Senaste kommentarerna i forumet

fina beroendevän blev intagen för avgiftning på beroendeenheten på fredagen för nån månad sen. Utsparkad därifrån på måndagen fullpumpad med benzo.
Hon hörde av sig i förtvivlan och undrade hur hon skulle klara sig när benzo-abstinensen slår till.
Jag har inget bra svar alls och jag kan känna hennes vibrerande ångest genom cyberrymden.
Hon väljer naturligtvis att bedöva abstinensen med alkohol för nån annan hjälp hittar/får hon inte.

Jag pratade med henne igår och då kunde hon inte dricka eftersom spriten sved så mycket i hennes söndersparkade mun som hennes suparkompis fixat åt henne. Hon hade tidigare under helgen försökt att få komma in på beroendeenheten, samma djävla ställe som inte kan beroendets alla fällor, men de tog inte emot henne för hon var påverkad.

Vi kom överens om att hon skulle åka dit direkt eftersom hon var nykter då när jag pratade med henne.

Jag vet inte hur det gått.

Däremot är jag rätt säker på att bryter hon inte nu så får jag snart dra på mig min begravningskostym.

Jag vill inte det.

Och jag blir så hatisk till personal på en specialistenhet som kastar ut folk fullständigt neddrogade med benzo. Det är ju för fan deras skyldighet att kunna sånt !

Jag vet att valet om nykterhet/drogfrihet är vårt eget men när folk som har som arbete att hjälpa oss agerar langare blir inte valet lätt.

...också hur det går för dig.
Kram

...på dig.
Hur mår du?
Kram

...också in ett grattis!
Önskar dig allt gott!

http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/741741-att-bli-hemskickad-med-ett-…

det är kusligt att se hur lika vi verkar vara. I morse vaknade jag också nykter och låg kvar en lång stund i sängen och funderade igenom mitt liv, nykterheten och mycket annat. Öppnade fönstret och lät den svala morgonluften strömma in i rummet. Åt också en massa onyttigt godis i helgen, men nu är jag igång med viktresan igen. Har ont i huvet i dag, det brukar jag inte ha så ofta, men det är nog allt djävla socker jag slök i mig som en alkis som inte kan sluta:-)
Men som du säger Grodan, prio 1 är alkoholen.
Simma lugnt,
Fenix

har man också sett att många bokstavsbarn lättvindigt åsätts en diagnos istället för att titta bakom barnet, in i familjen. När man kollat så så har man upptäckt en stor andel missbrukarfamiljer där barnen är agerande efter de förutsättningar som råder där. Att då "hjälpa" in ett sånt barn på missbrukarbanan är ju rätt onödigt. Vanligt snack, att bli sedd, att få normer räcker oftast så oändligt mycket längre än ett piller.

Jag har en bekant vars 15-åriga dotter slog ihop för ett tag sedan och fick akuttid på BUP. Hennes mamma är aktiv alkoholist och pappan är nykter (nåja, sprifri iaf) alkis. Hon får självklart piller och "behandlas" efter de normer som råder på den avdelningen innebärande att inte ett enda ord viskas om missbruk i familjen. Tjejen är ju självklart höggradigt medberoende så hon skyddar ju efter bästa förmåga. Jag har tipsat om ungdomsvecka respektive familjevecka men det ju "inte det, det handlar om". Tjejen vill inte "hängas" ut genom att åka på nåt "sånt" och pappan fattar ju nada :-((

Vill bara tydliggöra att jag inte är strikt anti medicin. Jag känner flera adhd-diagnostiserade(vuxna) som tycker att adhd-medicinen är en viktig del i att strukturera upp sin vardag, tillsammans med strikt struktur i övrigt, sömn, mat och träning. Men en vuxen kan själv välja. Jag skriker inte ut att det är fel bara för att det är amfetaminliknande preparat, någon med adhd reagerar ju inte på samma sätt på dessa mediciner som någon som inte har adhd skulle göra. De blir inte höga eller igång, utan mer fokuserade och lugna.

Jag har vänner som inte klarar ett vanligt jobb utan medicinen. Gång efter gång hamnar de i konflikter eller får sparken för att de inte klarar av att komma i tid eller tappar bort saker. Med medicinen kan de det. Skulle de ha ett arbete där de fick hålla på bara med det de gillar och i sin egen takt komma och gå så skulle de nog inte behöva medicinen men samhället ser ju inte så ut. Alla måste arbeta och vissa måste ta medicin för att kunna göra det. En erkänd konstnär med adhd, som kan leva på konsten behöver förmodligen ingen medicin alls t.ex.

