Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

ÄnnuEnVindåre

Hej Dompa vilket elände med tårna. Och allt på en gång med deppet också. Jag tror inte du fattar själv vilken resa du gjort och gör nu och hur den kommer påverka alla runt omkring dig. Kanske till den grad att du inte alls tycker att du måste flytta när röken lagt sig så småningom. Nej just det, du har börjat röka nu så den metaforen funkar väl inte. Aja.

Du får mig att med ett stort leende tänka på den där Lindeman-gubben (Hasse och Tage) som vankar runt i sin vedbod och fräser "far åt helvete" åt alla som kommer i närheten. Det låter som det är sådana dagar du har nu och jag tycker att det låter rätt befriande, hur jobbigt det än är.

kram
VD

Dompa

Läste om F... och hans hjärntumör....tre tår känns som det kvittar. Visst är jag en grinig fan som vankar omkring i min "vedbod"men samtidigt tänker jag... lessenfruns historia med den ryska vodkan. Messen. Får mig mer och mer övertygad om att mina ongar inte ska gå igenom det... jag läser om m....och hennes mans slip... Jag läser om er andra föräldrar...om Nn:s nyktra dotter...och mitt beslut växer... Rädda vad som räddas kan! Mina barn ska inte behöva göra Norrland.../R

Dompa

Det finns de som har det mycket värre. Men lite måste jag gnälla. Har ni en aning om hur ofta man kommer åt ngt med tårna? Varje dag? Nu är varje stolsben en presumtiv smärtkälla. Varje touch en ilning av smärta. Men, men det håller mig allert. Så här skulle man reagera på varje alkoholklunk...skulle bli lättare att avstå då.

Känns iaf. psykiskt bättre idag. Efter många dagars depp ser jag lite ljus. Mer och mer övertygad om att min flytt till varmare breddgrader ska bli av. Det enda som talar emot är barnens mor...att de ej har samma tillgång till henne. Men nu bor hon två kilometer ifrån dem och lyckas inte ens pallra sig dit en gång i veckan. Jag vet att hon har ett personligt helvete...men hon har väl för fan skyldigheter också? I drygt tio år var vi en familj. Att jag är uträknad är helt ok...men hennes barn? Betyder de ingenting? Min svåger och svägerska gör verkligen ett jättejobb. Med sina egna har de fem ungar hemma...varje dag.

Men om två veckor checkar jag ut...skulle väl behöva en månad till. Men nu är det dags att återta kommandot. Flytta hem till huset. Fostra mina barn. Kasta ut den vackraste...nej, inte på gatan...hon får bo i svågerns lillstuga tills hon har fixat ngt annat. Hör att hon dricker varje dag. Vill inte ha hjälp. Umgås med likasinnade. Har noll planer eller visioner. Inget jobb. En del av mig älskar henne fortfarande...men inte en chans att hon får sabba mina barn. Det blir tufft...men nu ska jag fixa detta. Nykter. Ska faktiskt fortsätta med Naltrexon ett tag när jag kommer ut. Här på hemmet tror det inte på det. Men jag kommer att plocka russinen ur varje kaka jag får.

Nu vaknar hemmet. Frukost och delning väntar. Rutiner.../R

Stigsdotter

5:56 förresten, vad morgonpigg du är :-) själv sover jag så länge jag kan sen får jag lite lätt ågren över vad mycket jag skulle hunnit med bara jag gtt upp tidigare...

Det gör mig så ont om din vackra fru som verkligen tycks må jättedåligt just nu. Kan låta hårt men det är bra att du koncentrerar dig på dig själv så att du klarar dig och dina barn åtminstone får EN nykter förälder.

Du kommer alltid att älska henne eftersom hon är dina barns mor och för deras skull ska du också göra det. Men vi vet väl att inte ens när man själv står stadigt på jorden, utan alkoholproblem, deppiga dagar och trasiga tår kan man rädda en annan människa som är alkoholist, särskilt om denna människa inte själv vill ha hjälpen.

Och du, om du tycker att Naltrexonet hjälper dig så ska du självklart fortsätta med det ett tag till. Såsmåningom klarar du dig utan dem men kan det vara ett stöd i början därute i verkligheten så måste du som sagt plocka det russinet!

Kram på dig!

Lilja-12

Fascineras av din styrka i ALLT du har omkring dig! Exet, barnen, dina egna krämpor!

Måste du checka ut om två veckor? Får man inte stanna längre?

Men du märker att du har en PLAN? Hälften vunnet då!

