Senaste kommentarerna i forumet

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Jag påbörjade mitt nya jobb igår där jag ska arbeta 50% tillsvidare samtidigt som jag arbetar kvar på mitt gamla 50%. Jag är så glad att jag fått denna möjlighet. Jobbar natt i helgen och igår kväll kände jag en oro över vad min exsambo (som jag numera kan kalla honom, konstigt..)gjorde och om han skulle bombardera mig med fula sms och nattliga telefonsamtal... Allt detta uteblev! Inget av mina farhågor har hittills besannats...kanske kommer det ett bakslag inom kort men just nu känns det rätt skapligt. Förutom att mina barn inte har "hemma" även hos mig.. Men påminner mig varje dag att detta är en tillfällig lösning.
Jag har åkt skidor, solat, haft hemmaspa och pysslat om mig själv idag- riktigt skönt.
Nu är jag på jobbet igen och kan summera dagen som gått hittills som lugn och fridfull. Skön känsla.
KRAM

Hej Evalena. Förstår din oro! Har du gått på någon anhöringsvård? Dom kan säkert ge dig råd i detta. O som du skriver är det lätta att byta ett beroende mot ett annat. En nykter alkoholist vän till mig har börjat gå på spelberoende möten. Han hade spelat bort ca 5000 kr i månaden i över ett år. Något hans fru kom på o satte stopp för. Han hade själv inte fattat att de va så mycket pengar. Men hans beteende va precis som med alkoholen. Smyga, gömma, ljuga , kan inte sluta när man väl börjat.. Hoppas du blev lite klokare Evalena.

Förebild? Absolut! För det allra mesta är han en vanlig strax-sexåring, åtminstone vid första anblick. Men alla nya, ofrivilliga erfarenheter han har samlat på sig de senaste åren har givit honom en klok gammelmansblick. Dessutom pratar han inte riktigt som sina jämnåriga kamrater. Han har ett förvånansvärt stort ordförråd och delger ofta sin omgivning sin syn på diverse företeelser och tankar och han tänker m y c k e t... Och därigenom pratar han också hela tiden. Lite som om han är rädd att han inte ska hinna med att tänka och säga allt han behöver. Har inte riktigt gjort klart för mig själv vad jag känner inför det.
Jag håller mig inte på banan för hans skull, inte för någon annans heller. Mer än mig själv. Däremot är jag ytterst medveten om att jag måste leva mitt liv fullt ut. Annars drabbar det inte bara mig själv på det mest jävliga sätt vi alla härinne lätt kan föreställa oss. Alla andra - de viktiga - dras med i fallet och det är inget de har bett om eller alls gjort sig förtjänta av.
Nu är det ju synnerligen uppenbart för mig att jag mår rakt igenom mycket bättre utan att försvåra levandet med etanol. Men, du vet Fia, glaset finns ju alltid på bara en armlängds avstånd och det gäller att vara helt på det klara med varför just jag lever mitt liv på det sätt som jag gör.
När den svarta vovven dyker upp, vilket jag kan tänka mig är ett besök som både du och jag har varit med om några gånger, är det dåraktigt att försöka skrämma bort honom med "något gott i glaset". Fan, han luktar ju till sig det på flera mils avstånd, att det är dags för dryckjom. Det finns inget som lockar honom mer!
Hoppas att du tog ett rejält snack med honom under "lårgnuggarpromenaden", så att han förstår att det inte är någon idé att börja gläfsa hos dig. Han kan gå och lägga sig i korgen och vila sig igen. Ge honom en puss på nosen ifrån mig med!