Det är annorlunda med barn. Många gånger så verkar det som att barnet inte medicineras för att själva må bra utan för att bli enklare att hantera i klassrummet och för föräldrarna. Skulle vi ha en mer individanpassad undervisning så skulle det se annorlunda ut. Nu ses inte problemet som hur eleven mår utan att de stör övriga elever. I en lektionssal med 30 elever så är det omöjligt att lägga upp undervisningen på en nivå så att allas behov tillfredsställs. Det som för en "vanlig" elev bara är ett surrande sorl blir för en elev med adhd 30 olika röster som denne måste lyssna på samtidigt och bearbeta. Men mindre klasser, kreativare undervisningsformer, moderna hjälpmedel, möjlighet att lyssna på favoritmusiken i hörlurar o.s.v. kostar som bekant pengar.

Nu blev det mer en adhd-diskussion än en fortsättning på benzo-snacket men jag tror verkligen att båda delar handlar om attityder hos läkare och egentligen hela samhället, huruvida man väljer att sopa under mattan och ta udden av det eller se till bakomliggande orsaker, sociala problem, samhällsproblem och försöka hitta långsiktiga lösningar.

Kram på er

...så ansvarslöst att medicinera våra barn och unga och jag känner mig så hjälplös som människa.
Hjälplös över att inte kunna göra något för att stoppa detta!
Vad kan jag göra?
Någon som har något konkret?

Mitt mellan barn har alltid haft mycket energi och som liten behövdes mycket sysselsättning men hen var alltid glad och lätt. Visst var det påfrestande som förälder att hen krävde uppmärksamhet nonstop och jag är säker på att hen hade kunnat bli "offer" för det som började utvecklas när hen var liten, ca 25år sen. Hen var inte på dagis eftersom jag jobbade hemma med just barn och tonåringar i krisfamiljer. Det blev en annan typ av "kamp" i hens första skolår eftersom hen blev uttråkad där, hens inlärning var redan långt före hens ålder men hen hade noll bollsinne, vilket blev lärarnas största huvudbry trots att motoriken var mer utvecklad än normalt.

Mitt yngsta barn hamnade i en klass som var oregerlig redan från lågstadiet, detta var drygt 10 år sen. Där var det flera av hens klasskamrater som fått diagnosen adhd och medicinerades. Det gjorde så ont att se och gör fortfarande ont! En av klasskamraterna var för mig en helt vanlig energisk pojke som fick stämpeln "annorlunda och sjuk", han var snäll och go men gick över gränserna för "det fick han ju, han r ju sjuk".
Det var bedrövligt att se...dessutom orkade han inte skolan när högstadiet kom och hamnade väl i de grupperna där du gör din praktik markatta.

Det är så sorgligt att barn måste passa in i mönster som vuxna skapat. Att olikheter klassas som sjukdom och brister. Alla sjukdomar som behöver läkarvård, som mitt barns cancer, där står jag totalt utlämnad till läkarnas kunskap och vård men diagnostisera inte sönder mänskligheten.
Som du säger markatta, fram för mer samtal.
Vi ser ju bara här inne vilken styrka vi får som använder ord som medicin.

Markatta, jag hänger på i Addes våg för dig!
Du är en medmänniska jag gärna har som förebild!

jag gör vågen för dig och skickar cyberkram ♥

håller med om att det måste spridas. Läkarna är ju väl medvetna om tillvänjning i det här fallet då måste de också ta ansvaret med uppföljning och att alltid, alltid erbjuda andra, långsiktiga alternativ. Benzo bör vara en akut och tillfällig lösning att ta till. Skulle man satsa mer pengar på att korta ner köerna till anpassade terapiformer istället för att pumpa in pengar till läkemedelsföretagen så skulle vi bespara dels pengar men framförallt mycket mänskligt lidande.

Det är tragiskt att se hur det även skrivs ut till unga. På praktiken har jag kontakt med en del tonåringar med adhd-diagnoser. Flera av dem äter dagligen Ritalin eller Concerta(amfeteminliknande preparat) och utöver detta så får de benzo vid behov. De får alltså två mediciner med totalt motsatt effekt på samma gång, galet! Bland missbrukarvärlden så vet man att folk som missbrukar amfetamin inte dör av/tar överdoser av amfetaminet utan av kombinationen amfetamin/benzo då de tar benzo för att "komma ner" och kunna sova efter att varit vaken i dygn. Påfrestningen på hjärtat blir då för stor.

Jag känner en stor oro inför detta. Det här är ju killar i tonåren som gör som tonåringar gör, festar och smygsuper med kompisarna på helgen. Att blanda allt det här med alkohol, för killar som dessutom redan har en impuls- och aggressionsproblematik är inget annat än vansinne.

