Senaste kommentarerna i forumet

omtänksamma flygcert.
Tack för dina ord!
Jag vet jag är krävande, mitt liv och min person är i ständig rörelse. Men det vilar inget ont i mig, jag vill väl och det vet maken.

Orden sas när han precis lämnat behandlingshemmet, innan sängvältarförsöket ;)

Flygcert, jag skriver för jag behöver få ur mig sakerna som gnager. Det som skrivs står kanske inte alls i proportion till hur livet ser ut i helhet men det gör inget!
Glöm inte skriva för din egen skull! En uppmaning till dig! Tycker du är sparsam med det just nu...det hjälper få ur sig orden, oavsett sammanhang eller inte!

Kram på dig

finns du :-))

Att låta nykterheten ta över och känna valfriheten om jag vill dricka eller inte.....det är stort !
Att få känna livet återvända och kunna njuta av det fullt ut....det är stort !!

Mitt första nyktra datum, 13e januari, minns jag med glädje, en snöstormig mörk och kall, tidig morgon, ensam i bilen på väg mot Gården. Varenda ögonblick från den resan sitter fastbränt i hjärnan. Att verkligen för första gången sen babystadiet kunna lita på andra, att bara få överlämna mitt liv i andras händer, det är ljuva minnen ♥

Den 10e februari åkte jag hemåt igen, liten, nervös och rädd : Hur ska detta gå när jag ska vara själv ?? Eftersom jag drog på min avfärd från Gården så kom jag hem sent den kvällen men morgone efter bestämde jag mig för att göra som de sagt åt mig. Jag gick på mitt första AA-möte alldeles själv !! Nervös, jag parkerade ett kvarter bort och smög fort som fan genom dörren till lokalen så ingen skulle se mig :-))

Det var ett bra beslut för jag har blivit kvar, inte alls så frekvent som i början, men jag släpper inte kontakten och jag har varit nykter ! En rejält bra belöning !!

Vi har alla varit nybörjare i nykterheten, Grodan, men med hjälp av en dag i taget så läggs dagarna på hög och det blir svårare att återvända till det gamla livet när man väl upptäcker det ljuva livet utan alkohol. Allt blir liksom mycket enklare :-)) Snart har du en vecka och har du en grupp som är frikostiga med medaljer i närheten så kan du få en sån då !

Välj livet !!

Vem var kvinnan som uppmanade dig att lämna? En annan anhörig eller en i personalen?

Jag förstår att det är svårt.
Är rätt dämpad själv så jag har lite svårt att tänka. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig! Förstår att du är mitt i, men det är inte okej att han säger eller gör vad som helst.

Kram

...är det så, om jag förstår dig rätt mt.
Oavsett hur, vad, när jag får reaktioner eller inte får reaktioner, i mig eller från honom eller andra, så slår allt tillbaka på mig själv. Så är det ju, ett sammelsurium av nytt, gammalt, sanningar, lögner, ord, tonfall... allt blandas och reaktionerna härrör sig alltid till historia blandat med sinnesstämningen som är färskvara.
En enkel ekvation som jag tycker udden filats ner på både med ålder och erfarenhet. Mellan mig och maken mycket mycket mer än uddfattigt pga alkoholistens oberäknerlighet.
Jag är långt från helt avtrubbad och försöker undvika hamna där. Tankarna far och känslorna hoppas jag fortsätter ha lite styrfart. De har mattats otroligt mycket och om de tar slut är hoppet ute av det som kallats lust och nöd. Lusten förtvinar och behöver bara en droppe vatten då och då för att orka vidare och inte förtvina. Nu är det öken!

Oavsett hur mycket jag väljer att bara "bry mig om mig själv" så står jag mitt i.
Det är mig det går ut över, det riktas mot mig och till mig. Låter jävligt seriöst och som att jag är otroligt viktig, men jag är jag, ingen står vid sidan om, bakom eller framför. Maken har fortfarande bara sig själv och mig. Han tar hand om sig och jag mig men lik förbannat är det oss två det gnager i eller på. Hur mycket jag väljer det ska göra mig gott eller ont väljer jag själv såklart. Men, för att vara öppen för det goda så är ju själen lika öppen när det onda serveras. Det låter jag ju rinna av mig, men det tar ju sig in. Jag kör mitt, går min väg, mår bra, lever ett gott liv, är frisk och sund. Men maken, som borde vara allra närmast, vandrar sakta och stabilt bort, oftast med ryggen vänd mot mig och det gör ont!!! Om han någonsin stått vänd mot mig vet jag fortfarande inte, det kan ha varit så, det kan också bara varit min dröm som haft honom vänd mot mig. Vet ju nu att han har två ansikten och vilken av dem han maskat inför mig vet jag inte.

