Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Tack Adde för rådet!
Jag har varit i kontakt med Valet och får intrycket att det är en seriös och engagerad organisation.
Det verkar som man kan få tid där ganska fort också.
Problemet är ju att mannen själv inte tar detta steg.
Hot, tjat, gråt, vädjan - inget har funkat hittills.
Min man är innerst inne en klok människa men han behöver lite hjälp för att inse sin betydelse på gott och ont.
Förnekelse och förträngning är starka krafter.
Vet du om Valet kan förmedla kontakt med läkare också?

de kan hjälpa till med det.
Mitt förslag är att du tar kontakt med dem för din egen skull, alltså får hjälp med ditt medberoende. Jag vet att när anhöriga tar steget och går på anhörigbehandling själva så kan det släppa för alkisen också då de märker att deras manipulationer inte får nån effekt. Deras försvar rämnar och du mår också bättre...win-win... :-))

linker

Barnen var här och vi hade alla ett svårt men ärligt samtal om att det har gått för långt och att hela familjen drabbas av pappas missbruk. Vi är nära varandra och tillbringar mycket tid tillsammans, men ingen vill vara med om en sommar till med smygdrickande och urspårade middagar och aldrig mer en jul som denna!!! Det har pågått under lång tid men det har aldrig varit så illa som nu. Vi har försökt att inte låtsas om någonting många gånger, men det går inte i längden. Så på sätt och vis var det skönt att bubblan sprack.
Han var spänd och orolig för samtalet men känner nog nu en lättnad och viss insikt om allvaret i problemet. Han kan inte längre att skylla på att jag har ett extremt kontrollbehov och ställer till med bråk om småsaker.
Våra barn har sett precis samma sak som jag och det finns stor kärlek och omsorg bakom modet att ta upp det här tunga ämnet med sin far.
Nu hr han sagt att han ta kontakt med Valet själv och han vet att vi vill veta vad som händer. Nyår har gått bra, lugnt och sansat, trevligt umgänge. Vi får se om det håller. Att döma av andras berättelser på nätet är det svårt för en alkoholist att dricka måttligt i längden. Jag hoppas och tror att han ska få styrka av samtal med andra som vet vad han går igenom. Det kan nog bli tufft när han inser hur stor skada alkoholen har ställt till med.
Och vi kan också behöva hjälp att reparera tillit och förtroende till varandra.

dig själv i den här processen ! Ta emot den hjälp för medberoende som Valet kan erbjuda !

linker

Nästa vecka ska han ta kontakt. Säger han.
Idag hittade jag ett nytt flak starköl i källaren trots att han har sagt att han ska sluta med starköl.
Den här gången var de guld, inte blå.
Jag fick höra att jag hade snokat och att anledningen till att han hade köpt starköl var att det inte fanns mellanöl på Systemet.
Sen blev mannen sur och gick och lade sig efter maten, jag hade varit tråkig och "tagit upp" ämnet igen. Jag kan väl försöka vara lite positiv.
Den sista månaden har jag sett glimtar av den människa jag en gång valde att bilda familj med.
Men denne tjurige, lynnige, tråkige man vet jag inte hur länge jag står ut med.

linker

Det blev en sån kväll igen.
Mannen sover, sen ringer han ett långt samtal med en gammal kompis, kommer så in till mig och talar om att jag tittar på ett värdelöst TV program.
Jag känner igen mönstret, den slöa blicken, de ostadiga stegen, irritationen på vad jag gör.
Jag tjatar för mycket, egentligen är det jag som har problem. Varför måste jag hålla på med mina sömnpiller, det kanske beror på min mor? Eller mina syskon?
MIn förklaring - att det är svårt att koppla av då man inte vet om man kommer att väckas av hasande steg i trappan och i värsta fall behöva ta hand om en redlöst berusad man som har ramlat på golvet - nej, det ska jag inte ta upp.

