Senaste kommentarerna i forumet

ha varit jag....

Så roligt att det går bra, lycka till med löpningen. Belöningar eller firande behöver väl inte handla om nåt som ska genom munnen och strupen eller? Alkohol är ju i vårt fall verkligen ingen belöning utan leder bara till elände. Du får tänka till och belöna dej med nåt annat du önskar dej. 4 månader utan alkohol är en belöning i sej, för kropp och självkänsla.

...är min plan! Titta på mellon och njuta av kvällen. Dagen har varit lugn och kvällen blir likadan. Haft bra jobbmöten, bra förberedd inför morgondagen och har en trygg plan för kommande veckorna. Ser fram emot födelsedagen och blir rörd över att så många kommer långväga, planerar storkalas senare i höst, det är en kul grej, jag har inte firat födelsedag sen jag fyllde 30, då måste jag väl fylla 31 i år ;)

Ser också fram emot att fixa lite hemma och i oasen de timmarna jag får över efter jobbmötet i slutet av veckan.

Danmark är absolut en tänkbar vinnare i år men jag kan ju rösta på Sverige där jag finns :)

Ett litet ps
Utanför porten sitter en hårt nedsupen man, runt 60 skulle jag gissa. Han sitter på samma sten i samma hörn, dag ut och dag in. Han är alltid tyst, stilla, leende och alltid ensam. Vi fick ögonkontakt ett par gånger och jag började säga hej. Han sken upp som en sol. Nu hälsar han alltid och önskar mig en trevlig dag eller godnatt. Jag har inte sett att någon hälsar eller pratar med karln. Han sitter där bland alla människor och ingen ser honom, de som ser ser ner på honom och ingen bryr sig om hur han hamnat där. Tragiskt!

Kram på er

känns det lite som att du ska njuta lite av egentid och varva ner :-))) *Ta det lugnt*

Kanske kolla på Mellon om du har möjlighet till det så du kan avreagera dig på hur korkat folk röstar :-)) Själv röstar jag nog på Danmark :-) Och dreglar över Gina :-)))

Kram !!

...tack för dina kloka ord.

Jodå, han har mycket att ta igen och sortera. Jag tillhör ju dåtiden, den som blev så rörig för honom till sist att supa ihjäl sig hade varit en befrielse.

Jag förstår det tar tid, tid som jag inte måttar eller har några som helst krav på. Det får ta den tid det tar, allt har sin plats och sin tid. Helt ok för mig!

Jag är mycket kvinna men en rationell och i många lägen mer lik en man i mitt sätt. Tar beslut och ett ja är ett ja, nej ett nej!
Jag är allergisk mot tjafs och tjat! Däremot kan jag bli jobbigt långrandig i återberättande eller förklaringar. Inbyggt i mig pga yrket för undvika missförstånd. Det kan vara påfrestande, det vet jag och ursäktar mig ofta för.

Jag jämför inte mig med någon, jag har alltid varit udda och gått min väg utan armbågar eller tjuvnyp. Däremot har hans ex, barn och mamman sagt till mig att han påtalat avund inför dem. Något jag inte tagit på allvar eftersom det är naturligt för mig att vi är två om det som sker. Han blev tackad oerhört många gånger på en middag för en månad sen. Tackad för att han tar så väl hand om mig-jag orkar jobba som jag gör. Jag såg hur stolt och glad han blev för orden. De höll väl en vecka sen är jag inte vatten värd utan slasktratt igen! Begriper det inte!
Visst, jag har mina dykningar för orka. Kanske är det de dagarna han inte klarar förlika sig med. Mina grå och oputsade dygn...

Jag tar hand om mig men det gör så in i själens ont att det fina måste få oväntade smällar. Jag vill inte skydda mig, bereda mig på att de kommer, han är ju min make!

Hur går det för dig nu när det gått några dagar? Återgick du till planteringsplanerande eller vann vinsuget? Hoppas du kunde stå emot och är tillbaks där du var innan!!
Du har verkligen kämpat så hårt och bra och jag blir otroligt impad av dig!! Herregud, om du till och med "bosätter" dig i kolonialisten utan el och vatten för att komma i från frestelsen som finns hemma, så visar det verkligen på jäkla viljestyrka. Jag tror på dig! Verkligen! Du kommer greja det här!