Håll fokus nu för fasen!
Du har så mycket styrka inom dig och mer kommer att framträda ju längre du är nykter.

Liljakram till en sån fajter!

ÄnnuEnVindåre

att ladda upp bilder här skulle jag lägga min finaste av körsbärsträden som just nu blommar i kungsträdgården. I hopp om att det skulle få dig att känna att det går rätt bra att bo här söderöver, någonstans.

Har du förresten läst Tusen små bitar av James Frey? Det finns en scen i den där tandläkaren gör några rotfyllningar och löständer på honom utan bedöving, för att han är inlagd på ett behandlingshem. Det blev värsta rabaldret om den där boken, som jag älskar btw, för att det visade sig att allt inte var sant, bland annat det där med den långdragna tandläkarplågan utan smärtlindring. Till och med Oprah var helt förstörd för att hon tyckte att hon blivit lurad. För killen hade nämligen fått bedövning.

Men här i Sverige, lutheranismens och det sammanbitna lidandets land, här praktiserar vi detta i praktiken. Ingen bedövning till missbrukarna, vad som än händer. De får skylla sig själva (liksom kvinnorna som skär sig i armarna och blir hopsydda utan bedövning, med det är ett annat inlägg)

Du får ursäkta men det är rätt knäppt och just därför även lite småroligt

Trevlig helg alla snyggingar
VD

kalla

Klart du skall använda den hjälp du tycker du behöver för att nå dit du vill. Skickar dom bara hem dig, men det måste väl finnas ett planerat stöd när man kommer hem eller? Vågar nästan inte fråga för jag hoppas så att det finns stöd när man kommer hem.
Så lyssna på Lilja och håll focus nu Kram, styrka och stolthet Kalla

Dompa

Yep...men detta är ngt nytt. Sedan jag slutade med kvällswhiskyn i soffan framför TV:n. Då kunde jag sitta där till 2 på natten trots jobb dagen efter. Inbillade mig att jag kopplade av...fast jag faktiskt bara drack mig till sömns. Till saken hör att jag mycket sällan har sett ett tv-program jag gillar. Med undantag av ngn bra film eller dokumentär tycker jag att det mesta är ren skit. Nu när jag är nykter tycks det ännu värre. Mitt liv är för kort.

Så efter middagen som vi äter 19-20 här är det bara lite kvällssnack om hur dagen varit. Vad har vi lärt oss, vad har stört...etc. Sen är det fritid. Då tar jag mig en långpromenad/korthalt. Kryper i säng med en bok och somnar oftast före 23... Vilket innebär att jag vaknar vid 04/05. Tycks ej ha samma sömnbehov som andra som försöker nyktra till. Men jag gillar mina lugna mornar.

Har ej läst boken VD, men nu står den på min "att läsa lista"...låter spännande. Mindre spännande var det om att höra om de unga armskärar flickorna som blir hopsydda utan bedövning. Fy fan, är det sant? Anar att det är så eftersom du verkar veta. I mitt fall gjorde väl ickebedövningen så mycket. Eftersom det ändå inte gick att göra mer än spjäla och tejpa. Men visst hade en spruta suttit fint när doktorn höll på.

Har sett körsbärsblommorna i Kungsträdgården, senast ifjol. Håller med om att det är vackert...men det är ju så kort...

Alkoholterapeupt ska jag börja hos efter utskrivningen...så inte blir jag bara utkickad. Skulle säkert få stanna ngn vecka till också. Men nu måste jag ut...jag vill ta itu med vardagen. Jag vill tro att jag fixar det. Här i detta "icke liv" kan jag ju inte trycka för evigt. Håller focus, har inte ens köpt nya cigg...trots att det smakade så gott ;-). Ha en skön nykter lördag. /R

PiL

Ha ha, du kan nog hoppa över det där frågetecknet efter rubriken (Morgonpigg?), det känns lite överflödigt sådär lite innan kl.06 :-)

Med risk att framstå som en sur Svensson så håller jag med, tv-tablån är ett sorgligt kapitel på senare år, med eller utan alkohol i kroppen.

Minns förresten att du i tidigare skede funderade kring Naltrexon och huruvida detta kunde tänkas vara beroendeframkallande eller inte, men Mr Addicted Personality kan med stor säkerhet hävda att det inte är det. Jag tänkte samma tanke inledningsvis då det fungerade väldigt bra på mig, att nu ersätter jag ett beroende med ett annat, måhända att det senare är något mer hälsosamt, men dessa farhågor kom helt på skam. Å andra sidan fick jag mot slutet en alltmer tilltagande känsla av rastlöshet av Naltrexon, så det kan ju ha underlättat att sluta.

