Senaste kommentarerna i forumet

Blev dubbelt

Godmorgon alla ni fina!

Tack för alla kloka inlägg under kväll och natt. Ja,
Makens och mitt drickande har vuxit fram precis på det sätt som mulletant beskriver och som jag antar stämmer in på fler.
Det började med festande på helgen, att inkludera Lill-lördag, dricka upp vad man har oavsett dag och sen plötsligt sitter man där och dricker i princip varje dag efter jobbet. Minns att det från början var mycket främmande för mig att dricka alkohol en vanlig vardag. Ingen mina föräldrar hade gjort det utan i min barndom hörde alkoholen festen till (mina föräldrar var dessutom extremt måttliga). Men när jag flyttade ihop med min man så s
åg jag att han ibland tog en öl i soffan efter jobbet eller ett glas vin vid
Matlagningen. Såg så mysigt och lixom vuxet och världsvant ut (typ som i amerikanska filmer). Och i början
stannade ju det vid enstaka glas för oss båda....

Fast på fester har jag nog alltid dragit ifrån de flesta flickor och även en del killar. Tyckte ärligt att det var lite coolt att jag kunde dricka folk under bordet. Till saken hör att jag är ganska nätt och "gullig" till utseendet vilket har gett mig ett visst hävdelsebehov och, tror jag, en längtan efter att chockera. Av samma skäl
Började jag i tonåren att röka cigaretter vilket efter graviditeterna ersattes med snus.
Helt enkelt för att ingen förväntade sig att lilla jag skulle ta fram en snusburk och lägga in en prilla.
Inser nu hur självupptaget, fåfängt och inte minst farligt detta beteende är. Vad försöker jag bevisa?

Med viss stolthet kan jag dock berätta att jag slutade helt med nikotin den 1 nov i år.
Rakt av utan nikotintuggummi eller dyl. hittills har det gått bra trots att min man snusar och har dosor liggandes överallt. "Det var dags", som någon så klokt skrev ovan. Kanske är det därför jag så gärna vill testa cold turkey metoden också på alkoholen.

Igår kväll när vi skulle lägga oss sa maken att han lagt in champagnen på kylning. Då sa jag att jag nog inte skulle dricka någonting på nyårsafton. Han var så klart förvånad över det och frågade om jag inte mådde bra, vilket jag försäkrade honom att det gjorde jag. Ämnet släpptes men jag märkte hur besviken han blev att det inte skulle bli "riktig fest". Har faktiskt lite dåligt samvete över det. Att jag förstör för honom....måste måste måste göra allt för att vara pigg och glad ikväll även utan alkohol. Till saken hör nämligen att jag är ganska kvällstrött och blir dessutom egoistisk då.
Under Mina få Nyktra kvällar ser jag ofta inte någon poäng i att vara uppe sent.
Om man sover kan man inte dricka är min tes.. Och självklart påverkar detta min mans inställning till att jag ska bli nykter och det stöd som
jag kan förvänta mig....

Min morgontanke är därför att jag måste visa att jag kan vara kul nykter. Typ i kväll. Usch hör verkligen hur fånigt detta måste
Låta för någon som inte har samma typ av relation...dessutom är jag rädd att jag inte kommer att lyckas för det ÄR trist att inte dricka rött till oxfilén eller
Någon skumpa kl 24. Och jag ÄR inte lika kul och sprudlande utan alkohol i
Kroppen.
Bluffen kan genomskådas... Suck! Men, jag måste göra mitt bästa för att få makens stöd om nu detta projekt ska hålla på i ett helt år. Känner att jag nästan sörjer lite....

Vad gäller makens eget drickande var det mycket träffande kommentarer ovan från NIKE. Om att man som nynykter kan tendera att vilja omvända hela världen. Inte kul att erkänna men jag tror att jag kan bli ganska överlägsen och dryg då....säger ingenting men låter blicken tala. Tittar på flaskan
"Jaså ska
Du verkligen ha ett glas vin
Till".. Eller lyfter demonstrativt på den för att se hur mycket som är
Kvar.
Varför gör man så? Är det för att man själv är ledsen/olycklig av saknad efter kompisen Fru Promille. Eller är det ren och skär avundsjuka att andra kan dricka
Normalt? Eller genuin oro över hans konsumtion?
OAVSETT skäl - för mig är detta en
ÄKTENSKAPLIG VARNINGSLAMPA dvs om jag börjar lägga mig i. Som både
M-B och NIKE påpekat så måste var och en nå fram till eget beslut.

