi, och slutsatsen av den var ju naturligtvis att jag ju lika gärna kunde dricka något.

Som tur är kan jag numera tänka tanken ut: ja och på vilket sätt skulle alkohol hjälpa? osv. Varje gång jag känner ett sug så kommer det ett rungande "nej tack!" i tanken strax därefter. Ibland blir det jobbigt för det dyker ju bara upp ett nytt "dryckesargument".

Men, de går att avfärda de tankarna. Värre är det med de ledsna och arga tankarna.

Varför är det så svårt att ta till sig sin egen magkänsla? Som ni vet har ju jag funnit att AA är bra för mig. Det är, kan man väl säga, ett andligt handlingsprogram som handlar mycket om att "lämna över sig". Att bli, och fortsätta vara, nykter är inte alltid något man klarar av själv utan det krävs hjälp av en "högre makt". Låter lite flummigt men alla medel är tillåtna tänker jag och har därför köpt detta. Eftersom jag ju redan är medlem i svenska kyrkan så har jag tänkt att jag ju kan passa på att utnyttja medlemsskapet fullt ut: jag försöker lära mig att be och ta till mig lite av kyrkans budskap (alltså, som jag ser det är det väldigt mycket samma-samma i olika religioner, filosofier och livsmetoder (yoga, mindfullness, buddhism, kristendom you name it) - det handlar om att lyssna inåt och att öppna sitt sinne utåt. Och det fungerar ju. Min vilja att dricka blir mindre och mindre. Jag känner mig rofylld och glad på ett sätt som jag inte gjort på länge!! Inte jämt förstås, men ofta. Jag försöker känna tacksamhet, jag känner en glädje när jag vaknar på morgonen och inte är bakfull.

Nå, det jag nu har gjort är rent konkret, ja ja, konkret, men ni fattar. Jag har bett att få bli vägledd. Det handlar om mitt äktenskap. Det är så mycket som inte är bra, mycket som skulle kunna vara bra. Jag inser att jag ju inte bara ska lägga benen på ryggen för det är ju aldrig ens fel att två träter. Visst. Jag har bett att få bli visad hur jag ska göra, eller snarare vad jag vill. Att jag bestämmer mig för vad jag vill och inte bara låter tiden gå. Att inte agera är också att acceptera. Livet blir vad man gör det till. Lever jag det liv jag vill leva? Och så vidare... Jag glömde för en stund bort att det ju är det här jag ska fundera över på min kommande resa, fick visst lite bråttom där ;-)

Nå, kort därefter fick jag för mig att jag skulle göra det där som man inte ska göra (snoka). Jag har inte gjort det på ett tag, jag har bestämt mig för att lite på min karl, jag har talat om för honom vad jag tycker om det och, vad viktigare är, jag har sagt till mig själv att händer det igen så vill jag inte mer, då släpper jag honom, i vart fall om det inte sker samtidigt som det skett en förbättring i vår relation i övrigt eller han inte visar vilja att förbättra. Men, nu fick jag alltså plötsligt för mig att göra det igen, och fick då bekräftat att han inte har upphört med det. Några förbättringar i övrigt har inte skett annat än att vi bråkar mindre vilket jag tror är en följd av att jag inte drar igång gräl på samma sätt, dessutom sätter jag ned foten på en gång när jag tycker han beter sig illa eller grälsjukt. Numer kan jag göra det för jag behöver inte skämmas för mig längre, jag behöver inte oroa mig för att jag sagt något som jag inte kommer ihåg osv.

Egentligen blev jag väl bönhörd där. Jag har ju nämligen sagt till mig själv att händer det igen så går jag. Men eftersom jag ju faktiskt är en skeptiker kan jag inte bara köpa det där flummet rakt av utan tänker naturligtvis det ena och det andra som kastar skuld dels på mig själv, dels ursäktar honom, och, den här var ny - tanken att det kanske är ett beteende som han inte kan sluta med, för att han är beroende eller sjuk.