Jag skrev innan om att jag hade en sång i vintertid på gång. Det hade jag med. Men jag skrev om och ändrade. Fick inte till det ändå och till sist bytte jag språk för att se om jag kunde hitta nåt där, och det tyckte jag väl att jag gjorde till slut. Hunden kom med på ett hörn, samt även lite andra funderingar. En del skapade av forumläsning (of course!) och jag slänger in den för beskådan i nästa inlägg. Nu skulle jag tydligen hjälpa till med ett extremt stort legobygge.../NM

Tack för dina reflektioner! Så konstigt det känns att läsa att andra blir påverkade och berörda av mitt...liv. Det ger liksom ytterligare en insikt för mig. Att andra reagerar och man liksom får tillbaka perspektivet på hur det är. Man blir ju på nåt sätt lite avtrubbad efter ett tag, man höjer tröskeln hela tiden för vad som är acceptabelt. Hur man tillåter sig bli behandlad. Jag känner ibland att jag är för öppen och uppriktig när jag skriver här, ibland blir jag rädd att jag berättat för mycket. Men jag känner samtidigt att det är så skönt att ha en kanal där jag anonymt kan vara totalt ärlig, och säga sånt som jag aldrig skulle drömma om att berätta för någon irl. Det hjälper mig så mycket. Det hjälper mig att få en förankring i verkligheten, att se att min tillvaro passerat varenda gräns som finns vad gäller det som är acceptabelt.

Ja jag hoppas ju mycket på min plan. Men känner för varje dag som går nu att jag vill avsluta detta NU. Det gror och pockar på. Jag hoppas få kraft och mod vilken dag som helst nu. Det känns nånstans som att det får bli som det blir, jag skiter i pengar, saker, lägenheten osv bara det tar slut. Det är nästan så att jag önskar att han fick ett sånt där riktigt utbrott, det skulle göra allt så mycket enklare.

Tack igen för ditt svar!

Och att han tidigare gått på möten! Det låter hoppfullt. Ni har ett hårt arbete framför er båda två, men ni älskar varandra och har tagit flera steg på vägen.
Varma lyckönskningar och styrkekram!

1 veckas nykterhet. Kroppen börjar kännas normal. Det jobbiga väntar på måndag med samtal m chefen och vissa utvalda kollegor. Min chef kommer säkert ta ärendet vidare p g a situationen där. Det gör mig rädd. Vissa kommer säkert aldrig prata med mig mer och ev kräva mitt huvud på fat. Har aldrig misskött mitt jobb, har alltid varit den duktiga, ordentliga, som tränar 4-5 ggr i veckan (fast jag druckit). Tills för 2 mån sen, då jag inte orkade träna mer. Men jobbet har jag skött. Börjat träna så smått igen. Jag är rädd, tänk om det inte räcker att jag går i terapi. Tänk om vissa kräver nån form av psykisk utredning? Tänk om min chef beviljar detta för att få tyst på gänget? Jag är glad att jag kommit så här långt i livet. Trodde jag skulle dö innan 30. Jag kommer alltid ha ett psykiskt handikapp - har lättare än andra att hamna i depressioner. Förhoppningsvis kommer jag att bli snällare mot mig själv och lösa problem mer konstruktivt. Jag har min familj, det är jag tacksam över. Min man stöttar mig. Han frågar om han kan ta ett glas vin till maten. Så klart han kan, men innan har jag varit så arg över att han kan och får men inte jag. Idag känner jag bara tacksamhet över att den ilskan försvunnit. Men jobbet... Min gloria på sned. Inte längre den duktiga, ordentliga. Spetälsk. Hur kunde du? Hur kunde du göra så här, trots att du har 2 små barn hemma? Hur tänkte du egentligen? Du är utesluten ur vår fina gemenskap. Vi trodde du var något annat, men det visade sig att du var patrask. Kalla mig vad ni vill. Jag är van att vara ensam. Jag behöver er inte! Eller jo, egentligen vill jag vara med, vara omtyckt. Inte stå i kylan, men jag säljer inte min själ. Jag har gjort fel, men jag försöker, jag ska göra rätt. Vi får se vad måndagen har att vänta...

Tackar m-m

Det är skönt att prata med andra som upplever samma problematik som jag gör/har gjort. Vad underbart att vakna i morse utan att vara bakfull och slippa den typen av ångest. Jag kommer säkert att få det idag igen men tänker välja att träna på gymmet istället. Bra gjort att kunna avstå i 3 månader och att du kanske hittat en bra strategi? En dag i taget är nog en sund tanke och strategi.

