Senaste kommentarerna i forumet

Det där med att berätta för sin livskamrat.. Jag har sagt att nu är det bara så att det kommer att barka iväg för mig om han inte är nykter med mig. Jag har inte sagt till honom hur illa det har varit, inte riktigt. Jag har bara bekräftat det han redan märkt. Han är inne på att inte dricka något under januari och sedan kan vi ju dricka lite på helgen tycker han. Jag är ju alkoholist, men det har jag liksom inte sagt rakt ut.. Tror att det är för att tanken inte landat i mig att jag inte kan dricka alkohol överhuvudtaget. Vad händer om jag säger det ordet? Blir rädd. Vill inte bli dömd på något sätt. Det är jag ju så duktig på att göra själv:/

Viktoria!

Känns bra att ha dej gående framför med lyktan i handen, lite lättare att hitta vägen med hjälp.

Jag har tänkt mycket, läst mycket (inte bara här, men torra faktatexter får oerhört mycket mer innehåll när man applicerar dem på verkligheten så som den läses här i forumet), och, ja, jag är helt på det klara med att det kommer bli tufft.

Men å andra sidan har jag redan gjort det som många tycker är svårast: jag har talat om för släkt och vänner att jag är alkoholist. Dörren till det sociala drickandet har alltså stängts. Hurra! ;-)

Nu återstår asossiationsspökena (där fick jag ingen hjälp av stavningshjälpen???) jag vet vad det handlar om, jag behöver inte bli rädd och orolig när jag hastigt och mindre lustigt blir ölsugen, utan snabbt försöka klura ut vad det var som utlöste det, släpa ut spöket i solljuset och se på när det självdör.

Att ha detta forum känns som balsam för själen, en livlina, flyväst, försäkring...

Tack Viktoria, och ha en bra dag, nykter och tillfreds med livet för det ska jag ha! :-)

tack Victoria. Eller är det Viktoria? Jag samlar mig för min historia. Känns skrämmande att lämna ut den och kanske få befogad kritik. Tänker också på vad du sa om de översta trådarna. Pellejönseri är ett bra ord. Att det kan skrämma nykomlingar. Nu har jag läst vidare och vidare och ser att även gott bor här. Jag fortsätter att läsa men tanken ppå FylleFias tråd finns i mig.

Fia

Skrivit inlägg på inlägg denna morgon. Vad beror detta nyvunna forumintresse på? Jo, Mammy Blue och Morlas inlägg till varandra på en tråd som ger mig goda vibbar och minnen av ett forum som räddade mig. Tack fina modiga kvinnor!

När jag lägger mig ikväll har första vita veckan passerat. Känns väldigt bra! en vecka är inte lång tid, men det är SÄLLAN jag gjort så "långa" uppehåll' Hoppas kunna läsa här om ett par månader och se tillbaks efter att ha varit vit en längre tid.

Än så länge går det bra, känns inte allt för jobbigt. Mest lite trist, måste hitta annat att se fram emot än vinet, spec på helgen. Jag tar fortfarande en antabustablett då och då, tänker fortsätta med det ett tag till. Tror jag har styrkan att klara mig utan den men vill inte chansa så här i början, lika bra att ta det nu när jag ändå har. Har även sagt till min man att jag ska ta ett så vitt år som möjligt. Bra och sunt tycker han men vin till middagen på helgen kan vi ju ta tycker han som inte har en aning om vidden av mina problem eftersom jag lyckats smyga. Vill/orkar inte berätta hur det egentligen ligger till. Ska försöka klara detta på egen hand först. I morgon har jag mitt andra besök hos psykologen, jag lättar mitt hjärta för henne och er :)

Kram Anli

Instämmer i Hösttrollets ord ovan! Skriv Fia! Det är läkande och har varit en tillgång för mig att kunna gå tillbaka och läsa om varför jag eg är här, påminna mig själv då jag vacklat. Och du, jag är med i dina tankar kring inlägg med påhopp och annat trams och pellejönseri, men det finns så mycket klokt och angeläget att ta det av bland detta samelsurium av trådar (hoppas på ett bättre upplägg i nyversionen vi väntar på). Tyvärr är det mycket av dispyterna som hela tiden ligger överst i trådlistan då de far mellan olika trådar och uppdateras snarare än avslutas (trots flera försök). Kanske värt att tänka på troligheten i att dessa ständigt återkommande överst listade inlägg är det första många möter då de hittar till forumet. Väl mött Fia och välkommen hit, till ett ofta, förträffligt gott ställe att vara! Victoria

