Senaste kommentarerna i forumet

Det är bra att de börjat saluföra alkoholfritt, jag tycker att det är vanligare inne i stan också nu att de ofta skriver på menyn att alkoholfritt alternativ finns. På "våran" kvarterskrog är vi två som abonnerar på Spendrups alkoholfria öl. Den är riktigt god , men jag tar gärna en cola med citron :-)

Trevligt att höra att festivalen var bra.Det är en viss känsla med festival och live .

Härligt att du "hittat" simningen igen. Idag har jag min 4 :e dag sedan jag valt att ta en dag i taget, känner mig utsövd och idag ska jag vara nykter. Det har gått förvånansvärt bra, och jag sover bättre och känner mig lugnare än på länge. Jag har inte druckit varje dag, men jag har svårt att inse när jag ska sluta, så ångest och minnesluckor, svikna löften har följt med som ett brev på posten. Men eftersom jag flytt ifrån mig själv hela livet så känns det bra att jag idag iaf inte längre flyr. Jag vill vara med i livet, och inte förspilla bort det på flykt. Tack igen för att ni delar med er av era erfarenheter.

Det där med Norrlands Gulds Alkoholfria. Vi var på Way out west i Göteborg i somras, och Norrland Guld vad stor sponsor och tillika öl-leverantör för festivalen. På alla loggor, banderoller och reklam som Norrlands Hade så stod det under "alkoholfri"

Kanske sålde dom inte så mycket alkoholfritt, inte vet jag. Men det var ett bra drag av dom tycker jag. Och fylla såg vi inte mycket av heller. En riktigt bra fesival på alla sätt och vis.

Gommoron! Jag kommer just från simhallen där jag simmat 800 meter! Så glad att jag återupptagit det, vatten är mitt rätta element. Det är viktigt att skaffa nya(nygamla) goda vanor när man slutar dricka för då har man mindre lust att förstöra det goda man uppnått. Varför har jag inte simmat på söndagmornar på flera år? Tja gissa det, har inte varit i körbart skick. Lycka till alla!

Jo biran smakade...öl!
Kraven har väl sänkts sedan jag var en van öldrickare, bryr mig inte lika mycket om malt & humlesmaken längre, det ska vara gott helt enkelt.
Och en annan sak, den måste inte ha en viss karaktär så att man kan bälja i sig den hela kvällen , litervis...

Ikväll var vi ute med ett annat par, hamnade efter underhållningen på en jättefin och "innebar" till ett fint hotell.
Jag drack en GT minus G, och jag var den enda som tappade glaset i marmorgolvet, jag som var nykter och bilförare för kvällen...
Är infe det typiskt så säg, sorlet avklingade när glaset gick i kras och isbitarna åkte kana på golvet, folk tittade på mig!
Jag ville just då bara ställa mig upp och skrika högt, .." och jag som är så j*vla nykter också", livet är inte rättvist helt enkelt.

När vi någon timme senare kliver in på restaurangen och ska käka så gör jag en fadäs redan i garderoben, snubblar runt på ett helt plant golv!!!
Hänger inte en tanke att mina fina lågskor är jätteklistriga av tonicen under fotsulan, jag skulle kunna klättra på väggarna..
Snubben i baren ger mig "the look" och tänkte nog att nu kommer det nog en sån där jobbigt full jävel igen!!!
Jag kan bara ge honom ett minspel om att så är inte fallet för mig ikväll, men han kan ju tro vad han vill, jag är ju redan dömd!

Nu sitter jag hemma i soffan, och hostan har blivit mycket värre, ni vet när det smakar metalliskt i munnen efter en hostattack,
och mellangärdet gör så ont att man nästan inte vågar andas längre...
Men jag vet ju att det går över om några dagar, det gör ju inte ett beronde, inte av sig självt i alla fall...

Så på ett sätt är jag i alla fall lyckligt lottad, jag kan ju faktiskt se en förändring på mitt leverne, utan att göra ett aktivt val...

Jag ser så mycket tokigheter som kommer med alkoholförtäringen och allt är inte roligt, långt ifrån...
Skönt att veta att jag inte har en del i det, jag sitter på ett avtagande och det bekommer mig inte ett dugg...

Jag sitter på avbytarbänken och jag vet att jag inte kommer med in i matchen igen innan den tar slut, så jag kan sitta och vädra dojjorna utan att stressen med att behöva gå in igen, lugnt kan jag se de andra spela på sina positioner, min insats är över och jag bryr mig inte längre över vilka som vinner, jag har gjort mitt och det är "game over" för Berra...

