Senaste kommentarerna i forumet

Tack MB:) som ni reder upp saker och ting fungerar inte här. Min livskamrat blir helt på defensiven och åker till slut hemifrån om jag inte ger mig. Inte särskilt konstruktivt. Jag tror att vi skulle vinna på att ha en tredje part som hjälper oss att kommunicera om svåra saker.

Är fast i mitt beslut att inte dricka, i alla fall än så länge. Jag kommer att prova någon gång, men inte nu. Mina regler är inte dricka när mina barn är med, dricka vid festliga tillfällen och inte när jag är deppig. Det finns inte så många sådana tillfällen när jag tänker efter. Kram tebax!!

Välkommen tillbaka. Jag är en av dem som liksom du ideligen är tvungen att kolla om inte livet är roligare och bättre med A i alla fall. Tre veckor nykter nu, personligt rekord tror jag. Reggade mej här i oktober förra året då insikten slagit ner som en bomb.

Jag har sökt och fått hjälp på kommunens beroendeenhet. De frågade om jag har barn, ja, men bara av den anledninngen att man får förtur då. Jag har fått antabus utskrivet. Tror att man framstår som ganska medveten om man talar om att man är reggad på detta forum, man har försökt själv, fått mera kunskaper och insikt. En förutsättning för att kunna besegra sjukdomen är nog kunskap om den.

Så finns det beroendeenhet i kommunen, så börja där, de har mer kunskap.

Styrkekramar/MB

Hur har du det?

Ingen rolig läsning. Jag är så långt från rätt person att hjälpa dej med relationsproblem det går att komma. Men jag står i hörnet och viftar med en flagga som det står Peace, Love and Understanding på.

Tror jag har nån bokstavskombination, möjligen Aspergers i lightversion.
Mitt sätt att hantera konflikter i familjen är ryggen mot väggen - nu SKA vi prata. Och ja, min sambo är en riktig, äkta toffelhjälte! Underligt nog funkar det...

En stor kram till dej , Morla. Men se upp förresten så att du inte använder förhållandet som förevändning att dricka, lätt att lägga över skulden på honom...?

Styrkekram!
/MB

...just det där att vara tillräckligt avskalad och sen våga kasta sig ut i intet när den där lilla vindpusten eller öppningen uppenbaras.

Kram

...tidigare i din tråd om polisens råd när du hyrt en stuga och jag har full förståelse för att du inte vill lämna din dotter.

Ligger nyvaken och är inte så samlad i mina tankar men vill göra ett tillägg.

Dina kontakter du har, som känns rätt och bra ska du såklart använda.

Soc tycker jag är klokt att ta kontakt med:
Som ensam förälder till ett minderårigt barn så finns det lagar och regler som kan hjälpa.
Om din ekonomi inte är stark nog att klara ett eget boende så kan de hjälpa.
Det kan vara trögt så vänta inte med att ta kontakten.
Men, mörka inte, berätta öppet och var övertydlig. Tänk på att din situation är bara din.
Vi här förstår känslan eftersom vi genomlevt liknande situationer och kan dra paralleller.
Jag vill inte säga att tex soc inte förstår, de har skiftande erfarenheter, men det är som att gå till läkare, där måste man också vara övertydlig och inte mörkar man där om armen gått ur led. Förstår du vad jag menar?

Akut hjälp och boende finns för att skydda de som lever under hot.

De som psykiskt misshandlar går i princip alltid vidare i fysiskt misshandel med tiden!
Om din man biffar upp sig och väser i ditt ansikte emellanåt så tyder jag det som att han har mycket aggressioner som vill ut. Det pyser inuti honom och han trivs förmodligen inte heller med sig själv, men det måste han reda ut på egen hand.

Räkna inte med någon förståelse eller förändring från din man. I alla fall inte så länge er levnadssituation inte radikalt förändras. Det är mycket möjligt, troligtvis i min erfarenhet, att din man verkligen menar att han vill förändras. Tyvärr, är det otroligt svårt om ramarna inte byggs om och det tar tid och kräver mycket vilja och kan inte forceras fram i en trasig relation. Ni måste läka och sen laga relationen, precis som du skrev.
Hur många av oss härinne och i världen har inte gått tillbaka i relationer man brutit med hopp om att nu ska det bli bättre? Gamla mönster kommer smygandes och sen är man tillbaka i samma hjulspår. Det går men är svårt och tar tid att bryta mönster. Tålamod!

