Senaste kommentarerna i forumet

För inte är den här i alla fall.
Har varit inne flera gånger det sista och läst i era trådar, läst era inlägg och bara inte orkat skriva något tillbaka. Är så otroligt förvirrad. Vet att jag måste göra något, men vet knappt vad eller hur, när eller om eller...?

Tårarna känns som min bästa vän, men de kan ju inte komma så ofta, för jag vill inte vara så ledsen inför flickan.

Trollis, tack för ditt stöd, tack! Känner mig såå rädd, och försöker vara modig att stå upp för mig själv, men oj, svårt, svårt!

Sorgsen, vad jag lider med dig. Läste precis i din tråd och aj, aj, känner ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna och i hela magen, i hela huvudet och hela kroppen hur jobbigt det är, hur ont det nog gör även om du försöker att inte låta honom komma så långt i sina sårande ord.
TACK, för att du delar med dig av din historia. Det betyder mycket för mig och jag känner mig stärkt av dig, men också känner jag med dig.
Men samtidigt: så illa som du verkar ha haft det, så illa har vi inte det...
Ingen utanför vår familj vet ju hur vi har det - sambon är ju som sagt trevlig, social och på alla sätt ett föredöme. När vi är själva kan han också vara allt detta, men så emellanåt sätter han sin egen agenda: håller på med det han vill och i princip glömmer av att vi andra existerar, kan få ilskeutbrott, kan skälla och hota mig, kan skälla på flickan för att hon tar för mycket utrymme osv. Men jag vet itne om det är tillräckligt illa för att jag ska kunna få igenom något...
Jag vet att jag inte orkar leva så här (med alla saker runt omkring), men jag vet inte om barnen skulle må bättre med delat boende... Sambon kan ju då och då säga att jag är en fantastisk mamma osv, men däremellan kan han ju också tala om att jag är sämst...
Jag läste i din tråd och du verkar kunna se att bortom alkoholen finns en bra sida av din man, då ni har det gott! Min sambo dricker ju inte nu, men den där nästan sadistiska sidan finns ju ändå kvar - och allt annat som hänt, som han sagt och gjort, både under alkoholens påverkan och utan, allt det sitter så djupt i mig, jag tror inte jag kan komma över det...

Mt - det är ju så sant: oftast blir det nog bättre av en separation, självklart önskar jag att jag och min sambo skulle leva hela livet ihop, för att vara lyckliga, för att barnen skulle få ha en hel familj osv, men det gör ju så ont; att en alltid anser sig ha rätten att må dåligt, att få stöd, att få stöttning, att få skälla och säga vad som faller honom in, att få leva som han vill, allt under skydd av att han egentligen mår dåligt...

Barbalala, tack.
Känns som vi har likheter! Jag kan ju se att min sambo får färre utbrott numera, men de finns ju hela tiden - ibland är allt guld och gröna skogar, och plötsligt så är det fullt kaos och fyllt av ilska... Han anser sig ha rätt att titta på porr, ha kontakt med vem han vill, och samtidigt menar han att det är för att jag inte vill ha sex tillräckligt mycket/ofta. Han får kalla mig vad han vill, för jag är så kall och älskar inte honom tillräckligt osv. Men jag är aldrig säker på om jag överdriver eller om det är jag som har fel, gör fel osv. För emellanåt är han ju snällast i världen, omtänksam och allt, men det är ju bara att jag inte vet när det vänder- när jag får skit för det jag sagt i förtroende... När jag skriver detta så blir jag ju så ledsen, för det låter så hemskt om jag tänker att det skulle vara någon annan som levde så, men samtidigt så känns det som jag överdriver/inte ger hela sanningen, för jag vet ju att han älskar sitt barn, att han vill ha familj, att han försöker också. Ibland är han ju så engagerad, snäll, roliga och glada, påhittiga pappa...

