Min styrka är orden. Jag är bra på att sätta ord på känslor. Vänner säger att "du kan så mycket", du är så stark!. Orden är min styrka. Min svaghet är att våga känna efter hur det känns. Hur luktar en apelsin? Hur känns det att ta på skalet? Hur smakar det? DET är min svaghet. Just nu befinner jag mitt i stormens öga och jag har gett mig den på att jag ska stanna kvar och känna hur det känns. För det har jag aldrig fått träna på. Men vet ni, det gör ont!
Att bejaka sig själv, att försonas med sig själv. För mig handlar om just nu. Hur ska jag kunna försonas med mig själv? Jag kämpar på.... Tack bästa underbara Mie, lillablå och Adde. Och du Adde... Vad då lyssnar på Robyn när du mår .... Det är dags för dig att ge dig till känna (hehehe....). Jo, jag är så nyfiken och jag tycker att du retas med mig.
Retsticka är jag !! Värst är dock vännen Mie !! Som alkis är jag ju van att skylla ifrån mig ! Du kan stilla lite av din nyfikenhet via fb där du bla hittar Lilla Blås underbara "helfulla" josglas här ovanför.
Ps Jag lyssnar inte på Robyn när jag mår dåligt heller !! Ds
Märta så klokt du skriver. Jag är också sådan som kan sätta ord på känslor men att verkligen känna känslorna och bearbeta dem är bra mycket svårare. Det är riktigt svårt att stå i stormens öga när det blåser riktigt hårt, att inte låta flyktbenägenheten segra. Det är klart att det gör ont att börja känna att tillåta sig att vara svag, gråta och inte alltid vara den starka.
Har precis kommit hem efter en långpromenad med min bästa vän och hennes hund. Sitter med en kopp ljuvligt doftande kaffe, en skivad färsk apelsin och njuter av en skön och hälsosam morgon utan bakfylla, bråk, stress. Om en stund ska jag baka bröd, ta ett varmt bad, sen blir det fika med en annan vän på eftermiddagen.
Idag är en annan dag, känner mig visserligen kränkt på djupet, självkänslan är i botten och jag märker att jag drar mig undan människor som jag inte riktigt vet var jag har. Men det är väl en naturlig reaktion när tilliten är missbrukad. En dag i taget, ett steg framåt. Ha det bäst idag alla underbara ni på forumet
det börjar snurra i magen... om ett par timmar ska jag träffa honom, och få min kaffebryggare som han inte vill behålla... hur kommer det kännas att se honom igen, för första gången på två veckor... kommer det kännas som en befrielse, en lättnad, att vi gått skilda vägar, eller kommer ångesten över det vi förlorat slå omkull mig...
avskyr att må så här. har ingen ork, kan inte ta några som helst initiativ, vill inte vara ensam men orkar inte med sällskap, har ingen kraft att ringa någon heller förstås...
Märta, känner så väl igen mig i det du skriver... jag önskar dig en fortsatt lugn och skön lördag!
kramar till de som vill ha!
Mie,
ska försöka få oss att ta en promenad eller ännu hellre gå till ett café i närheten... vill inte ha honom i lägenheten... han kan som tur är bara stanna en liten stund, han måste åka och hämta sin son som är på kalas... känner mig så fruktansvärt liten!!!
så... kaffekokaren levererad, nycklar överlämnade... och hjärtat blöder...
det gick rätt hyfsat... han är underbar mitt i all skit...
allt som betyder nåt för honom är att jag ska må bra... jaja...
han är besviken över att vi inte jobbade på vårt förhållande, att vi inte fick en chans att göra allt bra.
han tycker att jag ser allt så negativt, att jag bara hör det som inte är bra, att jag måste inse att hela världen inte är emot mig....
jag sa att jag fortfarande tycker att han dricker mer än vad som är sunt, han sa snabbt att han inte druckit en droppe sen förra helgen... och när jag påtalade att jag fortfarande hittar burkar så sa han att de är väl gamla, du ser ju hur det ser ut i varenda garderob, de har väl åkt in där i nåt städryck...
antagligen ligger det hos oss båda, jag är en känslig person som tar kritik mycket hårt och personligt, han är en rätt hård man som har svårt att hantera känslor... taskig kombination...
jag vet bara att jag måste se till att må bra nu, JAG ska må bra i mig själv och trivas med mig själv som sällskap, först då kan jag försöka mig på att leva med någon annan igen... vet inte hur det ska gå till, men det måste till på ett eller annat sätt...
jodå, jag känner skuld, och jag känner mig hemsk som lämnat honom och barnen... han är offret, enligt honom själv... han ville ju inte mista mig, men varför hindrade han mig inte från att packa mina saker då? varför hindrade han mig inte från att gå? varför sa han inte ett ord då? varför valde han inte att kämpa för mig?
hans pojk frågade pappa om han skulle leta reda på någon ny... han svarade honom att nej, pappa ska vara själv nu, pappa har provat nu och ska inte försöka igen... jag sa till honom att det finns nog någon som är bättre för honom där ute, någon som är starkare än vad jag är... "men inte lika underbar...." svarade han...
tankarna snurrar... fram och tillbaka, upp och ner, men hur mycket jag än tänker kommer jag inte fram till vad som är sant, rätt och riktigt, vad som är verklighet och vad som är förstorat....
oh, vad hade jag gjort utan möjligheten att få skriva av mig här, få mina tankar i bokstäver, meningar och rader... få möjligheten att gå tillbaka och se vad jag tänkte och skrev för en månad sen, kanske med lite mer objektiva ögon...
Mie, Märta, Adde, Fenix, Pia och alla andra: ni är de osynliga trådar som håller mig uppe!
TACK!!!
han sa bland annat att det var synd att jag inte sa att jag var rädd för hans svarta ögon, för i 9 fall av 10 är han inte arg... men...
jisses, vad han kan manipulera....
han får mig att tvivla!
men jag måste komma ihåg min oro, mitt ont i magen över hur han ska reagera över att jag inte bytt till ny rulle på toa, eller att han blir arg för att jag inte varit tydlig nog med att jag börjar jobbet senare och att han missuppfattat mig och därför kommer för sent... och jag måste komma ihåg hur han bollar med barnens känslor... du tyckte inte att maten var god, för du äter inte, jag ska aldrig mer laga mat åt er för ni visar ju ändå ingen uppskattning och ni äter ju inte... och hur arg han blir när jag råkar avbryta, eller råkade säga något till hans svåger vid påskmiddagen, hur han bara tystnade och markerade för mig att: våga inte avbryta när jag berättar en rolig anekdot, även om du och de andra redan hört den flera gånger... och alla de gånger jag fått ta bussen (1 timme och 15 minuters promenad) hem istället för att han väntar 30 minuter på mig i stan, bara för att han ska till systemet och handla det han vill ha utan mina dömande ögon, och så kan han ju ta ett par öl innan jag kommer hem.... och jag får gå hem i snöstorm och regnrusk, bara för att maten inte ska bli för sen, men då det egentligen handlar om att han vill börja dricka vinen så fort han bara kan...
som sagt, det snurrar i huvudet...
men även om jag mår skit just nu, måste jag komma ihåg att jag inte behöver oroa mig för någon annans dåliga humör eller hur stämningen är när jag kommer hem... jag är fri, jag har bara mig själv att ta hand om!
En bekant till mig håller på och tvivlar på sig själv. Hon är i samma stadium som du. Alla frågor, alla tvivel, förminskar sig själv. Allt är så lika. Jag såg inte det fullt ut förrän du skrev om din kaffekokare och nyckel.
Hon , precis som du Lillablå, är på helt rätt väg. Sakta men säkert på väg mot friheten.
Sköt om dig Lillablå och se dig själv i spegeln och säg att du är bra och duger precis som du är.
Det är nu din resa börjar. nu när inte behöver ha någon kontakt längre.Han fortsätter att förminska dig. Vad då besviken att ni inte jobbade på ert förhållande? Jag tycker du har slitit ont, kämpat både med honom, dig själv och barnen. Allt för att det ska fungera. Han sätter press på dig genom barnen, genom att berätta deras reaktioner när du väljer att gå. Fråga dig lillablå, på vilket sätt gjorde T när han arbetade på ert förhållande? Hur gör han nu?
Jag hade ett långt samtal med både min kurator och min kontaktperson på kvinnohuset i förra veckan. Mitt X höll på precis som T och jag höll på att bli tokig till slut, visste varken ut eller in, visste till slut inte vem jag var eller vad jag stod för. Jag försökte jag sätta gränser, bejaka vad jag kände men fick jag aldrig nämna det. Jag blev aldrig bemött. Det är väl själva poängen att förmiska en annan männniska, att försätta henne i vanmakt.
Min kontaktperson sa att jag levt i en relation utanför min kontroll, där jag hela tiden förhållt mig till honom, hans ilska och ständiga hot om att han drar bort sin kärlek till mig om jag ställer några krav. Precis så är det. Jag börjar en ny resa nu, tillbaka till den starka, självständiga, godhjärtade och kloka kvinna jag en gång var. Det känns som jag är på väg hem igen :-) Ett steg framåt, ett steg i taget. Det gör så in i h-e ont emellanåt men jag läker, sakta men säkert. Din resa har också börjat nu lillablå....
Har varit ute på en underbar promenad... Det var fruktansvärt jobbigt att ta första steget, att sätta på mig skorna och gå ut, men väl ute var det rätt ok! Kaffe och bok, vitsippor och nya blad... och på hemvägen en val...
Trots allt kan jag njuta av en blomma, hur ljuset faller på ett par blad, eller hur en droppe blänker till som en sparad tår...
LillaBlå, jag har inga goda råd att ge dig, fast jag skulle vilja av hela mitt hjärta lindra din sorg. Fast du går igenom ditt eget helvete har du så mycket att ge oss andra. Dina fina komentarer till mig värmer så, fast jag kämpar på "den andra sidan" - den som åsamkat dig all denna smärta, verkar du ha så mycket empati och medmänsklighet tillövers.
Det blir bra LillaBlå, jag törs lova dig att det blir bra!
Victoria,
tack för ditt fina inlägg...
vi är på samma sida, vi mot alkoholen och all den smärta den ger oss: oavsett om vi dricker eller har någon nära som dricker...
önskar så att han hade haft en liten del av din och andras självinsikt, och insett att allt inte är mitt fel... fick ett sms igår, där han frågade om det var på grund av att jag tyckte att han drack för mycket som jag gick...
och det var det ju, delvis... antar att det är grundproblemet som påverkar resten, men framför allt gick jag för att vi inte kan kommunicera och för att vi båda mådde sämre och sämre... fast när jag sa det igår när vi sågs, så sa han att han mådde bra, och har gjort det hela tiden...
äh, det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, kommer aldrig att förstå ändå!
men på något sätt så hjälper det mig att läsa om er insikt och er kamp... och om jag bara kunde hjälpa om än bara lite, så skulle jag göra det...
jag har fått så mycket av er alla, och vill ge lite tillbaka!
Han släpper inte tagit om dig än på länge. Om han respekterade dig och din viljaatt lämna honom så skulle han låta dig vara i fred tills du eventuellt skulle vilja något annat. Han kommer inte att acceptera eller respektera. En fråga, svarade du på hans sms?
Låt honom inte ta mer energi från dig, dina tankar kommer att snurra runt honom länge än men det behöver inte veta. Så länge ni har kontakt, så länge kommer han att försöka få kontroll över dig och din energi går till att fortsätta förhålla dig till vad han tänker, gör, kommer att göra. Är han värd det?
Lev ditt liv som du vill leva det. Du behöver inte vara någons slasktratt om du inte vill det. Du är en stark och modig kvinna, precis som alla andra "tuvor".
Hej!
Ännu en dag har gått... mår inge vidare... rätt låg, måste jag erkänna.
och det är ju inte direkt roligare att gå till jobbet när jag vet att jag inte får uttrycka glädje eller livslust, utan måste tona ner mig själv... visserligen kanske det inte var så illa menat, men det känns som chefen tvingat mig att lägga locket på helt... trist...
har precis varit hos mormor, lika mysigt som vanligt...
men jag har ingen vidare lust. tungt att gå upp, tungt att gå till jobbet, känns som om jag drar benen efter mig, allt känns bara tungt...
och jag funderar. och funderar. kommer inte fram till nåt. ena jaget vet att jag inte har hittat på de gömda ölburkarna och vinflaskorna som hittats, andra jaget är extremt oroligt för att jag har överdrivit och kanske till och med skapat konflikter och ilska... ena sekunden är jag starkast, andra sekunder tar det andra jag över... känner mig helt tudelad...
ska sjukgymnastisera på lunchen i morgon, och på kvällen är det mindfulness igen, andra kurstillfället... en dag där jag satsar på mig själv. men jag känner att jag skulle vilja hitta en samtalskontakt och bena ut saker och ting för mig själv och för att hitta andra vägar att hantera mig själv och min osäkerhet och mina tvivel... hittar henne/honom när det är dags tänker jag...
och emellanåt lyssnar jag på Little Blue! Och lite Lisa Ekdal. Och lite Sonja.. skapar mig en spellista av alla era omtankar!
Nu väntar sängen, ska bara läsa lite här först... vill ju veta hur resten av gänget mår!
och oxeln utanför håller på att slå ut förresten... tänk att allt blir som det ska trots allt! tiden går och vi med den!
Men.. ska jag... lilla jag... jag har ju lämnat honom?
har funderat på att gå, men jag litar ju inte på mig själv, tänk om jag går dit och så... hoppsan, så var han inte alkoholist... hur gör man då?
haft en annars ganska bra dag idag, sjukgymnastik, lite mindfulness och nu väntar en stilla kväll med antingen tv om det går nåt värt att se, eller bokutläsning... läser och läser och det kände jag inte så ofta att jag hade ro till förut, skuldkänslorna kom med en gång... borde tvätta, borde fixa, tänk om, tänk om... men nu är det ju JAG som gäller till 100% och det är inte illa!
såg ett gäng sparade tårar igen, precis utanför porten... var tvungen att springa upp efter kameran...
hoppas att alla mår efter omständigheterna ganska bra, och att vi får en lugn kväll på var sitt håll!
kram!
Adde, håller med dig. Lillablå, vilka val du är gör, vart du än vänder dig, så släpp T. Du ska göra saker för din egen skull inte för hans. Oavsett vilka problem han än har, nu handlar det om dig. Du MÅSTE byta perspektiv nu. Inte går väl du på mindfulness för hans skull? Eller är det så att allt du gör är för att du ska anpassa dig till hans kritik?
