Senaste kommentarerna i forumet

...tack...jag är glad om mina ord kan hjälpa någon så som dina hjälper mig. Jag är så tacksam att jag hittade hit, att du finns här med din klokhet tillsammans med alla andra. Det kommer jag bära med mig resten av livet. Detta tillsammans med behandlingshemmet är en av de där hållplatserna för eftertanke på min livsresa.

Inte minst har jag lärt så ofantligt mycket genom de som kämpar med sitt missbruk. Tack alla ni som läser här och alla ni andra, jag följer er!

Under anhörigveckan hade vi första dagen med "bara" anhöriga och under den tiden hann vi lära känna varandra och, kanske allra viktigast, oss själva genom varandra. En grupp med likasinnade ger sån styrka, liksom här inne. Skillnade där var att ingen kunde "komma undan". Redan ett dygn senare utökades gruppen med missbrukare. Det fanns de, från båda sidor, som kände sig provocerade pga sina erfarenheter. Det var ju meningen men jag uppfattade inte att någon lämnade utan att känna sig helare när fredagen var slut. Som du märker så sjunker fortfarande mina intryck in och jag hoppas det kommer vara en lång process innan hjärnan känner den bearbetat klart, kanske aldrig? Hoppas det! Just därför tänker jag försöka hitta al-anon, om än på okända platser, och hänga kvar här.

När det gäller min historia så är jag bara glad att den tiden är förbi. Jag har svårt att lita på folk fullt ut men med åren har jag fått några få riktigt nära vänner. Såna som inte behöver underhållas utan vi finns för varandra oavsett om det är månader mellan kontakterna. Mina syskon är också guld värda, det är ju dem man har absolut längst kontakt med i livet. Var på en begravning nyss där lillasyster tog farväl av storasyster. 88 och 95 år gamla, då brast jag i gråt, de hade haft daglig kontakt under hela sitt liv, tänk vilken rikedom!

Tack för att du finns.

Kram

...flyger jag hem över helgen.

Ojojoj, vad maken håller på! Utan att få drickandet bekräftat, jag frågar inte, så vet han att jag fattar att han dricker nu.
När jag kom hem från anhörigveckan var han så svullen i ansiktet och stank gammal fylla. Lägenheten var inte städad mer än att han precis hunnit skura av golvet innan jag steg in. Jag var noga med att ge en tid när jag skulle komma. Sjukt det är så i ett hem som ska vara gemensamt. Han har till och med gapat på mig för att jag öppnar köksskåpen vid flera tillfällen under det dryga året vi haft bostaden.

Han jublar inte över att jag kommer hem imorgon, visste först igår att jobbet tillåter mig åka. Gissar han såg sina dagar med flaskan minska drastikt innan han ska skrivas in på måndag?
Han är inte alls otrevlig, det är jag tacksam över, och det räcker för mig för tillfället. Jag känner att han vill behandlas men samtidigt vilar något sorgligt över honom, som om han sörjer en vän. Den ende han har haft kontakt med under lång, lång tid. Tidigare hade han möjligheten att välja umgås ensam med flaskan eller gå ut med kollegor. Han valde alltid flaskan senaste året, alltid! Sista två månaderna har han varit utan jobb så det valet har inte funnits där. Han valde ju bort mig också tills dagarna före jul!

Jag har gått tillbaka till mina telefontider mellan 16-18, blev ett kort samtal från jobbet i eftermiddag. Han är alltid go och mysig då, om än tröttare och segare när han dricker, men han har inte varit full när vi pratats vid i veckan. Han får ringa när han vill och han sa han skulle ringa ikväll, men, liksom igår kväll, är telefonen tyst. Ikväll blir ju hans sista ordentliga fylla i livet! Sorgligt missbruket har sånt grepp över hjärnan.

Han vill ju bli frisk...det hoppas och tror jag...måste jag tro för att inte gå under...hm

Jag vill inte utsätta mig för hans gapande när reprilhjärnan tar över. Därför bestämde jag att gå tillbaka till teltiderna vi hade en period i höstas. Svarar han blir jag glad, om inte pratar jag in på svararen och väntar sen till dagen efter innan jag ringer igen, om vi inte bestänt något annat. Detta funkade ganska ok under hösten och ypperligt denna sista veckan innan hans behandling. Jag förmodade han skulle dricka rejält dessa två veckorna.

