Senaste kommentarerna i forumet

Jag ville bara önska dig en skön helg.
Konstnären

Bra gjort av dig. Jag kände sådan sorg i början precis som du skriver.
Men jag kan lova dig att det avtar mer och mer, nu efter 5 månader är
det inte ofta rösten viskar, ta ett glas vin. Jag är som du allergisk
mot alkohol och jag har accepterat oxså. Varför ska man känna sorg efter
ett rus som aldrig infann sig i slutet av min drickakarriär, tvärtom blev
min ångest värre och värre ju mer jag drack. Denna hemska ångest har promenerat
iväg, vart vet inte jag, men den har lämnat mig och gud vilken frihet.
Men jag hargått och blivit beroende av bakelse, jag har sådant sug att det
slinker ner en nästan varje kväll. Men jag är ganska smal så jag fortsätter
väl ett tag till. Jag har ju oxså hund och hon har varit med mig både i vått
och torrt.
Önskar dig en fin kväll
Konstnären

Ja nu är det sex dagar som jag inte har druckit en droppe alkohol och visst känns det bra, men idag kände jag också lite sorg - Ska jag aldrig mer få sitta där med mitt vinglas och dricka ett gott vin? - Nej, det ska jag inte för jag klarar inte av det utan dricker då varje kväll och minst en flaska varje kväll. Det kan ju vem som helst räkna ut att det inte är bra för kropp o själ att dricka så mycket och ofta, så jag ska aldrig mer dricka vin, punkt o slut! Jag är allergisk mot alkohol och då kan man inte dricka det. En person som är nötallergiker skulle ju aldrig få för sig att äta nötter. Det är bara att välja, är man allergisk så är man.
Jag är en beroende-person och när jag hittar något som triggar belöningssystemet, så fastnar jag direkt i det. När jag var rökare så rökte jag nästan 2 paket om dan, när jag dricker så dricker jag alldeles för mycket och ofta, när jag äter så äter jag för mycket om jag inte låter bli kolhydraterna, då kan jag hantera det lite bättre. Tyvärr har det också varit så att när jag älskar en person, så älskar jag alldeles för mycket och blir därför oftast sårad. Så nu har jag valt sen många år att leva som singel med mina vovvar istället.
Fredag kväll och Sverige har just vunnit ishockeyn mot Schweiz och dessutom tagit ett silver och ett brons i skidor. Man får hitta små glädjeämnen varje dag och jag blir glad när det går bra för Sverige i OS.

Dina ord har klistrat sej fast i mitt huvud och gett mej en rejäl tankeväckare!!
Så har jag egentligen aldrig tänkt. Har nog egentligen bara druckit tills det blivit kul.. (Och tyvärr ibland gått över till okontrollerad ilska vilket skrämt mej... detta händer dock inte varje gång som det nog framkom som i mitt tidigare inlägg )

Detta blir mycket intressant att prova framöver!!!
Det är precis sådana tankar jag är på jakt efter, det kommer hjälpa mej det är jag helt säker på!!

Och till dej teaterapan: lycka till ikväll. Var stenhård så kommer det nog gå helt strålande!!!

för era ord. Det är nyttigt att läsa och skriva här, man måste stanna upp och fundera ett extra varv. Jag har haft en kämpig vecka med mycket arbete, och trots stressen har jag inte druckit sedan jag skrev sist (4 dagar). Jag är lite stolt, men har också nästan givit upp vid några tillfällen. Känner mig mer alert och klarare i huvudet, hjärnan fungerar bättre än den brukar. Skönt.

Idag nu utmaning: fredag och alla hjärtans dag. God mat och dryck med de man älskar. Orkar jag hålla emot? Jag tänker att jag ska bestämma hur jag vill ha det (bestämma mat - till alla, och dryck till mig själv - tror det blir alkoholfri öl, det har funkat tidigare för mig). Hustrun lär dricka öl.
Och jo, jag har pratat med min fru och hon förstår och vill nog hjälpa, men... vi har ju ett invant socialt mönster som inkluderar mycket alkohol, så det finns ju outtalade och uttalade förväntningar som inkluderar alkohol. Det är en betydande förändring för henne också, även om hon inte ändrar sitt beteende. Och det stör mig, och ger mig ytterligare ett skäl till att gå in vår gamla gemenskap: inte störa vår relation med att ändra saker och ting.
Det finns också ett "vargen kommer"-beteende: Jag har ojat mig över hur mycket jag dricker, vi dricker och hon dricker i flera år. Och så slutar jag en vecka eller så, men sedan har jag börjat igen. Och det är som vi båda tror att jag kommer att komma "tillbaka", precis om jag gjort förut... Nej nu blev jag lite deppig, nu får jag gaska upp mig och hålla mig till min plan. En dag i taget.

