Senaste kommentarerna i forumet

En textrad surrar i mitt huvud:

And I see losing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Everybody feels the wind blow

(Paul Simon)

..och jag känner mig för, är detta mitt liv, fungerar det som det är "tänkt"??

Mitt liv som nykterist har fått nya banor, jag har hela tiden fullkontakt med mina känslor, och det känns....bra!
Inga glädjeskutt men heller inga stora sorger och besvikelser, och det sistnämndas frånvaro är väl det jag uppskattar mest och bäst...

Okey, jag förlorar mig inte in i de dimhöljdas land med ett rus, visst jag saknar den däringa avslappningen...
Men... jag får ett betydligt bättre genomsnittlig avslappning när jag inte behöver höja axlarna i ett ständigt försvar,
inte känna mig angripen bakifrån, allt ifrån ångest, familjerelationer eller chefsgnabb...
Jo jag har kontrollen idag, och låter mig inte brusa upp i konstiga känslosvallningar, läget är rätt stabilt..

Och jag har makat och stakat ut ett "skyddsområde" runt omkring mig, inget kommer in där om källan inte är tillförlitlig.
Min skyddsvall fungerar och det mesta trillar ner däri, jag kan dra upp de som ropar på hjälp, men problemen får drunkna av sig själva...
Jag håller mig på ett behörigt avstånd, och har bestämt mig...andras problem är inte mina, jag fyller inte min skottkärra och kör runt andras problem...

Visst, det är väldigt lugnt runtomkring mig, jag som tidigare var en som sökte upp problemen, och lät mig belastas av dem...
Idag kan jag råda, men tar inte på mig dem frivilligt, utan de ligger kvar hos problemägaren...
Jag försöker vara snäll och tacka bestämt nej, och pålysa att det där får du nog allt lösa själv, och ibland triggar det den andre att finna egna lösningar...

Ungarna är ett lysande exempel, när vi inte håller våran skyddande hand över dem, så fixar de svåra egna beslut hur effektivt som helst,
mamma och pappa kommer inte alltid finnas vid deras sida genom hela livet, så vi ger dem små try-out's lite då och då, smaka på livet, typ!

Jag ställs också inför en del jobbiga beslut, och ibland har jag lärt mig att tänka som en chef, ...JA!.. jag måste ta ett beslut..
Jag får välja på pest eller kolera, men ett beslut måste tas här och nu under dessa förutsättningar, och så står jag för det..
och det var under dessa förhållanden som jag gjorde ett val, det kan vara allt ifrån att köpa ny tvättmaskin, eller att sluta med alkoholen...
Beslutet ska vara väl fattat och med goda grunder, och när tankarna inte kan sluta gnaga, så TAR man sig ett val, punkt!
Då blir plötsligt valfriheten mycket bättre och mycket enklare, har man tjackat en snuskigt ny och dyr TV så kommer det alltid att finnas en senare
till ett mycket lägre pris, och man kommer att känna sig fistad igen...
Då har jag bestämt mig att sluta jaga kronor, och jag tänker INTE använda mig av någon prisgaranti, jag slutar helt enkelt kolla priser efter mitt val...

Och jag gör lite granna av samma anledning med med nykterhetsbeslut, jag slutar letar anledningar till om jag möjligen har gjort rätt beslut,
jag behöver inte kolla att jag fortfarande är en vinnare eller inte, om det möjligen är roligare eller bättre med att fortfarande kunna dricka alkoholen..

Jag har gjort ett val och det kan väl anses som ett principbeslut på styrelsenivå, min nya policy, jag skiter i vad andra gör, jag gör det som är bäst för mig!!!
Om alla barer i världen bara serverar alkohol i nyfikna glas, färger eller namn, så är det fortfarande inte ett problem för mig...
Jag ber bartender blanda ihop något som JAG tycker låter gott, och kan han inte det, så är jag helt enkelt på fel plats..., eller möjligen miljö..

En bar som inte har en rikligt utbud av alkoholfria alternativ är i min mening, en DÅLIG bar, eller bara fruktansvärt lat och generaliserande,
duger inte mina pengar lika väl som andras, har de ingen inspiration att lyfta på röven och göra något kontruktivt och nytt, utan bara ta det vi serverar,
då kan de dra åt....ett varmare ställe...

