Senaste kommentarerna i forumet

att få dela dina erfarenheter. Tack! / mt

Dubbelt

En lycklig morgon är en bra start på dagen. Här har solen gått upp, jag har skrivit lite här och ska gå tillbaka till sängen och läsa en stund i min deckare. Sen en timmes promenad här på landet. Lyx. Nykter och redig :)

Sträckläste igårkväll boken "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" skriven av Cecilia Svensson. Många aha-upplevelser och igenkänning trots att hon slutat dricka med hjälp av AA och massor av möten. Känns främmande för mej att byta alkoholen mot ett eller två möten per dag i flera månader. Det första som slog mej var i alla fall att jag inte slutat på egen hand som jag tror utan med hjälp av mina nya vänner här på forumet. Ni har varit mina möten. Ni här och att jag skrivit ner mina tankar och även fått tips om böcker, tvprogram osv.

Hon beskriver en sak som jag själv kommit fram till, orsaken till att man faktiskt en dag lyckas sluta för gott. Man har nått "sin personliga botten". En dag är man faktiskt färdig med det här, får nog av konsekvenserna. Hon säger att det är nödvändigt att nå sin botten för att kunna sluta. Jag vet också att det kändes annorlunda förra våren för mej. Några incidenter som kunde fått allvarliga konsekvenser, en stark känsla av att det här går inte längre, på fullt allvar känna att det här går bara inte. Sen tog det ändå några veckor att verkligen lämna bort flaskan men då kändes det att jag fått nog. Inte en dag i taget utan för gott. Där tror jag Fenix och Grodan nu är! Författaren förklarar också så bra varför det fungerar sen: när man accepterar och slutar slåss emot då upphör kampen. Det blir lätt när man gett upp.

Det boken gett mej är igen bekräftelse på hur lika vi är i våra försök att sluta, att det är svårt men att det går. Att vi måste acceptera att vi har ett missbruk som inte kommer att försvinna, dvs vi kommer inte att kunna dricka alkohol igen. Och sedan lära oss hantera det eftersom kulturen i samhället är så alkoholvänlig. Man får försvara sitt beslut att inte dricka istället för tvärtom. Att inte i början när vi är sköra låta oss intalas att vi nog inte har problem av såna som själva har problem men inte vill inse det. Vartefter vi lär oss leva med detta blir vi starkare och får ett bättre liv eftersom vi tvingas utvecklas. Rikare har det också blivit för mej ekonomiskt. Jag tyckte att jag hade råd att dricka men nog ser jag nu att det kostade en hel del. Kan köpa trevligare saker för dom pengarna.

Det var dagens predikan. Jag önskar alla en bra dag. Boken skulle jag gärna skänka bort och skicka vidare till nån om vi kan lösa det praktiskt på åt sätt utan att bryta anonymiteten.

Inte bara räcker tänker jag. En lycklig morgon är en skitbra grundstart för en lycklig dag. Lite flumflum på morgonkvisten (varför heter det kvist? För att så få av oss orkar klättra i träden så tidigt? Så en kvist kanske räcker?). /R

Det är min grubbelfråga idag. Tänker på Mt:s inlägg...men jag var och nosade på frågan ändå? Är denna sjukdom genetisk? Jag har läst en massa forskningsrapporter men där stå bara om att det genetiska arvet kan påverka? Jaha...men allt kan väl påverka?

Personligen lutar jag mer åt miljö. Där vissa trillar igenom (genetiskt?) och andra balanserar på en knivsudd. Jag har inte en jävla clue. Bolla med mig. Vad tror ni?

Sorry Fenix att jag tog upp detta just här. Min grundtanke var att checka av hur du mår. Hur det går? Utan pekpinnar men sen blev jag så tagen av det mt skrev; Vin i varje vrå av livet liksom? Hoppas du orkar kämpa på i helgen...och om inte. Jag tror att tanken är sådd hos dig Fenix, nu får vi bara se till att den spirar. (usch för metaforer). Vi hörs (hoppas jag)! /R

- bara så. Det räcker. / mt

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

kan det att du stannar bidra till att han fortsätter (tillåts fortsätta)... Det är nånstans i just detta som "knutpunkten" ligger och det är mycket svårt att riktigt fatta. Den reaktion du återger: "Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa,..." har många, många av oss medberoende gått igenom. För min del kom den avgörande förändringen exakt i och med att jag lämnade. När han ställdes inför ett konkret och faktiskt val. Men det kan jag inte råda dig till - det måste du besluta själv när den stunden har kommit.

Han har för övrigt absolut alldeles rätt i att ingen annan kan säga åt en att förändras - förändringen, en hållbar, måste komma inifrån en själv. Du har absolut alldeles rätt i att ditt illabefinnande beror på situationen ni lever i.

Det är nästan obegripligt att fatta missbrukets makt över kloka, trevliga, godhjärtade människor... bland annat därför är det bra att läsa och skriva här. Det gör bilden så sorgligt tydlig men visar också å möjligheter.

Håll din linje, styrkekramar! / mt

även jag som inte riktigt hör hemma här upplevde en (1) avgörande situation när jag insåg att "så här vill jag inte dricka". Det var på ett kulturellt evenemang där vin numera är nästan obligatoriskt... Förutom det glas som ingick i entréavgiften beställde vi (förstås) direkt in en flaska... och nånstans under kvällen konstaterade jag att jag gick lätt ostadigt och kände "Nej! så här kan jag inte uppträda offentligt". Jag slutade inte då men den där situationen "brännmärkte" mig - och kanske räddade mig? Min far var alkoholist och flera även kvinnliga släktingar har betydande a-problem. / mt

...att jag läst mulletants inlägg så vill jag bara säga att jag bara vill dig väl. Jag önskar jag fanns nära, riktigt nära, och kunde hjälpa efter förutsättningarna du har. De vet ju inte jag. Därför kan mina ord låta brutalt rakt på sak. Sen är jag sån som person, tvingats dela upp mig och sortera bort känslor så gott det gått när jag stått i besluts-situationer. Min historia tvingade fram det, annars hade jag gått sönder, förmodligen både fysiskt och psykiskt.
Jag önskar jag kunde skydda dig från delar av din smärta flygcert. Jag hoppas att några av mina ord kan ge dig lite distans, det är syftet med mina ord.
Du är värd allt gott!!!

...är klok du mulletant
Det där med jämförelse är ju i princip omöjligt att undvika. Grejen är att inte se och märka med fel känsla. Att bli sporrad är bra, känna avund är inte så kontruktivt ;)
Klokt är att acceptera sig själv och vara kritisk men realistisk.
Vi föds in i omständigheter vi inte kan välja. Vad vi gör av våra liv styr vi däremot, vill till hitta realistiska mål utefter förutsättningar och förmåga. Ibland behöver man hjälp för hitta eller behålla balansen.

Önskar dig en trevlig helg

...mulletant, jag har ju också gjort den där resan i min historia, små barn, studerande, ovisshet men samma envishet ;-). Sen har jag levt, inte ensam och övergiven men oftast själv fast inte ensam, långsamt levt vidare och har inte bundit upp mitt liv på någon annan. Inte medvetet haft det som mål men det har bara blivit så. Nu är jag lite förbi halva livet och trivs med det som har varit, accepterat mina val och händelser. Jag lever mitt liv, helt utan massa orealistiska önskemål eller förväntningar. Njuter av både stort och smått och vet att vägen till mål eller delmål är det som är livet. Ibland kantras vägen av eufori, ibland sorg men mest allt där emellan.

Idag har varit en riktigt bra dag. Igår var också en sån, imorgon blir ytterligare en bra dag, det känner jag och vet jag.
Maken och jag har aldrig varit så nära som jag har känt dessa dygnen. Jag ser han njuter och....han har slutat med sina piller helt. Han är levande och full av humor, ögonen glittrar som jag minns dem. Livet har många avkrokar, dem är jag tacksam över eller lär mig acceptera och förlikar mig med. Det svåra är pest men visar värmen i det goda när euforin blossar upp.
Jag är så glad att vi hittat varandra här och nu, maken och jag. Jag hoppas det fortsätter så! Jag har i alla fall bestämt mig för att njut så länge det varar och gör allt för det ska vara.

kram på er alla

Jodå, jag gav honom brevet och reaktionen var väl som jag förväntade mig. Jag frågade om han läst brevet och fick svaret ja. Sedan har han ignorerat det och låtsas som om det regnar. Han har fortsatt att prata om olika framtidsplaner vi kan/ska göra tillsammans, som om inget hänt. När jag sedan frågat om det inte är dax att vi sätter oss ner och pratar igenom om oss och om vår framtid, så har han sagt "inte nu" eller något liknande.
Idag kom det iallafall på tal. Bad timing, kan man väl säga, eftersom han inte var nykter. Men det är å andra sidan enda gången jag får någon respons från hans sida. Det var ju "tack å adjö" bara. Precis som jag egentligen redan visste. Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa, vilket jag lugnt och sansat talar om för honom att det har du nog rätt i, men det beror på situationen jag lever i för tillfället. Detta retar bara upp honom ännu mer (vilket inte var meningen), vilket till slut leder till att jag avslutar diskussionen. Det leder inget vart.
Det enda jag ville förklara från början var att få fram att jag inte orkar leva så här längre. Att jag och barnen måste få lugn och att min enda önskan just nu är att han slutar dricka, så att vi kan få tillbaka den underbara människa som jag vet döljer sig där inne...eller har jag fel? Är den person borta för alltid? Har alkoholen hunnit sluka honom och kvar finns bara denna arga bittra människa? Jag tror inte det, för jag ser honom där då och då. Små glimtar av ljuspunkter.
Det är dem som hållit mig kvar,

Kram från mig!

hur mycket enklare livet blir utan detta ständiga planerande för drickandet och paniken om vinet tar slut. Så lugnt nu.

Dompa, som du beskriver det blev det för mej. En gång för mycket. Och då är det nog. Finito.

skriver du, och du har på ett poetiskt sätt på pricken beskrivit hur det var även för mej. Resten med planerandet och ångesten stämmer också.

Så jädrans skönt att slippa det och känna att det är JAG som bestämmer, att jag inte är som ett löv i höstblåsten...

Tack för påminnelsen om hur det var, får aldrig glömma det!
/MB

vi kan lära oss av varandra ...

Tänkte i morse att vi ska vara försiktiga med att jämföra oss med varandra, vi har så olika liv och förutsättningar på många sätt.

Vi ska dela och ta del av varandras erfarenheter men vara försiktiga med att jämföra oss... det ska man alltid vara förresten. Vi vet trots allt så lite... dvs jag upptäckte eller lyfte fram andra känslor idag än kanske nånsin tidigare. Och blev kärleksfullt och respektfullt emottagen. / mt

För fina ord, detta behövde jag idag!! Nu åker jag och tränar!

Jo, jag gillar ordet sunt bondförnuft. Försöker göra livet enkelt. Och det var ju faktiskt därför jag valde bort alkoholen. Det blev för mycket. Jag drack bara på helger och semestrar så det var nog inte ett riktigt beroende utan ett missbruk om det nu är någon idé att skilja på det.

Problemet var att det aldrig räckte till. De sista åren kände jag hur jag efter glas ett bara ville vidare. Som om en vind tog tag i mig och drog mig mot nästa och nästa och nästa glas.

Det var därför jag bestämde mig för att sluta. Livet har blivit enklare. Behöver inte planera, planera, planera, försöka klara en helg utan att dricka för mycket, misslyckas, ha ångest, ha ångest, ha ångest, planera, planera och planera om och om och om igen.

Tack för era inlägg som får mig att tänka ett steg längre. Känns bättre idag.