Trevlig helg
/Tinhad

I och med att ni var separerade ett tag så har ni ju startat om på en ny kula.
Man kan inte gå och älta det som har varit, att ni blev ihop igen betyder att allt gammalt är raderat.
Vet ett par där killen gick och var svartsjuk på hennes fd.killar, och var rädd att de skulle ha någon sorts företräde till hans tjej.
Jag sa la ner, ett förhållande är inte någon form av äganderätt till en pryl eller en person, man vårdar en tvåsamhet.
Om du inte förtjänar den andres kärlek så kommer du att upptäcka det,
och då finns det två saker att göra en uppsträckning eller en handräckning.

Se till att den andre blir behandlad som din prins eller princessa, eller sök dig en ny väg, den som söker sig tvättade kläder och lagad mat på bordet borde flytta hem till sin mamma.

Det finns skyldigheter i ett förhållande också. Inte bara förbrukning av varandras förtroende.
Vilka de är, är upp till var och en att upptäcka själva.
Det finns inga generella regler för hur ett förhållande ska skötas.

Berra

Försök att tänka bort det där om att kunna dricka igen. Oftast funkar
det inte, för mig som har försökt många ggr. så blev det en chuts ner
i ångesthålan igen. Kan bara prata för mig själv, jag tänker inte testa
fler ggr. Har nu hållt uppe drygt 5 månader och så får det bli.
Suget är numera som en västanfläkt och fullt hanterbart. Bara känslan
att vakna och sovit en naturlig sömn är underbart. Jag ser numera bara
nackdelar med alkoholen och vad den kostat mig psykiskt, fysiskt och eko-
nomiskt.
Ha själv en bra alla hjärtans dag
konstnären

Kan bara instämma med dig.
Konstnären

Har läst mera, men litteratur av den goda sorten. Som jag ser det har jag två val. Acceptera min tillvaro eller göra något åt den. Jag är trött på mitt jobb, men har inte råd att börja plugga. Relationen är inte vad den borde. Har inte varit på länge, men vi har 2 barn och inget vidare trygghetsnät omkring oss. Det är i stort omöjligt att få tag på hyresrätt här. Maken har också tyckt att tillvaron varit mycket trist på sistone (det skulle ju bli bättre...). Alltså, det blir till att acceptera tillvaron just nu, ett tag framöver. Och hoppas på lottovinst ;) Ja, just det, man måste ju köpa lotter för att ha chans att vinna. Vill inte lägga mina pengar på det. Hmm, komma på en bra affärsidé kanske. Tänka, tänka, tänka. Ute är det sol iaf. Skönt!

Tänkte precis som Mulletant skriver- ge det tid, gå på din magkänsla. Grubbla, se och hör ett tag- var lyhörd och följ sedan ditt hjärta och din magkänsla precis s du gjort tidigare. Kom ihåg att kärlek inte kan köpas för pengar!! Det kommer barnen att inse tids nog- var den goa/bra mamma du är på ditt vis och efter dina förutsättningar.
Håll ut- en dag i taget!
❤️kram

