Senaste kommentarerna i forumet

Jag satt och tänkte tidigare i sommar, på allt jag saknade. Allt jag ville göra som aldrig blev av pga drickande och dess biverkningar. Nu då jag är nykter andra dagen så försöker jag fokusera på dessa saker. Har syltat tomater från trädgården, ska gå surdegskurs och matlagningskurs i höst. Lycka till ni andra med aktiviteterna. Själv ska jag gå på lagom, med aktiviteter innan det är dags för frökatalogerna.

mvh

Kolonisten

Tack för att du ville läsa, 19september

Vad glad jag blir av att läsa din positiva story :)
Inspirerande för oss "nybörjare".

...och en kram till neggig Berra. Tack o lov att du ser något positivt i alla fall, att i alla fall helgerna är andningshål.

Ibland får man lov att bara bita ihop och strunta i alla de där typerna runt omkring. De finns väl på alla arbetsplatser mer eller mindre? Om man gnisslar tänder i sitt eget hörn riskerar man att få ont i magen - strunt i dem bara. Eller. Säg ifrån ordentligt till dem som inte lyssnar eller som du tycker beter sig. Antingen eller tror jag, annars slår det mest tillbaka på en själv.

Jag kan också rekommendera Mad Men. Första avsnitten blev jag arg när jag såg, för den otroligt förlegade kvinnosynen. Men, eftersom jag är förtjust i kläder o miljöer såg jag vidare - man har lagt ned mycket omsorg om att skapa tidstypiska miljöer och männens och kvinnornas kläder är fantastiska!! Så småningom kom jag att uppskatta den (kvinnorna har minsann sin egen syn på saker o ting som inte heller den känns så modern...) Serien känns som ett bra tidsdokument. Men visst, jisses vad de super!!

Trevlig helg!!

Hej Berra, vet inte om du sett serien Mad Men, annars att rekommendera till dig på lediga stunder. Handlar om en reklambyrå på 50- 60-talet i USA som mycket liknar din arbetsplats. Här finns alla typer, och alkoholen flödar dessutom. Men det är en härlig serie att fastna i och jag och min fru såg alla 4 säsonger under sommaren. Jag tror du får många avkopplande stunder i att känna igenom dina kollegor på kontoret, fast i en annan tid och land.
Gamla och nya boxar med tv-serier har blivit en bra grej för mig att ersätta alkoholen med på kvällar. Bättre en dvd-box än en Bib-box:-)
Gurra

..verkar vara mina dagar då jag kommer med inlägg i min egna tråd...

Torsdagen är den första dagen på veckan då det verkligen känns hoppfullt igen,
bara två sketna dagar kvar, sedan är det min åtråvärda helg tillbaka i sin närvaro...
Så jag skriver helst i medgång och direkt motgång, Söndagen är ju stora skälvardagen,
Torsdagen finns det åter hopp om livet igen...

Sitter här och försöker göra någon form av sammanställning om hur jag mår...
Tycker väl att livet i stort sett bara suger, det är piss helt enkelt...
Saknar stimulans på jobbet och ser bara problemen hos mina kollegor,
vet inte om jag är nojjig eller om jag har lyckats avslöja deras regi..

Men jag tycker att deras roller är så pass genomskinliga, genomskådbara...

Killen som alltid skämtar och försöker göra sig till lags, taskigt sjävförtroende..?

Kvinnosakskvinnan som alltid är så förbannat gravallvarlig, och petig...

Snubben som går runt och kurtiserar bland de yngsta kvinnorna, och totalnobbar att ens prata med de äldre kvinnsen, lite sugen på att berätta för hans särbo..

Killen som har tröttnat på allt vad det här med lönearbete innebär, han är nöjd nu och vill bara sikta på pensionen, han suckar och stönar mest..

Tjejen som går in i sina uppgifter med tre decimaler på allting, hon försvårar allting för sig och kan sitta med ett dokument i veckor, hon administrerar sig själv..

