Senaste kommentarerna i forumet

var både bra och mindre bra. Det som var mindre bra (ur mitt perspektiv) var att jag inte fick träffa samma person som sist. Den förra kvinnan jag träffade för ett år sedan var mycket äldre än jag och hade många års erfarenhet av sitt yrke. Det kändes tryggt och det kändes verkligen att hon visste vad hon pratade om. Den här tjejen var ganska ung (undrar om hon har egna barn?) och det upplevde jag som lite svårt att förhålla mig till. Men, bortsett från hennes ålder, så kändes det ju skönt ändå att få prata med någon utomstående, som inte har någon som helst relation till mig och som ändå vet hur det är och hur det funkar, vilka tankar och känslor som dyker upp, som INTE DÖMER. Bara det! Den där frågan som alltid hänger i luften annars, om jag ens andas om en bråkdel av hur det är hemma "varför lämnar du honom inte - omedelbart?!" "varför stannar du kvar om du har det sådär?". Den frågan finns inte ens i rummet! Jo, JAG, ställer den till mig själv och hon försöker hjälpa mig att svara på den, genom olika förklaringsmodeller som gör det tydligare.

Hon fick mig också att förstå en annan viktig sak, som jag hittills inte har tänkt så mycket på men som jag inser att jag måste ta tag i. Det är att inse och acceptera att jag aldrig kommer att uppnå ett samförstånd med honom om att avsluta relationen. Jag måste acceptera att jag inte får ett "avslut". Ni vet, det där man gärna eftersträvar ändå, att man ska kunna prata ut, gråta, vara ledsen, arg, besviken, säga allt man behöver säga för att gå vidare. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer inte att kunna avsluta det här på ett bra sätt. Nånstans så känner jag en sorg i det, och jag tror att det kommer att bli jobbigt. Men nu har ju tanken väckts i alla fall så jag ändå har en chans att förbereda mig på det.

Kan fortfarande känna ibland att det är som om allt inte har hänt. Just nu har han varit "snäll", eller vad man ska säga, i säkert två veckor... Nu börjar jag undra om det är så att han genomgår något slags förändring? Vad är det som händer? Fast när jag tänker efter så har han ju druckit en hel del den sista tiden, senast inatt en hel flaska whiskey. Ja, en stor. Han låste in sig i ett rum och lyssnade på musik hela kvällen/natten. Väckte mig kl 01 och höll mig vaken till 03, så jag kan säga att jag varit ganska trött idag på jobbet. Själv ligger han hemma i sängen och är bakis. Har dock offrat sig och lagt in en tvätt i maskinen, men meddelade mig att jag får ta resten när jag kommer hem för att han måste vila eftersom han ska jobba imorgon. Efter att ha varit hemma i en och en halv månad. Empati...igen. Börjar känna förakt, faktiskt. Inte lika mycket för mig själv längre, men för honom...

Tack blev så himla glad. Jag håller garden uppe. I går var en dålig dag, jag
fick världens sug och jag vet inte var det kom sig av. Började bli jäkligt orolig
och jag såg vinflaskor för mitt inre. Har inte känt så här på 2 månader. Det kanske
är så att det är nu man ska se upp. Men jag stod emot, och blev lugn framåt kvällen.
Blev rädd över tankarna, och inget speciellt hade hänt. Ja nu vet jag det, det kan
slå ner som en blixt. Idag finns inte dom tankarna. Märkligt eller hur.
Hoppas det går bra för dig.
Kram
Konstären

Nä, så klart att du inte är någon ond människa. Du har utvecklat en kronisk sjukdom som du måste ta på allvar för att överleva. Din beskrivning ovan vittnar om att du gjort just detta nu. Klokt!
Fortsätt vaccinera dig mot infall och dumma idéer genom att logga in här och läsa och delge i den omfattning du tycker att du behöver för att tillfriskna. Vi befinner oss alla i liknande situationer som du härinne och det är, som du skrev, mycket lättare att resonera och diskutera problematiken med de som redan är på samma plats och har samma kamp att föra för friheten att leva sitt liv utan alkoholens inblandning.
Återigen - Välkommen!/NM