Fy vilka tunga dagar jag haft, sovit/vilat så fort jag fått tillfälle. Känner att kroppen behöver det- försöker lyssna på den. Vi hade ett mycket bra samtal häromdagen, min ex-sambo och jag. Han ringde och ville prata så vi hade ett telefonsamtal på 3 timmar. Vi grät, vi anklagade, vi var resonabla och lyssnade på varandra- summa ett bra samtal där jag fick lätta mitt tunga hjärta och där han var väldigt öppen och förstående. Det har nu blivit verkligt för honom- han saknar mig och har kommit till insikt hur han han behandlat mig och hur dåligt vi vårdat vårt förhållande. Jag sade vänligt men bestämt att jag önskar för hans egen skull och för barnens skull att han nu tar själslig hjälp och tar tag i sina problem och börjar leva. Han ville veta/höra vid ett flertal tillfällen om det fanns en chans att det kan bli vi igen- jag svarade varje gång att som jag känner nu så blir det inte vi. Jag vågar inte gå tillbaka som det är nu utan att nåt rent konkret har gjorts- inget skulle förändras om jag gick tillbaka. Vi skulle inom en snar framtid hamna i samma negativa spiral nedåt igen. Jag klargjorde att jag inte kan hjälpa honom med han sömnsvårigheter, hans alkoholproblem, hans sociala fobi mm men jag kan försöka hjälpa honom till hjälpen. Bollen ligger hos honom- detta är helt och hållet hans egna ansvar. Jag har förstått mer och mer att varje människa har ansvar över sitt liv- så självklart. Förut höll jag på att gå sönder inuti när han mådde dåligt- idag känner jag mig lugnare i att det inte är JAG som står ansvarig för hans välmående. Känner mer acceptans över situationen, förstår att detta är en sorg man måste gå igenom- så även han. Ser det som ett friskhetstecken att han tillåter sig att sörja- men jag hoppas verkligen att han tar proffessionell hjälp och släpper in sina vänner.
Trots att jag idag är glad över att jag inte rycks med i hans uppvaknade och hans önskan om ett VI igen så är jag då ledsen över att min familj är trasigt- på riktigt. Tänker mycket just nu på saker som jag gjort " för sista gången"; pussat honom, älskat med honom, sovit i min sköna säng mm, mm. Trots tårarna som nu trillar påina kinder så säger min magkänsla att håll ut, du är lugnare nu.
Tänk att en dag som denna, alla hjärtans dag, kunde kännas så tung. Längtar tills i morgon när den är över!
Är bjuden på middag hos en kompis i kväll- känner mig väl inte som världens roligaste direkt men jag ska dit och umgås på mitt sätt. I morgon ska jag på körövning- en heldag med sång- det vet jag att är bomull för själen.
Skickar en stor varm kram till er, som vill ha en, på alla hjärtans dag.

Så klart att du måste göra det på ditt sätt för att få sinnesfrid. Tiden går bara så fort. Det har tagit mig 10 år att bearbeta klart min relation till alkohol (som aldrig varit riktigt sund). Men jag håller tummar och tår över att det blir som du vill.

...att tänka så här: Det som jag tycker är roligt och mysigt ihop med alkohol... hur kul är det UTAN alkohol? OM svaret är "inte så kul", så varför göra det? Jag menar om det enda som får tillfällena roligt är alkohol, då är det inget att ha.
Försök att hitta något som du tycker är roligt och givande utan alkohol, då kommer du inte att sakna den.
Om du förstår hur jag tänker?

Det är sjukt hur hjärnana reflekterar i panik över vilka helger och dagar man "får" dricka...
Ingen "frisk" person går och planerar supandet.
Tuff och jobbig period. Jag tror du klarar det!

Ha det - kämpa på!

Du kan väl föra på tal att de "kontinetala" dryckesvanorna har blivit lite mycket?
Finns nog ingen sund person som innerst inne anser att det är ok med 1-2 pavor vin per kväll.
Själv sa jag på det sättet och initierade en vit månad som numera är fortgående.
Hustrun höll med, hon var lullig varje kväll och jag var packad.
Numera så tar hon ett glas då och då utan att jag känner någon som helst ånger eller avund.

Imorgon vaknar jag nykter....det är jag jäkligt tacksam för.

Ha det - kämpa på!

du har naturligtvis rätt i det du skriver. men riktigt så enkelt känns det inte just nu, minnet är selektivt så det man kommer ihåg de stunder man vill ha alkoholen kvar i sitt liv är den berusande avslappningen, alla roliga fester, hur mysigt det är att laga god mat och samtidigt zippa på det där goda vinet, hur härligt det känns att efter en jobbig arbetsdag veta att man ska få möta sina närmsta vänner för ett glas på favoritkrogen.... och ja jag vet, flera av dessa tillfällen har inte slutat lika bra som de börjat men som sagt: minnet är selektivt....
jag förstår att det kan verka oerhört naivt att tro att man skall kunna plocka russinen ur kakan och bara ha kvar det bra av alkoholen, om några år är det möjligt att jag idiotförklarar mig själv för den idén. men just nu tänker jag så här: det har tagit mig drygt 20 år att få denna osunda relation till alkoholen, det måste få lov att ta lite tid innan jag hittat min egna sunda relation till den. att helt avstå den är det väl mest troligt att jag kommer hamna i till slut men jag vill ge mig själv en chans att ha ett normalt förhållande till den. om inte annat så för att jag den dagen jag bestämmer mig för att helt "göra slut" på alkohol-förhållandet så ska jag veta att det verkligen är enda utvägen.
blev lite rörigt det här men jag hoppas du förstår kontexten: jag behöver lite mer tid innan jag hittat så rätt att jag kan ta några definitiva beslut, jag är precis bara i början på min väg att ta itu med mina alkoholproblem.

