Senaste kommentarerna i forumet

Jag har ju varit hängig sista tiden. Egentligen hela hösten. Och i november tog jag mig i kragen och gick till doktorn som hittade bakterier i lungorna. Nog så. Klart att jag inte mådde bra då. Fick penicillin. Blev måttligt bättre. Sjukskriven halvtid. Gjorde massor av tester. Mer mediciner av olika slag.
Fortfarande bara hjälpligt bättre.
Idag fick jag veta att jag fortfarande, eller igen har bakterier i lungorna. Vilket innebär att jag i princip har haft lunginflammation sen i november. Förmodligen ännu längre.
Nu får jag mera penicillin och jag hoppas att jag ska känna mig bättre snart.
Det är en väldig påfrestning men jag klarar av att leva nykter vilket jag är väldigt glad och tacksam för. Och det är på något sätt ändå det viktigaste just nu.

Du förstår nog inte själv än vilka framsteg du gör vad gäller att ta avstånd från alkoholens värld. Du har ett tydligt mål, siktet inställt och ev. bakslag hör till. Dessutom vågar du ta hjälp. Tänk om min ex-make insett hälften av vad du gör. Han väljer att förneka. Du har mycket av resan kvar men jag känner att du definitivt är på rätt väg. Det gör mig glad mitt i min egen sorg över att jag inte kunde nå den jag älskade mest. Så starkt jobbat. Jag är klart imponerad av din inställning. En dag i taget och du kommer allt närmre ditt mål även om jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt också, inte minst med all insikt som kommer ikapp. I längden kommer nog detta att göra dig stark. Håll ut! /A

Både du och jag Stigsdotter. Och visst ska vi ge varandra utrymme till även de mindre smarta besluten. Tack Anonymt för att du tror på mig. Den enda insikt jag har fått är att; Barnen behöver åtminstone en nykter föräldrer. Hellst två. Men det är en kamp min fru måste påbörja själv. Sen lanske vi rent av kan hjälpas åt. /R

känna sig tvungen att kommentera en annan människas tillkortkommande samma morgon som hennes ångest redan förmodligen är monumental. Det kan skapa negativa känslor för oss som kanske bara har denna sida som det enda redskapet för nykterheten. I min värld är det helt ok om en alkoholist någon gång slinter i ett alkoholfrum. Stigsdotter; Skriv när du vill och behöver, kanske behövs det ibland även när du är ensam och drucken? Kram/R

Man pratar om att man måste nå botten innan man kan ta tag i problemet... Finns det något jag kan göra innan det går så långt att jag flyttar från honom och river upp mina barn från deras hem? Förvirrad!! Jag vill ju, hur det än blir mellan oss, att barnen ska ha en frisk pappa.

Det är så konstigt för mitt förnuft säger att jag vet att han dricker förmycket medan jag ibland undrar om jag överreagerar. Han har ju jobb, pengar och har nu hållt uppe i drygt 2 veckor..... Jag hör själv hur dumt det låter!!
Jag vill inte vara den som kommer med tomma hot längre utan nu vill jag börja leva och kunna säga till mina vänner och mig själv "idag mår jag jättebra!!". Varför blir jag så himla låst. Varför har jag hamnat i detta!!
Till er som är i träsket eller har varit iform av alkoholmissbruk...är det det enda raka att jag går min väg?

Kram och tack till er alla som skriver och läser!

i det du skriver Stigsdotter!

Jag kämpar lika mycket med min ilska och besvikelse över hur det är hemma som mot alkoholen och därför skriver jag inte mycket här på forumet just nu. Jag är rädd att det ska välla över och färga allt jag skriver svart, så jag låter bli.

Att sluta dricka är inte bara en kamp mot begäret för mig, det är också en kamp för mitt människovärde i min relation. Tidigare duckade jag när sambon var arg, jag mindes inte riktigt vad jag sagt eller gjort alla gånger eller så oroade jag mig för att han hittat någon flaska jag gömt undan. Jag kröp ihop själsligt och blev medgörlig och snäll, men det är jag inte längre, jag vågar ta mer plats nu.