Oj det blev ett långt inlägg igen.
Förlåt om någon tycker att jag tar upp för mycket plats.

Önskar er alla ett underbart nyktert nyårsfirande. Håller tummarna för
Er och för migsjälv.

PS. Skönt vakna nykter...

Håller med Mt: så bra att du inte kommenterade, det tjänar inget till.

Jag håller tummarna för dig - 2014 kan bli ditt år!!!!
För ett år sedan satt jag som du, och det gjorde sååå ont i hela kroppen, men sedan löste sig saker och ting, och det har varit jobbigt många gånger, men livet är oändligt mycket bättre numera!!!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Tack för ditt svar! Jag menar inte heller att jag har "planer" utan mer som du skriver "gränsdragningar": han har ju stövlat in hos mig och skrikit/hotat några gånger och numera har jag satt gränsen att kommer han in i mitt hus en gång till och är minsta hotfull så kommer jag ringa polisen DIREKT, mer sådana saker. För du har ju helt rätt: herre gud - jag har ju haft sååå många planer men det blir ju aldrig som man tänkt sig (absolut inte med en alkoholist, men knappast annars heller...).

Tack, ja, jag känner att jag får så mycket av att skriva här, så det är bra både när jag gör "rätt" och "fel"!

Jag förstår att du inte menade som en pik om när du var liten, men jag tycker att det är viktigt att rannsaka mig själv ibland: jag vet att exet gör och säger många saker som inte är ok för barnen att vara i, och då är det viktigt för mig att inte spela det smutsiga spelet och stå och gråta och smutskasta honom inför barnen så fort jag kan. Jag har självklart varit ledsen inför barnen, och när han har hotat osv så har ju både jag och barnen varit rädda - då har jag och barnen pratat om det efteråt och jag har berättat att det inte är ok att göra så som pappa gjorde, att jag blev rädd för honom och det gör mig ledsen osv. Men jag vill inte lägga skuld på dem, jag vill inte försöka få dem att tro/tycka på samma sätt som jag om pappa (eller värre saker), och jag vill itne att de ska se mig som den som mest gråter, men när han går över gränsen så försöker jag numera att säga ifrån, och framför allt så står jag upp för det inför barnen och talar om att "så är inte ok att göra".
När vi levde ihop och pappan blev sådär vansinnesarg som han blev och blir, så var ju både jag och barnen väldigt rädda. En gång (en enda gång) vet jag att stora flickan frågade pappan varför han blivit så arg och då svarade han "Jag var inte arg! SÅ säger inte du!" och när flickan sedan frågade mig så försökte jag släta över, för jag visste ju att om hon sa till pappan på något sätt att "mamma sa att du blev arg" så skulle det börja om igen... Men nu behöver jag inte leva så- när han blir arg eller säger saker som att monster kommer om de gråter så kan jag säga att det är dumheter: att bli ledsen betyder att man behöver tröst och då är det bra att visa att man är ledsen så att någon kan trösta, eller när han skriker och hotar så kan jag idag säga till barnen att det är inte ok att säga/göra så.
Och när barnen frågar varför mamma och pappa inte lever ihop så kan jag svara att "kärleken tog slut därför att mamma och pappa tyckte så olika om så många saker och när pappa blev så arg och kastade saker på oss eller kallade mamma fula ord så ville och kunde inte mamma leva så mer". Barnen har ju fått saker kastade på sig, pappa har sagt hejdå för att han ska åka och ta livet av sig (flera, flera gånger) och hört pappa kalla mamma alla möjliga fula ord, och när stora flickan frågar om det så känner jag att så ärlig kan och vill jag vara, utan att gå in mer på detaljer.

Vad rörd jag blir av dina ord Markatta: "Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."
Det är väldigt fina ord, jag tar till mig och sträcker lite på mig! Tack!

Gott nytt år, hoppas du får ett fint år!

Till ALLA mitt oerhört elaka utlåtande var svar på ett lika dumt och elakt kommenterande om mig som person hos Santorini.
Jag skrev även what comes around goes around.
Man gör inte illa mig eller min familj. Vare sig i tal eller handling.

