Senaste kommentarerna i forumet

Skönt och vad great av dig!
/A

En alkolist!
Häll ut spriten om du tror att du kanske KAN dricka upp den.
Stanna här och läs läs läs
Skriv av dig också.
Starta en ny rubrik.
Det blir din "tråd"
Min tråd ligger under den klickbara
Länken med namnet
"förändra dit drickande"
Den heter "Nu djur det faaaan vara slut!!!!!"
Välkommen som sagt, chi vet vad du pratar om, vi har alla gjort samma resa. Jag kör själ ett stopp hela 2013. Häng med på f den resan vettja.
Det är en guppig färd och men kan/får falla ur sadeln.
Lycka till!
/A

Nu blev jag arg/pissed off. Jag ser dock mönstret...surgubben.

Vad jag ville skriva var att jag är så glad över Maria finns i ditt liv på riktigt. Att hon kan uppdatera ifall det "värsta" skulle hända...så vi vet att du lever.

Ledsen om jag drog ner dig... Startade de dumma tankarna. Men jag tror att de måste tänkas; Allt har sin tid...även sorg. Att titta ut över villaområdet dit ni inte kommer att flytta. Att höra svägerskan tala om allt annat än din ledsnad. Man blir ledsen...ibland blir man helt nere...och ensam. Folk är rädda...rädlsa förlamar.. Är man inte själv rädd så kan en vinflaska på diskbänken kan då te sig som ett helt ok alternativ.

AA? Ta bara upp vinglaset ifall du känner dig trygg. Om gruppen känns bra...inte om det finns visa gamlingar där som kommer att servera dig det du redan vet ;-). Så tänker jag. Flumkram/R

Du är en klämkäck man Adde! Svaren finns alltid där och levereras men en sjujävla övertygelse. Det är bra...jag är redo att dö för din rättighet att yttra dig...verkligen! Men tänker du aldrig någonsin själv? Tänker du aldrig någonsin efter?

Jag är helt på det klara med att Stigsdotter kanske köper din kommentar? Men jag gör det inte. Jag förstår den inte. "Ärlighet mot dig själv" ???

Om det är ngt Stigsdotter är så är det väl ärlig...jag (personligen) tror att hennes stora sorg ligger där. Att inte kunna lura sig själv. Att våga faila (fail) och våga ifrågasätta.

Jag har någorlunda respekt för dig Adde. Jag är redo att diskutera din "tro" även om jag personligen finner den snålt tillskuren. Det mantra som gång på gång repeteras; Join AA...skicka ovilliga släktingar på anhörigvecka. Jag var redo att kliva av forum när jag inte fick bemöta Maligns (?) påhopp på dig eftersom ngn feg skit anmält det .

Mina ord må verka hårda...men de måste fram. 2013 ska bli mitt sanna år... Jag förstår inte din kommentar. Har du lust/mod att utveckla? /R

...om det lika gärna hade kunnat vara du:
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1932031-ville-ta-taxi-till-vasteras-fr…

Jag har definitivt vaknat upp i andra städer utan att veta hur jag kommit dit, varpå jag tagit taxi hem för X antal tusen kr. Men jag har aldrig hamnat i ett annat land. Man var/är väl ingen alkis! ;)

mot dig själv.

till din ett-årsdag :-)) Det är stort !!

Hej!
Hoppas att alla hade en bra nyårsafton. Det hade jag hummer och alkoholfri skumpa. Det kändes bra. Men tyvärr så tog jag igen det i går i stället. I dag har jag ont i huvudet och är sur på mg själv. Dumt! Men nu tänker jag ta mig själv i kragen. Nu blir det inte mer vin. Jag kan ju inte säga stopp efter det första glaset. Mitt nyårs löfte blir ett helnyktert år. Jag brukar inte avge nyårslöften, men nu måste det bli ett sånt. Ingen alkohol under 2013! Jag ska verkligen försöka.Jag vet ju att det blir ett mycket bättre år utan alkohol. Det ska gå!

Tack Trollis!

Dag två utav 365 alltså...

Nyårsafton var väldigt trevlig för mig. Var hos en vän tillsammans med exet. Vi två var de enda nyktra på festen och vi fick höra många kommentarer om det. Mest positivt, om än fyllesvammelpositivt, "åh vad moooodig du är....". Har inte riktigt tänkt på det förut och jag blev faktiskt lite arg över att alla kände att de behövde kommentera mina alkoholvanor medan man tiger om alla andras... Märkligt. Men nu fattar jag i alla fall varför exet önskade att jag skulle vara nykter tillsammans med honom på festen. Hade jag bara druckit ett glas bubbel, eller sagt att visst kan jag smaka lite grand, så hade jag framstått som en person som dricker med måtta, vilket respekteras, men en person som varken ska köra bil, är på tjocken, är alkis, och ändå väljer att inte dricka på nyårsafton måste sättas under lupp. Hursomhelst, så var kvällen ändå trevlig med god mat, extremmycket pommac(jag frågade exet hur många öl han normalt brukade dricka på nyårsafton och han svarade 10st, vilket ger 5liter vätska, så vi hade som skämt att vi skulle dricka 5 liter pommac var, lyckades ej).