Grabben som vill vara småhövding, men saknar chefsämne, ingen lyssnar på honom och han vill inte erkänna sitt nederlag, utan smyger runt som om allt fungerar, skitfint!, typ..

Unkisen som inte verkar ha något eget privatliv, men försöker utge sig för att han har det,
han rullar nog mer dasspapper framför datorn än på muggen stackarn..!

Kvinnan precis som jag med vacklande psykisk ohälsa, som dragit på sig kontokortskulder och har aldrig ett öre kvar, försöker försörja och stödja sin familj i ständig motvind.

Snubben som bara komplicerar allting, gör det mer besvärligt och hatad av alla,
men ingen berättar det för honom, han tror att han är speciell..

Känner det som en parodi på hela arbetsklimatet, alla bevakar sina egna intressen,
och det är svårt att ens få igång någon vettigt "allmänt" samtalsämne..
Kallprata om vädret ger mig ingenting, jag behöver bättre utbyte av ett samtalsämne än så..

Å så lilla jag då, sitter här i min hörna och bara observerar hela tiden...
Har slutat le och slutat skratta på arbetstid, det har jag inte betalt för...

Jag har också gått in för arbetet med största profession, men tappar ständigt motivation
när man blir överkörd av någon som tycker någonting bättre, varför lyssnar de då ens?
Jag öppnar bara foderluckan när någon frågar något, annars kan den fortsätta vara stängd.
Jag sköter mitt, och uppskattar om de andra överhuvudtaget inte brydde sig om vad jag gör.

Jag tänker på vad den gamla kärringen sade på TV'n för några år sedan....
..har man inget snällt att säga, så behöver man inget säga alls.."
Tänk om de kunde anamma det här också, och inte låta ringmuskeln i röven vara den som styr munnens rörelser, utan låta hjärnans impulser gå via hjärtat innan de kommer till munnen..

Eller så är jag bara neggig till allt...

Men idag är det Torsdag knappt 1/3 kvar av arbetsveckan, och man kan börja vädra morgonluften från helgen, då får jag vara med dem jag älskar, och jag en möjlighet också att välja bort mindre lämpade vänner, såsom alkoholen t.ex...

Tänk vilken förändring, förut hatade jag helgerna också, de var bara nersölade av bakfylleångest.
Men inte nu, och det är ju en förändring till det bättre, eller hur?

/Berra

- ibland är det ensamt i bemärkelsen tomt på kommentarer här... Hela forumet lever sitt eget liv också - med alla våra livsresor inneslutna i helheten. Det är olika stämningar och fokus på olika saker och helt säkert upplever vi läsare att på vårt eget sätt.
Jag har periodvis skrivit mycket i olika trådar. Just nu har jag varit helt fokuserad på mitt eget.
Hoppas ni orkar stanna kvar fast det känns "tyst" ibland. Forumet har mycket att ge! Lycka till / mt

Jag äter betydligt mer nu än när jag var aktiv. Och vi äter nästan bara bra mat. Inget halvfabrikat eller skräp. Det är också en viktig del i välmående och i förlängningen leva nykter. Får jag inte bra mat mår jag inte bra och då.... ja ni fattar.

Tack Stigsdotter för ditt intressanta inlägg.
TP och jag har haft det lite ensamt på sista tiden....
Idag har jag inte tid att fortsätta med mina filosofiska funderingar
- jag ska åka till landet med min dotter och hennes familj - det ska bli jätteskönt!
Fördelen är dessutom att där tänker jag inte ens tanken "dricka".
Jag är tillbaka om en vecka med ny energi (hoppas jag)
Hoppas ni alla har det bra under tiden och får en skön weekend.

Kramar Lg

....är det JÄTTEmycket av i alkohol. Själv har jag gått ned 4 kg på ganska kort tid och det skulle kunna bero på att jag dragit ned på mängden dricka i veckorna (fast jag äter ju mindre förstås nu, blir mätt fortare). Har du märkt någon skillnad på aptiten?