Jag ser rött och slår tillbaka med full kraft och där det skall kännas mest.
Så även nu.

Och till dig markatta, att jag trampade in i Fias tråd var enkom för att peppa henne och få henne på bättre humör.
Vilket jag nu ångrar då jag såg vad hon verkligen tycker när jag såg skilldringen som hon så målande beskrev när hon ville få Santorini att stanna kvar.

Där kan man tala om outtalad läskig inställning.

Jag tycker inte illa om Fia, hon är en stark stolt tjej som det just nu går väldigt bra för.

jag slog där jag hoppades kunna göra mest skada.
Nu har jag lugnat mig, allt det dumma VI BÅDA skrev är borta.

Jag gör som Berra rådde mig, loggar in ikväll och önskar gott nytt.
Sedan time out.

Har skrivit det förut, forumet är helt briiljant och en oanad källa till visdom och kunskap.
Men för mig är det inte det, just nu.
Men jag kommer tbx.

Till Fia, även om du inte kan läsa vad jag skrev så tycker jag bra om dig.
Tråkigt, jättetråkigt att du ker så illa om mig som du verkar göra.
Det var ingen hejd på alla tråkigheter du beskrev mig som person.
Där kan man tala om personangrepp.
Men det är tydligen ok, så tyckte MÅNGA att man får skriva.
Inte som jag gjorde när jag beskrev ditt val att leva ditt liv.

Varför är det ena ok men inte det andra.
När båda sakerna är lika dumma/elaka.

Varför är det ok att skriva elakt och sårande och väldigt kränkande mot mig som person.
Men andra sidan MYCKET värre för mig att svara med ett väldigt dumt och sårande inlägg, inte mot Fia som person, utan mot hennes livsval?

Är det den beryktade klubben jag anar..................
Men den elaka/dumma tar timeout.

Markatta, jag är absolut inte så som du beskrev.
Jag vet när det är nog, men jag vill ha glada personer runt mig.
Jag skrev till Fia först som pepp då hon var lite låg.

Sedan ett väldigt dumt svar på ett lika dumt inlägg från henne.
Men kommer inte skriva i hennes tråd no more.....

Skrev även till Santorini att jag tyckte hon kunde stanna, men men.
Även hon har sin bild klar.

Till de som inte har ett minsta skvatt eller aning om vad jag pratar om.
Bry er inte, det är passe.
Inrikta er på ett härligt gott nytt år!

/A

och ojämlik. Hände ofta att jag blev tagen för groupie när vi var ute och spelade...

Bra att ha en egen tråd att häcka i, jag vet att tillexempel Santorini inte tycker som jag, men jag tycker att en egen tråd är bäst, för där kan man samla ihop sin ångest, sina misstag, sina felsteg. Kort sagt ett ställe att gå tillbaka till när man börjar glömma varför man ville sluta...

Gott nytt år!
/MB

att du kunde låta bli att kommentera. Det tjänar ändå inget till. Hoppas du har sovit gott.
Önskar dig ett gott slut på detta året och ett riktigt Gott Nytt År! Du kan göra 2014 till det året då du tog (tillbaka) makten över ditt liv! Styrkekramar i massor / mt

problemet... Kort: Jag har haft en mycket restriktiv syn på alkohol sen barndomen då min far var alkoholist. Det höll i sig de första 10 åren av vår relation. Sedan började vi dricka vin till maten; på söndagar, lö-sö, lö-sö-ons och sedan lite hela tiden - maten blev sas underordnad. Under en lång tid var det så som du beskriver - trevliga måltider, långa samtal med vin, först en flaska, sen två... Sen upptäckte jag att maken förändrades negativt när han drack och senare att han även drack i smyg. Så som många här beskriver.

När jag först ville bromsa och senare krävde en nollgräns uppstod ett stort hål där det visade sig att vinet/champagnen var kärnan i situationen och ramen (den utsagda anledningen) föll när alkoholen inte fanns med... Den insikten sätter relationen på prov. Hela mönstret i samvaron rubbas. Vi har hittat tillbaka till varann och dricker numera a-fritt/a-lågt vid de tillfällen vi vill ha en festlig ram. Andra fixar inte/vill inte testa det och har det lika festligt med bubbelvatten. Dock handlar det ju om innehållet i relationen...

