Senaste kommentarerna i forumet

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det är nåt för dig. Kram, kram / mt

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det kan vara nåt för dig. Kram, kram mt

till medberoendesidorna. Tack Adde! / mt

det blir en fin dag!

Det är bra att du skriver och klargör dina önskningar, dina tankar, dina undanflykter... det kommer att göra dem synliga, tydliga och småningom omöjliga att bortse ifrån för dig själv. Och det är det viktigaste. Ingen vill leva i en livslögn. Kram, ha det gott i solen! / mt

som lever i en trasig relation, här är en länk som kanske kan hjälpa ! Det är svårt att nå er via era trådar men ni som läser detta kan ju föra budskapet vidare !

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Sinnesrobönen har faktiskt varit med mig ett tag, har funnit den mycket hjälpsam ibland..
Det var en arbetskamrat för många år sedan som hade den på väggen... Kanske förstår jag mer varför nu..
Jag höll mig undan igår - sa att jag hade ont i huvudet och gick och la mig. Jag skulle vilja se fotbollen. När det drar ihop sig i CL kan det vara riktigt spännande. Men jag kan inte sitta där när han dricker. Synd. Fotboll är för mig nuförtiden bara förknippat med öl.
En ny dag idag- solen verkar kika fram fast kl bara är sex.. Kanske blir en fin dag idag

till dina 3 månader Mammy Blue !!

Att återfallen tas vid 3,6 och 9 månader är ett känt mönster som väl ingen riktigt kan förklara. Annat än att anspänningen med att gå ut i nykterhet börjar släppa och att vi i vanlig ordning börjar säga till oss själva att det "är nog inte så farligt". Jag själv hade en väldigt vidrig period runt 3 månader där jag verkligen gick på vita knogar och hade ett fruktansvärt humör. Man kan även se ett mönster i återfall runt 7 år och sen vid ca 12-14 år.

För mig är det viktigt att inte glömma hur det än gång var och hur jag mådde då för dit vill jag inte tillbaka.

inrymmer alla svar. Det är så skrämmande lika - även om människor är unika och olika och ramarna omkring våra liv är olika är mönstret i relationen alkoholist-medberoende så lika.

Det enkla svaret är att du behöver inte försvara och förklara... för några dar sen, när jag var ironisk, skrev jag: effekten av "max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen." är för mycket för dig - han har inte förstått det. Och du räknar burkar - kanske burkarna är fler och kanske därtill det finns nån gömma.

Nej, du behöver inte försvara och förklara. Du vill inte ha sex med den han är efter att ha druckit alkohol. Så enkelt är det. Eller hur? ... Fan va känsligt - ja, dit har det gått, precis så känsligt har det blivit. Och du äger rätten till dina känslor, dina upplevelser och uppfattningar och till din kropp.

Och jag vet hur svårt det är! Vi vet det, vi som skriver här.

Kram, kram / mt

Vill bara berätta att jag beundrar dig. Du är stark och bra på att ta tag i saker!(kan användas som affirmation). Först det här med bråket som du blandade dig i och nu praktiken som du är på väg att omvandla till anställning.

Jag tycker att det skulle kännas lite konstigt att stå framför spegeln och prata, om jag ska vara ärlig. Jag har hittils nöjt mig med att skriva affirmationer, men har glömt dem nu.
Har du testat?

Kramar Misses

Hej, hoppas kvällen har varit någorlunda! Tyvärr är det nog som du säger "vad jag än svarar så kommer han bli förbannad". Han kommer att försvara sin alkohol med näbbar och klor.
Försök att fokusera på dig själv och barnen (men det vet du redan).

Tror att du är på rätt väg med samtal osv. Har du tänkt gå på Alanon också?
Visst är sinnesrobönen bra. Fick du tips om den från diakonen?

Kram
Miss K

Nu har jag beställt hem lite literatur. Köpte även "Snälla mamma sluta dricka" och Jan Johansens "Med nya ögon" till mig själv.

Om någon är intresserad av en bra film, kan jag varmt rekommendera Flight. Visserligen handlar det om en flygkrasch, men nästan mer om hans kamp mot alkoholism. Riktigt bra och verkligt skildrat.