Då lyckades jag bli arg idag med ;)

Kram

att läsa om din fina start på dagen med att softa i sängen och fundera (kanske rentav meditera lite :-)) ) över dagen i dag. Kanske ta ett litet beslut också ?

Jag slutade snusa ca 2.5 år in i nykterheten, då var jag less på att alltid behöva släpa med mig dosan, det kändes som samma planering som med spriten : Alltid tillgång. Jag behövde den tiden för att liksom "mogna" fram ett beslut, då när jag var beredd så gick det att sluta.

En dag i taget :-))

...kära systrar, mulletant och Lelas. Att jag fått ta del av era erfarenheter, att se likheterna, att inte känna mig ensam i bedrövelsen, allt och tiden det tar har gett mig mycket värdefull distans. Att få ta del av missbrukets käftar och makt över människor i alkoholismen som sjukdom genom alla som kämpar här inne har också gett mig oersättlig kunskap och förståelse.

Vägen är fortfarande lång för mig men just nu är jag inte ett dugg osäker på gemenskapen och framtiden. Jag får mer och mer bekräftelse både i mig själv och bjuds oväntat upp till tvåsamhet (ömsesidiga samtal) av maken. Det är så längesen jag upplevde det att jag glömt hur det kunde vara, rör mig till tårar av tacksamhet.

Tack alla underbara och generösa människor här inne.
Låt inte detta forum försvinna!!!

Vaknar nykter och ligger kvar en lång stund i sängen och njuter och funderar över dagen och resten av mitt liv. Det är som att en ny liten vana håller på att forma sig själv - min modeshjang av meditation.

Idag är det min 19:e nyktra dag och det har inte varit svårt, inte svårt alls att komma hit. Det gör mig litet orolig. Har under de senaste dagarna inte ens tänkt särskilt mycket på alkohol. Hög risk att jag kan få för mig att jag inte har några problem - där är jag dock inte nu. Sista tiden innan jag tog mitt beslut finns fortfarande färsk i mitt minne. Får äckelkänslor över den helt meningslösa sysselsättningen att dag ut och dag in dricka sig berusad och vakna bakis med skam över dumma telefonsamtal m.m.. Inte åka till jobbet eftersom jag egentligen inte är nykter osv. Anledningen till att jag inte har så mycket diskussioner i huvudet kan vara att jag äter antabus. Där är jag stenhård - jag diskuterar inte med mitt medicinintag (vilket jag ofta gjort tidigare). Eftersom dricka inte finns på kartan kan jag liksom slappna av och äntligen fokusera på annat. Behöver inte heller fundera kring om jag ska fortsätta med medicinen eftersom jag har bestämt mig för att jag ska äta den under lång tid framöver - kanske så länge som ett år. Imorgon ska jag träffa min alkoholläkare. Det ska bli roligt att berätta att jag nästan har tre veckors nykterhet bakom mig.

Äter för närvarande alldeles för onyttigt (massor med godis) och borde egentligen sluta snusa och börja träna, men jag ska inte göra som tidigare - allt på en gång - då blir nykterheten ett fängelse och livet bara till en lång räcka måsten. Nummer ett nu är min nykterhet och när den känns självklar och stabil ska jag ta nästa steg.

Så här i slutet av maj och början av juni är det ett gäng avslutningsmiddagar och luncher på ingång. Ser nästan fram emot dem och hur jag ska hantera det sociala trycket. Då ska jag stå på min sida.

Lugna Grodan.

underbart! / mt

från Sorgsen. Du kommer att hitta rätt i ditt nya liv... och livet kommer att förändras både för dig och dina vänner. Sånt är livet:) Ta det lugnt. En sak i taget. Det viktigaste först. Lev och låt leva.

Kram / mt

- det kunde du ju inte veta:) Det är Lelas som tjuvkikat och skvallrat:)
Hoppas på många till... Är himla tacksam att jag är så FRISK och mår så bra. Flera av mina vänner har krämpor av olika slag som begränsar livet mer eller mindre. Men vi känner oss som ungdomar hela högen:) / mt

Nu har det gått nästan ett halvår och jag börjar bli orolig för dig. Du vet att jag inte glömmer dig, va? Så...anytime. Hör av dig! /R

Så har jag missat även detta. Men Hipp Hipp Hurra för Mulltikultitanten (komplimang) här! Du är en av de bästa och må du få många, långa lyckliga år! Grattis och så... Kram/R