Du skriver om att andra förmodligen inte går på hans trevliga sidor, men jag tror de flesta gör det. Nu har jag ju börjat berätta lite för några vänner och några har ju sagt att de funderat över enstaka saker som hänt, men några är också väldigt överraskade... Vi har varit på familjerådgivning och han har själv sagt att han blir aldrig så arg på någon som på mig.

Tack för din berättelse om vaken, känns målande. Är bara så j-a ledsen, emellanåt går det ok - jag biter ju ihop för flickans skull, men oj vad tungt det är.

Hur fungerar det när man separerar? Tänker på alla saker vi köpt tillsammans, saker vi har, allt från foton, ramar, möbler, köksprylar osv. De är inte viktiga på något sätt, ingen sak är så viktig att den är värd att jag ska stanna, missförstå mig rätt, men ändå så viktiga eftersom jag vet att jag kommer prövas starkt ekonomiskt om vi separerar, och jag vill kunna ha saker så att flickan känner igen sig, så att jag inte ruineras av att behöva köpa nytt.
Han kan ju hota mig med att jag ska lämna huset, att jag inte kommer få något osv, och det känns verkligen inte det minsta viktigt, om det inte vore för flickan. Hur har ni löst det?

Barbalala, lämnade du din relation före eller efter att han blev nykter? Har du märkt killnad på något sätt när han är nykter eller inte?

Tack.

tror jag är viktig. Annars glömmer man bort vad som var problemet och så börjar man igen. Jag kan tänka att det vore ju skönt att kunna ta ett glas då och då men jag märker redan att så fort jag gör det så kommer det, inte långt därefter, en tanke på ytterligare ett glas, sedan ytterligare. Problemet är ju att jag aldrig vet NÄR DET BLIR FÖR MYCKET. Jag vet aldrig i förväg när jag ballar ur och blir den där *skämskudde upp*. Därför tror jag det är viktigt att läsa om andra, och höra om andras erfarenheter. Då kan jag dra nytta av dem. Camillas bok är väldigt bra, det är lätt att känna igen sig även om man levt ett annat liv än hon. Skickar med länk till morgontv som hon gästade:

http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Vilken pärs jag gått igenom, tack för dina rader:):) rumpan är åtgärdad och jag mår bättre än på mycket länge! Härligt! Känner mig inte ett dugg sugen på alkohol, känns bara skönt, som en befrielse.
Min karl sa att nu är vita månaden slut, men hade tänkt: varför ska man dricka bara för att månaden är slut? Han säger att han känner en kick på helgerna av att inte vara bakis och känner att han får så mycket gjort som han tänkt göra länge, men inte orkat. Han verkar tycka att det är skönt. Trots att han inte druckit lika ofta som jag gjorde. Eller så är det för att han förstår mer än jag tror och vill hjälpa mig... Något jag har bestämt är att jag inte kommer att gå och handla på Systembolaget, jag ska inte utsätta mig för någon frestelse i onödan. Ölen i förrådet ligger orörda:) Jag vill inte dricka alkohol och njuter av nykterheten. Jag har glömt hur dåligt jag mådde, men läser från början av tråden och då minns jag bättre. Jag har inte bestämt mig för att aldrig mer dricka, men just nu känns det lugnt.

En sak som gjorde mig glad i helgen var att en granne ringde. Vi har bakat, sätt igång kaffe så kommer vi och fikar sa hon. Klockan var ca 19 på lördag kväll och hade det varit för en månad sedan skulle det ha fikats alkohol i stället. Jag o min sambo har pratat m grannar om hur vi tänker kring alkohol och varför i hela världen det blivit mer alkohol än bullar sista åren när vi träffas. Det vi märker nu är att nykterheten har spritt sig till några gårdar. Kul! :)

Jag går oxå ned stadigt i vikt och det motiverar mig enormt när det gäller nykterheten. En annan stor motivation är naturligtvis att mina barn verkar så harmoniska!