Jag förstår ju inte varför han väljer den svåra vägen?
Njuter han av att sabba?
Vore det inte enklare kasta ur sig positiva suckar och fraser, om nu "känslan" hos honom är avtrubbad och borta?
Jag undrar bara? Varför ska irritationen ut mot mig? Varför totalt ointresse?
Vore det inte enklare att medvetet ställa artighetsfraserna än medvetet ignorera och ha en kylig fasad mot mig?
Det är väl meningen att behandlingen ska hjälpa honom hitta verktygen att fungera?
Han är ju inte sjukare än att uppförandet fungerar utmärkt mot dem han möter under behandlingen.

Det för mig tillbaka till de nyktra perioderna han hade med mig. Då var det ju, under tidsbegränsning, inte svårt uppföra sig exemplariskt. En parallell jag drar med behandlingen, där fungerar han exemplariskt. Ingen vet fortfarande om hans mycket svarta sida! Den skiten får jag!
Efter behandlingen är det ju bara jag kvar, om jag orkar.

Jag hittar inte anledningen till varför hånet måste ut mot mig! Vad inuti honom som ger honom rätten att bete sig illa mot mig?
Eller ignorera, medvetet inte visa varken intresse eller känslor.
Berra skrev att han kanske inte vet. Så är det ju säkert, men få sitter och rullar tummarna tills han vet, han är varken dum eller idiot. Oavsett hur han mår så är jag inte självklar. Antingen tror han det eller så är han mycket medveten i sitt framfart just nu och vill slippa bära ansvaret för en separation. Hans mönster i historian är att han alltid blivit "övergiven". Finns inga klockor som ringer i honom att det var han som var otrogen och söp! Ja, lite överdrift där i mina ord, han mår dåligt av att han inte lyckats håla ihop sina familjer men hur mycket den känslan var öppna av sanningarna vet jag inte och behöver inte heller veta.

Har funderat över varför en kvinna i inledningen av behandlingen uppmanade mig att gå. "Bara lämna, det finns inget normalt i honom! Hade det varit jag hade jag blivit rosenrasande och bett honom dra åt helvete"

Allt detta är inget nytt för mig. Inget revolutionerande någonstans och mitt mående tuffar vidare.

Ibland är han med men oftast inte och det är bara så sorgligt.
Ju längre jag tuffar vidare ju mer får jag suckar över " hur lite jag bryr mig om honom". Om jag säger jag mår dåligt kommer svaret "tror du jag mår så bra då"...tröttsamt! Kan han i nte sluta testa mig snart?!
Jag finns ju här!
Är gift med honom!
Älskar honom men bränslet tar ju slut i förhållandet!!!!

Känner mig själv, vänder jag så vänder jag inte om, vill inte hamna där!

Just nu är de så illa att jag tog ett byxköp som en kärleksförkaring! Ett tecken på att han tänker sig hit! Bisarrt!

Vad glad jag blir för era kommentarer Adde och Santorini! Era kommentarer gör att det känns som att jag finns, här i cyberrymden. Tänka sig att jag redan igår (min femte nyktra dag) började umgås med tankar på normaldrickande. Det här kommer inte bli lätt. Jag försöker skjuta bort tankarna eller mota dem med tankar på alla dåliga konsekvenser jag varit med om på grund av alk. Läste att Berra får en ångestklump i magen vid tanken på alk - ska försöka odla en sådan - fake it tiil you make it! men, i väntan på det har jag gjort i ordning en Antabusshot.

Denna sommar vill jag leva och uppleva. Känna sommarvind i näsborrarna och inte instängt fylledam. Uppleva sol och regn på riktigt och inte som något som jag bara går förbi på väg till bolaget. Och när sommaren börjar lida mot sitt slut vill jag stå rak och stolt i ryggen och till och med vara litet imponerad över mig själv för att jag klarat så här långt.

Dag sex är den bästa av dagar för den är min och den är nykter.

En hoppfull Groda.

Jag har också varit ut och in i nykterheten, på AA, på Forumet, i livet. Besegrad varje gång förr eller senare. Men, det den lille alkoholfan inte vet är att jag blivit bättre och bättre för varje gång på att känna igen honom och hans lismande knep.

Idag är min femte nyktra dag - nu kör vi Fenix!

En jämfota Groda.