En annan rolig grej som måste kommenteras är att du uppfattat mig (och PP har jag för mig) som typ macho-sport-killar ungefär :-) Om PP är det må vara osagt, men för egen del stämmer det inte alls särskilt bra, visst har jag ett snudd på osunt fotbollsintresse men jag är oerhört egen, en kuf enligt vissa. Om det är bra eller dåligt må vara osagt, men helt klart är det så. De värsta dragen har slipats bort med åren och i vuxen ålder är jag rent utav hyfsat "normal", åtminstone på ytan ;-) Jag minns en musiklektion på mellanstadiet, vår lärare hade i högst pedagogisk anda med kamratskap och respekt som mantra, kläckt idén att var och en av eleverna skulle lyssna på varandras musik utan att kommentera i negativa ordalag. Detta tog ju några lektioner i anspråk och saken blev ju inte bättre av att undertecknad valde Pink Floyds 25-minutersepos "Atom heart mother" :-)

Så jävla läckert egentligen! Klasskamraterna himlade med ögonen, antingen var man synthare eller hårdrockare, Pink Floyd var inte riktigt det hetaste i åldersgruppen i mitten av 80-talet. Flera gånger tändes hoppet att "nu är den slut", men istället kommer den in i en andra, tredje och fjärde andning. Läraren såg för övrigt något besvärad ut över situationen, men det var aldrig tal om att avbryta mig.

Konstigt nog var jag inte mobbad, eller så märkte jag helt enkelt inte det :-)

Lelas

Hej Dompa!
Ville bara titta in och säga hej. Och aj. Om tårna.

Och att jag riktigt kan se Pianorow framför mig. <3

Kämpa vidare!
/H.

Dompa

Men roligt...när du spelade din låt och den varade 25 minuter. Haha. Kuf? Ja, vem är inte det? Jag tror att många av oss som har hamnat i alkoholträsket (missbruk över huvudtaget)...kanske är lite kufiga. Att det kan hänga samman med att något "fattas" oss. Att den tillfredställelsen som normalkonsumeneten känner...finns inte där...lika lätt. En tanke bara.

Hej Lelas! Kul att du tittade in. Allt väl i eran värld hoppas jag!

Här går livet sin gilla gång. Terapi, holkar...varje dag är den andra lik. Vet inte om jag kommit närmre en nykter Dompa. Det får tiden utvisa. Känner mig iaf. satans motiverad till att verkligen göra ett försök. Lära känna mig själv igen...kanske lära mig att även älska mig själv. Spännande. Ser fram emot att sjösätta detta i "riktiga världen".

Ledsen blir jag av att läsa en del trådar...hur en del kämpar och kämpar. Ofta helt ensamma. Eftersom vi alkies mörkar så mycket. Hur många kommer inte att sluta även denna dag ensamma med lite vin... Det gör ont. Kanske brinner jag extra för vinkvinnorna eftersom jag vet att den vackraste tillhör denna skara. Att hon sitter där ensam. I hennes fall är hon ensam eftersom hon inte vill ha ngn hjälp. För hjälpen finns där. Min fantastiska svåger är ju hennes bror. Han och hans fru försöker. Men eftersom de ej har ngt missbruk själva så förstår de inte riktigt varför de ej kan nå henne.

Men som PiL skrev i sin tråd... Jag ska skita i om andra har det värre. Detta är min kamp. Min och mina ongars väg tillbaka till ett värdigt liv.

Önskar alla en bra dag. /R

Lelas

Jadå, allt är väl. Vi har haft en skön semester tillsammans, och livet är härligt på många sätt!

Jag har ju lite av ett mantra i det här med att söka hjälp, som du vet. Och jag undrar: har din svåger och svägerska något professionellt stöd? De behöver lära sig så mycket som möjligt om medberoende för att inte hamna i diket när de försöker hjälpa den vackraste... Att hjälpa dig har varit deras enklaste uppgift, eftersom du tar emot behandling. Men att vara medberoende till en aktiv alkoholist som inte vill ta emot hjälp - det är en farlig situation, för man riskerar att slita ut sig själv fullständigt och dessutom faktiskt göra situationen värre för missbrukaren.

Så, om du kan få dem att förstå att de behöver stöd i det här, så har du gjort en stor insats både för dem och för den vackraste. Hör med folket på behandlingshemmet om vad det finns för möjlighet för stöd för anhöriga!