av dig, skriver ner det du känner och upplever här och nu. Det här är ett bra forum för det, där du kan se det viktigaste av allt - du är inte ensam och det finns hopp! Du har också tillgång till andras berättelser och feedback på din egen berättelse, allt detta är en hjälp för dig framåt. Dagbok är också en jättebra idé, där du kan skriva även dina allra innersta och mest privata tankar och upplevelser som du kanske inte känner att du vill/vågar skriva här, även om man är anonym. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få berätta här. Jag går tillbaka ibland och läser alla inlägg från början till slut och kan se att mina tankar och känslor har förändrats mycket under resans gång. Jag har förändrats. Oavsett vilket mål man har, om man som jag gett upp hoppet om relationen och vill lämna, eller om man hoppas på förändring och förbättring så är det någonstans precis det man kan får hjälp med genom att skriva, läsa, öppna ögonen och våga se. Våga se sanningen. Utan förskönande omskrivningar, som är så lätt att falla in i om man inte verkligen anstränger sig.

Det finns hopp om förändring. Möjlighet till förändring. Även om du inte kan förändra din man, så kommer du att förändras och det kommer att göra dig starkare och det kommer att få dig att må bättre.

Styrkekramar!
/Yogi

Tack Mulleman! Och även mt om era ärliga svar om "kramkalaset". Visst måste det vara så. Som i alla sociala situationer. För de flesta är en kram något oskyldigt, men ett eller annat äckel lyckas alltid hitta tillfällen. Ibland helt omedvetet. Det var en bra jämförelse, den där med tonåringar. Lite kalvbenta står vi där och fattar inte riktigt vad som händer med oss och våra kroppar.

Ska nog ge det en chans till när jag kommer hem. För jag kan behöva det. Antabus är ok, men jag vill inte behöva ta en tablett varannan morgon i resten av mitt liv. Jag litar inte riktigt på mig själv ännu. Jag har slutat så ofta förr, för att några dagar eller veckor senare tänka att; "Så farligt var det ju ändå inte?" Så jag kan nog behöva en liten påminnelse om hur farligt det är. Dessutom har jag nu läst om kvinnogrupper. Kanske blir man inte lika upphånglad där?

Läste Magnus svar till Pellepennan om morgonens antal gästbesökare idag. 190 styckna. Pga ett inslag i morgontv. Men herregud? Hur utbredd är denna sjukdom? När man mår som värst tror man sig ju att vara ensam i världen om den.

Fia

Ok, då förstår jag. Ska bli kul att se om det ger ökad trafik. Två timmar senare ser det ut som vanligt igen, men det kan ju blir mer till kvällen.

Bra idé med ditt inlägg Berra! Ska inte söla i din tråd, så att det ligger läsbart ett tag :-)

//PP

Tack Nike för gratulation om ett års dag. Hade inte ens märkt det själv. Men visst stämmer det. Stämmer också att jag idag är delvis en annan kvinna. Känner inte längre samma skam. Eller samma orkeslöshet. Inte samma ilska trots att jag fortfarande ofta är arg, men kanske är det min sanna natur? Folkilsken :(

Tack Askan för boktipset. Har beställt den och det blir något att se fram emot vid hemkomst. Verkar jätteintressant för mig.För visst är det så. Omvärlden dömer mig bra mycket hårdare än de dömer min barnlöse make. Jo, vi har fortfarande semester, nästan en vecka till och jag märker att detta "lyxliv" passar mig bra. Att slippa laga mat och känna solen mot min kropp. Slippa fundera på vad och framför allt hur mycket jag behöver klä på mig. En tunn klänning räcker fint. Ofta samma klänning i flera dygn. Ingenting är lika "pissnödigt" som hemma i Stockholm. Önskar jag kunde bli kvar för evigt. Det otäckaste är att om jag INTE hade hällt ner så mycket pengar i strupen så hade jag kunnat stanna.

Men ingenting är försent än. Ny resa redan bokad. En av fördelarna med att inte ha barn. Pengar och tid kan slösas på mig och mannen ;-)
Är jag en egoistisk bitch? Jag tycker inte det. Egoistisk hade jag varit om jag till varje pris hade velat ha en liten flicka/pojke som hade fått ärva mina gener. Vackra fötter men tunna stripor till hår. Att döma en medmänniska till det är i mina ögon elakt.

Igår fick jag äntligen mitt dykcert. Det som för resten av gruppen tog ca tio dagar tog tre veckor för mig men jag väljer att se det som att den gullige 20 någonting läraren förhalade det för att gillar att hänga med mig.