Nej, jag menade inte att jag skulle gå till Al-anon för hans skull, utan undrade mer om jag FICK gå nu när jag släppt honom, jag har ju inte längre någon alkoholist nära, rent formellt är jag ju ingen närstående längre... tänk vad svårt det är med det skrivna ordet ibland, att få fram hur jag tänker genom bokstäver utspillda lite på måfå... skriver snabbare än jag hinner fundera på vad jag egentligen skriver...
jag tror faktiskt att jag kommer att kunna släppa taget helt om honom, att han inte kommer att dominera mina tankar och dagar och min längtan... jag vill inte ha det livet!!! min fina sjukgymnast sa idag att har jag varit på väg ända sedan vår första träff för ca 4 veckor sen... och det stämmer, jag hade bestämt mig redan då, även om jag kanske inte hade sagt det rent ut till vare sig mig själv eller någon annan... =)
upp kl 4 för att hinna till tåget tiiiidigt mot huvudstaden för en härlig inspirerande dag med goa kollegor! kom precis hem, nu är det nästan nattadags...
men insåg det på vägen hem att det känns faktiskt ganska ok, bättre än väntat... visst, det är skitjobbigt och jag saknar honom och vill krypa in i den där famnen som ibland var varm och välkomnande... men jag står upp, ganska rak i ryggen och känner friska vårvindar i ansiktet!
Och jag njuter av vårens alla små fantastiska kryp och växter som tar sig upp ur den kalla mörka jorden, precis som vi! Maskrosen är förresten mycket underskattad, där den står och lyser gul mot asfalten! Det finns hopp! Och det finns två al-anongrupper som träffas två gånger i veckan i min hemstad, kanske ska jag ta mig dit...
Märta min vän, hur har du det? Hoppas du får sova om nätterna och inte sitter i ditt kök och har ångest? Och tack, jag älskar min kamera, hoppas att det lyser igenom?
Det är okej med mig. Nu sover jag men jag har börjat drömma hemska mardrömmar i stället. Fick veta att det är en del av processen så jag är helt normal :-) I dag ska jag gå till advokat så jag känner mig lite spänd. Jag antar att det är mycket som kommer att släppa efter det.
Skönt att du känner dig bra, vi är nog små maskrosor alla vi som kämpar.
Märta,
tur att det bara är mardrömmar! du lever DIN dröm nu, och jag hoppas att det blir bättre och bättre för varje dag som går! Gick det bra i dag hos advokaten? Har tänkt på dig!
Haft en helt ok dag idag också, slutade redan vid tre, och det är faktiskt lite jobbigt, vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv, all denna lediga tid... jag BORDE städa och så, men hur kul är det? och jag kommer mig inte riktigt för att ta tag i det... satt ute på en bänk på gården och läste ut min bok, en skön stund mitt i allt.. hoppas att min kurs i mindfulness kan hjälpa mig med att njuta av stunden utan att oroa mig för sen eller då...
sov gott alla, och speciellt du Märta, önskar dig fina drömmar i natt!
Har sovit och vaknat till under eftermiddag och tidiga kväll. Hade en fruktansvärd ångestattack hos advokaten men hon var helt underbar. Hon tog i mina iskalla händer och värmde dem, hon gav mig sina privata näsdukar när jag grät. Gick hem efter mötet, åt som en gris och sov..... Klassisk ångestreaktion. Nu är det på riktigt, det jag har varit med om är på riktigt. Har lite svårt att förstå - trodde allt berodde på alkoholen men jag tror att flera män kan intyga här på forumet att det inte stämmer. Man kränker inte sin käresta per automatik bara för att man gillar att sig ett glas.... Vi kan aldrig trösta oss med att allt skulle vara annorlunda bara för att..... Har fattat i dag att en man kränker ine en kvinna bara för att han har alkoholproblem. Jag är lite involverad i stadsmissionen här hemma, har träffat rätt avancerade alkisar som aldrig skulle kröka ett strå på en kvinna. Vi vill så gärna skylla på... "bara han inte drack". Fy för den lede vad jag har lurat mig själv.- Och så länge.... Men du, det funkar inte längre. Det är bara att gilla läget. Nu väntar en polisutredning. En dag i taget, ett steg framåt...
Hoppas att mindfulness ger dig de verktyg jag fått. sov gott lillablå och alla ni andra underbara som stöttar mig och varandra....
Jobbigt hos advokaten, men det är skönt att gråta! Det kanske du behöver göra mycket mer?
Och du har rätt - det där handlar inte bara om alkohol! Det handlar OCKSÅ om hur man är. Man brukar ju säga "In vino veritas", och jag brukar tolka det som att när spärrarna släpper pga alkohol så kommer det som är dolt inom oss fram. Vi kan inte gömma det längre. Det som FINNS där inne är väldigt olika...
Hoppas du kommer tillrätta med dig själv nu Märta!! Du är du, och du behöver ta hand om dig själv nu ett tag. Hoppas du kunde sova gott efter urladdningen hos advokaten!
Märta,
låter fruktansvärt jobbigt det du gick igenom igår, men också viktigt... Det viktigaste av allt är DU! Och det du skriver stämmer så himla bra...
När jag pratade med mina vänner och kollegor fick jag ofta höra att hans humörsvängningar och elaka ord bara kom från alkoholen. Kanske är det så, men magkänslan sa njaee..... han är nog sån. Han kan ju vara extremt hård och kall mot både mig och barnen även i nyktert tillstånd, oftast blev han bara lugnare och mjukare med spriten i kroppen... kan ju i och för sig vara ångesten som fick honom till det, men njaee... hans kommentarer om hans ex, hans syster, grannarnas barn etc var ibland rent elaka...
Märta, jag finns här.. önskar jag kunde göra mer...
ta hand om dig och jag hoppas solen lyser på dig där du är!
kram!
Som alkis som också träffat många andra alkisar i olika stadier så kan jag bli lite smått irriterad över vissa som skyller ifrån sig på alkoholen.
Alkoholen förändrar oss, javisst ! Oftast till det sämre också, åtminstone en bit in i vår "karriär".
MEN !!
Vi har ett val om att dricka eller inte. Om jag skulle ha fått sådana konsekvenser att jag rent fysiskt skadar en annan människa så måste jag göra valet att förändra mitt liv. Jag vet, det är inte enkelt men en absolut nödvändighet. Tendenserna visar sig väldigt tidigt i drickandets värld och många gånger genom ett blandmissbruk.
Jag tror det är väldigt viktigt att inte möjliggöra ett fortsatt destruktivt drickande genom att försvara med " ÄH, inte så farlig, han hade bara druckit lite för mycket." Den berömda lilla foten måste sättas ner vid första slaget !!
Jag är "glad" att jag "bara" söp mig till medvetslöshet utan större åthävor.
En ny dag, en bra dag :-) Tänk ändå så skönt det är att få skriva av sig, att få stöd från er alla och att få kunna stötta er. Det här forumt är guld värt.
Jo, man vill ju så gärna tro att ilskan, frustrationen, lynnigenheten, den svarta blicken och de hårda orden kommer som ett resultat av alkoholen. Jag tänkte så många gånger att allt skulle vara så annorlunda bara han inte drack. Men så är det ju inte. Det handlar även om hans kvinnosyn, hans människosyn och hans syn på sig själv. Det handlar om en omogen man som inte tar ansvar för sina handlingar, som inte bryr sig om att han kränker och sviker dem som älskar honom, som aldrig blickar inåt. Mitt X har svikit sina barn, sin f.d hustru, sina syskon, mig, sig själv. Problemet ligger hos honom, inte bara i alkoholen.
I dag skiner solen och jag njuter av ljuset. Jag tycker att vi alla är maskrosor, vi ger oss inte, vi spränger genom asfalten som gula solar. En god vän sa till mig att "maskrosor är inte något ogräs, de har bara inbte förstått att de växer på fel ställe". Det tycker jag var en rar tanke.
<3
Om man tar stjälken från en maskros, och delar den längs med, lägger dem i vatten så får man otroligt fina spiraler och snurror, påminner lite om toppen på en icke utslagen ormbunke... =)
Hoppas din helg blir fantastisk Märta, med vänner, värme och kärlek!
Ta hand om dig!!!
Var ute på en långpromenad i morse, känner att jag börjar få hälsosamma vanor nu när jag slipper X:et. Det var så fint väder när vi var ute men nu regnar det. trist, jag längtar så efter solljuset, värmen och dofterna som våren bjuder på. Alldeles gratis :-)
Hoppas att ni alla får en bra lördag. Lillablå, skickar en extra kram till dig, vet att helgerna blir extra tuffa till en början
ja du, helgerna är tuffa... vill bara ringa till honom, höra hans röst, låtsas som inget...
men icke...
igår var det fotografering på schemat, en ettåring med två större syskon, trist väder så det fick bli inomhus, och sen när jag ändå lånat bil styrde jag kosan mot mina föräldrars relativt nyförvärvade gård... god mat och lugn och ro, fick dela fåtöljen med madame katt, en mycket bestämd sådan... hennes fåtölj, det fattar väl vem som helst?!
idag har jag och far kört tre stora lass timmer från skogen, premiärturen med traktor och kran för min del, riktigt tungt och krävande och roligt! Skönt att göra något ordentligt, utomhus dessutom! Nu är kaffebryggaren på gång, och boken och solstolen och filten... härligt!
så trots många tankar så har helgen varit bra, mycket bra till och med... hoppas ni andra också fått lite sol och fräknar och värme och omtanke från de nära!
kramar!
Åh, lillablå, tack snälla för den fina hälsningen i din vackra bild. Just i dag behövde jag den mer än någonsin. jag har haft en sån där mindre bra helg så det värmde alldeles extra :-) Jag hoppas att din måndagsstart varit bra och att veckan kommer innehålla lite sol i alla fall. Här regnar det, det är grått, kallt och trist. Tankar till dig
Om jag tänker efter så vet jag att jag har gjort rätt.
så varför mår jag då inte bättre, utan snarare tvärtom sämre och sämre?
rullgardinen framför ögonen är nerdragen, svårt att skratta, och jag vaknar varje natt och är spänd, kan knappt öppna munnen så hårt biter jag ihop... diskbråcket gör ont, inflammation i knäna, diklofenak mot det och då kommer magkatarren med en gång...
tänker nog börja en ny tråd.
släppa det här och börja om.
för nu måste jag ta hand om mig själv.
mindfulness - släpp gårdagen och oroa dig inte för imorgon, utan lev här och nu!
SOAL
Stop
Observe
Accept
Let go
Ofta när jag haft en bra dag, en glad och lycklig stund, så kommer det en baksmälla i form av en ordentlig svacka... allt blir bara tungt och grått... precis som om jag inte FÅR lov att må bra, vem är jag att vara lycklig, det har jag ju inte förtjänat... sjukt...
ska äta min kvällsmacka nu, med ost och solrosgroddar... sol i sinne, sol i mage... =)
kramar till de som vill och behöver!
Jag tror du går igenom en sorgeprocess. En del av dig längtar tillbaka till det fina ni hade, den andra delen vet att baksidan är värre och att du måste fortsätta att gå.
Som många säger här, vi människor är så lika, vare sig vi är beroende eller medberoende eller bara "normalpuckade". .. :)
När jag slutade med vinet så kändes det som när jag var olyckligt kär i tonåren... dumpad, misslyckad, och man trodde man skulle döööö om man inte fick just den killen (vinet) Gjorde ont som fan och man ville knappt vakna på morgonen.
Men att stanna upp, ta in fakta, acceptera och sen släppa taget är bra, mycket bra. För mig tog det dock lite tid och övning för att få det att sitta, det är inte så lätt att sluta älta när man är van vid att göra det. Buddhisterna lär sina barn sånt här redan i unga år, men vi i här uppe är ju uppvuxna med synsättet att man ska känna och tänka och att egot, det pladdrar på om hur eländigt vi har det i godan ro.... och vi mår kass.
Jag känner igen mig. Den första tiden efter jag gått kände jag mig trygg i mitt beslut. Sen började jag tvivla, jag längtade, jag grät, jag mådde skit. samtidigt visste jag att jag aldrig mer kunde gå tillbaka, det kunde aldrig mer bli vi. Men självklart finns det en stor sorg som måste bearbetas. Allt man önskade sig, allt man drömde om, allt man planerade ihop, en framtid som nu inte blir av. Det är en jättesorg lillablå.
Nu är det över fyra månader sedan som jag träffade mitt X för sista gången. Trots allt han gjort mot mig så är det en ohygglig sorg som jag bearbetar, och kommer att bearbeta länge än. Men jag gråter inte lika mycket i dag, sorgen är inte lika intensiv längre, och när den kommer så släpper den taget om mig fortare än förut. Det måste få ta den tid som krävs. Man lämnar inte sin kärlek och så är det över.
Att vara snäll mot dig själv och ge din sorg tid att få ebba ut är viktigt. Det tar tid. Och sen gäller det att aldrig glömma varför vi gick. Jag försöker påminna mig om det varje gång det känns så där jobbigt som det gör för dig nu.
Sänder dig solgula tulpaner och en extra stor kram idag
Tänkte just på en sak som du skriver. Just att du får en svacka, en nedgång när du haft det bra och mått bra. Kan du inte tänka tvärtom? Varje gång du har låtit din sorg få ta utrymme för att bli bearbetad så får du åter en bra dag? Det funkar för mig, kanske det funkar för dig också /Kram igen
Att vara snäll mot dig själv och ge din sorg tid att få ebba ut är viktigt. Det tar tid. Och sen gäller det att aldrig glömma varför vi gick. Jag försöker påminna mig om det varje gång det känns så där jobbigt som det gör för dig nu.
Tog mig friheten att kopiera några av dina rader Märta och hoppas på att många med alkoholproblem läser dem oxå. Stämmer ju så på pricken. Fast gud vad patetiskt att ett gift kan få en människa att bli lika miserabel som när vi förlorar någon vi älskar. Eller hur?
Att unna sig bra dagar efter de svåra är viktigt. Lillablå! våga vara snäll mot dig själv, DU FÅR vara lycklig! Ibland känner man sig så nere och misslyckad, självkänslan ligger på noll och det känns som man inte vågar må bra... i alla fall har jag varit sån. Vet inte om jag var skrockfull, rädd och skamsen på samma gång.
Jag har en favoritartist (förutom Robyn..) som skriver så underbara texter tillsammans med en musik som inte kan stoppa mig från att dansa, sjunga, njuta, leva... Han berör mig djupt med sin musik. Har ju läst alla dina inlägg, vet att du är fantastisk på att fota men också gillar musik. Med tanke på fotot "ljuset i tunneln" så vill ge dig dessa rader. Det är Salam el Fakir och hans sång "keep on walking". Till dig från mig, till oss och alla andra som behöver......