Alltså... att inte dricka känns ganska enkelt om man jämför med att skita i ciggen.
Det är ju inte så att jag vaknar på morgonen och känner att "Åh vad det skulle vara gott med en grogg!", liksom... Det är cigg som är det första som dyker upp i huvudet och det stör mig enormt.

Det handlar inte om niktotin eftersom jag har portionssnus inne all vaken tid förutom vid måltider, så det är helt klart vanans makt.

På kvällen däremot så vore det ju grymt gott med en bärs och en cigg har jag känt flera gånger de senaste dagarna, men då plockar jag fram bilden av min bakfylla i söndags morse, den panikångest som uppstod efter två bloss när hjärtat "skenade iväg" var bland det värsta jag varit med om.

Så, i stället för att tänka "Vad som än händer idag så ska jag inte dricka någon alkohol" så lägger jag till "...inte dricka någon alkohol eller röka någon cigg!" Det funkar faktiskt. Det är inte lätt och tankarna på cigg är precis lika många som dem om alkohol.

Snart en vecka utan cigg och jag märker en rätt stor skillnad redan faktiskt. Rökhostan är i princip borta, det går lättare att andas, tycker att jag fått lite annan färg i ansiktet osv. osv.
Ska överväga att sluta med snuset också, så jag blir av med gifterna.

Något som jag dock INTE ska sluta med är glass. Det har blivit lite som min nya belöning på kvällen när suget efter A och C är stort, då blir det en liten skål med glass. Går ned i vikt ändå, vilket inte är så konstigt med tanke på hur satans mycket kalorier en starköl innehåller.
Ska bli intressant att se hur kroppen ser ut om ett par månader faktiskt, för magrutorna börjar redan att dyka upp.
Jag har en sån där kropp som gör att man nästan ser lite lönnfet ut, men när jag tar av mig kläderna så finns där muskler, dock något inlindade och halvdolda av ett jämnt lager fett. Jag har aldrig fått bara en ölmage t.ex. utan det lägger sig jämnt över hela kroppen, precis som att blåsa upp en ballong ett litet andetag till liksom.

Tänker fortfarande mycket på om jag kommer att kunna dricka igen eller inte och min ursprungliga plan med att bara dricka på lediga helger (3 av 5 helger, pga skift) har jag reviderat, den nya planen är 0 av 5 helger och inget däremellan, dvs ALDRIG MER, men... jag tar en dag i taget, annars blir det övermäktigt.

Känslan att vakna pigg på morgonen, att kunna se folk i ögonen, att kunna stå tätt bredvid någon utan att andas ut bort från deras ansikte för att de inte ska känna någon spritdoft, att kunna köra bil utan att vara orolig för poliskontroller, att ha friheten att sätta mig i bilen vilken tid på dygnet som helst, att tänka snabbt och klart, att känna kreativitet... ja listan kan göras hur lång som helst och jag har ingen lust för allt i världen att förstöra detta positiva flöde av känslor just nu, så... Vad som än händer idag så kommer jag INTE att dricka någon alkohol eller röka någon cigg.

Ha en bra alla hjärtans dag mina vänner och trevlig helg!

gästskrivare i min tråd... alltid lika trevligt:)

Jag har det bara bra... när jag ser i backspegeln inser jag att det gått mer än tre år sen den svåra tiden och läkningsprocesserna fortsätter.