Hoppas ni alla har det bra nu när vardagen har dragit igång på riktigt liksom.

Fia Fridykare

Med anledningen av att Magnus skrev att forumet nämdes på morgonteven i morse så vill jag gärna passa på och hälsa alla nyfikna förstagångs-gäster välkommna.

Det här är ett forum som funnits ganska så länge,2007 vill jag minnas.
Har själv varit aktiv de senaste sex åren sedan den dagen då jag förstod att jag inte längre kunde hantera mitt drickande, här finns ett starkt stöd och förståelse oss anonyma användare emellan.

Forumet verkar vara en första länk när man upptäcker att man har svårt att kontrollera sitt drickande, och här kan man få information och prata av sig utan att kontakta sjukvården, dvs här får man vara rädd och beroende utan att man registreras någonstans, det är det fina med vårat forum.

I den nedersta avdelningen på framsidan pratar många av sig som är medberoende till de som dricker för mycket eller för ofta.

Hursomhelst du är inte ensam i dina funderingar om ditt drickande, vi är massor av liknande själar här.
Det gör ju inte problemet mer legaliserat att vi är många.

Var och en måste ta ansvar för sitt egna drickande, det finns inga omständigheter att kunna skylla ifrån sig på annat.

Här kan du finna dina medmänniskor i olika stadier av sin insikt och framgångar mot ett av västvärldens värsta hot mot den sociala välfärden.

Vi som trodde att alkoholen gjorde precis tvärtom, att vi skulle bli ännu mer sociala.

Forumet vittnar om sanningen, läs och fundera sedan om inte många av inläggen kunde vara skrivna av....dig

Välkommen du med, vi är många i samma båt, ska du med på resan?

Berra

Anders Hammarberg pratade om att man kunde gå in på alkoholhjälpen idag på Godmorron Sverige. Kanske det var många som tyckte att det verkade vara en bra idé :)
/magnus

Följande status på forumet idag på förmiddagen. Har inte sett det tidigare.

För närvarande är 2 användare och 190 gäster aktiva.
Inloggade användare
Bara_Adde
Yogi

Imorgon är nu idag, och varje dag finns en ny chans.
Att börja hålla sig nykter är lika svårt idag som imorgon.
När ett par nyktra idag har samlats, går det lättare.
När många imorgon samlas, blir det svårare.

Lycka till!

Du ska se att det ger massor! Våra historier är ofta lika, men ändå olika.
Häng kvar, och stort lycka till!

//PP

Funderat en del vidare kring kring kurvan - ni vet Jellinek, som jag nämnde tidigare, och den feedback jag fått från Berra och Adde. Punkten "få hjälp och börjar känna sig själv" snurrar i tankarna. Vad jag förstår är kurvan resultatet av en studie från slutet av 40-talet början på 50 - talet. Hur resultatet ser ut, kan ju bero på att det var ett urval av AA medlemmar som var "försökskaninerna" då det begav sig. Listan - eller grunderna till den - fanns förmodligen redan då AA kom till Sverige. Annat som jag kan se som att "ta hjälp" är ju kanske, som Berra sagt, att ta hjälp av en shrink och en runda KBT. Eller räknas det vi sysslar med här som hjälp?

Sedan (relativt) kort tid finns nu internet. När jag första gången loggade in på internet så fattade jag liksom inte vad man skulle ha det till ;-)
Är väl nu knappt 20 år sedan eller så. Man kunde ju göra en sökning på Altavista (google fanns ju inte) fast som sagt, jag visste inte vad man skulle ha det till. Nu sitter vi ju här på forumet, som ju är ett socialt media. Sociala medier har ju bara sisådär runt 10 år på nacken. Men om sanningen ska fram, vem var på Facebook för 10 år sedan? Inte många jag känner, och i alla fall inte min morsa :-). Vi, innevånarna här inne har kanske frågor, vill förändra vårt drickande eller oroar oss för någon anhörig. Ett bred och bra öppning till att gå in och tröskeln att göra det är låg (även om den känns hög för vissa) AA har ju heller inget tvång. Det enda är viljan att sluta dricka. Kanske är det upp till var och en om betoningen ligger på "viljan" eller "sluta" även där. Det låter dramatiskt att säga till sig själv att man är "maktlös inför alkoholen" men jag tror vissa av oss känner så. Tröskeln i vår idag anonyma värld är i vilket fall högre. Jag ser forumet som en lokal (kanske ett fik)som gränsar till en annan lokal där AA håller möten. Lite som samma men olika världar, men det finns ett hål i väggen. Jag vet inte om jag ska, vill eller vågar knacka på. Dom som sitter där inne är ju samma personer som sitter här, så farligt är det ju inte. Samtidigt som jag känner obehag inför det, skulle det vara intressant att se vad som händer i mig, om jag exempelvis skulle sitta mitt emot Mulleman och med ögonkontakt säga: Hej, jag heter Pellepennan, och jag är alkoholist. Säkert skulle något annat hända i mig än när jag skriver det här.