Fina vänner är guld värt, har man det kan man nästan stå ut lite med aningen otrivsel på jobbet.

och i så målande ord, ny jord, börja blomma igen, poet minsann...
Tack för att du gjorde min morgon pianomannen...

/Berra

Inte bara överlever som det heter.

Livet rullar på och att vara nykter har blivit lite av en vana för mig. Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Jag får ofta höra att jag ser så välmående och pigg ut. Och det är nog sant, även om det kan vara svårt att se själv. Jag själv tycker bara att jag ser trött ut, men det kan bero på att jag nästan bara ser mig i spegeln på morgonen.
Jag har rasat i vikt. Vid ett läkarbesök innan sommaren har jag för mig att jag vägde 84kg. Nu väger jag 76. Inte undra på att alla byxor är stora. Även dom jag köpte för några veckor sedan. Och ett skärp i läder töjer sig inte så mycket på några veckor heller. Måste göra fler hål. Hoppas det bara beror på att jag inte häller i mig en massa kalorier, så att det inte är nått annat fel.

Så vad är nästa steg nu då? Det är oerhört motigt att jobba. Jag kan inte hitta någon som helst inspiration och jag brinner inte för mitt yrke. Eller jo, på ett sätt gör jag det, men på ett annat sätt inte. Jag vill nog göra det jag gör ett tag till, men kanske inte på samma arbetsplats som jag är på nu. Jag skulle behöva ny jord runt rötterna om ni förstår vad jag menar. Då kanske jag kan blomma igen.

Och såklart längtar jag hem till storstan, men det är nog inte dags ännu. Jag har mina finaste vänner här och det får jag inte glömma bort. Dom är viktiga för att jag ska må bra. Närapå en förutsättning för mig.
Dags att ta tag i denna dagen.

Jag orkade :)
Kram!

...vi är säkert flera som smyger här och läser utan att lämna spår efter sig :-) ibland känns det bra att bara insupa positiva känslor från det andra skriver, som dina glada rader här ovan.

Bra att din dotter sätter gränser, en mormor ska lukta bullar och annat gott, inte av alkohol. Och de små känner så väl även om de inte vet vad det är, de är som hundar och katter de tycker inte om druckna människor.

Visst är det härligt med pigga morgnar med blåa himlar?! Och visst är det härligt att vi kan lägga märke till det istället för att tycka dagen-efter-synd om oss själva!

Själv dricker jag fortfarande men försöker att inte bälga i mig mängder när det väl sker. ATt ifrågasätta sig själv är bra tror jag. Det är en process.

Du skriver att vi nog tror oss veta anledningen till att vi är här. Jag vet inte riktigt. Livet är fullt av upp- och nedgångar, varför klarar vissa av oss inte av att hantera livet utan bedövning? Varför lurar vissa av oss sig själva så länge? Vi tror att vi har kontrollen men i själva verket har vi tappat den för länge sedan.

Arv är ju en anledning. Själv har jag ett sådant arv. Forskning visar väl att vissa av oss får med oss detta som gör att vi löper större risk att trilla dit. Fast å andra sidan. Vi som har sett våra fäder berusade och till och med i mångt och mycket redan i unga år förstått DERAS problematik ÄNDÅ trillar dit själva trots att vi kanske snarare borde bli avskräckta?

Nu vart det bluddrigt här i din tråd, sorry :-)

...ganska OK då idag. Får jobba hur länge jag vill idag. Det har hänt att jag har jobbat länge, druckit här på jobbet, suttit så länge och blivit så packad så jag måst ta en taxi hem. Kom in och drällde rätt ned i sängen nästan utan att säga hej till han därhemma.

Vilken tur att jag såg mig själv i den situationen nu för just när jag skrev att jag får jobba länge idag så kom jag att tänka på det där skåpet med dricka som finns här på jobbet, kvar efter nån tillställning vi haft. Jo visst serni, här finns ett skåp med öl och öppnade Bib:ar som man kan roa sig med om man ser till att jobba lite längre.

Men det ska jag inte göra idag. Nope. Jag ska jobba duktigt och sedan åka hem i rimlig tid så jag hinner snosa på mina underbara ungar.

