Senaste kommentarerna i forumet

att hon tar det så naturligt och "vågar" berätta!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4086&artikel=5420734

Hade inte tänkt på det tidigare. Att döttrar, hur små de än verkar, en dag ska ha mens. Som pappa är man ganska lost där. Ärligt talat, den enda relation man haft till mens är att det varit en form av störningsmoment i sexlivet.

Australien blir bra.

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/01/hur-gor-man-konkret-for-att…

Kram igen / mt

...långfrukosten som vi ägnar åt oss i helgerna...kommer lilla (tolv år) Strawberry in och deklarerar att hon fått sin första mens. L och Rivis är genast där...men jag och killarna vill bara sjunka genom bordet? Shit pommes frites? Var detta info jag behövde? Vad svarar man? Sa att hon och jag ska åka på motorcykeltur ensamna. Kvalitetstid...men vad fan ska jag säga? Go girl? /R

Tack för spontana svar mt och Maria. Kanske hoppar jag...tanken finns ju där. Skönt att få bekräftat att det inte var helfel. Sen golvar Maria mig ( och det gör inget annat än gott, jag behöver tankarna). Säger mina ongar ja för att de "ser" att jag vill? Resten av helgen ska gå till att luska och försöka se hur de små liven tänker. Storkillen är på...där är jag hundra och som den fege man jag är så är det ju även honom jag väljer att ta med. Ja...inte riktigt bara därför. Jag kommer att jobba långa dagar och han är den enda av ongarna som fixar engelskan själv. Jag behöver inte vara orolig.

Men Marias kommentar om vänner? Visst har de vänner. Varför säger dom inte det till mig? Jag kan svaret; Missbrukarbarn. Fattar inte hur jag och J har misslyckats så kapitalt som föräldrar. Eller fattar gör jag...men inte varför vi har låtit/låter det gå så långt? Skäms gör jag. Men nu ska jag ägna helgen åt att luska.

Visst har ni båda rätt i att Rivis är ett skyddsnät...på ngt sätt glömde jag bort henne i ekvationen. Hon skulle aldrig låta ongar fara illa när jag drack. Vilket jag inte vill ska hända...däremot är jag inte där så jag kan säga aldrig. Jag kan bara säga; Inte just nu...inte idag :( /R

Mig hade det också lockat fruktansvärt mycket. Skyddsnät tar du med dig, Rivis ville ju följa med och vad du berättat så verkar hon trygg och stabil när det blåser.
Vill verkligen ungarna?, det förvånar mig. Kompisar brukar ju vara jätteviktigt i den åldern och nu har de kommit in i livet i Italien, vill de verkligen bryta upp och börja om från början igen?.
Krasst att säga men för J spelar det nog ingen roll var ni bor så länge hon inte tar tag i sitt eget liv, och barnen kan ju fortfarande träffa henne fast det går ju inte så ofta men det har de ju ändå inte gjort.

Det går inte att råda dig i detta utan det måste bli ett familjebeslut, men försäkra dig om att barnen verkligen vill och inte bara säger så för att de ser att du vill. (Missbrukarbarn beteende )

Förstår att du vill, det hade jag velat ( och förmodligen gjort)

Kram!

så tror jag att du ska nappa om det känns rätt när du kollat... Jag och Mg har gjort såna hopp - inte i avstånd, inte alls, men i insats. Jag frågade en klok man, tillika barnläkare och psykiater (inte präst den gången) inför mitt studieboende med 4 ongar, 2 kitten hemma med mannen - och fick stöd. Är det egentligen sååå stor skillnad idag om man bor i Italien eller Australien?

Vad gäller dig själv så får du ju ge f-n i att supa till - och så har ni ju Rivis. Ongar får fantastisk enegelska med intressant touch av byhåla och italiano... / mt

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A

Varför skrev jag "nog". Jag SKA köpa boken. Nu är spöket väldigt tyst här hos mig...men jag vet att det kommer andra dagar. /R

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

boken är väldigt bra, jag sträckläser den! Trots stora olikheter mellan oss i uppväxt och livet annars ser jag flera gemensamma drag. Hon skriver att hon aldrig gör nåt halvdant, sån är jag också. Kanske därför man också super rejält men också gör det ordentligt när man väl blir nykter. Hon skrev också så här: " Det är så ofantligt skönt att känna att jag äntligen bestämt mej. Jag kan lura mej själv bra länge men vet instinktivt när det jag bestämmer mej för är på allvar". Precis så känner jag mej också nu. Jag vet att den här gången är det på allvar.