Alau

Fenix, jag ger gärna upp tillsammans med dig och Pontus. Jag har insett att det är så skönt att göra det. Jag tror mig skönja i texterna att vi kan vara öppna, lyckliga och helt suveräna utan alkoholen!

Likheterna med beroende och missbruk som andra beskriver det, har för mig blivit en väckarklocka för att jag måste ge upp, det finns inga halvsanningar eller genvägar längre. Så enkelt, så svårt.

Jag är här och hoppas vi kan ta oss igenom detta tillsammans!

LP

Det går rätt bra ihop, för man hinner tänka mycket under ett marathon, fast det stjäl energi det också om tankarna inte är positiva och "rätt". Man svävar oftast mellan eufori och helvete både kroppsligt och i skallen om man är som jag.

Tre månader är kanon, jag hade ju det i bagaget själv tills i lördags. Vad är det som gör just tre månader så speciellt? "Nu har jag klarat det" Och så sänker man garden och får en käftsmäll?

Det är nog bättre med att vara glad att slippa skiten, som du skriver MB!

Kämpa på, du fixar att fimpa!

LP

Nu har jag varit nykter i drygt tre månader och rökfri i tre dagar. Har grubblat mycket. Speciellt på vad det är som gör att det känns så lätt att lägga av med cig ibland, och skitsvårt för det mesta. Alkoholen hänger med i samma resonemang.

Jag TROR att jag nu har förstått vad Allen Carr menar i sin bok Äntligen Ickerökare, men för att komma ihåg hur jag tänkte skriver jag ner det här.

Livet är ett marathonlopp och jag är marathonlöpare. En marathonlöpare använder bara de muskler som behövs för att driva kroppen framåt på ett lätt och energisnålt sätt. En del muskler i kroppen, t.ex aniktsmuskler, tar bara energi om de används, löparen blir trött fortare. Andra muskler är klart kontraproduktiva typ baksidan av låret som böjer benet och framsidan som rätar ut det.
Om man samtidigt som man springer framåt börjar använda musklerna som får kroppen att stanna eller att springa bakåt blir marathonloppet kort, man blir jättetrött jättefort och ger upp ganska fort.

Tankarna i huvudet funkar på samma sätt. Mest energieffektiva är att tänka"nu har jag slutat. Glad att jag slipper skiten. Fine."

Srdan är det svårt att gradera tankarna, men en typiskt kontraproduktiv tanke är "jag måste sluta" som inrymmer ett tvång, "jag håller på att sluta" - jaha, och när är man färdig med det? Om en månad? Ett år? Finns ett evighetslöfte/hot i det. " Jag har slutat men skulle kunna döda för en öl/cig." Självplågeri, ett marathon för fakirer.

Ska fundera vidare...

...och snart är der helg igen.. Inte många nyktra dagar..
Jag räknade tyvärr burkar imorse, jag skulle ju inte det!! Orkar inte orkar inte..
Ont i magen bara jag tänker på att jag kommer behöva förklara och försvara varför jag drar mig undan honom när han dricker. Vet att han kommer gå på mig om detta. Det känns i luften." Varför går du och lägger dig så tidigt då? Duger jag inte längre? Fan vad känsligt- ska vi inte kunna ha sex bara för att jag tagit en bärs?! "
Vad gör jag då? Vad säger jag då? Vad jag än kommer svara så kommer han bli förbannad. Kommer säga att han minsnn försöker jobba på vårt förhållande. Han fattar ju inget!

är nog det bästa som finns. Om man hänger läpp kan man gå in och läsa och konstatera att man inte är ensam i sitt elände.
Samtidigt är man tillräckligt privat för att få vara ifred om man vill, det är ju bara att logga ut, vilket man inte kan göra med IRL- vänner.

Sätter en peng på att ni kommer fixa detta, Pontus och Fenix, det är dags att till fullo uppskatta glädjen i att vara fri, att slippa fylla och ångest. Det här med att sluta plåga mej själv och min kropp är det bästa jag gjort. Vill till att komma ihåg hur jämmerligt det var bara, för jag inser att jag löper stor risk stt åka dit så det smäller om jag glömmer...

Kramar!/MB

Jag måste börja med att skriva som Stjärnstoff: jag skulle nog ha kunnat kopiera ditt inlägg och lägga det som mitt eget under den tiden jag levde med min sambo.