För mig går det inte alls. Trots mitt "tappra" kämpande med att hålla fasaden uppe så inser jag att den troligen börjat rasa...rejält. Kan nog inte längre intala mig att ingen misstänker. Öppnar man dörren för sund, trevlig granne som vill låna lite grejer till kakbak och stinker (måste jag ju gjort) vin en måndagskväll så är det nog rätt glasklart. Skäms så jag vill sjunka genom jorden, säkert syntes det på mig också. Och sådana saker händer allt som oftast, så nu är det väl inte långt kvar tills jag blir känd i kvarteret som "hon i vita huset som verkade så trevlig, tänk att hon är alkis".
Jag är så jävla trött på detta! Vill helst bara dra i väg ensam (har ingen kolonilott dessvärre ;)), långt ifrån stan, människor, vin, slänga bilnycklarna i sjön så jag inte kan åka någonstans och bara låta bli/ej ha möjlighet att dricka. Men det funkar ju inte...måste lösa detta på annat sätt. Det värsta är att jag inte ens känner att jag vill tillräckligt mkt just nu. Jag borde vilja mer, spec nu när det börjar gå utför ordentligt. Men jag får väl tvinga mig själv helt enkelt, så här kan det inte fortsätta. Jag VILL INTE göra bort mig mer. Får helt enkelt börja med antabus på "riktigt". Inget "jag hoppar bara över i dag..." Utan verkligen ta tag i detta! Det måste bil en nykter sommar...

Kram på dig!

Länge sen jag var inne och skrev o läste. Allt funkar bra för mig och jag hoppas det går den rätta vägen för dig oxå, Pontus?

Nu har jag fyra månader utan gift, med ett lättare återfall för ca 5 veckor sen. Men det skiter jag i.
Springer Göteborgsvarvet på lördag och hoppas prestera bra där. Har inte tränat så mycket sista veckan så jag har massor av energi som behöver få utlopp. Där hade vi det där med prestation igen....

Har lite funderingar runt belöning om jag klarar mitt mål. Belöningen handlar inte om mjölk och broccoli. Det känns lite skrämmande och jag vet inte alls var jag står idagsläget. På söndag lär jag veta. Inget snack om att jag fortsätter min sköna vandring som förut, men jag måste få ordning på de farliga tankarna.

Att planera sina återfall har vi ju diskuterat förut, eller hur?
Funderade häromdan hur det går för Fenix, är du med där ute?

LP

...dina ord är så rätt och jag tycker mig ha tålamodet och insikten. Hur sjuk jag är är ju omöjligt bedöma men jag vet ju hur mitt liv sett ut fram till nu. Hur jag varit som människa under livet före maken.
Jag har inte försakat mitt liv men naturligtvis förändrat saker sen vi träffades, det är för mig naturligt. Att han var så djupt alkoholiserad förstod jag inte första åren. Jag hade kunnat gå om jag velat. Vi har inte levt på ett sätt som gör det komplicerat att gå, varken nu eller tidigare.

Jag förstår och accepterar att vi båda behöver läka på var sitt håll. Men ingenstans har jag kunnat läsa mig till, eller hört på möten eller från andra, att man medvetet ska frysa ut varandra, att det är läkprocessen, men jag kan ju ha missförstått. Jag respekterar och accepterar så huvudet sprängs! Det är inte på något sätt påtvingat eller nyss inlärt, det är så jag vuxit upp och sen medvetet levt efter. Alla har lika värde om de inte visar motsatsen mot mig och mina. Världen har även medborgare som inte menar väl eller vill gott, om de trampar på mig så väljer jag bort dem, den typen av människor som inte klickar med mig behöver nödvändigtvis inte vara dåliga människor, vi behöver inte gå på varandra bara.
Nu börjar jag tydligt tappa respekten för min egen make. Han trampar på mig, medvetet och kategoriskt. Så känns det! Jag överlever det men det gör jävligt ont! Djupt inne i själen, där han flyttade in för att stanna, det har varit min önskan och något jag fortfarande vet kan bli fantastiskt. Jag vet det, men känner mig som en idiot. En dåre som står kvar i regnet och fryser trots att solen skiner ett steg längre bort.