Jag berättade för en kvinna om att min make börjat kasta saker i sina utbrott.. Hennes svar var, jaha, han är i det stadiet nu. Hon hade varit kvar och lämnade först efter flera år av misshandel. Markatta skrev ju om sitt.

Ta ditt mående på allvar. Tyvärr kommer ingen styra dig och ge dig "rätt" beslut. Ingen vet vad som är rätt, det kan ingen veta, inte du heller och det kräver ingen.
Det du vet nu är att du är ledsen och mår fruktansvärt dåligt i den situation du är i nu.
Hur kan du ändra den just nu?
Vad kan du ändra just idag? Imorgon? Till helgen? Också små förändringar är ett steg.
Vad säger din kontakt på kvinnomottagningen?
Kan hon praktiskt hjälpa dig komma till någon tillfällig bostad?
Om de på din arbetsplats skickat hem dig? Betyder det att du är sjukskriven nu? Har arbetsplatsen förståelse?

Flera gånger har du skrivit om att ha en akutväska packad. För mig låter det som att mannen vet, ser eller har sett väskan, letat upp den eller som att du visat i ord eller handling att det är din plan. Då bryter kriget ut. Jag kan ha fullständigt fel men oavsett. Vill bara säga att det är inte mycket man måste ha med sig. Nödvändiga mediciner, betalkort räcker akut. Till och med detta kan ordnas i efterhand om det är nödvändigt lämna.

Var rädd om dig!

Kramar

Efter att ha varit nykter i mer än en månad börjar vardagen alltmer att göra sig påmind. Grubblar mycket och känner mig riktigt nere. Har grubblat i flera veckor på mitt liv, men nu börjar det kännas jobbigt. Förstår nu det en del skriver om här, att man supit bort problem tidigare och nu kommer de upp till ytan. Har en fin karl som jag lever med, men som för alla andra har vi våra bekymmer. Vill inte skriva vad det är för bekymmer då jag är rädd att bli igenkänd. I vilket fall som helst har jag beställt tid för familjerådgivning vilket han "inte har tid med". "det passar inte" säger han. Hmm.. Det känns jätteviktigt för mig att vi reder ut detta, för vi kommer ingen vart hemma. Vet att jag kommer att bli bitter med tiden om jag inte gör något åt det. Kram på er!

Ja, som vanligt: lämnar flickan och gråter, gråter och gråter. Och känner skammen, skulden och ångesten och tänker att jag överdriver, att jag är hemsk som anar tanken "jag älskar honom inte längre".

Sorgsen, jag måste nog svara på dina frågor för att se svart på vitt:
När vi var på familjerådgivning bad han mig ofta innan om att vi (läs: jag) "inte skulle ta upp vissa saker, eller att jag inte skulle bara ta upp det dåliga, eftersom vi har så mycket bra saker också". Och sedan när vi satt på samtalen, med en underbar terapeut, så kände jag ofta att jag och sambon inte kunde prata om våra gräl, eller reda ut dem, så jag ville ju liksom prata där, men om jag sa för mycket (enligt honom) så kunde jag se hur "den andre" kom fram i hans ansikte, men först när vi gick därifrån så var jättearg. De flesta gånger "skötte jag mig" och vi fick en del råd hur vi skulle arbeta under våra gräl, men vi var inte helt uppriktiga och vi klarade aldrig att använda råden.

I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande och känner ofta att jag skäms för att jag framställer honom som så hemsk, när han ibland är så snäll, omtänksam och stöttande, men samtidigt är det nödvändigt för mig att berätta precis allt, annars gör jag ju samma misstag som på familjerådgivningen.

I en akut, hotfull situation, skulle jag kunna åka till min syster, men risken är att han hämtar mig, jag skulle kunna åka till min bästa vän, men det skulle kännas jobbigt eftersom hon har ett litet barn och jag inte vill störa. Jag skulle inte kunna stanna evighetslänge... Men där skulle han aldrig ana att jag var. Däremot måste jag packa ihop någon slags "akutväska" med det nödvändigaste för mig och barnen. Han hotar mig då och då med att jag ska ut, men jag vet inte vilket som är bäst: att bara dra då, eller att sätta hårt mot hårt och vara kall och härda ut, för då brukar han åka. (och oftast komma hem och ha sansat sig någorlunda).