Förresten vilken rolig väninna jag har: med henne kan jag prata om detta med alkoholen och hon föreslog "kan du testa några vita månader och se hur det går?". Roligt vad? Om jag kunde det så hade jag (väl?) inte haft problem. Faast jag läser ju om folk som håller upp länge och sedan börjar igen. Min vän är en stark människa, för flera år sedan insåg hon att hon är en sådan som inte kan hantera alkohol. Så hon slutade dricka. Det skulle jag gjort då med, men det tog längre tid för mig att erkänna att jag också är en sådan människa.

Vad tror ni, är det bra att hålla fast vid sina "skäms-bilder" i avskräckande syfte? Inte för att racka ned på mig själv menar jag, utan snarare för att påminna om varför jag bör välja den alkoholfria vägen? En sådan bild är ju när jag fyllnar till på jobbet och får ta taxi hem. En annan är av ett tonårigt jag som försöker torka upp... nä usch, den bilden var alldeles för hemsk.

Hoppsan det blev lite bluddrigt det här. Tack till dig som orkade kämpa dig ända hit :-)

...efter en jobbig helg där jag vrålat åt allt och alla, känt mig mycket obalanserad och ilsk. Idag unnade jag mig en hemma dag - ibland känner jag att jag bara måste få vara ifred med mig själv och bara vara. Såklart dumt att "jobbskolka" men jag hade inte varit till någon nytta idag i alla fall. Nu känner jag mig harmonisk.

Har inte druckit på två dagar. Jippi vad duktigt tänkte jag vid middagstid idag, då kan du gå och ta en klunk av något. Nä varför det kom nästa tanke sen... och, jag gjorde det inte. Resonerade med mig själv, vad skulle bli bättre om du drack något nu? Ingenting egentligen blev svaret. Jag och barnen var nöjda och glada, maten blev god. Det enda ett glas skulle leda till var att jag blev ännu tröttare - alltså, skål, nejtack!

Ska gå och lägga mig med en bok nu, godnatt alla kämpar!

Det rimliga är att DU min vän sätter gränserna redan nu.
Det är du som bestämmer hur långt du är villig att "ställa upp" och hjälpa ditt ex.

Elakt sagt så har han själv satt sig i sin egna situation, och då behöver han rådda upp efter sig.
Får man för mycket hjälp så blir inte "straffet" lika kännbart...
Det finns ju en mening med att förlora körkortet, inte bara skydda allmänheten från fyllkörningen.

Att sätta sina egna gränser är viktigt, jätteviktigt...
Har en grannfru som skiljde sig och hur hon sedan försökte "bemästra" pappans vårdnad på distans,
så hon höll på att kräkas av oro...
Hennes oro eskalerade så enormt att hon till slut inte vågade lämna ifrån sig barnen....

Vi andra grannar försökte intala henne att pappan har också rätten till vårdnaden, och
han gör precis som han vill när han har vårdnaden, han har halva beslutsrätten...
Och den kunde hon inte påverka, alls...

Om hon misstänkte att barnen for illa så skulle hon kontakta soc, och de kunde då göra en utredning men hon kunde det inte, för hon fick inte lägga sig i hans liv längre..
Å andra sidan skulle hon ju snabbt märka på barnen om de inte ville åka till sin pappa...

Så att våga släppa vårdnadsrollen när hon inte hade barnen var skitsvårt, för henne...
Hon kunde bara göra det så bra som hon kunde när de väl var hemma hos henne..

För din egna skull, hjälp bara om du får hjälp tillbaka, ett ömsesidigt utbyte...
Hyllor mot middag, skjuss mot strykning osv, handling mot soppapengar...osv
Förhandlingsläget är helt på din sida, hämtning ombesörjes av den som ska framledes ha barnen..

Och du involverar dig precis så mycket som du vill i hans liv,
om ungarna blir sjuka när han har dem....???
Ja är det allvarligt får han väl ordna det med taxi, det är hans problem just då...