Varför kan inte livet vara enkelt? skulle vi tröttna på det med kanske? Tack till den som eventuellt orkade kämpa sig igenom detta som jag inser att snudd på obegripligt eftersom jag skäms för mycket för att skriva i klartext. Suck.

höst trollet
Hej Stigsdotter!

Jodå, man FÅR vara arg... egentligen är det ju sig själv man är arg på eller skäms för..
Det är inte så himla lätt, det där med tilliten.. Speciellt inte om man blivit förd bakom ljuset några gånger.. (då skäms man ÄNNU mer, eftersom "alla andra" visste men inte jag)
Man tycker att andra skrattar bakom ryggen åt en, men så tror jag faktiskt inte att det är i verkligheten!
Vill också tacka för kommentaren om alkodansen! känns skönt med "okända" som bryr sig! Tack hjärtat, det värmde!!!!
Ta du nya tag, vi är här tillsammans och måste inte vara så förb*t perfekta och duktiga hela tiden.
Själv har jag stunder då jag vill be alla "klämkäcka" dra så långt pepparn växer.. Tills jag inser, att det är för att jag trycker ner mig själv, som "alla andra" verkar klämkäcka...
Strunta i att vissa saker verkar flummigt, en bön från hjärtat sätter igång, om inte annat, ens egen inre kraft..
Visst, ingen kan bevisa att Gud finns, MEN det finns ingen som med säkerhet kan bevisa att hen INTE finns heller..!
kram trollet

MissH (inte verifierad)
Hej Stigsdotter!

Vill börja med att tacka för raderna du skrev om ilska, jag är en person som lätt triggar igång den där "sölkorven-i-kön-ilskan" och behöver ständigt påminna mig om att tagga ner. Så tack igen för det, ska strax gå från jobbet och då är det som värst, då retar jag mig på allt. Ska andas i fyrkant hela vägen hem.

Trist att läsa om din situation med din man, relationer är banne mej det svåraste som finns tror jag. Att veta om man ska stanna eller lämna...jag är egentligen fel person att komma med råd, är en sån som alltid velar, går och studsar tillbaka som en jojo tills jag till slut får tummen ur att lämna på riktigt. För det är så jäkla svårt att veta om man gör rätt. Och så vill jag alltid ha en liten glimt av framtiden, är gräset verkligen grönare? Kommer jag leva ensam i en stuga i skogen med 28 katter om tio år?

En väninna frågade mig i veckan om jag tror på ödet, om saker som händer har samband och kan visa hur man ska agera. Jag svarade att jag tror på tecken, om man vill se dem. Om jag har ett beslut att fatta men inte riktigt vågar, är det lättare att tänka att det var ödet som bestämde åt mig. Så får jag en liten gratisskjuts framåt. Nu köper du ju inte flummet rakt av som du skriver, men du verkar ändå vilja ta något beslut, eller få någon slags vägledning? Jag förstår dig, det där velandet skapar ångestklumpar i magen! Du undrar varför det är så svårt att ta till sig sin magkänsla. Jag tror att det kan bero på att man är van vid att smita undan ifrån den, eller att man inte riktigt litar på att man känner rätt. Men det är ju det vi håller på att komma tillrätta med nu när vi inte dricker. För varje dag växer självkänslan lite, och jag vet att du så småningom kommer att komma fram till ett beslut. Det kanske behöver få ta lite tid bara?

Skäms inte för att du snokat, har tilliten fått sig en törn innan är det väl inte så konstigt att du försöker försäkra dig om att det inte händer igen? Jag kom på min förra pojkvän med en massa trams i och med att jag snokade i hans telefon och det är jag glad över att jag gjorde, vill inte slösa bort mitt liv på en idiot! Sen får det ju finnas gränser naturligtvis, men att man ser om sitt hus tycker jag inte är konstigt alls.

Jag vet inte alls om det jag skriver ger något, försöker att inte styra åt något håll, det är ditt beslut. Men så vill jag bara säga en sista sak: att du står och gråter i duschen...känner så väl igen känslan. Ta den känslan på allvar, sopa inte bara undan den med ett "överkänslig" eller "PMS" eller liknande.