Din fråga till MM, Fia om kramkalaset, jag blev så full i skratt! Samtidigt som jag förstår vad du menar. Nu bor du ju i den stora staden och där finns det ju en massa grupper med olika inriktning. Funderade lite på om du grundade din egen, hur skulle den vara och vad skulle den heta?

AA Gruppen: Humoristiska kvinnliga feminister med skinn på näsan som inte vill kramas. Tid: Slutna möten lördagar klockan 15.30 Lokal: Sturekatten.

Ja, vi får se. Kanske tar jag mod till mig, och pallrar mig iväg till ett möte någon gång. Får bli när jag är i närheten av ett. Det kan ju inte skada, och man vill ju kanske inte dö nyfiken...

Så mycket om detta, ha en fin nykter "lillelördag" alla ni där ute!

//PP

Tänker på dig och säger som Fia: du har hjälpt mig så mycket! Jag tänker på dig med sådan värme!

Jag hoppas verkligen att du är ok, skriv gärna en rad?
Stor kram!!

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

Hej och välkommen i gänget.
Det är jävligt tufft att faktiskt inse att det är alkoholen som är orsaken till problemen.
Hat-kärlek förhållandet. Rastlösheten. Längtan till ruset, längtan till flykten.
Du är där i alkoholfållan därför känns det som det gör.
Samtliga här inne skriver nätan samma ord!
Det kusliga är att man inbillar sig att man är unik! Det är du inte.
Inom första veckan i vitt tillstånd kommer din uppfattning om bra och dåligt ändras radikalt!

Kämpa på! - Ha det

Först och främst:
-"Tack allihopa för ert stöd, den tid ni tar er för att svara och ge mig feedback. Jag har haft fullt upp men har tittat in via mobilen och blir så stolt över oss allihopa som slåss mot den här skiten!"

Då var det dag 8 och dags för lite reflektioner...

Jag blir livrädd över den uteblivna abstinens-reaktionen. Det är jätteskönt men jag som snusare trodde att det skulle bli någon form av nätter med fosterställning, dyngblöta lakan och frossande kropp men det verkar som jag slipper det.
Eller i och för sig, jag skulle ta en lunch-lur igår och slocknade totalt i fyra timmar.

Tog mod till mig och berättade för min chef att jag har druckit färdigt och fick självklart mothugg. -"Ja, vi får nog hålla koll på varandra så att vi inte dricker för mycket nästa gång, det har varit mycket ett tag nu!" var svaret jag fick.
Jag berättade helt naket och rakt upp och ner att jag dricker upp till fyra bag-in-box i veckan och att jag har utvecklat ett rejält alkoholmissbruk som håller på att fördärva mitt liv och att jag INTE kommer att dricka något mer nu, punkt slut. Han blev tyst i nästan 10 sekunder och jag kände mig olustig. Tillslut sa han: -"-det borde nog fan jag med!"
Vi pratade om både hans och mitt missbruk en stund och jag berättade om löpningen och min utstakade plan.

Jävligt skönt att detta är gjort och jag vill inte bli någon mässande messias som ska övertyga alla om att alkoholen är djävulen, det finns ju faktiskt dom som kan njuta av ett glas vin och sedan gå hem ...lucky bastards!

Jag bor varannan vecka hemma i min fyrarummare i Eskilstuna med mina barn och där känns det safe men var annan vecka så bor jag mer eller mindre i Katrineholm, hos tjejen, och här blir det lite bekymmer. Vi har varit tillsammans i snart nio månader och det där rosaskimmrande fluff-fluff molnet som omgav oss i början har börjat att upplösas och och vardagen har kommit till byn. Hon vill gärna ta ett glas vin när vi lagar god mat och det spelar ingen roll om det är tisdag eller fredag. Jag har berättat och hon har själv sett att det har varit väldigt mycket alkohol i bilden. Hon var med ner till Malmö och träffade lite kunder och igår ringde en av dom och ville boka en utgång som jag snyggt duckade för. Jag berättade det för henne och fick till svar:
-"Måste du alltid dra allt till sin spets, det är ju bara att dricka lite mindre, du låter ju som en alkolist när du säger så!"

