Senaste kommentarerna i forumet

Kom ihåg hur det var på botten
I det kolsvarta, kalla
det tunga som kvävde,
omgav allt
Kom ihåg våndan,
utsattheten
och hur ensamheten skrek
Hur världen tömdes på färger,
hur människor vek undan
Kom ihåg föraktet,
ja föraktet måste du minnas
Minns även rädslan,
dödens väsande väntan
viskandes ditt namn
Kom ihåg slitande sorg
över en snar förlust
en skam som brände
Barhudad utan rustning
Sorgen, glöm aldrig sorgen
Över att ha kvävt något vackert
Livet flödar än, men
går du in genom dörren,
kan du lika gärna ta farväl, för
Kanske kommer du
Aldrig åter

Det har varit några jobbiga veckor och jag har inte hunnit skriva eller gå in på nätet. Men nu är jag tillbaka igen. Jag är litet trött och inte har jag kunnat låta bli att dricka vin heller. Det är väldigt trist att inte kunna stå för vad man har lovat sig själv. Vi har även mist vår älskade hund förra veckan. Det har blivit så tomt utan honom! Jag saknar honom så mycket. Han betydde så mycket för mig.

Nu får jag rycka upp mig och ta tag i mitt liv. Tack sökerskan för ditt tips om motion. Det tror jag är ett bra sätt för mig att komma igång med ett sundare liv. Konditionen är verkligen urusel och jag är för tjock. Jag får börja med att ta promenader i rask takt. Några hundra meter joggning skulle jag inte klara av. Nu gäller det att kunna säga nej tack till maken som säkert har varit och handlat vin i dag. Nej tack vännen jag vill inte ha något vin i kväll!

I natt hade jag en hemsk dröm som jag trodde var sann när jag vaknade.
Jag drömde att jag satt i köket vid fläkten och rökte och hade ett glas
vin framför mig. Jag hade fört glaset till munnen när min man fick se det
och ryckte glaset ur mina händer och hällde ut det i vasken. Jag blev
vansinnig och gapade och skrek, sedan var drömmen slut. Undrar så vad detta
kommer ifrån. Ligger det latent i kroppen efter fyra månader, jag tror att
det är så. Hemskt var det i alla fall, hoppas inte det var ett omen. Överlycklig
att det inte var i verkligheten. Satte mig i köket vid kl 2 i natt och tog ett bloss
och blev alldeles varm av lycka att det inte var sant. Ska man behöva se upp
i drömmen oxså. SKÄMT Å SIDO.
Idag är jag lycklig och njuter av livet, glad att slippa
Alkohol
Ångesten som höll på att mitt liv.
Stressen, oron
Inköp så att man hade till dagen efter.
Inte kunna se människor i ögonen.
Smyga in på Bolaget.
Upp på natten och döva ångesten med mer alkohol
Abstinensen och kramperna jag fick sista gången.
Min oro som smittade av sig på min hund, en hund har ju ett sjätte sinne.
Svettiga lakan
Svullen i ansiktet
Kräkningar.
Alltså inget positivt alls.
Må bra alla där ute i universum.
Konstnären

I går hände det. Efter en lugn och lite tråkig ledig dag hemma fick jag för mig att "man lever bara en gång" och "jag lever bara till hälften om jag inte får njuta av vin". Fick med mig sambon på detta och köpte vin och god mat. Första glaset på 1,5 år doftade underbart och smakade surt, men den härlig varma känslan i bröstet infann sig ju så efter några klunkar var vinet "jättegott ju". Kände på en gång hur monstret tog tag i mig. Efter maten rotade jag fram en whiskey som vi fått i present och fixade med fina kaffe-brickan framför brasan. Drack som om det vore vatten och kräktes hela natten.

Mår gräsligt, har ju inte varit bakis på så länge. Men jag ångrar mig inte för jag känner mig nu så otroligt fri. Jag har hela den här nyktra tiden gått och suktat efter att få dricka vanligt som alla andra och nog inte riktigt accepterat problemet utan gått och känt mig orättvist behandlad och straffad. Men efter igår så behöver jag ju inte mer fundera över detta. Det är ingen tvekan om saken, jag har problem med alkohol. Har aldrig varit beroende, druckit varje dag osv och därför trott att det inte är "på riktigt".

Men det är på riktigt om man alltid vill ha mer och mer och mer.

Ska försöka vända detta till något positivt, någon som har erfarenhet att dela med sig av?