Kram på dig!

kalla
Hoppas att din resa kommer snart!

Du behöver verkligen komma iväg och tänka på hur DU vill ha det. Ibland lever man med en en fantasi om hur bra det var förr, men tittar man på det så är förr också en fantasi.
Finns ingen som kan råda dig och tecken kan man tyda hur man vill, så ta dig tid under din resa att hitta dig själv och ta fram målbilden hur du vill att livet skall vara.

Skickar kramar, styrka och lite sund ilska//Kalla

Adde
Kruxet

med relationer första året är att de stjäl fokus från mig själv och min nykterhet.

Jag var/är ju gift (fortfarande :-)) ) och jag hade inte tid med att kolla min fru och det var så kymigt att jag runt första årsdagen funderade över varför vi egentligen var gifta. Jag hade en egen relationskris där ett tag innan jag blev överens om att detta var min alldeles egna lilla fru som jag faktiskt älskade. Och gör så fortfarande. Hon var omedveten om min lilla kris och jag är glad för att jag inte drog in henne i den.

Det finns ju en anledning till att man rekommenderas att hålla byxorna på första året men i en fast relation kan ju det bli lite knepigt. Jag själv hade inga som helst problem med att leva i celibat första året för jag hade mer än heltidsjobb med att jobba med mig själv och upptäcka den man som jag faktiskt är. Och hustrun gick igenom ungefär samma utveckling så när vi återigen förenades så var vi som 2 fjortisar första gången.

Men jag förstår dig Stigsdotter och problemet kan växa och bygga bo i skallen så......vanliga rekommendationen............gå på möte och häv ur dig.

Var försiktig nu vännen ♥

Ps Hur gör man för att andas i fyrkant ?? Svar till En som aldrig frågat förr :-)) Ds

Dompa
Spontan tanke!

Om skorna skaver så ska du ta av dig dem! Yep! Bara rakt av... (Återkommer om detta som är ett mkt intressant och smärtsamt problem, men nu ska jag utfodra flocken). Du ska inte behöva gråta i duschen. Kram och så/R

Askan
Stigsdotter

Jag har egentligen ingenting att tillägga, jag vill mest säga att jag tänker på dig.
Du ska inte skämmas för att du snokat och du ska inte skämmes för att du inte vågar lita på din magkänsla utan ber om ett tecken.
Att gå på magkänslan innebär ju att man måste stå till svars alldeles själv och bära allt på sina axlar och det är för tungt ibland. Be om hjälp, vägledning, tecken - innerst inne (i själen om man så vill) så vet man nog redan, precis som du skriver.
En liten fråga bara, vet maken om att du ogillar det han gör så till den milda grad att det kan vara det som kostar honom hans äktenskap?
KRAMAR!

MissH (inte verifierad)
Andas i fyrkant

Frågar man inte får man inget veta! Det är en andningsteknik man använder vid ångest tex. Man letar upp en fyrkant, kan vara ett fönster kanske, och så följer man varje sida av fyrkanten medans man andas in-håller andan-andas ut-och håller andan. Är du riktigt vass kan du bara visualisera en fyrkant.

Adde
Häftig

andning :-))

Maria42
Tycker inte

Du gjorde fel som snokade. Tydligen har du haft anledning och då finns ingen tillit, den får man förtjäna. Vet ej vad han gjort men bara du kan göra bedömningen om det är ngt du kan acceptera eller ej. Tänker på dig, Kram!

Stigsdotter
Tack för att ni finns!

Det är rätt häftigt faktiskt vad bra det kan kännas att ha en massa osedda och så gott som okända människor som sina vänner.

Jag tar till mig Hösttrollets kommentar om gudsbevis, om vi inte kan bevisa att han inte finns så finns det en chans att han lyssnar. Om inte annat så sätter en bön från hjärtat som sagt igång den egna inre kraften. Och MissH, jag tror också att vi, kanske de flesta av oss faktiskt, är vana att smita undan magkänslan. Vi som dricker dränker den lilla rösten som försöker göra sig hörd.