Jag kunde ha varit vegeterian, och en sylta som idag inte serverar ett flertal olika vegetariska alternativ är dödsdömda...
Därför tror jag på att man måste våga ändra på sina förutfattade meningar om alkoholen och hur den ska förtäras...
I spritbältet Sverige växer det idag upp generationer som inte längre dricker ren sprit, och då måste man till förändringar...

Och vem vet, om ytterligare några generationer så kanske vi svenskar inte längre bryr oss hur många procent flaskan innehåller,
utan att vi tvärsom, bryr oss mera om hur alkoholens biverkningar påverkar oss, och därför väljer att vara försiktiga med alkoholen..
I vissa länder ser man det inte som en eloge när man tappar ansiktet, man drar en skam över familjen och släkten..

Och därför borde vi bry oss lite mera om hur det påverkar våra närstående, även om vi skiter i hur fulla vi själva blir...
och då blir den med alkoholproblemen en självisk person, som bara tänker på sig själva...
Och han/hon blir förvånad över när deras älskade också tänker själviskt, det lämnar honom/henne med sina egna problem...

Varför är det så?

/Berra

Tack, TAck, TACK! Jag tar till mig alla fina ord!

Härligt, Blacky! Heja!

Hör med chefen vad som finns för möjligheter till samtal inom företagshälsovården.

Kram!
/H.

att inte kunna göra ngt för någon som man vet såväl behöver det.
Men din gräns Adde går väl någonstans?
Det man inte kan förändra....?

När min son var liten,3år,separerade jag frrån pappan.han fortsatte dricka jag blev nykter.Efter 4 år reagerade jag på pappans drickande när han hade sonen...JAG ANMÄLDE HONOM TILL HANS JOBB!!!!
Han hade ett sådant jobb där det var känt att många hade alkoholproblem,det fanns en sjuksyster där som var allas "mamma" liksom,det var henne jag vände mej till.
I samma veva gick min son på Vändpunkten i en pojkgrupp(han var 7 år då)o jag i en medberoendegrupp.
Sonens pappa fick av jobbet en minnesotabehandling o blev nykter.

Han kunde dock aldrig förlåta mej att jag anmälde honom vilket är ironiskt,men ngt jag får leva med.
Han fick dock 3 nyktra år,o som min son ser som de bästa i hans liv(sitt eget alltså,med sin pappa)

Jag kan se Adde att du slösar energi på att försöka vända något rätt som du ser är fel.Förstår jag rätt?
det är nästan som att bära någon annans bördor.
Om du inte kan göra något drastiskt,som att sätta gräns,kanske måste du släppa o ändå finnas där fast låta det vara.......

Stannat hemma från jobbet...sovit massor...helgen tog verkligen mkt på min kraft.
Mkt funderingar på mitt och vårt liv.
Har känt mig tom och vilsen.
Har haft svårt att lämna dåtiden och de svek som varit.
Läst massor här på forumet. Oj, vad jag känner igen mig i mångas rader.
Bestämt mig för att imorgon berätta för min chef om min livssituation. Känns bra och viktigt att hon får veta.
Nu börjar min styrka komma tebax!
Jag är inget offer!
MITT liv.
MINA val.
Väljer jag detta livet måste jag ha en tro på oss och framtiden.
OM det sen inte funkar får jag ta det då.
Igårkväll var jag orolig då han var ute och cyklade, skulle handla och jag tyckte han blev sen. Men jag jobbade med mig själv istället för att låta oron ta över mig helt. "Vad är det värsta som kan hända?" "Om det händer, vad gör jag då?"
Det hjälpte!
Och sen kom han hem och hade inte varit ngn annanstans än i affären.

Må gott alla ni!
Kram

Ordnade en ny profilbild på facebook nyss. Då såg jag att jag hade en snarlik bild bland profilbilderna. En bild som togs i september förra året. Vad det syns att jag mår skit. Tänkte ta bort den först för jag gillar den inte. Men så tänkte jag.... Jag ska ha den kvar, för det skadar inte att påminna mig om hur jag mådde då och hur jag mår nu när den nya bilden togs.

Usch!
Men, det är bättre att det är åt det hållet än tvärt om.