Du har så rätt, jag anser mig inte riktigt berättigad att vara rädd, jag tänker att det är många som har det värre, att jag kanske inte borde vara rädd eftersom han kan vara snäll, och tittar man på den totala tiden så är han ju lugn mer än vad han är arg...
Självklart skäms jag över att jag inte fått det att fungera, men också för att jag låtit det gå så långt, när jag sett tecknen så länge och stannat (typ; dumma, klantiga jag får härda ut, jag har ju själv försatt mig i situationen)

"Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder." TACK, för det är ofta så det känns, oavsett om han ignorerar mig, tittar hånfullt, går upp ansikte mot ansikte och väser eller skriker. Och inte minst: han är oftast lugn/snäll, men jag vet aldrig när det kommer blomma upp.

När du skriver om din kärlek, som ibland verkar borta, men att du ändå tror på den och att du kan ge det tid, så tänker jag att det är väldigt fint tänkt och ibland önskar jag att jag kunde ge oss mer tid, men samtidigt så har jag gett tid och jag och flickan har inte mer tid nu, för jag går snart under.

Hoppas att du fortfarande sover, Sorgsen!

Mt, det är så det känns: "ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för!" För jag vet ju inte när, jag går och är lite småspänd hela tiden, ibland mer. De tillfällen jag är som lugnast, det är när jag vet att vi har si eller så många timmar innan han kommer hem, och det är ju svaret egentligen - jag mår bäst när han inte är med mig.

Jag har lagt ut alla trådar jag kan för att se om någon känner till ett boende, men det är ont om bostäder. Försöker inse att jag inte måste ha det perfekt om jag flyttar...

Markatta, jag är hemskickad från jobbet pga min totala apati, orkar inte, vet inte osv. Och jag tror att det kom efter min konferensresa för någon vecka sedan - jag hade det sååå skönt; bara mig själv att tänka på, ingen som ifrågasatte hur länge jag var borta eller om jag kom hem sent, ingen som jag behövde trippa på tå för - jag njöt och pratade med kollegor och nya människor, sov gott, var avslappnad och mycket lyckligare. Först när jag satt på tåget hem så kom "strypsnaran" och tårarna, över att komma hem till honom.
Låter ljuvligt att vara själv i några dagar, om jag inte hade haft flickan så hade jag åkt till bästa vännen, men nu orkar jag inte lämna henne. Det är så värdefullt med alla kramar, att ha henne nära och försöka fokusera på att hon ska få det bra.

Mår så gott av att strukturera mina tankar här, frågorna som tvingar mig att tänka till och se svaren som jag skriver.
Kram och varmt tack!

Just det där sista, "och en gynnsam vind råda", berör mig. Försöker plocka bort mycket av den skam jag känt över att inte kunnat förändra tidigare. Varför jag inte gjort den här resan tidigare? Jo, jag saknade den gynnsamma vinden. Tiden var helt enkelt inte den rätta förrän nu. Mötte konstant på motvindar i form av nära vänner som gick bort, förlust av bostad genom eldsvåda, blev arbetslös o.s.v.

Att ta en sak i taget var ju stört omöjligt när allt kändes akut. När jag sedan fick en liten stunds paus, så fångade jag den, den gynnsamma vinden.

Kram!

Man blir aldrig klar. Du hade tur att det klickade med en gång med terapeuten.
Kul och höra av dig igen.

Kram
Miss K

jag kommer i alla fall inte referera till dig som djurplågaren, varken i skrift eller i mitt huvud. Snarare som Dompa-den modige snubben som vågade vädra sina skamfyllda minnen och därigenom kunna lägga dem på hyllan. Eller varför inte bara använda ditt nya epitet? "Dompa -en myrornas man", en lagom kaxig titel på en självbiografi. Jag skulle lätt ta och bläddra i den boken om den låg här på bordet nästa gång jag kommer hit. Tänker mig ett glansigt omslag, en bild på en man med slitna jeans uppkavlade till knäna på en strand någonstans långt borta i ett varmare land, fokus i blicken och som ger hjärt/lung-räddning till lilla baby-myra som kipar efter luft i hans hand. Ha ha, bra mycket coolare än Spindelmannen!

dagen jag både längtade till och bävade för. Första mötet med KBT-terapeuten.