Jag läser (läser in) mellan raderna att det finns en bra grund i er relation och att ni har en närhet. Du bromsar också i god tid tycker jag mig förstå. Jag tror det är viktigt att du är helt ärlig och att du talar om dig, hur det är för dig och att du håller fast vid din linje. Det räcker att du är tydlig med det och det kommer att påverka er relation och er samvaro - bara bra om han får hitta sin egen hållning. Det finns fler här som har gjort ett sådant val; santorini, Berra, Fia, victoria och MB om jag minns rätt. Det är möjligt att förändra och bevara relationen och för flera här har relationen blivit bättre. För egen del har vår förmåga till samtal och ärlighet varit avgörande och vår relation är bättre än nånsin.

Lite senare: Nu läste jag ditt senaste inlägg i victorias tråd (även vad jag tidigare skrivit till dig) och det stärkte min tro på att ni är ett par som kommer att fixa förändring. Varmt lycka till!

Gott slut på året och Gott Nytt År! Du är på rätt väg! / mt

Ingen kan ju värja sig inför alla tänkbara situationer Flygcert. Det vet nog de flesta av oss som levt med en alkoholist att det många gånger kommer situationer då som vi inte kunnat förutse, trots all tid vi lagt ner just på att försöka ligga steget före. Det var inte heller så jag menade utan mer kring gränsdragningar.

Nu vet du ju vad du önskar att du hade sagt/gjort. Säkert blir det då lättare för dig nästa gång om du skulle ställas inför liknande situation.
Du är så modig som skriver här även när du känner att du har agerat fel så du kan se att du inte är fel. På det sättet kommer du ju hela tiden framåt och jag ser att även om du ibland skuldbelägger dig för saker så kan du många gånger också se bra saker du gjort.

Det jag skrev om när jag var liten var heller inte menat som någon pik att du inte fick vara ledsen inför barnen. Hoppas du fattar det. Vet inte varför jag skrev det egentligen. Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma.

Det är ju helt sjuka saker exet säger till barnen, usch. Men det är ju jättebra att de kommer till dig och berättar det så att de inte behöver tro det är dem det är fel på.

Jag önskar dig ett lugnt och skönt 2014!

Jo, så skrev jag innan här ikväll, och efter att ha läst runt lite så fick jag se något som var just värre än värst. Ja, jag vet. Man ska vara försiktig med sina formuleringar, och kanske kan det jag skrev var lite olyckligt formulerat. Naturligtvis måste man kunna ha olika åsikter om allt, men det är inte allt som är ok, och det var det var vi nog många som var överens om. Nu är i alla fall även mitt inlägg bortredigerat. Så då tar jag och önskar dig Fia, ett riktigt gott nytt år här inne hos mig istället!

Jag känner igen mig precis, och det är bara några veckor sedan jag ventilerade den oron i trådar här. Fann mycket hopp och tillförsikt i bl a Victorias tråd i det andra delforat "Det vidare livet", där även m-t och m-m skrev så fint, men det finns också många andra trådar där detta varit ett viktigt tema, t ex i Fias, bara för att nämna en jag kommer på såhär på rak arm.

Jag tror att det för min egen del är viktigt att fokusera på mig själv, inte börja störa mig på och försöka evangelisera och försöka förändra makens drickande och beteende - det skulle vara ett alldeles för enkelt sätt att flytta fokus från det viktigaste, nämligen att få ordning på mig själv. Däremot har jag ju märkt att hans beteende faktiskt också sakta börjat förändrats. Jag har inte slutat dricka helt ännu, men förhoppningsvis lagt grunden till en förändring, och totalt omvärderat alkoholens roll i mitt liv - och jag märker att detta också "makes sense" för honom, och vårt umgänge inkluderar inte längre alkohol per automatik oavsett om det handlar om familjegrejer och vardagshäng eller date bara han och jag (vi är särbos med barn). Jag är ju uppenbarligen bara i väldiga darriga början av allt detta, och saker och ting komemr säkert att förändras både en och hundra gånger, men just nu känns det iaf hyggligt. Det får ta den tid det tar, både nykterhet och relation.