Under flera år försökte jag ofta prata med honom om att dricka mindre, inte så ofta, osv osv, men oftast var sambon då ledsen och då tröstade jag... eller så blev det som du beskriver här ovan: "att du orkar, ska du dra upp det där nu igen, bla bla bla..."... Och ofta blev det beskyllningar om att det var mitt fel att han drack, eftersom han led så:
jag ville inte ha sex tillräckligt ofta,
jag stöttade honom inte,
jag förstod inte vad han behövde,
jag älskade honom inte tillräckligt

När jag det sista halvåret-året tog upp att jag inte ville leva så (alkohol-, sex-, shoppingmissbruk) fick jag höra precis det du beskriver, och massa annat:
att jag var så egoistisk som bara tänkte på mig själv,
att jag var så hemsk som ens kunde tänka tanken att lämna honom: han som mådde så dåligt, var så ledsen osv,
att jag inte tänkte på barnens bästa,
att jag faktiskt lovat honom att stanna med honom

Men sedan har jag jobbat hårt med att inte ge mig in i diskussion! Det är en sjuk människa och det går aldrig att "vinna" en diskussion, det är ingen idé. Vi lever ju inte ihop längre, men jag jobbar fortfarande hårt med det: han lyckas dra in mig i att jag ska förklara mig, ursäkta mig osv flera gånger i veckan... Det är ett långt arbete!

Min sambo är också som två personer: den snälle, omtänksamme och lugne som allt som oftast ersätts av den arge, skällande, hotande utan insikt och total brist på självinsikt.

Du måste själv känna om du vill lämna eller inte, men jag tror att du gör rätt i att tänka på barnen och prata med någon kunnig!! Det har hjälpt mig - både att höra min egen röst berätta om det som hänt, få någon kunnig persons tankar (även om hon inte rått mig att lämna). Tänker på dig!

Att du orkar, det vet jag att du gör. Jag gick ett tag och tänkte att jag inte orkar, och ett tag gick det tom till att jag tänkte att jag inte ville leva, men det blir lättare, det blir bättre!

Kramar i mängd!

Läste ett citat idag och kom att tänka på dig, och om det vi diskuterat tidigare om den smörja som(för de mest) sänds på tv.
"If everyone demanded peace instead of another television set,
then there'd be peace." ~John Lennon. hehe:) sant

Hoppas allt går bra för dig!?

Kloka ord Fenix, visst är det så. Är så tacksam att denna sida finns, att dela med sig av smärta och tröst med folk i liknande skor som förstår. Där man kan öppna sig utan att skämmas och förstå att man är inte ensam om detta problem.

Det jag genast tänker på och känner igen är den där känslan av att vilja reda ut, prata, lösa, få svar, få en ursäkt osv. Men det verkar som om det inte finns att uppbringa under tiden alkoholisten är mitt uppe i ett missbruk. Allt projeceras på den andra personen- i det här fallet du ( och jag)
Jag har så svårt att hålla mig från sånt här- jag tänker att det måste väl finnas någon känsla av vad som är rätt och fel där inne?! Men allt för många gånger har jag ångrat att jag ens försökte. Jag skrev i ett brev vad jag tyckte och tänkte. Och försökte hålla mig frånatt anklaga. Fast det är ju inte så lätt när det faktiskt är så att de flesta av problemen kommer från alkoholen.
Sedan dess har jag "bestämt "mig för att inte gå in i diskussioner som handlar om drickandet. Han får ta ansvar själv. Men hu! Vad svårt det är! Allt handlar ju på något sätt om det och allt kan misstolkas om man vill.
Du behöver inte bestämma dig nu. Bra att du ska ich prata med en kurator. Hoppas personen har förståelse för vad du går igenom.
Jag har försökt att läsa in mig på din tråd och ni verkar ha gått igenom så mycket. Jag tänker på terapi och antabus. Fast han började aldrig med det va?
Vill han sluta dricka? Förstår han att han har alkoholproblem?
Du lär ha hört det förr: försök att komma fram till var dina gränser går...det har du säkert gjort många ggr.
Kram så länge..

Ska precis på ett möte: vill bara säga att jag skulle kunna kopiera ditt inlägg till min tråd- så likt så likt. Kram!! Jag skriver mer sen!

Kramar i massor till dig med!

Kram och tack för alla ord i min tråd.
Sköt om dig!