Senaste kommentarerna i forumet

så slutar vi kämpa mot en övermäktig fiende! Bara dumt. Men här inne ekar det ju som i en tom kyrka. Var är alla? Eller har forumet upphört?
Hur som, snart blir det två veckor för mig och jag gläds varje dag åt att slippa A.
/Fenix

...läsning MissK,
Låter som ni har en hel del planer framför er.

4e steget har både en bok och ett arbetshäfte som jag köpt på Alanon. Jag har ingen regelbunden kontakt med någon sponsor men jag förmodar att det är ett bra sätt att gå igenom punkterna. Min första kontakt hade jag på anhörigveckan och sen alanon. Jag har varit på möten där det fjärde steget är ämnet. Det är ett steg jag uppfattat väldigt många reaktioner hos alla deltagare.

Om du inte vill köpa litteraturen förmodar jag mycket finns att hämta på nätet.
Någon här som vet?

Lycka till

är det så svårt att släppa den förbannade nöten då?
Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men jag orkar verkligen inte mer!! Känner mig helt utpumpad. Jag har svårt att se glädje i någonting. Det är jobbigt att gå upp om morgonen och ännu jobbigare att släpa iväg till jobbet.
Jag kommer snart att påbörja en ny anställning och jag frågar mig själv...hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna var social och trevlig och klara av alla ansvarsuppgifter som kommer med detta jobb?
Det är det svåra med att arbeta i servicebranschen. Att hålla skenet uppe, le och vara trevlig, när man i själva verket blöder inombords. Samma gäller hemma. För barnens skull.

Jag har funderat mycket på att gå till någon för samtal. Jag inser att jag mår väldigt dåligt och känner verkligen att jag "sitter fast". Jag ska se vad jag kan göra på den fronten.

Vad beträffar lämna eller inte. Jag vill så gärna ha förändring, men har även insett vilka stora påföljder det innebär att separera. I vårt fall är det komplicerat och jag orkar inte gå in på detaljer just nu.

Det har varit mycket dåliga dagar på sistone. Jag fortsätter att sova på soffan. Det har varit urnsättning av sambons bror vilket medfört att sorgen legat tyngre i vår familj. Sorgen går i vågor och jag ser hur den tynger min sambo hårt. Det har blivit en del dricka och han ber mig bara att ha överseende för det..."låt mig bara får dricka just nu" osv.
Sorgen tynger även svärmor och jag vet att hon oroar sig mycket för den son hon har kvar. Hon har gråtit och bett min sambo att sluta dricka. Hon säger saker som: "Jag har förlorat en son. Du är det enda barn jag har nu. Låt mig få ha dig kvar!" Men det biter inte på honom. Än så länge fortsätter han dricka.
Mellan torsdag och söndag fick han i sig drygt en liter whiskey och tre liter vin.
Det jag känner just nu är besvikelse.

Fortsätter läsa era inlägg, försöker finna styrka, inspireras och skriver av mig då och då.

God natt!

...skönt att läsa du har det bättre.

I min historia vägrade barnen åka till sin far. I tvisten och tillsammans med soc erbjöd jag då att pappan kunde vara i min/barnens bostad för att kontakten skulle kunna "normaliseras". Han kom ett par gånger, när han hann. Samtidigt letade han fel hos mig men höll ansiktet och uppförde sig i mitt hem. Jag var naturligtvis inte där utan övernattade hos vänner.
Det blev så absurt alltihop och barnen ville inte åka till sin far trots detta. Han kom oanmäld till ett av barnens skolor, tog kontakt med rektorn till det äldsta barnets skola för få info om avslutningsdag. Barnen ville inte ha sin pappa där, de blev bara stressade.
Jag lät det gå alldeles för långt i min vilja att de skulle få en fungerande kontakt. Barnen blev osäkra, trots att de äldsta var långt upp i tonåren så påverkade deras historia med sin pappa och alla hans ologiska reaktioner så djupt.
Jag tog ett beslut att han får gärna umgås med dem om han vill men sa till mina barn att från och med då får han inte sätta sin fot innanför min tröskel. Som markering att jag inte accepterar hans beteende mot mig.
Det blev mycket lättare för alla! Barnen blev trygga i sitt hem, jag kunde inte förbjuda pappan komma till skolan eller avslutningen men minsta barnet gick hem när han kom till skolan. Vi kom överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och sen bara dra! De små liven blev trygga, det yngsta barnet var rädd hen skulle bli kidnappad och sa att hen hellre tar sitt liv än är hos sin pappa. Jag fick henom att lita på att oavsett vad som händer så hämtar jag henom! Avslutningen för äldsta barnet var snabbt överstökad, ett hej och hejdå på skolgården. Mitt samvete var tungt och självklart blev det spänt och konstigt för barnet men pappan var inte bjuden på kalaset pga mitt beslut. Äldsta hade säkert stått ut men yngsta hade mått dåligt långt efter. Jag hade dem hellre lite irriterade på mig och mitt beslut, någonstans måste det ju pysa ut.
Så kan det gå, trots soc och alla möjliga terapeuter. Just att ingen av dem som barnen pratade i förtroende med trodde på dem gjorde dem mest illa. De litade på dem, första året!