Läs på bara..
Och skriv när du känner dig mogen.
Vi är ju ändå individer och det finns inget rätt eller fel i det fallet
kram /trollis

Lycka.. hmm.. Varför tror vi alltid att "lycka", ska vara så stort och himlastormande..?
För mig är lycka att vara TILLFREDS!

Tillfreds med livet och mig själv.. En sorts inre lugn, oavsett vad det är för väder eller om det är ostädat runt omkring mig..

Yttre omständigheter garanterar varken lycka eller olycka, de är bara omständigheter!
Ungefär som att känslor i sig bara är just känslor.. Vissa tycker vi bättre om och vissa sämre.

Men den enda som kan välja, är vi själva.. Det finns ingen annan människa som kan välja dina känslor!

Att vi försöker skylla på det, beror på att vi själva inte riktigt tror oss vara kapabla att styra våra känslor..
Det är ju så himla mycket enklare att skylla på utanförliggande saker, människor och "omständigheter"..

Betyder det då att man aldrig få ha "negativa" känslor? aldrig bli upprörd? Alltid "sväva på moln"?
Nej, men som Tilde säger, vi kan betrakta känlorna som "känslor" utan att ge dem för stor betydelse..

Om jag t.ex. är arg, så har jag valt att vara arg! Jag kan välja om efter bara en kort stund.. Kanske för att det inte förändrar situationen att vara "arg".
Jag kan välja en mer neutral känsla, för jag "måste" inte välja känslan: "jublande glad"..

Sedan kan jag gå vidare och se om det finns något i situationen att förändra, fråga mig vill jag? måste jag? kan jag?(rentav, behöver jag?)

Här kan man lära sig en hel del av sinnesro-bönen.. Förändra det man k a n förändra.. Lämna det man inte kan (och förhoppningsvis ha förstånd att inse skillnaden ;-D )
Kram /trollis

tack Hösttrollet för peppningen! Kanske gör jag det idag eller om någon dag. Är just nu fortfarande så skör så att läsa alla trådar känns mera lätt. Lär mig väldigt mycket här.

Bara Fia idag med

Hoppas du fått lite sömn, sömn och gråt är rensande och läkande. Tänker på dig/er.

Ville bara säga hej och påminna om vi alla är väldigt vanliga!
Så skriv du din historia. Strunta i den där falska blygsamheten som säger "äsch, lilla j a g" har väl inget att berätta..? För det har du visst!
Det kanske blir just DIN historia som någon annan känner igen sig i..
Just DIN historia, som får någon annan att verkligen börja kämpa för sin nykterhet.
Din historia, som gör skillnaden i att känna: "här hör även jag hemma, för den här historien (fast den är så vanlig) är som min och då platsar jag också!
Kram/ trollis

Fenix, du fick mig att hajja till lite där, men bara för ett ögonblick, för när hjärnan hann i kapp så tänker jag att, ja... visst, det är väll bra om man vet vad man trivs med. Inte så big deal, för mig. Det jag ev kan ha en åsikt om är dina rader: "Känns nu ibland som ersättning till ruset av alkohol, eftersom det kittlar mitt belöningssystem." Vi har ju i olika omgångar pratat kring viktan av att fylla livet med annat då vi lämnar alkoholen bakom oss, men hur gör vi det? Vad är sunda/osunda ersättningar? Socker, sex, shopping är det ju inte tex (vad jag förstått). Är det kanske inte VAD vi gör istället, utan HUR och VARFÖR vi gör det, för att dämpa ångest, få kickar, belöna oss, söka tröst osv. Adde?! Kan du rycka in här, du som har en del faktisk fakta i mycket (kanske finns fler som har iofs)
Förlåt Fenix om jag vek av förmycket från din fråga kring /kvinnliga/manliga attribut, vill inte ta focus från det. Kram