Tänk på att vi också har varit där du är, jag, Mie, Lelas, och många andra
med oss... vi har alla haft nerverna på utsidan, ett tunt, tunt skal som inte
står emot så mycket, och ett svampliknande inre som suger in allt dåligt
och hemskt och sparar det trots att det bara blir tyngre och tyngre...
och se på oss nu!
jag mår rätt bra, periodvis kanske till och med riktigt bra!

och kan jag göra den resan, så kan du...
om jag ska vara helt ärlig är jag faktiskt rätt tacksam mot min föredetta
kärlek, hade det inte varit för att han fick oss att må så dåligt som vi båda
gjorde, så hade jag inte mått så här bra idag!

låt känslorna komma, blir det för mycket så gör som Berra säger, spara
det till morgondagen, men göm dem inte för långt ner... allt måste du gå
igenom för att hitta tillbaka till dig själv igen... och även om lastbilen har
ett litet flak, eller bara orkar köra lite i taget, så har den minst 4 hjul och
står rätt stadigt... du är starkare än du tror!!!

såg ett kort på mitt ex på hans systers facebook igår...
han har gått ner i vikt igen, och såg rätt välmående ut... lite lätt röd, men om
jag ska vara ärlig såg det mer ut som om det var solens än spritens fel...
och det kändes inte mer än om det hade varit en rätt avlägsen kompis jag
inte sett på ett tag... sån himla lättnad!

önskar jag kunde ge dig en stoor kram på riktigt...
/k

Det går över, det är inte farligt... Det kanske till och med är bra... ;)

Jag lider med dig, barabalala. Tänk om jag kunde ge dig lite av den styrka och det lugn som jag känner nu... Kram!
/H.

Det var härlig och roande läsning, tack. Tog mig tillbaka lite, när barnen var mindre.
Detta skjutsande mitt på fredag natten, då de var 16 och sa de missat bussen, tur jag inte drack så länge jag hade hemmavarande barn, även om jag hade varannan helg barnfri och kunde ta igen det, när de var lite större.

Även skjutsande till olika idrottsaktiviteter 7 på lördagen och stå där sömndrucken och heja.

Men det är en härlig tid, bättre att få vara chafför och ställa upp än att inte veta var de håller hus.
När min flicka var 14 fanns det nåt som hette nattvandring. Jag fick lämna mina barn som inte sprang ute, för att nattvandra och var lite irriterad över detta.
Ska sägas att det var sorgligt att gå hem med en 13-14 åring, och lämna av de, hos föräldrar som var aspackade. Inte kul alls.

Men förstår detta med egen tiden, jag har ju själv ett enormt behov av den.

Lovar det kommer i överflöd då de lämnar boet :-) Njut av kaoset.

Mysigt med din inställning för den är så rätt.

Tack

är mellan 13 och 16 år och således inte myndiga, det hade förenklat saken.

Det är inte helt enkelt att som "gammal" gubbe klampa in i deras liv speciellt som jag känner dem genom deras föräldrar. Vi är några som nu drar igång ett projekt med syfte att föreläsa, spela teater, uppträda med "känt" folk som tar avstånd från droger och alkohol och udden vill vi ha mot barn i missbruksmiljöer. En av de yngre som hjälper till med projektet har kört teater för barn och fått en väldig respons på innehållet, faktiskt så mycket att hon känner att hon inte alls räcker till när ungdomarna vill prata. Jag är väldigt imponerad av de unga som jag mött och de jag läst om i det som kallas Local Hero i DrugSmarts regi. Det är ett projekt som vi vill uppmuntra ungar att starta för tyvärr finns inget sådant i vårt län fn. Stort i Skåne och Stockholm dock.

Jag är tacksam att folket på KRIS har lovat att försöka hjälpa till för de har väldig erfarenhet av att driva snarlika saker. Däremot har jag blivit rätt så negativ till åldermännen och kvinnorna inom IOGT-NTO lokalt, märkväl : Lokalt, som bara vill at det ska bli vid det gamla !! Centralt ifrån är vi påhejade !

Hur det än är i samhället i övrigt så finns det fortfarande människor som är villiga att arbeta ideellt själva för att andra ska få det bättre istället för att bara skjuta bort det till "samhället" (dvs vi !!) och att "det är nån annans problem" (Kära Timbuktu så mycket bra saker du får fram i dina texter !!)

Vi har alla ett ansvar att hjälpa till efter bästa förmåga.

Hur är det med sömnen?
Får du just nu tillräckligt med mental vila för att orka med vardagen, en liten eftermiddags-nap kanske?

Eller att du trollar dig bort med en bra rulle på TV'n eller något, för just nu behöver du "fly" någonstans..

Skapa något brukar också vara själavårdande, eller ett annat beroende som shopping t.ex, choklad osv...

Bryt tankemönstret med att tänka på precis allt annat än de tankarna du hade för en stund sedan,
det är "förbjudet" med negativa eller stressande tankar...

Och om du inte mår bra av allt stressande idag, så får det ligga tills imorgon, för ditt egna välmående...

Din lastbil har just idag ett väldigt litet flak och klarar bara korta distanser, för det finns så lite soppa i tanken...

/Berra

Känner mig bara så helt upp och nervänd de senaste dagarna. Jag har såå svårt att bara stå ut med mina egna känslor. Kanske har jag gläntat på något lock där inne. Hjärtklappning och tårar som bränner nästan hela tiden, och så försöka fungera under tiden och ta hand om jobb, hem och barn... och relationen till honom... jag försöker bara överleva. Det känns som om alla mina känslor sitter precis under huden och trängs med varandra. Vad är det som händer med mig? Skulle behöva bli lite tröstad; "det går över, det är inte farligt..det kanske till och med är bra..." Meditation.., kanske det hjälper?

Ja, det där var litet kaxigt för att ha kommit ifrån mig, en Måndag!

Men idag har jag givit dagen "måndag" samma förutsättningar som alla de andra dagarna...
dvs inte bakrusig, och ingen negativ förväntan, utan jag låter den bara komma, precis som den är...
Jag är öppen för förslag, och alla i min närhet kan f.om nu forma dagen åt mig, bra eller dåligt, det är upp till dem, själv är jag lite optimistiskt i alla fall..

Min helg blev supertung, ni som läste mitt senaste inlägg om fredagen som gick i tempots tecken, helgen fortsatte så hela tiden..
Upp och iväg, slänga sopor, handla (fanns inte där, utan iväg 5 mil till nästa affär, köa vänta, köa igen osv..)
Fullt ös halvt medvetslös, årets hittils varmaste dag, i en stor bil med mycket fönster, och ingen AC, fem personer...

Ett bamsestort middagsbord på takräcket och en soffa i baksätet, ja det var proppat med tving de sista kubikcentimetrarna...
Ut i skärgården, ner med brötet i en liten roddbåt i omgångar, åka en bit, sedan 20 meters stighöjd i trappor i berget, genom skogen, duns!
Sedan om igen, svetten lackade så att shortens såg nedkissade ut till slut....
Trodde ni det var slut med detta?, nejdå, skruva isär det gamla köksbordet och soffan, röja plats för den på ett nytt ställe, montera ihop det nya osv...

Vad kan man säga, grillen gick igång lagom till den första myggarmadan runt 9-rycket, kvällsmyset blev kort, för alla somnade vid TV'n,
vaknade med ett gallskrik, FAN! nu e're brådis, dottern har en viktig match, väcka alla som en tornado med tandborsten i munnen...
Frukosten blev dyr, den fick lösas ut med 400 riksdaler på donken (McD) i bilen, väl framme till uppvärmingen med ångande motor
och en skäggig och rufsig pappa som försöker se lite värdsvan ut, "..jorå!, det är bra ...lugnt lix'om" ...fy fan vad jag ljuger egentligen!

Okey, vi sopade skiten ur motståndarna, men det var inte hedersamt, de var underbemannade och hade inga avbytare, det var helt slutkörda...
Domaren bröt matchen när en av motståndarna ramlade ihop i ett svimningsanfall, det blev för varmt och för mycket för dem...
Inget derby till att tala om, det blev inte den förväntade fajten, inget krigande, bara en enda stor förnedring, oj vad jag hade empati för dem...

Väl hemma en massa småfix, och jag drog på det länge,... jag hade ett halvfärdigt byggjobb i tryckat, jag kunde få ihop det idag, kanske..
Men ni vet, fram med alla maskiner och verktyg, skapa utrymme och röja undan allt tingeltangel...
Tänka, såga, svära, mäta, tänka, såga, svära, ungar som trampar runt bland vassa verktyg och ska fråga en massa, ..vad var det nu en och fyrtisju?
När det var färdigsågat, så var det en och sjuttiofyra det skulle ha varit, stressa som en tok, så att det skulle gå att använda baksidan till middagen...
Och klart blev det, sedan en halvtimme att få det rent, äta till myggornas kvällsserenad, svälja och sedan börja olja skiten tills mörkret föll..

Och så börjar man undra, har jag inget eget liv?
Jag går ifrån uppdrag till uppdrag, och hinner knappt andas emellan dem...
Jodå, jag gör ingenting som jag inte vill längre, så länge jag har kontrollen och känner att detta är en berikande situation, eller som i mitt fall skapande,
då trivs jag, behöver jag en paus, så får jag ta det när den behövs...

Jag har kontrollen så länge jag inte tar på mig mer än jag klarar av, och det är jag som sätter takten och kraven...
Och det allra viktigaste, låt inte alkoholen röra till det för mig, då går precis allt i fel takt...
Jag kunde då inte ha spännt bågen det allra minsta, utan rasat som ett korthus i planeringen och ingen styrka till någonting...

Jag står här skitig, solbrännd, orakat, myggbiten, nya sårskorpor efter någon såg här och där, men jag trivs...
Man kan ställa sig frågan varför, jag tror jag har en del av svaret, jag drack inte en droppe av alkohol i helgen...
Jag känner mig starkare i min nya kostym, jag vet att det funkar ändå, jag behöver inte förlora mig själv inuti mig själv...

Jag är inte fängslad, jag är förbannat fri, så länge jag bestämmer mig...att idag ska jag fortsätta hålla mig nykter, vad som än händer...

Och jag är inte olycklig...

/Berra

Vad tror du då, kommer han kunna dricka socialt tillsammans med dig? Du skriver "än så länge" - vad betyder det? Att du bara går runt och väntar på att det inte kommer att fungera? Så kan du ju inte ha det... Det äter upp dig.

Vet du, det finns de som menar att man kan definiera vem som är alkoholist genom att fråga hans/hennes anhöriga. Om du upplever att det är att problem, då är det ett problem. Alkoholisten själv kanske inte kan se sin situation så klart som du som anhörig kan. Förstår du hur jag menar?

Jag tror att det viktigaste för dig nu är att försöka ta reda på vad du själv vill. Om du tänker bort alla "för hans skull" och "jag kanske överreagerar" - hur vill du att ert liv skall se ut? Om han fortsätter dricka som han gör nu - vill du leva med honom då? Om han ökar sitt drickande och kanske också sitt smygande och ljugande - vill du leva med honom då? Om han kommer till insikt och aktivt jobbar på att bli nykter - vill du leva med honom då? Var går dina gränser? Är det inte dags för honom att anpassa sig efter dina gränser, och för dig att sluta anpassa dig efter hans?

Om jag minns rätt nu, så har du tidigare skrivit att dina gränser redan har passerats många gånger. Du har trott att du har fattat beslut om hur du skall reagera om/när han dricker - men sedan har du inte stått fast vi dina beslut. Betyder det att du har fattat fel beslut innan? Eller, vad betyder det?

Var rädd om dig. Kram!
/H.

Tack för dina rader :)

Min man...håller sig inte nykter, nej...han går inte på AA, nej...
Han arbetar på att PRATA med mig då det hänt ngt istället för att gå ut på stan och dricka.
Han tar en öl eller ett glas vin. Inte mer. Just nu iaf.
Han dricker inte varje dag. Har han aldrig gjort. Är mer en öl i solen eller glas vin till maten. Inget "fylledrickande".
Så klarade han 5 månader i vintras/våras också innan han i slutet av maj drack en hel helg.
Han tror sig klara sitt liv så här, att bli bättre på att prata och reda ut saker med mig istället för att fly till drickan.
Han anser sig kunna klara av att "dricka normalt" i sociala sammanhang, tillsammans med mig.
Jo...än så länge verkar det ju funka...
Vem är jag att veta hur det blir i framtiden?
Vem är jag att döma?

MEN...det är det jag gör...dömer...
Och oroar mig...

Kramis

att jag stannar kvar här på forumet.H
Läser senare hela ditt inlägg Adde jag ska på utbildningsdag o är redan sen.
Ha en bra dag

Åh.

Jag befinner mig emellanåt i sammanhang där diagnosers vara eller inte vara diskuteras, och vid ett flertal tillfällen har jag sagt: "vad är det som säger att det här inte är ett barn som lever i en missbruksfamilj?". Jag blir så trött på denna iver att sätta diagnoser för att kunna friskriva sig själv från ansvar...

Hur gamla är barnen? Finns det någon möjlighet att du kan prata direkt med dem? De kanske behöver höra att det finns hjälp och att ingenting är deras fel?

Kram, vännen!
/H.

som är alkis och knaprar lyckopiller börjar kännas som ett skavsår nu !

Hon är nykter och gör allting rätt ett tag med att gå på AA och göra saker som är bra för henne, men.........så kommer, som bekant, känslorna tillbaka efter ett tag i nykterheten. Och då helt plötsligt gör hon allt fel.

Slutar att gå på AA (det blir så jobbigt...), slutar att vårda sin nykterhet ("jag behöver inte det".....men vadfan!!!) och lider alla helvetes kval av demonerna som trängs i huvudet. Men prata om det i det här stadiet ?? ICKE !!

Återfallet kommer som ett brev på posten.

Lösningen ? Ja, självklart ! Börja med dessa dj-la piller ! Hon blir som en zoombie, virrig som få och närminnet helt väck och ett humör som pendlar hur mycket som helst. "Aaa, jag mår bara fint, jag mår bra...." Ok, hon byter alkoholen mot dessa sinnesförändrande medel och eftersom hon går som "hopp-in personal" på ett företag som pysslar med bla personlig assistans så blir hon utan jobb dessa perioder och kan inte förstå själv varför det blir så. Jag försöker tala om vad jag ser men förnekelsen är total " du kan aldrig se på mig om jag tar piller" ................jo tjena !

Efter ett tag kommer hon till nån form av insikt och slutar med pillren, börjar gå på AA, sköta och pyssla om sitt mående och sen kommer känslorna tillbaka igen och så kör hon en ny repa.

Varv efter varv.

Hon har en man som är kraftigt medberoende och inte vill lära sig något om sjukdomen, skjuter allt ifrån sig, och jag börjar se att han med all säkerhet också är beroende. Det finns inte på kartan att vi skulle kunna prata om sjukdomen. Jag skiter i honom nu och börjar även hålla mig på distans till henne, det tar bara på min energi när det inte funkar. Jag kan skjutsa henne till AA OM hon frågar själv, jag har slutat att ringa till henne för att fråga.

Det där kan jag känna frustration över men jag kan hantera det, då är det värre med deras yngsta barn.

Hon uppvisar alla symptom som finns på ett barn från en dysfunktionell familj, allt finns där. Hon har ett väldigt dåligt mående med alla utryckssätt som finns tex självskärning, ätstörning, våldsamt utåtagerande pendlande till lilla kramisflickan som behöver kärlek och uppskattning. Familjen ser detta och slutsatsen är : Hon har förmodligen ADHD, suck säger jag, på vilka grunder anser ni det ? Ingen läkare alls är inblandad i det hela än. Gudskelov skulle jag vilja säga !!

Jag har försökt att få dem att inse att flickan skulle må så mycket bättre av att få gå på en Ungdomsvecka och få se sin roll i missbruksfamiljen och få verktyg att hantera det utifrån sina egna förutsättningar. Men som vanligt är, när inte nån av föräldrarna gjort en egen behandling så att de vet vad det innebär, så är det oerhört svårt att förklara. Och jag antar att det kanske kan ses som ett utpekande på att de på något sätt skulle vara dåliga föräldrar vilket ju inte alls är fallet.

För att få flickan "att må bättre" bjöd de på en semesterresa till varmare trakter. Priset på den var ungefär vad en ungdomsvecka kostar. Goddag yxskaft !

Det är nu 4 barn som jag vet om som inte får den hjälp som jag skulle önska de fick pga att föräldrarna har någon forma av rädsla för det okända fast det finns så många vittnesmål på att det är bra för barnen. Genomgående tycks inställningen vara " Det blir bättre sen" och det är nog vi som är här på forumet rätt ense om att det inte stämmer, i varje fall om man inte gör något åt det.

Det finns så mycket att göra i den här branschen !!

Hej Blacky!
Inte kan vi leva med dem, och inte utan dem...

Du har kommit långt som inser med ditt förnuft vad som är "rätt och fel", nu återstår arbetet med att få hjärtat att samarbeta med hjärnan.

Hur har det gått för din man? Håller han sig nykter? Går han på möten? Vad gör han för att arbeta på sin nykterhet? Jag tänker.... Att på samma sätt som han arbetar på sitt håll, så måste du arbeta på ditt. Men det fina är att du inte behöver göra arbetet på egen hand, utan kan få stöd av andra som har gått igenom samma sak, och en hel yrkeskår av professionella personer som bara väntar på att du skall höra av dig.

Kan du prata med din man om det här? Jag menar... Det kanske kan hjälpa er om du säger till honom det som du skriver här - att du inser att du reagerar kraftigt och att du kommer behöva tid för att komma över allt som hänt. Eller?

Jag vet ju att du prövar dig fram lite i detta med att söka hjälp, fortsätt med det! Kram!
/H.

Känns som om jag inte kan komma vidare! Inte på ngt sätt. Inte tillsammans med honom och inte på egen hand. Känner mig så låst och fast...i dåtiden, i det som hänt innan, som sårat mig, som gjort mig rädd och orolig. Det påverkar mig så oerhört!

Hela helgen har varit fylld av dessa ständiga diskussioner och gräl. Och det har inte varit pga att sambon druckit. Utan mkt har varit pga mig. Min ofårmåga att "gå vidare"...

Jag vet att jag ej kan straffa honom för sådant han har gjort om vi ska fortsätta framåt tillsammans. Jag INSER det!
Men ändå...så ramlar jag dit om och om igen. I tanken och i känslan. Och så förmedlar jag det till honom. Visst, han FÖRSTÅR mig och orsaken till min reaktion. Men han får liksom höra det om och om igen av mig och då blir allt skit.

Gårdagskvällen slutade mysigt och bra med positivism och närhet. JAAA kände vi båda, NU är vi på väg FRAMÅT!
Men så nu på morgonen kraschar jag allt IGEN iom en fråga ang ett ämne vi ältat hela helgen. Så blev det tjafs och tårar igen...

Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Jag vill leva med honom (om han ej dricker)
Hur ska jag kunna hantera mitt liv...dåtid, nutid och framtid...utan oro och utan att förstöra det positiva vi bygger upp?

Kram

i min tråd nyss och tappade bort. Så är det. Tyvärr. / mt

det är så avlastar du dig själv en fråga som kan nöta dig inifrån. Folk i gemen har svårt att hantera att någon inte dricker, det valet är inte vanligt i vår kultur. Tyvärr.

att du säger precis som du har skrivit: Att jag dricker vatten, men att dom gärna får ta vin till maten utan att behöva skämmas eller tänka på vad jag tycker. Det låter klokt:) Då vet alla vad som gäller. Ha en bra dag! / mt

Man kan sammanfatta helgen med att jag varit mer på jobbet än inte. Men det har gått bra. Mycket musik har framförts och jag är nöjd med min insats på alla sätt.
Brudparet i lördags var så fina. Många glädjetårar bland deras vänner. Känns fint att få vara med och förgylla deras stora dag med musik dom själva valt. Och att märka att jag verkligen kan beröra med mitt sätt att göra musik.
Efter konserten idag kom en tant fram till mig, en tant jag kände igen men inte direkt kunde säga vem det var. Hon sa i alla fall "jag var på gudstjänst på juldagen, och du spelade. Du spelar så fantastiskt" Lite surrealistiskt att stå utanför kyrkan i sommaren och få höra att jag lirade så bra på jul. Men det värmer! Särskilt eftersom det var det första jag gjorde efter att jag kommit hem från behandlingshemmet. Hade bara varit hemma några dagar och min tillvaro var minst sagt märklig.

Hur som helst tänkte jag be er om ett råd. Jag ska ut och äta med min kör efter deras avslutningskonsert nästa helg. Jag har inte varit deras ledare detta året pga...ja, ni vet. Jag har behövt ta hand om mig själv och min nykterhet. Inte jobbat heltid. Men nu är jag med dom och sjunger.
Dom är mysiga och vill gärna att jag går med. Dom spottar inte i glaset, men är absolut inte sånna som spårar ur vad gäller alkohol. Så nu kommer min fråga.
Ska jag säga att jag inte har något problem med vad dom dricker. Att jag dricker vatten, men att dom gärna får ta vin till maten utan att behöva skämmas eller tänka på vad jag tycker. Eller ska jag bara låta det vara? Dom har ett övningstillfälle i veckan innan så det känns som att det kunde vara skönt att vara ärlig och rak så att det inte blir nått konstigt till helgen. Dom alla vet om mina problem så det blir inget nytt för dom.

Har ni nått klokt att säga kring detta?