Nuförtiden är jag mest bitter och det är ingen rolig känsla men något jag måste ta mig igenom. Antagligen kommer det att innebära en separation, det får framtiden utvisa, men i slutänden vinner både jag och sonen på att jag tar mig igenom de jobbiga känslorna utan alkoholen till hjälp. Jag försöker tänka så när det känns om värst.

Ja, det här blev ju ingen rolig och uppmuntrande text, jag är ledsen för det!
Jag kände bara att jag ville tala om att du inte är ensam, att fler upplever de där ensamma helgerna, den arga rynkan i pannan hos partnern och det svåra i att kommunicera på ett bra sätt i förhållandet. Känslan av att man duger när man är "sitt bästa", men inte när man mår sämre och faktiskt behöver en kram.

Vi får ta ett steg i taget och hjälpas åt. Även om jag inte skriver mycket läser jag allt du skriver och nickar igenkännande, minns gärna det! ♥

själv är en alkis skriver under på allt som Pianomannen säger. Jag har aldrig träffat någon som fixat detta själv.

Hej igen.
Du frågar om man kan bli fri från alkoholberoende utan hjälp. Kanske finns det dom som kan men jag skulle tro att det är yttterst få. Många vittnar om att det inte går att leva nykter ensam, utan att man måste ha stöd och hjälp från andra.
Sen vad man menar med den hjälpen är olika för oss alla. AA har hjälpt många. Behandlingshem fick mig att komma på rätt köl och gav mig verktyg att leva nykter, men själva jobbet får jag göra själv nu. Jag springer inte direkt ner dörrarna på AA. För mig är det att läsa här på forumet och diverse andra ställen där jag påminner mig själv om att jag har denna sjukdomen och inte längre tål alkohol. Men jag har inget emot AA och går gärna dit.
Antabus kan vara bra, men utan rådgivning och samtal tillsammans med medicinering så tror jag inte på den lösningen.

Jag ska inte råda dig till någonting. För mig blev avgörandet då min fru lämnade mig. Hon hade försökt hjälpa mig länge men jag fattade inte. Lyssnade inte. Att bli lämnad till mitt öde blev det bästa hon gjort för mig. Såklart tar det tid att läka såren som varit, men nu efter ca 1.5 år har vi förlåtit varandra även om jag själv ibland känner skam och skuld över det jag utsatt henne för. Med all rätt kan jag ändå tycka.
Så det kan komma något gott ut ur ett uppbrott.

Tack för era inlägg. Jag har läst boken "bli fri från ditt medberoende" och "flodhästen i vardagsrummet". Mycket bra böcker tycker jag som jag önskade att min sambo också kunde läsa. Allt går runt i mitt huvud och jag känner att jag börjar bli riktigt förbannad! Förbannad över att jag låtit mig själv bli behandlad på detta vis; noll respekterad, inte värd att höra av sig till, tagen för given, nonchalserad vad gäller känslor och värd att bli trampad på! Jag är så ledsen över att mina barn inte har blivit sedd av sin pappa och jag märker idag att de inte litar på honom. Han har funnits där för de när han har haft tid (då inget jobb och festande varit ivägen)och han har pengar och har kunnat köpa de det de behöver......Men vad är det värt idag. Jag är så orolig över att de har tagit skada av detta. Hur ska jag få honom att vilja ägna mera tid med sina barn? Tänker väl också att det inte är mitt problem, det ansvaret är väl hans. Tänker just nu mycket på hur allt ska bli rent praktiskt om jag lämnar min sambo. Han har ju ingen förutom mig och sina barn (eftersom hans mamma och bror är ännu djupare i träsket och jag vet att min sambo tar väldigt illa vid sig av deras beteende och mår mycket dåligt av det). Sen när jag tänker till en extra gång så tycker jag att jag blivit väldigt illa behandlad i många år och förtjänar att börja må bra och slippa allt som snurrar i mitt huvud. Hur gör man rätt? Du pianoman som varit själv i träsket.... Tror du att man kan tillfriskna från alkoholberoende utan hjälp? Hur gör jag för att hjälpa min sambo att förstå att han behöver profesionell hjälp? Kan jag göra mera än det jag gjort? Hur ska jag kunna lita på honom när han har barnen? Han är ju en underbar person när han sköter sig men jag har ju tappat all tillit!!