Jag finns nu i solskenet, pratar inte om det med maken. Jag har framgång på jobbet, inte heller det kan jag säga. Jag hyr en trivsam liten lägenhet, jag sa jag vet han kommer trivas här vid besök, det fick en lätt suck som reaktion.
När/om han kommer vet jag han kommer stormtrivas och njuta både ort och mina kollegor. Så är det, men när vi är ifrån varandra så ska jag straffas för jag har det bra, det fattar jag inte!
Att han inte är intresserad av sex med mig har jag erfarit. Tar inte fler initiativ efter alla suckar och irriterade kommentarer. Däremot finns porrsurfandet kvar bland hans dagliga rutiner. Visst, kravlöst kan kanske ha sin charm?!
Sex har han kanske som sitt sista "vapen" mot mig nu? Vad vet jag! Ännu har jag inte sökt mig utanför äktenskapet men ju längre vi kommer från varandra mentalt så är det väl bara en tidsfråga...

Kanske är vi för omaka för överhuvudtaget tänka på en framtid. Jag sa till honom senast vi hade flyt att jag mår så bra av vår kontakt. Han säger detsamma. Ändå blir det så här! Han skulle aldrig någonsin lyfta ett finger för säga förlåt, kan vi fortsätta där det var bra! Aldrig!
Bryter jag så kommer vi inte tillbaka till varandra.
Han hade jobb i sin hand och det rann från honom.
Han vill få bättre kontakt med sina barn. De står naturligtvis inte på kö vid hans dörr. Han har sträckt ut sin hand och de valde annat i helgen, för mig inte alls märkligt efter alla år. Maken blir som när han drack, tycker synd om sig och lägger skuld på andra!
Samma med oss, när det är ur kuggorna är jag alltid orsaken!
Det är så tröttsamt!
Som ni hör, distansen växer och det för inte något gott med sig i vårt fall.
Jag förväntar inga under men normal hyfs och respekt vore på sin plats!

Kram

..att han försöker komma ikapp sina egna känslor, och kanske...kanske bara kör sina mess på "tomgång".
Han kanske håller på och kämpar med sina inre tankar, och skapar bara lite luckor för egna funderingar.

Han kanske inte heller vet vad han vill med sitt liv just nu, och håller på och omstrukturerar i sitt huvud, vad vill jag, vart ska jag, hur och med vem???

Vi killar brukar ju alltid vilja kunna svara med ett konkret svar på allting, ja eller typ nej.
Men när vi inte själva vet vad vi ska svara kanske det slutar med någon sorts instängdhet,
jag är en sådan tyvärr, och det skapar en form av konfliktkänsla hos min fru i alla fall...

Jag tycker precis som Adde, koncentrera dina känslor runt dig själv i första hand,
bestäm dig i förväg hur mycket hans utspel ska få påverka ditt humör, hit men inte längre.
En bra försvarsmekanism som kan begränsa dina känslosvallningar, för din egna skull.

En annan viktig sak tror jag också att sluta jämföra med vad man har, eller rättare sagt hade,
var dag har något nytt att erbjuda, och man kan antingen tacka nej till det och i rädsla för vad man har, eller så tittar man nyfiket på vad varje ny morgon har att ge dig.

Alla förändringar är inte dåliga, men jag håller med dig, vi är rädda för dem, nästan alltid.

Men först och främst, du är viktigast..

/Berra

...ja, jag kommer ihåg hur det var för mig, det enda jag kan dela med mig av.

Mitt första år hade jag allt fokus på mig själv och mitt tiilfrisknande, det fanns inte plats för nån hustru, inte ens för sex. Vi pratade om, oftast, "lätta" saker, om vilka möten vi skulle fara på, hur det kändes att åka på såna ställen med en massa alkisar, rent allmänt om livet. Vi gick absolut i otakt första året, jag lite snabbare tack vare betydligt fler möten och snabbare tillfrisknande. Runt året var jag tvungen att säga åt min fru att det inte fungerade längre vi måste hitta tillbaka till varandra och inte gå om varandra. Jag var vid den tidpunkten inte alls övertygad om att vi skulle fortsätta vårt förhållande.
Vi hittade tillbaka och det höll i ytterligare ett antal år innan hon gick bananas och skilsmässan var ett faktum.