I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden. Men, jag kommer mer och mer fram till tanken att jag kanske inte längre vill eller orkar försöka Fast sen säger jag ju till mig själv att jag inte har försökt. Eller har jag det? Ni hör ju vilken velpotta jag är. Men precis som Askan säger så blir det ju så att om man väljer att lyssna på den lilla rösten så måste man ju själv ta ansvaret för beslutet. Tänk om det blir fel beslut? Fast var det inte någon som sa att man aldrig ångrar det man gjorde bara det man inte gjorde?

Och Adde, det där med att behålla byxorna på är inget problem. Snarare är det det som är problemet. Att jag får behålla byxorna på medan maken roar sig framför datorn när andan faller på. Om andan faller på med mig så kan han inte. Varsågod nu fick ni veta mer än ni ville :-o Och Askan, ja jag har gjort klart för honom att jag inte accepterar detta. Problemet är ju att han inte vet att jag vet att han återupptagit denna sysselsättning efter ett tag nu. Och för att förekomma eventuella funderingar om det moraliska kontra omoraliska angående porr så vill jag bara meddela att det finns grader i helvetet... man måste ha sin gräns någonstans. Äsch... jag kanske hör hemma i forumet Familjeliv istället...

Nå, vad som än händer så tänker jag inte dricka! Så det så.

Tilde
Jag är sällan

inne och skriver men nu ta mig tusan...
Du söta fina stigsdotter så skriver jag till dig.

DU ÄR VÄRD BÄTTRE!!!
Ang ditt senaste inlägg.

Kramar Tilde

mulletant
Visst är det

härligt med vänner! Osedda och välkända faktiskt... Ni är så viktiga och nära vänner för mig och du hör absolut hit Stigsdotter.

När jag läste dina rader som börjar "I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden." och vidare hur du beskriver dig som velpotta... att du snokat och försöker döva magkänslan så tänkte jag att du skriver som en riktigt genuint äkta medberoende. Och varför skulle du inte vara det med dina erfarenheter från uppväxten? När jag kom till den smärtsamma sanningen (för visst gör det ont att avslöja honom, väcker alla möjliga svåra känslor?) tänker jag att han är sexberoende, på sitt sätt. Ursäkta, kära syster, ifall du tycker att jag är helt på fel.

Jag ursäktar inte honom på minsta vis vill bara dela mina tankar. Vårt vanligaste svar på medberoendesidan är kort sammanfattat - säg vad du ser, kräv att h*n söker hjälp, ställ inget ultmatum innan du är säker på att du orkar genomföra det och har din plan konkret och klar. Om du inte läst "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken - gör det. Han beskriver processen i missbruket oberoende vad som missbrukas. Jag kan föreställa mig (ursäktar inte) att din man känner stor skam både när han syndar och när han inte "kan". Styrkekram från din syster! / mtA

Dompa
Ja du vännen min!

Jag tror (tror!) att du måste erkänna snoket för honom. För att kunna konfrontera honom och ge honom en chans att ändra på sina datavanor. Du mår ju inte bra av situationen och han bör ju få veta det för att eran relation skall kunna förändras. Skäms inte för att du har snokat. Håll huvudet högt...nu är du nykter. Du är ingen tokig "fyllkaja" som överreagerar och blir hysterisk.

Om du inte kan leva med porrsurfande så ska du inte behöva göra det. Nej, när det gäller det moraliska så har jag inga invändningar. Tror en viss del porr kan vara livsnödvändig...för t ex. handikappade och loonies som aldrig skulle få ngt annars. Men lever man i en relation så bör båda tycka att det är helfestligt.

Jag är så glad att din resa närmar sig och du får din ensamtid till att tänka efter hur du verkligen vill leva ditt liv. Tror också att det är sant att man oftare ångrar det man aldrig gjorde än kanske de felval man har gjort. Jag tycker inte om att du delvis tar på dig skulden...vilken skuld? Vad har du gjort? Det är enbart hans beslut!!! Vad han väljer att göra.

Nu blev det djävligt virrigt men jag är hemskt trött. Ta till dig det som Tilde och mt skriver här ovan. Kramar om dig, lilla fina dufvan. /R

höst trollet
Bra att du inte tar till A!