Diskussionen som sedan följde avslutades med att hon var tvungen att sova för att hon skulle upp och jobba. Jag vet inte om hon är orolig över att ALDRIG själv få dricka vin men för min del får hon gärna göra det, jag dricker smaksatt vatten. To be continued med andra ord!

Löpningen går riktigt bra och jag har registrerat mig på Runkeeper och valt ett träningsprogram i iphoneappen som ska få mig att gå ner i vikt och löper över 8 veckor. Det bästa är att man får en schemalagd löpning och igår blev det 5 km på 32 minuter. Smärtan i kroppen känns riktigt skönt och jag behöver verkligen aktivera mig, tror fan jag har adhd på riktigt.

Nu ska jag jobba! Stå på er allihopa, spotta i glaset och håll er ifrån skiten.

"The devil is walking next to me!"

läsa e' de'......men väldigt bra !

http://pedagogkonsult.wordpress.com/2014/01/07/hur-fungerar-ett-beroend…

Izzy - du beskriver vad som händer och hur det är för dig. Det kommer att hjälpa dig att bli (ännu) klar(are) över dig själv. Och det är (det) viktiga(ste)!

Efter att jag gick (dec 2010) och kom tillbaka (inom ett dygn) och därefter två gemensamma försök att dricka "socialt" så blev jag klar över att det var noll-och-inget-annat-än-noll som gällde för mig. Under en tid (några månader kanske) så återkom hans fråga "nog kan vi väl äta och dricka vin och ha det festligt ibland?" / "nog kan vi väl fira med ett glas champagne ibland?" Här måste jag kopiera din rad: Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. - Precis som dina avslutande ord blev mitt svar "för mig är det inte festligt längre" - för så hade det blivit. Bara det, för mig är det inte festligt längre.

Den påtvingade nykterheten - även om han själv valde att vara nykter för att det var mitt krav för att stanna - varade länge. Kanske sammantaget ca 1½ år - men under den tiden hände mycket gott. Efter ca ½ års nykterhet förändrades förmågan att samtala om svåra saker, eller saker som berörde nåt smärtsamt - markant. Jag minns mycket väl när det inträffade första gången, något känsligt ämne dök upp och jag kände hur magen drog ihop sig och ett mörkt moln kom seglande... och så bara löste sig all spänning... och hela molnet liksom upplöstes och stämningen blev åter lugn. Det var helt fantastiskt!!! Och det hände igen... och igen...

Under de 1½ åren kan jag i backspegeln urskilja olika faser, t ex så sov han enormt mycket sommaren 2011, han ville inte gå ut och vistas bland folk - som drack öl och vin överallt... så är det ju... en hel del var "känsligt".... Vid några tillfällen köpte han GT eller öl och drack - jag märkte det och då sa jag direkt. Inte så att jag hotade med att gå där-och-då men var tydlig med vad som gällde för mig. Jag var förstås också känslig och skör den tiden. Ändå hoppfull - det blev hela tiden bättre och jag såg och kände hans vilja. Jag räknade nyktra dagar och nykter tid - för mig var det ett viktigt och konkret handtag att hålla i.

Efter återfallet valborg 2012, då han drack sig berusad, sökte han hjälp och var på sitt första AA-möte i början av maj. Sen dess har han inte druckit och han betraktar själv första juli 2012 som den dag han blev nykter.

Jag skriver denna återblick än en gång för att säga att förändringen i vårt liv inte har kommit i en handvändning. Vi har jobbat hårt båda... var och en på sitt håll och tillsammans. Hela tiden har jag skrivit här och varit öppen med det. Ett par vänner har jag pratat med men min största hjälp har definitivt varit skrivandet, att formulera det som finns i mig. Ja, och att läsa på missbrukarsidorna! - där har jag förstått vilken kamp det är att bli nykter och det har stärkt min respekt för dem som kämpar från det hållet. Och så har jag läst om missbruk, massor läste jag i början. Facklitteratur och självbiografier - det har varit tilll stor hjälp.