Tiden är vår vän nu. Det skulle jag knappast kunnat förstå och ta in ... det måste kanske erfaras och upplevas. / mt

en så svår fråga. Kan inte ge svar konkret - men vill instämma med Yogi. Och så bra att utredningen finns och att du får stöd i att du tänkt "rätt". Visst kan du tala med nån av dina professionella kontakter om detta? Och ge dig lite tid att bearbeta - skriv gärna här även om vi inte kan ge råd (det vet du ju:) Och.... vet du - var öppen i sinnet så kanske tecknet kommer! Kram, kram / mt

ursäkta att jag har flyttat om mina inlägg i din tråd. Skulle kopiera "att tänka på-listan" och höll på suddade bort hela inlägget. När jag sparade kom det överst.
Du har förändringstankar i ditt huvud nu och jag tror du ska jobba väldigt konkret med dig själv. Kanske tillsammans med dottern... därför klistrar jag listan i repris som inspiration och föreslår (ja föreslår faktiskt fast jag inte gärna ger råd) att du väljer någon eller några att-göra-saker och ritar in i din kalender.

Vad vill jag göra idag? Idag vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det till middagen ikväll? .... Ikväll vill jag äta.... och jag ska...
Vad vill jag göra ikväll? Ikväll vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det i mitt hem? I mitt hem vill jag...
Var vill jag leva och bo? Jag vill bo....
Hur ska jag ordna det så som jag vill ha det? Jag kan... och jag ska....
Vad vill jag med mitt liv - hur vill jag leva? Jag vill ...
Vad kan jag göra för att få det så? Jag kan...

Jag klistrar in Carinas "maktlista också så har du att jobba med hela helgen:) Den kom i hennes blogg för nästan exakt tre år sen nu och jag har haft stort stöd av den ...

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Fredagskram, trevlig helg och glädje med "egenjobbet":) / mt

I dag har jag faktiskt tagit mig för att städa ordentligt som jag inte har gjort på ett tag! Jag har inte haft kraft och ork att ta tag i det. Det låter nog konstigt men all energi går annars åt till att fundera på hur alt ska bli och hur jag ska få honom att sluta dricka. Jag måste nog verkligen tvinga mig att göra saker för det känns ju så mycket bättre efteråt. Måste börja tänka på mig själv också och göra saker som jag mår bra av. Som det är nu har jag tappat bort mig själv helt. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill, har svårt att fatta beslut. Jag måste hitta mig själv och ta reda på vad jag vill och vad jag tycker, men jag vet inte hur jag ska börja. Jag måste nog som du skriver Mt avsätta tid och fundera hur jag vill leva mitt liv. Min dotter som bor hemma kom till mig en dag och sa att hon känner att hon behöver en förändring. Jag förstår henne och jag känner ju likadant. Jag vill så gärna att de ska må bra mina älskade tjejer<3

Förstår att det är väldigt dubbla känslor; glädje och lättnad blandat med rädsla och oro inför hur du ska välja. Jag kan inte ge dig råd om hur du ska göra men jag kan försöka dela mina tankar. Jag tänker att du har väldigt mycket "på fötterna" för att med framgång kunna ansöka om enskild vårdnad. Du vet hur det har varit och du känner med rätta en stor oro för hur barnen kommer att få det hos pappa. Du har ett stort ansvar som förälder att skydda dina barn. Du har en möjlighet att ge dem en trygg, stabil och förutsägbar vardag. Du hindrar inte barnen att träffa pappa, klart att du kommer att uppmuntra den kontakten. Du ser att de är påverkade av vistelsen hos pappa redan nu, och då är ändå faster där av nån anledning. Hur kommer det att bli sen?

Många frågor... Förstår att du tvekar, av oro för hans reaktion och barnens reaktion. För barnen tänker jag att du i så fall kan vara ganska ärlig om anledningen, att det i så fall handlar om att skydda dem eftersom pappa har problem som gör att han ibland gör saker som inte är bra för dem. Fadern kommer du ju aldrig kunna nå i en överenskommelse, tyvärr... Han kommer säkert säga saker till barnen, men det gör han kanske redan nu? Vad skulle förändras i hans beteende jämfört med hur det är nu? Hur tror du att barnen skulle reagera? Vad tror du skulle förändras för barnen? Vilka fördelar finns? Nackdelar? Om du tänker både på kort sikt och lång sikt..? Hur skulle det bli för dig?

Jag vet inte hur det här blev, svamlar kanske mest, men jag hoppas att du förstår i alla fall :)
Kram

Ja, jag ber till min högre makt att jag ska få ett tydligt tecken -- hur ska jag gå vidare nu??