Hon fick mig att gråta. Hon fick mig att skratta. Med andra ord, det känns bra, hoppfullt.

Jag skämdes när jag skulle berätta om tidigare terapier och psyk-kontakter jag haft. Shit, lär jag mig aldrig, tänkte jag och uttryckte för henne att jag kände mig misslyckad som åter igen behövde söka hjälp. Men hon sa: man blir aldrig "klar", hela livet är en process där man ständigt lär sig om sig själv men tyvärr så väljer många att bara köra på i samma destruktiva spår och blunda för att en förändring av sina livsmönster är möjlig.

Word.

använd dig av de kontakter du redan har, säg som det är, hur du mår!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och tänker också på Lelas berättelse om gud och båten/helikoptern. Redan första gången jag blev misshandlad av min ex-sambo så ringde jag och bokade tid hos kvinnojouren. Men jag gick aldrig dit. Misshandeln, hårda ord, rädsla, alkoholen, fortsatte och blev en del av min vardag. Jag träffade en underbar terapeut som hjälpte mig med mitt självskadebeteende men jag lät henne inte hjälpa mig på annat sätt. Jag ljög. Hon visste nog men kunde inget göra för att hjälpa mig om jag inte sa hur det var. Samma med vänner, jag ljög och sköt dem ifrån mig.

Varför tog jag inte emot den hjälp som fanns mitt framför ögonen redan för fem år sedan? I efterhand kan jag ju se att det handlade om skam. Dessutom så ville jag inte ta bort alla de fina stunderna, då jag faktiskt kunde glömma bort vad som varit för en stund. Jag ville inte måla upp honom som ett monster. Jag ville inte ta bort hoppet om att det någon gång skulle bli bra.

Jag känner igen din trötthet, till slut orkade jag ingenting. Kände nästan ingenting. Klarade inte ens av att ta hand om min hund, var känslomässigt avskärmad. Det var den svåraste tiden jag upplevt men vet du, jag tror det var bra. Jag tror det var vändningen! Och efter vad jag läser så tror jag att du är där just nu.

Under den perioden (det var sommar) så tog jag mitt tält och drog ut till skogen, helt själv, i några dagar. Trots att jag inte gjorde annat där än att läsa, sova, äta, så är jag övertygad om att det var där jag bestämde mig för om jag ville leva eller inte.

Ge dig själv en sådan paus, det är nästan omöjligt att fatta smarta beslut då man befinner sig i en otrygg miljö. Åk till en vän under några dagar, sov några nätter på kvinnojourens kvinnohus, om du har råd så varför inte ta några hotellnätter? Du kan ju lämna en lapp till honom där du skriver att du behöver vara själv under några dagar och sedan vara konsekvent i att du inte svarar om han ringer.

Ta hand om dig!
Kramar!

upplevelse måndagkväll. Var trött i huvudet efter en lång dag med möten oavbrutet.

Sade slutligen till mannen - som var pratsam och på gott humör - att jag mest skulle behövt två timmar för mig själv, vara ifred för mig själv... med mera - osällskapligt och med irriterat tonfall.
- Så bra, säger han, att du säger det! Så frågade han om en annan sak - är det därför du inte... för att du inte tar dig det utrymmet?
- Så har det nog varit, ja... och nu har jag tänkt men gör inte...
- Så bra, säger han igen. Gör det. Ta hand om dig. Det viktigaste först.

Upplevelsen, den inom mig, kan jag inte återge i ord.
Den berör områden som etablerats långt före jag mötte denna mannen...
En så omvälvande erfarenhet. Hade svårt att förstå... att detta sker. Är på riktigt.

En ny personlig insikt om livsrum.
En insikt om hur lång vägen till grinden kan vara.
Och andra(s) vägar till andra grindar som jag inte känner till.

Potentialen till medberoende ... tidigt grundlagt. Osynligt förstärkt med den egna mursleven.

Det ska mycket till för att riva sådana murar ... och stiga ut.

När jag sparat och läser igenom inser jag att det här är första gången jag på djupet inser erfarenheten i den dikt jag citerat så många gånger...

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för! Även för barn.

Fråga på kvinnohuset vilka vägar de känner till att söka lägenhet, be dina vänner hålla koll. Du behöver inte alls berätta om det för din man. Jag förstår helt din oro för flickan och tar den på allvar, diskutera om den på kvinnohuset - det bör ha stor erfarenhet av sånt. Men flickan är absolut inte hjälpt av att du går under.

Självklart ska du säga precis hur du har det i dina samtalskontakter. Du har inget att skämmas för!

Läs på tuvaforum och förstå att du inte är ensam http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar i massor! / mt

Väl här detta hör mest hemma...

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...men åååhh, vad jag känner igen mig i det du beskriver.
Rädslan över ensamhet
Inte duga
Inte säga rätt, föra mig rätt, se rätt ut, va dålig förälder och urkass förebild...listan kan göras oändlig...

Här några frågor:

Menar du att han blir arg i samtalen ni har på familjerådgivningen eller efter?

Känner du att du kan säga allt i dina enskilda samtal på kvinnomottagningen?

I en akut, hotfull situation, har du någonstans att ta vägen då? Dygnet runt?

Jag tycker mig läsa upprepade gånger att du inte anser dig berättigad att vara så rädd eftersom mannen är go också. Som ett slags mantra för att du kanske, som jag läser in, skäms över att du/ni inte får relationen att fungera?

Mina frågor är inga frågor som är menade att du ska svara på till mig, använd frågorna om de hjälper dig reda något inuti dig.

Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder.

Du ska inte leva i ständig rädsla, det tär sönder dig!

Jag skriver och skriver i situationer där jag måste ta ställning och känner mig vilsen, på vilket papper eller i vilken tidning som helst. Skrivit svar och känt in vad som känns mest rätt. Jag kan föra långa diskussioner med min spegelbild, pratar högt ;), sånt hjälper mig trots att det kan låta skumt. Det formulerade ordet har inverkan...oftast står man ju med svaren själv, man ska bara hitta skelettet i känslohavet.

Fortsätt läsa och skriva här.
Soc låter klokt.

Kram, varm och lång

Välkommen tillbaks! Hinner inte skriva så mycket nu, men ville bara säga att JAG tror på dig!
Just nu, är det uppförsbacke igen, men det finns inga genvägar.
Snart är du ute på platten igen.
Så länge dina barn inte far illa, och du söker hjälp frivilligt, tror jag inte att det skulle kunna tolkas mot dig!

Många styrkekramar!/ trollis

Jag såg ditt inlägg i min tråd, men att det raderats det du skrivit?! Skriv gärna igen!
Kram.

Jag önskar dig all lycka i livet, jag önskar att mannen klarar behandlingen och att ni står starka och får ett gott liv. Jag förstår att det är jobbigt och svårt många gånger, men jag hör din kärlek som finns kvar till honom!!
Stor, varm kram, du är en sådan fin människa!!

Mt, så rätt - det spelar ju ingen roll hur han är, jag är rädd och det räcker.
Jag vet faktiskt inte varför han har sådan makt - jag är nog rädd:
att bli ensam,
att inte klara ekonomin,
att aldrig träffa någon annan,
att han ska få rätt i det han säger om att jag förstör flickans liv...
att inte försöka få ett barn till som jag såå gärna vill!

Och samtidigt är han ju sååå snäll och omtänksam däremellan (fast oftast förväntar han ju sig något i gengäld - att jag ska visa stooor tacksamhet eller liknande).
(Innan vi träffades var jag mycket osäker, trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig, att jag inte var tillräckligt rolig/intressant osv - och trots allt så känner jag mig mera vuxen idag, kan märka om någon flirtar med mig, kan känna att det finns människor som accepterar mig för den jag är, men är samtidigt så rädd för att bli skrattad åt, att andra ska driva med mig bakom ryggen osv)

Vad gäller flickan så har det ju varit flera tillfällen som sambon skällt på henne för att hon pratar eller stör, ignorerar henne osv, och nu finns jag ju där och kan kramas och trösta, men om jag inte gör det så är jag så rädd att hon ska stå där, själv...
Och dessutom - alla som pratar om att det är bäst för barnen att ha båda sina föräldrar...

SKa kolla med soc - har ju inte haft kontakt annat än med familjerätten och de kan ju inget göra på bostadsfronten.