Ditt liv är ditt liv, och du bestämmer själv hur mycket du ska "låna ut det" till andra..
Det finns snällhet, och så finns det dum-snällhet, det andra sårar mer än det första...

Den första som ska ha respekt, det är jag själv, annars är det svårt att kunna ge andra den...

/Berra

Vad ingår i en rimlig relation till "Pappan till mina barn" - som just blivit av med körkort?
- Att komma med sonens cykel?... - ja
- Att komma för att hjälpa till med ansökan om bostadsbidrag?... - tja, i utbyte mot att han skruvar upp hyllor på väggarna i nya lägenheten.
- Att vara tillgänglig på telefon hela dygnet?... - njaa, tänk om något händer barnen...
- Att prata i telefon 5 - 7 gånger per dag?.. - nej, men varför svarar jag
- Att handla mjölk och potatis?... jag vet inte, orkar inte, hur ska han komma till affären..

tröttnat på att följa dina veckor! Vi lever alla här i en livslång relation till alkohol, - nykterheten är en färskvara som Adde brukar skriva. Och all kämpar på i sin verklighet, vardag som helg. Dina söndagskrönikor hör numera till min måndagsmorgon och jag skulle sakna dem och fundera mycket om de bara uteblev... Tänkte igår, när jag läste i en annan tråd, att det här handlar lika mycket om livet som om alkoholen. Vi har kommit hit på grund av alkoholen men det går ju inte att skära ut den ur livet... alkoholen och alkoholens konsekvenser och spår är invävda i oss själva, fysiskt och psykiskt, i våra nära relationer och sociala sammanhang. Och, som du skrev till mig tidigare, här i anonymiteten delar vi med oss mera naket än kanske nån annanstans... Du är en levnadskonstnär som har betydelse för andra och andras liv. Hoppas måndagen är god mot dig! / mt

Det du precis har beskrivit kunde varit mina ord! Förutom det faktum att jag inte har någon fru. Hade kanske haft kvar henne om det inte va just det här med helgdrickandet och framför allt när det varit riktig fest..alltså när vi umgåts med andra. Jag är till 95% alltid skötsam och trevlig när jag dricker. Men det är just de där 5% som förstört så mycket för mig i mitt liv.

Alla här inne har olika situationer med sitt drickande. Men jag tror att om man själv reflekterar över sin egen konsumtion så har man någon form av beroende. Men vill också säga att det är jävligt sunt och mycket vunnit när man själv inser att man har problem och söker sig hit eller efter någon annan hjälp!

Det sitter otroligt långt in i mig att jag ens kan skriva att jag är (helg)alkolist. Ännu längre till att jag ska säga det högt! För i mina ögon och många andras så är/var de som är alkolister grabbarna o tjejerna som sitter på bänken. Inte JAG!..en vanlig "Svensson" med bra jobb o fina barn etc.. Jag har inte varit aktiv här inne på ett tag, men kände att jag behövde det här stödet, puschningen och alla varma kloka människor som finns på detta forum!

Häng gärna med på vår resa här inne. Är skönt att kunna vara helt öppen och kunna skriva om allt och få respons på det.

Mvh TP :-)

..som jag brukar på Söndagar, tid för återkoppling..
Vem vet..?, ni kanske har tröttnat på detta kluttrandet på forumet...?

Allt mindre om hur alkoholen spelar någon sorts roll i mitt liv, och jag börjar få återtaget...
Återtaget till vad, kan man tänka, ett liv som suger?

Njaäh, inte helt, men ett uppvaknande är väl alltid svårt, och ibland smärtsamt också...
Jag lever utan alkoholen, men ändå med den, paralellt på något vis...
Och mina inputs till att vilja använda den finns nog kvar, trots allt...

Jag är en känslomänniska har jag upptäckt, använde den för att dämpa eller utveckla mina känslor...
Vilket gör att jag befinner mig i något sorts mellanting, varken det ena eller det andra.
Och känner mig hämmad, får inte ut allt det där som finns inom mig..
Vill kunna gråta, skrika, sjunga, skratta, och få ta del av den livskaka som tillhör mig...
..men kan inte...

