Senaste kommentarerna i forumet

Förklarar så även en bondlurk som jag fattar. Lelas; Tack, hoppas verkligen pianosnubben fattar vad han har, och det tycks han ju göra.
Själv? I min hall står det en lila påse, den har jag köpt, men inte vågat transportera in i köket. Fick precis samtal från soc. Om vi ska ha hjälp ska vi ligga på noll ekonomiskt sätt. Huset kan inte säljas , då barnen måste sova någonstans. Men de vill sälja min dotters häst!!! Visst är hästfan lyx, men min onge behöver sin häst. Inte alla småflickor som har en häst - kostade en årslön, by the way - men min flicka ska ha den. Den gör henne lycklig, ser inte soc det??? Som vanligt ryckte svågern in, han ska köpa fanskapet. Men vad fan? Min svåger var killen ingen såg i skolan, grabben som stod bakom sin undersköna syster. Nu är han en av mina bästa vänner, långt innan jag accepterade att jag var ett fyllo, så var han där...och med sin lika fantastiska fru. Jag är så djävla lyckligt lottad, det finns så mycket kärlek i mitt liv. Men ändå...den lila påsen drar. Fuck, fuck,fuck. Språket? Yep, nu blev det illa igen. /R

Hej och välkommen! Det är ju tyvärr en synnerligen opålitlig kompis vi har, och i stunder av mental obalans lär denne "kompis" vara ännu mer oberäknelig.

Vad bra att du återupptagit gamla kontakter, det är nog det bästa man kan göra (inbillar jag mig, talar inte av erfarenhet.) Har du kontakt med din ex-man eller hur ser det ut? Det känns i sanningens namn inte som du är riktigt "färdig" med skilsmässan.

Om jag vore du skulle jag försöka bygga vidare på dom återupptagna kontakterna och absolut ligga lågt med alkohol.

Finns inget lagom drickande längre insåg jag just. Så länge jag tror det kommer gränserna töjas igen, eller hur?
Nu ska jag rida ut det här utan min "kompis"..

Vad duktiga ni är allihop, respekt!

Brukar också läsa, men kände att just nu har jag inte så mycket att skriva. Livet rullar på och just nu känns det rätt bra. Håller mig fortfarande på behörigt avstånd från alkohol, litar inte på mig i alla lägen.
Tänk att det gått 9 veckor, HURRA för oss!

Många kramar och nu tar vi ett steg till!

Kul att höra att du mår fint och att det går fortsatt väl för dig. Grattis till att ha passerat 2 månader!

hallå Lättjefull, javisst orkade jag läsa :-) Tack för att du delar med dig av din historia.
Vad bra att du hittat hit, här finns mycket bra att ta del av i nya och äldre trådar. Jag förstår att det känns och ÄR mycket svårt just nu, men fantastiskt bra att du får hjälp av vården. Det är modigt att be om och ta emot hjälp. Häng kvar här ska du se att du får stöd och en massa igenkänning. Vänligen Victoria

Ja, du är trasig. Men du går att laga.

Och när det gäller din vackra fru, så.... Det bästa du kan göra för henne är att fokusera på dig själv. Det är bakvänt, jag vet, men du kommer att märka att det är det enda sättet.

Kram vännen!
/H.

Hej Dompa!