Sorgsen, ja, jag tror att förändring är enda vägen. Jag har hört så många gånger av sambon att han ska ändra mig eller sig, men det har ju inte gjort att vi har ett bra liv. Jag vet att jag kämpat: har försökt förändra mig, hoppats att han ska ändra sig, gått på familjerådgivning i 18 månader (och varit rädd varje gång att jag ska säga fel saker så att han blir arg när vi är där... och ändå fått skäll hela tiden för att han tycker att jag aldrig kan ta på mig orsaken till våra gräl), jag har kämpat, men det är inte värt det längre.
Jag tror att vi kommit så långt att även om vi fortsätter leva ihop så är vi så långt ifrån varandra att förr eller senare så kommer vi ändå separera. Det har hänt för mycket missbruksrelaterat (alkohol, sex, shopping), hårda ord och yttringar och hot mot barnet och mig för att jag ska känna tillit och trygghet och kärlek.

Känns gott att läsa din ord "berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget."
Jag går på samtal på kvinnomottagningen och har ju några vänner som stöttar mig. Men önskar att någon styrde mig att ta rätt beslut. Fast, jag tänker på Lelas berättelse om mannen som bad till Gud och fick hjälp genom både båt och helikopter, men tackade nej; jag väntar ju på uppenbarelsen, men jag får ju hela tiden bekräftelser på att jag ska lämna honom. Vill bara hitta en bostad.

Usch, det här är inget roligt inlägg att skriva men jag måste, för min egen skull. Ja, jag har druckit igen och nej, jag har inte ställt till med några större skandaler till följd av detta. Men jag mår inte bra av det heller. Det här är min första höst så långt tillbaka jag kan minnas som jag inte drabbats av jobbigt höstdepp och det har berott till störst del på att jag inte druckit.

Nu vet jag inte vad det var som gjorde att jag bestämde mig för att slå huvudet i väggen ännu en gång, vad som fick mig att tro att jag kunde börja igen och att det skulle bli annorlunda. Det VET jag att det inte blir.

Jag var trött på det jämna lunket i tillvaron, på att inget "hände". Lite trött på allt eller inget-mentaliteten här och alla mantran: "det där är bara alkoholdjävulen som talar, lyssna inte!" Och så hade jag ju varit så duktig så länge, bevisat att jag klarade av det om jag bara ville, och varför inte ta tillfället i akt och förstöra lite av det jag lyckats bygga upp??

Lite bättre har det gått, har druckit kortare perioder i taget och återhämtat mig snabbare än förut. Tvingat mig själv att göra allt jag åtagit mig. Men det kommer inte att hålla, jag märker hur ursäkterna börjar komma tillbaka. Suget efter A i tid och otid. Bråk till följd av A. Jag frånvarande på grund av A eller efterverkningar av A. Ångest på grund av A.

Vill söka hjälp på Vårdcentralen men jag är så rädd att de ska börja fråga om och utreda barnen, det hände en person som skrev här förut, när hon sökte hjälp. Kan man söka hjälp anonymt i verkliga livet??

Nu är jag tillbaka på ruta 1 eller egentligen Dag 2. Efter det här känner jag mig inte lika övertygad om att jag kan leva ett bra liv utan att trilla dit igen, vågar inte tro på min egen vilja att leva ett liv utan alkohol. Det låter inte så bra, det hör jag själv men så är det. Ska försöka skriva här regelbundet nu och hoppas att det hjälper mig att stå emot under de flesta dagarna.

Rädsla är bra, för den har räddat mig så många gånger. Jag blir på min vakt och lyssnar inte på spöket som tjatar i huvudet om vad som är normalt. Utan jag ger mig tid att förbereda mig inför det som är svårt, för mitt spöke är en enveten jäkel :D
Mitt råd är att ge dig själv en present att livet är så värdefullt att du vill leva det fullt ut och inte i ett bedövat tillstånd med ångest. Sen tycker jag att du skall köpa dig något riktigt fint eller ta en dag på spa och bara njuta av att det är nu du lever. Många kramar Kalla och nu tar vi ett steg till.

Det var fint att höra.. man får inte släppa hoppet.
Jag ska snart åka till henne igen, det går framåt. Fast det är rörigt i huvudet så kämpar hon på.

Känns som en månad när många kämpar, februari är lite tung tycker jag.
Varma kramar tillbaka :)