Allt väl kompis? Några nya texter? Du vet väl att en del av ditt gamla gäng hänger på fb...om du vill. Killkram liksom! /R

Tänk om det är så Fenix, att du faktiskt har facit nu. Känner igen mig i det där tidigare tänket. Varje morgon...oki jag tände inget ljus och lovade ngt. Men jag planerade, tänkte att...ikväll ska jag ta det lugnt. Det fungerade inte alls. Varje kväll när jag kom hem så lyckades jag i stort bara få av mig skor och ytterkläder innan det var dags igen. Inte direkt ett värdigt liv.

Så vad har förändrats? Inte en aning. Tror alla (eller de flesta) har sin personliga botten när man bara har fått nog. En baksmälla för mkt, en ångest för mkt, ett brutet löfte för många. Du är nog där nu Fenix...och det är en stark insikt och ett snyggt jobb! Önskar dig en fin nykter helg, med tid för din resa med att hitta tillbaka till mannen bakom flaskan. Alla uppgifter som du nu kommer att orka med. /R

Jag läser i dina kommentarer att du tar dina antabus i försvar. Bra, hihi, du kommer inte att glömma ta dem då. :-)

Mycket klokt om sektliknelsen, det stämmer märkvärdigt väl! Utsparkad ur sekten kan man nog bara bli om man blir det som folk i allmänhet betraktar som RIKTIG alkis, alltså en sån där parkbänksalkis, socialfall, annars får man försöka krångla sej därifrån själv.

Håller med Dompa, att läsa trådar från början är oerhört nyttigt, man får väldigt många aha- upplevelser, samtidigt som man kan knycka bra ideer för hur man ska övertyga sej själv om fördelen med nykterheten.

Du verkar vara mycket bestämd och på god väg att klara detta, sätter en peng på det. Kom på nu att jag glömt ta antabus idag, så nu blir det attkravla sej ur bingen igen.
Sköt om dej!/MB

Inte är alkohol ett mänskligt behov. Syre, vatten och näring är mänskliga behov, sådant vi inte kan leva utan. Alkohol kan man leva utan, dessutom längre. Visst har människan berusat sig på olika sätt sedan långt tillbaka i tiden men till en början var det nog snarare en nyfikenhet som drev oss.

Jag som inte är alkoholist(hänger mest på anhörigdelen av forum) känner inget behov alls av alkohol. Däremot känner jag ett behov av att vara delaktig och accepterad i olika sociala sammanhang. För mig, i mitt val att inte dricka, så har det nog varit det svåraste, att ställa sig utanför den norm vi har skapat där alkohol har blivit en etablerad del i de flesta ritualiserade umgängesformer. Nu när jag valt att inte dricka, inte för att jag inte kan men för att jag inte vill, så har jag förlorat en del vänner(?) och bekanta men också vunnit och kommit närmre andra och, som mulletant påminde mig, börjat skapa nya sammanhang att trivas i.

Är det normalt att vilja dricka alkohol? Det är norm i vårt samhälle att dricka alkohol då och då. Jag kan nog påstå att det är norm att kunna dricka, de flesta ser nog alkoholister som "onormala". Det är fortfarande norm att vara heterosexuell men det betyder inte att homosexuella är onormala. Jag tror att den person du pratade med inte kan skilja på ordet "norm" och "normalt".

Sedan jag slutade dricka alkohol så har jag funderat mycket på det här då jag märkt jag plötsligt blev den "onormala", hon som inte gillar att festa. Jag gillar ju visst en rolig fest, det är bara det att jag inte tycker det är så festligt alls med en massa fylla, varken att vara full själv eller att umgås med fulla personer.

Det som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan, människor är olika och kulturer ser också olika ut i olika delar av världen. Jag hoppas och eftersträvar att det som är normalt för mig är att göra det som jag mår bra av och skippa det som får mig att må dåligt. Inte är det lätt alla gånger men är jag ärlig mot den jag är innerst, innerst inne så kommer jag att gå rätt väg.

Du verkar ha kommit en bra bit på väg Grodan.

/Markatta

Och jag tycker det är bra att du tar din antabus, fortsätt med det så länge du behöver det. Som en försäkring medan du ställer om dej.