Och nu sitter jag här och nystar i andras trådar och försöker få ord på vad det är som händer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan än mig själv.
Eller? Jag har ju förändrats av andra på gott och på ont.

hoppas du har fått sova. Välkommen hit! Jag läser numera sporadiskt här och har inte bilden så klar - många berättelser här liknar ju varandra. Jag ser att du bor i Göteborgstrakten och att du varit i kontakt med Valet. Jag vill varmt instämma med Adde i att du ska söka hjälp för din egen skull, för ditt eget medberoende. En av de saker som återkommer här, och som också var min tanke när jag började skriva här för tre år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Det är nu i backspegeln jag ser att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Och på det sättet är den avslutande meningen i ditt inlägg alldeles relevant... i och med att jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt till det hen möter... hela mönstret påverkas av min/din förändring.

Men kärnan i det här är fortfarande att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur vill jag leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig och igår klistrade jag länk till flera här då bloggen i januari kommer att handla om missbruk & våld mot närstående - ett återkommande tema här på forum http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Dina senaste inlägg om ölflaken och systemet och att du tjatar och har problem blir nästan tragikomiska efter att jag läst och skrivit här i tre år - fast det inte är komiskt alls:( ... det är bara så vanligt, så vanligt...

Jag var med min numera nyktra man på landsmöte i Göteborg i augusti - en härlig upplevelse! Jag vill tipsa dig om att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet.

Så fint att ni kan stöda varandra inom familjen och tala ärligt om det svåra.
Om du är intresserad av min resa hittar du del 2 här https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Jag tror länken till den första delen finns i texten där.

Allt gott, ta hand om dig / mt

linker

Jag har läst Forum regelbundet sen i somras och jag är så imponerad av hur ni som har gått igenom så mycket själva kan dela med er av er kunskap och erfarenhet!
Mulletanten och Mullemannen ger mig hopp, jag känner igen så mycket. Abbe som svarar så direkt med raka och kloka kommentarer.
Och många andra som man kan följa den svåra vägen till förändring.

Då man har levt ihop så länge som vi, mannen och jag, nästan 40 år så har man fått sina roller och man finner sina skyttegravar. Ibland ska man backa men ibland måste man också driva på. Vi har haft ett bra familjeliv i många år, lite för många öl ibland men inte förrän de senaste 4 - 5 åren har det gått överstyr. Tror inte att det är så ovanligt, när barnen har flyttat hemifrån lossar spärrarna. Det vore nog bra om det uppmärksammades mer att det inte bara är tonåren som är en känslig tid då missbruk kan etableras.

Nu har jag drivit på ganska så rejält för att få en förändring. Snart lämnar vi arbetslivet och det finns så mycket vi skulle kunna göra och trivas med tillsammans. Om det inte var för
bakfyllan, ångesten, lynnigheten och osäkerheten om hur kvällen ska utvecklas, de ständiga bråken.
Jag har varit saklig, läst på, tipsat om böcker och Forum, blivit arg, gråtit, tjatat, räknat burkar, gömt flaskor, hänvisat till behandlingar …..
Min kritik mot alkoholistbeteendet har bemötts med generalangrepp på min person.
Nu sätter jag min tillit till att mannen verkligen ska kontakta Valet denna vecka.
Om han gör det kommer jag att behöva stöd i att hitta min nya roll och hur vi tillsammans ska kunna försonas i ett annat sätt att leva.
Och om inte , då måste jag bestämma mig för hur jag själv ska gå vidare och hur jag kan få hjälp i den processen.

