Senaste kommentarerna i forumet

Blir glad att jag kunnat ge någon hjälp. Jag suger själv in allt som kan hjälpa mej. Har du läst
Nemos blogg? Han har skrivit boken Anfäkta, som jag läst fyra, fem gånger. Han är nykter alkoholist sedan många år. Han säger bla att jag hoppas att min fästmö ber mej dra åt helvete om jag tar ett återfall. Jag har även läst någonstans att alkoholister tackat
anhöriga för att de satt "stopp" när de senare kommit till insikt. Och vad jag kunnat läsa kommer ALLA
alkoholister att nå botten förr eller senare. Har de gott om pengar, jobb, familj tar det dock längre
tid, men förr eller senare når alla botten. För min sambo tog det ca ett och ett halvt år efter att
han lämnat mej. Har du kollat Jellinek kurvan? Googla på den och se var din alkoholist befinner sej
på skalan just nu. Lycka till när det gäller att komma ur dåligt samvete.

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Lite komiskt, men det va precis vad han sa. Citat: du tror du är så jävla bra och vet allting, du
är inte så bra som du tror och jag vet att andra inte heller tycker det! slut citat.
Grejen är väl att alkoholism och vissa andra psykiska sjukdomar går inte att lindra med kärlek, omtanke, stöd och hjälp men det är ju första tanken när någon mår dåligt, det passar ju att göra så
på de flesta andra sjukdomar. Sorg, cancer, influensa, benbrott och alla andra sjukdomar. Men just
dessa sjukdomar som påverkar psyket starkt är mer lämpade för proffs att ta hand om. Har en gång
träffat en psykiskt sjuk person (ej alkohol) hon blev våldsam mot alla och behövde tvångsvårdas.
Egentligen är det likadant med en gravt beroende, men där kan man bara rädda sej själv och därigenom
låta den beroende "gå ner sej helt" Jag anser att det är att hjälpa. Inte dra ut på pinan längre för för en alkoholist blir alltid sämre med tiden. Det är en sk proggresiv sjukdom. Det va mina åsikter,
efter allt jag läst i min förtvivlade jakt på svar varför alkoholisten gör som han gör. Hoppas det
gav något.

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Hej! Jag lägger mig i här, då. ;-)

Det enklaste sättet att kopiera från en tråd till en annan är att markera texten som du vill kopiera och sedan högerklicka på texten som är markerad. Då får du upp en meny där du kan välja Kopiera (eller?). Sedan sätter du markören i fältet där du vill klistra in och högerklickar igen, och väljer Klistra in.

Testa, funkar det?

Och jag ser ju att du har lyckats skapa din egen tråd. :-) Heja dig!
/H. (som för övrigt är Mr Pianomans fru, men det kanske du har snappat upp i någon tråd...)

Hej, Anonymt! :-)

Det är ju så lätt att vara efterklok...

Jag har också ägnat en del funderingar åt det där med att alkoholism är en sjukdom. En kvinna som jag träffade på mina anhörigträffar hade lämnat sin man och senare fått höra av en annan alkoholist: "Han stannade ju hos dig när du var sjuk - nu är han sjuk och du lämnar honom! Hur kan du göra så?". Hon var förtvivlad efter det påhoppet, såklart.

Men det är olika saker, tänker jag. Att vara sjuk i till exempel cancer kanske i sig inte är argument för att bli lämnad. På samma sätt är inte alkoholismen i sig heller ett argument för att lämna en relation. Däremot har inte cancer i närheten av lika destruktiva konsekvenser som alkoholism har.

Jag övervägde under en period att lämna min man. Men - inte för att han är alkoholist, utan för att jag inte kunde tänka mig att leva i en relation som var så krävande och söndrad. Sjukdomen kan jag stå ut med, men inte vad den gör med vår relation.

Förstår du hur jag tänker? Kram!
/H.