Jag moraliserar inte över vare sig porrsurf eller annat, så länge folk inte gör någon annan illa!
Kan det vara så att din man föröker byta ett intresse(alkohol) mot ett annat?
Och sedan fastnar i båda..? Är man en "missbrukar-personlighet", har man ju svårt att se när något blir en mani!
Skäms inte! Du har ju anat att han inte är ärlig mot dig, men ta en ordentlig överläggning med dig själv, om vilka av hans beteenden som gör dig illa!
Din fria viljas yttersta gräns finns där en annan människas fria vilja tar vid. Och det gäller din man också!
Klarar man inte av dessa gränser, så ska man kanske inte bo ihop..?
För en sak är säker, kärleken blir inte större av att man gör våld på sig själv, för att "passa in" i den andres alla önskemål.
Finns inte den ömsesidiga repekten och viljan så är det mycket svårt!
Jag säger inte att du ska dra, utan att ha försökt, men det får inte bli bara en "läpparnas bekännelse" från din man.
Vi vet ju vid det här laget, att missbrukare snabbt lär sig att det är mycket enklare att få förlåtelse, för något de gjort ( de gör gärna stor-pudlar om det gagnar dem) än att be om tillåtelse för något de vet att man inte gillar!
kram "trollet"
ps. Vinet åkte ut i slasken ;-P

Stigsdotter
Medberoende?

Ja, det är nog något man blir när man väldigt gärna vill att situationen skall vara en annan än vad den är, och att man då väljer (medvetet men lika ofta omedvetet) att inte se eller att agera när man ser. Är det en bra sammanfattning på medberoende MT?

Jag tror, eller snarare vet, att du har rätt i det du säger om att han är (åtminstone var) beroende på sitt sätt och att han mår dåligt av det.

Nu tänker jag skriva ned allt i denna historia, mycket för att jag vill ha det på plats för mig själv, man glömmer så lätt.

För ca 5 år sen (oj vad tiden går fort)tröttnade jag på att vi hade det så dåligt. Jag saknade kommunikation, glädje och sex. Det var/är ju småbarnsår för oss, då var minstingen 2 år och den stora 4. Som småbarnsförälder kommer man ju inte till så värst ofta och livet är jobbigt men jag saknade nu den regelbundenhet vi hittills haft även om det blev alltmer sällsynt. Jag undrade vad han gjorde istället och kände mig mycket ensam där jag oftast gick och la mig själv och han satt uppe. Jag vet allvarligt talat inte vad jag letade efter men jag fann i alla fall spår av porrutnyttjande som hade skett sedan flera år tillbaka, tycktes ha börjat efter att vår äldsta föddes och eskalerat i "det värsta" under det att jag var gravid med vår andra (ja, vi fick faktiskt till det, EN gång, jag vet exakt dagen ;-)

Det som stör mig är tre saker. Dels att han under den här långa tiden har "utvecklats" i sin porrkonsumtion, från små playboytjejer med plasttuttar till manliga muskelknuttar till kvinnliga muskelknuttar till lesbiska tjejer till den tredje typen av porr som jag bara inte kan acceptera.

Min uppfattning om en fast relation är att man utvecklas tillsammans, inte minst i sängen. Här hade han testat och utvecklats på egen hand medan jag, och här är den andra saken jag stör mig på, när jag var gravid tillhörde jag den andel kvinnor som går omkring konstant pilska - vi hade kunnat ha det hur kul som helst tillsammans. Jag hade föreslagit allt från gemensam filmtittning till att åka iväg på Ålandsfärja och leka rollspel ("träffas" i baren på båten, skitlarvigt tyckte han :-) Men han, han tyckte att jag var tjock och osexig och föredrog att sitta framför datorn med en hushållsrulle (eller ja, jag vet inte, "jag försöker undvika det" sa han när jag frågade om han satt där och r_nkade också).