För en alkis är det otroligt viktigt att fokusera på sitt eget mående första året, det händer massor av grejer inom oss då. MEN....det förutsätter definitivt inte en otrevlig attityd till omvärlden ! Tillfrisknadet ska ju också lära oss att acceptera andra precis som de är och att vi har ett val även där hur vi ska möta våra medmänniskor. För vissa människor kommer aldrig personkemin att funka men fungerar inte kontakten med nära och kära är jag på fel spår.

Att våga ta emot kärlek ? Ja, hur funkar hans känsloliv såhär tidigt i nykterhetsprocessen ? Han går ju på piller som bedövar (där har jag lite info som jag inte vill skriva här) och har med all säkerhet inte kommit i närheten av ett fullödigt känsloliv än. Just den frågan ställde jag mig vid mitt årsskifte : Vad/hur/kan ??? Vad är kärlek ?? Jag hade ju supit bort allt sånt under så lång tid så det var ju att lära sig på nytt igen. Vad jag genast upptäckte var att jag älskade beröring från andra, kramar, nån som la en hand på min arm, en snabb tröstesmekning. Det fanns ett stort uppdämt behov av kroppskontakt hos mig och jag tyckte verkligen om den upptäckten. Jag som hållit alla på en armslängds avstånd kramar nu villigt alla som kommer i närheten :-)) Och tokgillar det !!

För mig var det så viktigt att inse att nu när alkoholen var borta så var jag tvungen att själv ta ansvar för mitt agerande, jag har ju bara mig själv att skylla på. Direkt efter behandlingen, ja, redan under den, var mitt gamla sätt att skylla på andra, som tex frugan, borta. Den insikten var rätt skön för helt plötsligt fick jag lite kontroll på vad som hände med mig och runt mig, allt pekade ju liksom på mig :-))

*Det viktigaste först* dvs du själv Sorgsen och ditt mående !

Kram ♥

...gråtit så där djupt på länge men er omtänksamhet rör mig till tårar, tack snälla ni, tack för ni finns, läser, ger respons.

Jo, Adde, jag lever ju egentligen redan så. Ett uttalat är kanske på sin plats nu. Jag är ändå mest borta kommande veckorna. Han har några flygresor hit, till ett land han gärna vill. Gissar han kommer eller så vänder han även det in i sin bitterhet. Fyller 50 här och runt 20 pers plus jobb kommer hit och firar.

Jag har börjat märka vad han pratar om på sina möten. De speglas i sättet mot mig. Igår handlade det om att vi inte har något gemensamt! Hur f-n kan det skapas gemenskap om han strävar mot det på alla sätt? Dessutom helt utan självinsikt? Jag lever dagligen med ytterligheter bland personligheter i jobbet, det gör ju livet extra intressant, att få möta oliksinnade genom direktkonfrontationer och med öppet sinne.
Känns som han går och väntar på något?
Känns som jag är ivägen, antingen för jag påminner honom om vad han ville va eller är det så enkelt som jag var inne på i början av min tråd här. Han valde inte mig, alkoholisten valde mig av olika anledningar....

Allt gör mig så ledsen. Finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna må bra tillsammans.
Är han rädd för det? Att må bra? Våga ta emot min kärlek?
Jag älskar ju honom just för hans goda och sämre sidor. Varför tar han bort allt???
Aldrig finns utrymme prata om varken det ena eller andra...

Tack för ni finns, mina underbara forumvänner. Önskar vi kunde sitta och småprata och se varandra...

Fick ett sms från Al-anonvännen i helgen. Tänk så mycket innehåll orden "hur mår du? hur går det?" får från vissa.
Morgonhälsningarna på arbetet har samma formulering men både frågan och svaret är mest artighet.