Exet då, denna gummiboll som ständigt studsar tillbaka till mig, han som lämnade mig i min ensamhet över jul, han som påverkar mig som ingen annan kan, varför lämnar jag honom inte bara för alltid?
För att jag inte vill lämna. För att jag fattar att vägen jag går måste vara min och vägen han går måste vara hans och ibland, inte alltid, händer det att vi vandrar tillsammans där hand i hand.

Jag har sagt till honom att jag inte klarar av att vara honom nära om han ska fortsätta att dricka. Han har sagt att han inte vet om han kan eller ens vill sluta dricka för alltid. En månad ska han vara nykter nu, längre kan han inte lova säger han. Ok, det var åtminstone ärligt sagt, tänker jag, kanske kan jag inte kräva en livstid? Nej, jag kan inte kräva något, bara förklara hur jag vill ha det.

En vit månad. Vad händer sedan? Jag vet inte.

Som så många andra så slutade jag att röka på nyårsdagen. Det var lätt igår då jag nog fortfarande mådde lite illa av cigarren jag rökte på nyår, lite svårare idag. Jag vill inte vara beroende av något, av någon. 2013, ett år av frihet tack.

Kramar!

Svårt att kliva upp i morse, vänder gärna på dygnet när jag är ledig. På tunnelbanan till jobbet föreställde jag mig vår nästa session hos familjeterapeuten, hur hon ställer frågan hur helgerna har varit. På det svarar jag att det har varit mysigt och trevligt. För första gången på jag vet inte hur många år, har jag varit nykter (fast det säger jag inte till henne, vi har inte dragit upp de bitarna ännu). Det har varit fint för att vi har tillbringat dagarna med andra, vi har inte behövt umgås själva. Det känns som om vi/han väntar på att jag skall agera. Återigen känner jag mig ensam om hela ansvaret. Jag vet inte om det bara är en känsla men eftersom jag alltid vill tala vid fel tidpunkt och jag tycker att jag har varit tydlig med att jag vill en förändring tänker jag att ansvaret inte bara är mitt. Eller? Förstår han inte allvaret? Vill han inte? Skall jag verkligen stå här ensam med ansvaret för och sedan beslutet, att bryta?

Jag blir sur också för att ingen frågar hur det är. Svägerskan talar om att den dryck hon köpt till mig har i princip samma literpris som det fina vin de andra ska dricka till maten men hon frågar inte hur jag känner mig. Hon frågar inte om det är OK att det som blir kvar av det fina vinet står kvar på diskbänken dagen efter så att jag känner doften när jag ska ta ned ett vattenglas ur skåpet. Är det ingen som är det minsta nyfiken eller intresserad? Har min man och hon talat om för de andra gästerna att jag inte dricker och varför?

Känner mig sorgsen och inte blev det bättre när jag läste Dompas kliv längs minnenas stig i Rom. Imorse åkte tåget förbi en väg som vi gick när vi tittat på hus i området vi sedan hamnade i. Åker förbi varje dag men i morse var första gången jag tänkte tanken: "där gick vi..". Precis som Dompas stigar väckte denna syn minnen av förväntan hos mig, minnen som i sin tur utlöser sorg över det som blev.

Men jag blir arg också, hur kan man bara släppa och vänta som min man gör? Är det ointresse, brist på engagemang? Eller är det rädsla? Jag skiter rent ut sagt i om det är rädsla, eller, det gör jag inte men jag vill i så fall höra det. Säg det till mig! Jag är trött på att försöka hitta förklaringar och skapa ursäkter för någon annan. Dessa är i alla fall bara mina egna konstruktioner och behöver inte ens vara i närheten av sanningen. Jag blir trött på mig själv också som inte heller försöker tala, det är lättare att låtsas som ingenting att sitta där i TV-soffan och tala om programmen istället för om oss.

Vi sov över till nyårsdagen hos svägerskan. Vi skulle åkt hem efter frukost men blev kvar där. Skön slappardag. Det stod en öppnad vinflaska på diskbänken och jag tänker att de får skylla sig själva som lämnar den här, smyger mig till ett glas. Ingenting blir ju varken bättre eller sämre. Skönt att känna att det inte gör något bra för mig men skräms av att det sätter igång alla tankar på var, när, hur nästa glas?!