Vi pratade om det här för ett par år sedan och jag fattade då att han mådde dåligt. Då berättade jag att jag hade snokat och han blev naturligtvis arg för det men jag tror att den egna skammen tog över den ilskan (känner igen detta från mig själv, man sväljer en del saker bara för att man själv inte har rent mjöl i påsen). Dels förstod jag (efter ett tag) att han höll på med det för att han mådde dåligt dels gjorde det honom fylld av alla möjliga jobbiga känslor, många samma som jag kände antagligen. Och jag, jag hade tagit reda på, och här har ni verkligen ett exempel på medberoende, att den här typen av porr ägnar man sig åt när man upplever krav och press (från småbarn och fruar till exempel) och jag gav honom en utväg här för visst var det så han kände. Sedan att jag också tyckte det var jobbigt att bli småbarnsförälder med volvo & villa & skadetnuvarasåhärrestenavlivet?-tankar, DET verkade inte ha fallit honom in. Enligt min uppfattning, igen, när man befinner sig i en långsiktig relation, då PRATAR man med varandra om sådana saker.

Min inställning till porr är lite kluven. Så länge som man vet (och hur vet man det egentligen?) att porren är "kravmärkt" d.v.s. alla inblandade är nyktra, medvetna, frivilliga och hyfsat betalda kan det väl vara OK. Men egentligen anser jag, och vet att det ofta är, lite samma sak som med piratkopiering: "det är väl inte så farligt?" säger en del. Nä, men de som sysslar med sådant och tjänar pengar på det sitter inte hemma i egen verkstad och knåpar ihop fakeväskor eller spelar in filmer med tjejkompisarna i garaget, det är brottslingar vars verksamheter även innehåller sådant som barnarbete, slavarbete, trafficking, narkotika, försäljning av falska läkemedel som folk dör av, beskyddarverksamhet osv osv.

Oaktat min uppfattning om porr så är sådan porr som går ut på att män våldför sig på kvinnor som sover eller har drogats inte OK. Där har jag en gräns och det talade jag om för honom. Bli hungrig ute och äta hemma kan vara OK men jag accepterar inte att vara gift med en man som inte vill ha sex med mig utan sköter det själv någon annanstans, sen bryr jag mig inte om att man kanske trivs med en drogad kvinna som inte gör motstånd eller ställer krav bara för att man själv är lite stressad - då får man lösa det problemet istället.

Han slutade ju med detta, inte mycket i övrigt har dock blivit bättre men där har åtminstone funnits en vilja. Sen att jag har svårt att tänka bort detta äckliga hör ju också till bilden men jag har åtminstone försökt, och i och med att jag hittade en psykologisk förklaring så gick det hyfsat (medberoendebeteende?). Men, jag har tappat mycket i respekt, det har jag. Sen har jag ju förstått att mitt drickande har en del skuld i hans dåliga mående. Han har väl tappat en del respekt för mig också kan tänka. Som han sa någon gång att han inte riktigt kunnat slappna av när vi varit ute, särskilt när barnen varit med, för han visste aldrig om det gick att räkna med mig eller om jag skulle dricka för mycket. Det är svårt att prata om drickande också, de gånger han gjort det har det ju bara blivit gräl. Han har väl inte sagt saker på rätt sätt, utan anklagat och jag har fräst ifrån på en gång mitt i min egen skam och skuld och allt vad det nu är.

Jag märker på honom när han kommer in i en dåligtmåendeperiod. Det är väl då han hamnar framför datorn. Just nu är han stressad för att han går en krävande kurs samtidigt som det är jobbigt på arbetet samtidigt som hans fru slutar dricka och helt plötsligt börjar bete sig "så jävla oengagerat!" (inte längre hetsar upp sig över småsaker, väljer sina strider, ser glad ut). Förändringar är väl jobbiga.

Utopi? Hemmet och familjen är för mig den trygga punkten från vilken jag kan hämta kraft, den skall inte dränera mig. Det är där jag ska kunna vara mig själv och utrycka farhågor, rädslor, planera framtiden osv. Det är det som skall vara mitt centrum i livet, mitt liv. Jag vill också ha ett bra, utvecklande arbete men DET ska inte vara det enda jag lever för. Livet är för mig, det som pågår runtomkring, det är där jag använder pengarna jag får för mitt arbete.