Jag är fortfarande lika osäker på om han kommer klara detta, om motivationen är stark nog för honom att kämpa mot sitt missbruk.
Skillnaden nu är att jag ser allt mycket tydligare än tidigare, därför kan jag välja bort eller veja för konflikterna.
Alla Ni här har hjälpt mig, kontakten på nämndemansgården och sen gav anhörigveckan mig ett lugn jag inte känt...paus...faktiskt inte sen skilsmässan. Ojdå...

Nog har jag känt mig lugn och tillfreds men det var så skönt att få bekräftat att jag faktiskt inte varit ute och cyklat i min egen hemmasnickrade logik. Visst, jag har jobbat, och vuxit upp, med och omkring barn och tonåringar i kris, så helt novis är/var jag inte. Jag var utfryst av alla tjejer i klassen under ett par år i mellanstadiet och utvecklade mycket tidigt, inte minst då, förmågan att läsa av personer och situationer. Det har jag och har haft mycket nytta av i livet.

Nog med historia!!!

Jag mår så jäkla bra just nu!
Jobbet känns lättare, jag var så trött i höstas men nu känner jag att jagvtar revansch. På vad? Ja, på mig själv känns det som. Underbart! Det känns som ångloket har sökt sig tillbaka till rälsen. Den där stabila med nya mål, stora-små-långsiktiga-tillfälliga, de som kräver eftertanke och längre uppehåll, de som jag kan susa förbi och se på i backspegeln, de som återkommer och ger stabilitet när jag passerar dem för 10-1000 gången...ja, ni förstår, så ser ju livet ut. Nya erfarenheter blandas med gamla i nya former.

Jag har en tidig arbetsdag imorgon och åker sen direkt till flygplatsen som tar mig hem! Längtar så! Oavsett hur maken mår ska jag må bra, besöka ett av barnen. Ska se om jag hittar filmen mulletant rekommenderat. Se den och bara....leva!

Var rädda om er där ute!
Kramar

Underbar läsning, Sorgsen! Helt fantastiskt!

Jag känner så väl igen din känsla av att det vänder, att det bär. Vad glad jag blir för din skull! Äntligen! :-)

Kram!
/H.

Jag tror att KBT är bra. Som medberoende behöver vi lära oss att tänka på nya sätt, precis som den som missbrukar behöver göra. Vi behöver bryta våra mönster, och då tror jag att KBT kan hjälpa oss.

Se om du kan hitta en KBT-terapeut som har missbruks-/medberoendeproblematik som specialitet. Jag tror att det är viktigt att prata med någon som förstår de här fenomenen och inte bara är en "allmänt bra" terapeut.

Kram, vännen!
/H.

Tack för det, vännen! <3 :-) Du, och många andra, betyder mycket för mig också. Vi hör ihop, så enkelt är det.

Själv känner jag att jag inte har så mycket att berätta om min egen situation just nu. Det är väl därför som jag är lite "tyst" här i min egen tråd. Jag skulle kunna skriva samma sak varje dag:

"Jag mår bra och är lycklig. Maken är nykter. Livet rullar på med en vardag fylld av jobb för oss båda - jobb som vi trivs med på varsitt håll."

För några år sedan kändes det väldigt avlägset att varje dag skulle kunna vara så - men nu är vi där. Naturligtvis läker vi fortfarande, både var för sig och tillsammans. Men nu lever vi ett väldigt fint liv, varje dag.

Så, igen: det går att överleva. För oss innebar det lyckliga slutet att vi fortfarande lever tillsammans, men för någon annan innebär det lyckliga slutet att bryta upp och börja om. Men oavsett så går det att hitta ett lyckligt slut. Jo, faktiskt.

Kram, alla!
/H.

Jag har inte läst i din tråd på ett tag, ska ta mig tid att göra det så jag vet hur du har det.
Jag vill bara tala om att det du skriver till mig i min tråd är råd och erfarenheter som träffar rakt i mitt hjärta. Jag brukar också jämföra min beslutsångest med en trampolin och ett ev kommande hopp......
Du betyder mycket för mig!
Kram

Du har betytt mycket för mig redan från min debut här på forumet och du ger mig kloka råd och visar vägen även nu.
Tack!

Tack för kloka ord i min tråd.
Kram på dig!

Tänker på dig och din kamp....
Hoppas att vi kan vara starka tillsammans..
Kämpa på och var rädd om dig!

Tack för att du finns för mig och tar dig tid att skriva i min tråd.
Lycka till på din väg..framåt!