Stor kram och gott nytt!

/N

Här händer det grejor i din nya tråd. Trevligt med lite positivt driv så här på nattkröken!

Förstår dina tankar om hur det kommer bli när du inte dricker och din man fortsätter. Förmodligen kommer det du ser som problematiskt
nu bli ännu mer problematiskt för dig. Och din nya nykterhet kommer nog bli jobbig för honom med kanske.

En idé vore kanske att ta upp detta redan från början om det går?

Oavsett ett stort lycka till!

//PP

Hej igen Victoria - och tack - till dig, m-m och mulletanten för era ord här för en dryg månad sedan. Ja, jag har också börjat förstå att mitt fokus måste ligga på MIG i dethär sammanhanget, det skulle vara alldeles för "enkelt" att börja styra upp ngn annans (min mans) drickande och liv för att slippa ta i mina egna problem, eller ha rädslan för att förlora vårt förhållande som anledning att inte sluta dricka själv. Och, jag har tagit små små steg åt rätt håll, och nu sista tiden faktiskt börjat prata med honom om det hela. Bara lite, och inte i termer av att jag tar stora beslut, men mer alkoholens roll, och vad jag tycker om och inte tycker om att göra ihop, och ffa hur himla tråkigt det ofta varit sista åren när vi tillbringar en hel kväll med "nära" samtal, som jag sedan inte kommer ihåg ens 1% av. Och vet ni, vi (han och jag) har på något sätt funnit ett tyst samförstånd, kommit varann ett litet steg närmare i att jag faktiskt vågat vara öppen med hur jag känner och tänker, och jag känner att han plötsligt är mycket mer mån om mig och att visa att han vill vara med mig oavsett. Min make är dock den tysta finska typen så det är inga stora ord eller diskussioner, men en respekt från hans håll som jag inte känt på länge. Och, framför allt är jag inte rädd längre, kanske orolig men mer för egen del och mig själv - men absolut inte rädd på det sätt jag var bara för en månad sedan. Jag förstår ju att det kommer att bli jobbigt, på en hel massa sätt, men rädd, nä faktiskt inte. Jag tror jag är redo för 2014 :-)

Gott slut och ännu godare nytt år på er!

Kram Nike

M-B, det är precis så jag tänker efter att ha läst här i nästan två år men inte förrän nu i november faktiskt tagit tag i saken, då jag börjar känna att jag liksom är klar, att jag druckit färdigt på något konstigt sätt. För min egen del är enda vägen att gå att försöka förstå, att göra rätt, göra fel, förstå när och varför och hur och helt enkelt förstå och se mig själv i relation till alkoholen lite bättre och klarare. Vägen för mig är inte ett binärt beslut om vitt fr om NU, men jag tror att jag är påväg åt det vita hållet (jag seeer ljuuuuusettt!!! :-D ), det går bättre och bättre men jag accepterar att det är en process, och en mycket lång sådan. Tack för kloka och varma ord. /N

Nu måste jag få ta dig i örat!
Du driver på allt detta alldeles för hårt och långt just nu, du tappar tråden om alkoholen och går på personangrepp på ett antagande.
Du retar bara upp personen ifråga, och skapar en irritation bland de andra läsarna.

Jo jag vet att du känner att många går emot dig nu på forumet, och att du troligen känner dig utsatt, och vill gå till försvar.
Men du gör det på ett väldigt konstig sätt, och om jag får sätta ett namn på det så känns det just nu bara obehagligt.

Jag tycker om dig och jag anser att alla har lika stor rätt till att yttra sig på detta fantastiska forum,
Och du kan kan vara en frisk fläkt dess emellanåt, även om jag ibland har svårt att tyda vad du vill med alla dina budskap.
Det kastar lite fram och tillbaka, och jag kan förstå att det kan vara svårtytt.

Men nu tyckte jag nog att det senaste inlägget passerade en gräns för god ton, och du vet att Fia hugger tillbaka ordentligt,
Så du kommer bara att få mera smisk av henne, och de andra tjejerna.

Att mucka med brudarna om ofrivillig barnlöshet är nog värre än att svära i kyrkan, det är en oerhört känslig fråga.