Kram och styrka, var tydlig med vad du behöver, önskar och vill (fast det inte är lätt... men) övning ger färdighet! / mt

har man ju haft några gånger. När de försvinner så känner man sig många kilo lättare. Jag känner så väl igen situationen. Det som utifrån verkar vara rena idyllen är en tortyr i verkligheten. Det är precis så det kan se ut i ett missbrukarhem, tända ljus, fin dukning och god mat.

// Ser man in genom ett fönster ser man en man och en kvinna som sitter vid ett romantiskt dukat bord med tända ljus och brutna servetter. Om man tittar riktigt noga kan man se den glada förväntan som lyser i mannens ansikte. Kanske ska han fria? ( nej, han ska snart öppna första flaskan vin). Kvinnan är av den otacksamma sorten, ser avvisande och sur ut trots mannens ansträngningar. Snörper på munnen med vresig uppsyn. Man ser att de diskuterar något, hon är sur, han ser frågande ut, hon reser sig slänger servetten på bordet och går därifrån. Han häller upp ett glas vin och dricker ur det i ett svep, häller upp igen sveper också det innan han häller upp ett tredje glas och dricker endast en klunk innan han tar glaset med sig och lämnar bordet också han... //

Om du visste vilken hjälp det är att bli påmind om hur det kan vara. Hur många gånger har inte jag( och jag tror de flesta av oss här) känt den kramp man får i magen av tända stearinljus eller av en kommentar om att det ska bli något riktigt gott till middag.

Hur många känner inte igen den där blandningen av besvikelse, ilska och hopplöshet som belägrar hela ens kropp och själ när ännu ett löfte bryts?

Jag har nyss varit där och har tagit mig en bit bort, är nästan utom fara men är inte helt säker på mig själv ännu och då är det så otroligt värdefullt att bli påmind om hur det var.

Du skriver att du känner som att du står och stampar på samma ställe men tänk då på att du har kontakt med en kurator, du har din vän som du pratar med och har hittat hit. Det är ganska många steg i rätt riktning. Det finns så otroligt mycket att hämta på detta forum, så mycket kunskap, erfarenhet och omtanke.

Vi hjälper varandra, ofta när vi minst anar det, som nu när du hjälpte mig i en svag stund.

Jag hoppas verkligen att du fortsätter att kämpa för dig och ditt välmående.

Lycka till och kram!

Ja, det är många som har samma problem. Det är nog så.
Tankarna surrar i början, men det blir lättare. Olika fort, men det
blir bättre. Det som krävs är ju att inte fylla på.
Fortsätt läs och skriv. Hoppas att du känner lite
stöd genom att hänga här med oss andra!
Lycka till!

..det bara funkar helt enkelt.
De brukar säga att man färgas av sin miljö, bor man i en stressig miljö med högt tempo eller ett arbete med tidspress, ja då krävs det en högre "motkälla" till stressen.
Så ju mer man stressar, desto mer tid behöver man lägga på att stressa av.
Lite granna som om man har en färghink där man försöker hålla en rosa färg, ju mer av den röda färgen (stress) som hälls i, desto mer av den vita färgen (harmoni) behövs för att kompensera, helt rött är farligt, helt vitt är...färglöst, tomt och blekt ett neutrum.

Jag brukar då och då tvinga ut mig på en naturboost genom att ta bilen till en liten vackert belägen sjö där det är helt lugnt, ett kyrktorn tittar upp i en skogsdunge på en udde och reflekteras i vattenspegeln beroende på vind, den bilden är lika fin oavsett ljuset, dag, morgon, skymning eller natt.
Tidigare hade jag fiskekort där och åkte dit flera gånger i veckan, bara för att få vara med mig själv, och naturen.
Oavsett vilket jädrans humör man än var på, så kom jag alltid hem fullständigt uttömd på dålig energi.

Om vädret var trist så klädde jag mig i passande utstyrsel ändå, klafsade igenom kohagen i de höga bondstövlar mellan koblaffarna,
Stannade till i vattenbrynet och lyssnade på skvalpandet mot de stora stenarna, ibland var vattnet mörkblått med silveryta, ibland i det starka solljuset så var det ljusgrönt och de låg bruna delar av trädgrenar precis under vattenytan, en snok kunde vingla förbi i strandkanten, de är fantastiska simmare.
Gräsänder, vildminkar, abborre, talgoxe, storgäddan, ekoxe, fjärilar, daggmaskar, är några av mina följeslagare på utflykten.
Nyfikna ungdjur bland kossorna är också en rolig upplevelse, de kommer alltid i flock, och den evigheten den främsta kvigan tar på sig innan den till slut vågar lukta på handen kräver sitt tålamod, men man har ju tid att orka vänta.