Kram, kvidevitt i holken!
/H.

Dompa

Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken...vilket antagligen visar på hur självcentrerad jag blivit i min sjukdom. Just nu vet jag att de har en kontaktperson på kommunen eftersom de tillfälligtvis tar hand om mina och den vackrastes barn. Men jag tror inte den kontakten tar upp drickandet så mycket. Det är vad jag förstår mest praktiska spörsmål och lite koll på att ongarna ej far illa. Tror inte de vuxna får ngn hjälp.

Jag ska fråga om de är intresserade och jag ska luska lite på hemmet vad som finns ifall de skulle vara det. Samtidigt känns det som jag inte vill "tränga" mig på. Vår familj har redan fått påverka deras vardag allt för mycket. Känns som de kan fixa vad de behöver själva. Men fråga ska jag...

Usch, nu fick du mig att känna mig dum...vilket jag vet inte var din mening. Men jag har inte ens tänkt tanken...bara fixat för de "mina". Lillkillen har en samtalskontakt. De äldre vill inte - mer än den lilla som påtvingas dem. Men svågern och svägerskan?

Härligt med eran sköna nyktra semester. Kram själv! /R

Lelas

Klart att det inte var min mening att få dig att känna dig dum! :-)

Du gör helt rätt i att fokusera på dig själv. Det är ju det som det svåra i allt det här... att vi allihop måste fokusera på oss själva, även om det ibland innebär att vi inte ser behoven hos våra nära.

Det är ju inte heller ditt jobb att se till att svågern och svägerskan får samtalshjälp, men kanske behöver de bara en liten hint om att det finns massvis av stöd och kunskap att ta för sig av... så att de inte går på minorna som andra medberoende före dem har gjort. Det är ju så finurligt att vi kan lära av varandra! :-)

Vi hörs!
/H.

Dompa

Godmorgon
Du har rätt! Jag kommer även att hinta! Jag "glömde" ett tag hur jag hamnade här på forum...eller inte glömde...men fick annat att tänka på. lillablås tråd på anhörigsidan...det var där jag snubblade in...läste din tråd...läste fler. Jag kommer aldrig att greppa hur anhöriga har det...trots allt jag läst och trots att jag själv är anhörig - den biten skiter jag i just nu. Men jag älskar och respekterar min svärfamilj...så jag kommer att hinta. Som du säger; Vi borde lära av varandra. mt skrev dock ngt annat som även det var klokt; "Den som alltför ofta följer andras råd, riskerar att göra andras misstag". Med det menar jag att min svärfamilj kanske inte borde lyssna allt för mkt på mig...just nu är jag inte den stabilaste ljuslågan i kandelabern. Men hinta ska jag!!!/R

Dompa

på lördag checkar jag ut. Min plats är betald till på måndag...men eftersom helgerna på hemmet mest känns som en transportsträcka - inte mkt terapi eller övningar - (personalbrist? Ekonomi?)så känns det bättre att åka hem.

Men nu i morse slog det mig att detta är en av mina sista tidiga mornar. En av mina sista lugna mornar. Nästa onsdag/torsdag - vi ska ta det lugnt, det kommer i sin egen takt - kommer jag att vara en "vanlig" sjukskriven ensamstående farsa som ska rodda med frukost och skola... För att inte tala om eftermiddagar och kvällar.

Oro och stress börjar smyga sig på mig... För hemkomsten; Den vackraste ska vara borta när jag kommer. Det är lovat. Ensam hemma i soffan.
För hemmalivet; Jag och ongar ska hitta tillbaka till en vardag som kommer att vara en "ny" vardag. En ny slags familj. Jag är faktiskt glad över mina brutna tår just nu...för sedan ska även arbetet tas itu med...nu fick jag en frist utan att behöva köra på mer "stressdiagnos". Men arbetet är inte det viktiga...om man ser det på det hela.

Stress är ju en trigger för oss alkoholister. Ska köra mina Naltrexon. Har en enorm uppbackning av familjen...av efterföljande rehab, av er på Forum, men ändå är jag rädd.

Då undrar ni;" Varför stannar det dumma fanskapet inte kvar på hemmet?". Jo, jag kan inte gömma mig för evigt. Nu har jag fått över sex veckors marinering allt som allt. Skulle säkert behöva ett år... Men jag har mina ongar och de förtjänar en chans till en normal farsa.

Som vanligt blev det alldeles för långt, men efter några månader här har jag iaf. lärt mig liiite styckeskrivning. Sköt om er! Stay sober! /R

Dompa när du träder ut i den så kallade verkligheten! Jag har inte följt hela din tråd, så du kanske har svarat på detta innan. Men när du räknar upp vilken uppbackning du har efter behandlingen, nämner du inte AA. AA är ju fantastiskt på så sätt att man verkligen kan ta till sig det man vill och lämna resten. Jag har t ex ersatt det här med Gud med själva kraften i den kollektiva gemenskapen vid mötena. Det är en högst påtaglig kraft att alla vill varandra väl i att få leva nyktert och att slippa förgiftning och förnedring. Jag vet inget bättre botemedel mot stress än att ta sig till ett möte och gå därifrån 1,5 timme senare med lugn i sinnet och förnyad glädje över att leva ett bättre liv utan alkohol.
/Fenix

mr_pianoman

Hej!
Du frågar om min tid efter behandligen. Jag kom ut några dagar innan jul -10 och ska jag vara riktigt ärlig så minns jag inte allt från den tiden och den julen. Allt var så märkligt. Tillbaka i det gamla livet fast en ny person. En vilsen person. Orolig.
Jag kom hem till ett julpyntat hus. Ett hus som jag inte varit med och pyntat. En relation till en hustru som jag inte riktigt fick rätsida på. Var allt förlåtet? Hade jag förlåtit? Hur ser omgivivningen på det jag varit med om?
Det har såklart inte varit enkelt, men det går. Bara man låter tiden gå och bevisa för omgivningen att man kan vara nykter och försöker att inte ta konstiga kommentarer eller händelser för personligt. Det här med alkoholmissbruk är inte enkelt för vanligt folk att hantera. Alla har inte insikt i hur det funkar och det får man ha överinseende med. Lev och låt leva.
En god vän och nykter alkoholist sa till mig "det är ibland svårare för andra att tro att jag kan vara nykter än vad det är för mig att faktiskt vara nykter"

Hemmet jag var på ligger på en höjd, och backen upp kallas suckarnas backe. När man kommer suckar man och tänker, hur i helsike ska detta gå?" Efter en månade går man samma backe neråt och tänker "hur i helsike ska detta gå?"
Det viktiga är att vara lite egoistisk. Tänka på sitt egna mående. Rutiner. Jag åt ordentligt och vid jämna tidpunkter. Drack oerhörda mängder vatten. Försökte vara ordentlig med min nattsömn. (ibland låg jag vaken och grubblade såklart)
Jag försökte fokusera på de positiva framstegen och inte de negativa bakslagen.
Mina vänner har varit en oerhörd hjälp för mig. Hoppas dom förstår det. Jag förlorade några på vägen, men jag sörjer dom inte. Jag är nykter och det är det som är viktigast för mig.
En dag i taget och små segrar i vardagen har gjort att jag klarat en ganska lång tid nu. Och jag ser ljust på framtiden.
Vad gäller jobbet så är det provspelning som gäller på måndag. Vi är tre kvar som är intressanta, så även om jag inte får jobbet så har jag ändå vunnit känner jag. Uppenbarligen är jag en eftertraktad musiker som är en god social person och som är duktig på det jag gör.
Självförtroendet fick sig en ordentlig och välbehövlig skjuss framåt.

Fråga på så ska jag försöka svara.

Dompa

För att du delar. Just den vilsenhet som du beskriver...det är just den jag är så rädd för att möta. Du beskriver det väldigt tydligt och jag kommer att ta dig på orden; Jag kommer att återkomma...fler frågor, mer förvirrad. Tack! För att du orkar dela.
Så djä.... kul med att du.är en av de sista tre...när det gäller tjänsten. Kommer att mentalt heja på dig på måndag...och som du skrev...får du det inte så var du ändå en av de utvalda...en vinnare! d1

Dompa

Jag har testat AA två ggr...valde bort...just pga. GUD. Låste mig där....lång historia med mamma och morfar. Misshandel i GUDs namn. Nu när jag lärt mig mer...att sålla bort...så sticker inte konceptet lika mkt i ögonen. Här på hemmet bor också GUD, men jag har lärt mig att tolka det som jag vill...ja nu skulle jag kunna hantera det. Var redo att ge AA en chans...men jag bor i byhåla utanför liten stad. De AA tider som finns är helt enkelt inte riktade mot en ensamstående pappa. Så AA går bort...med all respekt.
Hur är det med huvudet ditt? Var det nya prover? Önskar så av mitt hjärta att allt går kanon.
Tack/R