Kram Märta
____________________________-
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark, it’s hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this lane so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
Det går så mycket upp och ner i den här bearbetningsprocessen. Hade åter en sån där hemsk kväll och natt igen och somnade vid 04.00-tiden i morse. Jag tänker mycket på mitt X, hur han mår och hur han har det. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde skiljas som vänner men vet att det aldrig kommer att ske. Det är så frustrerande för mig eftersom jag vill avsluta. Och jag vet att skulle jag ta kontakt med honom så skulle jag åka tillbaka direkt och då skulle allt bli tio resor värre. Två veckors passion och lycka och sen... PANG! Det finns grader av helvete, aldrig mer säger jag.
Jag älskar texten ovanför och känner igen mig så väl i raderna;
"There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind"
Den dagen jag kan lämna allt detta bakom mig, den dagen längtar jag efter. Jag inser att det tar tid att läka, det måste få ta tid. Men det är kämpigt med alla känslor som ska bearbetas, all sorg, besvikelse, all smärta efter kränkningar, lögner, svek. Och mitt i allt det här dyker fina minnen upp som en ond kraft som försöker få mig att glömma det svarta. Då gäller det hålla i och inte tappa taget. En dag i taget, ett steg framåt :-)
"I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through"
Ännu en dag är slut.
Har hälsat på en mycket god vän i eftermiddag, hon har en fantastisk man där hemma, två fina hundar och en katt och bjöd på grillning i duggregn! En liten kort tur på hennes häst, byxorna sprack men vad gör väl det! Men hemresan gick genom hans lilla samhälle... samma buss som jag åkt så många gånger hem och till honom... minnen dök upp, och saknaden... undrar vad han och barnen gör ikväll... (han dricker vin och barnen äter chips och dricker cola, de tittar på tv, det han vill se, och han gapar när de inte är tillräckligt tysta...) undrar hur de mår... undrar varför han inte hör av sig, inte ens ett sms har jag fått, undrar om han är lättad att den gnälliga kontrollerande kärringen är borta...
hemma igen... i lugnet och tystnaden, både skönt och förskräckligt ensamt...
jag sörjer min förlorade dröm, min förlorade familj, och den framtid jag trodde var vår...
Märta, nu är vi en dag närmare lugnet och vår egen sinnesro...
hoppas du får sova lugnt i natt!
tänker på dig!
KRAM!
I går kväll hade jag en inre kamp som var det värsta helvetet hittills. Jag ville ringa till honom, hela min kropp skrek efter honom, ångesten kröp i mig och jag höll på att gå sönder. Alla fina minnen kom tillbaka och tog mig med storm. Jag gick till slut och la mig, tänkte fan heller att mina känslor ska ta över nu. Så vid 22-tiden somnade jag.
Vaknade vid halv fem-tiden i morse och trodde att kriget brutit ut. Det åskade och regnade och det blåste riktigt rejält. Halv nio gick jag en lång promenad med min kompis och det var nästan tropisk luft ute. Hela naturen prunkar i grönt och det doftar så gott. Och nu sitter jag med en härlig frukost och mår riktigt bra. Jag är så himla glad och stolt att jag besegrade mina impulser i går, och jag vet nu att jag kommer att klara det nästa gång igen. Han får aldrig mer göra mig illa, och jag höll på att glömma det i går.
Håller med lillablå, varje dag är en dag närmare sinnesro, den som vi såväl behöver. Det gör ont, så in i helvete ont då och då men det är del av att läkas. Jag försöker våga vara i smärtan, låta den finnas för att ebba ut. Vi måste vara snälla mot oss själva, låta det få ta den tid det behöver för att läkas. Och du, vi har ju varandra här, jag blir glad varje gång jag ser att du skrivit. Det är som att en alldeles egen mållgan.
Hur mår du i dag lillablå? Själv tror jag att jag tagit mig igenom ytterligare en fas den här helgen. Det började i torsdags och det kändes som om jag slog i botten i går. Det var vidrigt, tror aldrig att jag har mått så dåligt. I dag mår jag mycket bättre, har varit ute på en långpromenad och njutit av naturen som fullständigt exploderar i färger och dofter.
I kväll återkommer min favoritserie "The Tudors" så jag har en bra kväll att se fram emot. Skickar en extra kram till dig och hoppas att du har det bra
Märta, stackars du...
Men om du har slagit i botten så är du på väg upp nu!
jag har varit hos föräldrarna i helgen, bror har också varit här... fällt lite träd men mest hjälpt par att samla ihop ved och ris, idag har vi tömt halva loftet på urgammalt hö och halm.. skönt att jobba med kroppen, fokusera på en uppgift, slippa tänka, i allafall medvetet... omedvetet bearbetas det nog en hel del! Och kattan i knät... sammanfattningsvis en rätt bra helg! Får väl se om min trötthet och ångest dyker upp i morgon, som den brukar... tur att jag är ledig!
Märta, jag hoppas verkligen att du får en bättre vecka nu, och att du mår bättre... tänker på dig!
stora kramar!
/kristin
Jodå, i dag är en ny dag :-) Jag försöker tillåta mig att ge alla känslor plats som måste få plats. Det blir som att bekräfta mig själv, jag finns, jag är, jag känner. I mitt förhållande fick jag aldrig visa vissa känslor. Jag fick inte vara arg, frustrerad eller irriterad, då gick han till fullständigt motangrepp. Tänk att arga kvinnor kan vara så hotfulla för vissa män. Och var jag ledsen kunde han titta kallt på mig och säga att han inte visste vad han skulle göra trots att han var mycket medveten om att han var orsaken.
Jag är så lättad över att allt är över med honom, att jag fortsätter framåt även om det är en ohyggligt smärtsam process att gå igenom. Och jag hoppas verkligen att jag slagit i botten nu för jag tror inte jag mäktar med så mycket mer.
Nu ska jag gå en promenad, min dotter bjuder på lunch i solen och jag längtar så efter henne. Det blir en bra dag i dag. Hoppas att du också får det bra
Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med din dotter!
Jag har varit extremt slapp idag... sjukgymnasten tog jag mig till, men sen tog energin slut. har varvat tupplurar med lite fotojobb, be-toning på lite, lite läsa och lite mera sova... tror att jag sover för att slippa vara. har ingen lust till nåt, egentligen...
jaja, en sån dag idag, det kanske blir bättre i morgon?
Har precis kommit hem, varit med min underbara dotter i dag, suttit i solen, fikat, pratat. Verkligen en underbar stund tillsammans. Det är så skönt att vi har grundat en bra relation, att vi kan prata om allt. Hon berättade för mig vad hon har lidit över att stå på sidan om och se mamma maktlös och att själv vara maktlös. vi grät och skrattade om vartannat. Det är kvalitet. Jag älskar henne och är så stolt över både henne och mig själv. Och hon säger samma sak om mig. Visst är det härligt....
I kväll satte jag mig ner med en av mina närmaste vänner och berättade allt. Trots att hon inte visste så visste hon. Människor runt omkring oss ser mer än vad vi tror, trots att vi försöker dölja. Och när de säger det, då är de riktiga vänner. Det var en sån befrielse. Jag tror att jag kommer att sova väldigt gott i natt och det är jag väl värd :-)
Vet du, det är bra att du bejaka känslan att sova och att "slippa vara". Jag har haft en hel del såna stunder. Sov gott alla underbara kämpar
Håller med dig. Det var min dotter som fick mig att bryta tystnaden, på något sätt kände jag att hon verkligen ville veta hur jag hade det. För min del tror jag inte att jag ville se själv hur illa det var ställt, och jag skämdes att jag fortsatte att leva i förhållandet och därför försökte dölja det för min omgivning. Nu är det en befrielse varje gång jag berättar för mina närmaste om hur jag har haft det. Och tänk, inte en enda gång har någon sagt till mig att jag borde skämmas ;-)
Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle göra:
Tagit mammas katt på promenad i parken bakom brorsans hus, med sele och allt...
Hon sprang omkring och luktade som värsta blodhunden, och morrade som en tiger när jag skulle ta upp henne för att gå in igen... Tur att mor inte ska vara borta så länge! Vill ju inte att det ska bli någon vana!
Annars är det ok. Livet går vidare och det utan honom, vi har inte pratat eller hörts via mail eller sms sen han fick sina nycklar... Vet att det är bra men det svider: betydde vi inte mer för varandra? Eller är han för stolt för att höra av dig? Eller straffar han mig? Eller är han lättad?
Du verkar vara en så fin tjej, Lillab. Skönt att höra att du klarar dig, även om det vissa dagar säkert inte är bättre än att du precis klarar dig. Du kommer starkar ur detta ska du se, man gör det av svårigheterna har jag hört : )
Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.
Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!
Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...
en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)
Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!
Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?
Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k
Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....
Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.
Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.
Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.
Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.
Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.
Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...
Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.
Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)
Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka
Hej!
Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har några dagar kvar innan ledighet... är trött, så in i märgen trött, och då håller känslorna till närmare ytan... och snart närmar sig dagen då jag för ett år sen träffade honom för första gången...
mindfulnesskurs idag. så oerhört jobbigt!
vi skulle göra en övning som gick ut på att först meditera kring en jobbig/obehaglig situation eller upplevelse, upplevd eller fiktiv och skatta vårt obehag på en skala från 0 till 10... dum som jag är så satsade jag stenhårt och valde den kvällen i vintras, när jag skulle försöka förklara för honom hur jag mår när jag mår dåligt, vad jag känner och inte... när han satt och var så arg/frustrerad att han skavde besticken i tallriken så det skrek... japp.. obehagligt.
men under meditationen idag reagerade kroppen också... ända sen barnsben har jag ibland mellan vakenhet och sömn upplevt att kroppsdelear såsom händer och tunga svullnar och blir mjuka, för att sen få hårda oregelbundna kanter på nåt sjukt sätt, fruktansvärt obehagligt... och det hände idag... dubbelt obehag alltså! tårarna rann såklart, och försöka prata om det här i en grupp som jag inte känner mig helt bekväm med var inte lätt...
sen skulle vi gå över till en lugn och positiv plats, men herre jisses vad jag letade... försökte med säkert tio platser, men det gick bara inte! på nåt sjukt sätt kändes det inte som om jag hade rätt att hitta mitt lugna ställe... flummigt, eller hur?! =)
i vilket fall som helst, det viktiga egentligen, var att jag fick namnet till en kbt-snubbe speciellt inriktad på alkohol - både för alkoholister och medberoende! så nu ska jag bara ta mig i kragen och våga höra av mig för att se om han har tid/möjlighet att hjälpa mig... inser ju att även om han var min första alkoholist, har jag nog varit mer eller mindre medberoende i alla mina tidigare förhållanden, utom kanske det allra första, min tonårsförälskelse. har dejtat svårt deprimerade ett par gånger, en som behövde en puff ur ett dåligt förhållande, en med narcisistiska drag (stavning= ?) och så vidare... alla som JAG ska hjälpa och fixa till och vars känslor alltid varit viktigare än mina och det som gäller...
och inget skal eller någon skyddsbarriär har jag på jobbet heller... den minsta lilla kommentar som jag säkert misstolkar får mina ögon att tåras... och en chef har jag som jag inte vet var jag har... tror att han ser ner på osäkerhet och svaghet...
nä, nu får jag sluta... jag bara gnäller! sorry!
jag har tagit rätt beslut att lämna honom, jag vet det med hela mitt väsen, men har svårt att hitta min landningsbana!
god natt alla kämpar!
ni betyder mycket, och era trådar är värdefulla för mig! Tack!
Först vill jag säga att jag så blir glad varje gång du skriver här, jag saknar dig ibland ska du veta. När jag läste igenom ditt inlägg så kände jag igen mig, oj vad jag kände igen mig. Just det här att förminska sina egna känslor, låta andras känslor och behov komma före de egna. Det är ju även en klassiker i ett medberoende. Och den resa du har börjat nu, den är varken enkel eller smärtfri men ack så viktig för att läka.
Jag håller på själv, är precis där du är. Bit för bit tar jag tag i känslor, försöker ge dem plats och sätta ord på dem. Bit för bit reser jag mig igen, får tillbaka mina konturer. Det går sakta, det gör ont men det får göra ont och det får ta tid. Lova att du kontaktar KBT-terapeuten, man behöver någon som kan vägleda i känsloarbetet. En styrkekram till dig
Jadu Märta, hur har jag det...
jag mår skit. varken bättre eller sämre, men skit är det.
igår undrade jag om det inte vore bättre att leva med honom,
jag skulle må skit, men det är i allafall välbekant skit... fast
jag vet ju att det inte är ett alternativ, jag vet det men hjärtat
är inte övertygat... saknar honom!!!
trivs inte med mig själv, inte med livet, inte med jobbet, inte
med nåt egentligen, ifrågasätter hela min existens. ska det
inte vara mer än så här? tiden rinner ju ut för mig, jag blir ju
bara äldre och äldre!
just nu går den mesta energin åt till att bara hinna med det
som måste göras, titta till mormor, gå ut med kattan, klippa
gräs, fota bröllop, bearbeta bilder, jobba, jobba och jobba...
har inte haft en helt ledig dag på två veckor, inte en enda dag
där jag kunnat sova så länge jag vill utan några måsten...
antar att det är därför jag är så less. trött. ingen tid att stanna
upp och återhämta... och med min skitlön vet jag faktiskt inte
om jag har råd att ta kontakt med den där gubben, och jag har
tyvårr inte mycket tilltro till vad min vårdcentral kan åstadkomma
heller... sist tog det 1 1/2 år för dem att skrapa fram en kurator-
kontakt, och jag VILL inte vänta så länge...
men herre jisses så jag låter...
har inte velat skriva på några dagar, misstänkte att det skulle
låta så här eller värre...
förlåt att jag vräker ur mig så här!
återkommer när jag har nåt kul/positivt att skriva!
kramar till er alla!!!
/k
Håller med alla här på forumet, det är just här man får låta skit, häva ur sig skit, vara skit. Jag vet, i början när man bryter upp känns det bra, man känner sig stark, modig, framåt, bestämd. Men så kommer en annan fas. Det är få som förbereder en på den, men det är en fas där man fulllständigt slår i backen, tvivlar på sig själv, sina förmågor, sina vilja. För ett tag sedan skrev jag om hur jag brottades en långhelg med att inte ringa X:et (fast jag ville) och en fredag kväll la jag mig vid 22.00-tiden bara för att jag inte skulle falla igenom. Jag, den starka, den viljestarka, den modiga.... Jodu, även jag.
Låt oss vara människor. Låt vara mänskliga. Låt oss vara så starka och svaga som vi faktiskt är. Livet är en process. likaså kärlek, förhållanden, relationer. Det kan låta klyschigt men du ska veta att jag fortfarande kämpar varje dag. Trots att snart ett halvår gått sen jag såg mitt X så plågas jag varje dag av att inte kunna ha kontakt. Andra säger till mig att det går över. Okej, kanske måste jag lita till det. Men jag vill ha kontakt. Vet att det inte funkar, vet att det inte är bra. Men jag vill. Jag vill fortfarande..... Men jag känner att det minskar lite, pyttelite varje dag.
