Senaste kommentarerna i forumet

Morgon på tåget.

Vilken ångest jag hade haft om jag hade druckit på båten. Jag hade antagligen unnat mig ett par sjukdagar så här i början av veckan.

En kompis jag brukar ha bra samtal med om alkohol var med på resan. Han förstörde sin bufféupplevelse genom att vara lite för full. Han åt litegrann, bara av en rätt. Sen satt han med sina glas. Det är ju fri dryck...

Ville bara titta in och hälsa. Fantastisk text som vanligt. Skönt att du tar dig lite tid och plitar ner texter. Det där med obalans och svårmod känner jag igen. Hade min dipp förra försommaren...när jag mer eller mindre bodde i min hängmatta. Sov bort hela dagarna då jag var sjukskriven. Jag tror det är normalt. Dippen kommer efter ett tags nykterhet. När man ser att allt inte alls löste sig för att slutade dricka. Inga råd...förutom att härda ut. Det kommer att ljusna. Killkram ;-) /R

Visst är det jag som måste stå för beslutet. Pratade med lillkillen igår. Han vill helst flytta tillbaka till byhåla...om vi nu ska flytta igen. Försökte förklara varför det inte kommer att gå. Att jag dör där, att jag tar till flaskan när den åtta månader långa vintern sätter in. Vet inte om han greppa...han är en underlig figur...min yngste. Givetvis älskad trots det ;-). Ska följa dina råd...även om Strawberry. Inse att hon fortfarande är en liten tjej...fast det blir svårare. Hon är så satikens lillgammal. Ibland är hon en riktig bitch...svårt att se den lilla flickan då.

Det positiva är att jag inser att de närmaste åren kommer jag att behöva vara mer eller mindre nykter. Snart har jag tre tonåringar och jag anar att det inte kommer bli en walk-in-the-park. Inte tänkte jag så långt när jag skaffade barn...

Måndag idag. Tuff vecka framför mig och tidigt på söndagmorgon blir det Perth. Livet rullar på väldigt hastigt just nu. Vilket iofs. passar mig som lätt blir uttråkad, men nu rullar det nästan för fort. Hinner inte med mig själv...igen. Men tar mig tid ändå, ikväll blir det spanska. /R

...att du hade kul! Anar att du har rätt...man får titta ett varv till...för att se att det inte bara är fylla på båtarna. Den i resesällskapet som hade problem med din nollbira misstänker jag har a-problem själv. Under det sista året har jag märkt att "vanligt" folk inte tycks bry sig om att jag inte dricker. Ha det gott PP. Tänker måndagmorgon och PP på tåget. /R

Jag tycker din fru och svägerska valde rätt. En jordbegravning blir ganska snaskig efter ett par veckor. Att ligga i en kista medans kroppsvätskor sipprar ut känns inte så värdigt tänker jag - som också vill kremeras. Dessutom är det lite som Stigsdotter skrev. En misskött/försummad grav är bland det sorgligaste man kan se. Sen tänker jag också att de efterkommande "slipper" måsten som att gå till graven. Jag har jätteångest för att jag aldrig går. Min mamma valde sin gravplats nära min syster...trots att hon ej hade förankring till samhället ifråga. Just för att hon visste att min syster skulle sköta om graven. Ganska själviskt tänker jag...att välja vad min syster ska ägna sig åt de närmsta 50 åren.

Det var mina tankar kring begravning. Hoppas ni hade en fin stund när ni tog farväl av svärfar. Morsning /R

Så bra att du skriver - förstår att du känner igen dig i andras berättelser. Den röda tråden är så lika för de flesta av oss - smygandet, lögnerna, misstron, tvivlet. Allt det bekräftas också på de sidor där missbrukarna skriver - och av min man som numera varit nykter sen i våras och mestadels nykter ett par år.

En av de första saker jag "lärde" mig här var att ta magkänslan på allvar. Lita på den!
Så bra att du sökt hjälp och så bra att du är klar över att lämna om han inte gör allvar av att bli nykter. Det är den enda vägen (ja, det vågar jag säga!) - håll fast och var mycket tydlig. Oron för delad vårdnad och barn delar du med de andra här. Du har säkert läst Framtidsdrömmars och flygcerts trådar.

Instämmer helt med Lelas - ta hand om dig själv! Visst ska du tala med mannen om din oro, och tala då om dig - du äger alltid rätten till dina känslor och tankar. Dock är erfarenheten att alkoholen lägger bråddjup emellan människor - läs Addes svar till Sorgsen, det ger bilden "från andra sidan" - och Helvetesgapet...