Hur går det med antabusen MB? Hur går det med suget? Dricker din gubbe lika mycket nu, eller har han börjat tänka till han oxå? Stor och varm kram, det värmer så mycket när du hoppar in på min tråd!

Morgon på tåget.

Vilken ångest jag hade haft om jag hade druckit på båten. Jag hade antagligen unnat mig ett par sjukdagar så här i början av veckan.

En kompis jag brukar ha bra samtal med om alkohol var med på resan. Han förstörde sin bufféupplevelse genom att vara lite för full. Han åt litegrann, bara av en rätt. Sen satt han med sina glas. Det är ju fri dryck...

Ville bara titta in och hälsa. Fantastisk text som vanligt. Skönt att du tar dig lite tid och plitar ner texter. Det där med obalans och svårmod känner jag igen. Hade min dipp förra försommaren...när jag mer eller mindre bodde i min hängmatta. Sov bort hela dagarna då jag var sjukskriven. Jag tror det är normalt. Dippen kommer efter ett tags nykterhet. När man ser att allt inte alls löste sig för att slutade dricka. Inga råd...förutom att härda ut. Det kommer att ljusna. Killkram ;-) /R

Visst är det jag som måste stå för beslutet. Pratade med lillkillen igår. Han vill helst flytta tillbaka till byhåla...om vi nu ska flytta igen. Försökte förklara varför det inte kommer att gå. Att jag dör där, att jag tar till flaskan när den åtta månader långa vintern sätter in. Vet inte om han greppa...han är en underlig figur...min yngste. Givetvis älskad trots det ;-). Ska följa dina råd...även om Strawberry. Inse att hon fortfarande är en liten tjej...fast det blir svårare. Hon är så satikens lillgammal. Ibland är hon en riktig bitch...svårt att se den lilla flickan då.

Det positiva är att jag inser att de närmaste åren kommer jag att behöva vara mer eller mindre nykter. Snart har jag tre tonåringar och jag anar att det inte kommer bli en walk-in-the-park. Inte tänkte jag så långt när jag skaffade barn...

Måndag idag. Tuff vecka framför mig och tidigt på söndagmorgon blir det Perth. Livet rullar på väldigt hastigt just nu. Vilket iofs. passar mig som lätt blir uttråkad, men nu rullar det nästan för fort. Hinner inte med mig själv...igen. Men tar mig tid ändå, ikväll blir det spanska. /R

...att du hade kul! Anar att du har rätt...man får titta ett varv till...för att se att det inte bara är fylla på båtarna. Den i resesällskapet som hade problem med din nollbira misstänker jag har a-problem själv. Under det sista året har jag märkt att "vanligt" folk inte tycks bry sig om att jag inte dricker. Ha det gott PP. Tänker måndagmorgon och PP på tåget. /R

Jag tycker din fru och svägerska valde rätt. En jordbegravning blir ganska snaskig efter ett par veckor. Att ligga i en kista medans kroppsvätskor sipprar ut känns inte så värdigt tänker jag - som också vill kremeras. Dessutom är det lite som Stigsdotter skrev. En misskött/försummad grav är bland det sorgligaste man kan se. Sen tänker jag också att de efterkommande "slipper" måsten som att gå till graven. Jag har jätteångest för att jag aldrig går. Min mamma valde sin gravplats nära min syster...trots att hon ej hade förankring till samhället ifråga. Just för att hon visste att min syster skulle sköta om graven. Ganska själviskt tänker jag...att välja vad min syster ska ägna sig åt de närmsta 50 åren.

Det var mina tankar kring begravning. Hoppas ni hade en fin stund när ni tog farväl av svärfar. Morsning /R

Så bra att du skriver - förstår att du känner igen dig i andras berättelser. Den röda tråden är så lika för de flesta av oss - smygandet, lögnerna, misstron, tvivlet. Allt det bekräftas också på de sidor där missbrukarna skriver - och av min man som numera varit nykter sen i våras och mestadels nykter ett par år.