Men i det verkliga livet så kan man ju undra om den riktiga matchen inte spelas utanför planen, då finns inga givna regler eller domare, inga spelplaner osv...
Livet är fruktansvärt svårt att förstå sig på, och jag upptäcker nya saker varje dag, men en sak är viktigaste av allt...
Glöm aldrig bort sig själv och förringa intet, en liten pusselbit kan verka vara försumbar, men jätteviktig om det bara är den som saknas i ett helt pussel.
Och mina fickor är fulla av pusselbitar från olika pussel, och jag är omedveten om att varje pusselbit...är en bit av mig själv....

Ingenting blir färdig om det inte finns en bit av mig själv med i det hela, jag är huvudrollsinnehavaren i min egna livsroll...

/Berra

Ha ha! Tänk att du alltid har fått mig glad med dina inlägg, när jag mådde så dåligt
för 2 år sen så var dina inlägg så positiva för mig! De är som man sitter mitt emot
o pratar med dig för du skriver på ett så härligt sätt! Är säker på att många funnit
glädje i dina inlägg o känt sig glad i allt elände! Sen den där fredagkvällen var jag
faktiskt inloggad men fick registra om mig som ny, kanske de ansåg mig frisk nu??? hi hi.

Vet du att ett av de bästa ting som hänt i mitt liv var när vi fick umgås med pappa
på sjukhuset, låter hemskt men sant! Han var som min riktiga pappa var när han var
nykter eftersom han var periodare när jag var barn! De där pliriga i ögonen o alla
hans roliga historier under kaffestunderna, t o m när han dött o de bäddat ner han
som en ängel tog syrran o jag med oss kaffe o bullar o satt där o fikade i 1 tim
och pratade minnen o berättade saker för honom! Vi behövde de för att kunna få befria
oss från bilden av en nersupen, skitig, arrogant gubbe! Idag åker vi till pappas o
brors minneslund 1 g/mån o gör fint o pratar med dem lite! Pappa låg 4 v i sin lägen
het utan o kunna röra sig innan en granne larmade o har han dött då känns de som vi
aldrig fick komma till avslut! Enda jag kan önska ibland är att han fått vara med
oss som riktig pappa, för att han höll av oss bekräftades under sjukhustiden!

Syrran o jag städade ur hans lägenhet o mycke har jag sett men de var helt otroligt!
Burkar o flaskor över hela lägenhet, brännmärken överallt, avföring o urin på olika
ställen, cigarettfimpar, mediciner m m. Denna bild skrämmer mig o gör de lättare
att avstå alkohol, för fy fasen för sån misär, ingen människa ska bo på de viset!

Hur var Norrlands alkoholfri då? köpte Singha alkoholfri öl från början av min nyktra
karriär o de smakade OK! Ingen kan nånsin märka skillnad, ser precis likadana ut.

Hoppas du blir piggare i förkylningen snart, var hostig o snuvig i 5 v till slut fick
jag pencillin så nu är de fart på gumman igen! åtminstone halvfart, ha ha!

Sköt om Dig o Krya på Dig! Stora kramen *Life goes on*

När man är mitt i kaoset tror man att man aldrig kommer att glömma dessa datum... men det bleknar mer & mer för varje dag som går.
För mej är det snart 4 år sen som jag tog barnen (början på nov)& flyttade till min mamma under 2 månader.... resan därifrån var krokig under en längre tid... Nu är det mestadels lugnt även om det dyker upp saker mellan varven.
Blir glad över att du mår så bra i dej själv & har fått ett inre lugn...
Kram

Det är många cirklar som sluts nu. För det har gått ett år sedan vi mådde som sämst, jag och maken. Faktum är att jag inte har koll på datumen när saker och ting hände (det är lite ovanligt när det gäller mig, jag minns en massa "onödiga" födelsedagar och sånt), men jag vet att det var så här års... och därför upprepas också saker nu som hände då.

Som till exempel att jag nu är bortrest för ett uppdrag jag har i mitt företag. Förra året var jag här alldeles innan första advent, och då åkte jag hit samtididgt som maken åkte till behandlingshemmet. Jag var helt utmattad efter att ha gått igenom faserna "psykakuten-ingen hjälp-ultimatum-drickande-flytta hem till vänner-få besked om behandlingshem-flyttat hem igen under ett par dagar" och resan innebar mycket tid till eftertanke och bearbetning.