Den texten behövde jag. Är nynykter och har orsakerna till varför jag inte ska och inte kan och inte vill dricka ganska färska. Ändå börjar jag redan nu att få tankar på normaldrickande längr fram. Det här kommer att bli tufft, men du och det här forumet är ett fantastiskt stöd.

Ska forumet försvinna - det får väl inte ske?

En gapande Groda.

..uppe i lika många views som när den nollställdes för ett par år sedan på min tråd.
Drygt 44 000 besök och nu 43 000, totalt 87 000 gånger har jag och andra tittat i min tråd.

Det kunde jag ALDRIG ha trott då för lite dryga fem år sedan, då jag lite trevande lade in min första kommentar efter att ha tjuvkikat runt lite i andras trådar, nu känns forumet lite haltande och kanske döende, en våg av inlägg med massor av människor som nu håller på att långsamt sina ut i ingenstans.

Tror ändå att behovet av forumet är minst lika starkt idag som då, men verktyget börjar bli slött.
Men jag ser fortfarande samma bakomliggande funderingar av de nya besökarna som jag då hade.

Jag är väl en knäppgök som envist hänger kvar, jag är ju kurerad och klar för att ge mig ut i livet igen, men kan ändå inte riktigt släppa taget...

Men..jag är livrädd för att släppa taget...om min historia.
En nykter alkoholist är fortfarande en alkoholist, men med ETT förbehåll,
att kunna minnas vad som händer när man förlorar kontrollen, då, nu och framöver.

Att alltid komma ihåg vad som händer den dagen då jag tvekar,
afterworken med jobbet,
rose'vinet på gatukafe't i strålande vårsol,
grilldoften som framkallar ett sug av en känsla (berusningen, som i sin del hänger kvar som en rutin).

Att stå och smacka över ett nytt rödvin, tycka en massa som egentligen inte har någon grund.
Whiskyrejs med grabbarna, försök att beställa den dyraste, mandomsprov?
Att behöva tveka om vilken alkoholhalt ölen ska ha för att jag beräknar när jag ska vara nykter nog för att köra bilen t.ex...

Det är mycket man slipper när man inte längre dricker sin alkohol, jo jag skrev "sin alkohol".
Påtryckningarna sker i grupp, men att ta hand om dess biverkningar sker alltid individuellt.

Och att jämföra sig med andra, det går fetbort, vissa klarar mycket och ofta, andra bara någon enstaka gång per år, och då dricker du mycket mer om du jämför dig med den som dricker bara någon enstaka gång per år, men de flesta kommer att jämföra sig med den som dricker ofta och mycket och då kommer ens egna konsumtion se mindre ut i jämförelsen.

Vi är ju inte dumma i huvudet vi alkoholister, men vi lurar oss själva hela tiden...
Och vi hatar när någon sticker hål på hela våran falska illusion uppbyggd på våra egna lögner.

Det är ett luftslott och vi fördömmer de som ger sig på det och försöker rasera det.
Jag hatade min fru när hon kritiserade att jag drack, idag förstår jag inte varför,
eller jag förstår att det var att jag ville skydda mitt drickande, men inte varför?

Man konstlar till allting när man vill skydda sitt drickande, det bygger upp en massa missförstånd
och aggressioner utan egentlig grund, jo man kan skylla på en massa andra omständigheter som inte har så mycket i själva grundorsaken att göra, tjatig kärring t.ex.

När själva grundproblemet ligger i att det är JAG som står för förändringen, när jag dricker.
Det är jag som förvandlas till det som mina närmaste inte vill ha, snarstucken och elakt fyllo!

Förändringen ligger inom mig själv, ingen annan kan påverka mitt beslut.
Att bli påtvingad sin nykterhet pga av andra är dömt att misslyckas,
den förstår inte fördelarna med annat än att de gör de andra nöjda för stunden.

Men när livet går i motgång eller någon annan stark händelse sker, så tar man till en välkänd tröst.
Vips så är alla fördelarna borta igen, berusningen tar över allting annat.

Varje gång jag ser alkohol så knyter det sig i magen på mig, minnena av ångesten gör sig påmind.
Det är min bästa varningsklocka, och jag vet att jag är allergisk mot alkoholen.

Många skrattar åt mig när jag säger att jag är allergisk mot alkoholen,
men som att de flesta självmord sker i samband med alkoholförtäring t.ex,
mångdubbelt mot de som dör i nötallergi t.ex är det ingen som tänker på.