Tagga ner ett tag, och skriv din nyårshälsning som du har lovat, och sedan kanske fundera på en liten timeout, precis som de stora politikerna gör
När det har börjat hetta under deras fötter.

Men som sagt, jag gillar dig, men inte de ordvalen du kör med på senaste tiden, det tjorvar till sig.

Berra

men det är jag nu.
vill.sluta - nu har du gått för långt!!!

Dom sista två dagarna har stämningen här på forumet följt stämningen i mitt privatliv ganska väl. Det betyder att det är liksom - värre än värst. Livet verkar inte direkt bli lättare för mig privat trots att jag är nykter. Naturligtvis är jag delaktig i min privata soppa, och det är inte så att den har sin upprinnelse i vare sig alkohol eller i min abstinens. Nopp, det har varit jobbigt till och från, men jag vet att livets motgångar de sista 10 åren har självmedicinerats i tilltagande grad med alkohol och det är slut med det nu! Så idag när mycket svajar så är det naturligtvis lätt att tanken kommer att man lika gärna kan strunta i allt och ta och dämpa sorgen med lite vin. Men är det något jag inte ska göra så är det just det! Nu är det bara ett dygn kvar av ett, för mig riktigt skitår, och jag ska stänga det nykter.

Det här är med andra ord ett ögonblick när jag tänker på det jag fått läsa av er andra här inne. Det räcker att minnas att m-m skrev om HALT, men det finns otaliga andra exempel och trådar. När jag läser om allt tjoande i andra trådar just nu, väljer jag att tänka lite på vad jag läst i exempelvis i Berra och även Adde trådar. Ge mig sinnesfrid att .... ja ni vet, jag bör inte lägga energi på det, för jag har den inte just nu och jag kan inte påverka heller. För övrigt anser jag att exempelvis Buzz just skrev ett inlägg som passar väl med vad jag själv skulle vilja skriva om jag orkat, pust....

Så vad kan jag påverka annat än mig själv? Nej faktiskt ingenting. Med tanke på det har jag bestämt mig för att låta året klinga ut på det mest oglamorösa sätt jag kan hitta på. Kanske bara sitter själv i fåtöljen och äter kalla fiskbullar direkt ur burken? Är kanske lite barnsligt men det får bli som en revolt mot mig själv. Nu är det så att jag verkligen inte vill framstå som en pellejöns som skryter och skrävlar, men faktum är att mitt liv har varit fullt av hummer och med gåslever insmetad oxfilé så jag mår just nu illa bara jag tänker på det. Kunskapen gällande Champagne är inte lika stor som Richard Julin (kapacitet inom området Champagne). Den typen av kunskap har jag inte fått genom att dricka mycket av varan. Mitt dilemma är att mat och dryck har varit lite som både "passion et profession"

Ja, jag vet att det finns många olika problembilder när det gäller alkohol. Vissa har problemen genetiskt. Andra dricker en gång i månaden och det sker "stolligheter" varje gång. Jag har trots vetskap om att det är en jätterisk sakta men säkert förflyttat gränser. Att det har varit först omedvetet och sedan medvetet förenklar inte mitt dilemma. Nu är det så och jag vet inte hur jag ska göra. Tänk er till exempel en inköpare på Vin och Sprit som har som uppdrag att resa runt i världen för att prova nyheter. Han provar för mycket och får problem. Kan han lära sig att göra annorlunda eller måste han omskola sig till något annat? Lite där befinner jag mig i tankarna och det gör naturligtvis att jag ibland inte vet ut eller in. Kanske en fråga att skicka till problemlösaren Tusculanum :-) Är förresten själv ganska bra på att lösa problem. Kanske ännu bättre på andras än mina egna ;-)

Så vart vill jag komma med resonemanget? Njaa, jag vet faktiskt inte. En sak är säker: just nu håller jag upp! Känner jag sug inför morgondagen? Nej det gör jag inte. Tycker jag synd om mig själv för att jag inte ska dricka? Nej, det gör jag inte heller....

Så oavsett om ni väljer att inte dricka eller om ni i kväll fortfarande hör till dom som höjer glaset. Drick med förstånd.

Ett gott nytt år och fridens liljor till alla i forumet!

