Senaste kommentarerna i forumet

...det som att du kommit till punkten där en förändring är enda vägen?

I min historia och nu känner jag lite likandant, då syftar jag på sista utvägen. Jag har vänt och vridit, känt efter både utifrån och inifrån. Försökt föreställa mig hur livet kan komma se ut om jag är kvar och om jag lämnar, både i skilsmässan fr länge sen och min nuvarande situation.

Min familj splittrades men med tiden gick det samla ihop delarna igen, då menar jag inte barnen utan främst mina syskon, föräldrar så länge de levde och tex kusinen som vi tidigare umgicks mycket med som familjer. Efter snart 20 år så har jag sista åren träffat barnens farmor några gånger, det går alltid reparera.

Med maken i behandling så känner jag att tiden får visa väg. Utan den förändringen hade jag lämnat!

Tiden är fantastisk och generös, tålamod och det viktigaste först bara.

Ditt förhållande med dottern kan mannen inte förstöra, visst kan ord ställa till med förvirring i barns kroppar, men de känner och märker oftast ganska snart vad som är vad. Oroa dig inte över det. Lägg fokuset på ditt mående.
Du är ingen dålig förälder för att du inte orkar och gråter.

Prata med soc eller vem som helst av dina kontakter. Du behöver inte lägga fram någon lösning, bara berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget.
Lösningen finns där, du måste bara aktivt fortsätta söka den...
Har du någon återkommande kontakt som känns "rätt" att prata med?

Tänker på dig
Ge inte upp!

I dag är en sådan dag då jag skulle kunnat tänka mig att avsluta arbetsdagen med en sväng förbi bolaget!
Sliter som satan och får ingen ”feedback”
Men så kom jag och tänka på vad jag får ut av det 5 min välbefinnande, sedan 10-15 timmars möda för att allt ska bli normalt igen.
NeJ det är inte värt det!
Tror jag ska gå en sväng och ge lite Feedback till mina arbetskamrater, kanske det ger gensvar.

//Paron//

Samma är det för mig! Så fort jag ätit godis får jag vinsug som ett brev på posten. Blir lite "bakis" av sockret också, törstig och grinig. Tror absolut att det finns ett samband.

för länken, Stigsdotter! Det är ju precis det där jag VET eftersom jag märkt att det är så, utan att ha nåt belägg för det! Jag tyckte bara att det var smart att göra en radikal förändring och jag vet ju att det tar bort sockersug. Nå hur länge ska det ta innan sådant verkligen tas i beaktande bland de lärde?

- precis nu i dagarna är det åtta år sen vår närstående blev allvarligt skadad i en olycka. Det var en svår tid men det har gått bra för henne. Hoppas det går bra för er också även om vägen säkert är lång och bitvis tung. Vi tänker på er och ljusen brinner alla kvällar. Kramar / mt

hurudan han är... det väsentliga är att du mår så dåligt i ert förhållande, att du är rädd och ibland skräckslagen. Det är allvarligt. Hur kommer det sig att han har så stor makt över dig? Du behöver inte svara men jag undrar vilka erfarenheter du bär på innan du mötte den här mannen.
Du skriver att du måste skydda flickan? Vad är du rädd att ska hända henne?
Om du har kontakt med soc - kan de hjälpa dig att söka bostad? Eller kvinnohuset? / mt

Jag är ju sååå slut nu. Så fort flickan är på dagis så kommer mina tårar, och så gråter jag mig igenom hela dagen (så mycket att jag blivit hemskickad från jobbet nu) och försöker prata, försöker kolla bostad, försöker allt, men orkar inte riktigt.
Sedan hämtar jag flickan och försöker vara en snäll, go', omtänksam, bra mamma som leker, fixar mat och stöttar och finns där.

Och för en stund sedan ringde sambon och försökte säga att han förstår nu att han inte kan fortsätta som han gjort, att han måste ändra sig... och jag har hört det så många gånger, men det går ju inte -han måste hitta sig själv och jag måste hitta mig själv, och sedan får vi se var det hamnar... för jag vill inte leva så här. Men han använder ju alltid flickan, alltid - "ska du förstöra hennes liv?", och det är ju just det jag är så rädd för - att jag inte ska kunna skydda henne, att jag inte ska kunna finnas där för henne.

Men jag känenr ju att jag håller på att knäckas - jag orkar snart inte. Men på en rak fråga har jag inte heller kunnat svara att jag inte vill leva med honom - för jag är ju rädd, för honom och om barnet!

Tack för allt ni skriver, det gör mig så ont att det finns många som mår/mått dåligt, men samtidigt så skönt med någon som förstår. Och ändå tänker jag att han inte är så hemsk som han framstår här, trots att jag mår såå dåligt i det...