Håll taget nu! Fortsätt läsa och skriva - det hjälper till att reda ut tankarna.
Styrkekramar / mt

Ska bli.
Mors, mors! mt

underbart - också! Så roligt:) Grattis!

Min man har också förlorat väldigt många, genom dödsfall, i sitt liv. Hans mamma dog när han var pojke och flera förluster har följt. Den vetskapen har påverkat och måste få påverka från olika håll och på olika sätt.

Hoppas allt är lugnt och bra nu och att det här blir den gången då det vänder, och faller rätt för din man. Det var den förändringen som var mest fantastisk i P-O Enqvists självbiografi. Visst skrev jag om den?

Njut av friden och det nya livet! Kram! / mt

..är filmen "FLIGHT"...

Säger allt om hur det är att vara en alkie, se den!
Den berör alla ömma punkter om så i en Hollywood tappning.
Men sevärd, det är den..

Mors Berra!

Hur har du det med feber och trötthet? Jhoppas du mår bättre!

Hur går dina tankar nu inför en månadsgränsen? Själv har jag kunnat klappa mej själv på axeln hela helgen, inte en droppe alkohol trots att sambon haft öl hemma hela helgen.

Jag tror att du måste vara bestämd mot dej själv och inte låta din man dra med dej till helgfyllan. Klarar inte han av att mysa utan alkohol, så är det ju synd om honom om jag får uttrycka mej lite vårdslöst.

Kram!
/MB

Hur har du det? Jobbigt nu eller? Häng kvar, det tar sin tid att hitta sina egna knappar att trycka på för att hitta sitt nyktra jag.
Jag började skriva här i oktober, och börjar nu efter ett stort antal återfall få ordning på mej. Så ha tålamod med dej själv och ge inte upp!

En hel säck med styrkekramar!
/MB

...med mig av lycka mitt i eländet.

Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!

Kram

..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.

Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!

Lita på din magkänsla!

Kram från mig, Sorgsen men hoppfull

Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)

Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...

I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.

Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.

Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?

Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.

Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende

Det var kul! Först ser man ju bara fyllan och dekadensen. Men om man verkligen tittar så ser man att 99% faktiskt bara är glada och redo att släppa loss. Jag blev positivt överraskad.

En i mitt sällskap hade problem med min alkoholfria öl i baren. Alla andra var det bara lugnt med. Tror dock många var avis på mig idag. Min dag blev ju både längre och lättare än deras. Kunde njuta av en skärgård i vinterskrud och en lång frukostbuffé.

Jag kan tänka mig att göra om det!

En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........

Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A

...honom har lämnat honom i hela hans liv.

De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.

Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.

Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.

Kram på er

så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."

Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.

Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.

Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.

Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.

En ständigt pågående förändring :-)

Kram igen !

...på dig sen du for iväg.

Härlig läsning från dig.

Varm kram

...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.

Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.

När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...

Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.

Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...

Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...

Kraaaaam

...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...

efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.

Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.

Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.

När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.

Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.

Denna dagen, ett liv.

sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.

Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.

Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.

Lev och låt leva.

Kram !!

Det är just orken jag inte har, det är den som fattas nu. Han har lyckats förgifta denna helgen som är den sista innan han tar in på behandling.
Det känns inte alls bra...han lyckades dra ner mitt goda humör och min välvilja till fotknölarna. Han är bra på det och verkar njuta fullt ut av den dåliga stämningen. Han har i alla fallabsolut ingen skuld eller del i den enligt honom själv, han sa just att han helst sett att jag inte kom hem...och jag orkar inte stå emot, inuti, utanpå är jag oberörd och krusar inte, alltså ett tyst krig...så tråkigt...
Just nu pratade han med sin mor, med vänlig röst, den rösten får jag ingen del av när vi är i lägenheten. Detta tröstlösa får jag bära med mig, kanske för evigt om det slutar med separation. Jag känner skuld såklart, men vet ju han är sjuk och vilar mot det. Tänker på allt gott vi haft och hoppas han en dagkan fokusera på det.

Om en stund åker jag till ett av barnen och har trevligt. Jag hade gärna haft maken med, mest för att bryta spänningen, men det kommer inte bli så, jag känner honom.

Vill.sluta
Tack för att du läser och sänder omtanke.
Söndagskram på dig

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A