Ägnat morgonen att läsa igenom din tråd Stigsdotter. Känner igen mig i mångt och mycket. Nu är jag dock inte på riktigt samma nivå som dig i livet med barn osv. Men om jag inte aktar mej för att halka på fel bananskal så är det bara en tidsfråga innan jag sitter där. Har redan insett att den blivande mannen trots goda egenskaper, enligt mig saknar den viktigaste. Dvs all form av empati för hur andra mår eller har det. Vi har också haft "givande" samtal på helgerna (i fyllan). Man tror att saker ska lösa sig, men när vardagen kommer är allt som bortblåst, glömt!

Hoppas du, alla andra här och även jag snart inser att vi är värda det bästa!!! Vi lever bara en gång vi borde ta tillvara på det!

/Kram Tessan

åt att läsa din tråd Stigsdotter. Som en helhet från början till där-du-är-nu. Jag kunde vara du - min berättelse innehåller också pappas termos och min bön att mamma skulle lämna honom. Hemska hot och erfarenheter som jag inte hade språk för då när de skedde. I mitt liv finns mörka hemligheter och oförlöst sorg. Jag skulle kunna vara drogmissbrukare, verkligen, men något har gjort att jag aldrig tillåtit mig att låta det gå så långt med alkoholen. Jag kan periodvis missbruka annat, bröd och goda ostar, choklad. Om jag börjar äta Gott&Blandat slutar jag inte förrän tänderna är fastklibbade och påsen tom... det låter harmlöst men jag känner igen beteendet. En avgörande skillnad är ju att konskvenserna är helt andra än med alkohol och drabbar "bara" mig själv.

När jag läser dina inlägg, särskilt i andras trådar, ser jag din förmåga till inlevelse och att ge uttryck för medkänsla och förnuft (om du inte vill höra ordet klokhet?). När jag läser din tråd blir jag sorgsen. Jag minns hur det var att komma hem till hungriga barn och högar med tvätt. Att mannen jobbade för mycket. Att livet kunde kännas grått som snöslasket på utsidan.

Jag är än en gång tacksam för att vi båda haft intresse och möjlighet att lära mycket om kommunikation och samtal... och att vi har kunnat använda de kunskaperna i vår tjänst. Men i samband med vindrickande vägde kunskaperna lätt och förmågan att se längre än till den egna nästippen försvann redan efter första glaset - så känns det idag, möjligen med en lätt överdrift.

Du skriver att du fått anstånd med jobbet... Jag skulle önska dig en månad på ett behandlingshem med samtal och delande, maten på bordet, plats för din sorg och längtan och tid för dig själv. Strax före jul fick du livet tillbaka och var på god väg att börja ett nyktert liv. Jag önskar att du värderar dig så högt att du tar alla möjligheter att skapa ett gott liv för dig och dina barn. Kanske mannen och hans familj också passar in där.

Jag hoppas att jag inte sårar dig eller trampar dig på tårna... det är inte min mening. Jag fick bara ett så obetvingligt behov av att skriva det här till dig. Kanske för att bilden av termosen är mig så nära och ännu gör ont att tänka på. Kram och allt gott! / mt

Förlåt.

