Senaste kommentarerna i forumet

Kan bara säga att jag tycker du har fått FÖR mycket av oförstående. Men de kommer att få se en dag...
om det är någon tröst. Progressiv är sjukdomen och blir ALLTID bara värre. Kan stanna upp om något händer på vägen, men forsätter sedan sin kurva neråt. Du kommer att få se, kan ta flera år, men fallet kommer en dag. Jag "måste" träffa mitt ex flera ggr i veckan i samband med överlämnadet av barnen. Jag mår lika dåligt varje gång, har många gånger haft lust att säga, nu skiter vi den här "teatern". Kan vi inte vara som förr mot varandra, men det är ju bara en dröm. Mitt tips är läs,
läs och läs allt du hittar om sjukdomen. Lycka till!

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Ja, det hade kunnat vara jag Santorini. Precis så känner jag!!

dig TP... Din tråd hölls ju vid liv länge efter du slutade skriva men annars tycker jag mig ha märkt att det är mer "liv" och intensitet i den andra forumkategorin "Förändra sitt drickande". Det är lite trist när det är magert med respons, tycker jag. Hälsningar / mt

Just spirituell är synnerligen utmärkande även för min personlighet i onyktert tillstånd, därtill k-r-ä-v-e-r det konstnärliga lidandet att jag tar på mig rödvinsandedräkten :-)

Däremot hade det nog framstått som SM i ironi om jag blev den i umgängeskretsen som började kommentera vad som fanns i glasen ;-(

För egen del cashar jag alltjämt in massivt med cred från höger och vänster över att jag slutat snusa, gick för snart två månader sedan cold turkey efter dryga 20 år av relativt massiv konsumtion. Vet inte vad som är alkohol- respektive nikotinabstinens, men någonting är det som ligger och lurar i kroppen, dock ej i sådan omfattning att jag skakar och är folkilsk (nåja, inte värre än vanligt;-)

Värst blir det väl när allt detta är över och det är dags för socker-detox, ARRGH! Denna sida har bejakats massivt på senare tid...

...och det är väl det där som är sug eller abstinens kanske. Lite som när man behöver socker också - man blir grinig och irriterad. Känner igen det där så väl, mina farliga stunder är efter-jobbe-stressen, särskilt om det varit jobbigt på arbetet. Griniga ungar och snömodd, grrr.... blir mycket lättare med ett glas vin.

Förresten Maria42 kanske var det dig jag såg på tunnelbanan häromdagen ;-) Det satt en dam där och helt plötsligt började hon prata med sig själv, irriterat, "det har bara gått 20 minuter och jag är redan färdig att slå ihjäl någon, usch vad trött jag är på alla idioter" sen började hon peppa sig själv att dra djupa andetag och "tänk på vad du lärt dig..." tyckte så synd om henne och ville bara gå fram och trösta henne. Tänk så kanske många av oss sitter och tänker ibland men gu så jobbigt om det kommer ut högt :-O

...ska vi nog undvika! Ta hand om sig själv, må bra och bli stark är min plan. Så får jag ta itu med resten av livet inkl maken sedan. Har ibland känt att jag har en tendens att bli lite rabiat emellanåt, ni vet som dem som slutar röka som blir de värsta rökmotståndarna så kanske jag blir mot alkoholen (kommer med lite pikar, oj vad du ska dricka då!)

Jag blev alltid aptrevlig, jättesnygg, spirituell, sa smarta saker osv när jag drack. Det är lite jobbig att offra allt det ;-)

Det är ju så tydligt att det inte går att dricka lite, eller dricka normalt. Jo, jag kan dricka lite, det går att behärska sig och inte trycka i sig allt som finns. Men även om jag bara dricker lite så kommer suget som på posten (eller kanske som ett SMS ;-) och jag måste dricka lite även dagen efter osv. Jag inser ju att "lite-mängden" kommer att öka så småningom.

Som sagt, det tar alldeles för mycket tid och tankemöda detta planerandet, funderandet osv. Är nog faktiskt lika bra att låta bli.

Nu fick jag en inbjudan till ett föredrag med efterföljande "vinmingel". Tänk att det ska drickas i tid och otid i det här samhället??! Usch jag blir så irriterad :-§ (här ville jag göra en elak smiley med vassa tänder...)

Nej, själv blev man ju aldrig jobbig på något sätt när man drack, bara så där skönt cool och avlappnad ;-)

Utgår enbart från mig själv, men jag kan också (av förståliga skäl...) känna mig rastlös emellanåt, får dock lägga band på mig själv så jag inte agerar ut den frustration som stundom infinner sig och därmed bli outhärdlig som person, det vill man ju inte heller...

Keep up the good work!

bland annat på dig, santorini. Fint att höra av dig! / mt

(ännu) tidigare än vanligt. Läst lite bakåt på forumet. Är förundrad över att det verkligen går att förändra sitt liv så drastiskt, med viljestyrka och... ihärdig envishet? Vilken betydelse det nu har - säkert flera faktorer som ska samverka. Tänker på några vänner på forumet som inte hörts av på ett tag. Minns när jag första gången började inse rörelsen, att så engagerade och övertygade personer bara försvann... Lika gärna som man söker orsaker till sjukdom, av olika slag, kan man söka faktorer som bidrar till hälsa och tillfrisknande - vad har vi gemensamt, vi som klarat av att bryta ett destruktivt medberoende eller ett missbruk? Vilka hälsobefrämjande faktorer finns i vår omgivning? Vad betyder en plats som forumet? Jag vet att jag ännu behöver den här platsen (eller motsvarande) för mina reflektioner och för att påminnas om faran med att frestas dricka socialt. För att känna att det finns fler som vet och vågar erkänna alkoholens risker - för att inte använda ett mer kraftfullt ord. Dat var dagens distanserade reflektion;) / mt

Jag har också haft trista dar på jobbet, konflikter och tillfällen då jag sagt min mening, vilket blir obekvämt både för mej och de berörda. Då blir jag så stressad och vill döva det. Men det går över med tiden, blir lättare. Jag måste komma ihåg att hålla mej lugn!