Trevlig helg
/Fernando

Hej, hej NM! Tack för påminnelsen om hundfilmen. Såg den nyss, 2 gånger på raken (är väl lite trög). Hemkomsten från paradiset gick faktiskt över förväntan då jag kastades in i tre dygns intensivt arbete. Men i förmiddags när jag vaknade - utan måsten framför mig - då var han där; The Black dog. Men jag ska koppla fanskapet och ta med han på en "lårgnuggarpromenad".

Så glad för din skull att din lille kämpe börjar återhämta sig. Vi kan ju aldrig hålla oss på banan för någon annans skull. Ska det inte heller. Men en liten kiĺle som kämpar/kämpat mot ett reellt icke självframkallat problem - det är en slags förebild tänker jag.

Lååång kram till dig med från en deppig matte./Fia

Det låter precis som oss. Tusen tack för att du ger mig stöd. Han ska få läsa ditt inlägg sen när han blivit nykter. Han har gått på AA-möten och han vet att han måste in på den helnyktra vägen, frågan är när han är redo? Du ger mig dock tröst att det kommer ske en dag. Jag älskar honom och han älskar mig och vill inte leva utan mig. Nyktert ska det bli. Kommer skriva här igen.
Tack igen.<3

Det värmer så i hjärtat att veta att helt okända människor faktiskt bryr sig. Han är på väg att bli nykter nu, jobbigt men det kommer att gå.
Tack igen!

Var till biblioteket i går och tänkte egentligen söka efter en bok som relaterade till AA:s tolv steg. Hittade inget sådant. (Och blev som vanligt lite småsur och irriterad över att det var så oorganiserat? och svårhittat där :) Faktiskt varit lite onödigt lättretlig sista dagarna.

Lånade i stället 'Snälla mamma sluta dricka'. Men nej det var inte rätt bok för mig nu. Jag kan inte känna igen mig i ens en tredjedel av det hon varit med om. Så följaktligen började ju en liten tanke tränga sig på att jag ju egentligen är ganska frisk i jämförelse.
Men försöker vända på det och se att det är vad som skulle kunna hända.

I kväll ska jag bort på middag, är en bit dit och jag kommer att ta bilen så känns bra.

Nu en promenad i solen och försöka få ordning på tankarna!

Till nästa helg känner jag att jag får lov att boka in flera belönings och skäm bort mig själv aktiviteter, för att göra annat och inte grubbla för mycket..

Ha en bra lördag alla!

När jag imorse på väg till träningen satte på radion sjunger Laleh – “ just because there is black in the dark doesn’t mean there’s no colour”. Jag tänkte på dig och din eländiga situation men när allt detta du utsätts för är historia kanske du återigen kan finna det fina i livet.

Din situation berör mig väldigt djupt och det gör mig riktigt ont att läsa hur din tillvaro är. Jag måste erkänna att jag ibland tycker att det är så jobbigt att läsa att jag gärna undviker dina inlägg. Men så tänker jag igen att om Yogi mitt i skiten fixar det så skall väl jag kunna läsa om det trots att jag knyter näven i fickan.

Det är bra att du har en plan. Håll dig till den tills att du VET att den är fel. Lita på magkänslan, den är ofta underskattad. En plan är trots allt inget som är skrivet i sten utan den kan ändras och bör ändras när verkligheten förändras.

Du, och ingen annan heller för den delen, förtjänar att leva på det sätt du beskriver. Jag trodde att vårt sociala nätverk fångade upp familjesituationer som din eller har det blivit så grovmaskigt att det inte längre fungerar.

Jag tror att du och din situation berör många här på forumet. När det känns eländigt och ensamt så kan du åtminstone tänka att det finns människor som tänker på dig. Du är inte ensam.