Med detta vill jag inte hoppas dina barn känner samma stress med sin pappa, men vill rekommendera dig att inte låta ditt ex klampa in och påverka ditt nya hem negativt. Du har rätt välja vem du vill släppa in. Ditt välmående ger trygghet.

Att känna sig som femte hjulet på bjudningar, inte bli bjuden, inte hitta nya traditioner, allt sånt där levde jag med under en faslig massa år. Jag tror jag mådde sämst av det, som du skriver, vill ju ge barnen... Nu har jag ju förstått sen långt tillbaka att det var mina hjärnspöken, barnen tänkte inte så.

Fortsätt stalka ;) de lär sig att du vill och kan på det sättet. Det tar tid/år ändra rutiner, först för dig och ännu längre för omgivningen.

Du har kommit långt på kort tid, glöm inte det. Var stolt över dig! Det är jag!

Kram

Och kul att ni kommer iväg och kan ha roligt tillsammans också. Jag är glad för din skull.

Träning och kost går ju lite hand i hand, energiförbrukning och energiintag. Att röra på sig gör en också mer kroppsmedveten och jag tycker att när jag har fått rutin på träningen så respekterar jag min kropp mer och känner mer vad som är bra för den. Efter ett hårt pass är man ju inte sugen på chips direkt utan kroppen behöver riktig mat.

Kram

med er om det oftast fullständigt vansinniga i hur folk på Myndigheten behandlar sina medmänniskor :-((

Men....

egentligen vill jag tacka dig Markatta för ditt inlägg om ditt benzoberoende. Jag har sjäv tackat nej (gudskelov!!) till allt vad sånt heter men jag har flera bekanta som gått igenom proceduren att bli fri. Tyvärr är inte läkarna kunniga i hur förskrivning ska gå till utan skriver hejvilt till alla som vill ha. Det är väl ingen tvekan om att det är ett betydligt svårare jobb att bli av med tablettberoendet än alkoholberoendet. Info om det måste spridas !

Tack för era fina ord, hjälpande ord och stöttande ord.

Vilken j-a dag. Jag har det så mycket bättre, men jag kan inte ta bort hur han påverkar mig.
Har fått en del arga meddelanden på olika sätt de senaste dagarna (igen...), och idag dök han upp helt oanmäld... Han har ett så konstigt sätt... Och jag blir lika stressad varje gång, får total hjärtklappning och blir så påverkad av det...

Mår bättre, verkligen...
Men ibland är det ensamt - alla har sitt. Jag försöker bjuda in vänner, försöker bjuda in mig själv till saker och så, men många är redan upptagna, det är familjesammankomster, kalas, resa bort osv, och det känns som att jag "blir över". Vill att barnen ska ha ett hem där vänner kommer ofta, att de känner att jag vill bjuda in. Chanserna har ökat att det ska bli så sedan jag flyttade, men samtidigt inte - plötsligt känner jag mig rätt ensam.
Och å ena sidan så är det ok - jag uppskattar ensamhet; kunna göra det jag vill, ha det lugnt och skönt och ingen som hela tiden påverkar mig/vakar över mig osv, men som sagt: jag vill gärna att det kommer vänner på fika, på middagar, och leker med barnen osv osv... Börjar nästan känna mig som en stalker...

Hej Sorgsen, och alla andra. Ska försöka och bara skriva positivt idag.
Jag har varit långledig i helgen och känner mig nu utvilad. En dag var vi iväg på "musikafton". Det gick bra, jag vågade mig upp och dansa och han höll sig nykter. Jag gjorde ett försök att vara social och lyckades hyggligt. Min sambo är nu ledig ett tag framöver och vi kan umgås mer, vi har en fungerande bil och kan ta oss ut var vi vill.