Crossdressing.. intressant. Tror att det har att göra med fantasier..(varför köper män annars sexiga underkläder till sina fruar?*ler*)
Kanske också en önskan att få vara mer sensuell..?
Hade själv en pojkvän en gång i tiden som gärna "lånade" en del av mina kläder. Inget konstigt med det, eftersom vi visste var vi hade varandra..
Tyvärr, var det en av hans killkompisar som totalt missförstod.. Killen hade nog en mycket utvecklad homofobi, så han inte bara snackade skit, utan provocerade till slagsmål ifall de stötte på varandra på fest..

Min dåvarande pojkvän fick också en mycket god inblick i hur det är att vara tjej, vad beträffar de osynliga "fördommarna" som många bär på..
Och som de flesta redan vet, crossdressing har inget med homosexualitet att göra. Men kanske är det den rädslan som är starkast hos män? Kanske är det därför män reagerar mer och blir aggressivare mot allt de uppfattar som "omanligt"?
Hoppas din fru ser det mer som ett "rollspel" och att ni har kul tillsammans ;-D/ trollis

Hej, hoppas du skriver igen. Mörk eller ljus spelar ingen roll, vill gärna höra hur det är med dig och din familj.

Kramar om!

Hej igen, när jag kom till forumet fanns inte detta myller av trådar, var färre användare då, och precis som ni blev jag uppslukad av att läsa om alla dessa människoöden - de som var jag, tänkte mina tankar, kände min ångest. Jag läste alla trådar, alla från start, med stor behållning. Och fann hopp och tröst i att kunna se hur forummedlemmar lyckades, och för den delen emellanåt misslyckades, med sina föresatser, hur människor utvecklades i takt med att de nyktra dagarna växte i antal eller i takt med att återfallen kom mer och mer sällan. Hursomhelst, min behållning av andras historia - som påminner starkt om min - var enorm och viktig i mitt tillfrisknande, även om jag kanske inte gjorde den kopplingen just då.

Mammy Blue och Morla, vad bra att ni funnit varandra här, och kan peppa och stötta och älta då det behövs (det gör det). Det var avgörande för mig då jag hittade forumet hösten 2009 att det fanns människor här jag kände gemenskap med och som visste vad jag gick igenom. Kunde logga in här då suget var som störst och bli bekräftad (ja, det är viktigt att få bli sedd) och få stöd och goda råd från dem som gjort resan före mig (även om jag till en början kunde tycka att dom vet minnsan inget om just mig och mitt drickande, för jag och min alkoholism - som nog inte är en riktig alkoholism - är så speciella;-)
Ville eg bara tala om då jag läser era rader ovan att suget visst försvinner, hjärnans belöningssystem läker om vi gör de rätta valen - ta inte det första glaset och ta hand om de känslor som dyker upp längs vägen. Till en början handlar det om att klara av att bara låta bli att dricka, inte så bara men det är där jag fick lägga hela kraften. Precis som ni skriver att ni tänker nu, lista ut i vilka situationer, kanske vissa dagar eller tidpunkter är suget svårast att övervinna? Ha en färdig plan för dessa tillfällen. Tex var en av mina tuffaste prövningar fredag mellan kl 14 och 20 ung. Klarade jag de timmarna var resten av helgen lättare. Jag såg till att boka upp så många av de tillfällena som möjligt med andra aktiviteter, sådant som var svårt och krångligt att avboka eller dra sig ur. Loggade in på forumet och bad om sällskap under särskillt svåra kvällar - och fick det. Ta också reda på vilka personer i din omgivning som triggar och ökar risken för att du ska misslyckas och avstå umgänge med dem för en tid eller träffas på säkra ställen på säkra tider. En väninna som jag alltid drack vin med i stora mängder (likasinnad) kunde jag tex under en tid bara träffa på förmiddagar på café eller liknande. Alltså: Ta reda på risksituationer och riskpersoner och ha en färdig plan för hur du ska hantera dem. Ta en dag i taget, eller en timme eller vecka om det passar er bätter. Löftet varje morgon tex är ett bra råd jag fick "Bara för idag, just idag ska jag INTE dricka, vad som än händer". Kunde själv känna panik för att ens bara tänka "aldrig mer..." och kan kanske inte ens göra det idag, efter nästan 3 år. Första tiden handlade alltså om att bara ta sig igenom, djävlar anamma och taktiker alltså. Sedan i takt med den nyktra tiden börjar små belöningar dyka upp. En del upptäcker att de går ner i vikt, andra hur kropp och själ långsamt börjar läka från olika symptom som vi kanske aldrig velat tro hör ihop med alkoholen. Känslan av hur skammen minskar, inga mer fyllesamtal och pinsamma uppträden att ha ångest över. Känslan av en god tidig frukost istället för kaffe och treo...listan kan göras lång. Det är säkert individuellt när suget ger sig, och beroende på vilka val man gör i att ta hand om allt inre skräp och självkänslan osv, men jag upplevde nog att efter det första halvåret blev det mycket lättare. Och då jag efter ett år klarat av alla högtider som var en utmaning blev det ännu lättare. Lycka till och håll hårt i varandra, ensam är inte stark i detta fallet. Kram Victoria