linker

Den sista tiden har det känts lugnare än på länge. Inga stora mängder alkohol, mannen har varit i kontakt för behandling och har en ny tid om några veckor. Jag har sovit bättre på nätterna och energin börjar komma tillbaka.
Men jag är fortfarande misstänksam och registrerar hur länge han är kvar i källaren då han ska hand om tvätten. Törs inte lita på att vi ska gå på fest och ha roligt utan malörer. Undrar varför han sitter kvar därnere när jag går och lägger mig. Får ont i nacken av att höra ölpyset och knarret i källartrappan.
Och så känner jag en oväntad retroaktiv och intensiv ilska när jag tänker på vilken anspänning jag har levt med under så lång tid. Hur jag har vaktat mina ord efter nio på kvällen och haft förhöjd beredskap varje gång vi har umgåtts med våra vänner. Hur jag själv har anammat bilden av mig som en ilsken kontrollhäxa som inte kan slappna av och ha kul. Nu går mannen igenom sin kamp och han behöver väl inte mina förebråelser, inget blir bättre av det. Men samtidigt så känns det som att jag vill ha upprättelse och att han borde ge mig ett erkännande för vad jag har gått igenom. Men sådant kan man inte tvinga fram, då är det ingenting värt.

att det känns bättre, att du sover och att du återfår din energi! Ta vara på det och fortsätt med allt som stärker ditt välmående!

Om jag förstår rätt går din man nu på behandling men fortsätter att dricka eftersom du hör knarret i trappan och ölpyset? Det finns behandlingar där syftet är att lära sig dricka "normalt" - men jag förstår din oro och jag tror knappast att nån behandling uppmuntrar att dricka i ensamhet. Kanske jag missförstår? Och - du skulle antagligen vara orolig även om han lovat att helt slutat dricka - det är ett så invant mönster och en skör situation som jag så väl kan påminna mig hur det var. Går du på samtal eller träffar andra i liknande situation som du är i? Det skulle säkert vara till hjälp för dig att få dela dina känslor och möta andra som vet vad du talar om. Det du alltid kan göra är att skriva här. Skriv, skriv - för din egen skull!

Det är lång väg - så har det i alla fall varit för oss - att hitta tillbaka till den trygghet och tillit som ett långvarigt missbruk skapat. Dels en resa var och en måste göra själv, för sin egen skull, och dels den gemensamma. Och du har så rätt, inget av tillfrisknandet kan tvingas fram. Alla inblandade måste få ta det i egen takt men det är ju avgörande att man valt riktning. Just nu kommer jag ihåg att vi har ett jättegammalt kort där det står "Det viktiga är inte var vi står utan åt vilket håll vi går". Så är det. Fortsätt skriv, fortsätt ta hand om dig och fortsätt (öva dig på) att överlämna ansvaret för hans liv till honom. Styrkekram / mt

linker

Tack för ditt svar, mulletanten!
Jag förstår - teoretiskt - att man måste ha tålamod och att en förändring tar tid. Hur orkade du, finns det någon tråd från tiden innan vändpunkten då du packade ihop dina saker och gick iväg?
Din berättelse visar att det går att skapa ett nytt liv tillsammans då man har bestämt sig för att gå åt samma håll. Men det är så svårt att vänta och att vara pedagogisk på vägen.
Min man har ett fruktansvärt morgonhumör. Suckar och frustar varje morgon och ligger kvar i sängen så länge som möjligt, sen total tystnad tills tidningen är läst.
Jag trodde att det skulle bli bättre då alkoholintaget minskade, men nej. Blir så trött på att tassa runt och laga frukost så tyst som jag kan. Så våra lediga dagar tillsammans börjar sällan bra.
Han har en tid för samtal nästa vecka på en mottagning och jag hoppas så att det ska leda vidare. Risken är att det han hittar nya fel den här gången också.
Sen vill jag att vi båda ska få hjälp att tala om hur det har varit och hur vi vill ha det. Anklagelser och förebråelser funkar inte så bra men det går inte att dra ett streck över vad som har hänt och vad som har sagts under den tid alkoholen har styrt vårt liv.

jag började skriva efter uppbrottet men tiden därefter var inte lätt - jag har efteråt insett att då levde min man verkligen med det som kallas "vita knogar", dvs en "påtvingad" nykterhet. Det var tidvis känsligt och tidvis bra. Efter drygt ett halvår kände jag en stor förändring som sen fortsatt tills han själv upplever ett avgörande personligt val 1.7.2012 - alltså ett och halvt år efter uppbrottet. Jag har skrivit här sen mars 2011 (jag lämnade 6.12.2010) här är länk till min tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Jag har suddat en del men inte mycket.