På vägen hem passerar jag den gamla stockbron över ån, och där tar det min evighet att komma över, det är så mycket det ska tittas på.
Alnarna och oxlarna som ramar in åns kanter, fiskarna som gömmer sig i skuggan av bron, kämpar för att hålla emot strömmen.
Vintertid så har isen miljoners ansikten, tunn klaris till tjock mjölkis med skrovlig yta, blad som frusit inne, små pölar på ytan som rinner ihop osv.

Ibland tar det en timme, oftast två tre, någon gång har jag pressat in det på en halvtimme mellan två tidsscheman, och det funkar också.
Frugan brukar fråga vad jag har gjort, du skulle ju bara gå ett varv runt sjön, tja idag hade naturen mycket att säga till mig brukar jag svara,
Och frugan brukar vika ner kragen på min skjorta och inspektera ...ja hon gav dig inga sugmärken i alla fall...
Lite halvallvarlig i sitt sätt att skämta, hon får sin poäng, jag hämtar stövlarna i hallen och visar upp trampdynan, kolla färsk koskit!
Hon heter Rosa och vi körde bara lite bajssex idag, och det är väl okej med dig?
Haha, det där vill jag höra mer utvecklat säger hon, vänta så sätter jag på hurran först...

Så får vi i vårat förhållande tillsammans lite glädje av att jag har varit ute och slarvat i naturen.
Hursomhelst jag kommer aldrig därifrån med ett sämre humör än när jag bestämde mig för att åka iväg första gången.

Sådana lyckopiller har de ännu inte lyckats tillverka och stoppa ner i en burk, det måste upplevas!

Berra

Rätt hyfsad känsla nu fastän jobbig dag. Återgång till vardagen, var på jobbresa och hälsade på gamla mammma på samma gång. Lite mastigt, mamma är deprimerad och rädd och då blir hon lätt lite jobbig. Jag sköter hennes penningaffärer och övrigt, men har aldrig riktigt lyckats leva upp till vad jag tror hon skulle respektera. Har inget med realiteter att göra, vi har bara aldrig riktigt talat samma språk.. Så på hemvägen infann sig tanken! Men jag sparkade i väg den. Åtminstone inte i januari, inte förrän jag har varit på leverprovet .. Så säger jag till rösten nu.
Andra barnbarnet kom över natt då mamma är på kurs, härligt att inte behöva smyga och skylla på hostmedicin då han frågar vad som luktar. Jag har ju inte druckit mig berusad då jag haft ansvar för honom, men det oaktat druckit. Ooch han har varit tvungen att se sin mammas besvikelse över mig :(
Som du Lilla Anna sade, kan ju inte uppleva glädjen på samma sätt om man är full! Hoppas det har gått bra för dig att återgå till vardag?
Och fast jag nu bara går en dag i gången känns tanken på ett hälsoår jättebra! Det ska jag spinna vidare på :)
Kram och tack för att ni finns!