Spy ut skiten och eländet här, var annars. Även du och jag (som peppar så många andra, behöver stöd, behöver falla igenom, behöver värmande ord ibland. Låt oss ta emot och inte bara ge tjejen.... Saknar dina foton ;-)
Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat... när jag med hela mitt sunda förnuft kan förstå vad som är rätt & fel, men mina känslor hänger inte med.Är inte på samma tåg helt enkelt.
Jag är i konflikt med mej själv.
Sakta men säkert kommer kropp & själ i balans.
En känsla av lugn sprider sig när jag kommit i takt med mej själv.
Vanans makt är stor & den bekanta känslan av den falska tryggheten fladdrar som en film bakom ögonlocken.
Vad har hänt?
Har det hänt något?
Kommer det att hända igen?
Måste vara på min vakt när minnet sviker... när känslorna lurar mej att tro att allt var bra, att det inte finns några problem.
Den dagen när kropp,själ,tanke & sinne hittar samma röda tråd kommer lugnet.
Jag vet att jag har gjort rätt, att jag inte behöver förklara mej mer.
Är fri.
Fri att leva det liv jag förtjänar.
I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår men alla sover ju nu. Vet inte varför det är som det är ( att jag dricker). När jag har druckit 1 gr alkohol är det kört, är det kanske psykologiskt, att jag inbillar mig att fortsätta. Hoppas det går bra för dig iaf för mig har det gått utför ett tag, därför behöver jag prata/skriva. ha det!
Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det sitter i hjärnan alltihop, och ändå är man styrd som en robot. Eftersom det är min hjärna, borde jag kunna styra den bättre.
Men vi hamnar i missbrukets logik, och där är vi ganska chanslösa om vi inte hittar en utväg.
Prata och skriv här, ha det själv!
/Fenix
igår, som en blixt från en klar himmel, kom det ett sms. första sen jag gick.
det var som att få en rak höger. världens finaste sms, där han börjar med att be om ursäkt för att han hör av sig, vill ju inte förstöra min återhämtning från honom... han vill ju bara mitt bästa, att jag ska må bra, men han var tvungen att höra hur jag har det... sen kommer det: barnen saknar dig, de pratar om dig och du har har gjort ett stort avtryck i deras liv...
gör ont i hela kroppen, jag saknar dem, de dyker upp i mina tankar varje dag, vill krama dem, höra hur dagen varit i skolan, hjälpa dem med läxor, natta dem...
men konstigt nog vaknar inte tvivlet. jag VET att jag gjort det enda jag kunde göra, för att överleva och bli hel, och det var att gå... men jag vill så gärna hälsa på, träffa honom, träffa dem, vara en liten del i deras liv. men icke... eller?
pratade med min bästa igår, hon sa: du vet väl att det inte är bra att hälsa på?
inte det jag ville höra... vill ju höra att det är ok att ha en framtida relation med dem...
har jobbat på annan ort i veckan, långa tunga dagar, och jag är in i märgen trött. kanske bra det, orkar liksom inte reagera så värst mycket mer...
Jag håller med din vän, du ska inte träffa honom om du verkligen vill bryta. Han har inte förändrats på så kort tid, du vet det, eller hur? Och jag tror du ska fundera över vad det är för slags relation du egentligen vill ha med honom, vara ärlig mot dig själv lillablå även om det är jobbigt. Om du träffar en ny man, vill du fortfarande ha en relation med T och hans barn?
Du är i ett vanskligt läge nu och där känslorna kan lura dig. Jag har själv varit där, gick tillbaka, trodde på hans löften och det var mitt livs största misstag. Det blev tio resor värre efter två månaders lyckorus. Var rädd om dig lillablå
Jag lever!
Har spenderat helgen på mammas och pappas lilla gård, tog med deras fina lilla katt som sällskap! Rensat i landet, klippt gräset, tvättat lite, gjort rabarberpaj... och sovit... trodde jag skulle bli mörkrädd där i ensamheten utan grannar, men icke... lugnet kom över mig!
är trött. tröttare än jag trodde var fysiskt möjligt. funderar på om nåt kan vara fel.
och trots att jag har en fantastisk familj och underbara vänner utspridda lite här och där, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. det har ringt en gång sen i fredags, det var brorsan. och jag vet att det är lika mycket mitt ansvar att ta initiativ till att ses, men det tar emot... orkar liksom inte det heller.. är så trött... och konstigt nog, så kände jag mig mindre ensam på landet när jag verkligen var ensam, inte en människa inom synhåll, än vad jag gör hemma i lägenheten i storstan... folk överallt, det skrattas och pratas och umgås...
jag lever, jag överlever, men inte fan är det kul!
och jag har svarat honom per sms, ett ganska kort och opersonligt meddelande. känns ok. visst saknar jag honom och barnen och familjelivet, men just nu tror jag inte att det är problemet.
stor kram till dig märta, för att du finns där!
och stora kramar till alla andra också!
Det här med tröttheten känner jag så väl igen. När kroppen inte längre behöver vara i full beredskap så kommer tröttheten. Jag märker av att jag behöver sova mycket mer än vanligt och jag sover dåligt så fort något stressar mig. Det ska vara så säger min samtalskontakt, det kommer att vara så ett bra tag.
Ensamheten, ja den känner jag också av. Nu kommer semestertider, alla planerar och själv vet jag inte vad jag ska göra. Samtidigt när jag tänker tillbaks på våra semestrar, alla planer som jag gick åt skogen, alla fyllor, alla bråk. Det var ju inte det jag hade planerat eller tänkt mig. Det är då det känns skönt att det är över.
lillablå, det är en lång att vandra för oss för att hitta tillbaka. Jag har fortfarande svackor, senast i helgen igen då jag grät floder i flera dagar och allt jag kunde göra att vara där i sorgen och smärtan. I dag är en annan dag, i dag känns det lite bättre igen. Jag tycker att du är så stark som inte tar några initiativ att träffa T just nu. Att du vågar lita till din magkänsla. Du har styrkan där i dig :-)
Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men mycket behövligt!
Haft en ok dag idag, en av mina favoritkollegor har jobbat idag, hon arbetar bara deltid nu när hon pluggar, men vi jobbar och trivs bra ihop!
Känner igen det där med semestern, jag verkligen fasar för den... vet att jag är mer än hjärtligt välkommen att vara hos mina föräldrar på gården, och mormor uppskattar ju allt sällskap hon kan få, men det är ju inte detsamma!!! Alla i min närhet har familj, och värsta grymma semesterplanerna (antar jag- för så är det väl?!) och det är nog BARA jag som inte har nåt alls att göra... vägrar sitta i min alldeles för lilla etta och glo i väggen, men å andra sidan kanske det är precis vad jag behöver... nåväl, en semester med honom och barnen hade inneburit: en kortare resa, där barnen mest bråkar och det dricks ganska mycket vin och öl och sen resten av tiden hemma med husbygge (och öl) och grillning (och vin) typ varje kväll... vet inte om det är att föredra...
läste ett citat i en deckare jag nu slukar:
"All kärlek är bättre än ensamheten"
Vill inte hålla med.
Ensamheten är bättre än en kärlek som gör dig liten och mindre, sårbar och ensam...
Hittade precis mitt drömhus också. Världens finaste lilla torp! Mellan storstan där jag jobbar och landet där föräldrarnas gård ligger. Vänners och föräldrars farhåga: du blir bara ännu mer isolerad än vad du är nu!!! Fast frågan är om jag inte hellre sitter ensam med en katt eller två i mitt hus på landet, eller ensam i min lilla etta som inte är min, mitt i storstan, med alla andra oensamma människor runt omkring... tål att tänkas på!
Nu väntar lite fotojobb innan det är dags för natten...
Ta hand om dig Märta, och jag hoppas att dina svackor blir mindre långvariga och djupa, du är värd det bästa av liv!
stor kram!!!
/k
Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två sjöng susanne alfvengren...
Du LillaBlå, alla människor är ensamma - en del har bara så mycket folk runt sig hela tiden att de inte märker det (stulet, men minns inte från vem) : )
Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i vårt land. Och det är många, många som är ensamma i tvåsamhet. Vi är väldigt duktiga på att visa upp en fiiin fasad men...bakom den !
I min aktiva tid så trodde jag att jag var ensammast i världen men numera fattar jag att det inte är så. Det finns de som är totalt isolerade i sin hyresetta och de som har värsta rusningen av bekanta men vi är alla människor i samma samhälle och vi har alla bara ett leende till närmsta bekantskap. Vi har alla möjligheter att välja vår situation. Ex vis finns det gubb och "kärring" gäng som bestämmer sig för att en dag i veckan gå en sväng och ta en lunch tillsammans.
Hustrun och jag har ingen sk riktig semester, vi gör vad som faller oss in i den mån jag kan göra det beroende av mitt jobb. "Alla" följer inte mallen !!!
Njut av dagen och le mot dem du möter på stan ! Åtminstone jag mår bra av att få ett leende på stan !
Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i anhörigdelen av forumet... LillaBlå, Märta, Mie, Märtis, Carina, Marmar och ni andra...
fick den här texten på min mail som sommargåva av Någon, tycker den är vacker och vill "pass it on" till Er, som jag beundrar så...
”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är mäktiga bortom ord. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva; vem är jag att vara brilliant, underbar, talangfull, fantastisk? Och ändå, varför inte just det? Du är gudomlig, och att spela liten är ingen tjänst till världen. Det finns inget upplyst över att krympa ihop så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet. Vi är alla menade att skina såsom barn gör. Vi föddes för att manifestera ljuset inom oss, vilket inte bara finns i några, utan i oss alla. Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra likaledes. Allteftersom vi befrias från rädsla, så frigör vår blotta närvaro andra.”
http://www.facebook.com/photo.php?pid=...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=52152&l=5e1aaf9fe0&id=10000100294…
önskar oss en fin och ljus dag i morgon!!
trevlig valborg alla!
Min styrka är orden. Jag är bra på att sätta ord på...
Min styrka är orden. Jag är bra på att sätta ord på känslor. Vänner säger att "du kan så mycket", du är så stark!. Orden är min styrka. Min svaghet är att våga känna efter hur det känns. Hur luktar en apelsin? Hur känns det att ta på skalet? Hur smakar det? DET är min svaghet. Just nu befinner jag mitt i stormens öga och jag har gett mig den på att jag ska stanna kvar och känna hur det känns. För det har jag aldrig fått träna på. Men vet ni, det gör ont!
Att bejaka sig själv, att försonas med sig själv. För mig handlar om just nu. Hur ska jag kunna försonas med mig själv? Jag kämpar på.... Tack bästa underbara Mie, lillablå och Adde. Och du Adde... Vad då lyssnar på Robyn när du mår .... Det är dags för dig att ge dig till känna (hehehe....). Jo, jag är så nyfiken och jag tycker att du retas med mig.
Kram och god natt/ Märta
Retsticka är jag !! Värst är dock vännen Mie !! Som...
Retsticka är jag !! Värst är dock vännen Mie !! Som alkis är jag ju van att skylla ifrån mig ! Du kan stilla lite av din nyfikenhet via fb där du bla hittar Lilla Blås underbara "helfulla" josglas här ovanför.
Ps Jag lyssnar inte på Robyn när jag mår dåligt heller !! Ds
Märta så klokt du skriver. Jag är också sådan som kan...
Märta så klokt du skriver. Jag är också sådan som kan sätta ord på känslor men att verkligen känna känslorna och bearbeta dem är bra mycket svårare. Det är riktigt svårt att stå i stormens öga när det blåser riktigt hårt, att inte låta flyktbenägenheten segra. Det är klart att det gör ont att börja känna att tillåta sig att vara svag, gråta och inte alltid vara den starka.
Har precis kommit hem efter en långpromenad med min...
Har precis kommit hem efter en långpromenad med min bästa vän och hennes hund. Sitter med en kopp ljuvligt doftande kaffe, en skivad färsk apelsin och njuter av en skön och hälsosam morgon utan bakfylla, bråk, stress. Om en stund ska jag baka bröd, ta ett varmt bad, sen blir det fika med en annan vän på eftermiddagen.
Idag är en annan dag, känner mig visserligen kränkt på djupet, självkänslan är i botten och jag märker att jag drar mig undan människor som jag inte riktigt vet var jag har. Men det är väl en naturlig reaktion när tilliten är missbrukad. En dag i taget, ett steg framåt. Ha det bäst idag alla underbara ni på forumet
Kram Märta (Robyn är jättebra)
;o)) _/l\_
;o)) _/l\_
det börjar snurra i magen... om ett par timmar ska jag...
det börjar snurra i magen... om ett par timmar ska jag träffa honom, och få min kaffebryggare som han inte vill behålla... hur kommer det kännas att se honom igen, för första gången på två veckor... kommer det kännas som en befrielse, en lättnad, att vi gått skilda vägar, eller kommer ångesten över det vi förlorat slå omkull mig...
avskyr att må så här. har ingen ork, kan inte ta några som helst initiativ, vill inte vara ensam men orkar inte med sällskap, har ingen kraft att ringa någon heller förstås...
Märta, känner så väl igen mig i det du skriver... jag önskar dig en fortsatt lugn och skön lördag!
kramar till de som vill ha!
Lilla blå... Kanske är det bra om du inte är ensam...
Lilla blå...
Kanske är det bra om du inte är ensam då han kommer...?...
Mie, ska försöka få oss att ta en promenad eller...