Jag försöker tänka att jag har en allergi. Någon är allergisk mot nötter, en annan mot pollen. Till min allergi finns ingen allergimedicin, så jag måste undvika ämnet för att inte bli dålig. Det känns bättre och blir inte så tungt att bära. Du klarar det här! Så klart vi gör, även om det är motigt och hjärnan spelar spratt. Det är grått och trist nu, men sen väntar en än så längre grönska :)

Skrev igår ett långt inlägg där jag ville gå igenom ytterligare funderingar kring min erfarenhet med AA mötet. Jag kände att det behövde landa lite. Ok, inlägget "försvann" när jag skulle spara, och jag pallade inte att börja om....

Ungefär detta var det jag ville förmedla:

Ett par viktiga saker som skedde och var mycket positiva för mig:

Det var lite klurigt att ta sig dit. Menar att jag satte mig på bussen och åkte till ett möte i V-staden istället för att gå två gånger runt hörnet i mitt eget kvarter, där det finns en lokal.... Jag, förföljelsemani?? näähää...

Jag blev inte mottagen fördomsfullt, och kunde även släppa ett antal egna fördommar under mötet

När jag presenterade mig med namn och som alkoholist inför personer IRL, så stängde jag dörren till att eventuellt kunna förhandla med mig själv om dan saken i framtiden. = slut på möjlighet att shit chatta med mig själv nästa gång det vacklar, för det kommer säkert att vackla.

Även jag blev erbjuden sponsorskap. Kanske vore en sponsor något jättebra, men är naturligtvis något man vill välja med omsorg. För att kunna göra det så måste jag således gå flera gånger, vilket jag ännu inte vet om jag vill/just nu har möjlighet till. Är tillbaka i hobbithuset just nu. och då blir det svårt att få till rent praktiskt. Men som sagt att ha någon att tala med på riktigt kanske skulle vara bra, så vi får se. Den ska i så fall väljas med omsorg (ännu mer än kramar kanske ;-))

Och så till er andra som kanske tvekar att göra ett försök att gå dit: Nej, det är inte farligt. Ja, tror inte det kommer att lämna dig oberörd - men även ett par timmar här inne berör ju och det är ju ingen fara. Jag tror vi i mångt och mycket delar upplevelsen Fia! Jag kommer inte i nuläget att boka 90 möten på 90 dagar (som jag läste här inne att någon gjort) men jag utesluter inte att jag går igen. Du har rätt - alla medel är tillåtna, och det är ju liksom obegåvat att använda sig av dom. Skulle jag då stöta på en Fia - brun som en pepparkaka -kommer jag nog att nypa henne i kinden, haha
Tycker faktiskt du är rar, även om du är en bitch ibland med ;-). Båda kan ju inrymmas i en och samma person, eller hur?!

Och så ett stort tack till dig Mullemannen som gav mig den slutliga "kicken" att pallra mig dit! Sätter värde på de spår du numera lämnar här inne i "gemenskapen". I min och andras trådar. Till dig en lite respektfull grabbig kram, en sån där med några dunk i ryggen :-)

//PP

//PP

Den var vacker men även lite ledsam tycker jag. Kanske just för att jag upplevde den som lite ledsam så blev den vacker. Du är bra med ord NyMan. Jag ser dig som en välvillig djävul eller kanske en fallen ängel. Tack för texten, den åker upp på köksväggen med de andra.

Min svarta vovve vilar just nu. Idag. Hoppas du har fått samma nåd.

Kram/Fia

Hej igen! Borde väl hålla mig "hemma" men det är ju här vi diskuterar AA. Var på mitt första möte på tjugo år igår. Det var lite som PP beskrev det. Ett brett urval av samhällsklasser (vilket hemskt ord) och livsöden. Jag blev bra välkomnad och fick även en medalj eftersom jag just igår firade tre månader. Men vad jag saknade var diskussionen/samtalet. Något som jag faktiskt känner att jag får här. Kändes faktiskt bättre efter mötet när vissa kom fram och pratade snarare än delade. En kvinna erbjöd sig att bli min sponsor men jag tackade på ett fint sätt (hoppas jag) nej. Jag är inte riktigt där än, inte redo. Och vet ni vad som hände då? Jag fick en kram!!! Okej, det var inte så farligt och hon tafsade inte. Min man sa att det har med min framtoning att göra. Att jag helt enkelt ser sån ut att folk vill nypa mig i kinderna. Rar. Ja herregud, kanske tur att de bara kan se ytan. Ni som "känner" mig här vet ju att jag knappast är rar. Nej AA var nog inte för mig, men skam den som ger sig. Har bestämt mig för att gå till samma grupp en gång till nästa måndag. Chocka systemet och kanske vänja mig. I kampen är alla medel tillåtna tycker jag.