Ändå får man som alkis alltid skylla sig själv, och man har ju ett val hela tiden...
Val har den som kan bestämma i förväg om den ska dricka eller inte, och när den ska sluta.
Det är inte så mycket valfrihet för en alkie, därför ska den också klassas som en sjukdom.

Min sjukdom kan jag inte självmedicinera bort, den har en mera terapeutisk åtgärd.
I mina tankar väljer jag bort sådant som gör mig illa, ångesten t.ex.
Jag vet att berusningen kan vara underbar, men den kostar för mycket, och då inte i pengar mätt.

Allt har ett pris, välmåendet också, och ibland måste man välja bort saker som gör en ont.
Men ifrån ide' till handling, ja det steget är stort, men inte oöverstigligt.

Allt detta visste jag inte för fem år sedan, då jag startade min tråd på forumet.

Det mesta av nykterheten sker inte i handling, utan i sin självinsikt och lite hjälp av forumet.

/Berra

från mig - det är morgon här:)

När jag läser din text... så tänker jag att... ... med reservationen att man (ja de flesta) relaterar till egen erfarenhet, så även jag...

MEN (efter dessa reservationer då): det känns som om du skriver dig in i dig själv TROTS att du redan besitter stor självkännedom. Kanske in i dina dunklaste vrår?

Du kommer att gå hel igenom det här, hel(are) och klokare... jag skulle önska att din man tar vara på sina möjligheter innan tiden runnit ut...

Kramar och Grattis på din dag när den än är / mt

jag är verkligen taggad att göra det ordentligt nu. Min vikt har också nått höjder som jag inte vill ha och det är inte kul att gå omkring och se ut som folk man tycker är tjocka och oattraktiva. Min mix blir att ta tag i vikten, och där är förstås all alkohol förbjuden. Jag ska gärna börja gå på AA igen, men det känns jobbigt eftersom jag varit ut och in där lite för mkt tycker jag. Men, jag tror det är möjligt, och jag inser att jag är på väg ned i en avgrund om jag inte fattar allvaret nu.
Vill i morgon lägga mig nykter och vakna nykter på torsdag, det vill jag av hela mitt hjärta och det ska jag göra!!
Fenix

Kramar till dig!

Jag vet att du är tålmodig och att du finns där, men du behöver inte ta vad som helst!! Hade maken lidit av annan sjukdom hade han inte fått lov att behandla dig hur som helst, samma sak gäller när han lider av alkoholism!!

Du är värd bra saker och ett bra bemötande!!!
Kramar

Hej Fenix, jag läste i din tråd att du läst boken av Craig Necken om Jaget & Missbrukaren. Se till att jaget tar tillbaks kontrollen imorgon onsdag, vet inte om du går på AA möten men gör det, de hjälper att sortera tankar och allt fel tänk efter krökande och får dig att hålla dig nykter.

Dags att sluta kämpa & börja leva, fan det är grymt gott att vara nykter och må bra!

Men jag vet vad du går igenom just nu, var där själv för tre månader sedan. Ett fyllerace som varade i fem helvetes dygn, slutade med ett antal brutna revben och en självkänsla körd i botten och avgiftning under hemsk abstinnens & dille.

Men idag är jag på banan och har inte en tanke på att dricka igen, det är färdigkrökat för min del hoppas jag.
Kan jag kan du, se till att gå en period på AA möten med start imorgon så lovar jag att du kommer att fixa biffen och må bra igen nykter. Har du genomgått någon behandling? om inte försök att få hjälp den finns.

Lycka till, imorgon är du nykter.

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist :))

Du är en stark kvinna och JAG är så tacksam att jag hittade hit och har fått ta del av din resa och alla goda skrivelser du gör.
/A

glädje att det finns människor där ute som peppar mig! Tack alla för att ni ser att jag finns. Det hemska livet har fortsatt, och det är nu en full sysselsättningen att bara tänka på alkohol och hur illa det är och att jag måste sluta. En mkt stor del av min tid går åt till att tycka illa om mig själv och jag känner mig allt mer trängd. Bortahelgen blev rätt bra, hade inte mjl att smygdricka som jag bruka kunna, men så fort jag kommer hem slår autopiloten på. I kväll ska jag dricka upp det sista, och morgondagen MÅSTE bara bli mitt avstamp till att slippa denna djävla alkohol. Jag får må precis hur som helst, den nyktra vägen ska inledas.
Vi hörs,
Fenix

ett år sen, kl 21:07 skrev jag

Livet är väldigt ... ... spännande nu. Hittar inget bättre ord.