Försök få in att det du har är ett beroende där hjärnan är i ett sjukligt behov av alkohol för att den tror att det gör allt bra igen. Att alkoholen får bort all den skuld, skam, bitterhet och förvirring du känner. Och det får den, tillfälligt, men det vet du ju redan. Utifrån min egen subjektiva bedömning med utgångspunkt från det jag gått igenom som anhörig, det jag läst och lärt om alkoholberoende i mitt försök att kunna hjälpa, skulle jag beskriva det som att en liten alkoholdjävul bosätter sig i hjärnan utan att du märker det. Ungefär som i Kalle Anka. En liten tecknad elak djävul som sitter på din axel och som slår på dig med slägga för att du ska ta en sup för att må bättre. En djävul som ständig viskar i ditt öra vad du ska göra. Det som händer nu är att du förklarat krig med den här djävulen genom att tala om att du tänker ta in på rehab och ta hjälp med att slå ihjäl honom. Tacka fan (för att använda ditt språkbruk) för att det är krig. Något i din hjärna vill absolut inte det här och fanskapet gör allt för att tala om för dig att det här var inte bra. Även om det känns helt överjävligt idag, så glöm inte att du har gjort det enda rätta. Du kommer inte att må som du gör idag resten av ditt liv. Det bara känns så, men det är bara en känsla. Det kommer troligen inte att bli roliga dagar fram till att du får hjälp, men försök hålla ut. Det är en sjukdom och du styr inte över den, det har gått för långt, men det är därför du söker hjälp och att du gjort det är en enorm styrka. Det finns massor av människor som aldrig någonsin får den insikt du fått.

Vad kan du göra dem här dagarna som är kvar innan rehab? Antar att du kämpar allt du kan för att få vardagen med barnen att ens fungera. Gör det du måste och kan. Får du möjlighet att vara ute så försök gå ut. I annat fall kan jag bara rekommendera - gå och lägg dig! Försök avskärma dig från alla negativa känslor och ångest. Det blir bara för mycket eftersom det har hänt så enormt mycket som din hjärna arbetar med nu. Jag tror faktiskt att det är en helt normal reaktion du har även om det känns som att du håller på att bli tokig. Överlev en dag i taget. Försök att inte analysera och tänka för mycket, det är ju det du ska få hjälp med. Att få bort beroendet som ger dig ångest, att komma vidare i livet och inte fastna i det som varit utan se det som kan finnas istället. Och vet du, du har inte råd att inte vara egoistisk, det är bara du som kan ta den här chansen och du behöver all kraft för att komma igenom. Det är jäkligt tufft det du gör nu och bara fånigt att låtsas som att det skulle vara enkelt.

Vad beträffar Den vackraste måste du i det här läget tyvärr precis som jag försöka att gradvis förstå att du är maktlös att förändra hennes inställning och val av liv om hon inte själv vill. Ta inte på dig att du ska rädda henne också nu mitt i ditt eget arbete med att komma på banan igen. Det blir för mycket. Jag tror du ska ta en sak i taget och nu handlar det faktiskt bara om DIG. Vad omgivningen tycker eller tänker, vad jobbet vill eller inte är faktiskt irrelevant idag. I alla fall om du ser livet på längre sikt och det är så du måste tänka. Vad gäller barnen har du hittat en lösning. Du har gjort så mycket. Med all rätt är du slut och tankarna spelar dig spratt.

Tänker på dig. Försök varva ner. Du har levt i det här så länge. Nu är det bara dagar kvar till du får hjälp. Och jag kan inte nog betona att med tanke på all skuld och skam du känner, vilket alla som haft det här beskriver, så är det stort att du valt att se och söka hjälp! Glöm inte det! Du kommer att se det längre fram och du kommer att må bra igen. /A

Jävligt svårt. Jag behöver nog min rehab mer än jag fattat. Never mind; Nu ska pappa fixa frukost och peppa barn. Men vad fan, pappa är trasig? /R

Klockan är inte ens sju på morgonen och hela min kropp skriker efter whisky. Eller glöm whisky, allt går bra. Jag vill glömma, jag vill drömma. Någonstans är allt helfel och jag orkar inte. Nu blev det tokigt, men jag står för det. Jag VILL dricka. Kanske kommer jag att göra det? Lovar dock att inte skriva här då...för det har jag förstått att det är respektlöst och berör andra/vissa illa. Eller så bekämpar jag begäret, säger nej, men jag är helknäpp. Tänker att nu ska jag in på rehab, bäst att "passa på". Allt gör ont, saknaden efter den "vackraste", vetskapen om att min arbetsplats vet vad som felas mig. Saknad efter den katt jag inte har. Självförakt för att jag har mage att tycka synd om mig själv. Och skam!!! Varför klarar andra av livet, varför behöver jag drogen? Jag kommer att falla idag. Någonstans inom mig har jag redan bestämt mig. Att rodda undan ungar, att stänga av allt.
Hemskt när man ser det på pränt och jag ser.../R