Ser också fram emot en ledig vecka snart då vi kan fira hans dotters student och träffa hans föräldrar. Då har vi chansen att återgälda lite av deras gästfrihet (de har fått utstå en hel del pga alkoholen).
Jag har åter tagit tag i min diet när jag märkte att det gick tillbaka till det gamla igen. Jag hade gått ner 3-4 kg från början. Nu ska jag ha självdisciplin och tänker inte tillåta mig att bli tjock.

Känns så frestande att flika in små men.....Har du förresten något tips på hur man jobbar mer med steg 4?

Ha en bra dag!
Miss K

- jodå, vi är fler som läser :) Det är alltid mer rörelse här än vad som visar sig i avtryck.
Så härligt att du är kvar på livets väg. Allt gott :) / mt

Adde skriver två viktiga saker, ja såklart flera men dessa två är superviktiga, nämligen att sluta kämpa & acceptera samt att be om (och ta emot!!) hjälpen där den gavs. Att "lämna över" och lyssna på dem som har erfarenhet av detta hjälper mig. Det är helt otroligt men just nu är jag faktiskt i stadiet "vill inte dricka". Dit trodde jag aldrig att jag skulle komma!

Jag är inte så mycket på forumet längre men råkade ramla in idag och såg ditt inlägg i min tråd! Du får gärna skriva till mig på FB där jag finns under namnet Stigsdotter von A-hjälpen. Cyberkramar.

Vet inte om någon läser i min tråd någon gång, men jag knattrar ner några rader i alla fall. Dompa har ju satt några fotavtryck här i min kupé åtminstone och de blev jag hjärtinnerligt glad för!

Det verkar vara ett ganska lugnt tempo på forumet och en lågmäld ton. Hoppas de öppnar upp för nya själar snart, eftersom jag tror att det står en lång kö av människor som är i ett liknande läge som jag var i början av hösten. Forumet hjälpte till att förändra mitt drickande och synen på mig själv och i det läget var det absolut livsnödvändigt!
Är inne och läser då och då och jag beundrar alla Er människor i kamp för ett värdigt liv. Kramar till Er allihop!
Mitt låtknåpande är fortfarande igång med nyvunnen kreativitet och är i förberedelser för en studiovistelse, får se vad som blir slutprodukt. Spännande, tycker jag. Var ett tag sedan jag sist gjorde några inspelningar.

Ny låt för dagen:

Tillbaks Till

Am
Molnen trycks upp över åsen
C
Och regnet det hänger i skyn
G
Har lärt mig att lita på lugnet
Dsus D
Har själv krupit bort ifrån dyn
Am
Jag lever i en annan tid nu
C
Där finns ingen plats för nåt svek
G
Att spela med livet som insats
Dsus D
Är alltid en allvarsam lek

C G D
Men just nu är jag fri-iii-iii
C G D
Har kommit förbi-iii-iii
C G D
Jag börjar förstå-åååh-åååh
C Em D
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Am
Tillbaks till mig själv igen…

Min far han har blivit förlamad
Fick aldrig nån tid för sitt jag
Han skriker i vånda och vemod
Av fruktan för varje ny dag
Jag tror att jag vet vad som rör sig
I gråmassans vindlingar nu
Hur allting är låst och förlorat
Hur allting har slagits itu

Men just nu är jag fri-iii-iii
Har kommit förbi-iii-iii
Jag börjar förstå-åååh-åååh
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Tillbaks till mig själv igen…

Gick runt i en dimma av lögner
En gråspräcklig de-ja-vú
Men nu kan jag se solen födas
Ur åsen när dagen blir ny
Tror inte längre jag vet allt
Men jag är lika stark som du
Vi vet att vi inte kan vänta
Att livet det levs här och nu

Så jag är fri…

Hoppas livet far varligt fram med Er allesammans och ge aldrig upp kampen! Björnkrammar i massor!/NM

bjussar jag på Fenix. Men jag vill inte ha något i retur, det var gratis.
Jag sätter mig raskt i samma kupé och tror vi kunde snacka oavbrutet under en lång resa.

Tror att jag var rätt illa ute i natt. Mådde skitdåligt på ett väldigt skrämmande vis då jag skulle krascha i bädden. Det gör mig ännu mer bestämd om att kampen är över.
Den är fanimej över för gott.

