Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst allt i din tråd och jag tror på dig. Du fixar det. Har många tankar men jag hinner aldrig sätta dem på pränt. Nu måste jag lägga de små monstren som jag skapat. /R

Yep! Jag gillade hemmet. Barrackliknnde anläggning. Skitigt/torftigt rum. Men personal och och engagemang verkade bra. Så jag köper. Nästa måndag checkar jag in. Och jag är fortfarande livrädd... men även lite hoppfull/R

Så känner jag när jag kliver in här; Hemma. Vilka fina bilder, jag blev mest rörd av de växande plantorna. Ser dem som ett självpoträtt av lillablå? Är du en växande planta? i mina ögon; JA. Älskade också kattbilden. Jag är så svag för katter, jag ska UNNA MIG en katt när jag kommer hem från rehab. Visst är det ett åtagande, men så är också tre barn. Katt får det bli. Växte upp med katter, saknar en katt. Nu har vi en hund, hon är inte dum, men hon är ingen katt? Frun sade att alla barn borde få växa upp med en hund, hon har antagligen rätt. Men jag är en kattkille. Mitt besök på hemmet gick bra. Det kändes gott. Om en vecka får jag checka in... Vill jag ;JA. Är det rätt mot ongarna ; Jag vet inte!!! Planen är att de ska bo hos svågern och svägerskan, och jag vet att de får det bra där. Men har jag "rätt" att lämna?? Att bara dra? Pappa alkis, mamma vinfyllo? Ska jag inte vara där? Ska jag inte ta hand om dem? Mycket, mycket i huvudet just nu. För att inte tala om jobbet. De vill att jag ska komma tillbaka strax, att jag ska leverera. Medans jag är glad över att jag överhuvudtaget lever. Nykter, yep, jag lever nykter just nu och stundtals hatar jag det. För det gör ont!!!/R

Hoppas att allt har gått bra. Du vet redan vad jag tycker om ditt agerande.
Fantastiskt bra jobbat - även om du inte känner att du ligger på topp just nu.
Fortsätt framåt, du är på rätt väg!/A

Hur fan orkar anhöriga? frågar du. En bra fråga - och jag har inget svar. Jag orkade ju inte. Orkade och ville inte leva med alkoholen som en del i livet. Alkoholen som långsamt förändrade livet till ett liv jag inte ville ha. Jag har funderat mycket över vad jag har orkat med, vad andra - till synes - orkar med och finner sig i. Jag har reflekterat över hur det var i mitt föräldrahem, hur min uppväxt påverkat mig. Min gräns visade sig nog förhållandesvis tidigt.

I mitt vuxna liv har jag haft det riktigt bra i det stora hela. Det var de senaste åren som det blev för mycket alkhol. De åren gick vi igenom de varianter som beskrivs här med olika regler och begränsningar. De åren tjatade jag, satte upp regler och ville att vi skulle "hjälpas åt"... Inget av det förändrade nånting - förändringen kom med den konkreta erfarenheten, insikten, att jag lämnar. Då hade jag också insett att jag inte kan hjälpa honom och talade om det.

Men... i vårt liv finns så mycket som bär. En lång gemensam historia, många djupt personliga saker som vi delat, en gemensam syn på vad som är viktigt i livet. Det här året tycker jag också att vår tolerans och respekt för varandra vuxit en bit till.

När jag läst på forumet har jag många gånger undrat hur andra orkat och orkar. Det kan vara så, tänker jag, att när man orkat för långt och för mycket har man inga krafter kvar till förändring. Man har låtit sitt liv begränsas så mycket att man inte ser någon väg ut. Det är ganska många som börjat skriva och försvunnit under "mitt" år här - jag undrar vart de tagit vägen... hur livet ser ut idag.

Medberoende är en kraftfull och en osynlig "sjukdom". En folksjukdom när man beräknar hur många som är drabbade, 3-4 omkring varje missbrukare. Precis nu kommer Fråga doktorn på TV med inslag om kvinnor som lever i destruktiva förhållande och har en klump i magen när de ska hem. Så bra att det talas om missbruk och misshandel... Så att kunskapen sprids.

Nu har jag mest flummat... gör andra saker samtidigt. Din fråga inspirerade mig Dompa. Jag önskar dig stort lycka till! / mt

Hej tvåbarnspappan,

Jag anmälde mig idag till forumet och hoppade från sida ett av denna tråd till den sista. Vilket driv och glöd du visar upp, om musiken din är hälften så inspirerande så hoppas jag att den delas en dag om inte redan.