Ja, det bästa vore ju om du kunde be honom att bara läsa boken, så att ni har ngt att prata om. Det borde han kunna ge dig, om han menar allvar med ert förhållande.
Men det är ju mest viktigt att du inser vilken motståndare du har att göra med, så att du kan göra det som är bäst för dig själv.
mvh
/Fenix

Hej, berättar hur det var för mej. Jag fick tag i boken medans eländet höll på, och andvände just de där uttrycken, "jag hör vad du säger men du förnekar....etc. men kan säga att det funkade inte det
heller. Möjligtvis kände jag mej lugnare när jag slutade tro att allt var mitt fel. Men på honom hade det INGEN verkan alls. Tyvärr får vi försöka förstå att ju närmare man står en missbrukare
destå sämre hjälpare. Därför finns aa och kan fungera, tror jag.

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

här ÄR vårt livs- eller levnadsforum. Jag tror det var viktoria som först skrev om det och sen plötsligt hade Magnus trollat fram det. För mig är Livet långt större än Alkoholen - men alkoholen har präglat min barndom och tidiga tonår och ett antal år det senaste decenniet... därför kan jag känna att jag hör hemma här även om det finns mycket annat invävt i livsväven.

När jag kom in på forumet kände jag ett så stort hopp om möjligheten till förändring av dem som varit med länge - på båda sidor av forumet. Till exempel från dig Pia, Adde, viktoria och Berra och från Mie, Märta, Lelas och lillablå. Det viktiga var inte möjligheten att bli fri från antingen alkohol eller medberoende utan möjligheten att förändra sitt liv. Ni kändes som forumets ryggrad eller som ränningen i väven - höll samman och rätade upp när det behövdes. Och ni förmedlade, nej ni VAR ett hopp. Personiferade ett hopp i anonymiteten. Många har passerat här, kommit och lämnat - några undrar jag vad det blev... några kommer igen. Forumet ändrar skepnad som norrskenet jag såg på TV från Arktis(?) igår kväll.

Fint att du finns med... jag gillar tanken på levnadsforumet för oss med en gemensam erfarenhet av livet. Jag såg att du skrivit på annan plats att du känner igen dig både som missbrukare och medberoende - det gör jag också även om jag inte tillåtit mig att bli alkoholmissbrukare - bränd från min barndom. Jag har skrivit här för min egen skull och det har varit till oerhörd hjälp. Det har ändå betydelse att rikta sig till "någon" och då känns det rätt att var på en plats där det framgår att man är i "det vidare livet". Varm hälsning / mt

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Gävle! va kul då är vi fler.../naiv

Kanske tillför man inte något till de som fortfarande kämpar? Därför har jag inte skrivit så mycket här sedan jag blev stabil. När jag var mitt i det så hjälpte jag mig själv (och förhoppningsvis andra) genom att skriva.

Denna tråden tycker jag är jättebra, vi kan väl se hur det utvecklas. Annars startar vi ett "levnadsforum"

Kram

att sluta skriva här. Tänker då att jag kanske inte länge passar in, att mitt liv är för bra för det nu. Att det blir störande att skriva om vardagsproblem och vardagslycka, särskilt det senare. För mig har vardagsproblemen och framförallt hur vi numera i det nyktra livet löser många av dem visat sig vara betydelsefullt. Livet är inte problemfritt och rör sig i vågor - och så tror jag att det ska vara och kommer att förbli.

Nu när vi fått en sida för det vidare livet borde jag känna, och känner jag mig helt på rätt för min egen del. Brukar tänka att den som äger problemet äger rätten att lösa det - och för mig är det inget problem utan angeläget att skriva om det som kan uppfattas som trivialiteter eller något annat. Det handlar också något om att utlämna sig. I skenet av den jag är i vardagen har jag delat mycket här. Mina upptäckter om mig själv i den stund de visat sig. Det har känts gott och rätt i skyddet av anonymiteten och i samexistens med andra som delar det svåra(ste) i livet - och glädjeämnen.