Hej PiL, och tack för respons. Det är betydelsefullt för mig. Och nej, jag tror inte du misstolkat. Jag tänker inte på att ev ta mig ett glas, inte alls faktiskt. Och det är väll kanske det som oroar mig lite. Att jag nu när jag är gravid, och nykterheten är "självklar", glömmer att jag faktiskt är en av dem som måste se upp, kanske hela livet måste jag se upp. Sen när jag är ogravid igen alltså. Vet inte om det är en fara att nykterheten känns självklar, förstår du hur jag menar? Önskar dig och er andra en bra tisdag.

känns lite respektlöst att skriva på ett forum där människor försöker hitta sin nykterhet när man är påverkad. Det kan skapa många negativa tankar hos de som ser denna sida som det enda redskapet de har för ett nyktert liv.

den blev....förkyld, minsann...

Sitter här hemma och hissar snor och har en förbannad huvudvärk...
Tycker lite synd om mig själv, det är en farlig känsla i alkoholsammanhang!
Aldrig tycka så synd om en själv så att det rättfärdigar, en själsdödande dryck...

Fick en besk kommentar av en gammal kollega på facebook ikväll...
Jag hade lagt upp en rolig filmsnutt, hans kommentar var "..som när du dricker bira!"...
Vi har varken setts eller pratas vid på över 20 år, och ändå så kommer det långt efteråt...
Som när du dricker bira!!!

Det var över 20 år sedan han såg mig dricka bira, och JA jag var ett partylejon då...
..som bjöd på mig själv, och nu fått det klart för mig..min själ likaså...
Man gjorde allt det där "dumma" som man på Måndagen fick sota för, själadöden i fikarummet.

Jag trodde då att det inte skulle beröra mig, men det kom ifatt mig, även efter 20 år..
Kanske var han bara avundsjuk på att jag kunde ha det så roligt, och han var så tyglad..?
Eller var det så roligt då, folk skrattade, men var det roligt?
Har funderat på det ett tag, vad händer när pajasen har pensionerat sig?
Har alltid haft ett behov av att göra människor glada intill mig, kosta vad det kostar vill..
Nu kom räkningen!

Alkoholen har nog gjort allt utom räddat mitt liv, nu får jag rädda det själv.

Mitt sätt att rädda ansiktet ikväll var att snäsa av honom, säga att det var många år sedan jag drack en bira, och svaret uteblev...lika som vid ett dödfall, jag beklagar sorgen...
Vilken sorg?, att han inte längre kan gotta sig i mina gamla fylleslag?

Jag känner ingen sorg, mera en lättnad att det är över...
Min fyllekarriär är över, det kan vi skåla...med vatten i glasen...
Och tänka på varje gång jag tar ett immigt glas direkt ur kranen hemma...

Så blev min måndag, jättebra och jättenykter...och jättesnorig..

/Berra

Jag är övertygad om att många läser din tråd och följer händelseutvecklingen. Jag blir verkligen berörd. Du gör det enda rätta. Vilken insikt. Jag är också övertygad om att dina barn kommer att tacka dig längre fram. Tänk på att det är för en tid du blir borta. Långt ifrån för evigt även om det känns så nu. Fantastiskt starkt beslut. Stort lycka till! /A

-

som du valde? Kan de finnas kvar?om så bara för dina barn? Min erfarenhet säger att man oftast försvarar sin egen skit, sin egen familj. Men undantag finns, som min svåger + fru som aldrig någonsin har fått mig att känna mig mindre värd. Om de inte ställer upp, barnen kanske blir ok ändå. Se på dig och mig, här står vi, uppväxta men ensamna mammor och utan något direkt nätverk. Visst har vi problem, men vi funkar någorlunda. Inte har väl du skadat någon med flit? Inte jag heller. Men att du ska vara i ditt eget hem och på dåligt över någon annans neadertalrynka är inte ok. Inte ok. Förstår du? /R

...är att visa kärlek! Så mycket som möjligt! Krama, prata och bara finnas där närhelst du kan. Tack för att du finns här Dompis, vi ska lösa det här ska du se!!!!