Det du kan jobba med är dig själv, lätt att säga men ett oerhört förändringsarbete. Jag accepterade inget drickande alls efter två försök att dricka "två sociala glas vin" - det var vi de gångerna helt överens om. Han hade några återfall av det formatet att han drack några öl eller GT under några timmar och när jag upptäckte det sa jag ifrån och han slutade genast. Valborg 2012 drack han sig berusad och det blev inledningen till den faktiska vändpunkten då han valde själv. Det är svårt att förklara processen. Dock känns det när jag läser vad du skriver att jag har varit långt tydligare än du. Jag var helt beredd att lämna och det kan vara så att den egna inre känslan är av stor betydelse för vilken hållning man har och utstrålar.

Sök dig till Alanon, läs och skriv här för din egen skull, läs Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och beställ gärna hennes självhjälpsmanual. Det är sätt att hjälpa dig själv och det är det du kan göra. Skapa dig också egna aktiviteter du mår bra av och rita in dem i kalendern så att det blir gjort.

Tålamod behövs men han vänder inte väg för att du tassar runt och förminskar ditt liv för att inte störa honom. Tålamodet ska du ha när han verkligen visar att han tänsker sluta dricka alkohol. Och i min värld betyder det ordagrant exakt det, sluta dricka alkohol. Att minska tror jag för min del inte på längre. Känn efter hur det är för dig.

Jag vill ännu tillägga att det är skrämmande hur alkoholen förändra en människa. Igår när vi hade en skitdag som vi redde upp sa han: "Jag är inte densamma som jag var för tre år sen." Det är sant men jag tycker att han idag är den man jag mötte och började älska - alkoholen hade en förödande inverkan på hela honom. Jag har sagt många gånger att jag vill leva med "den sanna xx - men inte den han blir när han dricker". Det ser jag ännu tydligare nu när jag verkligen upplever att han är sitt sanna jag.

Här en bra artikel om beroendets kraft; http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Styrkekramar / mt

linker

Kanske kanske blir det lite bättre dag för dag….
Inga dramatiska förändringar men jag tror att Alkoholen kan släppa taget emellanåt i alla fall. Små tecken, dock värt att skriva ner för att minnas.

linker

Ja, eller inte? Ny kollaps förra veckan mitt i natten. Men påsken gick bra.
Så i går kväll hörde jag på stegen, andningen, irritationen att det sög i tarmen igen. Och i plastpåsen samlades fler och fler burkar.
Orkade inte ta bråk om det före en lång och krävande arbetsdag så jag biter ihop och blir bara kall och trött.

Vet inte om det är bra eller dåligt att jag tänker att det har ju varit värre….

linker

Det händer mycket som är bra.
Viktiga samtal kan uppstå när man minst anar det. I väntrummet till kvinnokliniken, det oväntade mötet med en gammal kollega, tjejen som vårdar fötter med mjuka händer och varmt hjärta.
Vårvindar, solsken, leenden, hoppet börjar växa och energin kommer tillbaka.
Jag vill så gärna tro att det ska bli bra med mannen och att vi ska få en fin sommar tillsammans med hela familjen.
Han gör väl sina försök, men hela tiden finns det nya undanflykter och motstånd.
Förra veckan fick han recept på medicin som ska dämpa alkoholsuget och han träffade en klok läkare.
" Jag tror att det finns en sorg hos din fru" sa läkaren och mannen berättade det som att så hade han inte tänkt på det.
Men medicinen hann han inte hämta ut före helgen, gör det på måndag. Jaja.
När jag märkte att han smög med 5,0 ölen ( inte starköl, mellanöl är det säger mannen ) och såg att det fanns 16 burkar färre än i torsdags i källaren blev jag bara så trött, så trött.
Förebråelser och gråt gör ingen nytta.
Jag har lärt mig att hålla den här problematiken i sin egen del av mitt liv och har hittat andra glädjeämnen.
Men det tar kraft att hålla isär delarna. Den senaste tiden har jag känt ett nytt hopp. Jag kan tänka att javisst ja, det är ju så här jag är också, det hade jag nästan glömt.
Men det är skört, det är det.

linker

Jag har inte skrivit på ett tag men har läst så många trådar där jag känner igen mig och hela situationen. Nu är jag hemma en förmiddag och kan i lugn och ro försöka att att sammanfatta vad det är som händer.
Förra sommaren var hemsk. Och fantastiskt fin! På dagarna sol och bad och umgänge med barn och barnbarn, hav och blommor och skratt. Så ser jag ( vi alla) hur mannen gör sig allt fler ärenden till förrådet och framåt sjutiden vet man hur kvällen kommer att utvecklas. Stegen blir vingligare, andningen blir tyngre, man kan inte möta blicken. Efter en stund har stämningen blivit så spänd att allt som sägs är fel. Framåt natten ökar agressiviteten och jag blir mer och mer förtvivlad. Inget fysiskt våld men hårda och oförsonliga ord. Det går ofta ut på att det är jag som har problem, jag sover ju dåligt och har haft en del tunga situationer att tampas med.
Om jag bara inte tjatade så skulle allt vara bra. En öl ska man väl kunna ta sig. Och jag har väl förstått att alkoholism är en sjukdom? Man ska väl inte slå på den som ligger?
Vi somnar i olika rum. Han vaknar med möda framåt tio elva och är sur och vresig. Det hände att han fick blackouts och tappade kollen fullständigt några nätter.
Det var då jag hittade Forum och läste trådar och fick bekräftelse på så mycket som jag upplevde. Det kändes som en tröst att läsa Mulletantens och andras berättelser om att livet kan förändras. Men det också tragiskt att se hur alkoholister följer ett så förutsägbart mönster. Ibland är det som om varje replik var hämtad från en mycket dålig såpa.
Missbruket fortsatte under hösten. Det finns hela tiden nya anledningar att skylla på, mörkret var så svårt och då blev mannen deprimerad. Så då måste han dricka för det. Jag tog till sist kontakt med vår gemensamma husläkare och sa som det var. Missbruket gör också mig sjuk. Han blev fruktansvärt krängt och sa att jag hade gjort ett stort misstag då jag hade svikit honom svårt. Sen dröjde det några veckor men till sist träffade han läkaren, som dock hänvisade till andra för behandling av missbruket. Nu har han kontakt med en kurator som han accepterar och han har också fått medicin mot alkoholsuget. Så visst har det blivit fler kvällar då det känns förhållandevis lugnt. Ibland känns det nästan som det var förr, innan oron fastande som en klump i magen. Då vi kunde småprata om stort och smått och lita på varandra.
Men fortfarande hittar jag tomma burkar på alla möjliga ställen och ser hur nivån sjunker i öppnade vinflaskor. Ja, visst har jag blivit en kontrollant och det är inte alls roligt att vara!
Jag har sagt att jag vägrar att tillbringa en likadan sommar som förra med honom. Du ska inte hota mig och ställa ultimatum …. det kommer att gå bra …. du ska lita på mig …..svarar han.
Men det gör jag inte tyvärr. Så just nu pågår tjatoffensiven: Har du ringt och fått ny tid? Hur många öl har du druckit i kväll? Gå upp före på morgonen och var lite vänlig! Kom med förslag om något roligt att göra!
Lova att du inte dricker på födelsekalaset på lördag!
Sluta tjata!
Jag kommer att tjata varenda dag tills jag ser en förändring och att du själv talar om hur du tänker göra, konkret, praktiskt!
Inte en sommar till som förstörs av detta evinnerliga drickande!