Jag är så oerhört tacksam för att ni alla finns här för mig. Tack för alla kloka ord och att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det är guld värt för mig.
Jag har börjat fundera på en ny terapeut eller liknande.. Vad tror ni om KBT?
Kram alla!!

När våra ungar var i skolåldern och jag jobbade skift fick dom vara hemma från skolan ibland när jag hade ledig vardag och de var lite ynkliga. Det kallade dom att vara "lagom sjuk" - det är nog den bästa sjukdom man kan ha:) / mt

var en sån härlig tillställning! Hon levde till nästan hundra och dog mätt på livet. Kyrkan var fylld av släktingar (inte så många vänner levde längre) och det var mycket kramande och prat redan före begravningsakten. Vi kaffet efteråt sa prästen att det var en så fin stämning - då tänkte jag att nu är mormor verkligen nöjd: att prästen tyckte att hon hade en bra begravning var nog höjden av beröm i hennes värld!

Mammas begravning lämnade också ljusa minnen - hon dog hastigt i sviter av en olycka. Hon över 80 och frisk - behövde aldrig förlora något av självständighet och värdighet. Jag insåg redan då och ännu mer idag hur mycket hon undkom av hjälplöshet. Begravningen var både sorglig och ljus med mycket musik och sång. Vi sjöng faktiskt glad allsång och inte psalm på slutet:)

Du får berätta Berra åt dina ungar hur du vill ha det! Det är nog en trygghet för dem att veta.

Ha det gott! Kram / mt

Bubbel, köpte Soda Stream i slutet på förra året och älskar den. Dricker mitt goda bubbel i fint vinglas och när jag gör det så saknar jag inte vinet ett dugg. Maken tycker att vinglasen ska fram till helgen för att markera skillnad men det bryr jag mig inte om, jag tar finglaset varje kväll.

Hej PP, hoppas du får en skön resa där du får njuta av sjöluft, god mat och många avskräckande fylleexemplar :-)

Vad heter den app du använder? Den lät lite spännande att testa och ljust det där att slippa hålla reda på tiden är ju trevligt.

...värdighet brukar det finnas i alla dessa ceremonier med eller utan Gud o grabbarna. Att askan sprids för vinden tänker jag på något sätt är ett snabbare sätt att uppgå i världsalltet, att snabbt blandas in i jorden istället för att sakta ligga och multna i en kista, att det lilla som finns kvar av den som dött finns överallt istället för på bara en endaste plats (det är ju ändå inte DÄR den döde är, själen är ju någonanannstans om man ens tror att den finns). Men visst är det lite fint att ha en särskild plats att gå till när man vill "prata" med den döde, men å andra sidan är det bland det sorgligaste som finns att se en grav där inga anhöriga som sköter om finns kvar.

Hoppas det blir en fin begravning i alla fall, ni kan ju festa till lite själva hemma i all enkelhet!

..att ta ett sista farväl av min svärfar, idag så petar vi ner honom i jorden....
Eller jorden?, han ska brännas!

I mångt och mycket så är det hos mig jag måste förändra mig...
I min värld så jordbegravs man i en gammal fin kyrka...
Frugan och svägerskan har bestämt att han ska få sin ceremoni i ett kapell, utan en massa krucifix och tjafs om gud o grabbarna,
Det ska vara enkelt och i bara av de närmaste anhöriga, och hans aska ska spridas anonymt i en Lund någonstans, ingen gravsten, ingen skötsel...
Inte min uppfattning av begravning, men inte heller min pappa...

Själv så skulle min begravning vara stor och pompös med mycket folk, och en "fest" efteråt, man skulle minnas mig med ett leende på sina läppar...
Ser lite av ceremonin ifrån James Bond filmen, vems begravning är det?, din!, och sen är det glada spel bland trumpeterna när han hamnat i kistan...
Lite så skulle jag vilja att det var, och jag fick en fin sten bland mina förfäder i samma kyrkogård sedan generationer tillbaka..
Traditionen styr mig till viss del...men ändå inte...

Nu ligger begravningskostymen på sängänden, nästan bara vid dessa tillfällen den används nu för tiden, skjortan vit och fin...
Barnen har hittills sluppit alla begravningar, men den här måste de gå på, ingen pardon...grabbens första...

Berra

vilken rolig liknelse till nikotinersättning! Fast lite så använder jag bubbelvatten, i vinglas! Har inte tänkt på det förut. Men jag köpte en SodaStream så det är billig ersättning och inga biverkningar, lite bubblig kanske:)

Jag tror D-vitamin är bra. Jag har ju lagt om kosten också till LCHF och jag vet inte vad det beror på men jag har klarat mej från förkylningar och annat hela hösten. Strunt samma vilket men min motståndskraft verkar vara bättre. Hoppas det håller bara! Så skönt i alla fall att vara nöjd med tillvaron som nykterist. Jag var på en middag med kollegor igårkväll och jag tog bilen. Jag reflekterade inte ens över att jag skulle velat dricka vin och jag tror ingen annan ens tänkte på det heller, att jag inte drack vin. Så skönt, största delen av tiden. Små flashbacks av sug kan och får jag väl leva med. De kommer inte ofta numera och varar inte länge.
Ha det gott alla!

för sej själv fast man vet att man har det bra! Slå inte dej själv för det! Man måste också få tycka att det är tråkigt ibland fast man är frisk och har ett jobb. Man kan inte hela tiden gå omkring och vara tacksam. Man kan ju ändå vara medveten om att det är ett "onödigt" gnäll:) Vi ska inte ge oss dåligt samvete för att vi inte jämt är glada. Jag kan också få gnälla inom mej för att jag ibland skulle vilja kunna dricka vin fast jag vet att det inte ger mej nåt positivt om jag skulle göra det. Gnäll och kämpa på! Det blir bättre igen:)

I min tråd, jag har ju också lämnat yrket men det är nog starkt förankrat ändå hos oss, på gott och ont. Ont har mina barn tyckt eftersom jag har varit svår att lura när de velat vara sjuka för att slippa skolan. Men även gott eftersom jag kunnat hjälpa dem när de verkligen varit sjuka.

Önskar dig en bra torsdag!
Kram

Försöker ny mental strategi.

Det sägs att man ska skatta sej lycklig om man är född i Sverige.

Redan där ha du dragit högvinsten i livets lotteri.

Det kunde värre. Jag har allt! Att gnälla är ganska futtigt.

Jag biter lite hårdare och väntar på ljuset. Om bara kylan släpper ska jag jävlar piska kroppen också.

Kaffe. Snus. Kaffe snus. Trötthet vik hädan! Jag försöker vara starkare än jag är. Jag tror att mina barn gillar mej. Gott nog.

i andra trådar och ler. Idag känner jag att vi är kollegor:)
Även om jag lämnat yrket finns det starkt kvar i min identitet.
Bästa krya på dig hälsningar och kram! / mt

vad jag tänkte skriva... Håller tummarna jag också! Kram, kram!

Godmorgon Framtidsdrömmar!
Hoppas du är inne och läser och känner att du inte är ensam. Jag skrev nyss i en annan tråd om att bryta upp och kom på att jag vill dela samma erfarenhet med dig. Jag tror att jag tidigare skrivit om att jag stod på trampolinen... men inte detta (ursäkta ifall jag upprepar mig):

"Då, i mitten av 70-talet, stod jag länge på trampolinen och vägde. Eftersom hans lön var avsevärt högre än min gjorde jag ett antal test för mig själv för att se om jag skulle klara det nödvändigaste - mat och boende typ. T.ex åt jag gröt varje dag under en lång period när han var bortrest. Just nu tänker jag att det var bra att ha tänkt igenom så grundligt för vi hade några verkligt svåra konfrontationer innan allt var klart, och då stod jag stadigt. Även min mamma ifrågasatte mitt val och beslut - den mest kritiska uppgörelse vi nånsin hade. Också då stod jag... ibland är det det enda man göra - stå. Sedermera tyckte min mamma så oändligt mycket om Mullegubben och sa ofta att han var hennes trygghet."

Den turbulens som finns omkring dig i och med kaoset i din mans familjs gör det förstås svårt att hålla fokus på dig och dina val. Var det din terapeut som var sjukskriven? Sök nån ny kontakt - markatta gav tips. Antagligen känner du själv till dem också men ibland kan man behöva få stöd i det man redan vet:)

Angående att ibland är "stå" det enda man kan göra så tänker jag att det handlar om "stundvis" i kritiska lägen. Det är inte detsamma som att du står för dig själv och väger på trampolinen - där behöver du din tid. Jag tror att du kommer att hoppa när du verkligen är redo! Men då.... tar du steget ...

Kram, kram till dig! / mt

eftersom jag är ledig hela helgen. Har inte hunnit läss och skriva så mycket som jag skulle vilja, men det blir tid för det i helgen.

Kramar till den som vill ha