Jaha. Så då har jag börjat det nya året med att dricka. Orkar inte bry mig om det. Ingen behöver oroa sig på riktigt, jag skulle aldrig kunna göra så mot mina barn, men imorse tänkte jag att vad bra att jag träffat en av er på riktigt för om jag skulle försvinna så kommer hon kunna få reda på det om hon försöker nå mig på min telefon och då kan hon vidarebefordra det till er andra som eventuellt undrar vart jag tog vägen. Bra tänkte jag, då slipper ni undra. Om jag inte tar med mig telefonen vill säga, för då blir det bara inget svar... Nej, usch, inte meningen att göra någon orolig, vill bara fästa mina tankar här. Inte för att ni bryr er på riktigt säger den där lilla alkohol/självkänsle-djävulen. Patetiskt. Tänker också att det kanske var vinet som puffade ner mig hit också. Vill gå i ide, sova tills allting har löst sig. Önskar att jag hade lite mer jävlaranamma i mig istället för att uppleva allt som jobbigt och bara se hinder ("gud, alla grejer som måste göras något med, inte bara slängas!"). Tänk att bara rycka upp allt med rötterna och flytta iväg till ett varmare land! Orka.

Ska ta mig iväg till ett AA-möte idag tror jag. Måste man berätta att man druckit tro, även om det var aldrig så lite.

Inga sorger, inga förluster.
Jag kan om jag vill dricka.
Jag får om jag vill oxå dricka.
Men som läget är nu, så vill jag inte dricka.
Nu har jag bestämt att hela 2013 skall jag köra vitt.
Jag har även i mitt nyårslöfte sagt att jag skall ta tag i träningen på gymmet samt att jag skall spela minst 101 golfrundor i år.
Så därför skrev jag att jag inte VILL.
Jag får, jag kan men jag kommer inte skriva så ngt mer.
Ingen sorg över att jag inte kan, jag kan om jag skärper mig. Men som det är nu så, läs från början av svaret.
Jag blir inte ledsen arg eller stött nu är läget som det är.
Gör nu såhär för att gentemot barnen kunna behålla sin auktoritet.
Därför så tar vi paus ett år i sänder.

Over and out chipp chipp, sova nu!
/A

utan alkohol.
Ska inte förneka att jag känner mig stolt över mig själv.

Men men får inte bli övermodig och glömma:

Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

Lycka till med er nykterhet

...kände jag mig redan innan jag klev in här och läste om din tripp längs minnenas gator. Inte blev det bättre av det tänkte jag säga, men kanske ändå för en tanke väcks: det är fint att ha dessa vackra minnen även om kärleken i sig inte finns kvar. Minnena berikar en människas själ även om de gör oss ledsna. Tänk om vi inte hade dem, vad skulle vi vara då? Bättre att ha älskat och mist kärleken än att aldrig ha älskat alls... eller något, har för mig någon sagt något liknande (eller så gör jag det nu).

Hej Sorgsen!

Vet du, man slutar inte vara orolig hur enkelt som helst.

Särskilt när de invanda mönstren förändras är det lätt att oron kommer upp till ytan.

Andas, och försök att inte ta ut någon katastrof i förskott.

Kram!
/H.

när jag läste Mulletants båda inlägg att jag hört eller läst någonstans att en nybliven änka/ änkling behöver ett helt år för att bearbeta sorgen. Man behöver ha gått igenom alla helger, födelsedagar, årsdagar etc för att sörja färdigt.

Kanske är så för oss också?

precis nu pratar Mia Törnblom om det här jag försökte säga i morgon-TV (i ettan med Pekka Heino). / mt

tanke till dig vill.sluta A. Du skriver ofta ”idag VILL jag inte dricka”. Jag har fått för mig att du kanske läst om stadierna/ processen: jag får inte – jag kan inte – jag vill inte – jag behöver inte dricka alkohol. Jag får också känslan (OBS min känsla när jag läser vad du skriver - kan vara helt fel) att du skriver VILL inte för att övertyga dig själv. Min försiktiga fundering är om du egentligen skulle vilja kunna dricka (vill dricka) fast du insett att du inte kan… I så fall kanske det skulle vara en byggsten i din grund att erkänna för dig själv att det är så: jag vill men jag kan inte – och bejaka sorgen över det. Förluster behöver sin sorg. En tanke bara – pröva den om du vill, annars lägger du den åt sidan bara.
Heja dig inför resan 2013! / mt

Är ledsen för dina tråkiga nyheter :(, hoppas det är något som kan ordna upp sig. Men väldigt bra jobbat, du tog inte till vinet som tröst!

Kram Anli

Förstår dig, själv varit SÅ bestämd många ggr men sen ändå suttit med ett glas i handen...nästan förvånad över hur det kom dit!