//PP

Ha en toppenbra semester. Och var lugn - är något fel i packningen får du veta det... Och ja, wi-fi är bra om man vill cybersurfa på semestern.
/m

mej själv i bingen efter att ha packat väskor. Får se hur det blir med forumandet utrikes, jag är inte världsvan så det stör... WIFI är det man ska leta efter om jag inte fattat fel. HIFI är något annat.

Känner mej lugn, trygg och förkyld. Ska hålla mej till att dricka samma som sonen. Kommer vara kolhydratsförgiftad när vi kommer hem, hihi!

Flygandet i sej oroar mej inte, men däremot allt innan man kommer ombord, hitta flygplatsen, rätt ingång, rätt papper, namnade väskor på rätt sätt, rätt innehåll i rätt väska etc, etc... Suck. Dags att försöka sova. Fyra timmar...
God natt!

Varmt grattis Fia och stor kram från mig som passivt följt din tråd och process länge, det har varit till oerhörd hjälp för mig och ett privilegium att få ta del av. /N

Jag skrev en del saker hos sagda person som svar på hur hon såg på mig i en annan tråd.

Det är över, tack och hej!

Var en tid , men aldrig mer.
Markatta du verkar vara en tjej med förnuft.
Tack och hej!.
/A

Vill.sluta - vad är det som är galet med dig? Nu har du under ett par dagar skrivit om hur fantastiska människor är här inne, om att du inte mår bra av att vara här, att du driver forumet framåt, ja en massa saker. Jag kan inte se något i dina inlägg, och framför allt inte i detta personligt elaka inlägg till Fia. Vad får du ut av detta? Jag tror inte heller att du mår bra av forumet och jag tror faktiskt inte att forumet mår bra av dina inlägg heller för tillfället. Det kan inte vara meningen att ett forum ska handla om en enda person. Mår du inte bra av att vara här så sök dig någon annanstans för att komma vidare med dina alkoholproblem - du för inte forumet vidare framåt med dina inlägg om det nu var tanken.
/m

Finner inte ord... :-(
Fruktansvärt inlägg.

Ännu en kvällstanke -

Jag tror att en utmaning framöver kommer vara att min man dricker vin och inte jag. Av flera skäl. Jag kommer så klart bli frestad av att det finns alkohol hemma och irriterad på att han dricker när inte jag får. Men det är mycket mer än det. Så mycket av vår relation bygger på och har alltid byggt på umgänge kring alkohol. Det var där i dimman vi träffades en gång under studenttiden.
Långa rödvinskvällar där vi pratade religion, politik ja om allt mellan himmel och jord. Och det är i samma rödvinskvällar vi nu möts 14 år senare för prat om jobben, framtiden, barnen. Även om det var länge sedan kvällarna slutade i het omfamning så har de i alla fall inneburit närhet....

Min man dricker nämligen också mycket. För mycket för att det ska vara nyttigt. Ofta också 1 flaska/kväll eller i vart fall en halv vinare plus 3-5 folköl. Men eftersom jag är kvinna och han är man så är mitt drickande så klart farligare. Har någon gång försökt att försiktigt påpeka för honom att han kanske också bör fundera på att dra ner men det förstår han inte alls. Han har helt tagit fasta på nya tidens rön att vin är nyttigt. (Att den forskningen rör personer över 60 och att samma nyttiga effekt uppnås med frukt väljer han liksom bort). Sen påpekar han, vilket iof är sant, att ingen av oss dricker starksprit eller går på fester i form av "sjöslag"vilket många av våra vänner gör. Att andra dricker mer än oss gör emellertid inte vårt drickande sundare!

Känslan är att han "låter mig hållas" när jag har vita dagar och är lixom glad när jag blir "normal igen". Men han är inte taskig. Tror bara att han saknar att jag är så kul och bubblig som jag blir när jag dricker (när jag inte blir arg på honom förstås, se tidigare inlägg).

Någon som känner igen sig i detta något bakvända anhörigproblem?
Hur då göra för att få det stöd man behöver?

Ja, min framtid börjar alldeles snart....
Satt i soffan bredvid sambon som hade en öl och ett whiskeyglas på bordet- lukten gjorde mig illamående på riktigt. Jag var tvungen att gå och lägga mig. Orkade inte kommentera- det leder ändå ingen vart.
Det är dött...slut.
Gott nytt år på er alla!
Kram