till dig. Hoppas allt är så bra det kan vara omkring dig (och inuti med den inneboende♥) / A

pappa-poäng nu! Vad gäller ett nyktert liv har du all rätt att vara självisk och "den vackraste" måste göra sitt eget val. Svärandet kan du ta det lugnt med - jag tror den högre makten har överseende:) / mt

vi - det tror jag du har rätt i:) Och därför hade vi kraft att ge upp... att inte orka, som vi skrev både Lelas och jag (hihi på dej Lelas). Kanske framför allt VILLE jag INTE leva med alkoholen som en del i vår relation. När det gäller hur man har det i livet och vad man gör av det - har förmåga att göra av det - kan man inte jämföra mellan människor. Ha en bra dag! / mt - också kattvän

Tänk att du hann se det. Kändes så dumt att vara anonym med lillablå. Hon har ju en stor del av att jag förändrat mitt liv. Så jag ville presentera mig, men sedan fegade jag ut...igen. Ha en bra dag Rickard och uppdatera om dina lungor! Tack! För allt, info om inläggning, rädsla etc. Tack /R

Det är så sant. Trots allt jag har läst så har jag inte fattat att ni inte orkar. Jag undrar om jag har druckit mig korkad? Jag vet - hybris? - att jag inte föddes dum. Så jag står tillrättavisad; Självklart orkar ni inte. Men jag står fast vid att både du mt och Lelas är ena djävla skitstarka kvinnor!!!

Villkorslös kärlek. Vaknade vid 04 i min yngsta sons säng. Jag hade somnat under godnattandet. Han gick och lade sig hos syrran, för jag är stor, jag tar plats i sängen och enligt honom var jag helt död och omöjlig att rucka på. Men jag var iaf. nykter. Nu har jag burit tillbaka lillkillen och sängen är hans :) Jäklar vilken dag jag hade igår. Jag fattar fortfarande inte. Nu ska jag på rehab och jag ser fram emot det. Inte många pappa poäng där. Men jag inser det ni alla skriver, det KAN bli bra i slutändan. Kanske, kanske kan jag bli en frisk fungerande pappa? Men mamma då? Vad gör jag där? Barnen - och jag, min tok - älskar sin mamma. Men hon lever i total förnekelse, eller kanske inte? Enligt henne har jag förstört hela familjen genom mitt agerande. Att jag ska nyktra till. Och hon har ju delvis rätt. Jag är självisk, jag vill leva. Leva nykter...med en kisse vid min sida. Nu ska jag ta hunden -som inte, är en katt- på promenad. Lämna tre sovande barn och hoppas på att huset inte brinner upp. Tack för all djävla support. Jag svär för mycket, men ska jobba även på det, men det känns inte som prio ett. Vad jag vill säga är; Tack!!! Tack för att ni tror och hejar på mig. Tack - högre makt? - för att jag hittade hit. /R

Hej kom hem från jobbet vid 23 tiden. Har varit inne på denna sida förut men bara kollat vad det handlade om. Sitter här med mitt fjärde glas vin. Beslutade mig för att bli medlem. När jag läser om era resor om att bli fria från alkoholen blir jag så himla imponerad. Vad ni kämpar mot denna jävul. Nu har jag bestämt mig också. Fom skall jag försöka att lägga av skiten. Själv är jag 50 år och har väl till och från druckit en hel del men efter en separation för 4:a års sedan har mitt alkoholintag ökat avsevärt. Kan dricka 2 liter vin (billigt) om dagen om jag är ledig. Kan hålla upp i några dagar men sen är jag på det igen. Min ekonomi är riktigt dålig trots att jag har ett jobb, tjänar helt ok och sköter det på ett bra sätt. Kronofogden är efter mig men jag vågar inte öppna alla räkningar. Jag lever verkligen i skiten. Vinet är som bomull över ångesten över alla sms lån och allt annat som jag mår dåligt över. Men framförallt mår jag dåligt för att min 12 åriga dotter skall fara illa. Jag är en mycket bra pappa. Men vill inte att hon skall upptäcka att hennes far är alkoholist. Hon är mitt allt!!! Jag dricker inte när hon är hos mig. Men hon har sett mig i berusat tillstånd och jag mår så dåligt av detta. Jag är rädd att hamna på en parkbänk. Verkligen. Fattar inte hur jag hamnat i den här skiten när jag kunde haft det så bra. Men jag skyller bara på mig själv, ingen annan. Kan någon komma med något råd hur jag kan gå vidare? Vart skall jag starta?