Mie,
ska försöka få oss att ta en promenad eller ännu hellre gå till ett café i närheten... vill inte ha honom i lägenheten... han kan som tur är bara stanna en liten stund, han måste åka och hämta sin son som är på kalas... känner mig så fruktansvärt liten!!!
så... kaffekokaren levererad, nycklar överlämnade......
så... kaffekokaren levererad, nycklar överlämnade... och hjärtat blöder...
det gick rätt hyfsat... han är underbar mitt i all skit...
allt som betyder nåt för honom är att jag ska må bra... jaja...
han är besviken över att vi inte jobbade på vårt förhållande, att vi inte fick en chans att göra allt bra.
han tycker att jag ser allt så negativt, att jag bara hör det som inte är bra, att jag måste inse att hela världen inte är emot mig....
jag sa att jag fortfarande tycker att han dricker mer än vad som är sunt, han sa snabbt att han inte druckit en droppe sen förra helgen... och när jag påtalade att jag fortfarande hittar burkar så sa han att de är väl gamla, du ser ju hur det ser ut i varenda garderob, de har väl åkt in där i nåt städryck...
antagligen ligger det hos oss båda, jag är en känslig person som tar kritik mycket hårt och personligt, han är en rätt hård man som har svårt att hantera känslor... taskig kombination...
jag vet bara att jag måste se till att må bra nu, JAG ska må bra i mig själv och trivas med mig själv som sällskap, först då kan jag försöka mig på att leva med någon annan igen... vet inte hur det ska gå till, men det måste till på ett eller annat sätt...
jodå, jag känner skuld, och jag känner mig hemsk som lämnat honom och barnen... han är offret, enligt honom själv... han ville ju inte mista mig, men varför hindrade han mig inte från att packa mina saker då? varför hindrade han mig inte från att gå? varför sa han inte ett ord då? varför valde han inte att kämpa för mig?
hans pojk frågade pappa om han skulle leta reda på någon ny... han svarade honom att nej, pappa ska vara själv nu, pappa har provat nu och ska inte försöka igen... jag sa till honom att det finns nog någon som är bättre för honom där ute, någon som är starkare än vad jag är... "men inte lika underbar...." svarade han...
tankarna snurrar... fram och tillbaka, upp och ner, men hur mycket jag än tänker kommer jag inte fram till vad som är sant, rätt och riktigt, vad som är verklighet och vad som är förstorat....
oh, vad hade jag gjort utan möjligheten att få skriva av mig här, få mina tankar i bokstäver, meningar och rader... få möjligheten att gå tillbaka och se vad jag tänkte och skrev för en månad sen, kanske med lite mer objektiva ögon...
Mie, Märta, Adde, Fenix, Pia och alla andra: ni är de osynliga trådar som håller mig uppe!
TACK!!!
Vad ligger hos dej Lilla blå? Vad är förstorat?
Vad ligger hos dej Lilla blå?
Vad är förstorat?
han sa bland annat att det var synd att jag inte sa att...
han sa bland annat att det var synd att jag inte sa att jag var rädd för hans svarta ögon, för i 9 fall av 10 är han inte arg... men...
jisses, vad han kan manipulera....
han får mig att tvivla!
men jag måste komma ihåg min oro, mitt ont i magen över hur han ska reagera över att jag inte bytt till ny rulle på toa, eller att han blir arg för att jag inte varit tydlig nog med att jag börjar jobbet senare och att han missuppfattat mig och därför kommer för sent... och jag måste komma ihåg hur han bollar med barnens känslor... du tyckte inte att maten var god, för du äter inte, jag ska aldrig mer laga mat åt er för ni visar ju ändå ingen uppskattning och ni äter ju inte... och hur arg han blir när jag råkar avbryta, eller råkade säga något till hans svåger vid påskmiddagen, hur han bara tystnade och markerade för mig att: våga inte avbryta när jag berättar en rolig anekdot, även om du och de andra redan hört den flera gånger... och alla de gånger jag fått ta bussen (1 timme och 15 minuters promenad) hem istället för att han väntar 30 minuter på mig i stan, bara för att han ska till systemet och handla det han vill ha utan mina dömande ögon, och så kan han ju ta ett par öl innan jag kommer hem.... och jag får gå hem i snöstorm och regnrusk, bara för att maten inte ska bli för sen, men då det egentligen handlar om att han vill börja dricka vinen så fort han bara kan...
som sagt, det snurrar i huvudet...
men även om jag mår skit just nu, måste jag komma ihåg att jag inte behöver oroa mig för någon annans dåliga humör eller hur stämningen är när jag kommer hem... jag är fri, jag har bara mig själv att ta hand om!
mie, tack...
mie, tack...
När du skriver om kaffekokare och nyc...
När du skriver om kaffekokare och nycklar.............
Fan, det är så sanslöst lika ett sprucket förhållande i min närhet. En riktig kopia. Skrämmande.
samma? har du den andra sidan av storyn?
samma?
har du den andra sidan av storyn?
En bekant till mig håller på och tvivlar på sig själv....
En bekant till mig håller på och tvivlar på sig själv. Hon är i samma stadium som du. Alla frågor, alla tvivel, förminskar sig själv. Allt är så lika. Jag såg inte det fullt ut förrän du skrev om din kaffekokare och nyckel.
Hon , precis som du Lillablå, är på helt rätt väg. Sakta men säkert på väg mot friheten.
Sköt om dig Lillablå och se dig själv i spegeln och säg att du är bra och duger precis som du är.
lillablå Det är nu din resa börjar. nu när inte...
lillablå
Det är nu din resa börjar. nu när inte behöver ha någon kontakt längre.Han fortsätter att förminska dig. Vad då besviken att ni inte jobbade på ert förhållande? Jag tycker du har slitit ont, kämpat både med honom, dig själv och barnen. Allt för att det ska fungera. Han sätter press på dig genom barnen, genom att berätta deras reaktioner när du väljer att gå. Fråga dig lillablå, på vilket sätt gjorde T när han arbetade på ert förhållande? Hur gör han nu?
Jag hade ett långt samtal med både min kurator och min kontaktperson på kvinnohuset i förra veckan. Mitt X höll på precis som T och jag höll på att bli tokig till slut, visste varken ut eller in, visste till slut inte vem jag var eller vad jag stod för. Jag försökte jag sätta gränser, bejaka vad jag kände men fick jag aldrig nämna det. Jag blev aldrig bemött. Det är väl själva poängen att förmiska en annan männniska, att försätta henne i vanmakt.
Min kontaktperson sa att jag levt i en relation utanför min kontroll, där jag hela tiden förhållt mig till honom, hans ilska och ständiga hot om att han drar bort sin kärlek till mig om jag ställer några krav. Precis så är det. Jag börjar en ny resa nu, tillbaka till den starka, självständiga, godhjärtade och kloka kvinna jag en gång var. Det känns som jag är på väg hem igen :-) Ett steg framåt, ett steg i taget. Det gör så in i h-e ont emellanåt men jag läker, sakta men säkert. Din resa har också börjat nu lillablå....
Kram Märta
Har varit ute på en underbar promenad... Det var...
Har varit ute på en underbar promenad... Det var fruktansvärt jobbigt att ta första steget, att sätta på mig skorna och gå ut, men väl ute var det rätt ok! Kaffe och bok, vitsippor och nya blad... och på hemvägen en val...
Trots allt kan jag njuta av en blomma, hur ljuset faller på ett par blad, eller hur en droppe blänker till som en sparad tår...
http://www.facebook.com/album.php?aid=4316&id=100001002945795&l=1b2b478…
LillaBlå, jag har inga goda råd att ge dig, fast jag...
LillaBlå, jag har inga goda råd att ge dig, fast jag skulle vilja av hela mitt hjärta lindra din sorg. Fast du går igenom ditt eget helvete har du så mycket att ge oss andra. Dina fina komentarer till mig värmer så, fast jag kämpar på "den andra sidan" - den som åsamkat dig all denna smärta, verkar du ha så mycket empati och medmänsklighet tillövers.
Det blir bra LillaBlå, jag törs lova dig att det blir bra!
http://www.youtube.com/watch?v=eWtj84pMOJA
http://www.youtube.com/watch?v=eWtj84pMOJA
Victoria, tack för ditt fina inlägg... vi är på...
Victoria,
tack för ditt fina inlägg...
vi är på samma sida, vi mot alkoholen och all den smärta den ger oss: oavsett om vi dricker eller har någon nära som dricker...
önskar så att han hade haft en liten del av din och andras självinsikt, och insett att allt inte är mitt fel... fick ett sms igår, där han frågade om det var på grund av att jag tyckte att han drack för mycket som jag gick...
och det var det ju, delvis... antar att det är grundproblemet som påverkar resten, men framför allt gick jag för att vi inte kan kommunicera och för att vi båda mådde sämre och sämre... fast när jag sa det igår när vi sågs, så sa han att han mådde bra, och har gjort det hela tiden...
äh, det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, kommer aldrig att förstå ändå!
men på något sätt så hjälper det mig att läsa om er insikt och er kamp... och om jag bara kunde hjälpa om än bara lite, så skulle jag göra det...
jag har fått så mycket av er alla, och vill ge lite tillbaka!
Hej lillablå, du lyssnar väl på Little Blue på...
Hej lillablå, du lyssnar väl på Little Blue på YouTube ibland:_)
/Fenix
lillablå Han släpper inte tagit om dig än på...
lillablå
Han släpper inte tagit om dig än på länge. Om han respekterade dig och din viljaatt lämna honom så skulle han låta dig vara i fred tills du eventuellt skulle vilja något annat. Han kommer inte att acceptera eller respektera. En fråga, svarade du på hans sms?
Låt honom inte ta mer energi från dig, dina tankar kommer att snurra runt honom länge än men det behöver inte veta. Så länge ni har kontakt, så länge kommer han att försöka få kontroll över dig och din energi går till att fortsätta förhålla dig till vad han tänker, gör, kommer att göra. Är han värd det?
Lev ditt liv som du vill leva det. Du behöver inte vara någons slasktratt om du inte vill det. Du är en stark och modig kvinna, precis som alla andra "tuvor".
Kram Märta
Hur går det för dig lillablå? Kram Märta
Hur går det för dig lillablå?
Kram Märta
Hej! Ännu en dag har gått... mår inge vidare... rätt...
Hej!
Ännu en dag har gått... mår inge vidare... rätt låg, måste jag erkänna.
och det är ju inte direkt roligare att gå till jobbet när jag vet att jag inte får uttrycka glädje eller livslust, utan måste tona ner mig själv... visserligen kanske det inte var så illa menat, men det känns som chefen tvingat mig att lägga locket på helt... trist...
har precis varit hos mormor, lika mysigt som vanligt...
men jag har ingen vidare lust. tungt att gå upp, tungt att gå till jobbet, känns som om jag drar benen efter mig, allt känns bara tungt...
och jag funderar. och funderar. kommer inte fram till nåt. ena jaget vet att jag inte har hittat på de gömda ölburkarna och vinflaskorna som hittats, andra jaget är extremt oroligt för att jag har överdrivit och kanske till och med skapat konflikter och ilska... ena sekunden är jag starkast, andra sekunder tar det andra jag över... känner mig helt tudelad...
ska sjukgymnastisera på lunchen i morgon, och på kvällen är det mindfulness igen, andra kurstillfället... en dag där jag satsar på mig själv. men jag känner att jag skulle vilja hitta en samtalskontakt och bena ut saker och ting för mig själv och för att hitta andra vägar att hantera mig själv och min osäkerhet och mina tvivel... hittar henne/honom när det är dags tänker jag...
och emellanåt lyssnar jag på Little Blue! Och lite Lisa Ekdal. Och lite Sonja.. skapar mig en spellista av alla era omtankar!
Nu väntar sängen, ska bara läsa lite här först... vill ju veta hur resten av gänget mår!
och oxeln utanför håller på att slå ut förresten... tänk att allt blir som det ska trots allt! tiden går och vi med den!
god natt alla fina!
Varför inte prova Al-anon Lillablå ?
Varför inte prova Al-anon Lillablå ?
Men.. ska jag... lilla jag... jag har ju lämnat...
Men.. ska jag... lilla jag... jag har ju lämnat honom?
har funderat på att gå, men jag litar ju inte på mig själv, tänk om jag går dit och så... hoppsan, så var han inte alkoholist... hur gör man då?
haft en annars ganska bra dag idag, sjukgymnastik, lite mindfulness och nu väntar en stilla kväll med antingen tv om det går nåt värt att se, eller bokutläsning... läser och läser och det kände jag inte så ofta att jag hade ro till förut, skuldkänslorna kom med en gång... borde tvätta, borde fixa, tänk om, tänk om... men nu är det ju JAG som gäller till 100% och det är inte illa!
såg ett gäng sparade tårar igen, precis utanför porten... var tvungen att springa upp efter kameran...
hoppas att alla mår efter omständigheterna ganska bra, och att vi får en lugn kväll på var sitt håll!
kram!
http://www.facebook.com/photo.php?pid=58259&l=1316cb03ba&id=10000100294…
Du går till Al-anon för din egen skull och inte hans !!...
Du går till Al-anon för din egen skull och inte hans !! Du pratar inte om hans alkoholism utan om ditt mående och ditt liv.
Absolut värt ett försök för alla anhöriga och vänner till alkoholister.
Tack Adde, jag ska kolla upp möten nära mig... Tack!
Tack Adde, jag ska kolla upp möten nära mig...
Tack!
Adde, håller med dig. Lillablå, vilka val du är gör,...
Adde, håller med dig. Lillablå, vilka val du är gör, vart du än vänder dig, så släpp T. Du ska göra saker för din egen skull inte för hans. Oavsett vilka problem han än har, nu handlar det om dig. Du MÅSTE byta perspektiv nu. Inte går väl du på mindfulness för hans skull? Eller är det så att allt du gör är för att du ska anpassa dig till hans kritik?
Kram Märta
Nej, jag menade inte att jag skulle gå till Al-anon för...
Nej, jag menade inte att jag skulle gå till Al-anon för hans skull, utan undrade mer om jag FICK gå nu när jag släppt honom, jag har ju inte längre någon alkoholist nära, rent formellt är jag ju ingen närstående längre... tänk vad svårt det är med det skrivna ordet ibland, att få fram hur jag tänker genom bokstäver utspillda lite på måfå... skriver snabbare än jag hinner fundera på vad jag egentligen skriver...
jag tror faktiskt att jag kommer att kunna släppa taget helt om honom, att han inte kommer att dominera mina tankar och dagar och min längtan... jag vill inte ha det livet!!! min fina sjukgymnast sa idag att har jag varit på väg ända sedan vår första träff för ca 4 veckor sen... och det stämmer, jag hade bestämt mig redan då, även om jag kanske inte hade sagt det rent ut till vare sig mig själv eller någon annan... =)
kramkram!
Vilken dag... upp kl 4 för att hinna till tåget...
Vilken dag...
upp kl 4 för att hinna till tåget tiiiidigt mot huvudstaden för en härlig inspirerande dag med goa kollegor! kom precis hem, nu är det nästan nattadags...
men insåg det på vägen hem att det känns faktiskt ganska ok, bättre än väntat... visst, det är skitjobbigt och jag saknar honom och vill krypa in i den där famnen som ibland var varm och välkomnande... men jag står upp, ganska rak i ryggen och känner friska vårvindar i ansiktet!
Och jag njuter av vårens alla små fantastiska kryp och växter som tar sig upp ur den kalla mörka jorden, precis som vi! Maskrosen är förresten mycket underskattad, där den står och lyser gul mot asfalten! Det finns hopp! Och det finns två al-anongrupper som träffas två gånger i veckan i min hemstad, kanske ska jag ta mig dit...
Märta min vän, hur har du det? Hoppas du får sova om nätterna och inte sitter i ditt kök och har ångest? Och tack, jag älskar min kamera, hoppas att det lyser igenom?
stora kramar till vem som helst!
Rätt tänk little blue, your life is for you! /Fenix
Rätt tänk little blue, your life is for you!