May the Force be with You

Andreasson detta pastående kan döda många av oss med sjukdomen alkoholism! All annan forskning, vetenskap o kunskap hävdar de motsatta. En gång alkis alltid alkis. Visst kan de kanske gå en , tio eller flera gånger för en del. Men sen faller vi tillbaka precis där vi slutade dricka. För oss med denna dödliga sjukdomen kan det första glaset bli våran död! Har du inte tillräckligt med pengar Andreasson ?

då jag föll rakt ner i katastrofkänslohålet - och blev uppfångad och omhållen. Gott, gott.

Tack Stigsdotter för din hälsning - även här. Fint att höra av dig:)

Gläds gör jag åt nya skrivare som Asteroiden, Lars44 och nygamla Mullegubben förstås. Och sidans Old Boys: Adde och Berra. I den kategorin alltså.

Hittade i morse ett inslag på nätet där det framgick att Andreassons forskning finansieras av Systembolaget http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=2487256 Sånt gör mig betänksam och reserverad... fast jag vet hur svårt det är att hitta forskningspengar så samtidigt förstår jag... också. Och är övertygad om att avsikten är den bästa.

Det var dagens... Allt gott, lev väl / mt

Frågan om när på vägen in i nykterheten man kan/bör börja fatta viktiga beslut - som rör framtiden - tycker jag har varit lite svår. Det handlar för mig om frågan om det jag känner vid ett givet tillfälle är tillräckligt nära ett friskt tänkande som leder till beslut som även i framtiden kommer att vara någorlunda rätt. Dom här tankarna har varit bidragande till ett tillbakadraget liv i hobbithålan. Lite som "fattar jag inga beslut kan inget bli fel". Tyvärr finns det i relationen en situation av "stukad" tillit, så det har inte känts möjligt att ta upp alkoholproblemet. Att vilja skylla ett destruktivt dryckesbeteende på yttre omständigheter (andra)känns både fel och omoget. Däremot är det något som jag måste reda ut för mig själv, så detta inte sker i framtiden igen. Att inget, och då menar jag inget får leda mig in i att försöka döva livets svårigheter med alkohol.

Igår var en sådan dag som ledde mig in i en känsla av total maktlöshet. Samtal och beslutsfattande som rörde framtiden och mina barn. Nåväl allt för långt för att förklara här. Det som skedde efter mötet var att alla bokstäverna i HALT lyste illrött, alla på en och samma gång, och alla så starkt som det bara kan. Tror att jag aldrig kommer att få "mer" anledning till att inleda ett återfall än så. Fördelen var att jag var förberedd, och på morgonen - inför dagen - beslutat: Idag dricker jag inte "no matter what".

På eftermiddagen gick jag själv helt planlöst runt i "Fiakvarteret" En fredags eftermiddag i snöyran i dom lila plastpåsarnas tid. Och med en ofattlig sorg i bröstet. Fy tusan vilken obehaglig känsla! Blev en sen lunch på asiatsyltan (läsandes forumet på mobilen) Skönt att läsa ditt inlägg då m-m. Sedan hemvägen förbi bolaget upp till affären. Ligger en pub vägg i vägg, och jag blev ärligt förbannad på mig själv och mina tankar så jag gick in för att på något sätt manifestera för mig själv genom att genomgå den ultimata svårigheten.

Ja ni vet hur det ser ut - en pub i innerstan klockan halv fem en fredag eftermiddag. Sunkig alkoholdoft och ett antal ensamma (mest medelålders gubbar) som satt vid baren. Har ofta gjort samma sak och slunkit in för ett par snabba öl på vägen hem till matlagningen.

Frågade om dom hade någon kul alkoholfri öl. Killen kollade på mig och gick in i "köket" för att sedan komma ut med en flaska Carlsberg Alkoholfri. Djävligt kul utbud, när det finns 5 meter med färgglada kranar med "normaldricka". Hällde upp ölen i ett illa diskat glas och skummet försvann på två sekunder, och såg sedan ut som ett gigantiskt urinprov. Tänkte då att jag ska öppna en egen pub :-)

Sitter och läser lite i forumet, och vandrar helt tom hem. Känns idag bättre när jag tänker på det, så idag blir det samma visa: No matter what!