Jag har hittat "vänner" - medmänniskor här som jag inte vill förlora, snarare vill jag finnas kvar för att kunna fördjupa. Funderar vidare på detta ikväll. / mt

inte särskilt rörigt. Intressant! Att studera och reflektera över det man inte förstår sig på hos andra - och kanske framförallt hos sig själv är en rik källa till lärdom och utveckling. De senaste åren har ju hjärnforskingen kunnat visa mer av vad som faktiskt finns i hjärnan och det finns "synliga" förklaringar till mycket. Såg du Addes länk igår i missbrukares hjärnor? Vi är mycket biologi och natur och så har vi vårt medvetande och samvete som en utmaning att tampas med.
Det är spännande att vara människa och att dela. Jag är så glad att du flyttat in till den här sidan! / mt

din egen tråd Dompa! Jag flöt omkring här och där på forumet ett par månade innan jag skapade min egen tråd. Då gjorde jag som du planerar att göra, kopierade det jag ville ha med mig. Det är bara att göra som du brukar när du kopierar, jag markerar, ctrl+c går dit jag vill ha det med markören och klistrar in, ctrl+v. Jag är inte van att instruera dataanvändning så ursäkta om det är en risig instruktion:) i så fall kommer det säkert snart en bättre. Att ta med det du skrivit är en bra idé, jag har läst bakåt i mn tråd många gånger och det är ett bra sätt att få perspektiv. Lycka till! / mt

Tack :-)

Blir uppriktigt så jätteglad att höra att det går bra för er :-).
Kan tänka mig att livet känns mycket ljusare och bättre nu?

Jag tänker hänga kvar här, både för att kanske kunna hjälpa och för att bli hjälpt själv.

Kram och grattis /TP :-)

Bambi på hal is? Ja på många sätt!!! Jag har bestämt att lämna detta trygga skyddsrum som din tråd har varit. Jag måste bli en vuxen man. Jag kommer aldrig glömma att jag fick vila och gömma mig här. Tack!!! Jag tycker mkt om dig. Men en dag vill jag kanske visa detta för storkillen och flickan och då måste jag stå på egna ben. Startar en egen tråd där jag hör hemma. Kommer att kalla den Dompa...fantasin är inte på topp. Behöver dock lite teknisk hjälp. Hur fan kopierar man sina gamla inlägg? Min första cyberkram går till dig/R

Jag valde bort mr... Nej ångra inte att du startat en ny tråd. Ditt "jobb" är inte över. Skriv om nykterheten...även om det känns som ett harvande. Jag och många andra behöver dig. Om inte annat så rent tekniskt :) ja, vi alkisar är fullblodsegoister. Jag personligen skulle behöva,din, Mulletants eller Lelas tekniska hjälp... Vill öppna en egen tråd och som mt kunna gå tillbaka i min personliga galenskap. Nu var ju inte mt galen. Men hur fan kopierar man här? Tar gärna emot hjälp. Fullkomlig teknisk idiot. /R

Ja jag skrev fel med flit. Gävlemål. Har precis sett en dokumentär om Röda khmerernas tortyrledare och storkillen satt med mig. Mitt i programmet säger han; "det här ger väl ett annat perspektiv på dina och morsans problem". Yep det gör det. Dags för skärpning. Hitills har jag gjort nada. Var på AA i tosdags. Trivdes inte alls. Hade redan bäddat för det, att jag inte skulle trivas genom att låta barnen stanna hos min stabila svåger. Jag avskydde "gudsdelen", jag fattar att det inte har med GUD att göra, men jag personligen fixar inte religon. Så vad gör jag? Hem till en whisky...som faktiskt inte blir fler än tre. Hade redan räknat ut min reaktion så det blev AA igen på fredagen. Nu vet jag säkert att jag inte trivs. Harvar bara nu...nykter helg med ungarna. Hade tänkt ta upp det med soc om inläggning imorgon. Men så säger min pojk vad han säger och jag tolkar det som; Nej fan, sluta nu vara offer Dompa. Visst du super, visst frugan lämnade dig MEN nu biter du ihop och tar hand om dina barn, här och nu...säkert ute och cyklar igen, men det är som Mariamagdalena skrev. Offermentalitet. Även jag har tröttnat på det. /R

Det är en "osund" arbetsplats, jag vet det...
Men om man brinner för teknologin och arbetsuppgifterna i synnerhet,
så blir det svårt att orka lämna det man har byggt upp under 15 år...