Hej Fenix! Min dotter brukar måla mina tånaglar när vi "bondar" (gröna just nu). Dom andra sakerna har jag ingen dragning åt. Men jag tycker att man ska köra på det som känns ok så länge man inte skadar sig själv eller ngn annan allt för illa. En höfthållare verkar ju onekligen mindre skadlig än en flaska A.

Men du kanske borde prata med din fru...vara ärlig. Inte låta henne "komma på" dig i ngt litet sött. Tror att ditt intresse för crossdressing kan rubba hennes cirklar. Hon kan se det som ett hot mot er sexuella relation - om hon har "äldre" värderingar (jag vet att crossdressing INTE har med sex att göra, men gör din fru det?). Eller så tycker hon att det är skitkul och så kan du låna av henne om ni har samma storlek.

Det var mina tankar om det. Inte mkt att dela :-( /R

Och nu snackar vi vinsuget inget annat *hahaha :-)

Det fysiska sitter i ca 8 veckor, kan vara godis sug, mat sig eller som i vårat fall VINSUG.
Men det psykiska kommer aldrig släppa. Suget kommer alltid komma när du lagar mat eller får ut till tvättstugan.
Men styrkan avtar med tiden.
Men spela eran inre film i huvudet, dvs hur brukade det bli/vara möte man gav sig hän efter suget.
Hur mådde ni?

Dom Santorini sl fint uttryckte det, man ångrar ALDRIG efteråt att man INTE drack, eller hur?
Kramar tjejer, ni är mina hjältinnor/A

Skriver lite, och sover, nu ingen jag åker till jobbet......ä
Länder läser nickar och ibland åter.
Ni tjejer är så duktiga.
Även de killar som konmer on och hakar på berättar hur fantastiskt duktiga dom är.
En ggfröjd att läsa!
/A

nylonstrumpor, höfthållare, bh och andra härliga saker intresserar mig allt mer ju äldre jag blir.
Jag tycker helt enkel om att ibland förvandla mig till kvinna. Min fru vet inte om detta än, men jag inser att jag velat klä mig feminint sedan jag var i tonåren. Känns nu ibland som ersättning till ruset av alkohol, eftersom det kittlar mitt belöningssystem.
Är det någon som har tankar kring det här, kvinnor och män, vore värdefullt att få höra för mig.
Gott nytt ärligt år,
Fenix

Och hoppas att det är den läkande sömnen som flickan sover nu. Låt oss veta hur det går, hoppas du får sova lite själv.