Och idag har jag åkt samma väg igen (8 timmar med tåg och bussar!), jag bor på samma hotell (men i ett annat rum, det kanske är lika bra det) och jag kan därför inte låta bli att göra en massa jämförelser...

Men, vet ni - det jag kommer fram till gör mig så lycklig. Jag mår så otroligt mycket bättre den här gången, och jag känner mig så tacksam över att min Pianoman fortfarande är en del av mitt liv. Den känslan är starkare än alla minnen av allt det jobbiga. Är det kanske därför som jag inte minns alla de jobbiga datumen, tro...?

Kram, alla!
/H.

att du föreslås att sluta för att andra har problem med att du är nykter. Tyvärr är jag inte förvånad, det är alltid lättare att flytta på en person än att jobba med attityder hos många. Tyvärr blir jag också bekräftad i det jag redan egentligen vet, det har ett värde att bevara sin anonymitet, åtminstone den som inte är känd som alkoholist. Jag hör ju hur det talas i mina arbetskretsar om dem som har alkoholproblem - i en bransch som uttryckligen ska präglas av värden som humanism och respekt. Det ska väl din också?:) Hoppas din chef nånstans inser att h*n fokuserar på fel problem.
Men viktigast av allt är att du mår bra, att du och ni funnit vägen till ett gott liv. Klokt att inte byta för bytandets skull, du kan ju ditt jobb och har fåt det betygat dessutom:)
Trevlig fredagskväll och god helg! / mt

I veckan som gick frågade min chef mig: "Tror du inte det är bäst om du söker en annan tjänst?"

...........

Jo, det kanske det är. Jag har själv tänkt dom tankarna. Men att höra det från chefen sådär appropå en onsdagsförmiddag var inte så kul.
Jag förstår hans tanke. Han vill inte att jag ska knäckas av att andra har problem med att jag är nykter alkoholist och att får jobba i motvind. För så är det faktiskt, just nu är det inte jag som har problem med alkoholismen. Det är andra som har, uppenbarligen. Men jag fick höra att jag är en duktig musiker och att han önskar att jag fick ny inspiration. Så anledningen är inte att jag inte sköter mitt jobb. Bara mitt välmående.

Så frågan är: ska jag söka mig vidare och under tiden bara göra det jag absolut måste eller ska jag köra på och göra massor av kul under tiden? Oavsett vilket så kommer jag nog inte stanna kvar särskilt länge ändå. Men rätt jobb måste dyka upp. Jag byter inte för bytandets skull.
Och arbetsgivaren har ändå kostat på mig många många tusenlappar för behandlingen. Konstigt då att dom inte vill jobba för att medarbetaren ska komma tillbaka till en bra miljö, utan går på den enkla linjen och be mig söka mig vidare.

Annars rullar livet på bra. Jag varken vill eller behöver dricka. Jag är nöjd med andra njutningar i livet. Jag gläds åt småsaker och gräver inte ner mig särskilt mycket för motgångar. Jag vill absolut inte förtränga eller förneka det som varit. Men jag har börjat lära mig att leva med det.
För ett år sedan mådde jag som sämst. Nu vilar lugnet i mig och jag mår bättre än på flera år!

För de svenska bryggerierna...
Ikväll fann jag Norrlands Guld som alkoholfri !!!

Tänk att de vågar satsa på en minoritetskundkrets, all heder till dem, hoppas att den håller i framtiden också, och att folk verkligen köper den.

Smaken då?
Min första reaktion vid spisen var, tänk vad gott det är med öl!!
Jag sade det högt till frugan som gladdes med mig, det känns skönt att det finns en burk, och med en front som ser ut precis som en "vanlig" öl...
Ingen hyssjande här längre, det enda som syns är en liten text under sigillet med "alkoholfri"
Inga problem att släpa med dem till festen, de andra kommer knappast att märka skillnaden, de är redan så diffusa i blicken...

Okey, jag har inte druckigt "riktigt"öl på snart tre år, men den duger gott åt mig, och jag har heller inte haft en "riktig" fylla heller, ingen "riktigt" bakfylla och ingen riktig ångest, det är saker jag kan leva gott förutan och jag lever ett betydligt bättre liv..

Idag är jag förkyld och det blir bara värre med tiden, men det är "naturligt" och ökar ens immunförsvar mot nya bacelusker, det gör ingen fylla...
Möjligen ökar den kroppens tröskel till berusning och man häller i sig mera alkohol med tiden, en förkroppsligad miljöförstöring...