Idag är en ok dag, trots tårarna, men det är väldigt väldigt sorgligt att han, maken, som borde varit den som visste och därför borde bry sig lyser med sin frånvaro.
Jag saknar honom så....

tar inte du en paus i förhållandet så du får hämta andan ?
"...acceptera det jag inte kan förändra.....förändra det jag kan..."

Kramomdig !

- hittar inget att säga eller tillägga - skickar dig en varm kram! / mt

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

förklaringen till tystnaden är att forumet är stängt för nya användare OM de inte skriver till info@alkoholhjalpen.se och ber om att få vara med. Först var anledningen att forumet skulle byggas om och nu att det är pengabrist pga "omstrukturering" på FHI. Personligen tycker jag att det visar på sällsynt råhet mot alla de som behöver detta forum.

Men det är kanon att du "puttrar" på och skriver om hur det går för dig och förhoppningsvis är det fler här som kommer att stötta dig. Att bejaka och återupptäcka sina egna känslor är både befriande men även stundtals skrämmande. Men det blir bättre med tiden, jag själv hade nog inte tillgång till hela mitt känsloregister förrän efter över ett år in i nykterheten.

Men det funkar även om det känns jobbigt ibland !

Och iväll när jag somnar ska jag lägga min femte nyktra dag på huvudkudden. Arbetar både idag och ikväll så löftet kommer inte att bli alltför svårt att hålla. Dricker (än så länge) inte när jag arbetar. Tack Adde för din kommentar och för att du finns. Det är så tyst och stilla här på forumet att jag undrar om det har hänt något? Är det något jag borde veta? Är vi hackade? Förhoppningsvis beror tystnaden på att alla är alltför upptagna med sina nya vita liv och inte har tid att uppdatera sina trådar.

Nåväl, jag puttrar på. I början av den här tråden finns en länk till en kort föreläsning som jag tycker är mycket givande. Den handlar bland annat om betydelsen av att våga vara sårbar. Jag tänker att för att kunna vara sårbar måste jag ju först veta vad jag själv känner. När jag dricker förlorar jag helt kontakt med det och det enda som återstår nästa dag är ångest och skam.

Ha en underbar dag

Grodan

...är jag väldigt nära att lämna.
Märker att nedturerna gör mig mer illa än jag orkar bära.
Eller, distansen blir större för var dal och där är vi nu.
Saker blir inte som han önskar och det drar ner honom såklart.
Frågar jag hur han mår får jag svaret "som vanligt", vad han gör "inget särskilt", haft en bra dag "vanlig dag".
Han frågar aldrig hur jag har det, vad jag gör, hur det går på jobbet, han vet inte var jag bor just nu.
Jag har slutat berätta så samtalen blir korta och enkelriktade.
Vi har inte pratat på flera dygn och idag ringde jag och efter 3 min blev det tyst. Han säger kallt att det blir konstigt tyst och menade att vi har inget att prata om... Självklart! Intresset från hans sida är ju noll!!!!

Jag har ont i magen men det går inte ut över något eller någon annan. Jobbet funkar perfekt och familjen också. Kanske är han avundsjuk? Kanske bara en ovanligt komplicerad och sjuk, numer alkoholist utan alkohol i blodet. Beteendet är detsamma...otäckt inte veta vad som är sjukdom och person.
Men, jag lever vidare som innan, han hamnar längre och längre bort, helt av sig själv. Mot min vilja-därför magont just nu!

Han är fortfarande full av lögner och falskhet! Hur kan man orka visa så olika sidor beroende på var man är?

Snart åker jag hem över en natt. Kör nog alla mil till oasen för andas fri och oförorenad luft!

Kram på er

och jag känner med dig Flygcert. Försöker komma på smarta saker att skriva men jag tror det mesta har sagts, många gånger. Hade du varit en vän i min närhet så skulle jag åka hem till dig nu med chips, läsk och en massa filmer. Jag skulle sitta där med dig i soffan, pausa filmen om du ville prata, annars bara avverka film efter film tills du somnar. Jag skulle låta dig sova och hjälpa dig med barnen på morgonen.