Låta bli att ringa mig för att du tror att du vet vad jag ska säga? Fy på dig! Jag har inte loggat in här på hela helgen och nu fick jag dåligt samvete när jag ser att du våndats! Kära vän, ring i alla fall, du kan ju få bråka lite på mig istället för på mannen din ;-)

Tack för att du delar med dig här till oss, vi lär oss av varandra och det är bra att läsa dina tankar, jag känner igen dem så mycket. Klart som fasen att du blev så ARG, medvetet eller omedvetet, dina planer inbegrep vindrickande denna helg och det är otroligt frustrerande när käppar sätts i hjulet på det sättet!! Självklart var det inte något romantiskt du hade i tanken (även om det säkerligen kunnat utgöra en ursäkt). Så många gånger jag hade velat att maken bara kramade mig och inte sa någonting annat än något lugnt och fint istället för att skälla eller blänga på mig eller vad som. Jag tror också att din man reagerade som han gjorde för att han bryr sig om dig. Den som inte bryr sig reagerar inte alls. Men, det spelar ingen roll, eller hur!

Sockret har helt säkert påverkat dig! En nära kollega slutade med socker och hon var väldigt glad att hennes man var på tjänsteresa första veckan för hon var på ett fruktansvärt humör (vi på jobbet fick en del istället :-) men nu mår hon mycket bra. Men socker och alkohol påverkar ju samma ställen i hjärnan så det är inte så konstigt. Dessutom ombildas ju alkohol till socker så att vara utan både godis och vin ställer ju till det i hela kroppen.

Vad glad jag är att du inte drack i helgen. Det är du också egentligen men du ser det inte just nu bara.

Jag tror personligen inte på att vi kan dricka lite då och då, t.ex. när barnen är borta. Inte jag i alla fall. Jag är över 40 år gammal och har druckit alkohol sedan jag var i tonåren. Det har många gånger hänt att jag druckit för mycket vilket jag ångrat och sagt till mig själv att aldrig mer ska det bli så. Men det händer att jag dricker för mycket, igen och igen. Det innebär att jag har haft ungefär 30 år på mig att lära mig. Men har jag lärt mig? Nej, senast i somras under mitt första större återfall gjorde jag sådant som skrämmer och skämmer mig. Det är ju därför jag är här. Kanske är det därför du är här också?

Jag kan ju så klart inte säga vad som är rätt eller fel för någon annan än mig själv. Jag tycker ju också egentligen att visst fasen ska jag få bestämma själv men jag inser ju nu att, nej, det går inte, med den här sjukdomen (för det är en sjukdom, en allergi, en egenskap, kalla det vad man vill, men det är någonting som jag har och som jag inte blir av med), med detta så kan jag inte dricka. Punkt. Jag klarar att dricka en gång, kanske två gånger, men förr eller senare blir det för mycket. Jag har kommit att inse att det inte är värt all tankemöda. Dessutom vet jag ju aldrig när det händer, i värsta fall blir det för mycket just den gången när det inte alls passar.

Ska man testa att dricka så håller jag med om att det är vettigt att göra det när man mår bra, inte annars.

Lite tankar bara, inget du inte visste redan eller ville höra ;-) var rädd om dig, ring gärna. Många kramar

Ps INTe ok att han hotar med att skvallra! Han kan be dig att själv berätta som ett förtroende men att skvallra leder inte till någonting gott. sen är jag inte säker på att barnen skall belastas med den vetskapen i alla fall. Det håller på att byggas upp ett förtroende som kan raseras - barnen måste kunna lita på oss!!

Tack, du sammanfattar läget nu. Ja, jag börjar acceptera att det måste ta tid och att vi kanske aldrig blir tillsammans igen. Men tänk om vi också kan hitta tillbaka så som ni gjorde, men tvivlar på att jag är så stark så jag kan säga "att vi ibland vandrar tillsammans".

Jag har också läst om din "resa" nu. Det slår mig att vi (och säkert många andra) har gått igenom samma saker. Jag tänker då på svårigheten med att ställa ultimatum, känslan av att knarka någon och beroendet av bekräftelse.

Glad att du har kunnat släppa taget. Lycka till med din samtalskontakt!

Miss K

tack Mammy Blue för sparken!Tanken på egen tråd finns där men jag känner mig inte redo. vad ska jag skriva om? Min historia är så vanlig.

Inte FylleFia idag, bara Fia

Tack mamma! ;-D
God natt igen, då! ;-D