... det känns tvärt på en gång att få svar och kommentarer av er Fia och Pellepenna här! Visst, jag har varit borta härifrån, sant, men ändå mycket närvarande i livet, med nykterheten och det andra nya livet, på mitt speciella sätt och via kära mt. Varmt och gott precis som att bara alldeles självklart omedelbart vara mottagen trots långvarig frånvaro, inga förebråelser, ifrågasättanden, tvivel, misstänksamhet...!Bara Duga! Önskar att jag skulle kunna dela med mig av den sinnesro jag själv fått erfara, främst genom att träffa andra i liknande situation. Javisst Fia, jag skall så gärna ge Min bild av AA, om den sen är nyanserad överlåter jag i främsta hand till dig att bedöma! Det viktigaste först, tittar mig i spegeln på morgonen och hälsar mig själv välkommen till en ny dag, frågar... nå hur ska vi ha det idag då, svarar mig... nykter. Kanske det låter enkelt, det är det alldeles säkert inte varje dag men ändå överblickbart. För mig är delningarna som sker i AA-gemenskapen oerhört värdefulla. Aldrig i mitt skapligt mångåriga liv har jag tidigare erfarit den totala frånvaron av krav, allt utom ett enda, nämligen en ÖNSKAN om att vara nykter. Observera, en Önskan, inte ett krav. Det består för mig mycket mera av något jag får (som jag inom mig alltid velat ha) som jag nu får. Jag duger för den jag är, jag är inte ensam och som jag idag betraktar mig själv... en stolt nykter man som inte kunde hantera spriten på ett acceptabelt sätt. Det har jag inget problem med att tala om ifall någon frågar. Varför skulle jag det? Hade jag inte vett tidigare att skämmas om jag bar mig något illa åt med för mycket dricka så varför i fridens namn skulle jag skämmas idag när jag är nykter! Så det så, häng med på det tåget så åker vi. Jag tänkte faktiskt i kväll att vi som tagit steget, om så bara för just idag (nykterhet är en färskvara, håller en dag i taget) att vi som fattat ett beslut om att lägga ner drickandet till förmån för nykterheten, för vår egen skull, bara det i främsta rummet. Vi har tagit ett stort steg, där måste vi ge vår omgivning tid att fatta och förstå och kanske framförallt inse att något även har hänt för dem. De har också en resa att göra, det viktigaste först gäller här! Det vi kan göra är att ge dem vår tid, faktiskt. Finnas där och se till att Vi tar hand om oss själva, då kan vi även så småningom kanske välkomna dem med på nytt, på riktigt och tillsammans. Prata om det!
Ojj, jag skulle ju bara skriva en hälsning att jag skriver mera senare. Så här blev det nu i alla fall. Och du Fia, jag skulle mycket gärna gå tillsammans på ett nyanserat möte med dig! Jag älskar att kramas, med ung och gammal. För mig har en kram ingenting med tafsar att göra, enbart ett sätt att för ett ögonblick känna den där varma omslutande ordlösa gemenskapen där inga förklaringar behövs. Men som konkret svar på din fråga, förresten Fia, det finns inga dumma frågor, det enda som kan vara dumt är att inte fråga över sånt man undrar. Jo, det där med tafsandet och kramandet, nej det har jag inte alls den erfarenheten av att det skulle vara ett kramkalas som förkläde att plötsligt kasta sig över någon sådär bara. Däremot kan en kram, ett ögonkast eller så, spontant bygga exakt den där ögonblickliga känslan av... jo, vi vet båda, vi vet genom vår erfarenhet något som många" där ute" inte fattar. Har ingenting med tafsar och sex att göra, Men jag kan tro att det mycket väl kan finnas en grogrund till något utöver det där vänskapliga. Vi nyktra får komma ihåg att vi är som tonåringar på ett sätt, ivriga att pröva våra nyfunna vingar och se vart det bär. Det vet väl de flesta att ungdomar kan vara rätt oberäkneliga, intensiva och totalt egotrippade stundtals!
Nu slutar mullegubben i alla fall för natten. Korrekturläser inte, så överseende om småsaker önska, hoppas andemeningen är klarare. Det är precis det här som är det fina i Gemenskapen, jag känner stor gemenskap med människor i liknande situation trots att jag vet precis ingenting annat om dem än en önskan att leva nykter och har bett om hjälp. Hoppas just Du och du och du finner den!God Natt.

Bra förslag att skylla på hälsoår! Dessutom är det ju sant :-) Idag har varit en bra dag för mig. Har känt mig stark för att jag avstod tjejfesten. Det var rätt beslut. Samtidigt kan jag inte förstå att det bara har gått en vecka. Känns som minst tre...Har inte haft några fysiska abstinenssymtom direkt, men det stämmer iof helt överens med min egen analys att det är det psykiska beroendet ("vanan") som är det viktigaste att bryta för min del. Det där slentrianmässiga glaset vin som man häller upp så fort matlagningen påbörjas, det där enda glaset som blir tre innan man ens satt sig till bords för att äta, som blir fyra under måltiden och fem under tiden man plockar undan. Glas nr sex unnar man sig ofta i soffan när barnen lagt sig (ofta lätt förvånad över att flaskan redan är slut)

Skälen till varför vi dricker må vara olika, omständigheterna omkring likaså men en sak är densamma för oss alla - att ha styrka nog att undvika det där första glaset.

Sov gott alla fina!

/Nossan