Tjänsteresa söndagen efter. Det blir för tight. Men fan vad kul det hade varit. Få ett ansikte på alla vänner. Tror Andreas har rätt...vi ska få ett mail. /R

Fick i veckan ett arbetserbjudande som jag vill tacka ja till. Som jag kanske kommer att tacka nej till av familjeskäl. Fast jag vill som fasen...pratat med ongar; Kör tycker de. Men jag tror inte de riktigt fattar hur långt ifrån sin mamma de skulle hamna då. Samtidigt är jag en sån fullblodsegoist och nyfiken fan att jag vill. Perth heter erbjudandet (västra australien ifall ngn inte vet) och livet är ju så kort. Firenze är kallt och jag vill hinna med allt. Jag tror jag säger nej...har ju allt här. Men samtidigt tänker jag; Vilken chans...att se ngt annat. Slippa tjänsteresorna skulle jag också göra. Ongar skulle lära sig engelska på riktigt (i australien ? ;-)) istället för i skolan...där dom har fått en hemsk italianobrytning. Italienare är inte bra på språk...inte ens språklärarna (generalisering - undantag finnes).

Ska iaf. åka ner i början av februari och kolla in stället. (Så jag kommer att missa Alkoholhjälpens minikonferens) Tar storkillen med mig. För att jag ska kunna tacka ja? Antagligen? Vet ju att han kommer att torska totalt på strandlivet. Men får jag ta ongar till andra sidan klotet från sin mamma sett? Har pratat med J, hon säger bara - "gör som du vill, det gör du ju alltid!" (Inte riktigt sant). Men det utslungas i ilska så ngt samtal är det inte. Enligt lagen får jag ta ongar vart jag vill...men enligt anständighet och hyfs? Rivis säger att hon hänger på. Barnflickan säger nej då hon är kär i en lokalbo.

Jag vet varken ut eller in. Jag vet vad jag vill...men inte vad jag kan. Detta snurrar konstant i skallen. Försöker tänka på annat. Läsa lite...omöjligt. Nu vill jag ha eran uppriktiga åsikt. Ska jag hoppa? Skulle ni ha hoppat? Vi har inget skyddsnät där...vad händer med ongar om farsan väljer att supa till? Här finns iaf. farmor som för övrigt tycker att jag ska åka/satsa.

Helsnurrigt minst sagt. Hade jag inte haft cirkusen så hade jag redan suttit på planet. Sen alla djuren. Karantän?

/R

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

...skulle jag vilja säga är att du tror att dina barn gillar dig! Inte att du är född i Sverige. Mer människofientligt klimat är nog svårt att finna. Januari är tuff...snön är tuff om man inte är en fanatisk skidåkare. Men det vänder...det gör det alltid. Fortsätt bara din diet, kaffe, snus och antabus. Visst blir man som en unge när allt är trist...tyvärr måste man själv aktivera sig då...när ingen annan gör det. Trist råd. Men jag tror att det är så. Nu har du börjat ana rutor på magen. Utnyttja det, gå in i en träningspsykos hellre än att ta till flaskan. Det skadar ju ingen. Håll ut...att leva nykter är ingen lek. Man ser alldeles för mycket...hjärnan går på högvarv hela tiden. Tror det var delvis därför jag drack...för att kunna släcka ner ibland. Kanske likadant för dig? /R

Nu kan ni vila ut...du och din syster. Kram/R

Träna är bra, jag har inga rutor.
Bara en stor "torktumlare......"
Men ändå skall jag,till gymmet nog på morgonen.

Jag tycker du är full av SJÄLVINSIKT, och det är bra.

Trevlig helg nu.
/A

och ska planera - Nej! planerar 12 veckor med två böcker
Ska göra det ordentligt och för min skull
Aldrig i mitt vuxna liv har jag ägt tiden på det sättet och så länge
Jag står på tröskeln till att få det nu
Mars - April - Maj ska bli mina månader

Mycket utmanande för mig att våga skriva så
Utmanar mina reservationer
Utmanar min uthållighet
Utmanar min tveksamhet att ta risken att bli besviken
Utmanar mina rädslor

Ha ha - "Jag vill - Jag kan - Jag vågar" sa tjejen vår när hon var ungefär 8 år och kastade sig utför skidbacken :)

Och en timme senare: lägger till en bok :)
Tre månader - 12 veckor - tre böcker. Bra.