//PP

Jag blir gråtfärdig när jag läser om dig o din man. Hur maktlösa ni är, din mans maktlöshet mot alkoholen o din maktlöshet mot hans alkoholism. Jag blir så påmind om hur min familj hade det innan jag tog hjälp. Jag o min fru har alltid haft ett umgänge där de funnits mycket alkohol o oftast blev jag fullast det reflekterade man inte om de första tio åren. Efter de tio åren tog de fart men jag erkände inte att jag behövde hjälp, utan lät alkoholen styra mig o jag styrde min familj. Jag manipulerade dem o övertalade dom i allt. Semesterresor, middagar mm som ingen i familjen egentligen ville vara med på, dom viste ju hur de blev! Jag hittade fel på folk i min omgivning, alla gjorde mig illa, de va alltid synd om mig så jag hade anledningar till att dricka. Jag hamnade på psykakuten, sjukhus, avgiftning , fyllecell, bråk, förlorade plånböcker , jackor, mm . Men jag erkände mig inte maktlös mot alkoholen. Jag alkoholist nej nej . De fanns ju orsaker, de va ju synd om mig ! O deprimerad, slutkörd de va jag.

Ja så sjuk va jag o hade inte min familj tillslut efter allt deras lidande lämnat mig så hade jag troligen druckit ihjäl mig. Min fru har gjort som du väckt mig när jag somnat ute, hämtat mig o rätt ut efter saker som jag ställt till med. Kastat mjuka kuddar under mig som man brukar säga i våra kretsar. Jag vaknade upp i vårat hem efter ännu en helgs fylla, de visade sig inte vara sön kväll utan tis morgon. Jag hade en ovanlig känsla huset såg ut som ett slagfält. Min fru hade inte städar efter mig! Denna gången kom dom inte hem. Jag ringde o fick ett sms tillbaka, har pratat med nämdemansgården du är välkommen dit på måndag. Dagarna tills jag skulle åka drack jag dygnet runt o de är ett under att jag tog mig till nämdemansgården. När jag kom dit va jag helt slut, jag gav upp kampen o har nu ett bra liv tillsammans med min familj. Min fru är fortfarande mycket skör o rädd, de är hemskt o tänka på vad jag utsatt min familj för. Det ända jag kan göra för att gottgöra dem är att aldrig dricka igen.
Hoppas min resa kan ge dig något. Va rädd om dig.

Träffade min älskade syster och mina så älskade och djupt saknade syskonbarn idag. Blir varm i hjärtat och hela kroppen, det är som om jag äntligen får några droppar vatten efter en lång tids törst i öknen. Jag längtar så efter den dag när jag fritt kan träffa dem igen, när jag vill, hur ofta jag vill och hur länge jag vill. Mina små...mosters älsklingar. Blir så ledsen, min rustning börjar vittra sönder. Rustningen som jag tagit på mig för att stänga av alla känslor och skydda mig själv. Har levt som en zombie som bara "existerat" här och nu, bara reagerat på honom, hans känslor och beteenden, inte mina egna. Jag stal mig till ett besök, flexade ut tidigare från jobbet och träffade dem. Inte ett ord hemma. Jag vet att jag haft för avsikt att vara stark och tydlig och inför honom stå för att jag behöver träffa dem. För att visa att det här är jag, det här är mitt behov och det handlar inte om dig. Den här gången smög jag med det. Orkar inte ta den stämning som lägger sig hemma då, alla anklagelser och diskussioner som kommer sen när han dricker. Jag orkar bara inte det. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, jag gjorde det jag behövde för min egen skull. Ska träffa dem nästa vecka också. En livlina.