Jag såg att du hade det lite jävligt. För två dagar sen lät jag som du gjorde på första sidan av denna tråd, idag låter jag som dina poster ovan. Helt paj.

Jag hoppas att du mår bra iallafall. Om inte kan vi må jävligt tillsammans i några dagar och låta tiden skänka nytt hopp.

Jag faller i samma spår som du, gång på gång. Senaste 3 månaderna har jag mått kasst hälften av tiden och det enbart pga. av dom här jävla helgfyllorna. Senaste två veckorna har det spårat nåt rejält.

Jag orkar inte med det här längre heller. Jag sårar och kommer att såra om jag inte hittar bort från det här.

Du ska veta att även om jag bara tog del av några rader så sprider du nytt hopp och lugn en dag som denna. För mig handlar det om att sluta nu eller vara tillbaka här om ett par veckor. Jag kan inte hantera mitt intag.

All lycka!

jag fotar, massor... ibland är det som om min högre makt pratar till mig genom kameran...
den senaste veckan har jag fått två sådana meddelanden...
eller också så väljer jag bara att tolka sammanträffanden som det passar mig... =)
här kommer en länk till de foton Lilla Blå har lagt upp på sin facebooksida...
kramkram!!
/k

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.106772102699554.4109.100001002…

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Stark, som vågar inse sanningen
Ödmjuk, som ber om hjälp
Osjälvisk, som gör något skrämmande för ongarnas skull, och modig...

Kan fortsätta listan, men jag tror nog att du inser poängen... Du ska vara STOLT över att du tar dig till ett behandlingshem... STOLT!
Kram!
/k

Jag hade inte heller varit tuffast i stan i din situation, det skall erkännas direkt. Har dock svårt att se att andra skulle ogilla dig, åtminstone utifrån hur du framstår här.

Du har ju det viktigaste, en insikt att något måste göras och det är du själv som tagit detta initiativ. Jag tror på dig och att detta kommer bli bra.

Sovit max en halvtimme inatt. Idag är en skrämmande dag. Idag ska jag och soccan kolla in rehabhemmet. För mig är det stort, skrämmande och nödvändigt. Vuxen man, rädd att möta det som kommer. Tänk om jag hatar det? Tänk om de hatar mig? Bokstavligen skiträdd, varit vaken och magsjuk hela natten. Sur som fan. Men nu kör jag, för det finns inget alternativ. Nu är det frukost med barnen och sedan? Fan, jag skiter på mig. Jag på ett rehabhem? Stämmer inte i med den sjävbild jag vill ha. /R

Tack! Jag har så mycket jag vill säga. Men jag sammanfattar, i ditt fall känns det tryggt att göra det; TACK!!! /R

Det var väl allt, ingenting men ändå mycket; Tack mt!!!! /R

Trots sömnbristen är jag inte helt borta. Inser att din psyk-kontakt ej finns på "riktigt", fast kanske ändå? mt slår mig som en fantastisk människa. Lelas likså. Hur fan orkar anhöriga?

...för jag känner mig hemma här. Har fått underbar respons på "förändra mitt drickande", men jag är rädd just nu. Som din psykologkontakt trodde/analyserade dig; Just nu är jag barnet Dompa, rädd att inte räcka till på behandlingshemmet. Tänk om mina besvär och behov inte är allvarliga nog? Tänk om jag avskyr dem? Så nu är jag skiträdd och då återvänder jag dit jag känner mig trygg. Där "Dompa" föddes, din tråd, mitt "hemma". Har sovit 20 minuter i natt och allt jag tänker och skriver blir luddigt. Men jag tror att jag är redo. Ändå ska jag inte ens checka in, vi ska bara kolla in hemmet idag. Se om vi passar varandra. Är jag redo? NEJ skricker barnet i mig, FÖRSÖK skriker en trebarnsfar. Ongarna vinner, jag gör ett försök. Tack för att jag får vara här, jag tog dig verkligen på orden när du skrev det. Hoppas din dag blir fin, jag menar det verkligen men orden blir så tomma. Supertack, jättekram /R