Bättre nu. Ganska glad. Eller likgiltigt nöjd. Ibland tror jag att jag inte ska lyssna på mej själv alls. Skit i hjärnan, tankarna. Dom lurar dej till impulsbeslut.

Samtidigt går varenda trend i samhället mot att man bör bli mer ego. Karriären. Pensionen. Som om jag är där:) Om jag ens lever när jag är 65 får jag vara nöjd:).

Nu. Morgon. Jag mår bra. Anar rutor på magen. Hur många kalorier har jag hällt i mej under tjugo år? När jag saknar spriten under våren kommer jag iaf inte skämmas för kroppen. Jag ÄR en seg jävel. En gammal bit trä som åldrats värdigt???

Vi får se.

Jag stiger eller går under.

I år vet jag.

Jag orkar bara inte hanka mej fram.

Dagbok igen. Som vore jag femton. Nu fyrtio. Bära eller brista. Jag är nykter. Bit ihop. Ungarna sover. Dom mår bra. Jag fixar detta. Jag ger det ett år av nykterhet.

Ursäkta min patetik. Jag ÄR patetisk. Men jag lovar att jag ska försöka. Det är allt jag har.

på en ganska tung arbetsvecka. Oerhört intensivt mest hela tiden runt mig - mycket som många vill ha klart (och helst skulle det bli "färdigt") innan jag går på ledighet. Det stressar mig inte alls när jag är där men hemma har jag stundvis haft märkt av stressmarkörer. Jag känner av en tung stämning i en del arbetssammanhang (arbets- och kollegiala gemenskaper ... som känns o-gemensamma) och jag är ofrånkomligt delaktig i processer som går emot min etiska kompass... då är det både skönt och jobbigt att lämna. Inte enbart skönt för jag tappar ju möjligheten att påverka i den riktning jag håller för rätt. I de sammanhangen vet jag redan att jag blir saknad på min post... (från åtminstone ett håll sett) och det känns egoistiskt bra.

En stundvis tung stämning har vi också haft här hemma. Mg har mött ett par besvikelser som tagit honom ... ... hårt tror jag är rätt ord. Han är tydlig med att det är sånt han måste klara ut själv och jag är helt klar över att jag inte kan hjälpa honom. Just i den klarheten är det ... ... ja, just i den klarheten är det första gången som jag så tydligt ser att det är så och "låter vara". Och själv står ut med att låta vara. Antagligen är det också första gången han fejsar just detta nykter. På samma sätt som jag ... inte viker undan med blicken när jag möter demonen - jag tror att det är så... fast det är svårt att säga för demonen har blivit suddig i konturerna. Kanske för att han (den?) mött min blick???!!! (- Ja jävlar! måste jag tillägga när jag förhandsgranskar - så är det nog. Tack victoria för just de orden!)

Frossar i tecken idag och känner gemenskap med Stigsdotter:)

Flera kvällar har vi lagt oss i sängen under täcket och sett på TV. Ett sätt att dra sig undan - men tillsammans - och ha det lite gråtrist.

Det har också varit riktigt ljusa och glada stunder. Härligt skidväder! Mullegubben har engagerat sig i Törnrosa och har omsorg om att vi tänder ljus "för alla som behöver". Han smälte ljusstumpar och fyllde San Pios "skal" så att det kommer att räcka ända till kvällarna är mycket ljusare än nu.

Jag är i kampen att släppa taget - om olika "saker" och på olika sätt
Jag över mig i att leva i tillit
Jag övar mig i sinnesro

Idag ska jag städa, sortera, slänga "skräp" som skräpar på olika ställen

roligt att du tittade in! Och att du har ett bra liv. Tänk att du går in och läser ibland nån gång... och nu lämnade du ett spår i min och andras trådar. Det förgyller min dag! / mt

jag kommer ihåg det, notera att jag skattar högt åt din mening - den om och med sär skrivningar. Notera också komma tecknen varav ett redan i rubriken.

För eran skull. Alla dagar och nätter som ni har slitits mellan hopp och förtvivlan.

Äntligen!
Kramar till er alla!
/A

in i gemenskapen :-)

Att själv få uppleva och utforska sig själv utan att nån talat om på förhand vad som ska ske är den absolut bästa förändringen man kan genomgå. Då har man verkligen tagit steget ut i det okända, släppt taget, och visat sig villig att ta till sig all hjälp som är möjlig att få.

Med ett öppet sinnelag blir vägen så mycket enklare :-)