Jo jag är en envis rackare, har alltid varit det...
Min arbetsplats ligger långt framme inom teknologin, en av de främsta troligen,
men marknaden har gått upp och ner med konjukturerna, vi har haft kniven på strupen de senaste 8 åren, och nu äntligen börjar det lossna lite...men ännu en ny ägare
De har delat firman och låtit den andra delen kursat osv..

Vi som har varit med länge och hängt igenom de värsta åren är lite trasiga i själen,
för vi tror inte ännu på att det ska bli så mycket bättre, det kommer nog snabbt ett ras igen..
Vi har ju varit med om det så många gånger förr, vi tar inte fart och springer rakt in i väggen igen.
Vi ser på framtiden med tillförsikt, och med en ny chef som inte riktigt kan motivera sina medarbetare, utan tvärs om väljer en urskiljningsmetod att sakta försöka få de som inte håller med honom till fullo att "mobbas" ut av de som håller med honom...
Det är en hemsk situation och man kallas ofta till personliga samtal där man får höra hur dålig man är hela tiden, så det sker i grupp och på ett personligt plan också..

Jag har idag isolerat mig i min egna lilla bubbla för jag vet inte vilka som vill mig illa eller inte, kan inte heller delge någon något på ett personligt plan för de kommer den andra gruppen till vetskap och jag lovar det missbrukas...haha hörde att bilen gått sönder igen..!
Varför gottar de sig i andras olycka, istället för att känna empati?

Känner mig fruktansvärt otrygg i den miljö'n jag befinner mig i, men håller mig kvar och hoppas på att det sätt de behandlar andra på skall uppdagas så småningom...

Jag tror på någon sorts rättvisa här i livet, och hoppas på att få uppleva den.

Min familj säkrar upp det som känns jobbigt och svårt, utan dem hade jag aldrig klarat av det.
Så visst finns det lite guldklimpar kvar här i livet, allt är inte nattsvart...

Mycket har kommit fram i dagsljus sedan jag slutade fly ifrån verkligheten med alkoholen,
jag visste att det var illa, men inte så illa...
Bara den rädslan över att upptäcka allt i min närmiljö var så olikt sig,
i ett helnyktert tillstånd, fick mig att besluta mig att fortsätta vara alkoholfri...

Den här helgen träffade jag mina vänner i herrföreningen, det krökades på rätt hårt som vanligt.
Jag såg alla stadierna, den strama tysta personen, till den pratsamma till synes glada människan.
Den väldigt högtalande och burduse mannen till den sluddrande oförstående mannen med kort stubin.
Alla fanns de med, och ofta var de samma person men i lite olika stadier...

Är jag förvånad?, nej inte det minsta, börjar bli van att se mannen mantlad av berusningen...
Tilltalar den mig, nja i ett ytterst kort ögonblick där man bara ser fördelarna med alkoholen,
men det är övergående och väldigt flyktigt, resten av tiden visas en inre biofilm i deras huvuden med väldigt lite förankring i verkligheten..
Borde de skämmas?, nja varför inte...?
Vill de inte visa samma personlighet hela tiden, varför då ändra den?

Är alkoholen en legal ursäkt för att bete' sig på ett annat sätt?
Är det okey att nypa en kvinna i häcken och ursäkta sig med både då och senare att man var ju full?

Jag har också gjort det, men det förutsätter inte att man fortsätter med det..

Vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta bludder,
men människors sätt att bete'sig slutar aldrig att förvåna mig..

Jag vill inte på något sätt moralisera om vad som är rätt eller inte, bara påskina skillnader!
Skapa funderingar och eftertanke på saker som kan anses vara självklara, är det så?

Kommer inte så mycket längre i mina tankar, än att jag upptäcker...

Att jag är en ensam själ vandrande i en värld av en massa medmänniskor..
jag inte alltid förstår mig på.
Sans och logik blir mer främmande ju mer jag försöker lära mig av det...

Skrattet är en rad av okontrollerade kramper i mellangärdet...
Tårar är är ett överflöd av ögonvätska orsakat av starka emontionella känslor...
Man kan tänka att det är deras motparter, men inte allt för sällan kommer de båda i sällskap..
Man är elak när man skrattar på fel ställe, t.ex en begravning...
Man är vek när man gråter allt för ofta...

Vem har satt alla levnadsregler?

/Berra