/Fenix
lillablå Hoppas att du fått en bra nattsömn och att...
lillablå
Hoppas att du fått en bra nattsömn och att det känns lite bättre i dag. Du, vilka fantastiska foton du tar, du är så duktig.
Kram Märta
lillablå Det är okej med mig. Nu sover jag men jag...
lillablå
Det är okej med mig. Nu sover jag men jag har börjat drömma hemska mardrömmar i stället. Fick veta att det är en del av processen så jag är helt normal :-) I dag ska jag gå till advokat så jag känner mig lite spänd. Jag antar att det är mycket som kommer att släppa efter det.
Skönt att du känner dig bra, vi är nog små maskrosor alla vi som kämpar.
Kram Märta
Märta, tur att det bara är mardrömmar! du lever DIN...
Märta,
tur att det bara är mardrömmar! du lever DIN dröm nu, och jag hoppas att det blir bättre och bättre för varje dag som går! Gick det bra i dag hos advokaten? Har tänkt på dig!
Haft en helt ok dag idag också, slutade redan vid tre, och det är faktiskt lite jobbigt, vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv, all denna lediga tid... jag BORDE städa och så, men hur kul är det? och jag kommer mig inte riktigt för att ta tag i det... satt ute på en bänk på gården och läste ut min bok, en skön stund mitt i allt.. hoppas att min kurs i mindfulness kan hjälpa mig med att njuta av stunden utan att oroa mig för sen eller då...
sov gott alla, och speciellt du Märta, önskar dig fina drömmar i natt!
lillabl¨ Har sovit och vaknat till under eftermiddag...
lillabl¨
Har sovit och vaknat till under eftermiddag och tidiga kväll. Hade en fruktansvärd ångestattack hos advokaten men hon var helt underbar. Hon tog i mina iskalla händer och värmde dem, hon gav mig sina privata näsdukar när jag grät. Gick hem efter mötet, åt som en gris och sov..... Klassisk ångestreaktion. Nu är det på riktigt, det jag har varit med om är på riktigt. Har lite svårt att förstå - trodde allt berodde på alkoholen men jag tror att flera män kan intyga här på forumet att det inte stämmer. Man kränker inte sin käresta per automatik bara för att man gillar att sig ett glas.... Vi kan aldrig trösta oss med att allt skulle vara annorlunda bara för att..... Har fattat i dag att en man kränker ine en kvinna bara för att han har alkoholproblem. Jag är lite involverad i stadsmissionen här hemma, har träffat rätt avancerade alkisar som aldrig skulle kröka ett strå på en kvinna. Vi vill så gärna skylla på... "bara han inte drack". Fy för den lede vad jag har lurat mig själv.- Och så länge.... Men du, det funkar inte längre. Det är bara att gilla läget. Nu väntar en polisutredning. En dag i taget, ett steg framåt...
Hoppas att mindfulness ger dig de verktyg jag fått. sov gott lillablå och alla ni andra underbara som stöttar mig och varandra....
Kram Märta
Jobbigt hos advokaten, men det är skönt att gråta! Det...
Jobbigt hos advokaten, men det är skönt att gråta! Det kanske du behöver göra mycket mer?
Och du har rätt - det där handlar inte bara om alkohol! Det handlar OCKSÅ om hur man är. Man brukar ju säga "In vino veritas", och jag brukar tolka det som att när spärrarna släpper pga alkohol så kommer det som är dolt inom oss fram. Vi kan inte gömma det längre. Det som FINNS där inne är väldigt olika...
Hoppas du kommer tillrätta med dig själv nu Märta!! Du är du, och du behöver ta hand om dig själv nu ett tag. Hoppas du kunde sova gott efter urladdningen hos advokaten!
/Janus
Märta, låter fruktansvärt jobbigt det du gick igenom...
Märta,
låter fruktansvärt jobbigt det du gick igenom igår, men också viktigt... Det viktigaste av allt är DU! Och det du skriver stämmer så himla bra...
När jag pratade med mina vänner och kollegor fick jag ofta höra att hans humörsvängningar och elaka ord bara kom från alkoholen. Kanske är det så, men magkänslan sa njaee..... han är nog sån. Han kan ju vara extremt hård och kall mot både mig och barnen även i nyktert tillstånd, oftast blev han bara lugnare och mjukare med spriten i kroppen... kan ju i och för sig vara ångesten som fick honom till det, men njaee... hans kommentarer om hans ex, hans syster, grannarnas barn etc var ibland rent elaka...
Märta, jag finns här.. önskar jag kunde göra mer...
ta hand om dig och jag hoppas solen lyser på dig där du är!
kram!
Som alkis som också träffat många andra alkisar i olika...
Som alkis som också träffat många andra alkisar i olika stadier så kan jag bli lite smått irriterad över vissa som skyller ifrån sig på alkoholen.
Alkoholen förändrar oss, javisst ! Oftast till det sämre också, åtminstone en bit in i vår "karriär".
MEN !!
Vi har ett val om att dricka eller inte. Om jag skulle ha fått sådana konsekvenser att jag rent fysiskt skadar en annan människa så måste jag göra valet att förändra mitt liv. Jag vet, det är inte enkelt men en absolut nödvändighet. Tendenserna visar sig väldigt tidigt i drickandets värld och många gånger genom ett blandmissbruk.
Jag tror det är väldigt viktigt att inte möjliggöra ett fortsatt destruktivt drickande genom att försvara med " ÄH, inte så farlig, han hade bara druckit lite för mycket." Den berömda lilla foten måste sättas ner vid första slaget !!
Jag är "glad" att jag "bara" söp mig till medvetslöshet utan större åthävor.
God morgon En ny dag, en bra dag :-) Tänk ändå så...
God morgon
En ny dag, en bra dag :-) Tänk ändå så skönt det är att få skriva av sig, att få stöd från er alla och att få kunna stötta er. Det här forumt är guld värt.
Jo, man vill ju så gärna tro att ilskan, frustrationen, lynnigenheten, den svarta blicken och de hårda orden kommer som ett resultat av alkoholen. Jag tänkte så många gånger att allt skulle vara så annorlunda bara han inte drack. Men så är det ju inte. Det handlar även om hans kvinnosyn, hans människosyn och hans syn på sig själv. Det handlar om en omogen man som inte tar ansvar för sina handlingar, som inte bryr sig om att han kränker och sviker dem som älskar honom, som aldrig blickar inåt. Mitt X har svikit sina barn, sin f.d hustru, sina syskon, mig, sig själv. Problemet ligger hos honom, inte bara i alkoholen.
I dag skiner solen och jag njuter av ljuset. Jag tycker att vi alla är maskrosor, vi ger oss inte, vi spränger genom asfalten som gula solar. En god vän sa till mig att "maskrosor är inte något ogräs, de har bara inbte förstått att de växer på fel ställe". Det tycker jag var en rar tanke.
Kram Märta
<3
Om man tar stjälken från en maskros, och delar den längs med, lägger dem i vatten så får man otroligt fina spiraler och snurror, påminner lite om toppen på en icke utslagen ormbunke... =)
Hoppas din helg blir fantastisk Märta, med vänner, värme och kärlek!
Ta hand om dig!!!
du med hjärtat, du med lillablå Kram Märta :-))
du med hjärtat, du med lillablå
Kram Märta :-))
Jag tänker på dig Lillablå. Jag önskar ibalnd att jag...
Jag tänker på dig Lillablå. Jag önskar ibalnd att jag kunde hjälpa dig handgriplingen! :)
Var ute på en långpromenad i morse, känner att jag...
Var ute på en långpromenad i morse, känner att jag börjar få hälsosamma vanor nu när jag slipper X:et. Det var så fint väder när vi var ute men nu regnar det. trist, jag längtar så efter solljuset, värmen och dofterna som våren bjuder på. Alldeles gratis :-)
Hoppas att ni alla får en bra lördag. Lillablå, skickar en extra kram till dig, vet att helgerna blir extra tuffa till en början
Kram Märta
ja du, helgerna är tuffa... vill bara ringa till honom,...
ja du, helgerna är tuffa... vill bara ringa till honom, höra hans röst, låtsas som inget...
men icke...
igår var det fotografering på schemat, en ettåring med två större syskon, trist väder så det fick bli inomhus, och sen när jag ändå lånat bil styrde jag kosan mot mina föräldrars relativt nyförvärvade gård... god mat och lugn och ro, fick dela fåtöljen med madame katt, en mycket bestämd sådan... hennes fåtölj, det fattar väl vem som helst?!
idag har jag och far kört tre stora lass timmer från skogen, premiärturen med traktor och kran för min del, riktigt tungt och krävande och roligt! Skönt att göra något ordentligt, utomhus dessutom! Nu är kaffebryggaren på gång, och boken och solstolen och filten... härligt!
så trots många tankar så har helgen varit bra, mycket bra till och med... hoppas ni andra också fått lite sol och fräknar och värme och omtanke från de nära!
kramar!
http://www.facebook.com/photo.php?pid=...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=65424&l=94c260546c&id=10000100294…
världens mest missförstådda blomma!
Åh, lillablå, tack snälla för den fina hälsningen i...
Åh, lillablå, tack snälla för den fina hälsningen i din vackra bild. Just i dag behövde jag den mer än någonsin. jag har haft en sån där mindre bra helg så det värmde alldeles extra :-) Jag hoppas att din måndagsstart varit bra och att veckan kommer innehålla lite sol i alla fall. Här regnar det, det är grått, kallt och trist. Tankar till dig
Kram Märta
Om jag tänker efter så vet jag att jag har gjort...
Om jag tänker efter så vet jag att jag har gjort rätt.
så varför mår jag då inte bättre, utan snarare tvärtom sämre och sämre?
rullgardinen framför ögonen är nerdragen, svårt att skratta, och jag vaknar varje natt och är spänd, kan knappt öppna munnen så hårt biter jag ihop... diskbråcket gör ont, inflammation i knäna, diklofenak mot det och då kommer magkatarren med en gång...
tänker nog börja en ny tråd.
släppa det här och börja om.
för nu måste jag ta hand om mig själv.
mindfulness - släpp gårdagen och oroa dig inte för imorgon, utan lev här och nu!
SOAL
Stop
Observe
Accept
Let go
Ofta när jag haft en bra dag, en glad och lycklig stund, så kommer det en baksmälla i form av en ordentlig svacka... allt blir bara tungt och grått... precis som om jag inte FÅR lov att må bra, vem är jag att vara lycklig, det har jag ju inte förtjänat... sjukt...
ska äta min kvällsmacka nu, med ost och solrosgroddar... sol i sinne, sol i mage... =)
kramar till de som vill och behöver!
Hej Lillablå. Jag tror du går igenom en...
Hej Lillablå.
Jag tror du går igenom en sorgeprocess. En del av dig längtar tillbaka till det fina ni hade, den andra delen vet att baksidan är värre och att du måste fortsätta att gå.
Som många säger här, vi människor är så lika, vare sig vi är beroende eller medberoende eller bara "normalpuckade". .. :)
När jag slutade med vinet så kändes det som när jag var olyckligt kär i tonåren... dumpad, misslyckad, och man trodde man skulle döööö om man inte fick just den killen (vinet) Gjorde ont som fan och man ville knappt vakna på morgonen.
Men att stanna upp, ta in fakta, acceptera och sen släppa taget är bra, mycket bra. För mig tog det dock lite tid och övning för att få det att sitta, det är inte så lätt att sluta älta när man är van vid att göra det. Buddhisterna lär sina barn sånt här redan i unga år, men vi i här uppe är ju uppvuxna med synsättet att man ska känna och tänka och att egot, det pladdrar på om hur eländigt vi har det i godan ro.... och vi mår kass.
Kramar extra till dig lillablå.
Pia
Lillablå Jag känner igen mig. Den första tiden efter...
Lillablå
Jag känner igen mig. Den första tiden efter jag gått kände jag mig trygg i mitt beslut. Sen började jag tvivla, jag längtade, jag grät, jag mådde skit. samtidigt visste jag att jag aldrig mer kunde gå tillbaka, det kunde aldrig mer bli vi. Men självklart finns det en stor sorg som måste bearbetas. Allt man önskade sig, allt man drömde om, allt man planerade ihop, en framtid som nu inte blir av. Det är en jättesorg lillablå.
Nu är det över fyra månader sedan som jag träffade mitt X för sista gången. Trots allt han gjort mot mig så är det en ohygglig sorg som jag bearbetar, och kommer att bearbeta länge än. Men jag gråter inte lika mycket i dag, sorgen är inte lika intensiv längre, och när den kommer så släpper den taget om mig fortare än förut. Det måste få ta den tid som krävs. Man lämnar inte sin kärlek och så är det över.
Att vara snäll mot dig själv och ge din sorg tid att få ebba ut är viktigt. Det tar tid. Och sen gäller det att aldrig glömma varför vi gick. Jag försöker påminna mig om det varje gång det känns så där jobbigt som det gör för dig nu.
Sänder dig solgula tulpaner och en extra stor kram idag
Märta
Lillablå Tänkte just på en sak som du skriver. Just...
Lillablå
Tänkte just på en sak som du skriver. Just att du får en svacka, en nedgång när du haft det bra och mått bra. Kan du inte tänka tvärtom? Varje gång du har låtit din sorg få ta utrymme för att bli bearbetad så får du åter en bra dag? Det funkar för mig, kanske det funkar för dig också /Kram igen
Märta ;-)
Att vara snäll mot dig själv och ge din sorg tid att få...
Att vara snäll mot dig själv och ge din sorg tid att få ebba ut är viktigt. Det tar tid. Och sen gäller det att aldrig glömma varför vi gick. Jag försöker påminna mig om det varje gång det känns så där jobbigt som det gör för dig nu.
Tog mig friheten att kopiera några av dina rader Märta och hoppas på att många med alkoholproblem läser dem oxå. Stämmer ju så på pricken. Fast gud vad patetiskt att ett gift kan få en människa att bli lika miserabel som när vi förlorar någon vi älskar. Eller hur?
Att unna sig bra dagar efter de svåra är viktigt. Lillablå! våga vara snäll mot dig själv, DU FÅR vara lycklig! Ibland känner man sig så nere och misslyckad, självkänslan ligger på noll och det känns som man inte vågar må bra... i alla fall har jag varit sån. Vet inte om jag var skrockfull, rädd och skamsen på samma gång.
Var rädda om er!
Pia
lillablå Jag har en favoritartist (förutom Robyn..)...
lillablå
Jag har en favoritartist (förutom Robyn..) som skriver så underbara texter tillsammans med en musik som inte kan stoppa mig från att dansa, sjunga, njuta, leva... Han berör mig djupt med sin musik. Har ju läst alla dina inlägg, vet att du är fantastisk på att fota men också gillar musik. Med tanke på fotot "ljuset i tunneln" så vill ge dig dessa rader. Det är Salam el Fakir och hans sång "keep on walking". Till dig från mig, till oss och alla andra som behöver......