linker

Första delen av sommaren passerad. Mycket är sig likt , men nu är det nya gömställen för ölen då det gamla i förrådet har blivit tydligt avslöjat för alla. Vi är många kontrollanter. Jag är så besviken, hade hoppats att samtal, medicin, böner och vädjanden skulle hjälpa. Men oron och saknaden har satt sig i magen och ryggen och det som skulle kunna vara så roliga stunder tillsammans med familjen har en skugga av försiktighet och osäkerhet för hur kvällen ska utvecklas.
Efter seriöst samtal med de vuxna barnen har han nu sagt att han inte ska handla på Systemet fler gånger ( utom i morgon då kompisen hälsar på ...) sen är det bara folköl som gäller. Vi får väl se,
Han säger att han skäms och är en misslyckad person. Att vi slår på den som ligger.
Han har svårt att ta in att det finns fler än han som lider av hans missbruk och inser inte vilken kärlek och omsorg som ligger bakom döttrarnas mod att ta upp problemet till ytam.
Vi vet och säger att den som erkänner och tar sig ur sin alkoholism kommer att möta stor respekt.
Men för mig är det nu, denna sommaren, som avgör om vi ska fortsätta tillsammans eller inte,

linker

Små steg framåt, inga kollapser. Men inte en dag utan öl, numera folköl 3,5%. Hur många? Vet inte , det vet väl du som kontrollerar? Jag hittar dem lite här och där och ser att han har öl öppnade på olika ställen i huset.
Skulle tro att det handlar om 8 - 10 öl per kväll. Han blir seg och trött och retlig vid halv tio tiden och sitter uppe när jag går och lägger mig. Samtal med terapeut och Campral verkar inte hjälpa nämnvärt.
Och att han fakitskt erkänner att han är alkoholist betyder att han är sjuk, man ska ta hänsyn till den som är sjuk! Jag vill att han ska titta på programmen om Medberoende men då går han in och tittar på TV i ett annat rum. Förstår om det kan bli en smärtsam och chockartad insikt hur mycket missbruket har skadat de närmaste. Men vi kan inte gå vidare om han inte vill förstå min situation. Ska du ge mig skuldkänslor? Vill du att jag ska krypa till korset? Ska du ta upp det nu igen?
Nu har jag fått utskrivet lugnande medicin. Det känns lite bakvänt, men jag har inte egna krafter att ta mig samman och hålla undan den ständiga oron för hur det ska bli på kvällen, på middagen med vänner, på lördagsmorgonen. Jag vill känna mig glad och trygg och kunna se fram emot att komma hem och somna i samma säng.

linker

Förra julen var hemsk! Klassisk scen med pappa som blir trött och somnar i soffan under julklappsutdelningen med barn och barnbarn. Så det är med bävan vi har sett fram emot denna helg. Mönstret har förändrats. Han ligger tämligen lågt tillsammans med familjen men då vi kommer hem fylls det på. Så slutar kvällen med att jag går och lägger mig på mitt rum, han sitter framför TVn. Det är svårt att slappna av och efter några timmar går jag ner. Då är han knappt kommunicerbar och vägrar gå och lägga sig. Jag leder honom till toaletten , för sent. Nästa morgon minns han ingenting av vad som har hänt och fattar inte alls varför jag är "sur". Nu pågår detta i stort sett varannan natt. Mina försök till samtal om problemet bemöts med ilska och anklagelser mot mig. Det tar på krafterna att hålla masken inför släkt och vänner. Helst skulle jag vilja gråta men vad hjälper det. Folk som tycker synd om sig själva är det värsta min man vet. Självupptagna är dom! Men han är sjuk och stackars alkoholister kan man minsann sparka på, dom som redan ligger!