Låter musiken just nu få ge mig lite mental stimuli, drömma mig bort...

Och ni kanske undrar vad jag lyssnar på just nu, om och om igen den senaste timmen...?

http://youtu.be/IU0OkKWpw1A

Läs inlägget från början igen, känns det annorlundare när du hör musiken i bakgrunden då?

Är jag en levnadskonstnär?, eller bara nära på konstig?
Har fortfarande ett behov att fly (away) verkligheten, men på mitt sätt...

Berra, och ja..jag räds morgondagen..

om jag hör hemma här på forumet, mina problem verkar lite löjliga,när jag läser vad ni har gått igenom.Hur som helst är jag nog en helg alkis dricker varje fredag o lördag dock aldrig mitt i veckorna.fredagar brukar det bli lit vin o öl till frdagsmyset,frugan tar bara ett glas eller två, men jag måste ha mer o fortsätter drickandet till sängdags,jag är inte kanonfull men dock berusad.
Vaknar sen nästa morgon o är väl inte så där himla bakis men mår inte så bra som när jag inte druckit kvällen innan. På lördagen brukar jag försöka att börja drickandet så sent som möjligt på eftermiddagen för när jag väl börjat så kan jag inte sluta, sen dricker jag hela kvällen o blir full.Jag klarar dock att sköta mej o det syns nog inte så himla mycket på mej.
På söndagen sen är det slut på det roliga o jag återgår till ett liv utan alkohol till nästa fredag då allt upprepar sej igen.
dock tar det minst två dar tills jag känner mej återställd o detta suger mycket energi.
Detta är mitt drickande hemma, det är ju ialla fall ganska kotrollerat, är det fest brukar det bli värre. Går alltid dit med förestsen att inte dricka så mycket men efter några glas vin är det glömt, o då finns inget stopp, och det slutar oftast med att jag blir rejält full, med minnesluckor o ångest dan därpå, jag tar dock ingen återställare utan lider o kämpar mej igenom bakfyllan.
Känner nu att jag nått en punkt där jag mår allt sämre av drickandet, o kanske ska försöka sluta,. samtidigt som jag tycker om att dricka för på fredan är ju bakfyllan glömd.Frugan tycker förstås att jag dricker för mycket, men hon klarar ju av att dricka o tycker det är gott med lite vin till maten.
Tacksm för lite synpunkter vad ni tror om mitt drickande,jag är väl i nåt gränsland, eller...
Har druckit så här i många många år även om jag förr inte alltid drack på fredagar

Jag lyckades krångla till det som ni kanske förstår!!!

Jag blir så glad när du skriver så positivt!!

Jag är dessutom övertygad om att du är en underbar pappa!

Själv har jag en vuxen dotter som först på senare år behövt uppleva mitt beroende.
(Det har tagit lång tid för mig att från sällskapsdrickande komma dit jag är idag)
Hon har nu bestämt att jag inte får dricka när jag ska umgås med mina barnbarn.
Det är en bra regel för då är jag ju tvungen att skärpa mig!
Jag tror att vi alla egentligen tror oss veta anledningen till varför vi befinner oss där vi nu är.
Men vore det så enkelt så kanske det inte skulle vara så kompliserat?!!

Nu har jag svamlat färdigt!!

Kram /Lg

Jag blir så glad när du skriver så positivt! Jag är dessutom säker på att du är en helt underbar pappa!!Själv har jag en vuxen dotter som först nu börjat lida av mitt drickande. (Det tog många år innan mitt sällskapsdrickande utvecklades till ett beroende) Nu accepterar hon däremot inte att jag dricker när jag ska umgås med barnbarnen. Det är ju bra, för då är jag tvungen att skärpa mig! Ja, alla har vi vår bakgrund och olika anledningar till varför vi är där vi är idag. Jag tror nog att många av oss känner till när och varför det gick snett.