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/02/02/lakare-lchf-diet-minskar-alkoh…

Hej sommar! Min tanke är att det är din fest och du som ska firas. Jag tycker att du ska bestämma själv vad som ska serveras på din fest eller öppna hus. Blir det enklare för dig att hålla dig nykter om du bjuder på goda alkoholfria alternativ så tycker jag att du ska göra det. Stor kram och lycka till:-)

Hej sommar!
Kom att tänka på att jag ofta brukar bli förbannad på att bilister inte kan lära sig använda blinkers, utan struntar i det. Har nu insett att det är meningslöst, jag kommer aldrig att kunna lära alla att använda blinkers. Jag använder den själv på bästa sätt och mer kan jag inte göra.
Känns som om det är likadant med andras drickande. Hade jag fest och krävde att alla drack alkoholfritt skulle det kännas rätt konstigt, det är ju bara jag som ska förhålla mig till alkoholen och dess problem för mig.
En tanke
Fenix

Vad kul!! Det går mycket lättare att gå ned i vikt utan A. Jag har gått ned 6kg på 1,5 månad. Fast jag har verkligen gått in för det nu. Känner mig frisk och stark! Vad härligt med 8 (!) kg borta från kroppen:-) ännu en sporre i det vita livet. Stor kram!

Jag fyllde 50 för ett par veckor sedan, och mitt kalas sker om ca 2 veckor.
Vi ska ha hela paketet, öl, vin, skumpa, whisky, grogg osv...

Det är fortfarande mig det handlar om, inte möjligheterna, inte antalet tillfällen..
Om jag har en möjlighet 1000 gånger, så är beslutet fortfarande hos mig, enbart mig,
och jag kommer troligen tacka nej 1001 gånger...

Men visst har jag haft tanken ändå, varför skulle du inte kunna testa, en enda gång,
just på din 50 årsdag, det är du väl värd????

Men värd, det är jag ett ångestfritt liv, då ingår inga alkoholhaltiga drycker.

Jag kan inte smita ifrån mitt liv hela tiden, utan inse att det får konsekvenser.

Rakryggat har jag insett att alkoholen är ingenting för mig, nu, då, eller sen.

Mit liv är alko/ångest-fritt..

/Berra

Känns som att jag sedan i somras har gjort en sådan resa och att det nu är dags för något slags bokslut i och med att jag fyller 40.
Vill att allt liksom ska ligga klart, vill ha min väg utstakad så att jag vet vilket håll jag ska gå.
Vill att mitt innerst jag, det jag nu äntligen funnit då vinet tidigare hindrade mig, ska synas i allt jag gör, och allt jag har runt omkring mig.
Det låter ambitiöst men jag börjar smått....
Har möblerat om hemma tre gånger på några veckor, rensat bort och låter bara det som "talar till mig" vara kvar.

Nu till mer praktiska frågor som jag hoppas att ni forum-vänner kan hjälpa mig med.
Kan jag bjuda på A-fritt rakt igenom på mitt firande (Öppet Hus en veckodag)?
Tänkte först att jag måste väl ha riktigt bubbel och vin till gästerna,
men är så rädd att jag "unnar" mig lite av bubblet och sedan är jag ju där det vet jag....
Så det är nog bäst att köra noll-öl, läsk och mineralvatten.
Men som välkomst-skål?
Vill ha något gott och bubbligt, men inte ett alkoholfritt vanligt bubbel, typ Chapel Hill utan alkohol för det smakar apa tycker jag.
Utan något gott och naturligt A-fritt.
Tar gärna emot tips!

Hej Kalla!
Är inte här lika ofta, läser ibland men skriver inte lika ofta. Men just nu känner jag att jag behöver forumet.
Fyller 40 om några veckor och oroar mig inför detta, är rädd att jag kommer falla dit för att jag så gärna vill vara normal och fira.
Eller för att jag ju varit sååå duktig. Men "din" dikt sitter i en ram i hallen och jag läser den så ofta att jag nästan kan den utantill.
Den har gett mig så mycket och jag är så glad att du har "gett"mig den!!
Tack

Fyller 40 om några veckor och har varit nykter sedan 4 augusti. Men förberedelserna inför min födelsedag har satt igång en längtan efter att kunna dricka för att fira. Och kan man bjuda på alkoholfritt rakt igenom på ett öppet hus? Och kommer det kännas som om något fattas? Frågor, frågor, frågor snurrar runt och tankar på vin och bubbel.... Men när jag läste beskrivningen av din söndagmorgon rös jag och log stort! Det är ju så självklart att det är så jag vill leva, vill inte gästerna fira mig med A-fritt så kan de gå hem, så det så!!
Tack för dina ord!

Kan jag varmt rekommendera eftersom det är det bästa jag gjort för min egen del. JAg vet ju inte vart du bor i landet men jag var på Korpberget som ligger utanför Kramfors i en vecka. Det var fantastiskt med otroligt kompetenta terapeuter som verkligen vet vad detta handlar om. Ofta kan man få en sådan vecka via socialtjänsten vill man inte det så är det överkomligt pris 4500 för en vecka och då ingår mat och logi och jag lovar att det är värt varenda öre!! Kram och lycka till!

verkligen trevligt att träffas ! Hoppas också att du slipper känna att du kämpar och att du numera istället känner friheten för att du har ett eget val att göra.

Kram !

tacka - och förstå att du har del i hennes tillit.
Vilken livsgåva! Kram / mt

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

badrumsvågen för en stund sedan, vilket jag inte gjort sedan i oktober tror jag. En gest av vänlighet från dess sida? Minus åtta kilo utan någon ansträngning alls. Fuskar lite inom LCHF, men har tillåtit mej ganska stora mängder läsk och godis, vilket jag inte gjorde förut.

Undrar hur mycket jag skulle vägt om jag varit både alkis och godismonster???

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren

..är härliga :)

Vilken kick!

Kram

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver