Senaste kommentarerna i forumet

att du kan känna dig trygg i att barnen ska ha en glad påskhelg!

Jag förstår så väl att du är avundsjuk på de kvinnor som har män som söker hjälp och jobbar för förändring. Jag tror att jag också varit det nån gång... fast det känns länge sen nu.

Att det kan vara så otroligt svårt att släppa taget... det verkar vara så långt - för så många - att komma fram till den punkt där man kan överlämna till missbrukaren att själv ta ansvar för sitt liv. Vi tror att vi vet vad som är det bästa och det rätta... men sanningen är ju att missbrukaren själv måste komme till den insikten. Så svårt att fånga kärnan i den processen, jag tror inte jag skulle förstå om jag inte gått igenom det där själv. Och... det var verkligen så att jag trodde det var slut. Någon enstaka gång, särskilt när jag hittar nåt jag skrivit för länge sen, tänker jag att jag borde ha gett upp tidigare - men jag kunde inte då och jag trodde verkligen att jag kunde påverka.

Under mina första månader, eller kanske mitt första år här fick jag upprepade råd här att söka terapi och/eller behandling... Där gjorde jag mitt eget val utifrån hur jag bedömde min situation. Jag hade en terapikontakt som till 150% stöttade mig att lämna - men då hade mannen bytt väg och jag vill fortsätta. För vår del har AA varit det avgörande, som jag ser det, och dit trodde jag aldrig någonsin att han skulle gå. Sen när han gjorde det hade jag ingen alls del i det.

Du måste gå din egen väg, Framtidsdrömmar, och göra dina egna val i den stunden det är rätt för dig. Ingen annan kan välja åt dig och ingen annan kan heller ta ansvar för hur det blir sedan... och det vet ingen på förhand. Så är det.

Du finns i mina tankar. Kramar och allt gott! Påskglädje! / mt

lugn, hopp och glädje i ditt inlägg - på och mellan raderna.
Glad Påsk - glädjens och hoppets högtid! / mt

...nog inte den rätte att svara egentligen men spontant inuti reagerade jag direkt på din fråga om alkoholist och terapi.
Terapi för hålla sig ifrån alkoholen är säkert bara bra.
Terapi, ensam eller i par, under aktiv alkoholism utan att terapeuten har vetskap om sjukdomen känns dömt att misslyckas.
Min man gick hos terapeut som skulle vara till för alkoholisten och var ändå en stor katastrof! Han hade inte en susning vad sjukdomen innebar och än mindre vilken behandling som skulle vara lämplig.
Detta är min erfarenhet.
Var rädd om dig!
Kram

...arbetsdag slutade först mycket sent. Jag cyklade med eufori till lägenheten där jag befinner mig.
Dagen igår avslutade jag i soffan tillsammans med mina tankar.
Maken messade efter en sinnesromässa tidigare på kvällen, varma ord, han är alltid mer "närvarande" när han varit där eller före AA-möten.
Det känns hoppfullt.
Avslutningen på min dag blev bättre än på väldigt, väldigt länge.
Min tanke i soffan var, "oj, så sjuk jag måste varit i höstas jämfört med nu" , lite otäckt att märka men jämförbart då arbetsuppgiften igår nästan var identisk med den helgen då jag gav upp. Helgen jag kände att jag inte vill/kan/orkar hålla på längre.
Utöver det gjorde det inte ont få ett mysigt tackbrev från den kollegan som fick en skrapa i söndags, varma ord hade hon skrivit plus en stor bukett rosor. Rörande, och allt detta fick jag för några ord jag gav henne. Värmer mycket.

Så, igår var en extra bra dag.
Idag en ny med nya utmaningar, andas och tar in, lever mer och mer, inte bara överlever.

Det ligger fortfarande oöppnat i hans nattygsbord.
Jag har sett "helt sjukt" på tv4 igår och sett klippet från gokväll med Jan Johansen..
Jag blir så avundsjuk på dessa kvinnor som har män som ändå vågar gå i terapi och ta emot hjälp.
Vi har ju börjat i familjerådgivning- gått ett tag- men sen tycker min sambo att det inte ger något. Han har själv börjat gå hos en psykiater- slutar där för att han inte kommer längre...
Men herregud...han har ju aldrig gett det en chans-låtit det få ta tid och låtit det bli jobbigt...

Måste han bli nykter först innan han är mottglig för terapihjälp.
Jag hoppas att min gräns är nådd snart...

Jag ska jobba nätter i helgen- barnen tillbringar sin helg med mormor och morfar och sina kusiner- viket känns helt toppen. Sambon ska väl jobba- antar jag...
Känns lungt att veta att barnen är i goda händer och har en kul tillvaro.

Jag tar åt mig alla kramar jag får, TACK!

helt rätt att gå skilda vägar fastän (nästan) alltid förenat med blandade känslor. Ta hand om dig, samla på luget... du vet att det finns och kommer tillbaka även om det blir jobbiga stunder.
Ta vara på Addes kloka råd! Önskar dig en vilsam och skön påskhelg! / mt

Nog snurrar tankarna alltid även utan alkohol.
Men på något sätt har ett lugn infunnit sig i mig.
Jag skäms nästan för det, borde jag inte var ännu mer upprörd och ledsen?
Vi kan ju prata med varandra och umgås utan problem (jag upplever dock en viss spänning
i min kropp).
Så det är kanske rätt att vandra skilda vägar.

som tänker delta i städningen. Vi fixar det säkert men det får bli efter påsken.
Idag vädrar jag lite, drar ett varv med golvmoppen och ställer fram lite påskgodis.
Påskglädje till er alla! / mt

Anhörigforumet är min första och ”rätta” hemvist. Där började jag läsa innan jag lämnade för att separera… min ursprungliga tanke var att Alkoholhjälpen skulle vara en bra hjälp för mannen. Det är en bra beskrivning av en medberoende, man söker hjälp för den andre och inte för sig själv. Jag tänkte att han skulle ha nytta av självhjälpen och ”få” ha skrivandet utan min ”inblandning” – som en plats att ta upp saker han ville/behövde (enligt mig) diskutera med andra i samma situation.

När inte han började skriva så började jag. Först som kommentarer och sen allt mer för mig och om mina tankar. Det är ju fler som skriver och oftast högre aktivitet på missbrukarsidorna och jag läste - allt och överallt. Jag har jag lärt mig massor – mycket fakta och sånt som är hämtat från AA men mest har jag lärt mig på missbrukarsidorna - i spegelbilden till det jag upplevt som anhörig; om smygandet, ljugandet och den inre kampen. Det har ökat min respekt och förståelse och jag inser på ett nytt sätt att det inte är ”bara att bestämma sig” för att sluta. Jag har fått en annan insikt om alkoholens makt.

Att alkohol är farligt, skapar och är inblandat i hot och våld har bekräftats många gånger om. Ofta har jag svårt att förstå mig på kvinnorna på anhörigsidan – att förstå det genuina medberoendet som de är fångade i. Jag har också svårt när jag känner att missbrukare fördöms...

”Det vidare livet” är en bra plats för mig, mitt livsforum där kan jag reflektera över vad som rör sig i mitt liv. Genom forumet har jag hittat mänskor som blivit nära vänner och förtrogna. Att umgås med nick har jag lärt mig uppskatta - det är befriande när vardagsroller, uppfattade och verkliga hierarkier och sociala påbud är avskalade. De kontakter jag fått utanför forumets ramar uppskattar jag mycket – jag tycker om att ”vara” med människor som har viljan och modet att lägga ner masken och möta sig själv. Framförallt är det bra att veta att jag kan nå de människor som blivit viktiga för mig. / mt

Helt sjukt på fyran, ämnet är ALKOHOL.
Sevärt, ja!
/A

att det är bra - och modigt också. Det ger verkligen ett alternativ till bilden av hur en alkoholist ser ut. / mt

i nåt tidigare program, tror det var nåt Gomorron :). Jag tycker det är bra med kändisar som vågar berätta men kanske inte i alla program. Det blir ju lätt så, My Skarsgård var överallt ett tag, i "alla" tidningar också. Men jag är glad att dom visar att det kan drabba vem som helst. Per Holknekt är ett bra varnande exempel på hur det kan gå när man tror att man kan dricka.

fylla i TV idag.
Go'kväll med Pia och Jan Johansen (repris senare i kväll i SVTPlay) och Petra Nielsen och Tommy Körberg i TV 4 kl 21.

Åsikter kan man ha om sk kändisar som går ut med sin sjukdom men jag tycker det är bra att vi får ambassadörer för vår situation och jag är tacksam för att de har kraft att gå ut i offentligheten och få bort skamstämpeln.

...såg jag detta. Tittar inte in så ofta och mycket längre - varit här mestadels under arbetstid och jag måste skärpa mig lite. Hade utvecklingssamtal idag och vi kom fram till att jag kanske inte behöver utvecklas så mycket detta år och vi kanske kan lägga om arbetsuppgifter lite grann, men prestera måste jag i alla fall!

Vinka till nästa gång du är på väg så kan vi ta en fika om det passar!

Kram

Det är väl det vi ska lära oss att hantera numera. Förr hanterade åtminstone jag livets ups & downs genom att slipa av toppar och dalar. Men, det är väl så det är, hade vi inte grannar från helvetet märkte vi inte när vi fick de trevliga grannarna :-)

Otroligt läskigt tycker jag att det kan gå så lång tid, att man då inte tillfrisknat mer??! Märkligt. Hur lätt att inbilla sig att, ja men det där, det gäller inte mig, JAG kan ta mig ett glas, nu har det gått så lång tid. Nej, det är väl som Adde säger, man får inte glömma bort vart man kommer ifrån. Men, det är ju så lätt att inbilla sig att, ja HAN kanske kommer därifrån, men för mIG var det inte SÅ illa...

...flycert bara stärker min uppfattning om vilken fin och generös människa du är.
Tack från djupet av mitt hjärta.
Det finns nog inget svårare än att få ett förhållande att fungera. Med sin partner är man mest avklädd och sårbar.

I mitt fall nu ser det säkert märkligt ut för många, att jag över huvudtaget vill prata med mannen.
Men!
Jag står fortfarande på "andra sidan", han sköter det han anser han måste, helt utan min inblandning, så som det alltid varit.
Om jag försvinner helt så är det helt kört för oss, hans historia är bevis nog, hans mors ord likaså, hans ex kloka ord, hans ögon och direkt/indirekta bedjande ytterligare ett.
Jag håller distansen men det blir ett hej och att jag är stolt över hans vilja.
Att jag finns och att framtiden finns för oss. Han är mjuk i rösten och det räcker för mig. För nu räcker det, imorgon och nästa vecka är en ny tid.

Men vårt levnadssätt är ju inte "normalt" därför vore inte "ett lämnande" något uppvaknande. Att lämna och vara isär fysiskt är ju vår vardag. Det är att få det motsatta att funka som är vår utmaning och det i kombination med ständiga uppbrott, långa eller korta såna.

Kram på er

flygcert. Det är det! Kram / mt

Åh, nu kommer det några stora dagar, milstolpar i mitt liv... Oro, lycka, osäkerhet, glädje, sorg, lättnad, eufori, rädsla och beslutsamhet virvlar runt i ett enda virrvarr i kroppen, men jag har med mig En dag i taget!

Du har så rätt Sorgsen - låt inte min oro leda till spekulationer - en dag i taget! Jag behöver inte spekulera, fantisera och svartmåla framtiden, en dag i taget!!!

Tack bästa vänner, ni har så rätt: jag har faktiskt inte förstört vår familj - om någon har gjort det så är det i alla fall inte jag. Jag har kämpat, försökt, försökt förändra mig, försökt vara till lags, försökt ta allt ansvar, men hur jag än gjort så har allt varit mitt fel, det har alltid vänts till mitt fel - jag har ställt blommorna på fel plats så då slänger han dem, jag glömde ladda mobilen och då fick jag skäll och straffades med att han inte lagade mat eftersom han inte kunde få tag i mig och be mig handla gurka till salladen, jag sköter all tvätt, städning, handla, laga mat osv osv och ändå ifrågasätter han varför inte hans träningsstrumpor är rena... Och ändå tvekar jag ibland på om jag gör fel, hur är jag funtad?

***
Ja, kära sambo. Du har kallat mig negativ, oflexibel, tråkig osv, en del kan jag känna igen, men ofta inte. Igår hade du varit "snäll, lugn och tillmötesgående" och pratat om hur mycket du älskar mig och längtar efter att jag ska komma tillbaka, och jag svarade att jag hörde vad du sa, men bemötte det inte vidare. Jag tänkte för mig själv "det är bara en tidsfråga innan det vänder och ilskan kommer" men så stoppade jag mig och tänkte att jag ska inte vara så negativ som du brukar anklaga mig för och älta det, du kanske faktiskt har blivit snäll... Men det var som ett tecken - en timma senare fick jag ett låååångt samtal om hur hemsk jag är, att jag är störd som inte tar tillbaka dig, att jag väljer bort allt det fina och bra vi har, att jag inte fattar vad jag mister och genom att inte flytta hem så har jag definitivt bränt mina chanser nu".

Tack, jag får bevis varje gång. Jag tror att det är min högre makt - om det är Gud, min magkänsla eller min mormor i himlen, det kan jag inte svara på, men Tack för att du hjälper mig!!

Och jag lär mig mer och mer, jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev här att jag ser mönstret: han är tillmötesgående/snäll - ledsen - arg och så håller det på... Jag får mer och mer distans och jag stärker mig själv genom att vara ifrån honom.

Vad glad jag blir för din skull!! Och det känns stort - även för mig... Ibland är jag så rädd att jag ska bli sur och bitter av den här röran, att jag inte ska unna andra människor att vara lyckliga/leva i bra förhållanden/vara med om roliga saker just för att jag är rädd att jag inte ska få ha det bra, men jag påminss flera gånger dagligen om att jag unnar dig, och så många andra, lycka, glädje, framgång och välgång!!

Hoppas att du får en bra dag!! Jag tänker på dig!
Varma kramar

Här kommer fler varma morgonkramar, andas och bara var! Du är bra, du fixar det du behöver fixa, allt anant kan vänta!

En dag i taget!

- efter att jag svarat i din tråd läste jag vad du skrivit i min. Och kanske jag ”sparkade igång” dig lite? - i så fall är det menat på ett kärleksfullt sätt.

När du skriver att det du läser i min tråd får dig att hoppas... så ska jag upprepa vad jag skrev (och Lelas skrev om liknande erfarenhet) till flygcert när hon beskrev sin fruktansvärda vånda för en kort tid sedan, inför att hon flyttade till sin bror... Det var det faktum att jag gick, lämnade, som gjorde att maken insåg och vände – eller bytte, väg. När jag gick trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka. Den natten då jag bar ut det mest nödvändiga och några kära tillhörigheter, pulsande i mycket snö... när jag flyttade bilen med mörka lyktor på natten (för att han inte skulle vakna... fast han var berusad och sov tungt), när jag parkerade på vännens gård och satt och väntade att klockan skulle bli så mycket att jag tyckte jag kunde väcka henne... och före det, när jag kört ett par mil och stannade vid vägrenen och ringde till mannen och sa att jag inte är i köket och kokar kaffe utan jag har lämnat honom... Då trodde jag inte att jag skulle flytta tillbaka. Och jag ville inte heller. Då.

En viktig vändning för mig, inom mig - och det var senare - var när jag sa ungefär ”Jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt vad jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig...” Kanske (det verkar så) att man måste komma så långt, ge upp, släppa taget... och i den stunden vet man inte hur det slutar.

Det är kanske då som möjligheten till ett genuint möte öppnar sig... i ett genuint mänskligt möte vet ingendera parten vad som händer och båda förändras...

Du har försökt mycket och länge nu... antagligen har han fortfarande inte läst brevet du skrev?

Läs: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12335021.ab
Titta: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/jan-johansen-om-alkoholismen-h%C3%…
Lyssna: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&…
En berättelse av många. De kommer i TV ikväll onsdag i programmet Go´kväll.

Du skriver ” Dock känns det inte som att jag någonsin kommer att få min sambo att inse att alkoholen har varit och är vårt största problem.” I det tror jag, dessvärre, att du har helt rätt! Han måste inse att det är HANS problem – om han anser att det är ett problem? Du måste formulera DITT problem och stå för det. Min formulering, innan jag gick och efter jag kom tillbaka var (och det var inget problem, det var ett faktum) att jag vill inte leva med dig när du dricker, du förändras till en person jag inte känner igen, en person jag inte vill vara med. Jag vill leva med den sanne xx.

Många, många gånger sa jag att ”jag står på tröskeln och jag går om det inte blir annorlunda” – det hade ingen effekt alls...

Du är på väg - till ditt eget beslut som gäller dig, och barnen. Jag följer dig här så länge du väljer att skriva – och skickar lite kramar när du tar en paus. Kram, kram / mt

...har jag mått bättre än på länge.

Det är de sista 3 dagarnas små saker som gör stor skillnad denna veckan jämfört med förra (i förhållandet).
Var och är oerhört ledsen och förvirrad över utvecklingen senaste månaden med kulmen förra helgen.
Att jag har människor jag naturligt kan ta kontakt med och prata öppet med är jag tacksam över.
Att de i kombination känner mig och/eller mannen sen länge och att jag inte täckt eller bäddat för mannen innan gjorde samtalen okomplicerade.
Alla verkar till och med tacksamma över dem.

Mannens son messade mig idag, tog ju för givet mannen fått samma positiva besked. Det hade han inte... Fick jag klart när jag ringde och berättade om att våra båda söner berättat positiva saker inom 30 min för mig. Livet är ombytligt och tuffar vidare trots elände, det ger sund distans och håller hjärnan i trim.
Fått två andra viktiga avstamp idag, ena avslutar ett arbete och ena påbörjar.
Gott att leva!

...rädd om dig Fia!

Kram

...låt inte din oro leda till spekulationer. Oro är inte särskilt konstruktivt ;) (säger jag och låter de meningarna sjunka in i mitt system)

Vad jag menar är att skuldbördan är oväsentlig (så länge det inte finns destruktivt missbruk som utsätter minderåriga).
Ni står i den situationen ni har för ni inte kunde leva tillsammans. Du var den som gick för din gräns var nådd.

Nästa steg för dig är ditt gryt.
Nästa en överenskommelse över hur mycket barnen ska vara hos vem.
Om mannen är missbrukare av alkohol eller andra droger måste det till en utredning.
Om det är makt han utövar över dig ska du bara vara än mer tacksam över ditt beslut att flytta och boa in dig i ditt nya liv.
Om ni får 50/50 boende att fungera är det bra, om inte får du/ni tänka om, med eller utan hjälp av familjerätt.

En sak i taget ;)

Kram i mängd

Börjar verkligen känna mig lugn och trygg i mig själv och mitt liv utan A.
Blir då rädd att jag kommer falla, hur gör jag för att inte trilla dit?