Läste just i en tråd att när man slutar skriva här så betyder det oftast att det inte går så bra. Så är det säkert för många, men jag är undantaget för det går ffa bra. Nykter sedan 1 januari. Jag är inne och läser varje kväll och ser att flera slutat skriva som började samtidigt som mig, hoppas det går bra för er också.
Varför skriver jag inte som i början?, tror det beror på att det inte är jobbigt längre, dagarna flyter på, helgerna känns normala utan alkohol, tänker inte på det särskilt mycket så det känns inte som jag har då mkt att tillföra, fast jag kan ju vara ett bevis på att det går att bryta ett dagligt drickande till att knappt tänka på det på 9 veckor.
Klart det kommer att komma bakslag, men det är jag beredd på, känner mig rustad för det.
Styrkekramar till er alla!

Lycka till, Dompa!

Det är så fantastiskt att följa med på din resa!

Och vet du... man får vara rädd. Du vet väl vad Skorpan och Jonathan säger: "Det finns saker som man måste göra fast man inte vågar - annars är man inte en människa utan bara en liten lort." Du är ingen liten lort, du är en värdefull människa.

Kram!
/H.

Mullegulletanten!
Tänk att jag svarade precis i en annan tråd, till Dompa: hur vi orkar? det gör vi ju inte.

Hihi, vi tänker likadant. :-)

Kram!
/H.

Ja, du, Dompa-vännen - hur orkar vi anhöriga?

Sanningen är att vi inte gör det. Vi orkar inte. Det är det som är hela hemligheten... När vi tror att vi orkar, att vi fixar att vara starka för både oss själva och "våra alkoholister", det är då vi går under. Istället är det när vi vågar vara svaga och erkänna att vi inte orkar som vi lyckas.

Det är helt uppochner, jag vet. Och, tro mig, jag ville verkligen inte vara svag. Jag kämpade väldigt länge för att vara stark för oss båda. Tills jag insåg att det var omöjligt, och lät oss falla. Och vilken styrka det finns i svagheten!

Knäpp, men så ser jag på saken. :-) Det påminner mig förresten om en sak som Nasse säger till Nalle Puh: "Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Och du... det ÄR rätt mot ongarna. De kommer att förstå. Du drar inte - tvärtom. Det är nu du väljer dem framför flaskan.

Kram, allihop, ni är värdefulla för mig!
/H.

PS. Skaffa en katt! Det är du värd! Och tänk vad mycket villkorslös kärlek man får av de små liven... Vår kisse är en stor hane, gul och vit - världens finaste! :-)

:-)

Tack själv.

/H.