Jag har fått veta av socialtjänsten att deras utredning kommer inte att innehålla något världsomspännande (mina ord) men som de uttryckte det "vi kan ju redan nu säga att den kommer falla ut till din fördel, ifall du tänker att du ska gå vidare på något sätt". Jag frågade om de anser att jag sak gå vidare och de sa att det kan de inte råda om.
Så, å ena sidan har jag en socialtjänstutredning som är till min fördel. (Även om jag inte vågar ta ut något i förskott)
Å andra sidan har jag två fina flickor som nu för tiden bara vill vara hos pappa, "för pappa har köpt ett jättejättejättestooooort stall med hästar och Barbie", så nu vill barnen inget hellre än att vara där... Och jag varken vill eller kan vara med i den ekonomiska tävlingen om vart barnen helst vill vara.
Och samtidigt är jag mitt i gevärselden- mail och sms om att jag inte låter honom vara pappa, att jag bara gör som jag vill, att jag måste se till att han ska få vara en bra pappa......

Mitt j-à huvud, kan jag inte bara tänka klart?! Hur ska jag göra...?
1. Låta det löpa som nu: när jag har barnen så är det något slags halvlång, barnen verkar ok, men de är mycket arga när de kommer från pappa och när de är hos pappa så är pappas syster där och stöttar upp (men hur länge kommer hon vara det, eftersom hon egentligen bor mycket långt bort och dessutom har familj på sitt håll, och vad händer när hon inte längre är det - blir det som vanligt med pappas humör då?) och att låta det löpa som nu innebär också att jag kommer fortsätta hamna mitt i alla möjliga sms- och mailutskällningar precis när det passar exmaken, att han då och då hotar, tillrättavisar och förnedrar mig...
2. Köra på en stämning för att försöka få enskild vårdnad/få barnen boende hos mig men bo hos pappa typ varannan helg, med risk för att få ännu mer skit av exmaken, att barnen inte förstår varför jag gjorde det, att exmaken och jag aldrig mer kan samarbeta...

Jag tror att barnen ofta har det ok hos pappa nu för tiden, men det kommer ju kommentarer så jag blir alldeles mörkrädd, men barnen förstår ju inte, för de har ju bästa mamma och bästa pappa, de vet ju inget annat...
Jag har många gånger tänkt att jag känner mig så överkörd, när jag vet att jag inte tycker att han är bra med barnen och nu kanske jag har en chans att göra något åt det? Fast kanske med resultatet att flickorna istället tycker att jag förstört för dem, att de inte alls vill var hos mig utan hos pappa...

Men en viktig del i utredningen är ju att jag känner att jag inte haft fel om exmakens behandling av barnen...

Min dotter har levt med sin sambo i tre år. Igår gjorde han slut, och motiverade det med att han inte orkar med hennes syn på alkohol.
I början av deras förhållande drack han sig redlöst berusad flera gånger, mådde dåligt, slog sig och hade minnesluckor. Hon trodde till och med att han var död en gång. Eftersom de är unga la jag som mamma mig i det hela. Det blev en mycket bra diskussion som ledde till att han skulle ta det lugnare. Han har i princip undvikit alkohol sen dess. Min dotter har sagt att han kan ta sig ett glas vin om han vill, men hon vill inte. Han sa flera gånger att han inte kände sig begränsad och verkade nöjd med hur de levde. För en vecka sedan ändrade han sig, och nu "orkar" han inte med henne längre.
Jag är så arg och ledsen. De har flyttat till en annan stad, där hon har fått ett jobb hon trivs med, och så sent som i Januari inredde de en lägenhet ihop, som han köpte.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med att skriva här. Jag vill att min dotter ska få träffa människor som tänker som henne, och väljer bort alkohol för egen del men inte tvingar någon annan.
Är det här ovanligt? De är unga 20 och 22. Jag säger att han har missbruksbeteende, och hon håller med till viss del.
Är så tacksam för tankar och vinklar om detta. Är tacksam för varje åsikt/fundering.
Hickanni

Ni säger att ni är rädda för att ni inte ska kunna njuta av alkoholen längre eller att drt roliga ska ta slut om ni inte får dricka. Läs igenom era egna inlägg och se hur "roligt" det verkar vara med ångest och baksmälla eller hur mycket ni "njuter" av blackouter eller av att mannen blir nerskälld så han gråter. Låter det kul? Nej skärpning brudar, det finns inget bra med alkoholen när det gått så här långt. Lägg av och kämpa för det istället för att försöka begränsa. Det går så bra utan. Då blir livet mycket roligare kan jag lova.