Jag känner också igen mej här. Blir så irriterad på maken när han drucket, jag tycker han blir så fånig. Sånt som jag inte märkte när jag hängde med. Själv blev jag väl inte fånig eller?! Det blir jobbigt när man måste börja ifrågasätta hela sitt liv och sin tillvaro. Man ska nog inte göra nåt drastiskt utan låta allt ha sin tid. Kanske partnern ändrar sej också med tiden.

Nu när jag vet hur jag kan ta tag i min gamla historia så slår det mig att jag kanske inte vill. Kanske är det dags att gå vidare. Jag försöker...

Jag är en plus 40 man. Alkis sedan flera år. Har nog inte fattat hur illa. Just nu är jag ensam med tre barn efter att min fru lämnat efter att jag slängt mitt problem i ansiktet på henne. Vad jag inte såg var att hon hade samma problem. Nu har jag inte druckit sedan i torsdags och det är nu efter ca fyra dygn som jag börjar inbilla mig att kanske...kan jag ta något lite? Men, nej inte denna gång. Nu får det fan räcka! Jag söp bort min fru, jag tänker INTE supa bort mina barn. /R

Som jag skrev till Lelas på en annan tråd; så enkelt, så genialt, så självklart att min spritmarinerade hjärna inte ens kunde se det!!! Tack/R

yep Lelas. Visst visste jag det. Har ju läst hela din tråd så nog vet jag hur lyckligt lottad Mr P är!!!
Som alltid fick jag bra råd av både dig och Mulletant. Så enkelt och så genialt så givetvis. Viss fan borde jag ha listat ut det själv. Men, men med en ganska länge marinerad hjärna blir det som det blir...Tack! /R

Kan inte låta bli att svara, trots att jag borde sova. Min svärmor har ochså sagt: dessa problem
har aldrig funnits i vår "familj". Men någonstans har jag lyckats övertalat henne att: nu finns det!
Alla hans tidigare förhållande har haft "svårt" med svärmor, men jag har inget att dölja, jag körde
raka rör. Sa att jag tyckte mycket om hans barn i tidigare förhållanden, och hon såg att det var så.
Hon strävade emot, men jag skrev ett brev. Ni får ha eran åsikt, men här kommer fakta....sen dess
har vi haft ett jättebra förhållande. Jag kände, nu kör jag, take it or live it. och hon tog det.

Tack för att DU finns Anonymt, inget kan göra så gott som att träffa sin "like". Sov gott! Kämpa på!

Känner igen mig, maken är jättenöjd men det är inte jag, kanske som du skrev i min tråd att man kräver lite mer när man inte bedövar sig, då stod man ut med det mesta. Jag vill helst vara själv, drömmer nästan om att flytta med barnen. Lite drastiskt kanske men så känns det just nu. Kram!!

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!

Kan det vara så att man kräver lite mer av livet när man inte dövar det? kram och ett steg till, vem vet vem som skall gå med ;-)

Man har sina dagar, men är det bara jag som börjar få problem i mitt förhållandet när man inte dövar med alkohol. Just nu tror jag faktiskt att han tycker att det var bekvämare när jag somnade i ett vinrus och inte krävde massa saker. Låter väl konstigt men jag tycker nästan att vi har det sämre nu än när jag somnade tidigt ( Blev full och slocknade).

Men ffa lite irriterad, dock inte som igår. Jobbig dag på jobbet idag, kän
Det var sådana dagar som gjorde att jag garanterat drack på kvällen, ikväll läste jag bok och såg tv istället. Kände en stund en fruktansvärd ilska, som om jag höll på att explodera snart, den känslan är inte helt borta än men är inte lika stark nu.
Jag vill bara be alla dra åt helvete och låta mig vara ifred, förmodligen för att kunna dricka, jag antar att det är suget som fått andra uttryck än att kännas just som ett sug. Vet ej om detta blev begripligt, för jag fattar knappt själv mitt sinnestillstånd sedan igår. Men jag håller mig nykter i alla fall.

Jag är bara glad att dela med mej. Vet inte om jag kommit så mycket längre än du...Det är alltid
lättare att ge andra råd än att ta till sej dom själv. Jag bearbetar min förtvilan varje dag. Undrar,
hur det kunde det bli så här? Det som jag bär med mej som ett mantra är hans mammas ord: Var glad
att du är av med honom! Det har jag tagit till mej. Hon förstod, efter lite info av mej. Jag är så
glad för hennes ord, glömmer dom aldrig, hon sa även, jag och "farfar" tycker om er lika mycket
bägge två. Jag tänker ofta på de orden. Hon är klok, min svärmor. Men jag är ändå ledsen för hur det
blev, ville ha en familj. Kämpade så hårt, men det gick ändå inte. Jag har läst, läst och läst. Det
ger lugn för stunden. En timme eller två, sen mal det igång igen...kunde jag sagt, gjort något annat?
Men till slut inser jag att så är det inte, smärtsamt men sant....kämpa på, det gör jag. Livet är
så kort, vi måste försöka må så bra det går innan det är slut...

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!