Ensam hemma, storm ute. Väntar. / mt

Och en knapp timme senare, 21:55

Har talat med mannen som varit på AA - för första gången och för säkerhets skull på två möten:) Han går genom stora stan med Stora boken i handen och säger att han haft en helkväll. Och att han kommer att fortsätta på AA.

Nästan mer än jag kan ta in. Ska smälta det medan jag sover och stormen viner utanför. / mt

* * * * * * * * * * * *

Ikväll har han också varit på möte. Före det, mitt i nånting, stannade han till, såg mig rakt i ögonen och sa: "Jag kommer aldrig mer att dricka alkohol... "... En gång tidigare har han sagt så och det är förstås som musik i mina öron. AA och vad det fört med sig betyder så mycket. På flera olika sätt. Vi har nu kontakt och samtalar öppet med flera personer som har problem relaterat till alkoholmissbruk.

Jag påminner mig nu de vänner vi förlorat då vi valde nykterhet - nu är ett nytt nätverk under framväxt - ett nätverk av människor som delar djupa livsfrågor med tanken och sinnet klart.

Utan forumet skulle jag inte vara där jag är idag - det kan jag inte tro. Hoppas innerligt att det blir en nystart här snart. / mt

...varit vem av oss som helst, jag är inte alkis men om annan sjukdom skulle drabba mig, min make om han inte vänt!

Sätter problem i perspektiv veta det!

Kram

Ser fram emot träffa dig i Gullbranna Adde!

Du hänger väl med? Jag vet att du kan. Saknar dej, tittar in här mest för din skull.

Så roligt att du är fokuserad på din nykterhet och fortsätter skriva här fast det är ganska dött. Jag tror det är precis som du misstänker, vi som varit nyktra ett bra tag nu har kommit i gång med våra liv och har fullt upp. Jag fattar inte nu hur jag hade tid att dricka på kvällarna. Så blir det när den första kampen är över och det börjar löpa bra. Sen känner jag också att nu när jag varit nykter snart ett år så vill jag komma bort från alkoholtankarna totalt. Det är den ena gruppen. De andra som inte skriver här nu tror jag tyvärr har fallit tillbaka och skäms eller bryr sej inte om att skriva. Kommer förhoppningsvis igen.
Fortsätt skriva du, jag tittar in ibland och blir så glad när jag läser att det går bra. Ge inte upp!

ha varit jag....

Så roligt att det går bra, lycka till med löpningen. Belöningar eller firande behöver väl inte handla om nåt som ska genom munnen och strupen eller? Alkohol är ju i vårt fall verkligen ingen belöning utan leder bara till elände. Du får tänka till och belöna dej med nåt annat du önskar dej. 4 månader utan alkohol är en belöning i sej, för kropp och självkänsla.

...är min plan! Titta på mellon och njuta av kvällen. Dagen har varit lugn och kvällen blir likadan. Haft bra jobbmöten, bra förberedd inför morgondagen och har en trygg plan för kommande veckorna. Ser fram emot födelsedagen och blir rörd över att så många kommer långväga, planerar storkalas senare i höst, det är en kul grej, jag har inte firat födelsedag sen jag fyllde 30, då måste jag väl fylla 31 i år ;)

Ser också fram emot att fixa lite hemma och i oasen de timmarna jag får över efter jobbmötet i slutet av veckan.

Danmark är absolut en tänkbar vinnare i år men jag kan ju rösta på Sverige där jag finns :)

Ett litet ps
Utanför porten sitter en hårt nedsupen man, runt 60 skulle jag gissa. Han sitter på samma sten i samma hörn, dag ut och dag in. Han är alltid tyst, stilla, leende och alltid ensam. Vi fick ögonkontakt ett par gånger och jag började säga hej. Han sken upp som en sol. Nu hälsar han alltid och önskar mig en trevlig dag eller godnatt. Jag har inte sett att någon hälsar eller pratar med karln. Han sitter där bland alla människor och ingen ser honom, de som ser ser ner på honom och ingen bryr sig om hur han hamnat där. Tragiskt!

Kram på er

känns det lite som att du ska njuta lite av egentid och varva ner :-))) *Ta det lugnt*

Kanske kolla på Mellon om du har möjlighet till det så du kan avreagera dig på hur korkat folk röstar :-)) Själv röstar jag nog på Danmark :-) Och dreglar över Gina :-)))

Kram !!

...tack för dina kloka ord.

Jodå, han har mycket att ta igen och sortera. Jag tillhör ju dåtiden, den som blev så rörig för honom till sist att supa ihjäl sig hade varit en befrielse.