Kram Märta
____________________________-
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark, it’s hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this lane so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
http://www.youtube.com/watch?v=kdAjcMi7GWg Tänk, så...
http://www.youtube.com/watch?v=kdAjcMi7GWg
Tänk, så många gånger jag lyssnat till låten, älskar den, men jag har aldrig lyssnat på texten...
Tack fina du!
Den är underbar, och du också!
KRAM!
lillablå Det går så mycket upp och ner i den här...
lillablå
Det går så mycket upp och ner i den här bearbetningsprocessen. Hade åter en sån där hemsk kväll och natt igen och somnade vid 04.00-tiden i morse. Jag tänker mycket på mitt X, hur han mår och hur han har det. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde skiljas som vänner men vet att det aldrig kommer att ske. Det är så frustrerande för mig eftersom jag vill avsluta. Och jag vet att skulle jag ta kontakt med honom så skulle jag åka tillbaka direkt och då skulle allt bli tio resor värre. Två veckors passion och lycka och sen... PANG! Det finns grader av helvete, aldrig mer säger jag.
Jag älskar texten ovanför och känner igen mig så väl i raderna;
"There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind"
Den dagen jag kan lämna allt detta bakom mig, den dagen längtar jag efter. Jag inser att det tar tid att läka, det måste få ta tid. Men det är kämpigt med alla känslor som ska bearbetas, all sorg, besvikelse, all smärta efter kränkningar, lögner, svek. Och mitt i allt det här dyker fina minnen upp som en ond kraft som försöker få mig att glömma det svarta. Då gäller det hålla i och inte tappa taget. En dag i taget, ett steg framåt :-)
"I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through"
Kram Märta
Ännu en dag är slut. Har hälsat på en mycket god vän...
Ännu en dag är slut.
Har hälsat på en mycket god vän i eftermiddag, hon har en fantastisk man där hemma, två fina hundar och en katt och bjöd på grillning i duggregn! En liten kort tur på hennes häst, byxorna sprack men vad gör väl det! Men hemresan gick genom hans lilla samhälle... samma buss som jag åkt så många gånger hem och till honom... minnen dök upp, och saknaden... undrar vad han och barnen gör ikväll... (han dricker vin och barnen äter chips och dricker cola, de tittar på tv, det han vill se, och han gapar när de inte är tillräckligt tysta...) undrar hur de mår... undrar varför han inte hör av sig, inte ens ett sms har jag fått, undrar om han är lättad att den gnälliga kontrollerande kärringen är borta...
hemma igen... i lugnet och tystnaden, både skönt och förskräckligt ensamt...
jag sörjer min förlorade dröm, min förlorade familj, och den framtid jag trodde var vår...
Märta, nu är vi en dag närmare lugnet och vår egen sinnesro...
hoppas du får sova lugnt i natt!
tänker på dig!
KRAM!
lillablå...när du sörjt klart separationen så träffar...
lillablå...när du sörjt klart separationen så träffar du en ny man....
lillablå I går kväll hade jag en inre kamp som var...
lillablå
I går kväll hade jag en inre kamp som var det värsta helvetet hittills. Jag ville ringa till honom, hela min kropp skrek efter honom, ångesten kröp i mig och jag höll på att gå sönder. Alla fina minnen kom tillbaka och tog mig med storm. Jag gick till slut och la mig, tänkte fan heller att mina känslor ska ta över nu. Så vid 22-tiden somnade jag.
Vaknade vid halv fem-tiden i morse och trodde att kriget brutit ut. Det åskade och regnade och det blåste riktigt rejält. Halv nio gick jag en lång promenad med min kompis och det var nästan tropisk luft ute. Hela naturen prunkar i grönt och det doftar så gott. Och nu sitter jag med en härlig frukost och mår riktigt bra. Jag är så himla glad och stolt att jag besegrade mina impulser i går, och jag vet nu att jag kommer att klara det nästa gång igen. Han får aldrig mer göra mig illa, och jag höll på att glömma det i går.
Håller med lillablå, varje dag är en dag närmare sinnesro, den som vi såväl behöver. Det gör ont, så in i helvete ont då och då men det är del av att läkas. Jag försöker våga vara i smärtan, låta den finnas för att ebba ut. Vi måste vara snälla mot oss själva, låta det få ta den tid det behöver för att läkas. Och du, vi har ju varandra här, jag blir glad varje gång jag ser att du skrivit. Det är som att en alldeles egen mållgan.
Kram märta
Jag håller med om Salems låt. Nu när jag läste texten...
Jag håller med om Salems låt. Nu när jag läste texten så fick den liv och eftersom jag sätter en bra text högt, så lyfte det låten rejält!
Hur mår du i dag lillablå? Själv tror jag att jag tagit...
Hur mår du i dag lillablå? Själv tror jag att jag tagit mig igenom ytterligare en fas den här helgen. Det började i torsdags och det kändes som om jag slog i botten i går. Det var vidrigt, tror aldrig att jag har mått så dåligt. I dag mår jag mycket bättre, har varit ute på en långpromenad och njutit av naturen som fullständigt exploderar i färger och dofter.
I kväll återkommer min favoritserie "The Tudors" så jag har en bra kväll att se fram emot. Skickar en extra kram till dig och hoppas att du har det bra
Kram Märta
Märta, stackars du... Men om du har slagit i botten så...
Märta, stackars du...
Men om du har slagit i botten så är du på väg upp nu!
jag har varit hos föräldrarna i helgen, bror har också varit här... fällt lite träd men mest hjälpt par att samla ihop ved och ris, idag har vi tömt halva loftet på urgammalt hö och halm.. skönt att jobba med kroppen, fokusera på en uppgift, slippa tänka, i allafall medvetet... omedvetet bearbetas det nog en hel del! Och kattan i knät... sammanfattningsvis en rätt bra helg! Får väl se om min trötthet och ångest dyker upp i morgon, som den brukar... tur att jag är ledig!
Märta, jag hoppas verkligen att du får en bättre vecka nu, och att du mår bättre... tänker på dig!
stora kramar!
/kristin
Hej lillablå Jodå, i dag är en ny dag :-) Jag...
Hej lillablå
Jodå, i dag är en ny dag :-) Jag försöker tillåta mig att ge alla känslor plats som måste få plats. Det blir som att bekräfta mig själv, jag finns, jag är, jag känner. I mitt förhållande fick jag aldrig visa vissa känslor. Jag fick inte vara arg, frustrerad eller irriterad, då gick han till fullständigt motangrepp. Tänk att arga kvinnor kan vara så hotfulla för vissa män. Och var jag ledsen kunde han titta kallt på mig och säga att han inte visste vad han skulle göra trots att han var mycket medveten om att han var orsaken.
Jag är så lättad över att allt är över med honom, att jag fortsätter framåt även om det är en ohyggligt smärtsam process att gå igenom. Och jag hoppas verkligen att jag slagit i botten nu för jag tror inte jag mäktar med så mycket mer.
Nu ska jag gå en promenad, min dotter bjuder på lunch i solen och jag längtar så efter henne. Det blir en bra dag i dag. Hoppas att du också får det bra
Kram Märta
Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med...
Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med din dotter!
Jag har varit extremt slapp idag... sjukgymnasten tog jag mig till, men sen tog energin slut. har varvat tupplurar med lite fotojobb, be-toning på lite, lite läsa och lite mera sova... tror att jag sover för att slippa vara. har ingen lust till nåt, egentligen...
jaja, en sån dag idag, det kanske blir bättre i morgon?
kram
Ville bara säga att jag läser... och jag skickar lite...
Ville bara säga att jag läser... och jag skickar lite kämpaglöd och styrka!
lillablå Har precis kommit hem, varit med min...
lillablå
Har precis kommit hem, varit med min underbara dotter i dag, suttit i solen, fikat, pratat. Verkligen en underbar stund tillsammans. Det är så skönt att vi har grundat en bra relation, att vi kan prata om allt. Hon berättade för mig vad hon har lidit över att stå på sidan om och se mamma maktlös och att själv vara maktlös. vi grät och skrattade om vartannat. Det är kvalitet. Jag älskar henne och är så stolt över både henne och mig själv. Och hon säger samma sak om mig. Visst är det härligt....
I kväll satte jag mig ner med en av mina närmaste vänner och berättade allt. Trots att hon inte visste så visste hon. Människor runt omkring oss ser mer än vad vi tror, trots att vi försöker dölja. Och när de säger det, då är de riktiga vänner. Det var en sån befrielse. Jag tror att jag kommer att sova väldigt gott i natt och det är jag väl värd :-)
Vet du, det är bra att du bejaka känslan att sova och att "slippa vara". Jag har haft en hel del såna stunder. Sov gott alla underbara kämpar
Kram Märta
Vi tror att vi är ensammast i världen i vår sjukdom. Vi...
Vi tror att vi är ensammast i världen i vår sjukdom. Vi lurar bara oss själva. Jag var den siste som förstod att jag var alkis.
För frugan var det samma med sitt medberoende.
Idag klarar vi också att se på andra hur de mår. Det är jobbigt men ibland också lustfyllt när man når fram med erbjudandet om hjälp.
Jag önskar att fler törs ställa frågan "Hur mår du?" och verkligen lyssna på svaret.
Adde Håller med dig. Det var min dotter som fick mig...
Adde
Håller med dig. Det var min dotter som fick mig att bryta tystnaden, på något sätt kände jag att hon verkligen ville veta hur jag hade det. För min del tror jag inte att jag ville se själv hur illa det var ställt, och jag skämdes att jag fortsatte att leva i förhållandet och därför försökte dölja det för min omgivning. Nu är det en befrielse varje gång jag berättar för mina närmaste om hur jag har haft det. Och tänk, inte en enda gång har någon sagt till mig att jag borde skämmas ;-)
Kram Märta
När jag fick den insikten kom en annan känsla som kallas...
När jag fick den insikten kom en annan känsla som kallas Lycka !
Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle...
Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle göra:
Tagit mammas katt på promenad i parken bakom brorsans hus, med sele och allt...
Hon sprang omkring och luktade som värsta blodhunden, och morrade som en tiger när jag skulle ta upp henne för att gå in igen... Tur att mor inte ska vara borta så länge! Vill ju inte att det ska bli någon vana!
Annars är det ok. Livet går vidare och det utan honom, vi har inte pratat eller hörts via mail eller sms sen han fick sina nycklar... Vet att det är bra men det svider: betydde vi inte mer för varandra? Eller är han för stolt för att höra av dig? Eller straffar han mig? Eller är han lättad?
Skit samma, jag är fri och på rätt väg!!!
Kramar!!!
Du verkar vara en så fin tjej, Lillab. Skönt att höra...
Du verkar vara en så fin tjej, Lillab. Skönt att höra att du klarar dig, även om det vissa dagar säkert inte är bättre än att du precis klarar dig. Du kommer starkar ur detta ska du se, man gör det av svårigheterna har jag hört : )
lillablå Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig...
lillablå
Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.
Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!
Men vet du, kattpromenader är terapi..... :-)
Sov gott och kram till dig/ Märta
Haft en skön dag idag... Åkte till Botaniska i...
Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...
en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)
Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!
Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?
Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k
Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur...
Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....
Kram Märta
Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt...
Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.
Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.
Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.
Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.
Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.
Det blir inte lätt. Icka
Kära fina Icka Jag rekommenderar den bifogade länken,...
Kära fina Icka
Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...
Kram Märta
http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp
lillablå Kom att tänka på dig, undrar hur du har det...
lillablå
Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.
Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)
Kram Märta
Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och...
Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka
lillablå Hur har du det? Godnattkram från Märta
lillablå
Hur har du det?
Godnattkram från Märta
Hej! Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har...
Hej!
Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har några dagar kvar innan ledighet... är trött, så in i märgen trött, och då håller känslorna till närmare ytan... och snart närmar sig dagen då jag för ett år sen träffade honom för första gången...
mindfulnesskurs idag. så oerhört jobbigt!
vi skulle göra en övning som gick ut på att först meditera kring en jobbig/obehaglig situation eller upplevelse, upplevd eller fiktiv och skatta vårt obehag på en skala från 0 till 10... dum som jag är så satsade jag stenhårt och valde den kvällen i vintras, när jag skulle försöka förklara för honom hur jag mår när jag mår dåligt, vad jag känner och inte... när han satt och var så arg/frustrerad att han skavde besticken i tallriken så det skrek... japp.. obehagligt.
men under meditationen idag reagerade kroppen också... ända sen barnsben har jag ibland mellan vakenhet och sömn upplevt att kroppsdelear såsom händer och tunga svullnar och blir mjuka, för att sen få hårda oregelbundna kanter på nåt sjukt sätt, fruktansvärt obehagligt... och det hände idag... dubbelt obehag alltså! tårarna rann såklart, och försöka prata om det här i en grupp som jag inte känner mig helt bekväm med var inte lätt...
sen skulle vi gå över till en lugn och positiv plats, men herre jisses vad jag letade... försökte med säkert tio platser, men det gick bara inte! på nåt sjukt sätt kändes det inte som om jag hade rätt att hitta mitt lugna ställe... flummigt, eller hur?! =)
i vilket fall som helst, det viktiga egentligen, var att jag fick namnet till en kbt-snubbe speciellt inriktad på alkohol - både för alkoholister och medberoende! så nu ska jag bara ta mig i kragen och våga höra av mig för att se om han har tid/möjlighet att hjälpa mig... inser ju att även om han var min första alkoholist, har jag nog varit mer eller mindre medberoende i alla mina tidigare förhållanden, utom kanske det allra första, min tonårsförälskelse. har dejtat svårt deprimerade ett par gånger, en som behövde en puff ur ett dåligt förhållande, en med narcisistiska drag (stavning= ?) och så vidare... alla som JAG ska hjälpa och fixa till och vars känslor alltid varit viktigare än mina och det som gäller...
och inget skal eller någon skyddsbarriär har jag på jobbet heller... den minsta lilla kommentar som jag säkert misstolkar får mina ögon att tåras... och en chef har jag som jag inte vet var jag har... tror att han ser ner på osäkerhet och svaghet...
nä, nu får jag sluta... jag bara gnäller! sorry!
jag har tagit rätt beslut att lämna honom, jag vet det med hela mitt väsen, men har svårt att hitta min landningsbana!
god natt alla kämpar!
ni betyder mycket, och era trådar är värdefulla för mig! Tack!
god morgon lillablå Först vill jag säga att jag så...
god morgon lillablå
Först vill jag säga att jag så blir glad varje gång du skriver här, jag saknar dig ibland ska du veta. När jag läste igenom ditt inlägg så kände jag igen mig, oj vad jag kände igen mig. Just det här att förminska sina egna känslor, låta andras känslor och behov komma före de egna. Det är ju även en klassiker i ett medberoende. Och den resa du har börjat nu, den är varken enkel eller smärtfri men ack så viktig för att läka.