Fia

Tjoho...borde firas!! Ett kvartal!!!
PP en golfapplåd....golf är en "tyst" sport...man för inte väsen och stör andra spelare eller deltagare på banan.
Så när något bra slag genomförs...klappar man lite försynt.....så man inte stör dom andra...men det är ju värt att klappa för!
Ett kvartal borde firas men en sjuhelsikes brakfylla....eller?

Nja...jag höjer insattsen och tar en månad till. Dag för dag, vecka för vecka..

Fy fan va gott och vakna nykter!
Fy fan va gott och kunna vara vaken på kvällarna istället för att somna i soffan!
Fy fan va gott att slippa oroa sig för fabror blå varje morgon!
Fy fan va gott och kunna göra saker påkvällarna!
Fy fan va gott att slippa ångest!
Fy fan va gott och höra...3 månader...det skulle jag aldrig klara! (kanske skulle kolla över saker och ting)

Fy fan va gott......har tappat 9 kilo..

Ha det - kämpa på!

Nu lånar jag lite av MB här. Jag ler med hela ansiktet för att du är tillbaka hos oss. Jag har saknat dig enormt. Har till och med övervägt att skaffa ett FB-konto bara för att komma i kontakt med dig. Som du säkert anar så är du även en förebild för mig. En smart verbal kvinna som säger sanningar. En smart verbal kvinna som har vänner som NyMan. Vi är inte vad vi dricker tänker jag utan vi är vad våra vänner ser. Förstår varför Fenix blev glad, man blir glad av dina besök om man inte är överkänslig. Fortsätt att skriva här nu. Please.

Det där med att traska i ur-och-skur känner jag igen. Har ju varken bil eller körkort men i mina drinking days hade jag ofta ångest och orkade inte med kommunala transportmedel utan jag gick. Precis som du går jag även oftast idag, men med den stora skillnaden att jag vågar hoppa på bussen om det börjar ösregna. För jag luktar inte gammal fylla. Jag har dock inte bestämt mig om jag ska vara vit resten av livet. Det lutar nog ditåt för inte heller för mig existerar ett glas. Men av feghet (?) vågar jag inte ta beslutet än. Vet att det vore förödande för mitt självförtroende att ta ett beslut och sedan misslyckas med att hålla det. Så jag tar det lite som det kommer. Inte day by day, utan mera utmaning efter utmaning. Ibland med hjälp av antabus, ibland på ren tjurighet.

Fia

Du ölhävaren, var på en föreläsning en gång, där coachen frågade hur många som tror att de ska bli påkomna med att de egentligen är något annat eller egentligen inte vet vad de pysslar med. De var en hel del som sträckte upp handen, men långt i från alla. Coachen sträckte också upp handen, sen sa hon att hennes bror är psykolog och han hade gjort yes-tecknet när hon medgav att hon också går runt med den här känslan. Hon berättade att det tydde på att man bl a hade god självkännedom. Jag vet att att du tänker på A i det här fallet, men är A inte du. Jag har så svårt att tro på det själv. Tack shiraz för dina kloka ord!
Igår trodde jag att jag höll på att mista förståndet helt. Jag var så trött efter en heldag på jobbet, för litet sömn och alla möjliga föreställningar i huvudet. Tänk om jag är på galen på riktigt? Vad A har rört om i huvudet. Hade jag fortsatt så hade jag nog tappat bort mig själv helt och hållet. Mina barn hade förlorat en mamma. Innan har det gått så bra att ta små pauser och ändå känna sig normal. Sen dags för fest igen och glädje. Jag vet att glädjen väntar runt hörnet, men har svårt att hålla fast vid den tron. Världen har mist en del av sina färger för tillfället.

Precis som du är mitt beroende baserat på öl av precis samma orsak. Började för många år sedan med att öppna en öl för avkoppling efter en stressig dag. Fungerade jättebra i början. Mellanöl dagligen i allt större doser och på senare tid kompletterat med bolagets 7,5 som gav lite bättre "effekt". Börjar precis på dag 9 som alkoholfri. Kunde efter en arbetsdag längta hem till ciggen och första ölen.

Så här lång går det bra. Tänker på de negativa effekterna. Ångest, viktökning, dyrt med mera.

Jag är med dig och stöttar i den mån jag förmår.

Eftersom din berättelse är lik min skulle det vara roligt att få sällskap av dig på resan. Du behöver INTE bryta vardagsmönstret på egen hand. Häng här, så märker du det. Det har jag gjort efter en vecka!