En av de första saker jag "lärde" mig här var att ta magkänslan på allvar. Lita på den!
Så bra att du sökt hjälp och så bra att du är klar över att lämna om han inte gör allvar av att bli nykter. Det är den enda vägen (ja, det vågar jag säga!) - håll fast och var mycket tydlig. Oron för delad vårdnad och barn delar du med de andra här. Du har säkert läst Framtidsdrömmars och flygcerts trådar.

Instämmer helt med Lelas - ta hand om dig själv! Visst ska du tala med mannen om din oro, och tala då om dig - du äger alltid rätten till dina känslor och tankar. Dock är erfarenheten att alkoholen lägger bråddjup emellan människor - läs Addes svar till Sorgsen, det ger bilden "från andra sidan" - och Helvetesgapet...

Håll taget nu! Fortsätt läsa och skriva - det hjälper till att reda ut tankarna.
Styrkekramar / mt

Ska bli.
Mors, mors! mt

underbart - också! Så roligt:) Grattis!

Min man har också förlorat väldigt många, genom dödsfall, i sitt liv. Hans mamma dog när han var pojke och flera förluster har följt. Den vetskapen har påverkat och måste få påverka från olika håll och på olika sätt.

Hoppas allt är lugnt och bra nu och att det här blir den gången då det vänder, och faller rätt för din man. Det var den förändringen som var mest fantastisk i P-O Enqvists självbiografi. Visst skrev jag om den?

Njut av friden och det nya livet! Kram! / mt

..är filmen "FLIGHT"...

Säger allt om hur det är att vara en alkie, se den!
Den berör alla ömma punkter om så i en Hollywood tappning.
Men sevärd, det är den..

Mors Berra!

Hur har du det med feber och trötthet? Jhoppas du mår bättre!

Hur går dina tankar nu inför en månadsgränsen? Själv har jag kunnat klappa mej själv på axeln hela helgen, inte en droppe alkohol trots att sambon haft öl hemma hela helgen.

Jag tror att du måste vara bestämd mot dej själv och inte låta din man dra med dej till helgfyllan. Klarar inte han av att mysa utan alkohol, så är det ju synd om honom om jag får uttrycka mej lite vårdslöst.

Kram!
/MB

Hur har du det? Jobbigt nu eller? Häng kvar, det tar sin tid att hitta sina egna knappar att trycka på för att hitta sitt nyktra jag.
Jag började skriva här i oktober, och börjar nu efter ett stort antal återfall få ordning på mej. Så ha tålamod med dej själv och ge inte upp!

En hel säck med styrkekramar!
/MB

...med mig av lycka mitt i eländet.

Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!

Kram

..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.

Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!

Lita på din magkänsla!

Kram från mig, Sorgsen men hoppfull

Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)

Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...

I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.

Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.

Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?

Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.

Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende

Det var kul! Först ser man ju bara fyllan och dekadensen. Men om man verkligen tittar så ser man att 99% faktiskt bara är glada och redo att släppa loss. Jag blev positivt överraskad.

En i mitt sällskap hade problem med min alkoholfria öl i baren. Alla andra var det bara lugnt med. Tror dock många var avis på mig idag. Min dag blev ju både längre och lättare än deras. Kunde njuta av en skärgård i vinterskrud och en lång frukostbuffé.

Jag kan tänka mig att göra om det!

En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........

Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A

...honom har lämnat honom i hela hans liv.

De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.

Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.

Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.

Kram på er

så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."

Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.

Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.

Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.

Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.

En ständigt pågående förändring :-)

Kram igen !

...på dig sen du for iväg.

Härlig läsning från dig.

Varm kram

...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.

Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.

När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...

Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.

Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...

Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...

Kraaaaam

...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...

efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.

Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.

Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.

När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.

Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.

Denna dagen, ett liv.

sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.

Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.

Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.

Lev och låt leva.

Kram !!