Visst är det en tom kyrka här inne. Eller kankse bara en halvtom lagerlokal. Med tunnor? Tomma lär ju skramla mest? Nu skramlar du och det glädjer mig enormt. Nu vet jag att metaforen tomma tunnor kan vara dum och misstolkas...men inte här. För här finns massor av IQ och gamla ordspråk existerar för att omarbetas. Lite som gamla alkies tänker jag. Snyggt jobbat Fenix...jag tror verkligen du är där nu. Med där menar jag att beslutet denna gång är cementerat. Du har bestämt dig! Hoppas du är stolt över det. Kram/R

PS: var inne o korrigera lite. Stavar som en kratta. Men faktum kvarstår; Du jobbar (yep) på bra Fenix! DS

Bra text som alltid. Oj, tänk om jag en dag knäpper på radion och får höra en låt med text som jag känner igen? Nu är väl den chansen näst intill obefintlig i Perth...men det vore stort. Glad att du har det bra NyaMannen...och att du håller dig skärpt och kan skriva. Allt gott med pojken med hoppas jag? Ja, båda pågarna men du vet vad jag menar!

Jag tror nog att vi är fler än mt och jag som saknar dig. Men så är ju livet...vi går vidare och det är bra. Instämmer med dina tankar om forums öppnande. Snälla, öppna upp bara. Det måste inte vara ett perfekt forum, men det bör vara ett tillgängligt dito. Kan rädda om inte liv så iaf. familjer och en och annan nykterhet.

Själv börjar jag gå över i summermode. Längre kvällar. Annars brukar mina ongar skratta vid 21-tiden och säga att nu är det väl ändå dags för farsan att lägga sig? Kram mannen! /R

Underbart! :) Kram!
/H.

Askungen, var inte så hård mot dig själv. Det är inte konstigt att du inte förmår att släppa nöten, det är så medberoende (och för den delen beroende) funkar. Jag förstår att du är trött och inte orkar. Så funkar det, också.

Var rädd om dig.
/H.

...haft några sagolika dygn.
Vad som har orsakat vändningen har jag inte en aning om, den verkar vilja hålla i sig också. Jag kan plussa lite här och där, kan bara konstatera att denna veckan har varit ljuvlig!
Jag njuter och vi kan prata om allt möjligt. Han är vaken och närvarande hela tiden.
Han berättade om att han somnade när, var och hur som under flera veckor efter han fått sina piller, oftast sittande på en stol när de hade sina samlingar på gården under behandlingen. Han sluddrade och vinglade som han var full, han fick tom blåsa en gång tydligen.
Han har varit väldigt trött och irriterad, glömsk och långsam i talet.
Nu tar han inga och han är vaken och glad, mycket längesen jag såg honom såhär. Många år sen!

Han har berättat om mardrömmar var natt men att han inte vågat sluta ta dem. Det att inte våga lät som det var för han har klarat hålla sig från alkoholen och vågade inte sluta för han var rädd för kroppens reaktion. Körlektioner och uppkörning ligger inom snar framtid och han kommer snart till mig igen. Som jag trodde så mår han bra i min miljö och nu tar han inga antidep längre. Äntligen är reaktioner och relationen på riktigt, vi kan starta om på riktigt.

Vi spinner ikapp med grannens katter just nu.
Jag gör allt jag kan för behålla detta, det är inte svårt ;)
Gott föder gott och äntligen når mina ord fram och vi ger och tar, helt vanligt och sunt.

...en arbetssituation där jag kände att jag inte orkade som tidigare pga makens alkoholism var min absoluta vändpunkt psykiskt.
Jag hade gjort allt jag kunde och kunde bara vänta på att något skulle hända honom för vändningen skulle kunna inträffa.
När jag märkte mina uppgifter tog stryk tog det en helg för mig bestämma mig för att "stänga av". Jag hade insett och släppt tidigare också, linorna klipptes av en efter en och på hösten kom sista sucken.
Sen blev det bara en lina kvar, den som jag satt tidsbegränsning på.
Min punkt är augusti/september, då ska jag samla ihop allt som känns väsentligt och göra ett nytt avstamp.

Punkten jag finns på nu säger att linan som funnits kvar har bara varit min önskan och envisheten att inte ge upp en framtid jag visste kunde bli bra.
Hur jag nu kunde veta det???
Det kunde jag ju såklart inte!
Om maken inte velat sluta dricka självmant hade vi inte haft en chans! Inte en enda!

Tyvärr ser det ut så, finns inga genvägar eller omständigheter som rättfärdigar. Alkoholism är alkoholism, en sjukdom som bara läker om man slutar dricka helt för alltid.

Bara du vet när din gräns är nådd.
Ett avbrott behöver nödvändigtvis inte betyda skilsmässa.