Host host, dricker bira och mår kasst, men skönt att veta att det inte är innehållet i burken som förvärrar det i alla fall...

Skönt att veta att jag har kontrollen, önskar bara att jag hade fjärr-kontrollen till TV'n också, frugan har plågat mig hela kvällen med Idol,
Men vad gör man inte för att hålla frugan sällis en myskväll...

Mors! Berra

skicka en kram till dig, att läsa det du skriver gör så ont, och du kommer att klara dig. Idag är en ny dag och även om ångesten och självkänslan är i botten så är du inte usel och patetisk. Det är din känsla och jag hoppas du ska veta att du är underbar, och värdefull. Alla kan vi behöva hjälp här i livet, ibland orkar man inte själv. Man ramlar tillbaka till självdestruktivitet, fråga mig inte hur eller varför vi utsätter oss för det. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Så Stigsdotter, häng med här och ge inte upp. / Kram Vildvuxna rosor

Jag delar din oro för alkoholrealterade sjukdomar. Jag läste en artikel i SvD om en kvinna som drabbats av skrumplever pga (ganska) måttlig med långvarig alkoholkonsumtion. Jag har hittils inte på allvar sett denna sjukdom som en risk men artikeln gjorde intryck på mig och jag tar nu en vit period.

Ledsen att du mår dåligt men det är aldrig försent att börja om. Tänk på det värdefulla i livet, jag läste tidigare i din tråd "...jag hinner snosa på mina underbara ungar" som kanske är skäl nog att ändra kurs.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tabusjukdom-halls-hemlig_6525208.svd

/K

...det går några dagar och jag glömmer bort hur dåligt jag mår, hur dåligt det är för mig att dricka.

Drack igår, vet inte hur mycket, öppnade en bib (efter att ha klunkat lite av diverse). Mår illa och har riktig ångest idag, svettas, fryser, vill bara gråta. Är orolig för min mage, det är klart att den inte vill ha det här giftet. Tänk om jag har cancer som mor? Varför får jag aldrig den där remissen till vidare utredning?

Hur ska jag klara av jobbdagen?!

Det är inte synd om mig, jag har själv försatt mig i detta. Men fy vad dåligt jag mår. Det här går inte. Det vore skönt att inte finnas längre känner jag idag, åkte över en bro imorse och kände att det vore skönt att bara sänka sig ned i det där vattnet och slippa allt det här.

Usch vilket patetiskt äckel jag känner mig som...

Hej Barbalala. Läser din tråd ...
... och känner så med dig i din resa. Så mycket likheter, även om du har kommit mycket längre och, såklart, olikheter också (vi har ju alla unika liv). Och vad stark man måste bli, jag läser ju hur du och andra får bära så mycket.

Det jobbigaste, tycker jag i alla fall, är att trots att man är så arg och besviken finns ju där en annan människa som man har brytt sig och ibland också bryr sig så mycket om. Du vet, ibland kan jag bli så arg och tänker (och ibland också säger): varför gör du dig så här dum. Du är ju så mycket smartare än det här! Varför gör du det här mot dig sjäv?

Och så känner jag, även om jag inte vet om jag vill leva med honom längre (och det även om han skulle bli nykter). Det har varit så mycket hårda ord och svek (även för mig, jag ledsnade så otroligt mycket ett tag... Och det var innan jag förstod vad delar av detta handlade om).

Det är som att leva med en mr Jekyll och mr Hyde. Men du har ju, som sagt, ditt egna liv att ta ansvar för nu. Jag är ju fel person att säga det här, som backar och ältar, men sätt gränser!

Jag har förmånen att både ha en kommunkurator och en jobbcoach, som jag prata med om allt. Dvs. min livssitution. Hon ritade två bilder åt mig i våras. Ett jättehuvud med pyttekropp och ett minihuvud med en jättemage.

Du är här nu, sa hon pekade på jättehuvudet. Du behöver bli lite mer av det här. Och så pekade hon på magen. "Känsla. Och lita på känslan,lär dig vad du känner. Inte vad du tänker ... Känn efter vad du verkligen känner och vill. Analysera inte."

Jag tror att du redan har greppat det där med att lita på känslan. Du har ju tagit steget! Så att sätta gränser så att du kan leva ditt liv, som du vill, det kommer! Men såklart, om jag utgår från mig själv, en och annan tårskvätt lär kanske också komma (typ Niagarafallen). Och det är väl kanske bra, för det betyder ju att man skratta också!

pianomannen! Låter intressant det där.