Dag tre, idag känns allt helt plötsligt så avlägset. Va? Har jag tänkt att jag har problem , Nää. Fast jag låg i söndags och tänkte nu får det vara nog! Stigen i hjärnan är upptrampad som en motorväg, jag måste komma ihåg att jag har problem !

fint om mina erfarenheter kan vara till hjälp! Och vilken härligt känsla att man ses som en "present" av Fenix med sin blotta närvaro, haha!

Jag har nu varit nykter i snart ett år och åtta månader så min nykterhet vilar på en fast grund. Det är inte första gången jag är nykter en längre period men det har alltid strandat tidigare. Så min väg har inte alls varit spikrak eller enkel men jag nådde verkligen botten och den här gången är det annorlunda. En stor och viktig sak är att jag inte tycker synd om mej själv för att jag inte kan dricka vin längre. Jag tror alla måste komma fram till den känslan annars blir nykterheten ansträngd och konstlad. Det kan ta ett tag men när man fokuserar på alla fördelarna man får så blir det ganska enkelt ändå. Jag har ärligt ingen längtan efter att kunna dricka "normalt". Jag vet att det inte existerar når normalt i mitt förhållande till alkoholen. Det tillståndet passerades för länge sen. Jag tror från första gången att jag blev kär i drogen och att mitt drickande aldrig riktigt varit "normalt". Ett eller två glas vin är liksom ingenting. Så fungerar det nu när jag ibland tar ett glas alkoholfritt rödvin. Ett glas kan vara riktigt gott till maten men det räcker med ett glas. Eftersom det är alkoholfritt blir det inget sug efter mer utan vinet är just bara en dryck till maten.

Trivs med livet nu det gör jag verkligen! Det är som en religiös känsla föreställer jag mej. Jag är varje dag tacksam för hur bra jag mår, hur stark jag känner mej, att jag är FRI. Att min kropp inte tagit nån synbar skada, mina värden är utmärkta. Jag tackar och belönar också min kropp nu med andra vanor, bra mat, rörelse. Jag går ju inte i ett lyckorus precis men jämfört med innan jag blev nykter så är skillnaden enorm. Skam och ångest varje dag, kroppsliga krämpor som dålig sömn, orolig mage, diffus huvudvärk jämt. Jag minns nog men försöker att inte älta det som var och se tillbaka så mycket. Det går lättare vartefter tiden går.

Nu måste jag ge mej ut i kylan. Jag promenerar till jobbet. En halvtimmes frisk promenad. Jag gick också tidigare men då måste jag promenera i ur och skur eftersom jag aldrig var riktigt säker på om jag hade promille kvar i blodet eller inte. Så jag låtsades vara hurtig när det ösregnade och jag ändå promenerade. Nu går jag för att jag njuter av frisk luft och att röra på mej innan arbetsdagen börjar.

Jag vet att detta låter flåshurtigt och, just, religiöst, men precis så är det. Man kan inte bara leva ett bra liv utan alkoholen utan det blir så mycket bättre. Håll ut och kämpa för att se det som en förmån att slippa allt så går det bra! Det GÅR!

en hand till alla er som jag har följt i denna tråd. Hur går det för er?

present innan läggdax, Fyllefia och Santorini i min tråd! Blir glad och får väl svårt att sova:- Innan jag tittade till datorn en sista gång, tog jag min fjärde sup antabus. Smart att ta innan läggdax så slipper man kanske eventuella obehag så här i början. Har ännu inte känt särskilt mkt negativt, och som ni så klokt skriver, vad är väl det mot att ständigt skitmående varje morgon på grund av drickandet.
Ha det bra själva på er resa, är så imponerad av er båda!
Fenix

Att den så tydligt hör ihop med alkoholen. Har så länge funderat över varför alla småbekymmer är i nivå med ett världskrig och total undergång precis varje morgon. Att läsa och förstå varför gör att det redan är lite lättare på mornarna. Har trott att jag varit på väg att bli galen och färdig för psyket. Har på fullaste allvar funderat över min psykiska hälsa.
Vet inte om det är 8 dagar utan alkohol eller kunskap inhämtad här, men så mycket lättare de sista mornarna.

Har precis som alla andra (Tycks det) haft massor av dag ett, två och tre. Men inte på åratal dag 22. Tre veckor har det varit som längst sedan en väldigt lång tid tillbaka. Det är tydligen då den "lilla jäveln" på vänster axel vaknar. Känner att jag behöver ha en plan för när/om det händer. Hur jag hanterar ett återfall som förhoppningsvis inte (men likförbannat troligen) kommer förr eller senare.