Jag håller på själv, är precis där du är. Bit för bit tar jag tag i känslor, försöker ge dem plats och sätta ord på dem. Bit för bit reser jag mig igen, får tillbaka mina konturer. Det går sakta, det gör ont men det får göra ont och det får ta tid. Lova att du kontaktar KBT-terapeuten, man behöver någon som kan vägleda i känsloarbetet. En styrkekram till dig
Märta
Lillablå Hur har du det? Kram Märta
Lillablå
Hur har du det?
Kram Märta
Jadu Märta, hur har jag det... jag mår skit. varken...
Jadu Märta, hur har jag det...
jag mår skit. varken bättre eller sämre, men skit är det.
igår undrade jag om det inte vore bättre att leva med honom,
jag skulle må skit, men det är i allafall välbekant skit... fast
jag vet ju att det inte är ett alternativ, jag vet det men hjärtat
är inte övertygat... saknar honom!!!
trivs inte med mig själv, inte med livet, inte med jobbet, inte
med nåt egentligen, ifrågasätter hela min existens. ska det
inte vara mer än så här? tiden rinner ju ut för mig, jag blir ju
bara äldre och äldre!
just nu går den mesta energin åt till att bara hinna med det
som måste göras, titta till mormor, gå ut med kattan, klippa
gräs, fota bröllop, bearbeta bilder, jobba, jobba och jobba...
har inte haft en helt ledig dag på två veckor, inte en enda dag
där jag kunnat sova så länge jag vill utan några måsten...
antar att det är därför jag är så less. trött. ingen tid att stanna
upp och återhämta... och med min skitlön vet jag faktiskt inte
om jag har råd att ta kontakt med den där gubben, och jag har
tyvårr inte mycket tilltro till vad min vårdcentral kan åstadkomma
heller... sist tog det 1 1/2 år för dem att skrapa fram en kurator-
kontakt, och jag VILL inte vänta så länge...
men herre jisses så jag låter...
har inte velat skriva på några dagar, misstänkte att det skulle
låta så här eller värre...
förlåt att jag vräker ur mig så här!
återkommer när jag har nåt kul/positivt att skriva!
kramar till er alla!!!
/k
Häv ur dig vännen ! Det är bra och sunt för dig...
Häv ur dig vännen !
Det är bra och sunt för dig att skriva här. Vi finns här för dig !
Varma kramar, Lillablå.
Varma kramar, Lillablå.
bra ut med det nyttigt varm kram denial
bra ut med det nyttigt
varm kram denial
lillablå Håller med alla här på forumet, det är...
lillablå
Håller med alla här på forumet, det är just här man får låta skit, häva ur sig skit, vara skit. Jag vet, i början när man bryter upp känns det bra, man känner sig stark, modig, framåt, bestämd. Men så kommer en annan fas. Det är få som förbereder en på den, men det är en fas där man fulllständigt slår i backen, tvivlar på sig själv, sina förmågor, sina vilja. För ett tag sedan skrev jag om hur jag brottades en långhelg med att inte ringa X:et (fast jag ville) och en fredag kväll la jag mig vid 22.00-tiden bara för att jag inte skulle falla igenom. Jag, den starka, den viljestarka, den modiga.... Jodu, även jag.
Låt oss vara människor. Låt vara mänskliga. Låt oss vara så starka och svaga som vi faktiskt är. Livet är en process. likaså kärlek, förhållanden, relationer. Det kan låta klyschigt men du ska veta att jag fortfarande kämpar varje dag. Trots att snart ett halvår gått sen jag såg mitt X så plågas jag varje dag av att inte kunna ha kontakt. Andra säger till mig att det går över. Okej, kanske måste jag lita till det. Men jag vill ha kontakt. Vet att det inte funkar, vet att det inte är bra. Men jag vill. Jag vill fortfarande..... Men jag känner att det minskar lite, pyttelite varje dag.
Spy ut skiten och eländet här, var annars. Även du och jag (som peppar så många andra, behöver stöd, behöver falla igenom, behöver värmande ord ibland. Låt oss ta emot och inte bara ge tjejen.... Saknar dina foton ;-)
Kram Märta
Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat......
Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat... när jag med hela mitt sunda förnuft kan förstå vad som är rätt & fel, men mina känslor hänger inte med.Är inte på samma tåg helt enkelt.
Jag är i konflikt med mej själv.
Sakta men säkert kommer kropp & själ i balans.
En känsla av lugn sprider sig när jag kommit i takt med mej själv.
Vanans makt är stor & den bekanta känslan av den falska tryggheten fladdrar som en film bakom ögonlocken.
Vad har hänt?
Har det hänt något?
Kommer det att hända igen?
Måste vara på min vakt när minnet sviker... när känslorna lurar mej att tro att allt var bra, att det inte finns några problem.
Den dagen när kropp,själ,tanke & sinne hittar samma röda tråd kommer lugnet.
Jag vet att jag har gjort rätt, att jag inte behöver förklara mej mer.
Är fri.
Fri att leva det liv jag förtjänar.
Kram till de vilsna själarna... / Mie.
I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår...
I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår men alla sover ju nu. Vet inte varför det är som det är ( att jag dricker). När jag har druckit 1 gr alkohol är det kört, är det kanske psykologiskt, att jag inbillar mig att fortsätta. Hoppas det går bra för dig iaf för mig har det gått utför ett tag, därför behöver jag prata/skriva. ha det!
Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det...
Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det sitter i hjärnan alltihop, och ändå är man styrd som en robot. Eftersom det är min hjärna, borde jag kunna styra den bättre.
Men vi hamnar i missbrukets logik, och där är vi ganska chanslösa om vi inte hittar en utväg.
Prata och skriv här, ha det själv!
/Fenix
hej alla fina... igår, som en blixt från en klar...
hej alla fina...
igår, som en blixt från en klar himmel, kom det ett sms. första sen jag gick.
det var som att få en rak höger. världens finaste sms, där han börjar med att be om ursäkt för att han hör av sig, vill ju inte förstöra min återhämtning från honom... han vill ju bara mitt bästa, att jag ska må bra, men han var tvungen att höra hur jag har det... sen kommer det: barnen saknar dig, de pratar om dig och du har har gjort ett stort avtryck i deras liv...
gör ont i hela kroppen, jag saknar dem, de dyker upp i mina tankar varje dag, vill krama dem, höra hur dagen varit i skolan, hjälpa dem med läxor, natta dem...
men konstigt nog vaknar inte tvivlet. jag VET att jag gjort det enda jag kunde göra, för att överleva och bli hel, och det var att gå... men jag vill så gärna hälsa på, träffa honom, träffa dem, vara en liten del i deras liv. men icke... eller?
pratade med min bästa igår, hon sa: du vet väl att det inte är bra att hälsa på?
inte det jag ville höra... vill ju höra att det är ok att ha en framtida relation med dem...
har jobbat på annan ort i veckan, långa tunga dagar, och jag är in i märgen trött. kanske bra det, orkar liksom inte reagera så värst mycket mer...
återkommer...
kram!
lillablå Jag håller med din vän, du ska inte träffa...
lillablå
Jag håller med din vän, du ska inte träffa honom om du verkligen vill bryta. Han har inte förändrats på så kort tid, du vet det, eller hur? Och jag tror du ska fundera över vad det är för slags relation du egentligen vill ha med honom, vara ärlig mot dig själv lillablå även om det är jobbigt. Om du träffar en ny man, vill du fortfarande ha en relation med T och hans barn?
Du är i ett vanskligt läge nu och där känslorna kan lura dig. Jag har själv varit där, gick tillbaka, trodde på hans löften och det var mitt livs största misstag. Det blev tio resor värre efter två månaders lyckorus. Var rädd om dig lillablå
Kram Märta
Hej lillablå Hur har du det? Kram Märta
Hej lillablå
Hur har du det?
Kram Märta
Hej Märta! Jag lever! Har spenderat helgen på mammas...
Hej Märta!
Jag lever!
Har spenderat helgen på mammas och pappas lilla gård, tog med deras fina lilla katt som sällskap! Rensat i landet, klippt gräset, tvättat lite, gjort rabarberpaj... och sovit... trodde jag skulle bli mörkrädd där i ensamheten utan grannar, men icke... lugnet kom över mig!
är trött. tröttare än jag trodde var fysiskt möjligt. funderar på om nåt kan vara fel.
och trots att jag har en fantastisk familj och underbara vänner utspridda lite här och där, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. det har ringt en gång sen i fredags, det var brorsan. och jag vet att det är lika mycket mitt ansvar att ta initiativ till att ses, men det tar emot... orkar liksom inte det heller.. är så trött... och konstigt nog, så kände jag mig mindre ensam på landet när jag verkligen var ensam, inte en människa inom synhåll, än vad jag gör hemma i lägenheten i storstan... folk överallt, det skrattas och pratas och umgås...
jag lever, jag överlever, men inte fan är det kul!
och jag har svarat honom per sms, ett ganska kort och opersonligt meddelande. känns ok. visst saknar jag honom och barnen och familjelivet, men just nu tror jag inte att det är problemet.
stor kram till dig märta, för att du finns där!
och stora kramar till alla andra också!
lillablå Det här med tröttheten känner jag så väl...
lillablå
Det här med tröttheten känner jag så väl igen. När kroppen inte längre behöver vara i full beredskap så kommer tröttheten. Jag märker av att jag behöver sova mycket mer än vanligt och jag sover dåligt så fort något stressar mig. Det ska vara så säger min samtalskontakt, det kommer att vara så ett bra tag.
Ensamheten, ja den känner jag också av. Nu kommer semestertider, alla planerar och själv vet jag inte vad jag ska göra. Samtidigt när jag tänker tillbaks på våra semestrar, alla planer som jag gick åt skogen, alla fyllor, alla bråk. Det var ju inte det jag hade planerat eller tänkt mig. Det är då det känns skönt att det är över.
lillablå, det är en lång att vandra för oss för att hitta tillbaka. Jag har fortfarande svackor, senast i helgen igen då jag grät floder i flera dagar och allt jag kunde göra att vara där i sorgen och smärtan. I dag är en annan dag, i dag känns det lite bättre igen. Jag tycker att du är så stark som inte tar några initiativ att träffa T just nu. Att du vågar lita till din magkänsla. Du har styrkan där i dig :-)
Och du, tack för att du finns...
Bamsekram Märta
Hej lillablå Hur har du det i dag? Jag har en bra dag...
Hej lillablå
Hur har du det i dag? Jag har en bra dag i dag, ska ut på stan och fika med min dotter, sitta i solen och titta på människor.
Kram Märta
Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men...
Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men mycket behövligt!
Haft en ok dag idag, en av mina favoritkollegor har jobbat idag, hon arbetar bara deltid nu när hon pluggar, men vi jobbar och trivs bra ihop!
Känner igen det där med semestern, jag verkligen fasar för den... vet att jag är mer än hjärtligt välkommen att vara hos mina föräldrar på gården, och mormor uppskattar ju allt sällskap hon kan få, men det är ju inte detsamma!!! Alla i min närhet har familj, och värsta grymma semesterplanerna (antar jag- för så är det väl?!) och det är nog BARA jag som inte har nåt alls att göra... vägrar sitta i min alldeles för lilla etta och glo i väggen, men å andra sidan kanske det är precis vad jag behöver... nåväl, en semester med honom och barnen hade inneburit: en kortare resa, där barnen mest bråkar och det dricks ganska mycket vin och öl och sen resten av tiden hemma med husbygge (och öl) och grillning (och vin) typ varje kväll... vet inte om det är att föredra...
läste ett citat i en deckare jag nu slukar:
"All kärlek är bättre än ensamheten"
Vill inte hålla med.
Ensamheten är bättre än en kärlek som gör dig liten och mindre, sårbar och ensam...
Hittade precis mitt drömhus också. Världens finaste lilla torp! Mellan storstan där jag jobbar och landet där föräldrarnas gård ligger. Vänners och föräldrars farhåga: du blir bara ännu mer isolerad än vad du är nu!!! Fast frågan är om jag inte hellre sitter ensam med en katt eller två i mitt hus på landet, eller ensam i min lilla etta som inte är min, mitt i storstan, med alla andra oensamma människor runt omkring... tål att tänkas på!
Nu väntar lite fotojobb innan det är dags för natten...
Ta hand om dig Märta, och jag hoppas att dina svackor blir mindre långvariga och djupa, du är värd det bästa av liv!
stor kram!!!
/k
Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två...
Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två sjöng susanne alfvengren...
Du LillaBlå, alla människor är ensamma - en del har bara så mycket folk runt sig hela tiden att de inte märker det (stulet, men minns inte från vem) : )
Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i...
Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i vårt land. Och det är många, många som är ensamma i tvåsamhet. Vi är väldigt duktiga på att visa upp en fiiin fasad men...bakom den !
I min aktiva tid så trodde jag att jag var ensammast i världen men numera fattar jag att det inte är så. Det finns de som är totalt isolerade i sin hyresetta och de som har värsta rusningen av bekanta men vi är alla människor i samma samhälle och vi har alla bara ett leende till närmsta bekantskap. Vi har alla möjligheter att välja vår situation. Ex vis finns det gubb och "kärring" gäng som bestämmer sig för att en dag i veckan gå en sväng och ta en lunch tillsammans.
Hustrun och jag har ingen sk riktig semester, vi gör vad som faller oss in i den mån jag kan göra det beroende av mitt jobb. "Alla" följer inte mallen !!!
Njut av dagen och le mot dem du möter på stan ! Åtminstone jag mår bra av att få ett leende på stan !
Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i...
Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i anhörigdelen av forumet... LillaBlå, Märta, Mie, Märtis, Carina, Marmar och ni andra...
fick den här texten på min mail som sommargåva av Någon, tycker den är vacker och vill "pass it on" till Er, som jag beundrar så...
”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är mäktiga bortom ord. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva; vem är jag att vara brilliant, underbar, talangfull, fantastisk? Och ändå, varför inte just det? Du är gudomlig, och att spela liten är ingen tjänst till världen. Det finns inget upplyst över att krympa ihop så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet. Vi är alla menade att skina såsom barn gör. Vi föddes för att manifestera ljuset inom oss, vilket inte bara finns i några, utan i oss alla. Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra likaledes. Allteftersom vi befrias från rädsla, så frigör vår blotta närvaro andra.”
Det är Nelson Mandele som hållit detta tal. Fantastiskt...
Det är Nelson Mandele som hållit detta tal. Fantastiskt och så sant. Det är vår storhet som skrämmer skiten ur oss.
/Fenix