Kanske är det naivt att önska detta. När jag ser mig omkring inser jag ju att inte alla har detta. Svårigheter finns alltid, det tillhör livet, men om man kan stå mitt i dem och ha varandra så klarar man det ju. Som Mulletant och hennes gubbe, du anar inte vad avundsjuk jag är på alla era samtal, ni verkar lyssna på varandra. Såklart har ni kämpat för att komma dit, men det, och det är en stor poäng, är ju också en del i livet, att ni har haft samma mål och önskemål med er relation. Att överhuvudtaget uttrycka ett önskemål med sin relation. Om jag pratar om framtiden blir min make så stressad och arg för han tror att det handlar om en massa krav som ställs på honom om än det ena än det andra...

Nästa år är det vår 10:e bröllopsdag. Å ena sidan tänker jag att jag inte vill kasta bort all den tiden å andra sidan tänker jag att den såklart inte är bortkastad men att vår resa tillsammans måste ta slut - har vår gemenskap inte uppnått allt det där jag vill ha på så lång tid så lär den aldrig göra det. Jag vet inte heller om jag vill ha det med honom heller längre. Det är kanske för sent. Sen tänker jag att jag är naiv och ego. Men, jag behöver i alla fall inte känna skam längre, jag kan stå rak och har jag glömt vad jag sa igår så beror det på att jag var trött eller har dåligt minne, inte på att jag var full i alla fall. För jag dricker inte längre.

När jag för några dagar sedan bad min HK om insikt och att få bli visad vilken väg jag ska gå var det ju något som fick mig att snoka igen. Han skämdes väl så mycket sist så han frågade aldrig hur jag visste, och jag berättade inte heller att jag hade lösenordet till ett särskilt hotmailkonto dit han gör beställningar på abonnemang på olika mer eller mindre trevliga sidor. Lite svårt att glömma lösenordet eftersom det (för helvete! ursäkta svorglosan) består av en kombination av mitt namn och mina födelsedata. Där kunde jag ju konstatera att det fanns nya inköp från i somras, från när han var ensam hemma på semestern och satt uppe på nätterna eftersom han hade sovmorgon. Detta var väl egentligen ett svar på vilken väg jag skall välja, har jag sagt att jag inte accepterar detta så gör jag inte det. Då måste jag göra mitt val. Ett val kan ju även vara att acceptera men då måste det vara ett aktivt val. Jag kan också välja att inte göra någonting. Men detta är också ett val. Kan jag stå för det valet? Nej, det känns fegt.

Imorse hade vi ett gräl som slutade med att han hotade med skilsmässa eftersom jag tar all energi från honom. Jag ringde upp en stund senare och fick lyssna på svararen där jag meddelade att han dels nu fick vara så god och följa med till på familjeterapi vare sig han vill eller inte, att han omedelbart skriver på äktenskapsförordet jag tagit fram samt att han kan dra åt hel_ete. Det där sista kändes skönt men lite onödigt. Kort därefter ringer han och ber om ursäkt för att han beter sig som en skitstövel, ska visst skriva på och gå med. Jag tror han inser allvaret nu. Nu är det jag som talar, det är inte mitt alkoholmonster (som väl för attan inte är den som har talat alla gånger genom åren heller, även om den naturligtvis har hörts ibland!).

Pust. Det är skönt att skriva av sig. Och det är bra för jag ser en massa saker som jag inte borde ha accepterat. Gud vad jag längtar efter min resa. På lördag om två veckor bär det av!!

höst trollet
Kan det vara så, att han

Kan det vara så, att han rentav försöker provocera dig? Mitt ex, gjorde så, för att HAN inte skulle behöva vara den som tog första steget till en skilsmässa..
Nu funkade inte det, eftersom folk tyckte att han uppförde sig som en idiot.. Och efteråt har det krupit fram, att han inte ville vara den som "bar hundhuvet"..
Bara en undran...
Håll huvudet högt!
kram/ trollet

Sidor