Det där med att "det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset" är viktigt att komma ihåg. Det går inte att fatta vettiga beslut när man är mitt uppe i en ångestreaktion. När du känner så, så försök att bara fokusera på att andas, hitta något lugn. För att underlätta att andas med magen och inte med bröstet kan det hjälpa att ligga på mage. Lägg dig på mage och stäng munnen, andas genom näsan och känn efter så att du andas med magen, räkna andetagen upp till 10, börja sedan om.

Jag har känt som du, trodde aldrig det skulle bli bättre men det blev det.Ibland tar det jävligt lång tid men det kan faktiskt bli bättre, tro mig. När man tänker en tanke flera gånger så bildas det faktiska, fysiska spår i hjärnan. Det betyder att om du tänker en tanke som t.ex. "jag är värdelös" eller "det är lika bra att jag dör" upprepade gånger så kommer det bli lättare att hamna i sådana tankar igen. Det positiva är att det går att ändra på de här spåren genom att styra in sig på andra tankar, t.ex. att "det är jobbigt nu men det kommer att passera". Försök minnas någon gång som det varit jobbigt men det har blivit bättre, om än bara lite. Jag är säker på att du varit med om det många gånger.

Du kommer att klara det här. Fortsätt ta all hjälp du kan få bara.

Kramar

ok att låta kroppen få vila :-)) Och att äta riktig mat är en också en fördel !
En dag i taget !!

Idag är det min fjärde nyktra dag. Blev litet belöningssugen tidigare idag när jag tyckte att jag avslutat ett väl genomfört arbete. Det vanliga är då att jag brukar ge mig själv den belöningen och sedan kan det ta flera dagar upp till en vecka innan jag repat mig från min belöning. Sedan dröjer det inte länge förrän det är dags för nästa osv. Belönade mig med att köpa hem litet extra god mat.

Är trött idag eftersom jag sov för få timmar inatt. Trötthet är också en riskfaktor men jag har tagit min antabus så det blir inget med det. Just nu känner jag bara äckel när jag tänker på alkohol oh framförallt konsekvenserna av den ädla drycken. Tror jag ska tillåta mig att vara trött, inte göra något mer idag utan krypa upp i soffan ganska snart och sedan somna tidigt ikväll.

En pömsig Groda.

alla mail och sms så du kan visa upp vid en senare polisanmälan. Finns det hot i dem nu så ska du polisanmäla redan nu, han kommer bara att öka sitt sjuka beteende och risken att det slår över helt är stor.

Du ska vara väldigt rädd om dig och vårda dig och ditt mående.

Kram !!

Puls på 432 och knappt andningsbar... Ja, mail och sms och samtal fortsätter i strid ström. Jag ska nämligen straffas för att jag inte vill vara med honom. Ja, så sa han, rakt ut.
Alla tankar väller upp "det kan inte bara vara alkoholisten som gör detta", "är han galen", "varför var han så snäll förra veckan innan allt detta" osv osv, och jag försöker att stoppa mig och tänka "han har haft någon annan under tiden vi var tillsammans, han har utfört fysiskt och psykiskt våld mot mig - jag vill inte leva med honom"... och det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset.

Jag vill inte leva med honom för att allt han gjort mot mig har dödat min kärlek, oavsett vad han säger nu. Och ilskan kommer alltid tillbaka. Jag Måste Komma Ihåg Detta!!!

i vardagen efter långhelg med mycket program. Funderar mycket på att trappa ner mitt skrivande och mitt varande här på forumet. Livet i verkligheten - det som faktiskt är min verklighet - inrymmer så mycket nu och tiden vill inte räcka till. Skriver detta för att ingen ska behöva fundera om min aktivitet här blir lägre. Vi får se... jag har haft den intentionen tidigare men dras tillbaka. Forumet och "samvaron" här har betytt så mycket för mig. Det visar sig.

Till er alla som eventuellt läser - ta hand om dig och om det liv du äger! / mt

I och med att du blev medlemi april i fjol?
Du skall se att det kommer gå bra, ta en dag i taget och ha inte för stora krav i början.
Det är en kamp men det är bara du som kan göra jobbet.
Lycka till!
/A