Deppa inte ihop! Börja om i dag!! Och vad gäller antabus så tycker jag det kan vara värt ett försök. Jag har en burk sedan mitt besök hos Husläkarmottagninge. Knappt använt dem, de har legat väl gömda (ingen vet att sökte "hjälp" för detta) i garderoben som ett dåligt samvete. Men trots att jag var bestämd denna gång, SKA ej dricka mer, så tog jag 2 tabletter i går. Känns bra, nu KAN jag verkligen inte!

Så nya tag i dag! Och behöver du extra skjuts på vägen i början så tror jag visst antabus kan funka.

Kram Anli

på filmen When love is not enough... Just de där scenerna berörde mig i den filmen.
Hoppas mannen kom hem nykter som en glad överraskning (?) och att du nu är lättad... Om inte så är behandlingshemmet nära nu och du får ta alla fall som en lärdom och ytterligare en bit i insikten om missbrukets makt... Förhoppningsvis han också när han kommit så långt at han blir mottaglig.
Kram! - och kraft till dig inför arbetsdagen ifall det behövs! / mt

Stå upp för att du är förälder och bestämmer att halv två = hur länge ni vill:) Det ÄR klokt att vända tillbaka dygnet långsamt och stegvis. Jag skojar lite, men bara lite. Sov gott alla!
Sign: erfaren mor, mormor, farmor (som i efterhand ser att jag är i en annan tråd:)

till dig Berra! Jag känner igen känslan du beskriver runt nyåret. Vi pratade vidare om det igår och mannen hade pratat om känslan, hans känsla av att vara ett hinder (min tolkning och mina ord) för andras festande...

Jag tänker ofta på ordspråk och förundras över hur träffande de är. "Som man sår får man skörda" passar som tillägg till dem du skrev inatt. Att liten tuva kan stjälpa stort lass har jag upplevt i arbetslivet (kanske du också?) och även privat när jag tänker efter. Vet inte om ordspråken i sig behöver vara fördömande? Det är väl oftast så att de tas fram i de situationerna... eller?

Jag hälsar dig God morgon! och önskar att du känner dig just så utsövd och fräsch som du verkligen bäddat för och förtjänar när du satte punkt (och kröp i säng?) före midnatt.
För övrigt har du annat också som tar sin plats i anspråk med tanke på svärfars bortgång.
Önskar dig en bästa möjliga arbetsdag och -vecka! / mt

Jag gillar henne...klok som få vuxna. Ta vara på henne...fast det tror/vet jag att du gör! /R

Lyssnade på "nya" påven igår...han kommer aldrig att bli min vän känner jag. Den förre Johannes Paulus II hade inte heller alla hästar hemma men han var åtminstone älsklig...söt liksom. Den nye känns väldigt tysk...men så skriver man väl inte? Jo i min tråd gör man det.

Sista morgonen på "Memory Lane"....sammanfattas; De har varit skönt, det har varit otäckt, stundtals har det gjort skitont - precis som PP och mt plockade upp. Efter morgonkaffet blir det Firenze/hem igen. Det känns tryggt...där vilar inga spöken i garderoberna. Fattar inte hur tiden passerar...inte bara den då jag var ett med J...utan även nutiden. Imorgon kommer cirkusen tillbaka. Är jag redo? Näääe....låt pappa vila längre tänker jag. Men detta är den bädd som jag själv har bäddat...så nu får jag ligga still. Inga utsvävningar efter i söndags...ingen saknad heller.

Jag är helt på det klara på att ngt saknas mig. Ngt saknas i mitt liv. Det är inte A...ngt annat. Kanske kärlek? Den vuxna kärleken...när man har valt själv. Men det kan man inte pressa fram...den kommer när/om den vill. Läste Jonas Gardell; Han skrev att det var våran förbannade skyldighet att ta emot kärleken...i vilken form den än uppenbarar sig. Smart kille tänkte jag...tills han cyklade över min syster på trottoaren (men vem gör så? Trottoaren?) på Skeppsbron. Inget är svart eller vitt. Allt vänder...hela tiden...i olika takt . Bluddrigt? Yep- alltid. /R

PS: PP; Tack det känns tryggt, att ngn som jag "känner" hojtar till när tokigheterna blir uppenbara...oftast ser man ju inte det själv :-(.

Hade inte förberett mej mentalt tillräckligt mycket igår när jag kom hem från jobbet. Tänkte inte på att det fanns både vin, öl och punch kvar efter nyårsfesten. Hade väl kanske hoppats att sambon skulle gömt undan det...

Sitter nu på bussen till jobbet med världens ångest, alkotest av alla anställda varje morgon...

Antabus rycker närmare.