LP

är verkligen vad det handlar om! Börjar du känna hopp är det bara att slänga sig på tåget och åka vidare på den vita resan. Vi kan sätta oss i samma kupé, har nog en hel del att prata om. Tack för att du tog återfallet åt mig!
Fenix

Jag ska läsa din reflektion med glädje. Börjar känna lite hopp så här på kvällskvisten.
LP

och bockar :) / mt

Då har du nått din personliga botten! Den man måste nå innan man kan sluta. Om du orkar så läs min reflektion om boken jag nyligen läst i min tråd.

Forum-vänner, idag hurrar vi för mullegullet som fyller år!

All lycka och välgång (och nykterhet, såklart) önskar vi hennes och hennes mullegubbe, idag och varje dag framöver!

Hon leve! Hipp hipp...........

Att läsa om dina framsteg och dina kloka tankar och ord.
Det kommer hjälpa mig framöver för jag föll av vagnen under veckan som gått.
Mår skitdåligt av det men får en kick av ge upp nu en gång för alla och sluta kämpa emot.

Det är för alltid en stängd väg och ett beslut om nykterhet jag adlrig mer ska ifrågasätta.

Jag tar rygg på dig Fenix, tillsammans fixar vi det!

LP

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Hårt och skoningslöst.
Jag vet vad som är rätt. Det svåraste är gjort som du säger. Så himla bra!

Jag funderade förut om jag verkligen förtjänade att leva mer. Kom fram till att det inte gjorde nåt om jag dog.
Nu vet jag bättre och kan tänka lite mer positivt. Jag vet hur härligt det är utan Alkohol och jag har stor livslust i normala fall.
Ja, jag slog i botten i natt.

Tack för ert stöd och stor kram till er från mig.
Jag kämpar vidare.

om jag får säga vad jag tycker. Jag har själv en parallellbild av mej själv som nedsupen alkismormor som jag plockar fram när jag börjar fundera på att kunna dricka igen. Det är inte så jag vill sluta mitt liv, i spyor och blod, så det är bara att välja.

Självbilden framåt, det är den som håller en på den vita stigen, egotrippad måste man vara, vi tål inte alkohol, det får andra acceptera annars kan de dra. Det gäller MITT liv, då måste JAG tänka på MEJ.
Prosit!/ MB

borde man ha hemma i skafferiet.
Jag tror jag ska lägga in lite skäms i frysen, det kan jag ta ut och titta på när jag får för mej att jag kan dricka.

Paket ett: när jag stal en liter vodka av svärfar
paket två: en midsommarafton när jag började festa redan på förmiddagen, i smyg givetvis, och blev tvingad av sambon att köra en av två bilar som skulle ut till sommarstugan. Full som ett ägg, kör bil nästan två mil... Med båda barnen i...
Paket tre: någon av alla de gånger jag halsat sprit och likör ur de flaskor svärisarna haft med sej till våra födelsedagskalas.

Sådär, det ska väl räcka en bit i alla fall.

Du ser långsiktigt på din antabus användning - det var det jag undrade över egentligen. Jag tänker att jag själv kommer att ta antabus i över ett år om det behövs - som min läkare säger så det finns dem som använder antabus livet ut för att leva ett bra liv. Vi får se hur det är med mig. Det ät klokt det där kring idrottspsykologin så jag började fundera kring vilken bild det är jag målar upp av mig själv där framme. En viktig bild som jag har rör mina ännu inte existerande men förhoppningsvis kommande barnbarn. Jag ser mig själv pysslande och pratande med dem på olika sätt och i den bilden ingår inte någon form av alkohol. Jag vill vara en närvarande mormor när den dagen kommer. En mer otydlig bild som håller på att klarna är vem jag är/vill vara i glada vänners lag. De första dagarna gick jag på fest med en flaska alkoholfritt, egentligen helt otänkbart, men det handlade faktiskt om mig eller dom. Om jag är på det enkla sättet, följer normen, dricker för att inte krångla till det för andra - vem är jag då - och framförallt vem blir jag. Det var inte alls så svårt som jag trott att vara nykter vid ett festligt tillfälle och dom andra får faktiskt tro vad dom vill om mig, det känns skönt att ha stått upp för mig själv. Så den bild av mig själv där framme som börjar ta form är konturerna av en människa som står på min sida - någon som är rädd om mig och verkligen vill mig väl.

Snurrigt?

Ha en bra dag

Grodan

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

Kram.