Jag förstår det tar tid, tid som jag inte måttar eller har några som helst krav på. Det får ta den tid det tar, allt har sin plats och sin tid. Helt ok för mig!

Jag är mycket kvinna men en rationell och i många lägen mer lik en man i mitt sätt. Tar beslut och ett ja är ett ja, nej ett nej!
Jag är allergisk mot tjafs och tjat! Däremot kan jag bli jobbigt långrandig i återberättande eller förklaringar. Inbyggt i mig pga yrket för undvika missförstånd. Det kan vara påfrestande, det vet jag och ursäktar mig ofta för.

Jag jämför inte mig med någon, jag har alltid varit udda och gått min väg utan armbågar eller tjuvnyp. Däremot har hans ex, barn och mamman sagt till mig att han påtalat avund inför dem. Något jag inte tagit på allvar eftersom det är naturligt för mig att vi är två om det som sker. Han blev tackad oerhört många gånger på en middag för en månad sen. Tackad för att han tar så väl hand om mig-jag orkar jobba som jag gör. Jag såg hur stolt och glad han blev för orden. De höll väl en vecka sen är jag inte vatten värd utan slasktratt igen! Begriper det inte!
Visst, jag har mina dykningar för orka. Kanske är det de dagarna han inte klarar förlika sig med. Mina grå och oputsade dygn...

Jag tar hand om mig men det gör så in i själens ont att det fina måste få oväntade smällar. Jag vill inte skydda mig, bereda mig på att de kommer, han är ju min make!

Hur går det för dig nu när det gått några dagar? Återgick du till planteringsplanerande eller vann vinsuget? Hoppas du kunde stå emot och är tillbaks där du var innan!!
Du har verkligen kämpat så hårt och bra och jag blir otroligt impad av dig!! Herregud, om du till och med "bosätter" dig i kolonialisten utan el och vatten för att komma i från frestelsen som finns hemma, så visar det verkligen på jäkla viljestyrka. Jag tror på dig! Verkligen! Du kommer greja det här!

För mig går det inte alls. Trots mitt "tappra" kämpande med att hålla fasaden uppe så inser jag att den troligen börjat rasa...rejält. Kan nog inte längre intala mig att ingen misstänker. Öppnar man dörren för sund, trevlig granne som vill låna lite grejer till kakbak och stinker (måste jag ju gjort) vin en måndagskväll så är det nog rätt glasklart. Skäms så jag vill sjunka genom jorden, säkert syntes det på mig också. Och sådana saker händer allt som oftast, så nu är det väl inte långt kvar tills jag blir känd i kvarteret som "hon i vita huset som verkade så trevlig, tänk att hon är alkis".
Jag är så jävla trött på detta! Vill helst bara dra i väg ensam (har ingen kolonilott dessvärre ;)), långt ifrån stan, människor, vin, slänga bilnycklarna i sjön så jag inte kan åka någonstans och bara låta bli/ej ha möjlighet att dricka. Men det funkar ju inte...måste lösa detta på annat sätt. Det värsta är att jag inte ens känner att jag vill tillräckligt mkt just nu. Jag borde vilja mer, spec nu när det börjar gå utför ordentligt. Men jag får väl tvinga mig själv helt enkelt, så här kan det inte fortsätta. Jag VILL INTE göra bort mig mer. Får helt enkelt börja med antabus på "riktigt". Inget "jag hoppar bara över i dag..." Utan verkligen ta tag i detta! Det måste bil en nykter sommar...

Kram på dig!

Länge sen jag var inne och skrev o läste. Allt funkar bra för mig och jag hoppas det går den rätta vägen för dig oxå, Pontus?

Nu har jag fyra månader utan gift, med ett lättare återfall för ca 5 veckor sen. Men det skiter jag i.
Springer Göteborgsvarvet på lördag och hoppas prestera bra där. Har inte tränat så mycket sista veckan så jag har massor av energi som behöver få utlopp. Där hade vi det där med prestation igen....

Har lite funderingar runt belöning om jag klarar mitt mål. Belöningen handlar inte om mjölk och broccoli. Det känns lite skrämmande och jag vet inte alls var jag står idagsläget. På söndag lär jag veta. Inget snack om att jag fortsätter min sköna vandring som förut, men jag måste få ordning på de farliga tankarna.

Att planera sina återfall har vi ju diskuterat förut, eller hur?
Funderade häromdan hur det går för Fenix, är du med där ute?

LP