Har berättat en liten del av hur det är. Hon var så ledsen när jag skulle åka, hon är så orolig för mig och känner sig maktlös och otillräcklig. Älskade sis, så fin. Sa till henne att hon redan gör allt som är möjligt att göra genom att låta mig veta att hon finns där. Det ger en sån trygghet. Jag har så mycket känslor av kärlek och sorg som bara vill spränga sig fram. Gör allt jag kan för att hålla dem tillbaka. De hjälper mig inte just nu. Den 28 februari lämnar jag in nycklarna till lägenheten och då är alla känslorna välkomna. Då ska jag tillåta mig att KÄNNA.

Det är ju precis så det är... Och det är lite så det känns just nu, jag har blivit en annan "jag" därför att han är han. Mitt mål är att jag ska bli jag igen.

Jag skrev tidigare, det kom inte in. Plågsamt att upprepa.
Jag raderade för att jag inte orkade ha det uppe.
Tack för att du svarade, tack för din idealism.

Och tack för att du tog dig an att vara den som svarade.

Det var på riktigt, men jag fick kalla fötter. Jag vågar inte låta det vara skrivet.
Tack för dina ord iaf.
Jag fick styrka av dem.

Men det är bra att du hittat hit! Välkommen !
Jag tror att du kommer att ha stor nytta av att läsa här, läsa andras trådar och skriva av dig precis som du gjort nu. Här finns människor som kämpar med liknande bekymmer som du. Det är hjälp och stöd i sig att veta att du inte är ensam. Du beskriver så tydligt din mans alkoholproblem och ditt eget medberoendeproblem som nära anhörig som levt länge med en alkoholist. Förstår så väl att du och din man behöver hjälp.

Vad säger din man om detta? Har ni pratat om det? Det låter allvarligt det du skriver om att du får hålla koll så att han inte somnar t ex utomhus och riskerar att frysa ihjäl. Det är ett stort ansvar som du bär som till och med handlar om liv och död. Det är svårt att lägga ifrån sig ansvaret för missbrukaren, men jag tror att det är där du måste börja. Låta honom ta ansvar för sig själv och sitt drickande. Du måste försöka fokusera på dig själv och ditt barn. Det är ditt ansvar. Lägga fram problemet i ljuset och låta det bli talbart, åtminstone i hemmet. Låta honom ta konsekvenserna av sitt drickande; städa undan flaskor och det han kan tänkas "ställa till" med när han är full. Har han försökt sluta förut?

Du beskriver med både stor sorg och stor kärlek, det märks att du älskar och visar stor omsorg om honom. Förstår att du inte vill ha det såhär, det måste påverka din familj oerhört mycket. Mitt råd till dig är att läsa på sidorna här, ställa frågor till dig själv, reflektera och läsa det du själv har skrivit. Fortsätt såhär, du har tagit ett stort steg till förändring bara genom att öppna dig och beskriva hur ni har det. Det är bra! Hur ser det ut runt dig, har du någon i din närhet som du kan prata med och som vet om hur ni har det? Du behöver allt stöd du kan få. Fortsätt skriva här!

Varm styrkekram/ Yogi

Visst är det en lite skön, nästan lite skadeglad, bror duktig-känsla... att veta att man själv kommer att vara piggast imorgon bitti... Även om man vet att om det varit som det brukade så är det ingen tvekan om vem som varit segast på morgonkvisten (och fm).
Jaja, man får vara nöjd med det lilla ibland :-)

Välkommen hit Fernando. Det finns mycket matnyttigt att läsa och förhoppningsvis kunna ta till sig. Känner igen mig i ditt sätt att dricka, även om jag har druckit även på vardagskvällar i perioder. Har också depression bakom mig som jag självmedicinerat delvis med alkohol, vilket givetvis inte gjorde den bättre. Har nu hållit uppe i drygt 3 månader, och det går riktigt bra.
Tror att det är bra att inte sätta upp några bestämda mål om hur livet (med alkoholen) ska se ut i framtiden. Ta en dag i taget och se vart det leder.
Lycka till!
/m

för era kommentarer, de värmer. Sitter här och väntar på att få lägga mig, bara frun kommer hem från tjejkvällen. Hon kommer säkert inte att må lika bra som jag i morgon bitti:-)
Fenix