Här sitter jag nu 58 bast med nin nyinköpta laptop. Ut´flyttat på landet efter 50 är i storstan.
Började som ung missbruka Amfetamin tjack. Och det styrde mitt liv mellan 14 -- 31 år.
Flev väl drickande på slutet där för att döva ångesten som brukar dyka upp näm hjärnan börjat tröttna.
Det var ebb på tjack kunde det bli nembutal och sprit bara det fanns något som rörde om i skallen
Drog såklar på mig Hepatit tidigt 70-tal som sen blev hepativ c, vilket de flesta f d narkomaner dras
med. Lyckas träffa min stora kärlek -85 som fick oss att sluta tvärt med tjacket.
förlovade oss, gifte oss 89 och arbetade oss upp i sammhället. Jättekul tyckte man, vi hade det bra ekonimiskt under 90-talet mycket resor och restaruangbesök, kände dock alltid fram mot dessa besök.
De var i ren svenssonanda mycket måttligt och framförallt trevligt.
fick ett jobb 92 som tyvärr gjorde att jag gick in väggen 96 med följd av rehab (underbart gäng)
där jag även kunde lufta mina tidigare upplevelser i storstans undre värld.
Jobbad sen halvtid t o m ca 2002 då jag fick förtid pension.
Försökte gå igenom en tuff bandling för Hepatiten som jag fivk avbryta
vi började göra övervintringsresor i spanien bl. a och iom att alla fasta rutiner försvann med förtids
pensionen började jag få skuldkänslor i hop med drickande Nu kunde jag om jag ville dricka varje dag,
i spanien skyllde man på spanien men sen mellan resorna blev jag orerhört effektiv av (det har i mesta
drag handlat om öl) drickandet. Jag vart kreativ rolig plandere packade ordnade sorterade m m
Köpte hus 07 flyttade till nedre norrland drack inte en droppe i sex månader allt var så kul tycket man.
Sen kom sommaren rosevin i hammocken på trappen på loppisenn för att inte tala om våra vetranmarkander
där ölen tog fort slut. vi stod alltid kvar, för vi drack även på marknadsdagen, har dock aldrig
kört bil och druckit. Där gär gränsen. har nu bott hör 7 år, och känner att du för det väl vara slut.
har ramlat och både skadat revben och annan när jag tagit Imovan och sen fortsatt dricka.
hur min har orkat vete fan rent ut
nu dog min bäste vän i leverkollaps i maj och jag vill inte va med om samma sak.
PÅ måndag tar min första Antabus med kontroller varje vecka, ett villkor för att få igenom en ny fruktansvär behandlig för Hepatitet då jag fått höra att min lever inte alla mår bra som han såg ¨på senaste biopsin. så dagen man har försökt glömma har kommit. har informerat mina närmaste idag blev det middag med vatten för mig. Har alltid varit den typen som inte nöjdt mig en öl. Mina 4 st 7.0
Och dett 5 ggr i veckan blir en stor ångestklump i magen

Finns det något som orkar läsa detta kommentera gärna jag kan behövs lite sponsring och tips o tankar.
PS

LÄTTJEFULL HETER JAG FÖR JAG ÄR VÄLDIGT POSITIV TILL MIN LIVSSYN BLIR GLAD AV ALKOHOLL PYSSLIG EFFEKTIV,
OCH HAR ALLTID TYCKT DET ORDNAR SIG. mEN HAR NU HAFT HEPATITEN I 40 ÅR SÅ MÅSTE LÄRA MIG ATT LEVA ETT LIV UTAN ALKOHOL OM JAG VILL FORTSÄTTA LEVA ETT BRA LIV.

Man är skitskraj. Det är ett stort steg och en stor förändring man står inför.
Men det ger sig. Så länge man är öppen och tar emot hjälpen. Och tillåter sig att krasha. Dom är där för att fånga upp en.

Och ta vara på dagarna. Det kan kännas långt men det går fort.

Stort lycka till!

Ps Snyggt namn DS /Rickard

Härlig läsning att det kändes okej. I min värld sviker du inga barn utan tvärtom - du försöker ställa saker och ting tillrätta, så mycket du bara kan och förmår. Dessutom, du lämnar dem inte ensamma, du lämnar dem hos nära anhöriga som kan hjälpa och stötta. Alla rätt enligt mitt sätt att se på saken. Barnen kommer att ha det bra där och de kommer definitivt att må bättre när även du gör det, vilket du kommer att göra. Du behöver den här tiden för att komma ikapp med allt som hänt och få hjälp att få bort beroendet. Genom att göra det här hjälper du inte bara dig själv utan även barnen. Kisse blir också nöjd när han/hon får en husse som kan må bra. Vilken chans - och du tar den! Du har verkligen tagit tag i livet igen! Så klart en tuff tid som väntar, men du är på helt rätt väg. Stort lycka till nu! /A