Vi har inte fått någon dom ännu, så jag vet inte om något alkolås blir aktuellt. Det blir i alla fall öppenvård i kommunens regi, men det kommer att dröja eftersom det är fullt. De verkar bra där ändå, och förstår att smida medan järnet är varmt. Därför ska han i alla fall gå en kväll i veckan i väntan på att det blir en ledig plats.

Jag är så glad för jag kan ta ut det avstånd mellan oss som jag behöver, varken mer eller mindre, och det visar sig då att andra saker händer honom som gör att han blir konfronterad och tvungen att ta itu med sitt missbruk. Det är klassiskt jag vet, vi medberoende står i vägen för andra insatser som bara väntar på att kliva in.

Önskar jag hade ett nyktert liv , orka möta verkligheten

...och lite pinsam faktiskt :-O

Sedan en liten kommentar till ditt "vems-är-felet-inlägg" härovan:

Det är inte hur man har det utan hur man tar det...

Viktigt att ta hand om sig. Jag tror att jag ska gå och simma ikväll jag med och inte frestas att stanna kvar här på jobbet där det kommer att bli raj-raj...

http://www.byturen.com/

Hittade en ball filmsnutt där man med muspekaren kan se hur det ser ut i verkligheten när man är ute på krogen..

Lärdomsfull...

/Berra

Att allt jag gör...är mitt eget fel, ingen annans...

Krökar jag och mår dåligt av ångesten, vems fel är det?
Irriterar jag mig på någon kollega, vems fel är det att jag blir irriterad?
Skvimpar jag kaffe på nytvättade skjortan, å vems fel var det då?
Tittar jag på en rolig filmsnutt på nätet och skrattar, vems fel var det då?

Man har ofta olika anledningar till att skylla ifrån sig ansvaret på andra personer.
Det är aldrig mitt fel, alltid någon annans, eller hur?

Det är jobbets fel att jag behöver slappna av med alkoholen, shure!
Det är kollegans beteende som gör att jag blir förbannad, visst?, inte jag som är lättirriterad.
Det var någon annan som tog min uppmärksamhet ifrån mig så jag drällde kaffet, inte var det väl jag som höll i koppen va?
Det var den där regissörens fel att han gjorde så jag garvade åt filmen, inte att jag behövde det?

Allt slår tillbaka till mig själv, jag har mig själv att skylla...eller hur...
Jag kan inte döma någon annan att ta på sig ansvaret för det som jag har gjort eller sagt...
Jag blir inte lika oansvarig när felet ligger hos mig själv, som det gör hos någon annan...

Alltså är jag ansvarig för de konsekvenser det innebär för mig själv, ingen annan...

Är det då inte lättare att göra något åt det, än att ständigt skylla ifrån sig?

Ingen annan kan göras skyldig för att jag inte kan förbli nykter, sug på den du!
Vill jag ha en förändring, måste jag ta den helt och hållet själv..

Oj vad jobbigt det blev, måste man göra ALLTING själv..?

/Berra

skickade dubbelt...

Bra dag, känns skönt att ha tagit ett beslut, känns att det är på riktigt. Har läst lite av era inlägg ikväll, så mycket kloka ord. Så många kloka människor som fallit ner i beroendet men kämpar sej upp. Jag förbannar mej själv så ofta, hur kunde jag hamna i detta? Jag är ju inte dum, jag fattar att det går åt helvete att hålla på dricka för mycket. Nu känns det bäst att fokusera på det positiva istället för att älta det gamla. Jag njuter av friheten att ha klara tankar. Var på zumba igår och tröttade ut mej, skönt men inte för att jag har sug utan bara för att jag har en bra känsla av att vilja ta hand om mej och komma i form. Imorron ska jag återuppta simningen. Ser med tillförsikt på framtiden.

för ditt välkomnande! Det känns hoppfullt att det går bra för dej, jag ska också klara det. Ska checka forumet så ofta jag hinner och läsa.

Välkommen

Bor också på liten ort, känner också som dig att det är svårt att söka hjälp, eftersom det skulle komma fram på något vis. Jag har fått enormt stöd av forumet.

Att också skriva ner sina tankar både glada och lessna tycker jag är en bra hjälp att hålla sig kvar.

Det ska bli spännande att följa din resa
Kram
Lisamari