Vad härligt att läsa om dina erfarenheter, Santorini! Jag är ny här och blir såååå taggad när jag får se människor som inte bara har klarat av uppgiften, utan faktiskt trivs med livet! Det kan alltså gå? Tack för att du delar med dig! // S

att berätta för chefen. Det finns säkert olika åsikter om rätt eller fel. Personligen tycker jag du gjorde rätt. Har man en någorlunda vettig chef fungerar öppenhet nästan alltid bra. Känner igen mig själv i det din man och chef kallar för att överdriva. Har själv väldigt lätt att måla upp hur jag tror det är, eller kommer att bli men det har så ofta visat sig att jag har fel.

Sagt det tidigare och säjer det igen...har du styrkan att vara så öppen då har du styrkan att fixa alltihop! Jag önskar jag hade lite mer av det. Är själv betydligt mer försiktig och går runt med rädslan att någon till slut upptäcker vem jag egentligen är.

Du är värd mer än EN klapp på axeln.

och många nya som hittat hit. Bra idé, bra ställe att börja på. För mej räckte forum, andra behöver mera hands-on som det heter i arbetslivet:). Man ska ta till alla medel som behövs, alla sätt är bra som fungerar. Vi är olika, lika fast olika, så det som passar en passar inte den andra.

Jag tänkte på det här med nykterhet och alkohol senast idag. Jag ville ju komma bort från tankarna på alkohol, bli alkohol-fri som man kunde kalla det. Inte behöva tänka på att jag är nykterist eller nykter alkoholist eller nån annan etikett. Men det slog mej att jag tänker nog på det varje dag fortfarande. På ett positivt sätt. Det går inte en dag utan att jag är tacksam för vad jag uppnår tack vare nykterheten. Inget annat jag har och gör nu skulle vara möjligt om jag inte blivit nykter. Jag menar, maten och vikten. Jag äter bra mat nu och håller min vikt. Om jag skulle fortsatt dricka så hade det inte spelat nåt roll att jag äter bra mat. Inte om jag sköljer ner med en flaska vin per kväll. Vikten är omöjlig att hålla med såna vanor. Jag simmar, styrketränar och promenerar. Bra, men även det skulle jag förstöra om jag drack vin sen. Så nykterheten är själva grunden till mitt goda liv. Min nya livskvalitet. Förutom att jag är pigg och håller mej ovanligt frisk. Jag är tacksam för att min kropp inte tog varaktig skada av mitt alkoholbruk. Den har återhämtat sej. Även psyket. Tänker alltmer sällan på det som var. Det känns helt overkligt att jag kom hem från jobb och öppnade en flaska vin. Eller två. Helt absurd tanke.

Jag kommer aldrig att riskera mitt nya liv för ett glas vin igen.

att hitta både Fia och Fenix i samma inlägg! Glad att det går bra för er. Att du Fenix tar till den hjälp som behövs. Håller helt med Fia, det gnälls över biverkningar till antabus men herregud så man mådde av alkoholen! Magen i olag, dålig sömn, ångest, you name it! Och du Fia klarade semestern, strongt! Och grattis till m-m med flera månaders nykterhet i bagaget och LillPer som tar steget till mera hjälp. Fantastiskt! Många fler är ni som är bra på gång. Konstnären, bra jobbat! Ja ni är många, jag har inte koll på er alla. Men bra jobbat. Och många nya som tagit steget. Fortsätt kämpa, det är SÅÅ värt det!

Hurraa för den goda, må hon sitta länge på din axel och viska goda saker i ditt öra!

Hej Fenix! Så nu har du börjat med antabus. Bra tänker jag och lyfter din tråd. Jag har sett så många inlägg om hur folk undviker antabus. Allt från sömnproblem till att gå på lådan. Men gav oss inte stora A liknande problem utan att vi ens tyckte det var värt att reflektera över? Jag tror (jag tror) att en stor del i att lyckas med kampen hänger på att våga ta språnget. Våga vara ärlig mot sig själv. Våga ta hjälp och våga stappla på kryckor. Där är du nu och det glädjer mig.

Fia

Bra jobbat LillPer! Försök nu att se denna arbetsresa som en början på en ny resa. Jag vet hur enkelt det är att tänka "en sista gång, en sista fylla. Det gör ju varken till eller ifrån?" Men kanske gör det det. Spelar roll för den egna självkänslan. Nu när du har nått vägs ände så finns det ingen anledning för dig att börja springa runt i cirklar. Utan sätt dig på en torr sten och invänta hjälp. Jag sitter brevid och mal på lite om raketforskning. Nej allvar! ; Jag är med dig i kampen emot stora A och fördömer dig inte om du väljer att trilla dit. Och jag är ganska bra säker på att du fixar det i slutändan. Nu har du fått en bra kontakt och det betyder mycket. Så sluta inte slåss!

Kram från Fia