Tack för all support, för all input, för konkreta råd och diffusa tankar. pianoman; du har självlart rätt, ska ta det med soc imorgon. Jag måste få hamna på "rätt" hem. Inget ont om unga narkomaner, men som du skriver, det kan bli riktigt fel och jag har inte tid att felsatsa. Har redan ångest för att lämna mina barn, min tid måste bli produktiv. Krasst men sant. mt; min underbara svägerska har redan beställt boken! Stigsdotter; jo det får ge sig, mina ungar är mellan 8-12 och jag vet att de äldsta två redan fattat hur illa det är med mamma och pappa. Yngsta killen är en annan sak, han är bra skyddad, bra känslig, bra barnslig även för hans ålder så där får jag vara riktikt varsam. viktoria; tack. lillablå; Du vet vad jag känner för dig. Allt som allt; Tack /R

...man kan gå till! Här är jag! Hjälp mig! Ta min hand och berätta att jag är bra fast det bara är jag? Gud vad jag känner mig vissen nu och där borta i soffan ligger maken med sin neandertalrynka i pannan och ser arg ut. Har helt glömt bort sina bekännelser från helgen. Usch vad arg och tråkig han ser ut...usch vad arg och tråkig jag förmodligen ser ut.... usch vad långt ifrån varandra vi är!

Borde jag ens fundera över detta? Jag som sa till mamma när jag var 6-7 år: "snälla, kan vi inte flytta ifrån pappa?". Gud så ledsen jag blir. Det är ju jag. Fast ändå inte. Jag tror att jag är rädd för att bli ensam. För det är jag. Detta var en av mina fantastiska juldagar (som vi inte pratar om hysch, hysch, när jag pratade konstigt) berättade för mina svärföräldrar att jag inte hade valt deras som om det inte var för dem! Jisses. Vart ska jag ta vägen? Förr tänkte jag att jag nu skaffat mig en släkt, en familj som alltid kommer att finnas där men jag har nu insett att , nej, de finns där för mina barn men inte för mig... kanske är det gott så? Usch vad jag känner mig låg nu...

Har läst om tömningen av mammas hem och karlslokens reaktion förut. På någon tråd skrev du om det. Kärlek och kättja är helt olika ting. Du ska inte behöva nöja dig med mindre än kärlek. Ingen av oss ska göra det. Snälla du, ta tag i skiten, även om det gör ont. Även om familjen kanske spricker. Ska vi leva om våra mödrars liv? Nej, det förtjänar varken du eller jag. Och t.o.m våra mödrar lämnade. På 60/70 talet när det i och för sig var ett helt annat samhällsklimat. Men tänk på det. Jag har precis lämnat mitt livs kärlek för våra barns skull. Gör det ont? Hela tiden!!! men alternativet var resten av livet. Tigandes, sårandes ,kränkandes med ett och annat knull för att lätta upp... Tänk på dig själv. /R

...nej... det är ju så att det är så mycket som är problemet i vår relation. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag är arg. Därför att på sista tiden har jag tänkt egoistiskt. Jag har dragit ner på alkoholen, ätit mindre, gått ned i vikt, fått jobberbjudanden: blivit glad! Känt av mig själv lite grand, hon som egentligen är jag men som försvann någonstans på vägen. Och. Då är han här. Han är kåt och vill. Och jag bara känner att vafan. Komma här nu och komma? Ursäkta, vet inte om någon orkar läsa och svar på detta, men så är mitt liv just nu...

Jag kan inte sluta tänka på den där dagen när jag satt på mammas köksgolv med påskpyntet i en påse framför mig. Mamma var död och där satt jag. Min make stod bredvid och undrade varför jag inte tömt lägenheten under hela den veckan jag haft på mig. Vad hade jag gjort hela denna vecka? (jag kan förklara vad jag gjorde om någon är intresserad, han var det inte!). "jag kan inte hantera din sorg" kom det sedan. Näha. Nä, jag tyckte också att det var lite jobbigt att hantera sorgen jag kände. Maken som fanns där i nöd och lust??