en del ut konstigt, så jag redigerar i mina tidigare kommentarer /R

yep

För att du tog dig tid att skriva en rad..mitt i all ledsnad. I min värld har du alltid plats. Du är människan som fick mig att förändra allt. människan som fick mig att se vad jag gjort mot framför allt min fru (barnen snubblade jag in i, men det hade nog heller inte skett utan din tråd). Du upplät en plats åt mig här när jag - ett elakt fyllo - behövde det. Du kommer alltid vara en stjärna för mig. Tack för allt. Orden räcker inte till. Imorgon tar jag ett första steg på min resa...det är mycket din förtjänst. Mycket mer än du tror du förstår. Du skrev i början, när jag först tittade in, att min fru kunde kontakta dig via alkoholforums facebook. Lelas bekräftade att du var en riktigt bra vän. Nu var det istället jag som trillade in elak, svartögd, spydig alkoholist, men även jag kände mig välkommen. Jag förstår att detta kan verka "blurr" för de som tittar in. Men för mig lillaklokablå, du är bäst!!! Bara mellan oss liksom; Jag är skiträdd inför morgondagen!!! Tokrädd! Allt som var "mitt liv" rämnar, allt på grund av att jag ramlade i en tråd på Alkoholforum. "hur mycket är för mycket ?". Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag. Jag hoppas du förstår hur din tråd öppnade mina ögon. Hur kan man sätta ord på "jag vill dig allt gott i livet" ? Det blir bara fattigt så jag nöjer mig med; Kram R

Tack för att du tog dig tid att skriva en rad, mitt i kaoset...
Hoppas att det gick bra, så bra det kan gå...
Tänker på er!
/k

till 8 veckor :-))

det där med att vårda sin nykterhet och sitt o-beroende som är så lätt att tappa bort... kanske. Det är inte så att jag är fri(sk) för att det gått en tid, eller en lång tid. På det sättet är diabetes eller andra kroniska sjukdomar bra jämförelser - gör inget väsen av sig så länge man sköter om sig och beaktar sjukdomen. Så skönt att du känner att är på rätt väg. Tack för att du generöst delar med dig! Söndagskram! / mt

8 veckor utan alkohol, så skönt det har varit.
Har funderat mycket under dessa veckor över hur mycket alkoholen har förtstört under mitt liv och blir mer och mer övertygad om att jag inte ska dricka mer
alkohol.
Hoppas att ni andra också lyckas med nykterhet.

många kramar och blöta pussar :) / mt

nykterhet är ett måste för mig för att jag ska kunna ha ett fortsatt bra liv.

Ett "bra liv" ?? Med det jag nu går igenom ?!

Ja, så är det, om jag inte vårdar min nykterhet så fördubblas mitt svarta synsätt och raset går så oändligt mycket snabbare. Hade jag tagit till flaskan i detta läge som jag nu är i så hade jag med all säkerhet inte överlevt så här långt.

Förnekelsen sitter så djupt innan jag accepterar min sjukdom. Jag påminns nu när jag läser om en "kändis" som varit nykter i 1,5 år, tar ett återfall inför kamerorna och säger "att nu har jag varit nykter så länge så jag kan hantera detta". Javisst det är ju därför han tar ett återfall. Jag lider verkligen med honom och hans anhöriga och vänner, jag vet hur det känns att stå bredvid och vara helt maktlös.

"Always Look On The Bright Side of Life " som de sjunger i filmen är ett ack så svårt sätt att se på livet när det är svart men bakom molnen lyser alltid en sol. Min favorit vers i sången är den här :

Life's a piece of shit
When you look at it
Life's a laugh and death's a joke, it's true.
You'll see it's all a show
Keep 'em laughing as you go
Just remember that the last laugh is on you.

Lite som att peka finger åt det som händer i livet och att det alltid är jag själv som bestämmer hur det ska se ut i mitt egna liv. Jag är huvudpersonen och regissören i den show som jag själv sätter upp på livets scen och då duger det inte att vara påverkad för då får jag dåliga recensioner.

Jag har ett skapligt tungt jobb att göra för att nu ta mig ur det som varit men jag känner att jag är på rätt väg. Jag har ju fördelen av att ha gjort resan en gång tidigare och att jag faktiskt har verktygen att jobba med. En del av dessa verktyg har blivit slöa med åren men jag vet ju hur jag ska vässa dem och handlaget går ju att öva upp igen.

Helt egoistiskt ska jag nu lappa ihop mig själv så som jag en gång gjorde. Mitt mående måste jag sätta i främsta rummet och jag måste lägga merparten av min energi på mig själv så att jag återigen utvecklas i rätt riktning.

Jag vet att jag kan.

Tack!! Och jag Ska på två-årskalas idag, precis vad jag behöver!!!
/k